Överklagande ingett den 30 augusti 2023 av René Repasi av det beslut som tribunalen (sjätte avdelningen) meddelade den 21 juni 2023 i mål T-628/22, René Repasi mot Europeiska kommissionen
(Mål C-552/23 P)
Rättegångsspråk: tyska
Parter
Klagande: René Repasi (ombud: H.-G. Kamann och D. Fouquet, Rechtsanwälte, och F. Kainer och M. Nettesheim, Universitätsprofessoren)
Övrig part i målet: Europeiska kommissionen
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
upphäva det beslut som Europeiska unionens tribunal meddelade den 21 juni 2023, René Repasi mot Europeiska kommissionen (mål T-628/22, EUT:2023:353),
ogiltigförklara delegerad förordning (EU) 2022/12141 , och
förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Klaganden har anfört två grunder till stöd för sitt överklagande. Det överklagade beslutet strider för det första mot artikel 263 fjärde stycket FEUF och för det andra mot klagandens grundläggande rättighet till ett effektivt rättsligt skydd i enlighet med artikel 47.1 i den europeiska unionens stadga över de grundläggande rättigheterna (stadgan).
Tribunalen fann att klaganden inte var direkt berörd i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, och att klaganden har därför inte har rätt att väcka talan. Resonemanget härför, att de rättigheter som klaganden åberopar i egenskap av ledamot av Europaparlamentet endast indirekt skulle kunna kränkas genom det påstådda intrånget i parlamentets lagstiftningsbehörighet och att klaganden endast skulle kunna utöva sin demokratiska parlamentariska deltaganderätt inom ramen för parlamentets interna förfaranden, är felaktigt.
För det första utgör detta en felaktig tillämpning av omedelbarhetskriteriet enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF genom en felaktig kvalificering av Europaparlamentets ledamöters rättsställning.
Enligt artiklarna 2, 10.1, 13.1 och 14.1 FEUF har klaganden en individuell rätt, konkretiserad genom sina parlamentariska rättigheter att delta, särskilt enligt artikel 6.1 första meningen i valakten, artikel 2 f i ledamotsstadgan samt artiklarna 177 och 218.1 i Europaparlamentets arbetsordning, i ett korrekt lagstiftningsförfarande till följd av sin ställning som ledamot av Europaparlamentet. Denna rätt är en individuell rätt för klaganden, som han inte bara kan göra gällande inom parlamentet utan även mellan institutionerna gentemot kommissionen. Klagandens rätt påverkades direkt av att den omtvistade delegerade förordningen antogs med stöd av artikel 290 FEUF i stället för med stöd av det faktiskt relevanta ordinarie lagstiftningsförfarandet enligt artikel 289 FEUF, genom ett förslag från kommissionen.
Dessutom har artikel 263 fjärde stycket FEUF åsidosatts genom att tribunalen även i övrigt har gjort en rättsligt felaktig tolkning av omedelbarhetskriteriet. Klaganden ska anses direkt berörd även när rätten att delta i ett korrekt lagstiftningsförfarande - såsom tribunalen anser - ska anses vara knuten till eller härledd ur parlamentets lagstiftningsbehörighet och således endast indirekt kan åsidosättas genom den delegerade förordning som är i fråga. Kriteriet om omedelbarhet avser endast den angripna rättsakten, men inte klagandens rättighet. Det är oförenligt med ordalydelsen, systematiken och syftet i artikel 263 fjärde stycket FEUF att anta att det föreligger ett direkt intresse endast när det är fråga om ett intrång i en direkt, det vill säga icke härledd, rättighet.
För det andra åsidosätter det ifrågasatta beslutet klagandens rätt till ett effektivt rättsligt skydd enligt artikel 47 i stadgan, genom att klaganden berövas varje möjlighet att i domstol försvara sig mot åsidosättandet av hans rätt att delta i egenskap av parlamentsledamot. Det interna parlamentariska förfarande som domstolen hänvisar till utgör inte en lämplig möjlighet till rättsligt skydd i den mening som avses i artikel 47 i stadgan. En talan som väcks av parlamentet, som har en privilegierad rätt att väcka talan enligt artikel 263 andra stycket FEUF, utgör inte ett effektivt rättsmedel för klaganden, särskilt om majoriteten av parlamentet vägrar att väcka talan.
____________
1 Kommissionens delegerade förordning (EU) 2022/1214 av den 9 mars 2022 om ändring av delegerad förordning (EU) 2021/2139 vad gäller ekonomiska verksamheter inom vissa energisektorer och delegerad förordning (EU) 2021/2178 vad gäller särskilda offentliga upplysningar för dessa ekonomiska verksamheter (EUT L 188, 2022, s. 1).