Language of document : ECLI:EU:T:2021:780

TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen)

den 10 november 2021 (*)

”Statligt stöd – Marknaden för el producerad från förnybara energikällor, inbegripet solcellsenergi – Skyldighet enligt fransk rätt att köpa elektricitet till ett pris som överstiger marknadspriset – Beslut att avslå ett klagomål – Artiklarna 12.1 och 24.2 i förordning (EU) 2015/1589 – Tillämpningsområde”

I mål T‑678/20,

Solar Electric Holding, Le Lamentin (Frankrike),

Solar Electric Guyane, Le Lamentin,

Solar Electric Martinique, Le Lamentin,

Société de production d’énergies renouvelables, Le Lamentin,

företrädda av advokaten S. Manna,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av B. Stromsky och A. Bouchagiar, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 3 september 2020 om avslag på sökandenas klagomål av den 20 juni 2020 om olagligt statligt stöd till sökandenas solcellsanläggningar,

meddelar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen),

sammansatt av ordföranden J. Svenningsen samt domarna R. Barents och J. Laitenberger (referent),

justitiesekreterare: E. Coulon,

följande

Dom

 Bakgrunden till tvisten

1        Loi no 2000–108, du 10 février 2000, relative à la modernisation et au développement du service public de l’électricité (lag nr 2000–108 av den 10 februari 2000 om modernisering och utveckling av allmännyttiga eltjänster) (JORF av den 11 februari 2000, s. 2143) syftar till att främja utvecklingen av förnybar energi i Frankrike. I detta syfte infördes genom nämnda lag en inköpsskyldighet som även inskrevs i artiklarna L.314–1 och följande artiklar i Code de l’énergie (Energilagen) och enligt vilken Électricité de France (EDF) och de icke förstatligade distributörer som nämns i artikel 23 i loi no 46–628, du 8 avril 1946, sur la nationalisation de l’électricité et du gaz (lag nr 46–628 av den 8 april 1946 om förstatligande av elektricitet och gas) är skyldiga att, när intresserade producenter begär det, ingå ett avtal om inköp av elektricitet från förnybara energikällor, inbegripet solcellsenergi, med en löptid på 20 år, till ett pris som fastställs genom en ministerförordning om taxor. Fram till och med den 31 december 2015 innebar décret no 2004–90, du 28 janvier 2004, relatif à la compensation de charges de service public d’électricité (dekret nr 2004–90, av den 28 januari 2004, om kompensation för avgifter för de allmännyttiga elektricitetstjänster) att de kostnader som uppkommit för EDF och de icke förstatligade distributörer som nämns i artikel 23 i lag nr 46–628 på grund av inköpsskyldigheten omfattades av en mekanism för full kompensation som finansierades genom en avgift för allmännyttiga elektricitetstjänster som togs ut från elektricitetskonsumenterna. Sedan den 1 januari 2016 kompenseras dessa kostnader genom ett särskilt anslagskonto för energiövergången finansierat genom skatter på förbrukning av energiprodukter.

2        Förordningar om taxor av den typ som nämnts ovan i punkt 1 antogs bland annat den 10 juli 2006 (nedan kallad 2006 års taxeförordning), den 12 januari 2010 (nedan kallad taxeförordningen 1/2010), den 31 augusti 2010 (nedan kallad taxeförordningen 8/2010), den 4 mars 2011 och den 9 maj 2017. Även om endast sistnämnda förordning fortfarande är i kraft är de övriga taxeförordningarna, som upphävts under tiden, fortfarande tillämpliga, eftersom det inköpspris för el som betalats under inköpsavtalets löptid, som är 20 år, är det pris som anges i den taxeförordning som är i kraft den dag då producenten ingav en fullständig begäran om anslutning till det allmänna nätet.

3        Solar Electric Holding är ett holdingbolag som äger 100 procent av dotterbolagen Solar Electric Guyane och Solar Electric Martinique, som har ansvaret för att utveckla och genomföra projekt för produktion av el från solceller i Guyana respektive Martinique samt Société de production d’énergies renouvelables (Soproder), som ansvarar för driften av dessa olika solcellsanläggningar, ingick avtal med EDF om köp av elektricitet på grundval av de ovan i punkt 1 nämnda taxeförordningarna. Soproder var således, inom den koncern som dessa olika bolag bildade, det bolag som direkt och omedelbart kom i åtnjutande av de förmånliga taxor som fastställts i nämnda förordningar.

4        Efter att en skadeståndstalan hade anhängiggjorts vid Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) slog nämnda domstol genom dom av den 18 september 2019 fast att de åtgärder som grundade sig på taxeförordningarna 2006 och 1/2010, vilka medförde en inköpsskyldighet till ett pris som översteg marknadspriset, utgjorde olagliga statliga stöd, eftersom de inte hade anmälts till Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 108.3 FEUF.

5        Vidare bekräftade kommissionen, genom skrivelse av den 26 mars 2020 till sökandena, Solar Electric Holding, Solar Electric Guyane, Solar Electric Martinique och Soproder, att de åtgärder som grundade sig på taxeförordningarna 2006, 1/2010 och 8/2010 inte hade anmälts till kommissionen.

6        Den 20 juni 2020 överlämnade sökandena till kommissionen det formulär för klagomål avseende olagligt statligt stöd som avses i artikel 24.2 i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om genomförandebestämmelser för artikel 108 [FEUF] (EUT L 248, 2015, s. 9, och rättelse i EUT L 84, 2020, s. 24). I detta formulär angav sökandena att de stödordningar som följde av taxeförordningarna 2006, 1/2010 och 8/2010 hade genomförts trots att kommissionen aldrig hade uttalat sig om huruvida de var förenliga med den inre marknaden och att avsaknaden av ett beslut från kommissionen enligt sökandena innebar att det uppstod ett rättsligt tomrum som var till skada för samtliga franska producenter av el från solcellskällor i den mån intäkterna från de avtal som ingåtts till den taxa som anges i dessa förordningar skulle kunna ifrågasättas och bli föremål för återkrav. Enligt de uppgifter som sökandena har lämnat i detta formulär är de stödmekanismer för produktion av el från solcellskällor som följer av taxeförordningarna 2006, 1/2010 och 8/2010 emellertid förenliga med den inre marknaden. Sökandena har, med hänvisning till artikel 108.1 FEUF och artikel 12.1 i förordning 2015/1589, i detta formulär, närmare bestämt i avsnitten 3.4, 8 och 9.3, ”begärt att kommissionen uttryckligen ska uttala sig angående huruvida de stödordningar som följer av nämnda förordningar är förenliga [med den gemensamma marknaden]”.

7        Genom skrivelse av den 1 juli 2020 ställde kommissionen ett antal frågor och begärde i flera fall kompletterande upplysningar. Sökandena besvarade denna skrivelse genom e-postmeddelande av den 31 augusti 2020.

8        Genom skrivelse av den 3 september 2020 avslog kommissionen sökandenas klagomål av den 20 juni 2020 om olagligt statligt stöd till sökandenas solcellsanläggningar (nedan kallat det angripna beslutet) och angav bland annat följande:

”[Generaldirektoratet för konkurrens] anser att ert klagomål ska avslås på grund av att föremålet för talan inte omfattas av tillämpningsområdet för artiklarna 12.1 och 24.2 i [förordning 2015/1589] …

[Sökandena] har begärt att kommissionen ska uttala sig om stödordningarnas förenlighet, som om dessa sökande företrädde Frankrike i ett förfarande för kvasi-anmälan. Föremålet för ert klagomål omfattas således inte av tillämpningsområdet för artiklarna 12.1 och 24.2 i [förordning 2015/1589] och klagomålet ska därför avvisas …

Vi tackar er för de upplysningar som ni har överlämnat till oss. Kommissionen kommer att registrera dem som allmän information om marknaden.”

 Förfarandet och parternas yrkande

9        Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 12 november 2020 väckte sökandena förevarande talan.

10      Svaromålet inkom till tribunalens kansli den 27 januari 2021.

11      Genom beslut av den 2 februari 2021 beslutade tribunalen, i enlighet med artikel 83.1 i rättegångsreglerna, att ytterligare skriftväxling inte var nödvändig.

12      Genom skrivelse av den 15 april 2021 begärde sökandena att muntlig förhandling skulle hållas i enlighet med artikel 106.1 i rättegångsreglerna.

13      Den 4 juni 2021 ställde tribunalen, som en åtgärd för processledning, en fråga till parterna att besvara skriftligen. Parterna besvarade denna fråga den 21 juni 2021.

14      Genom skrivelse av den 9 juli 2021 underrättade sökandena tribunalen om att de återkallade sin begäran om muntlig förhandling.

15      Sökandena har yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara det angripna beslutet.

16      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

17      Sökandena har åberopat tre grunder till stöd för sin talan. Som första grund har gjorts gällande ett åsidosättande av artikel 24.2 i förordning 2015/1589. Såvitt avser den andra grunden har sökandena gjort gällande att artikel 12.1 i samma förordning har åsidosatts. Den tredje grunden avser kommissionens skyldighet att tillämpa EUF-fördraget.

 Den första grunden: Åsidosättande av artikel 24.2 i förordning 2015/1589

18      Inom ramen för den första grunden har sökandena, med hänvisning till ordalydelsen i artikel 24.2 i förordning 2015/1589, gjort gällande att det är tillräckligt att ett stöd är olagligt för att det ska kunna bli föremål för ett klagomål som kan tas upp till sakprövning enligt denna artikel. I artikel 24.2 i nämnda förordning uppställs inte på något sätt något ytterligare villkor som är knutet till att klagomålet ska syfta till att det ifrågavarande stödet ska förklaras vara oförenligt med den gemensamma marknaden. Även om det enligt sökandena i praktiken är ovanligt, eller till och med utan motstycke, att ett klagomål mot ett olagligt och förenligt stöd ges in av en berörd part, kan denna exceptionella karaktär likväl inte medföra att klagomålet faller utanför tillämpningsområdet för artikel 24.2 i förordning 2015/1589, såvida det inte läggs till ett villkor för upptagande till sakprövning som inte föreskrivs i EUF-fördraget eller i nämnda förordning.

19      I det angripna beslutet grundade sig kommissionen dessutom felaktigt på villkoren för att inleda ett formellt granskningsförfarande, vilket skulle inledas om det efter den preliminära granskningen fortfarande förelåg tvivel om huruvida stödet var förenligt med den inre marknaden. Sökandena anser att även om de flesta klagomål avseende olagligt stöd i praktiken har som slutligt mål att det formella granskningsförfarandet ska inledas, ska möjligheten att framställa ett klagomål avseende ett olagligt stöd vilket klagomål i första hand syftar till en preliminär granskning inte förväxlas med det fall då ett formellt granskningsförfarande inleds.

20      Den omständigheten att sökandena anser att det olagliga stöd som är föremål för deras klagomål är förenligt med den inre marknaden, och att syftet med klagomålet är att förmå kommissionen att anta ett beslut om att inte göra några invändningar mot detta stöd, innebär under dessa förhållanden inte att detta klagomål inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 24.2 i förordning 2015/1589.

21      Kommissionen har bestritt dessa argument.

22      Tribunalen påpekar inledningsvis att det klagomål som sökandena ingav syftade till att kommissionen skulle besluta att inte göra några invändningar mot förenligheten av de åtgärder som vidtagits av de franska myndigheterna och som grundades på taxeförordningarna 2006, 1/2010 och 8/2010. I detta sammanhang avser den första grunden frågan huruvida artikel 24.2 i förordning 2015/1589 ger mottagaren av ett nytt stöd som utbetalats olagligen och, som i förevarande fall, bolag som har ett ekonomiskt intresse i det bolag som mottagit stödet, på grund av att de ingår i samma koncern, en subjektiv rätt att vända sig till kommissionen med ett klagomål i syfte att från kommissionen erhålla ett beslut om att ett stöd som den berörda medlemsstaten inte har anmält är förenligt med den inre marknaden.

23      I artikel 24 i förordning 2015/1589, som har rubriken ”Berörda parters rättigheter”, föreskrivs i punkt 2 att ”[a]lla berörda parter får inge ett klagomål för att underrätta kommissionen om påstått olagligt stöd och påstått missbruk av stöd”. Samtidigt definieras ”berörd part” i artikel 1 h i förordning 2015/1589 som ”en medlemsstat eller en person, ett företag eller en företagssammanslutning, vars intressen kan påverkas av att stöd beviljas, framför allt stödmottagaren, konkurrerande företag och branschorganisationer”.

24      Även om ordalydelsen i ovannämnda bestämmelser således förefaller visa att mottagarna av rättsstridigt utbetalt stöd kan inge ett klagomål till kommissionen, kan en sådan slutsats inte godtas, av skäl som hänför sig till hur kontrollen av statligt stöd är uppbyggd och till systematiken i klagomålsmekanismen.

25      Vad för det första gäller hur kontrollen av statligt stöd är uppbyggd, erinrar tribunalen om att anmälningsskyldigheten utgör en grundläggande del av det system för kontroll av statligt stöd som inrättats genom EUF-fördraget, som inför en förebyggande kontroll av planer på nytt stöd genom bestämmelserna i artikel 108.3 FEUF och som syftar till att endast stöd som är förenligt med den inre marknaden ska genomföras, och detta först efter det att tvivlen avseende stödets förenlighet har undanröjts genom ett slutligt beslut av kommissionen (dom av den 24 november 2020, Viasat Broadcasting UK, C‑445/19, EU:C:2020:952, punkterna 18 och 19). Detta system med förebyggande kontroll förhindrar att de medlemsstater som utbetalar stöd i strid med artikel 108.3 FEUF gynnas till nackdel för dem som i enlighet med denna bestämmelse anmäler planerade stöd och underlåter att genomföra dessa stöd i avvaktan på kommissionens slutliga beslut (dom av den 4 mars 2021, kommissionen/Fútbol Club Barcelona, C‑362/19 P, EU:C:2021:169, punkt 92). Det ska härvidlag även erinras om att bedömningen av om stödåtgärder är förenliga med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.3 FEUF omfattas av kommissionens exklusiva befogenhet. Kommissionens utövande av denna befogenhet kan bli föremål för unionsdomstolarnas prövning (se dom av den 19 juli 2016, Kotnik m.fl., C‑526/14, EU:C:2016:570, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

26      Det följer av själva systematiken i artikel 108.3 FEUF, genom vilken det inrättas ett bilateralt förhållande mellan kommissionen och medlemsstaterna, att medlemsstaterna har en anmälningsskyldighet. Denna skyldighet kan således inte anses ha uppfyllts genom att det stödmottagande företaget gör en anmälan. Såsom domstolen redan slagit fast innefattar den kontroll och granskning av statligt stöd som föreskrivs i artikel 108 FEUF inte någon särskild skyldighet för mottagaren av stödet. För det första gäller anmälningsskyldigheten och förbuden mot genomförande av planerade stödåtgärder endast den berörda medlemsstaten, vilket också underförstått framgår av artikel 10 i förordning 2015/1589, i vilken det föreskrivs att den berörda medlemsstaten kan återkalla sin anmälan innan kommissionen fattar ett beslut om stödets förenlighet med den inre marknaden. För det andra är denna medlemsstat den enda adressaten för ett beslut i vilket kommissionen konstaterar att ett stöd är oförenligt med den gemensamma marknaden och anmodar den att upphäva stödet inom den tidsfrist som kommissionen fastställer (dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C‑39/94, EU:C:1996:285, punkt 73, och dom av den 1 juni 2006, P & O European Ferries (Vizcaya) och Diputación Foral de Vizcaya/kommissionen, C‑442/03 P och C‑471/03 P, EU:C:2006:356, punkt 103).

27      Att godta att mottagaren av ett rättsstridigt utbetalat stöd kan inge ett klagomål till kommissionen för att kommissionen ska fastställa att detta är förenligt med den inre marknaden skulle emellertid inte ha någon annan verkan än att stödmottagaren skulle kunna träda i den berörda medlemsstatens ställe, trots att medlemsstaten är den enda som är behörig att anmäla en stödåtgärd till kommissionen.

28      En sådan möjlighet för mottagaren av ett rättsstridigt utbetalt stöd att hänskjuta ärendet till kommissionen för att få fastställt att stödet är förenligt med den inre marknaden skulle dessutom äventyra den grundläggande och tvingande karaktären hos skyldigheten att anmäla stödåtgärder och förbudet mot genomförande enligt artikel 108.3 FEUF, såsom det erinrats om i rättspraxis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2019, Italien och Eurallumina/kommissionen, T‑119/07 och T‑207/07, ej publicerad, EU:T:2019:613, punkt 113). Den skulle även äventyra den huvudsakliga sanktionsåtgärd som är kopplad till medlemsstatens åsidosättande av bland annat denna anmälningsskyldighet, det vill säga att stödet ska återbetalas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C‑39/94, EU:C:1996:285, punkt 70).

29      En sådan möjlighet skulle ge mottagaren av ett rättsstridigt utbetalt stöd möjlighet att avhjälpa den berörda medlemsstatens fördragsbrott till sin egen fördel genom att framtvinga ett beslut från kommissionen som därefter gör det möjligt för denne mottagare att åberopa punkt 55 i dom av den 12 februari 2008, CELF och ministre de la Culture et de la Communication (C‑199/06, EU:C:2008:79), enligt vilken den nationella domstolen inte är skyldig att förordna om återkrav av ett stöd som genomförts med åsidosättande av sista meningen i artikel 108.3 FEUF, när kommissionen har fattat ett slutgiltigt beslut där den slagit fast att nämnda stöd är förenligt med den gemensamma marknaden, vilket sökandena själva medger att de eftersträvar.

30      Det ska vidare erinras om, fortfarande mot bakgrund av hur systemet för kontroll av statligt stöd är uppbyggt, att de nationella domstolarna ska garantera enskilda att alla konsekvenser dras av ett åsidosättande av de skyldigheter som följer av artikel 108.3 FEUF, i enlighet med nationell rätt, både vad gäller giltigheten av de rättsakter som utfärdats för genomförandet av stödåtgärderna och vad gäller återkrävande av sådant finansiellt stöd som beviljats i strid med denna bestämmelse eller med eventuella interimistiska åtgärder (dom av den 21 november 1991, Fédération nationale du commerce extérieur des produits alimentaires och Syndicat national des saumon, C‑354/90, EU:C:1991:440, punkt 12). I detta syfte kan de nationella domstolarna behöva avgöra i tvister i vilka de tvingas tolka och tillämpa begreppet stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, särskilt i syfte att kunna fastställa om en statlig åtgärd borde ha anmälts i förväg enligt förfarandet i artikel 108.3 FEUF eller inte. Om dessa domstolar kommer fram till att den aktuella åtgärden faktiskt borde ha anmälts till kommissionen i förväg, ska de förklara att åtgärden är rättsstridig (dom av den 19 mars 2015, OTP Bank, C‑672/13, EU:C:2015:185, punkt 37).

31      Härav följer att mottagarna av ett olagligt stöd kan väcka talan vid nationell domstol för att den stat som utbetalar stödet påförs en sanktion för att uttryckligen eller underförstått ha vägrat att uppfylla sin anmälningsskyldighet. Dessa mottagare ska följaktligen inte tillerkännas rätten att, genom ett klagomål som inges till kommissionen med stöd av artikel 24.2 i förordning 2015/1589, få till stånd en prövning av stödets förenlighet i syfte att det ska godkännas, och detta i förekommande fall, i strid med den berörda medlemsstatens vilja, vilken kommit till uttryck genom att medlemsstaten inte har gjort någon anmälan.

32      Såsom kommissionen har påpekat finns det i unionsrätten inte någon subjektiv rätt att beviljas statligt stöd. Stödmottagaren kan således inte överta medlemsstatens befogenheter och på eget initiativ göra en anmälan för medlemsstatens räkning i syfte att erhålla ett beslut genom vilket medlemsstaten tillåts genomföra ett stöd som inte anmälts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juni 2006, P & O European Ferries (Vizcaya) och Diputación Foral de Vizcaya/kommissionen, C‑442/03 P och C‑471/03 P, EU:C:2006:356, punkt 103).

33      När det gäller systematiken i klagomålsmekanismen och rätten att inge klagomål till kommissionen, ska det påpekas att enligt artikel 24.2 första meningen i förordning 2015/1589 är syftet med denna mekanism att underrätta kommissionen om påstått olagligt stöd, vilket enligt artikel 15.1 första meningen i samma förordning medför att den preliminära granskningsfasen enligt artikel 108.3 FEUF inleds, vilket innebär att kommissionen ska anta ett beslut enligt artikel 4.2, 4.3 eller 4.4 i förordning 2015/1589 (dom av den 5 maj 2021, ITD och Danske Fragtmænd/kommissionen, T‑561/18, överklagad, EU:T:2021:240, punkt 47).

34      I artikel 12.1 andra stycket i förordning 2015/1589 föreskrivs dessutom att kommissionen ”[ska] se till att den berörda medlemsstaten erhåller regelbunden och fullständig information om framstegen med och resultaten av behandlingen [av klagomål]”. Denna bestämmelse, som syftar till att skydda den berörda medlemsstatens rätt till försvar, innebär att det beslut som följer på ett klagomål är avsett att vara till medlemsstatens nackdel och följaktligen att fastställa att det stöd som är föremål för klagomålet är oförenligt med den gemensamma marknaden.

35      Uppfattningen att klagomålsmekanismen syftar till att identifiera stöd som är oförenliga med den inre marknaden stöds även av punkt 8 i det formulär för klagomål som avses i artikel 24.2 i förordning 2015/1589 och som bifogats kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 av den 21 april 2004 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EUT L 140, 2004, s. 1), i ändrad lydelse, enligt vilken klaganden ska ange ”skälen till varför [denne anser] att det påstådda statliga stödet inte är förenligt med den inre marknaden”.

36      Dessutom framgår det av punkt 3 i samma formulär att stödmottagarna inte ingår bland de parter som kan inge ett klagomål. Omnämnandet av konkurrenterna till stödmottagaren eller stödmottagarna samt frågan i samma punkt, som syftar till att klargöra på vilket sätt och i vilken utsträckning det påstådda statliga stödet påverkar klagandens konkurrensställning, visar att klagomålsmekanismen bland annat syftar till att skydda rättigheterna för dem vars intressen kan påverkas av att stöd beviljas vissa mottagare. Detta stöds ytterligare av punkt 7 i formuläret, enligt vilken det krävs att klaganden förklarar på vilket sätt det påstådda statliga stödet enligt denne ger stödmottagaren eller stödmottagarna en ekonomisk fördel.

37      Även om mottagarna anses vara ”berörda parter” i artikel 1 h i förordning 2015/1589, utgör således systematiken i klagomålsmekanismen hinder för att denna mekanism används av de parter vilka, såsom bland annat mottagare av det påtalade stödet, har ett intresse av att kommissionen fastställer att stödet är förenligt med den gemensamma marknaden.

38      Härav följer att tillämpningsområdet för artikel 24.2 i förordning 2015/1589 är begränsat till klagomål som syftar till att påtala olagliga stöd som klagandena anser vara oförenliga med den inre marknaden. Tillämpningsområdet för artikel 24.2 i denna förordning omfattar däremot inte klagomål genom vilka klagandena hävdar att ett stöd är förenligt med den inre marknaden och därför ska godkännas av kommissionen. Mottagare av ett olagligt stöd och bolag som har ett ekonomiskt intresse i detta stödmottagande bolag på grund av de ingår i samma ekonomiska enhet som detta bolag på grund av att moderbolaget äger 100 procent av klagandenas kapital kan följaktligen inte åberopa artikel 24.2 första meningen i förordning 2015/1589 för att inge ett klagomål avseende ett olagligt stöd som de direkt eller indirekt drar nytta av, i syfte att kommissionen ska anta ett beslut om att stödet är förenligt med den gemensamma marknaden.

39      Under dessa omständigheter konstaterar tribunalen att det klagomål som sökandena ingav den 20 juni 2020 inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 24.2 i förordning 2015/1589.

40      Av det ovan anförda följer att kommissionen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den konstaterade att det klagomål som sökandena hade ingett inte omfattades av tillämpningsområdet för artikel 24.2 i förordning 2015/1589. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

 Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 12.1 i förordning 2015/1589

41      Genom den andra grunden har sökandena gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att åsidosätta sin skyldighet att inleda det preliminära granskningsförfarandet. Enligt sökandena har en sådan skyldighet uppkommit enligt artikel 12.1 i förordning 2015/1589. Sökandena anser sig nämligen ha ingett ett klagomål i enlighet med artikel 24.2 i denna förordning.

42      Kommissionen anser att den andra grunden inte är självständig i förhållande till den första och att bedömningen av denna grund således helt och hållet är beroende av den första grunden för ogiltigförklaring, som avser åsidosättande av artikel 24.2 i förordning 2015/1589. Kommissionen har hävdat att denna grund är ogrundad även om man beaktar bestämmelserna i artikel 12 i denna förordning. Enligt kommissionen kan följaktligen talan inte heller vinna bifall såvitt avser den andra grunden för ogiltigförklaring.

43      Vad gäller denna grund påpekar tribunalen att enligt artikel 12.1 andra stycket i förordning 2015/1589 ska kommissionen granska varje klagomål som ”lämnas in av en intresserad part i enlighet med artikel 24.2 [i denna förordning]”. Kommissionen är således skyldig att göra en omsorgsfull och opartisk prövning av inkomna klagomål när dessa klagomål grundar sig på ett åsidosättande av artikel 107.1 FEUF och i vilka de åtgärder som ligger till grund för åsidosättandet beskrivs på ett tydligt och detaljerat sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2018, Naviera Armas/kommissionen, T‑108/16, EU:T:2018:145, punkt 102). Eftersom klagomålet, såsom det ingavs av sökandena den 20 juni 2020, inte avsåg ett åsidosättande av artikel 107.1 FEUF och således inte omfattades av tillämpningsområdet för artikel 24.2 i nämnda förordning, var kommissionen inte skyldig att inleda det preliminära granskningsförfarandet i enlighet med artikel 12.1 i nämnda förordning.

44      Mot denna bakgrund kan talan inte bifallas såvitt avser den andra grunden.

 Den tredje grunden: Kommissionens skyldighet att tillämpa EUF-fördraget

45      Inom ramen för den tredje grunden har sökandena gjort gällande att kommissionen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 107, 108 och 109 FEUF och förordning 2015/1589.

46      Trots att kommissionen hade underrättats om förekomsten av de stödordningar som följde av taxeförordningarna 2006, 1/2010 och 8/2010 och om att dessa stödordningar inte hade anmälts, hade kommissionen inte agerat, vilket enligt sökandena har berövat EUF-fördragets bestämmelser deras ändamål. Genom att avslå ett klagomål avseende stöd, stöd som enligt kommissionen är olagligt, utan att dessförinnan ha kontrollerat att stödet inte var oförenligt med den inre marknaden, har kommissionen åsidosatt sin roll som garant för unionsrätten och den roll som består i att säkerställa enskildas rättssäkerhet. Eftersom kommissionen har exklusiv befogenhet att bedöma huruvida ett stöd är förenligt med den inre marknaden, ankom det på den att kontrollera att det olagliga stödet, vars existens sökandena hade upplyst kommissionen om, inte var oförenligt med den gemensamma marknaden. Det finns för övrigt uppgifter som sökandena har lagt fram, bland annat ett yttrande från Commission de régulation de l’énergie (Energitillsynsmyndigheten, Frankrike), som innebar ett ifrågasättande av huruvida stödet är förenligt med den inre marknaden.

47      Under dessa omständigheter är kommissionens underlåtenhet att ta ställning till huruvida det aktuella stödet är förenligt med den gemensamma marknaden enligt sökandena att likställa med en rättsvägran, eftersom denna underlåtenhet skapar ett rättsligt tomrum som artiklarna 107–109 FEUF och förordning 2015/1589 syftar till att undvika.

48      Kommissionen har bestritt de argument som framförts.

49      Vad gäller den tredje grunden erinrar tribunalen inledningsvis om, såsom sökandena anfört, att kommissionen har exklusiv befogenhet att bedöma huruvida stödåtgärder är förenliga med den inre marknaden (se dom av den 19 juli 2016, Kotnik m.fl., C‑526/14, EU:C:2016:570, punkt 37 och där angiven rättspraxis). Unionsrätten innebär emellertid inte någon absolut skyldighet för kommissionen att göra en bedömning av huruvida ett stöd som inte har anmälts är förenligt med den gemensamma marknaden så snart kommissionen har underrättats om detta stöd.

50      I förordning 2015/1589 föreskrivs nämligen endast två fall där kommissionen faktiskt är skyldig att pröva huruvida en stödåtgärd är förenlig med den inre marknaden. För det första föreligger en sådan skyldighet om den medlemsstat som lämnar stödet anmäler detta stöd. I artikel 4.1 första stycket i denna förordning föreskrivs att ”[k]ommissionen ska pröva anmälan så snart den har mottagits”. För det andra föreligger en skyldighet för kommissionen, enligt artikel 12.1 andra stycket i nämnda förordning, att undersöka ”klagomål från berörda parter i enlighet med artikel 24.2 [i samma förordning]”.

51      I förevarande fall är det ostridigt att Republiken Frankrike inte har anmält det stöd som följer av taxeförordningarna 2006, 1/2010 och 8/2010 till kommissionen. Tribunalen konstaterar vidare att det klagomål som sökandena ingav den 20 juni 2020 inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 24.2 i förordning 2015/1589. Under dessa förhållanden var kommissionen inte skyldig att undersöka de ovannämnda stödåtgärderna. Den omständigheten att kommissionen inte har fattat något beslut avseende dessa stödåtgärder kan således inte utgöra en rättsvägran som kan skapa ett rättsligt tomrum. Detta gäller i än högre grad eftersom sökandena, såsom har påpekats i punkterna 29 och 30 ovan, kan väcka talan vid domstol i den berörda medlemsstaten i syfte att denna medlemsstat ska åläggas sanktioner för sin vägran att anmäla de påtalade åtgärderna, förutsatt att dessa domstolar finner att dessa åtgärder kan kvalificeras som nytt statligt stöd.

52      Det ska i detta hänseende påpekas att det förbud mot att genomföra planerade stödåtgärder som föreskrivs i artikel 108.3 sista meningen FEUF har direkt effekt. Genomförandeförbudet i denna bestämmelse är omedelbart tillämpligt på allt stöd som har genomförts utan att först ha anmälts (se dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C‑284/12, EU:C:2013:755, punkt 29 och där angiven rättspraxis). Dessutom är de nationella myndigheterna skyldiga att på eget initiativ återkräva allt stöd som beviljats på ett olagligt sätt (dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C‑349/17, EU:C:2019:172, punkt 92).

53      Mot bakgrund av denna tydliga rättsliga ram vad gäller systemet för nytt statligt stöd som beviljats utan föregående anmälan och att det inte föreligger någon subjektiv rättighet enligt unionsrätten för nuvarande och potentiella stödmottagare att beviljas stöd av en medlemsstat utan att denna medlemsstat har anmält detta, kan den omständigheten att kommissionen inte har fattat något beslut om huruvida ett sådant olagligt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden inte heller utgöra ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen.

54      Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden och följaktligen ska talan ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

55      Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandena har tappat målet ska yrkandet bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Solar Electric Holding, Solar Electric Guyane, Solar Electric Martinique och Société de production d’énergies renouvelables ska ersätta rättegångskostnaderna.

Svenningsen

Barents

Laitenberger

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 10 november 2021.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: franska.