FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)
den 11 juni 2009 (*)
”Statligt stöd – Ordning enligt vilken italienska myndigheter har beviljat vissa allmännyttiga företag stöd i form av skattebefrielser och lån med reducerade räntesatser – Beslut att förklara stöden oförenliga med den gemensamma marknaden – Befintligt stöd eller nytt stöd – Artikel 86.2 EG”
I mål T‑222/04,
Republiken Italien, inledningsvis företrädd av I. Braguglia, därefter av R. Adam och I. Bruni, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av M. Fiorilli, avvocato dello Stato,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av V. Di Bucci, i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring av artikel 2 i kommissionens beslut 2003/193/EG av den 5 juni 2002 om statligt stöd i form av de skattebefrielser och lån med reducerade räntesatser som Italien beviljat till förmån för allmännyttiga företag med statligt majoritetsaktieinnehav (EUT L 77, 2003, s. 21),
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av ordföranden M.E. Martins Ribeiro samt domarna D. Šváby, S. Papasavvas, N. Wahl (referent) och A. Dittrich,
justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 16 april 2008,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1. De nationella bestämmelserna
1 Genom legge n° 142 ordinamento delle autonomie locali (lag nr 142 om lokalt självstyre av den 8 juni 1990, GURI nr 135, av den 12 juni 1990, nedan kallad lag nr 142/90) genomfördes i Italien en reform av de instrument som lagstiftningen erbjuder kommunerna för att organisera tillhandahållandet av offentliga tjänster såsom vattenförsörjning, gas- och elförsörjning och transporter. Enligt artikel 22 i nämnda lag, i ändrad lydelse, får kommunerna bilda bolag i olika rättsliga former för att tillhandahålla offentliga tjänster. Härvid finns bland annat möjligheten att bilda affärsdrivande bolag eller bolag med begränsat ansvar och offentligt majoritetsaktieinnehav (nedan kallade bolag enligt lag nr 142/90).
2 Enligt artikel 9 bis i legge n° 488 di conversione in legge, con modificazioni, del decreto-legge 1° luglio 1986, n° 318, recante provvedimenti urgenti per la finanza locale (lag nr 488 om omvandling till lag, med ändringar, av lagdekret nr 318 av den 1 juli 1986 om brådskande åtgärder till förmån för det lokala självstyrets finanser av den 9 augusti 1986, GURI nr 190 av den 18 augusti 1986), beviljades bolag enligt lag nr 142/90 som tillhandahöll offentliga tjänster lån till särskild räntesats hos Cassa Depositi e Prestiti (nedan kallad CDDPP) under åren 1994–1998 (nedan kallade lånen från CDDPP).
3 Dessutom vidtogs enligt artikel 3.69 och 3.70 i legge nº 549 (su) misure di razionalizzazione della finanza pubblica (lag nr 549 om åtgärder för att rationalisera de offentliga finanserna av den 28 december 1995, ordinarie tillägget till GURI nr 302, av den 29 december 1995, nedan kallad lag nr 549/95), jämförd med decreto-legge n° 331 (su) armonizzazione delle disposizioni in materia di imposte sugli oli minerali, sull’alcole, sulle bevande alcoliche, sui tabacchi lavorati e in materia di IVA con quelle recate da direttive CEE e modificazioni conseguenti a detta armonizzazione, nonché disposizioni concernenti la disciplina dei centri autorizzati di assistenza fiscale, le procedure dei rimborsi di imposta, l’esclusione dall’ILOR dei redditi di impresa fino all’ammontare corrispondente al contributo diretto lavorativo, l’istituzione per il 1993 di un’imposta erariale straordinaria su taluni beni ed altre disposizioni tributarie (lagdekret nr 331 om harmonisering av skattebestämmelser på olika områden, av den 30 augusti 1993, GURI nr 203 av den 30 augusti 1993, nedan kallat lagdekret nr 331/93), följande åtgärder till förmån för bolag enligt lag nr 142/90:
– Befrielse från alla avgifter på överföringar av tillgångar som görs i samband med omvandlingen av specialföretag och kommunala företag till bolag enligt lag nr 142/90 (nedan kallad befrielse från avgift på överföringar).
– Fullständig befrielse från bolagsskatt, det vill säga beskattningen av juridiska personers vinstmedel och lokal inkomstskatt, under tre år, till och med beskattningsåret 1999 (nedan kallad treårig befrielse från bolagsskatt).
2. Det administrativa förfarandet
4 Med anledning av ett klagomål rörande nämnda åtgärder begärde kommissionen, i skrivelser av den 12 maj, den 16 juni och den 21 november 1997, upplysningar angående dessa åtgärder från de italienska myndigheterna.
5 I skrivelse av den 17 december 1997 lämnade de italienska myndigheterna delar av den begärda informationen. Vidare hölls ett möte på begäran av de italienska myndigheterna den 19 januari 1998.
6 I skrivelse av den 17 maj 1999 underrättade kommissionen de italienska myndigheterna om sitt beslut att inleda ett förfarande enligt artikel 88.2 EG. Detta beslut offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 31 juli 1999 (EGT C 220, s. 14).
7 Efter att ha mottagit synpunkter från berörda utomstående parter och de italienska myndigheterna begärde kommissionen vid flera tillfällen att de italienska myndigheterna skulle inkomma med kompletterande upplysningar. Det hölls även möten mellan å ena sidan kommissionen och å andra sidan de italienska myndigheterna samt de berörda utomstående parter som yttrat sig.
8 Vissa bolag enligt lag nr 142/90, såsom ACEA SpA, AEM SpA och Azienda Mediterranea Gas e Acqua SpA (AMGA), vilka för övrigt har väckt talan om ogiltigförklaring av det beslut som i detta mål är föremål för prövning (målen T‑297/02, T‑301/02 och T‑300/02), gjorde bland annat gällande att de tre typerna av åtgärder inte utgjorde statligt stöd.
9 De italienska myndigheterna och Confederazione Nazionale dei Servizi (Confservizi), vilket är ett förbund som bland annat inbegriper bolagen enligt lag nr 142/90 och speciella kommunala företag i Italien, anslöt sig i huvudsak till denna ståndpunkt.
10 Bundesverband der deutschen Industrie eV (BDI), en tysk organisation för industrin och dess tjänsteleverantörer, ansåg däremot att åtgärderna i fråga skulle kunna leda till en snedvridning av konkurrensen inte bara i Italien, utan även i Tyskland.
11 Även Gas-it, den italienska organisationen för privata aktörer inom sektorn för gasförsörjning, förklarade att de ifrågavarande åtgärderna, särskilt den treåriga befrielsen från bolagsskatt, utgjorde statligt stöd.
12 Den 5 juni 2002 antog kommissionen beslut 2003/193/EG om statligt stöd i form av de skattebefrielser och lån med reducerade räntesatser som Italien beviljat bolag enligt lag nr 142/90 (EUT L 77, 2003, s. 21) (nedan kallat det angripna beslutet).
3. Det angripna beslutet
13 Kommissionen framhöll inledningsvis att dess granskning endast avser de stödordningar med allmän giltighet som inrättats genom de omtvistade åtgärderna och inte de individuella stödåtgärder som har beviljats olika enskilda företag, vilket innebär att bedömningen i det angripna beslutet är allmän och abstrakt. Kommissionen förklarade härvid att Republiken Italien ”inte [har] beviljat några skatteförmåner på individuell grundval och … inte till kommissionen lämnat in anmälan om eller upplysningar som är nödvändiga för bedömning av något individuellt stöd”. Kommissionen angav att den följaktligen anser att det är dess uppgift att göra en allmän och abstrakt granskning av de ifrågavarande stödordningarna både vad beträffar kvalificeringen som statligt stöd och huruvida detta stöd är förenligt med den gemensamma marknaden (skälen 42–45 i det angripna beslutet).
14 Enligt kommissionen utgör lånen från CDDPP och den treåriga befrielsen från bolagsskatt (nedan tillsammans kallade de ifrågavarande åtgärderna) statligt stöd. När bolag enligt lag nr 142/90 från statliga medel beviljas sådana förmåner innebär det att deras konkurrensläge förbättras i förhållande till alla andra företag som vill tillhandahålla samma tjänster (skälen 48–75 i det angripna beslutet). De ifrågavarande åtgärderna är oförenliga med den gemensamma marknaden, eftersom de varken uppfyller villkoren i artikel 87.2 EG och 87.3 EG eller villkoren i artikel 86.2 EG och dessutom utgör ett åsidosättande av artikel 43 EG (skälen 94–122 i det angripna beslutet).
15 Däremot ansåg kommissionen att befrielsen från avgifter på överföringar inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, eftersom dessa avgifter tillämpas i samband med att en ny ekonomisk enhet bildas eller vid överföring av tillgångar mellan olika ekonomiska enheter. I materiellt hänseende utgör kommunala företag och bolag enligt lag nr 142/90 samma ekonomiska enhet. Det är således med hänsyn till systemets karaktär eller struktur motiverat att dessa enheter befrias från nämnda avgifter (skälen 76–81 i det angripna beslutet).
16 Artikeldelen i det angripna beslutet har följande lydelse:
”Artikel 1
Befrielsen från avgift på överföringar … utgör inte statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 [EG].
Artikel 2
Den treåriga befrielse från inkomstskatt … och de fördelar som följer av de lån som beviljats [av CDDPP] … utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 [EG].
Detta stöd är inte förenligt med den gemensamma marknaden.
Artikel 3
Italien skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att från stödmottagarna återkräva det stöd som beviljats enligt de stödordningar som avses i artikel 2 och som olagligen redan utbetalats till stödmottagarna.
Återkravet skall ske utan dröjsmål och i enlighet med förfarandena i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa [det angripna beslutet].
Det stöd som skall återkrävas skall innefatta ränta som löper från den dag stödet stod till stödmottagarnas förfogande till den dag det har återbetalats. Räntan skall beräknas på grundval av den referensränta som används vid beräkningen av bidragsekvivalenten inom ramen för regionalstöd.
…”
Förfarandet och parternas yrkanden
17 Republiken Italien väckte talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet vid domstolen den 8 augusti 2002, vilken registrerades som mål C‑290/02. Domstolen konstaterade att talan i det målet och talan som väckts i målen T‑292/02, T‑297/02, T‑300/02, T‑301/02 och T‑309/02 rörde samma sak, det vill säga ogiltigförklaring av det angripna beslutet, och att de var konnexa, eftersom de grunder som åberopades i dessa mål i stor utsträckning överlappade varandra. Domstolen beslutade den 10 juni 2003 att skjuta upp handläggningen av mål C‑290/02 i enlighet med artikel 54 tredje stycket i domstolens stadga fram till dess att förstainstansrätten hade meddelat dom i målen T‑292/02, T‑297/02, T‑300/02, T‑301/02 och T‑309/02.
18 I beslut av den 8 juni 2004 beslutade domstolen att överlämna mål C‑290/02 till förstainstansrätten, vilken blivit behörig att avgöra mål som anhängiggjorts av medlemsstaterna mot kommissionen i enlighet med artikel 2 i rådets beslut 2004/407/EG, Euratom av den 26 april 2004 om ändring av artiklarna 51 och 54 i protokollet till domstolens stadga (EUT L 132, s. 5). Detta mål registrerades således vid förstainstansrättens kansli som mål T‑222/04.
19 Med tillämpning av artikel 14 i förstainstansrättens rättegångsregler och på förslag av åttonde avdelningen beslutade förstainstansrätten, efter att ha hört parterna i enlighet med artikel 51 i rättegångsreglerna, att hänskjuta målet till en avdelning i utökad sammansättning.
20 På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (åttonde avdelningen i utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet.
21 Ordföranden vid förstainstansrättens åttonde avdelning i utökad sammansättning beslutade den 13 mars 2008 att förena målen T‑292/02, T‑297/02, T‑300/02, T‑301/02, T‑309/02, T‑189/03 och T‑222/04 vad gäller det muntliga förfarandet, i enlighet med artikel 50 i rättegångreglerna.
22 Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 16 april 2008.
23 Republiken Italien har yrkat att förstainstansrätten ska
– ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet.
24 Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten ska
– ogilla talan, och
– förplikta Republiken Italien att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
25 Till stöd för sin talan har Republiken Italien åberopat flera grunder som i huvudsak kan sammanställas och prövas i följande ordning:
– Kommissionen har åsidosatt artikel 87.1 EG genom att kvalificera såväl den treåriga befrielsen från bolagsskatt som lånen från CDDPP som statligt stöd och den har lämnat en bristfällig motivering.
– Kommissionen har gjort en oriktig bedömning genom att kvalificera de ifrågavarande åtgärderna som nya stöd och har i detta avseende åsidosatt artikel 88.1 EG.
– Kommissionen har tillämpat artikel 86.2 EG felaktigt.
– Kommissionen har åsidosatt handläggningsreglerna genom en ofullständig granskning.
1. Den första grunden: Huruvida artikel 87.1 EG har åsidosatts genom att såväl den treåriga befrielsen från bolagsskatt som lånen från CDDPP kvalificerats som statligt stöd
26 Genom denna grund har Republiken Italien gjort gällande att de ifrågavarande åtgärderna inte utgör statligt stöd. Grunden är uppdelad i tre delar. Den första delgrunden avser avsaknaden av konkurrens och påverkan på handeln mellan medlemsstaterna. Vad gäller den andra och den tredje delgrunden har det gjorts gällande att åtgärderna inte är av selektiv karaktär respektive att det föreligger en bristfällig motivering.
Parternas argument
Den första delgrunden: Huruvida det inte föreligger någon konkurrens och påverkan på handeln mellan medlemsstaterna
27 Republiken Italien har gjort gällande att bolag enligt lag nr 142/90 i princip enbart kan bedriva verksamhet inom området för offentliga tjänster, ett område som inte är konkurrensutsatt. Specialföretagen och bolagen enligt lag nr 142/90 har nämligen ett legalt eller faktiskt monopol när det gäller offentliga tjänster i den kommun där de hör hemma. Dessa offentliga tjänster har dessutom oundvikligen lokal karaktär.
28 Verksamhetsföremålet för bolag enligt lag nr 142/90 är fastställt i lag och dessa bolag har bildats för att sörja för tillhandahållandet av en eller flera tjänster som omfattas av det berörda lokala förvaltningsorganets behörighet. Dessa bolags privaträttsliga behörighet måste således nödvändigtvis utövas i enlighet med de institutionella målen och avse tillhandahållandet av offentliga tjänster. Härav följer att offentligägda bolag avsedda att tillhandahålla offentliga tjänster, såsom bolagen enligt lag nr 142/90, enbart får tillhandahålla offentliga tjänster.
29 Enligt Republiken Italien innebär detta att bolagen enligt lag nr 142/90 i princip är underkastade geografiska och materiella begränsningar. För deras möjlighet att agera utanför kommungränserna gäller två strikta villkor, nämligen dels att det i förväg föreligger en överenskommelse eller ett avtal mellan kommunerna eller de berörda distrikten, dels att det föreligger ett funktionellt samband mellan den extraterritoriella verksamheten och de krav som ställs i den kommun där bolagen hör hemma. Upphandling av lokala offentliga tjänster i andra kommuner och en utvidgning av den verksamhet som bedrivs av bolag enligt lag nr 142/90 till andra sektorer utgör således endast en möjlighet. I det angripna beslutet har det inte lämnats något exempel på eller något bevis för att bolagen enligt lag nr 142/90 har utvidgat sitt verksamhetsområde. I enbart två fall har ett eller flera bolag enligt lag nr 142/90 deltagit i anbudsförfaranden för koncessioner avseende offentliga tjänster inom ett annat geografiskt område än ursprungskommunen. Det var för övrigt fråga om marknader av ringa betydelse.
30 Republiken Italien har angett att de tjänster som upptagits i förteckningen i artikel 1 i legge n° 103 (sulla) assunzione diretta dei pubblici servizi da parte dei comuni (lag nr 103 om offentliga tjänster som utförs direkt av kommunerna av den 29 mars 1903, GURI av den 29 mars 1903) tillhandahålls inom ramen för ett monopol eller som direkt verksamhet, medan tillhandahållandet av andra tjänster är konkurrensutsatt. Denna situation har inte ändrats genom lag nr 142/90.
31 Efter att först ha erinrat om kommissionens skyldighet att identifiera och bedöma de faktiska omständigheter som kan visa att stödet kan inverka menligt på konkurrensen och handeln, har Republiken Italien påpekat att ett finansiellt stöd endast kan påverka handeln mellan medlemsstaterna om det stödmottagande företaget är verksamt på en marknad som kännetecknas av hård konkurrens. Detta är emellertid inte fallet i förevarande mål.
32 Kommissionen har bestritt Republiken Italiens argument.
Den andra delgrunden: Huruvida åtgärderna inte är av selektiv karaktär
33 Republiken Italien har gjort gällande att de ifrågavarande åtgärderna inte inneburit någon fördel i den mening som avses i artikel 87.1 EG.
34 Beträffande den treåriga befrielsen från bolagsskatt har Republiken Italien hävdat att denna åtgärd inte är selektiv, eftersom det är samma rättsliga ordning som i huvudsak tillämpas på kommunala företag.
35 När det gäller lånen från CDDPP har Republiken Italien gjort gällande att det inte var fråga om någon fördel i förevarande fall, eftersom den högsta räntesats som tillämpades av CDDPP inte var lägre än den högsta referensräntan. Eftersom mottagarna av lånen från CDDPP är enheter i vilka offentliga institutioner är majoritetsägare och vilka bedriver en mycket stabil ekonomisk verksamhet, såsom tillhandahållandet av offentliga tjänster, utgör de under alla omständigheter särskilt tillförlitliga gäldenärer. Dessutom utgjorde lånen från CDDPP lån till fast ränta med lång löptid, vilket, då det var fråga om en period med ständiga räntehöjningar, hade en tendens att leda till gynnsammare räntor än rörliga räntor eller räntorna på kortfristiga lån. Med hänsyn till samtliga dessa omständigheter är det normalt att tillämpa en lägre ränta på bolagen enligt lag nr 142/90 än den ränta som tillämpades på så kallade ”normala” företag. Av detta följer att det i allt väsentligt var fråga om marknadsräntor.
36 Kommissionen har bestritt Republiken Italiens argument.
Den tredje delgrunden: Bristfällig motivering
37 Republiken Italien har i huvudsak hävdat att för att uppfylla sin motiveringsskyldighet kunde kommissionen inte underlåta att genomföra en granskning, om än endast avseende en viss del, av den verksamhet som bedrevs av dem som åtnjöt de ifrågavarande åtgärderna och dessa åtgärders betydelse på den inhemska marknaden och på gemenskapsmarknaden. I detta sammanhang har nämnda stat även gjort gällande att de påståenden som gjorts i det angripna beslutet angående konkurrensen på de relevanta marknaderna och inverkan av den treåriga befrielsen från bolagsskatt på handeln mellan medlemsstaterna inte motsvarar verkligheten. Det angripna beslutet innehåller inte heller någon hänvisning vare sig till villkoren på marknaden i övriga medlemsstater eller till den marknad på vilken de bolag som omfattas av nämnda skattebefrielse är verksamma.
38 Kommissionen anser att det angripna beslutet innehåller en tillräcklig motivering.
Förstainstansrättens bedömning
39 För att en åtgärd ska anses utgöra stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG krävs att alla villkor i nämnda bestämmelse är uppfyllda. För det första måste det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra måste denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje ska det vara fråga om en selektiv fördel. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen (se domstolens dom av den 24 juli 2003 i mål C‑280/00, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg, REG 2003, s. I‑7747, nedan kallad domen i målet Altmark, punkterna 74 och 75 och där angiven rättspraxis, och av den 3 mars 2005 i mål C‑172/03, Heiser, REG 2005, s. I‑1627, punkt 27).
40 Republiken Italien har härvid hävdat att tre av de fyra villkor som ska vara uppfyllda för att en åtgärd ska anses utgöra ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, det vill säga villkoren om påverkan på handeln mellan medlemsstaterna, inverkan på konkurrensen och förekomsten av en selektiv fördel, inte är uppfyllda i förevarande fall.
Huruvida det inte föreligger någon konkurrens och huruvida handeln mellan medlemsstaterna inte påverkas
41 När det gäller det andra och det fjärde villkoret, som nämns ovan i punkt 39, följer det av fast rättspraxis att kommissionen, när den bedömer om dessa två villkor är uppfyllda, inte behöver styrka att stödet verkligen påverkar handeln mellan medlemsstaterna och faktiskt snedvrider konkurrensen, utan endast pröva huruvida det kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida konkurrensen (se domstolens dom av den 15 december 2005 i mål C‑148/04, Unicredito Italiano, REG 2005, s. I‑11137, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
42 Vidare kan kommissionen, när det gäller en stödordning, begränsa sig till att undersöka egenskaperna hos den ifrågavarande ordningen för att i beslutsskälen bedöma om ordningen på grund av de villkor som föreskrivs i denna huvudsakligen gynnar företag som deltar i handeln mellan medlemsstaterna (domstolens dom av den 7 mars 2002 i mål C‑310/99, Italien mot kommissionen, REG 2002, s. I‑2289).
43 Vidare kan allt stöd som lämnas till ett företag som är verksamt på den gemensamma marknaden snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna (se förstainstansrättens dom av den 6 mars 2002 i de förenade målen T‑92/00 och T‑103/92, Diputación Foral de Álava mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1385, punkt 72 och där angiven rättspraxis).
44 Det finns därvid inte någon gräns eller procentsats under vilken man kan anse att handeln mellan medlemsstaterna inte påverkas. Ett relativt litet stöd eller ett relativt litet stödmottagande företag innebär inte att det omedelbart kan uteslutas att handeln mellan medlemsstaterna påverkas (domstolens dom av den 21 mars 1990 i mål C‑142/87, Belgien mot kommissionen, kallat Tubemeuse, REG 1990, s. I‑959, punkt 43, svensk specialutgåva, volym 10, s. 369, och av den 14 september 1994 i de förenade målen C‑278/92–C‑280/92, Spanien mot kommissionen, REG 1994, s. I‑4103, punkt 42, samt domen i det ovan i punkt 39 nämnda målet Altmark, punkt 81).
45 Domstolen har vidare angett att det inte alls kan uteslutas att ett offentligt stöd som beviljas ett företag som endast tillhandahåller lokala eller regionala trafiktjänster och som inte tillhandahåller några trafiktjänster utanför sin ursprungsstat ändå kan påverka handeln mellan medlemsstaterna i den mening som avses i artikel 87.1 EG. När en medlemsstat beviljar offentligt stöd till ett företag, kan nämligen detta företags tillhandahållande av trafiktjänster komma att upprätthållas eller ökas, med följden att möjligheterna för företag som är etablerade i andra medlemsstater att tillhandahålla sina trafiktjänster på marknaden i denna stat minskas (se domen i det ovan i punkt 39 nämnda målet Altmark, punkterna 77 och 78).
46 När det inledningsvis gäller villkoret om påverkan på konkurrensen, kan det i förevarande fall konstateras att de ifrågavarande åtgärderna endast avser en specifik kategori företag, nämligen bolagen enligt lag nr 142/90.
47 Republiken Italien anser emellertid att de ifrågavarande åtgärderna inte snedvrider konkurrensen, eftersom bolagen enligt lag nr 142/90 bedriver verksamhet inom området för offentliga tjänster, vilket inte är konkurrensutsatt.
48 När det gäller bildandet av bolag enligt lag nr 142/90, framgår det av skäl 32 i det angripna beslutet att de områden som främst berörs av de ifrågavarande åtgärderna är sektorerna för lokala offentliga tjänster såsom vattenförsörjning och vattenrening, allmänna kommunikationer, gas- och elförsörjning, avfallshantering och detaljhandelsförsäljning av läkemedelsprodukter.
49 Förstainstansrätten påpekar i enlighet med vad som angetts i skälen 73 och 84 i det angripna beslutet att vissa av de berörda sektorerna, såsom sektorn för detaljhandelsförsäljning av läkemedelsprodukter, avfallssektorn samt gas- och vattensektorn, redan var utsatta för viss konkurrens vid tidpunkten för de ifrågavarande åtgärdernas ikraftträdande.
50 Förstainstansrätten konstaterar dessutom, i likhet med kommissionen, att i de sektorer inom vilka bolagen enligt lag nr 142/90 är verksamma konkurrerar företagen om koncessionerna på lokala offentliga tjänster i de olika kommunerna, och marknaden för dessa koncessioner utgör en konkurrensutsatt marknad (skälen 67 och 68 i det angripna beslutet).
51 Förstainstansrätten godtar inte Republiken Italiens argument att det inte förelåg någon konkurrens på området för lokala offentliga tjänster, eftersom dessa tilldelas intuitu personae (med beaktande av person). För det första påverkar inte en tilldelning intuitu personae konstaterandet i ovanstående punkter att den relevanta marknaden kännetecknades av åtminstone en viss konkurrens. För det andra tycks argumentet snarare visa på den inskränkande verkan som de ifrågavarande åtgärderna har på konkurrensen och inte på en avsaknad av konkurrens på den relevanta marknaden. Det kan nämligen inte, såsom kommissionen framhöll i skäl 71 i det angripna beslutet, uteslutas att själva förekomsten av stödet till bolag enligt lag nr 142/90 har skapat ett incitament för kommunerna att anförtro tjänsterna direkt till dessa bolag i stället för genom koncessioner enligt öppna förfaranden.
52 När det särskilt gäller frågan huruvida de ifrågavarande åtgärderna har snedvridit eller hotat att snedvrida den konkurrens som förelåg på marknaden, konstaterar förstainstansrätten följande. De ifrågavarande åtgärderna har förbättrat konkurrensläget för bolagen enligt lag nr 142/90 i förhållande till alla andra italienska eller utländska företag som är verksamma på den relevanta marknaden. Såsom kommissionen med rätta påpekade i skäl 62 i det angripna beslutet, hamnar de företag som har en annan rättslig form än aktiebolag och vars aktiemajoritet inte innehas av lokala offentliga organ i en ogynnsam situation när de vill delta i ett anbudsförfarande avseende tillhandahållandet av en viss tjänst inom ett visst geografiskt område.
53 Dessutom kan de ifrågavarande åtgärderna underlätta för bolagen enligt lag nr 142/90 att expandera på andra konkurrensutsatta marknader, vilket således medför en snedvridande verkan även inom andra sektorer än lokala offentliga tjänster. Det framgår härvid av lag nr 142/90, såsom den tolkats av Corte suprema di cassazione (högsta kassationsdomstol i Italien) i dom av den 6 maj 1995 i mål nr 4989, och av Consiglio di Stato (högsta förvaltningsdomstol i Italien), i dom av den 3 september 2001 i mål nr 4586, att bolag enligt lag nr 142/90 har möjlighet att agera inom andra geografiska områden såväl i Italien som i andra länder och på andra områden än på området för offentliga tjänster som fastställts i bolagsordningen, med undantag för det fall då detta i betydande omfattning skulle avhända dem tillgångar och medel och detta skulle kunna leda till skada för referenskommunen. Det framgår för övrigt av de tidningsartiklar som bilagts svaromålet att vissa bolag enligt lag nr 142/90 har bedrivit annan verksamhet än de offentliga tjänster som fastställts i deras bolagsordning och att det har skett inom andra geografiska områden än i deras referenskommun.
54 Av det föregående följer att de ifrågavarande åtgärderna snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen i den mening som avses i artikel 87.1 EG.
55 När det för det andra gäller villkoret om påverkan på handeln mellan medlemsstaterna, erinrar förstainstansrätten inledningsvis om att det förhållandet att bolagen enligt lag nr 142/90 ensamma är verksamma på den nationella marknaden eller till och med inom deras geografiska ursprungsområde inte har någon avgörande betydelse. Handeln mellan medlemsstater påverkas av de ifrågavarande åtgärderna när möjligheterna minskar för företag som är etablerade i andra medlemsstater att tillhandahålla sina tjänster på den italienska marknaden (se ovan punkt 45).
56 Kommissionen gjorde således en riktig bedömning när den i skäl 70 i det angripna beslutet konstaterade att de ifrågavarande åtgärderna kunde skapa ett hinder för utländska företag som ville etablera sig eller sälja sina tjänster i Italien och att de således påverkade handeln mellan medlemsstaterna i den mening som avses i artikel 87.1 EG.
57 De ifrågavarande åtgärderna missgynnar nämligen utländska företag som deltar i anbudsförfaranden för lokala koncessioner avseende offentliga tjänster i Italien. De offentliga företag som åtnjuter stöd enligt den ifrågavarande ordningen kan nämligen erbjuda konkurrenskraftigare priser än konkurrenterna i Italien eller inom gemenskapen som inte åtnjuter sådant stöd. Vidare gör de ifrågavarande åtgärderna det mindre attraktivt för företag i andra medlemsstater att investera i sektorn för lokala offentliga tjänster i Italien (exempelvis genom förvärv av aktiemajoriteten), eftersom de företag som förvärvas inte skulle komma i åtnjutande av (eller skulle kunna förlora) stödet enligt de ifrågavarande åtgärderna till följd av de nya aktieägarnas sammansättning (se skäl 69 i det angripna beslutet).
58 Av det ovanstående följer att kommissionen inte gjorde något fel när den slog fast att villkoren om påverkan på handeln och snedvridning av konkurrensen var uppfyllda i förevarande fall. Talan kan således inte bifallas såvitt avser den första grundens första del.
Huruvida de ifrågavarande åtgärderna innebär en selektiv fördel
59 I artikel 87.1 EG förbjuds statligt stöd som gynnar ”vissa företag eller viss produktion”, det vill säga selektivt stöd (se domstolens dom av den 15 december 2005 i mål C‑66/02, Italien mot kommissionen, REG 2005, s. I‑10901, punkt 94).
60 Vad beträffar bedömningen av kravet på selektivitet, som ingår i begreppet statligt stöd, följer det av fast rättspraxis att det enligt artikel 87.1 EG ska fastställas huruvida en nationell åtgärd, inom ramen för en viss rättsordning, kan gynna vissa företag eller viss produktion i jämförelse med andra företag som i faktiskt och rättsligt hänseende, med hänsyn till målsättningen med rättsordningen, befinner sig i en jämförbar situation (se domstolens dom av den 6 september 2006 i mål C‑88/03, Portugal mot kommissionen, REG 2006, s. I‑7115, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
61 Begreppet stöd inbegriper enligt fast rättspraxis alla åtgärder av olika slag som minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som därigenom, utan att det är fråga om subventioner i strikt bemärkelse, är av samma karaktär och får samma verkan (domstolens dom av den 15 mars 1994 i mål C‑387/92, Banco Exterior de España, REG 1994, s. I‑877, punkterna 13 och 14).
– a) Den treåriga befrielsen från bolagsskatt
62 I förevarande fall består en av åtgärderna i en fullständig befrielse från bolagsskatt under tre år och senast till och med beskattningsåret 1999 till förmån för alla bolag enligt lag nr 142/90.
63 Den treåriga befrielsen från bolagsskatt minskar obestridligen de kostnader som normalt belastar ett företags budget och ger på så sätt dem som åtnjuter befrielse en ekonomisk fördel jämfört med företag som är normalt skattskyldiga.
64 Det framgår härvid av den italienska skatteordning som är tillämplig på aktiebolag att en normal tillämpning av denna ordning innebär att inkomstskatt belastar alla företag som är verksamma på marknaden och att den treåriga befrielsen från bolagsskatt utgör ett undantag från denna ordning. Med hänsyn till att enbart bolag enligt lag nr 142/90 kan komma i åtnjutande av denna skattebefrielse, vilken inte har beviljats företag i andra sektorer eller andra företag inom samma sektor eller företag där aktierna i huvudsak är privatägda, är det fastställt att skattebefrielsen är av selektiv karaktär.
65 Det följer vidare av arten och den begränsade varaktigheten av den treåriga befrielsen från bolagsskatt, det vill säga tre år från det att ställning som juridisk person förvärvades och senast till och med slutet på beskattningsåret 1999, att det är uppenbart att denna skattebefrielse inte är motiverad med hänsyn till arten och systematiken i det ifrågavarande skattesystemet.
66 Slutligen kan Republiken Italiens argument, att det är fråga om samma rättsordning som i huvudsak är tillämplig på de kommunala företagen, inte påverka slutsatsen att den treåriga befrielsen från bolagsskatt har selektiv karaktär. Förstainstansrätten påpekar att en åtgärds selektiva karaktär ska bedömas i förhållande till samtliga företag och inte i förhållande till de företag som erhåller samma fördel inom samma grupp. Även om det antas att de kommunala företagen även skulle ha varit mottagare av den ifrågavarande åtgärden, gynnar skatteåtgärden inte desto mindre enbart en viss grupp företag och är således selektiv.
– b) Lånen från CDDPP
67 Bland de åtgärder som avses ovan i punkt 61 förekommer lån som staten eller ett organ som kontrolleras av staten har beviljat ett företag och som gör det möjligt för detta företag att erhålla förmånligare villkor än dem som det skulle ha erhållit på kapitalmarknaden. Om så var fallet skulle det i likhet med ett lån till reducerad ränta vara fråga om en ekonomisk fördel i den mening som avses i artikel 87.1 EG.
68 Republiken Italien har bestritt att de ifrågavarande lånen medför en fördel för de företag som kommer i åtnjutande av dem med hänsyn till att CDDPP:s räntesatser motsvarar marknadsräntorna.
69 Det framgår av skälen 56 och 57 i det angripna beslutet att kommissionen, i syfte att fastställa huruvida de lån som CDDPP beviljat bolagen enligt lag nr 142/90 var förmånliga för dem, jämförde de räntesatser som CDDPP tillämpade med de räntesatser som dessa företag under samma tidsperiod skulle ha kunnat erhålla på kapitalmarknaden.
70 Kommissionen tillämpade nämligen som referensränta den räntesats som fastställts för utvärdering av regionala stödordningar och som regelbundet offentliggörs i Officiella tidningen. Såsom kommissionen har påpekat är det fråga om förmånliga räntesatser som tillämpas på företag i gott skick, vilka har använts – för det fall den omtvistade stödordningen har anmälts – i syfte att fastställa om det föreligger något stödinslag. Detta tillvägagångssätt får anses legitimt (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 3 juli 2003 i mål C‑457/00, Belgien mot kommissionen, REG 2003, s. I‑6931, punkt 72, och av den 29 april 2004 i mål C‑278/00, Grekland mot kommissionen, REG 2004, s. I‑3997, punkt 62). Detta tillvägagångssätt har inte heller bestritts av Republiken Italien.
71 Av samma skäl anser förstainstansrätten att de räntesatser som de italienska myndigheterna erbjöd inte kan användas som referensränta. Såsom Republiken Italien har angett rör det sig om högsta räntesatser för banklån till lokala offentliga organ, vilka räntesatser fastställs i dekret utfärdat av finansministeriet. Såsom kommissionen har gjort gällande fastställs inte dessa räntesatser med hänsyn till villkoren på marknaden, eftersom de bestäms i enlighet med andra kriterier som fastställs av den offentliga myndigheten. Eftersom lokala offentliga organ dessutom innebär en lägre risk än ett företag, framstår det inte som relevant att använda dessa räntesatser som referensränta vid en jämförelse med de räntesatser som CDDPP tillämpade.
72 Förstainstansrätten påpekar att de räntesatser som tillämpades av CDDPP under en stor del av den berörda perioden under alla omständigheter var lägre än den högsta bankränta som tillämpades på lokala organ.
73 Förstainstansrätten godtar inte Republiken Italiens argument att eftersom lånen från CDDPP utgör långfristiga lån, är det sannolikt, vid en allmän räntenedgång, att de räntesatser som bankerna tillämpar kommer att befinna sig på en lägre nivå än den högsta nivå som tillåts enligt lag. Republiken Italien har härvid inte åberopat några bevis för detta påstående beträffande den ifrågavarande perioden (åren 1994–1998).
74 Kommissionen gjorde således en riktig bedömning då den fann att de lån som CDDPP beviljat till en reducerad räntesats i förhållande till referensräntan innebar en ekonomisk fördel för bolagen enligt lag nr 142/90, det vill säga för vissa företag i den mening som avses i artikel 87.1 EG.
75 Talan kan således inte bifallas såvitt avser den första grundens andra del.
Huruvida motiveringsskyldigheten har iakttagits
76 Motiveringsskyldigheten enligt artikel 253 EG utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är hållbar, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende. Den motivering som mot denna bakgrund krävs enligt artikel 253 EG ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och behörig domstol ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt (domstolens dom av den 22 mars 2001 i mål C‑17/99, Frankrike mot kommissionen, REG 2001, s. I‑2481, punkt 35, och domen i det ovan i punkt 42 nämnda målet Italien mot kommissionen, punkt 48).
77 Kravet på motivering ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha av att få förklaringar. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 253 EG inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området (se domen i det ovan i punkt 76 nämnda målet Frankrike mot kommissionen, punkt 36, och domen i det ovan i punkt 42 nämnda målet Italien mot kommissionen, punkt 48).
78 Även om det står klart att kommissionen är skyldig att i skälen till sitt beslut åtminstone ange de omständigheter mot bakgrund av vilka ett stöd har beviljats, när dessa gör det möjligt att visa att stödet kan påverka handeln mellan medlemsstaterna (domstolens dom av den 14 oktober 1987 i mål 248/84, Tyskland mot kommissionen, REG 1987, s. 4013, punkt 18), så är den inte skyldig att visa vilken faktisk verkan det stöd som redan beviljats har haft. Om så hade varit fallet skulle detta krav nämligen ha lett till att de medlemsstater som utbetalar stöd i strid med anmälningsskyldigheten i artikel 88.3 EG hade gynnats i förhållande till de stater som anmäler stödet till kommissionen under planeringsstadiet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 14 februari 1990 i mål C‑301/87, Frankrike mot kommissionen, kallat Boussac, REG 1990, s. I‑307, punkt 33; svensk specialutgåva, volym 10, s. 303).
79 I förevarande fall är det i detta hänseende tillräckligt att påpeka att de kriterier som en åtgärd ska uppfylla för att utgöra ett statligt stöd klart anges i det angripna beslutet och att dessa kriterier tillämpas i det aktuella fallet.
80 Kommissionen angav inledningsvis i skälen 61–75 i det angripna beslutet i allmänna ordalag skälen till varför de ifrågavarande åtgärderna kunde snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna.
81 I skälen 66–68 i det angripna beslutet framhöll kommissionen närmare att det i förevarande fall är fråga om sektorer för lokala offentliga tjänster, vilka ofta kännetecknas av möjligheten att de får tillhandahållas med exklusiva rättigheter och för vilka företagen således särskilt konkurrerar om koncessionerna i de olika kommunerna.
82 Efter att i skäl 68 i det angripna beslutet ha påpekat att marknaden för koncessioner på lokala offentliga tjänster är en marknad som är öppen för gemenskapskonkurrens och som omfattas av bestämmelserna i EG‑fördraget, utvecklade kommissionen i skäl 69 bedömningen att de ifrågavarande åtgärderna kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna och angav som exempel att de offentliga företag som åtnjuter stöd enligt den ifrågavarande stödordningen skulle kunna erbjuda konkurrenskraftigare priser än sina konkurrenter i Italien eller inom gemenskapen som inte kan komma i fråga för stödordningen. Dessutom angav kommissionen i skälen 73 och 74 i det angripna beslutet att de ifrågavarande åtgärderna kan påverka handeln mellan medlemsstaterna även av andra skäl än dem som angavs av kommissionen.
83 När det slutligen gäller påståendet om en bristfällig motivering rörande fördelen med den treåriga befrielsen från bolagsskatt, är det tillräckligt att påpeka att kommissionen i skälen 52–54 i det angripna beslutet i tillräcklig mån har förklarat skälen till varför denna åtgärd skulle kunna stärka ställningen för dem som åtnjuter befrielse i förhållande till deras konkurrenter och den verkan som denna åtgärd skulle kunna ha på marknaden.
84 Det framgår således inte, mot bakgrund av de krav som uppställts i rättspraxis, att kommissionen i förevarande fall skulle ha brustit i sin skyldighet att i tillräcklig mån motivera det angripna beslutet när det gäller fördelen av den treåriga befrielsen från bolagsskatt, påverkan på konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna.
85 Mot denna bakgrund kan talan inte heller bifallas såvitt avser den första grundens tredje del.
86 Härav följer att talan inte kan vinna bifall på någon del av den första grunden.
2. Den andra grunden: Huruvida de ifrågavarande åtgärderna felaktigt har ansetts utgöra nya stöd
Parternas argument
87 Republiken Italien har inom ramen för denna grund gjort gällande att den treåriga befrielsen från bolagsskatt utgör ett befintligt stöd och att det angripna beslutet således innebär att kommissionen har åsidosatt artikel 88.1 EG. Denna stat har hävdat att kommunernas och de kommunala företagens tillhandahållande av tjänster av allmänt intresse inom ramen för ett monopol har varit skattebefriat från och med ikraftträdandet av lag nr 603 av den 6 augusti 1954 (GURI nr 182 av den 11 augusti 1954) och att den ursprungliga ordningens innehåll, trots de ändringar som ägt rum därefter med anledning av att flera lagtexter antagits, inte väsentligen har ändrats. Republiken Italien har bestritt påståendet i det angripna beslutet att den princip som fastställts i domstolens dom av den 9 augusti 1994 i mål C‑44/93, Namur-Les assurances du crédit (REG 1994, s. I‑3829) (nedan kallad domen i målet Namur), inte är tillämplig i förevarande fall, detta på grund av att ny lagstiftning har utvidgat föremålet för ordningen vad gäller stödberättigade mottagare samt de sektorer och det geografiska område inom vilka dessa bedriver verksamhet.
88 Republiken Italien har vidare, utan att uttryckligen hänvisa till artikel 1 b v i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88 EG] (EGT L 83, s. 1), hävdat att den treåriga befrielsen från bolagsskatt ska kvalificeras såsom befintligt stöd även av den anledningen att marknaderna inte var konkurrensutsatta vid tidpunkten för införandet av nämnda skattebefrielse. Republiken Italien har vidare hävdat att samma resonemang är tillämpligt beträffande lånen från CDDPP.
89 Kommissionen har med hänvisning till skälen 86–91 i det angripna beslutet hävdat att inget av de två villkor som uppställts i domen i det ovan i punkt 87 nämnda målet Namur är uppfyllt i förevarande fall.
Förstainstansrättens bedömning
90 I domen i det ovan i punkt 87 nämnda målet Namur, punkt 13, fastslog domstolen att det följer såväl av innehållet i som målen med bestämmelserna i artikel 88 EG att stöd som förelåg före EG‑fördragets ikraftträdande och sådant stöd som rättsenligt har kunnat genomföras i enlighet med villkoren i artikel 88.3 EG samt de villkor som domstolen uppställt i samband med tolkningen av denna artikel i dom av den 11 december 1973 i mål 120/73, Lorenz (REG 1973, s. 1471; svensk specialutgåva, volym 2, s. 177), punkterna 4–6, ska anses utgöra befintligt stöd i den mening som avses i artikel 88.1 EG. Åtgärder som syftar till att vidta eller ändra stödåtgärder ska däremot anses utgöra nytt stöd som omfattas av anmälningsskyldigheten i artikel 88.3 EG, varvid det ska beaktas att ändringar kan avse såväl befintligt stöd som inledande planer som anmälts till kommissionen.
91 När det gäller befintligt stöd fastställs och tillämpas de regler som följer av rättspraxis i artikel 1 b i förordning nr 659/1999.
92 Enligt denna bestämmelse avses med befintligt stöd
i) stöd som fanns innan EG‑fördraget trädde i kraft i den berörda medlemsstaten,
ii) godkänt stöd, det vill säga stödordningar och individuella stöd som har godkänts av kommissionen eller av rådet,
iii) stöd som anses ha godkänts på grund av att kommissionen inte har fattat ett beslut inom en frist på två månader, vilken i princip räknas från och med dagen efter det att en fullständig anmälan har mottagits och utgör den tidsperiod som kommissionen förfogar över för att genomföra en preliminär granskning,
iv) stöd för vilket den tioåriga preskriptionstiden på området för återkrav har löpt ut,
v) stöd som är att betrakta som befintligt stöd, eftersom det kan fastställas att det inte utgjorde något stöd när det infördes men senare blev ett stöd på grund av utvecklingen av den gemensamma marknaden, utan att medlemsstaten företagit någon ändring. När vissa åtgärder blir stöd sedan en verksamhet har liberaliserats genom gemenskapslagstiftning, ska sådana åtgärder inte betraktas som befintligt stöd efter det datum som har fastställts för liberalisering.
93 Vidare följer av artikel 1 c i nämnda förordning att ändringar av befintligt stöd ska anses utgöra nytt stöd.
94 I huvudsak innebär åtgärder som vidtas för att införa stöd eller ändra befintligt stöd att det är fråga om nytt stöd. I synnerhet när ändringen påverkar själva det materiella innehållet i den ursprungliga ordningen, omvandlas denna ordning till en ny stödordning. Det är emellertid inte fråga om en sådan materiell ändring när den nya beståndsdelen klart kan särskiljas från den ursprungliga ordningen (förstainstansrättens dom av den 30 april 2002 i de förenade målen T‑195/01 och T‑207/01, Government of Gibraltar, REG 2002, s. II‑2309, punkterna 109–111).
95 I förevarande fall är det utrett att de ifrågavarande åtgärderna inte omfattas av den andra, den tredje och den fjärde situationen i artikel 1 b i förordning nr 659/1999, enligt vilka en stödåtgärd kan anses utgöra befintligt stöd. Dessa situationer har för övrigt inte heller åberopats av Republiken Italien.
96 När det gäller den första av de situationer som anges i artikel 1 b i förordning nr 659/1999, konstaterar förstainstansrätten inledningsvis att den treåriga befrielsen från bolagsskatt infördes genom lagdekret nr 331/93 och lag nr 549/95. År 1990, då lag nr 142/90 införde en reform av de instrument som lagstiftningen erbjuder kommunerna för att organisera tillhandahållandet av lokala offentliga tjänster, däribland möjligheten att bilda bolag med begränsat ansvar med offentligt majoritetsaktieinnehav, föreskrevs inte någon befrielse från inkomstskatt för dessa bolag.
97 Alla bolag enligt lag nr 142/90 som bildats mellan år 1990 och den 30 augusti 1993, det vill säga dagen för ikraftträdandet av artikel 66 i lagdekret nr 331/93, var nämligen inkomstskattskyldiga.
98 I likhet med vad kommissionen angav i skäl 91 i det angripna beslutet, anser förstainstansrätten att den italienska lagstiftaren följaktligen var tvungen att anta en ny lagstiftning flera decennier efter EG‑fördragets ikraftträdande för att även bolag enligt lag nr 142/90 skulle omfattas av den skatteordning som är tillämplig på de lokala organen.
99 Även om det medges att skattebefrielsen för kommunala företag infördes före EG‑fördragets ikraftträdande och att den gällde till och med år 1995, skiljer sig bolagen enligt lag nr 142/90 inte desto mindre väsentligt från kommunala företag. En utvidgning av de skattefördelar som förelåg för kommunala företag och specialföretag till att omfatta en ny kategori stödmottagare, såsom bolagen enligt lag nr 142/90, utgör en ändring som kan särskiljas från den ursprungliga ordningen. Såsom angavs i Consiglio di Statos dom i mål nr 4586 av den 3 september 2001 föreligger nämligen rättsliga skillnader mellan bolagen enligt lag nr 142/90 och kommunala företag. Dessa skillnader består bland annat i att de förstnämnda bolagen inte omfattas av samma strikta geografiska begränsning som de sistnämnda och att de förstnämnda bolagens verksamhetsområde är mycket mer vidsträckt. Förstainstansrätten har redan ovan i punkt 53 framhållit att bolagen enligt lag nr 142/90 har möjlighet att agera utanför det geografiska referensområdet, såväl i Italien som i andra länder, och på andra områden än på området för offentliga tjänster som fastställts i bolagsordningen, med undantag för det fall då detta i betydande omfattning skulle avhända dem tillgångar och medel och detta skulle kunna leda till skada för referenskommunen.
100 Även om bolagen enligt lag nr 142/90 följaktligen har efterträtt de kommunala företagen såvitt avser deras rättigheter och skyldigheter, har lagstiftningen som fastställer deras materiella och geografiska verksamhetsområde ändrats väsentligt, vilket kommissionen förklarade i skäl 92 i det angripna beslutet.
101 Förstainstansrätten konstaterar således att den treåriga befrielsen från bolagsskatt, som infördes genom artikel 3.70 i lag nr 549/95 jämförd med artikel 66.14 i lagdekret nr 331/93, inte omfattas av artikel 1 b i i förordning nr 659/1999.
102 När det gäller lånen från CDDPP erinrar förstainstansrätten om att det angripna beslutet enbart rör lån som beviljats bolag enligt lag nr 142/90. Av ovan angivna skäl utgör en åtgärd ett nytt stöd när en medlemsstat utvidgar fördelar som redan gäller för andra enheter till att omfatta en ny kategori stödmottagare. Eftersom möjligheten att erhålla lån från CDDPP utvidgades till att omfatta bolag enligt lag nr 142/90, fördelar som dessförinnan hade beviljats kommuner, kommunala bolag och specialbolag, är det i förevarande fall fråga om ett nytt stöd.
103 När det gäller Republiken Italiens andra argument, som grundar sig på artikel 1 b v i förordning nr 659/1999, påpekar förstainstansrätten att denna bestämmelse endast kan tillämpas på åtgärder som inte utgjorde stöd vid tidpunkten för åtgärdernas genomförande. Härvid är det således tillräckligt att konstatera, i likhet med vad kommissionens angav i skälen 83–85 i det angripna beslutet, att de ifrågavarande åtgärderna vidtogs vid en tidpunkt då marknaderna under alla omständigheter, visserligen med stor sannolikhet i olika grad, var konkurrensutsatta. Förstainstansrätten konstaterar således att den treåriga befrielsen från bolagsskatt inte omfattas av artikel 1 b v i förordning nr 659/1999.
104 Mot bakgrund av det ovanstående konstaterar förstainstansrätten att de ifrågavarande åtgärderna inte utgör ett befintligt stöd. Talan kan således inte bifallas såvitt avser den andra grunden.
3. Den tredje grunden: Huruvida artikel 86.2 EG har tillämpats felaktigt
Parternas argument
105 Republiken Italien har inom ramen för denna grund i huvudsak gjort gällande att de som kommer i åtnjutande av de ifrågavarande åtgärderna bedriver en verksamhet av allmänt ekonomiskt intresse och att de därigenom omfattas av undantaget enligt artikel 86.2 EG.
106 Kommissionen har påpekat att enligt artikel 86.2 EG kan utbetalningen av ett stöd undgå förbudet i artikel 87 EG bland annat under förutsättning att stödet i fråga endast avser att kompensera för de merkostnader som följer av fullgörandet av uppgiften att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och att beviljandet av stödet visar sig vara nödvändigt för att nämnda företag ska kunna fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla en offentlig tjänst under balanserade ekonomiska förhållanden. Republiken Italien har varken under det administrativa förfarandet eller inom ramen för denna talan visat att så var fallet beträffande de ifrågavarande åtgärderna.
Förstainstansrättens bedömning
107 Förstainstansrätten framhåller inledningsvis att det är en stödordning som i förevarande fall är föremål för bedömning. Detta innebär att det är nödvändigt att visa att ordningen i sig uppfyller samtliga villkor för att antingen kunna undgå att kvalificeras som statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG eller kunna omfattas av undantaget enligt artikel 86.2 EG.
108 Härvid erinras om att en statlig åtgärd i princip inte utgör ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, om den utgör ersättning som motsvarar ett vederlag för tjänster som det mottagande företaget har tillhandahållit för att fullgöra skyldigheten att tillhandahålla en offentlig tjänst, vilket innebär att dessa företag i själva verket inte gynnas ekonomiskt och att denna åtgärd således inte medför att dessa företag erhåller en mer fördelaktig konkurrensställning än konkurrerande företag (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 39 nämnda målet Altmark, punkt 87).
109 För att en sådan ersättning emellertid inte ska anses utgöra statligt stöd måste ett visst antal kumulativa villkor vara uppfyllda, bland andra villkoren att det mottagande företaget faktiskt ska ha ålagts skyldigheter att tillhandahålla en offentlig tjänst, att dessa skyldigheter ska vara klart definierade (domen i det ovan i punkt 39 nämnda målet Altmark, punkt 89) och att ersättningen inte får överstiga vad som krävs för att täcka hela eller delar av de kostnader som har uppkommit i samband med skyldigheterna att tillhandahålla en offentlig tjänst, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid har erhållits och till en rimlig vinst på grund av fullgörandet av dessa skyldigheter (domen i det ovannämnda målet Altmark, punkt 92).
110 Det angripna beslutet antogs innan domen i det ovan i punkt 39 nämnda målet Altmark meddelades. De kriterier som uppställts i denna dom, vilka följer av en tolkning av artikel 87.1 EG, är emellertid helt och hållet tillämpliga på den faktiska och rättsliga situationen i förevarande mål, såsom situationen framstod när kommissionen antog det angripna beslutet (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 12 februari 2008 i mål T‑289/03, BUPA m.fl. mot kommissionen, REG 2008, s. II‑0000, punkt 158).
111 Det första villkor som uppställts i domen i det ovan i punkt 39 nämnda målet Altmark, nämligen att det mottagande företaget faktiskt ska ha ålagts skyldigheter att tillhandahålla en offentlig tjänst, är tillämpligt även för det fall undantaget enligt artikel 86.2 EG hade åberopats.
112 I båda fallen ska en åtgärd under alla omständigheter uppfylla dels principen om klart definierade skyldigheter och principen om åläggande av skyldigheter att tillhandahålla en offentlig tjänst, dels proportionalitetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 110 nämnda målet BUPA m.fl. mot kommissionen, punkt 160).
113 Förstainstansrätten konstaterar härvid att Republiken Italien inte har lämnat några närmare uppgifter vare sig rörande de villkor som uppställts i domen i det ovan i punkt 39 nämnda målet Altmark eller rörande villkoren för tillämpning av artikel 86.2 EG. Republiken Italien har nämligen endast framfört argumentet att de företag som bildats enligt lag nr 142/90 bedriver en verksamhet av allmänt ekonomiskt intresse och att de därför inte omfattas av reglerna om statligt stöd.
114 Förstainstansrätten konstaterar vidare att med hänsyn till den ifrågavarande stödordningens struktur kan lag nr 142/90 inte anses utgöra en handling av en offentlig myndighet varigenom en specifik åtgärd, som består i tillhandahållandet av lokala offentliga tjänster med iakttagande av angivna skyldigheter, vidtas och definieras. De aktuella skyldigheterna att tillhandahålla en offentlig tjänst har inte heller definierats på ett klart och tydligt sätt i denna lag.
115 Förstainstansrätten konstaterar således att villkoret avseende principen om klart definierade skyldigheter och principen om åläggande av skyldigheter att tillhandahålla en offentlig tjänst inte har uppfyllts.
116 Talan kan följaktligen inte vinna bifall på den tredje grunden.
4. Den fjärde grunden: Huruvida handläggningsreglerna har åsidosatts på grund av att granskningen är ofullständig
Parternas argument
117 Republiken Italien har hävdat att kommissionen i det angripna beslutet har gjort en abstrakt analys som inte tar hänsyn till relevanta omständigheter, vilket strider mot handläggningsreglerna på området för statligt stöd. Enligt denna stat har kommissionen i det angripna beslutet endast på ett abstrakt sätt hänvisat till viss ekonomisk verksamhet och den har varken beaktat de konkreta villkoren på den italienska marknaden för offentliga tjänster eller den verksamhet som faktiskt har bedrivits av stödmottagarna. Eftersom de ifrågavarande åtgärderna inte utgör statligt stöd eller, i andra hand, utgör befintligt stöd, var det med rätta som de italienska myndigheterna inte la fram några specifika fall för individuell bedömning vid kommissionen. För det fall kommissionen hyste tveksamheter rörande dessa åtgärders exakta kvalificering, ankom det på kommissionen att kontrollera huruvida det eventuellt förelåg några konkreta fall.
118 Kommissionen har hävdat att talan såvitt avser denna grund inte kan upptas till sakprövning, eftersom grunden utgör en ny grund i den mening som avses i artikel 48.2 i rättegångsreglerna. För det fall talan, såvitt avser denna grund, delvis skulle anses kunna upptas till prövning, har kommissionen gjort gällande att talan inte kan bifallas i denna del.
Förstainstansrättens bedömning
119 När det inledningsvis gäller kommissionens processuella invändning, är det tillräckligt att konstatera att Republiken Italien i ansökan har angett att kommissionen inte kunde underlåta att granska den verksamhet som bedrevs av de företag som kommer i åtnjutande av de ifrågavarande åtgärderna och åtgärdernas betydelse på den nationella marknaden och gemenskapsmarknaden för att kunna bedöma om dessa åtgärder kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna.
120 Den argumentation som kommissionen har påstått inte kan prövas har således framförts till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet.
121 Förstainstansrätten avslår således den processuella invändningen, och talan kan såvitt avser förevarande grund upptas till prövning.
122 När det för det andra gäller prövningen av denna grund i materiellt hänseende, erinrar förstainstansrätten om att det i förevarande fall är fråga om att bedöma en stödordning som har allmän giltighet.
123 Det följer av förordning nr 659/1999 och av rättspraxis att kommissionen inte är skyldig att granska individuella åtgärder som beviljats på grundval av en stödordning. Det är tillräckligt att kommissionen begränsar sin undersökning till egenskaperna hos den ifrågavarande stödordningen för att bedöma om denna på grund av villkor som föreskrivs i stödordningen medför påtagliga fördelar för stödmottagarna i förhållande till deras konkurrenter och huvudsakligen kan gynna företag som deltar i handeln mellan medlemsstaterna (domstolens dom i det ovan i punkt 78 nämnda målet Tyskland mot kommissionen, punkt 18, och domen i det ovan i punkt 42 nämnda målet Italien mot kommissionen, punkt 89).
124 Även om kommissionens granskning i det angripna beslutet är allmän i den meningen att den avser samtliga sektorer som omfattas av de ifrågavarande åtgärderna, avser granskningen emellertid i förevarande fall den verkan som de ifrågavarande åtgärderna kan ha på konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna. Det angripna beslutet behövde inte innehålla en granskning av stöd som i enskilda fall har beviljats på grundval av stödordningen. Under alla förhållanden framgår det av handlingarna i målet att kommissionen från Republiken Italien eller de företag som deltagit i det administrativa förfarandet inte har erhållit alla de uppgifter som är nödvändiga för att granska enskilda situationer för de påstådda stödmottagarna.
125 Av det ovanstående följer att talan inte kan bifallas på den fjärde grunden.
126 Mot bakgrund av samtliga ovannämnda omständigheter ska talan ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
127 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Republiken Italien ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Republiken Italien har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Republiken Italien ska bära sin rättegångskostnad och ersätta kommissionens rättegångskostnad.
Martins Ribeiro | Šváby | Papasavvas |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 11 juni 2009.
Underskrifter