TRIBUNALENS BESLUT (sjätte avdelningen)
den 12 januari 2011 (*)
”Tillgång till handlingar – Förordning (EG) nr 1049/2001 – Beslut att delvis vägra tillgång till handlingar – Den angripna handlingen har ersatts under förfarandets gång – Vägran att anpassa yrkandena – Anledning saknas att döma i saken”
I mål T‑411/09,
Ioannis Terezakis, Bryssel (Belgien), inledningsvis företrädd av advokaten B. Lombart, därefter av advokaten P. Synoikis,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av L. Flynn och C. ten Dam, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 3 augusti 2009 att inte bevilja sökanden tillgång till vissa delar samt bilagorna i vissa skivelser som utväxlats mellan Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och det grekiska Ekonomi- och finansministeriet beträffande oegentligheter i skattehänseende i samband med uppförandet av Spatas flygplats i Aten (Grekland),
meddelar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen),
sammansatt av ordföranden E. Moavero Milanesi samt domarna N. Wahl (referent) och S. Soldevila Fragoso,
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Beslut
Bakgrund och förfarandet
1 Ioannis Terezakis, sökande i målet, begärde via e-post av den 24 april 2009 med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, s. 43) tillgång till skriftväxlingen mellan Europeiska gemenskapernas kommission och grekiska myndigheter beträffande frågan om det förekommit oegentligheter i skattehänseende vid uppförandet av Spatas flygplats i Aten (Grekland).
2 Genom e-post av den 8 juni 2009 beviljade direktören för direktorat C, ”Operativt och politiskt stöd”, vid Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) tillgång till vissa delar av de fem handlingar sökanden begärt tillgång till. De handlingar som avsågs i ansökan är följande:
– En skrivelse som Olaf tillställt det grekiska Ekonomi- och finansministeriet, daterad den 15 oktober 2004.
– En skrivelse som det grekiska Ekonomi- och finansministeriet tillställt Olaf, daterad den 20 oktober 2006.
– En skrivelse som Olaf tillställt det grekiska Ekonomi- och finansministeriet, daterad den 22 december 2006.
– En skrivelse som det grekiska Ekonomi- och finansministeriet tillställt Olaf, daterad den 31 januari 2007.
– En skrivelse som det grekiska Ekonomi- och finansministeriet tillställt Olaf, daterad den 27 juli 2007.
3 Genom skrivelse av den 19 juni 2009 till kommissionens generalsekreterare inkom sökanden med en ansökan om att kommissionen skulle ompröva sitt beslut och ge honom full tillgång till de handlingar som nämns i punkt 2 ovan, inklusive bilagor, samt till en e-post som Olaf skickade till de grekiska myndigheterna den 18 juli 2007.
4 Genom skrivelse av den 3 augusti 2009 (nedan kallat det angripna beslutet) fastställde Olafs generaldirektör beslutet av den 8 juni 2009 att inte bereda tillgång till handlingarna. Till stöd för beslutet hänvisades till undantagen i artikel 4.1 b och 4.2 i förordning nr 1049/2001. Vad gäller sökandens begäran om tillgång till e-posten av den 18 juli 2007 påpekade generaldirektören att denna e-post för det första inte nämndes i den ursprungliga ansökan och att den för det andra inte fanns upptagen i Olafs handlingar då det endast rörde sig om en informell påminnelse.
5 Sökanden har, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 13 oktober 2009, väckt förevarande talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet.
6 Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 4 februari 2010 begärde kommissionen att tribunalen skulle fastställa att talan inte längre hade något föremål sedan kommissionen samma dag fattat ett nytt beslut som upphävde och ersatte det angripna beslutet.
7 I sitt beslut av den 4 februari 2010 påpekade kommissionen att sökanden getts en mera omfattande tillgång till de handlingar som den ursprungliga ansökan omfattade än vad som beviljades i det angripna beslutet.
8 I sitt yttrande av den 9 mars 2010 över begäran att tribunalen skulle fastställa att det saknas anledning att döma i saken motsatte sig sökanden nämnda begäran. Han gjorde gällande att kommissionens beslut av den 4 februari 2010 inte helt undanröjt föremålet för hans talan då kommissionen fortfarande inte beviljat tillgång till vissa handlingar som omfattas av ansökan av den 19 juni 2009 och som utmynnade i det angripna beslutet.
9 Genom beslut av den 28 april 2010 förordnade tribunalen att kommissionens yrkande att talan skulle förklaras sakna föremål skulle prövas i samband med prövningen av målet i sak. Tribunalen beslutade även att meddela beslut om rättegångskostnaderna senare.
10 I sin replik underströk sökanden att hans talan inte riktades mot kommissionens beslut av den 4 februari 2010 och begärde att tribunalen skulle avgöra målet på grundval av det angripna beslutet utan att beakta kommissionens beslut av den 4 februari 2010. I andra hand gjorde sökanden gällande att han mot bakgrund av det beslutet kunde godta kommissionens begäran av den 4 februari 2010 om att det ska fastställas att anledning saknas att döma i saken, under förutsättning att nämnda institution accepterade att ersätta hans rättegångskostnader. I sin duplik har kommissionen angett att man inte lyckats nå en överenskommelse med sökanden om ett godtagbart belopp för att täcka kostnaderna för förevarande förfarande.
Parternas yrkanden
11 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet,
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
12 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– i första hand konstatera att talan inte längre har något föremål och att det inte längre finns anledning att döma i saken,
– i andra hand ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig prövning
13 Mot bakgrund av kommissionens begäran av den 4 februari 2010 att det ska fastställas att det saknas anledning att döma i saken, sökandens yttrande av den 9 mars 2010 över ovanstående begäran och repliken, finner tribunalen det lämpligt att avgöra invändningen om rättegångshinder utan att inleda det muntliga förfarandet i enlighet med artikel 114.3 i rättegångsreglerna.
14 Tribunalen erinrar inledningsvis om att om talan förlorar sitt föremål under förfarandets gång kan tribunalen inte pröva målet i sak då ett sådant avgörande inte skulle medföra någon fördel för sökanden (tribunalens dom av den 19 januari 2010 i de förenade målen T‑355/04 och T‑446/04, Co-Frutta mot kommissionen, REU 2010, s. II‑1, punkterna 43–45).
15 Att talan förlorar sitt föremål kan bland annat föranledas av att den angripna rättsakten återkallas eller ersätts under förfarandets gång (domstolens dom av den 1 juni 1961 i de förenade målen 5/60, 7/60 och 8/60, Meroni m.fl. mot Höga myndigheten, REG 1961, s. 201 och 213, domstolens beslut av den 11 november 1985 i mål 82/85, Eurasian Corporation mot kommissionen, REG 1985, s. 3603, punkt 11, förstainstansrättens beslut av den 17 september 1997 i mål T‑26/97, Antillean Rice Mills mot kommissionen, REG 1997, s. II‑1347, punkterna 14 och 15).
16 Tribunalen erinrar i detta sammanhang om att medan en upphävd rättsakts rättsverkan upphör vid den tidpunkten då den upphävs, såvida inget annat anges (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 12 februari 1960 i de förenade målen 16/59–18/59, Geitling m.fl. mot Höga myndigheten, REG 1960, s. 45 och 65), så försvinner en rättsakt som återkallats och ersatts helt från unionens rättsordning. Återkallande av en rättsakt har således normalt sett retroaktiv verkan (se, för ett liknande resonemang, tribunalens beslut av den 10 mars 2005 i mål T‑184/01, IMS Health mot kommissionen, REG 2005, s. II‑817, punkterna 34–41, och av den 9 september 2010 i mål T‑120/09, Phoenix-Reisen och DRV mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 23 och där angiven rättspraxis).
17 En talan om ogiltigförklaring kan undantagsvis ha ett föremål även om den rättsakt som talan om ogiltigförklaring avser har återkallats, under förutsättning att sökanden trots detta har ett berättigat intresse av en formell ogiltigförklaring genom dom (se tribunalens dom av den 27 september 2002 i mål T‑211/02, Tideland Signal mot kommissionen, REG 2002, s. II‑3781, punkterna 48 och 49 och där angiven rättspraxis).
18 Det är i förevarande mål utrett att sökanden inte yrkat att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras. Även om kommissionen under förfarandets gång antagit beslutet av den 4 februari 2010, som ersätter det angripna beslutet, påpekade sökanden uttryckligen i sin replik att han inte önskade anpassa sina yrkanden så att dessa skulle omfatta även kommissionens beslut av den 4 februari 2010, vilket han enligt fast rättspraxis hade möjlighet att göra (se förstainstansrättens dom av den 12 december 2006 i mål T‑228/02, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran mot rådet, REG 2006, s. II‑4665, punkterna 28 och 29 och där angiven rättspraxis).
19 Det framgår vidare av den otvetydiga lydelsen i kommissionens beslut av den 4 februari 2010 att det beslutats att ”återkalla det [angripna] beslutet och att anta ett nytt som svar på sökandens ansökan av den 19 juni 2009”. Mot bakgrund av den rättspraxis som citeras i punkterna 15–17 ovan finner tribunalen därför att förevarande talan förlorat sitt ändamål.
20 Återkallandet av det angripna beslutet och det förhållandet att kommissionen antog beslutet av den 4 februari 2010 har medfört det resultat sökanden eftersträvade med talan, det vill säga att det angripna beslutet skulle försvinna ur unionens rättsordning. Vidare finner tribunalen att sökanden inte anfört några omständigheter som styrker att han skulle ha ett berättigat intresse av en formell ogiltigförklaring genom dom.
21 Mot bakgrund av vad som anförts ovan finns det i förevarande mål inte längre anledning att döma i saken.
Rättegångskostnader
22 Enligt artikel 87.6 i rättegångsreglerna ska tribunalen i mål där det inte finns anledning att döma i saken besluta om kostnader enligt vad den finner skäligt.
23 Mot bakgrund av målets särskilda omständigheter finner tribunalen det vara en skälig tillämpning av ovanstående bestämmelse att vardera parten bär sin egen rättegångskostnad.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)
följande:
1) Det saknas anledning att döma i saken.
2) Vardera parten ska bära sin egen rättegångskostnad.
Luxemburg den 12 januari 2011
E. Coulon | | E. Moavero Milanesi |
Justitiesekreterare | | Ordförande |