Mål T-2/03

Verein für Konsumenteninformation

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Tillgång till handlingar – Förordning (EG) nr 1049/2001 – Ansökan som avser ett mycket stort antal handlingar – Total vägran att ge tillgång till handlingarna – Skyldighet att göra en konkret och individuell prövning – Undantag”

Sammanfattning av domen

1.      Förfarande – Intervention – Ansökan om att få stödja en av parternas yrkanden – Ansökan innehållande kompletterande argument som ändrar ramen för tvisten – Avvisning av argumenten

(Domstolens stadga, artikel 40 fjärde stycket; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 116.3)

2.      Europeiska gemenskaperna – Institutioner – Allmänhetens rätt att få tillgång till handlingar – Förordning nr 1049/2001 – Institutionens skyldighet att göra en konkret och individuell prövning av handlingarna – Räckvidd – Skyldighet föreligger inte – Villkor

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1049/2001, artikel 4)

3.      Europeiska gemenskaperna – Institutioner – Allmänhetens rätt att få tillgång till handlingar – Förordning nr 1049/2001 – Institutionens skyldighet att göra en konkret och individuell prövning av handlingarna – Underlåtenhet att fullgöra skyldigheten – Åsidosättande av proportionalitetsprincipen – Prövning som visar sig vara synnerligen tung och olämplig – Undantag från prövningsskyldigheten – Institutionen har bevisbördan – Institutionens skyldighet att samråda med sökanden

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1049/2001, artikel 4)

1.      Artikel 40 fjärde stycket i domstolens stadga, vilken enligt artikel 53 i sagda stadga är tillämplig på förstainstansrätten, och artikel 116.3 i förstainstansrättens rättegångsregler utgör visserligen inte hinder för att en intervenient åberopar andra argument än dem som åberopas av den part som den stöder. Förutsättningen för detta är icke desto mindre att ramen för tvisten inte ändras genom argumenten och att interventionen sker till stöd för denna parts yrkanden. Detta villkor är exempelvis inte uppfyllt när intervenientens kompletterande argument, för det fall de skulle vara välgrundade, skulle leda till ett konstaterande av att det ifrågasatta beslutet är rättsstridigt, medan de yrkanden som anförts av den part som intervenienten förutsätts stödja endast syftar till att talan om ogiltigförklaring skall ogillas. Eftersom detta skulle leda till att ramen för tvisten, som den har definierats i stämningsansökan och svaromålet, ändrades, måste de kompletterande argumenten avvisas.

(se punkterna 52–53 och 55)

2.      Den prövning som krävs vid behandlingen av en ansökan om tillgång till handlingar som ingetts med stöd av förordning nr 1049/2001 om allmänhetens rätt att få tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar skall ha en konkret karaktär. Enbart den omständigheten att en handling rör ett intresse som omfattas av ett undantag är inte tillräckligt för att tillämpa det senare. En sådan tillämpning är i princip enbart berättigad om institutionen tidigare har bedömt, för det första, huruvida tillgången till handlingen skulle kunna medföra konkret och faktisk skada på det skyddade intresset, och, för det andra – vad gäller de fall som avses i artikel 4.2 och 4.3 i ovannämnda förordning – huruvida det finns ett övervägande allmänintresse av utlämnandet av den ifrågavarande handlingen. Vidare måste risken för skada på ett skyddat intresse rimligen kunna förutses och inte vara rent hypotetisk. Den berörda institutionen skall således göra en konkret och individuell prövning av samtliga handlingar och ange skälen, åtminstone avseende kategorin av handlingar, till att den anser att de handlingar som nämns i ansökan har samband med en kategori uppgifter som omfattas av ett undantag.

Det är emellertid möjligt att sagda prövning inte är nödvändig när det, på grund av särskilda omständigheter i det aktuella fallet, är uppenbart att tillgång till handlingarna inte skall ges, eller tvärtom skall ges. Så kan bland annat vara fallet, när vissa handlingar antingen uppenbarligen i sin helhet omfattas av ett undantag från rätten till tillgång till handlingar, eller, tvärtom, uppenbarligen skall utlämnas i sin helhet, eller, slutligen, redan har varit föremål för en konkret och individuell bedömning av institutionen under liknande omständigheter.

(se punkterna 69, 72–73 och 75)

3.      En institutions vägran att göra en konkret och individuell prövning av de handlingar som är föremål för en ansökan om tillgång till handlingar utgör i princip ett uppenbart åsidosättande av proportionalitetsprincipen, som kräver att gemenskapsinstitutionernas rättsakter inte går utöver gränserna för vad som är lämpligt och nödvändigt för att förverkliga de åsyftade målen.

Den berörda institutionen måste dock, i de särskilda fall då en konkret och individuell prövning av handlingarna skulle medföra en orimlig administrativ uppgift för institutionen, göra en avvägning mellan å ena sidan allmänhetens intresse av att få tillgång till handlingar, och, å andra sidan, den arbetsinsats som följer därav, för att i särskilda fall skydda intresset av en god förvaltning. Ett sådant undantag från denna prövningsskyldighet skall tillåtas i undantagsfall och endast när den administrativa börda som uppkommer på grund av den konkreta och individuella prövningen av dessa handlingar visar sig vara synnerligen tung, och alltså överskrider gränserna för vad som rimligen kan krävas.

Den institution som gör gällande att ett sådant undantag skall göras har bevisbördan för den administrativa insatsens omfattning. Institutionen skall i förekommande fall försöka samråda med sökanden för att dels få kännedom om sökandens intresse av att erhålla handlingarna i fråga, eller få sökanden att precisera sitt intresse av detta, dels konkret överväga de alternativa lösningar som institutionen står inför, för att kunna anta en åtgärd som är mindre ingripande än en konkret och individuell prövning av handlingarna. Härvid skall institutionen gynna den lösning som, samtidigt som den inte själv utgör en uppgift som överskrider gränserna för vad som rimligen kan krävas, är den lösning som är mest förmånlig för sökandens tillgång till handlingar.

(se punkterna 99–100, 102 och 112–114)