Language of document :

Överklagande ingett den 29 juli 2022 av Tirrenia di navigazione SpA av den dom som tribunalen (åttonde avdelningen) meddelade den 18 maj 2022 i mål T-593/20, Tirrenia di navigazione SpA mot Europeiska kommissionen

(Mål C-514/22 P)

Rättegångsspråk: Italienska

Parter

Klagande: Tirrenia di navigazione SpA (ombud: B. Nascimbene, F. Rossi Dal Pozzo och A. Moriconi, avvocati)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska:

upphäva tribunalens dom av den 18 maj 2002 i mål T-593/20,

ogiltigförklara artiklarna 2, 3 och 4 i kommissionens beslut (EU) 2020/1412 av den 2 mars 2020 och, i andra hand, artiklarna 6 och 7 i samma beslut, i vilka det föreskrivs att det påstådda stödet ska återkrävas och att stödet ska återkrävas omedelbart och effektivt,

alternativt återförvisa målet till en annan avdelning vid tribunalen, och

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Klaganden (nedan kallad Tirrenia eller bolaget) har överklagat tribunalens dom i mål T-593/20, Tirrenia di navigazione SpA mot kommissionen, genom vilken tribunalen ogillade bolagets yrkande om ogiltigförklaring av artiklarna 2, 3 och 4 i kommissionens beslut (EU) 2020/1412 av den 2 mars 2020 och, i andra hand, av artiklarna 6 och 7 i samma beslut, i vilket kommissionen slog fast att vissa åtgärder till förmån för Tirrenia skulle anses utgöra olagligt statligt stöd som var oförenligt med den inre marknaden.

Tirrenia har som första grund för överklagandet gjort gällande att tribunalen åsidosatte artiklarna 107.1 och 108.2 FEUF samt 2004 års riktlinjer om statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag.

Tirrenia har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning och att domen är otillräckligt motiverad i den del det anges att bolaget inte hade säkerställt att villkoren i punkt 25 c i 2004 års riktlinjer var uppfyllda. Enligt bolaget var det tvärtom så att den italienska regeringen i vederbörlig ordning hade a) informerat kommissionen om privatiseringsplanen för Tirrenias affärsgren, b) bekräftat att avsikten var att återbetala undsättningsstödet före utgången av sexmånadersfristen med hjälp av intäkterna från privatiseringen, och c) offentliggjort likvidationsplanen på regeringens webbplats. Den italienska regeringen hade således gjort det möjligt för kommissionen att fullt ut få kännedom om regeringens planer, det vill säga att genomföra en privatisering, som en del av likvidationsplanen, och att därefter återbetala undsättningsstödet.

Tirrenia anser att kommissionens formalistiska synsätt, som tribunalen delade, strider mot artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och mot principen om ändamålsenlig verkan.

Som andra grund har Tirrenia gjort gällande att tribunalen åsidosatte artiklarna 107.1 och 108.2 FEUF med avseende på befrielsen från vissa skatter.

Bolaget har hävdat att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning och att domen är otillräckligt motiverad i den del tribunalen, beträffande frågan om ”indirekta skatter”, fann att den invändning om rättegångshinder som kommissionen framställt i sitt svaromål skulle bifallas.

Tribunalen gjorde vidare en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av huruvida artikel 107.1 FEUF var tillämplig på den åtgärd som vidtagits med avseende på Tirrenia och som avsåg befrielse från vissa skatter, och tribunalen angav inte någon motivering för sin bedömning i denna del.

Den aktuella befrielsen från bolagsskatt är i själva verket helt beroende av framtida och osäkra händelser, vilket hittills har förhindrat att Tirrenia har kunnat utnyttja några fördelar av den och gör det fullständigt hypotetiskt att bolaget skulle kunna utnyttja några fördelar i framtiden, vilket kommissionen också medgett i det omtvistade beslutet.

Tirrenia anser vidare att rekvisiten för statligt stöd inte är uppfyllda. Förutom att det inte föreligger någon fördel är inte heller andra rekvisit uppfyllda, närmare bestämt att åtgärden ska inverka på handeln inom unionen och på konkurrensen.

Den aktuella skattebefrielsen omfattas således inte av begreppet statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF och utgör således inte statligt stöd.

Som tredje grund har Tirrenia gjort gällande att tribunalen åsidosatte rättssäkerhetsprincipen och principen om god förvaltning vid bedömningen av förfarandets längd. Den åsidosatte även principen om skydd för berättigade förväntningar och proportionalitetsprincipen.

Bolaget har hävdat att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning och att domen är otillräckligt motiverad i den del det anges att förfarandet som ledde fram till antagandet av beslut (EU) 2020/1412 i sin helhet inte pågick orimligt lång tid och att kommissionen således inte hade åsidosatt principerna om rättssäkerhet, god förvaltning och rättssäkerhet. Enligt Tirrenia gjorde tribunalen även en felaktig rättstillämpning när den, beträffande frågan om åsidosättande av proportionalitetsprincipen, fann att den invändning om rättegångshinder som kommissionen framställt i sitt svaromål skulle bifallas.

Bolaget har vidare gjort gällande att beslut (EU) 2020/1412 strider mot principen om skydd för berättigade förväntningar och artiklarna 16 och 17 i stadgan i den del det i beslutet föreskrivs att de omtvistade stödåtgärderna till förmån för Tirrenia under tvångsförvaltning ska återkrävas.

Enligt bolaget gjorde tribunalen en felaktig rättstillämpning genom att inte slå fast att kommissionen hade åsidosatt ovannämnda allmänna principer och stadgan.

Som fjärde grund har Tirrenia gjort gällande att tribunalen underlät att tillföra akten i målet viss bevisning.

Tirrenia anser att tribunalen, i enlighet med artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler, borde ha bifallit bolagets begäran om att kommissionens beslut (EU) 2022/756 av den 30 september 2021 om de åtgärder SA.32014, SA.32015, SA.32016 (2011/C) (f.d. 2011/NN) som Italien och regionen Sardinien har genomfört till förmån för Saremar (C(2021) 6990 slutlig), vilket Tirrenia erhållit från kommissionen efter en ansökan om tillgång till handlingar, skulle tillföras akten.

Mot bakgrund av betydelsen av beslutet i Saremar-ärendet anser Tirrenia att tribunalen åsidosatte rättegångsreglerna och den motiveringsskyldighet som åligger alla unionsinstitutioner när den fann att nämnda beslut inte skulle tillföras akten som ytterligare bevisning och att detta innebär att den överklagande domen är behäftad med rättegångsfel. Detta utgjorde även en uppenbar kränkning av Tirrenias rätt till försvar.

____________