FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

LEENDERT A. GEELHOED

föredraget den 27 juni 2002(1)

Mål C-442/00

Ángel Rodríguez Caballero

mot

Fondo de Garantía Salarial (FOGASA)

(begäran om förhandsavgörande från Tribunal Superior de Justicia de Castilla-La Mancha)

”Begäran om förhandsavgörande från Tribuna Superior de Justicia de Castilla-La Mancha - Tolkning av artikel 1 i rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens - Begreppet ’arbetstagares fordringar på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden’ - Huruvida en fordran som grundas på förlikning som ingås under ett obligatoriskt administrativt förfarande som riktar sig mot en uppsägning omfattas av detta begrepp - Direkt tillämpning av direktivet när denna situation är utesluten enligt lagstiftning”

I -    Inledning

1.

    I förevarande mål har den spanska domstolen ställt frågor om tolkningen av rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens(2) (nedan kallat direktivet). Dessa frågor avser i huvudsak huruvida den lön som en arbetsgivare är skyldig en anställd på grund av en uppsägning utan saklig grund utgör en fordran i den mening som avses i direktivet eller om dessa fordringar måste fastställas genom ett domstolsbeslut eller ett förvaltningsbeslut samt slutligen om direktivet kan tillämpas direkt om en sådan situation är utesluten enligt den nationella lagstiftningen.

II -    Tillämpliga bestämmelser

A -    Gemenskapsrätten

2.

    I artikel 1.1 i direktivet anges följande:

”Detta direktiv skall tillämpas på arbetstagares fordringar på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden gentemot arbetsgivare som är att anse som insolventa enligt artikel 2.1.”

3.

    I artikel 2.2 föreskrivs följande:

”Detta direktiv berör inte medlemsstaternas nationella lagar beträffande definitionen av termerna ’arbetstagare’, ’arbetsgivare’, ’lön’, ’omedelbar rätt till’, och ’framtida rätt till’.”

4.

    I artiklarna 3.1, 4.1 och 4.3 anges följande:

”Artikel 3

1. Medlemsstaterna skall, om inte annat följer av artikel 4, vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att garantiinstitutioner garanterar betalning av arbetstagarnas utestående fordringar som grundar sig på anställningsavtal eller anställningsförhållanden och som gäller lön för tiden före ett visst datum.

Artikel 4

1. Medlemsstaterna får välja att begränsa garantiinstitutionernas ansvar enligt artikel 3.

3. För att undvika utbetalning av belopp som går utöver de sociala målen för detta direktiv får medlemsstaterna dock sätta en övre gräns för betalningsansvaret på grund av arbetstagarnas utestående fordringar.

Om medlemsstaterna utnyttjar den sistnämnda valmöjligheten skall de till kommissionen meddela vilka metoder de valt för att fastställa denna gräns.”

5.

    I artikel 10 i direktivet föreskrivs följande:

”Detta direktiv skall inte påverka medlemsstaternas möjligheter att

a) vidta åtgärder för att förhindra missbruk,

b) ...”

B -    Nationell rätt

6.

    Fondo de Garantia Salarial (FOGASA) (lönegarantifond) är ett självständigt organ som omfattas av Ministerio de Trabajo y Seguridad Social (ministerium för arbete och social trygghet), vilket ansvarar för garantifonden i den mening som avses i artikel 3 i direktivet för att genomföra detta direktiv.

7.

    Denna garantifond skall garantera betalning av arbetstagarnas utestående fordringar om arbetsgivaren blir insolvent. Enligt artikel 33 i Estatuto de los Trabajadores (lag om arbetstagares ställning) anses det belopp utgöra lön som godkänts som lön i en förlikningshandling eller i domstolsbeslut avseende samtliga fordringar som avses i artikel 26 i lagen om arbetstagares ställning och ”tilläggsersättning till lön, som efter uppsägning utan saklig grund i förekommande fall beslutas av behörig domstol”.

8.

    I artikel 26 i lagen om arbetstagares ställning definieras begreppet lön. Som lön anses i huvudsak alla ekonomiska förmåner som arbetstagarna får i pengar eller in natura som motprestation för sin yrkesutövning.

9.

    Enligt artikel 56.2 b i samma lag utgörs lön efter uppsägning utan saklig grund av de löner som företaget i varje fall skall betala avseende perioden från den faktiska uppsägningen till den dag då dom delges när uppsägning har förklarats sakna saklig grund eller när arbetsgivaren, i enlighet med artikel 63 i Ley Procesal Laboral (arbetsprocesslag) om det administrativa förfarande som föreskrivs avseende förlikning, medger att uppsägningen har skett utan saklig grund och erbjuder sig att betala den lagenliga ersättningen i fråga samt de löner som inte har betalats sedan uppsägningen. Detsamma gäller de löner som överenskommits under den likaledes obligatoriska förlikningen, vilken sker vid domstol och föregår det i egentlig mening rättsliga förfarandet och vilken sker på domarens eget initiativ i enlighet med artikel 84.1 i lagen om arbetstagares ställning.

III -    Omständigheterna i målet vid den nationella domstolen och förfarandet

10.

    Sökanden i målet vid den nationella domstolen, Ángel Rodríguez Caballero, sades den 30 mars 1997 upp av företaget AB Diario de Bolsillo SL. Denna uppsägning visade sig ha skett utan saklig grund. Arbetsgivaren medgav detta under den förlikning som följde det administrativa förfarande som är obligatoriskt enligt spansk lag.(3) Under denna förlikning kom parterna även överens om att arbetsgivaren skulle betala 136 896 ESP som ”salarios de tramitación” (lön som skall betalas vid uppsägning utan saklig grund, nedan kallad skadestånd).(4)

11.

    Företaget betalade inte ut den ifrågavarande lönen, vilket medförde att ett verkställighetsförfarande inleddes. I beslut av den 7 juni 1997 förklarades företaget insolvent. Caballero begärde därför att FOGASA skulle betala den ovannämnda lönen, vilket detta organ vägrade i beslut av den 30 april 1998.

12.

     Den 21 januari 1999 väckte Caballero talan mot FOGASA vid los Juzgados de lo Social n° 2 de Albacete. Den 16 april 1999 ogillade denna domstol talan på den grunden att lönegarantifonden enligt artikel 33 i lagen om arbetstagares ställning är subsidiärt ansvarig för lönefordringar efter grundad uppsägning vid arbetsgivarens insolvens enbart när behörig domstol har fastställt beloppen och inte när de grundar sig på en förlikning.

13.

    Caballero överklagade denna dom till Sala de lo Social vid Tribunal Superior de Justicia de Castilla-La Mancha.

14.

    Denna domstol vill veta om även en sådan lönefordran som har godkänts i ett förfarande som föreskrivs i lag, såsom är fallet med en förlikning som har genomförts vid domstol på dennas initiativ och godkänts av denna, omfattas av begreppet arbetstagares fordringar i den mening som avses i artikel 1.1 i direktivet och huruvida FOGASA skall förpliktas att betala sagda fordran.

15.

    Den nationella domstolen stöder sig härvid på följande:

a)    Enligt spansk rätt är det vid arbetsgivarens insolvens tillräckligt för att FOGASA:s subsidiära juridiska ansvar för vanliga lönefordringar, som motsvarar utfört arbete och som inte ersatts av arbetsgivaren eller lönepremier eller semester som inte betalas av företaget, skall inträda att dessa fordringar har godkänts i något slags förlikning, oavsett om detta skett vid domstol eller genom ett förvaltningsbeslut eller har fastställts genom domstolsavgörande.

b)    Det obligatoriska förlikningsförfarande som ingås vid domstol skall godkännas av denna. Dessutom skall denna domstol anmoda parterna att förlikas och deras överenskommelse kan i vart fall även överklagas av FOGASA.

c)    Ett rättsligt förfarande är en förutsättning för att FOGASA:s subsidiära ansvar skall inträda. Innan detta inträder skall försök göras att verkställa vad som avtalats i förlikningen. Vid det rättsliga förfarandet fastställs att företaget är insolvent. FOGASA har härvid särskilda möjligheter att intervenera för att framlägga samtliga omständigheter som det anser relevanta.

d)    FOGASA kan, genom motiverat avgörande, i det förfarande som inletts av arbetstagaren, vägra att utbetala den begärda subsidiära ersättningen, om det anser att förlikningsavtalet har ingåtts på ett bedrägligt sätt. FOGASA kan även vägra utbetalning när lönefordran har godkänts genom dom.

e)    Lönefordran grundas i båda fallen (vanliga lönefordringar och lönefordringar efter ogrundad uppsägning) på att det föreligger ett anställningsavtal och att det finns samma garantier för rättslig prövning.

IV -    Tolkningsfrågor

16.

    På grund av dessa överväganden har den nationella domstolen, i beslut av den 27 oktober 2000, vilket inkom till domstolens kansli den 30 november 2000, ställt följande tolkningsfrågor:

”a)    Skall sådan lön som arbetsgivaren skall erlägga till en arbetstagare på grund av att uppsägningen av denne är ogrundad anses omfattas av begreppet arbetstagares fordringar på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden enligt artikel 1.1 i rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens?

b)    Om svaret är jakande, föreligger det enligt artikel 1.1 i ovannämnda direktiv 80/987 en skyldighet att fastställa arbetstagares fordringar genom domstolsavgörande eller genom förvaltningsbeslut eller omfattas alla arbetsrättsliga anspråk som har godkänts genom något annat lagstadgat förfarande som kan prövas rättsligt, såsom är fallet vid en förlikning som har ingåtts vid domstol efter ett obligatoriskt förfarande vid vilket domstolen skall uppmana parterna att ingå förlikning innan ett förfarande som kan leda till dom inleds, och domstolen kan godkänna förlikningens innehåll eller vägra att göra detta om den anser att detta innehåll medför allvarlig skada för någon av parterna av ett kringgående av lagen eller rättegångsmissbruk?

c)    Om det nämnda begreppet arbetstagares fordringar anses omfatta lön som avtalats vid förlikning som ingåtts vid domstol och godkänts av denna, kan då den inhemska domstol som har att avgöra tvisten underlåta att tillämpa den bestämmelse i inhemsk rätt, enligt vilken sagda arbetsrättsliga anspråk inte omfattas av ansvarsområdet för den nationella garantifonden, Fondo de Garantia Salarial, och direkt tillämpa innehållet i artikel 1.1 i direktivet, om den anser denna artikel vara klar, precis och ovillkorlig?”

V -    Bedömning

A -    Parternas yttranden

17.

    Spaniens och Förenade kungarikets regeringar samt kommissionen och Eftas övervakningsmyndighet har intervenerat i förfarandet.

18.

    Enligt den spanska regeringen faller begreppet lönefordran efter ogrundad uppsägning utanför tillämpningsområdet för arbetstagarnas fordringar som grundar sig på anställningsavtal eller anställningsförhållanden i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 80/987/EEG. Denna regering anser inte att en lönefordran efter ogrundad uppsägning utgör lön, utan att det är en form av ersättning, eftersom det inte motsvarar en tids arbete, utan avser den tid som förflutit mellan uppsägning och förlikning.

19.

    Även Förenade kungarikets regering anser att skadestånd snarast utgör en ersättning. Härvid ansåg den att det skall uppmärksammas att en bedömning måste göras av om medlemsstaterna enligt direktivet är skyldiga att även garantera att lön efter ogrundad uppsägning betalas vid arbetsgivarens insolvens för att avgöra om lönefordran efter ogrundad uppsägning faller under begreppet arbetstagares fodringar. Det framgår av artikel 3 i direktivet, jämförd med artikel 1 i direktivet att det skall vara fråga om lönefordringar och att dessa lönefordringar, såsom de definieras i nationell rätt, skall garanteras. Förenade kungarikets regering har betonat att direktivet utgör minsta möjliga harmonisering och att innehållet i begreppet lön är beroende av den nationella definitionen. Det ankommer därför på den nationella domstolen att bedöma huruvida en lönefordran efter ogrundad uppsägning kan anses utgöra lön och att tillämpa den nationella rättsordningen för detta ändamål. Den spanske lagstiftaren har enligt ordalydelsen i artikel 33.2 i lagen om arbetstagares ställning valt att göra skillnad mellan lön och ersättning för ogrundad uppsägning, vilket han är behörig att göra. Med hänsyn härtill ankommer det på den berörda medlemsstaten att avgöra om sådant skadestånd skall garanteras vid arbetsgivarens insolvens. Den första frågan skall därför besvaras nekande.

20.

    Kommissionen anser att artiklarna 3 och 4 i direktivet måste bedömas för att den verkliga räckvidden av den lönegarantiförpliktelse som föreskrivs i direktivet skall kunna bestämmas. Begreppet lön, såsom detta definieras i nationell rätt, är härvid av grundläggande betydelse. Kommissionen har betonat att på grund av den spanska lagstiftningen för genomförande täcker begreppet lön även tilläggsersättning i form av lön efter ogrundad uppsägning. Kommissionen har dragit slutsatsen att denna lön även omfattas av begreppet arbetstagarnas utestående fordringar, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet, och begreppet arbetstagarnas fordringar, som grundar sig på anställningsavtal eller anställningsförhållanden ... i den mening som avses i artikel 1.1 i direktivet.

21.

    Eftas övervakningsmyndighet anser på samma sätt att med hänsyn till att lönefordran efter ogrundad uppsägning omfattas av det spanska begreppet lön och att det förutsätter ett anställningsförhållande är det fråga om arbetstagares fordringar.

22.

    Såväl kommissionen som Eftas övervakningsmyndighet har avseende den andra frågan hävdat att det står medlemsstaterna fritt att besluta om de förutsättningar och de villkor som skall vara uppfyllda för att en fordran skall betalas. Eftas övervakningsmyndighet har betonat att det utifrån dessa bestämmelser inte går att komma till slutsatsen att de leder till att det i praktiken blir omöjligt eller överdrivet svårt att utnyttja de rättigheter som gemenskapsrätten ger. Kommissionen anser att det finns en tendens i den spanska bestämmelsen att i realiteten begränsa garantifondens ansvar. Kommissionen har framhållit att det bör utredas huruvida det finns objektiva kriterier enligt vilka den skillnad är berättigad som enligt den spanska lagstiftningen görs mellan behandlingen av lönefordran efter ogrundad uppsägning som godkänts genom dom och sådana som godkänts i en förlikning vid domstol. Härvid skall varje rättsakts rättsliga verkan, FOGASA:s rätt till försvar och nödvändigheten av att undvika missbruk beaktas.

B -    Bedömning

1. Den första frågan

23.

    Den nationella domstolen frågar om Caballeros fordran (lön efter ogrundad uppsägning) omfattas av begreppet arbetstagares fordringar som grundar sig på anställningsavtal eller anställningsförhållanden som föreskrivs i artikel 1 i direktivet.

24.

    Artiklarna 1 och 2 i direktivet avser den personkrets som omfattas av direktivets tillämpningsområde. Detta innehåller delarna fordringar som grundar sig på anställningsavtal eller anställningsförhållanden, arbetstagares fordringar och fordringar gentemot arbetsgivare som är att anse som insolventa. Den nationella domstolen har angett att det var fråga om en fordran som grundar sig på anställningsavtal eller anställningsförhållande och att arbetsgivaren var att anse som insolvent.

25.

    Jag anser därför att det är fastslaget att Caballero faller inom den personkrets som omfattas av direktivets tillämpningsområde.

26.

    Att enbart hänvisa till artikel 1 i direktivet är, som kommissionen och Förenade kungarikets regering med rätta har påpekat, otillräckligt för att besvara frågan. Bedömningen måste även grundas på garantins innehåll. I artikel 3 föreskrivs härvidlag att arbetstagarna skall tillförsäkras ett minsta skydd vid arbetsgivarens insolvens. För detta syfte stadgas särskilda garantier för att säkerställa att utestående fordringar betalas. Denna bestämmelse innehåller en förpliktelse för medlemsstaterna.

27.

    Både artikel 1 och artikel 3 i direktivet avser fordringar på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden. Det framgår även av artikel 3 att det är fråga om fordringar som har samband med lön. Detta innebär att medlemsstaternas förpliktelse enligt direktivet avser garantin för utestående lönefordringar. I artikel 2 i direktivet föreskrivs att den nationella lagstiftningen skall bedömas i syfte att fastställa omfattningen av begreppet lön.

28.

    Det är fastställt att Spanien har införlivat direktivet. Spanien har infört en garantifond, som tas i bruk för arbetstagares utestående lönefordringar på insolventa arbetsgivare.

29.

    Den spanske lagstiftaren har för detta ändamål valt att inte endast garantera ”ren” lön, utan även lön efter ogrundad uppsägning. Jag kommer till denna slutsats genom definitionen av lön i den spanska lagen och genom den spanska garantifondens garantiförpliktelse.

30.

    I spansk lag anges att begreppet lön inte enbart omfattar vanlig lön (lön som motprestation för arbete inom ramen för ett anställningsförhållande) utan även lön efter ogrundad uppsägning. Såsom har angivits i punkt 9 ovan är det enligt spansk arbetslagstiftning här fråga om lön som en arbetsgivare skall betala vid en uppsägning utan saklig grund. Med hänsyn till det spanska begreppet lön, är det därför fråga om fordran i den mening som avses i direktivet. Parentetiskt kan anmärkas att även om lön efter ogrundad uppsägning kan anses utgöra en ersättning för lön som förlorats på ett rättsstridigt sätt är detta en omständighet som inte ändras av det faktum att det i spansk rätt är fråga om lön i ett anställningsförhållande.

31.

    Det är nu fråga om en fordran som härrör från ett anställningsförhållande och denna fordran avser lön. Härav följer att Caballero även bör ha rätt till ersättning från den spanska garantifonden. Detta överensstämmer med förpliktelsen enligt artikel 3 i direktivet, nämligen garantin för utestående lönefordringar som avser en bestämd tidsperiod.

2. Den andra frågan

32.

    Det framgår emellertid av handlingarna i målet att Caballeros fordran inte har godtagits och att FOGASA därför inte betalat den. Skälet till detta är att fordran inte har godkänts i ett domstolsbeslut. Den nationella domstolens andra fråga avser denna aspekt.

33.

    Den spanske lagstiftaren har fastställt att FOGASA är ansvarigt i andra hand avseende vanliga lönefordringar och lönefordringar efter ogrundad uppsägning. Ansvaret avseende lönefordringar efter ogrundad uppsägning har dock reglerats i lag. Ansvaret inträder först om detta godkänns i ett domstolsbeslut.

34.

    Avseende vanliga lönefordringar är det å andra sidan tillräckligt att fordringen har godkänts under ett förlikningsförfarande vid domstol eller vid ett administrativt organ.

35.

    Direktivet saknar bestämmelser om vilket förfarande som skall följas och innehåller inte något krav på att arbetstagarnas fordringar skall ha fastställts genom domstolsbeslut eller förvaltningsbeslut. Enligt direktivet står det således medlemsstaterna fritt att, inom vissa gränser, fastställa det förfarande som skall följas för att göra gällande de fordringar som följer av direktivet. De förfaranden som skall fastställas av medlemsstaterna får emellertid inte strida mot direktivets syfte eller dess verkan. Att lika situationer inte får behandlas olika och olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling, utgör dessutom en gemenskapsrättslig princip.(5)

36.

    Det framgår av det ovanstående att åtskillnad görs mellan å ena sidan vanliga lönefordringar och lönefordringar efter ogrundad uppsägning, som har godkänts av domstol samt å andra sidan lönefordringar efter ogrundad uppsägning, som godkänts i en förlikningshandling. FOGASA ersätter den förstnämnda kategorin fordringar, men inte den andra. Det är därför viktigt att utreda om en sådan åtskillnad är objektivt berättigad.

37.

    Enligt artikel 10 i direktivet har medlemsstaterna befogenhet att vidta åtgärder för att förhindra missbruk. Domstolen har härvid ställt upp stränga krav. Detta har gjorts för att undvika att arbetstagares berättigade fordringar urholkas.(6)

38.

    Det framgår av begäran om förhandsavgörande att det förfarande som föreskrivs enligt spansk lagstiftning för att fastställa lönefordringar efter ogrundad uppsägning i en förlikningshandling ger tillräckliga garantier för att missbruk skall undvikas. Domstolen medverkar även då förlikningshandlingen upprättas. Innan domstolen godkänner förlikningen skall den kontrollera att det inte föreligger någon allvarlig skada, risk för bedrägeri eller rättegångsmissbruk. FOGASA har dessutom möjlighet att, i enlighet med sina egna intressen, motverka bedrägeri. FOGASA kan då först och främst väcka talan mot den förlikning som ingåtts inför domstolen om den anser att det varit fråga om bedrägeri när den ingicks eller om FOGASA:s intressen inte har iakttagits i tillräcklig mån. FOGASA erhåller arbetstagarnas ansökningar för att betala deras lönefordringar och har vid bedömningen av dessa ansökningar dessutom möjlighet att direkt motverka bedrägeri. FOGASA kan även avslå sådana ansökningar genom motiverade beslut om den anser att bedrägeri har begåtts då förlikningen ingicks. Det förhåller sig på samma sätt om lönefordran har godkänts genom dom.

39.

    I detta sammanhang anser jag inte att det finns några övertygande argument som motiverar att åtskillnad görs mellan å ena sidan vanliga lönefordringar och lönefordringar efter ogrundad uppsägning, som har godkänts av domstol samt å andra sidan lönefordringar efter ogrundad uppsägning, som godkänts i en förlikningshandling.

40.

    Parentetiskt kan anmärkas att parterna enligt spansk arbetslagstiftning först skall försöka förlikas för att därmed undvika domstolsbeslut. Detta försök skall vara allvarligt menat. Det framgår av det ovannämnda att detta skall ske vid domstol och att denna även skall uppmana parterna att förhandla. Ett protokoll upprättas över den uppnådda förlikningen och detta undertecknas av parterna och domstolen, vilken även skall godkänna överenskommelsen. En sådan överenskommelse får karaktären av exekutionshandling om överenskommelsen inte iakttas. Termen domstolsbeslut används inte i spansk rätt i detta sammanhang, eftersom inget beslut fattas inom ramen för en tvist.

41.

    Det framgår härav att en förlikning som ingås i full överensstämmelse med kraven i spansk arbetslagstiftning kan leda till att rätten till betalning för en lönefordran genom garantifonden går förlorad. Jag anser att detta strider mot direktivets syfte.

3. Den tredje frågan

42.

    Den tredje frågan förutsätter att de lönefordringar som varit föremål för förlikning vid domstol och godkänts av denna ingår i begreppet arbetstagares fordringar i den mening som avses i direktivet. Frågan avser huruvida den nationella bestämmelse varigenom detta slag av lönefordringar undantas från garantifondens ansvar inte kan tillämpas i detta fall och om artikel 1.1 i direktivet kan tillämpas i stället.

43.

    Domstolen har tidigare i domarna i målen Frankovich m.fl.(7) och Wagner Miret(8) fastställt att direktivet är tillräckligt precist och ovillkorligt, både såvitt gäller bestämmandet av vilka som omfattas av det och innehållet i betalningsgarantin, för att kunna tillämpas av en nationell domstol.

44.

    Domstolen fastställde i den nyligen meddelade domen i målet Gharehveran(9) att på samma sätt som enskilda inte kan förvägras rätten att åberopa tillräckligt precisa och ovillkorliga bestämmelser, som kan tillämpas fristående i förhållande till andra bestämmelser i ett direktiv och som inte är tillräckligt precisa och ovillkorliga, kan enskilda åberopa sådana bestämmelser när medlemsstaten i fråga till fullo har utnyttjat sitt utrymme för skönsmässig bedömning (avseende dessa bestämmelser).

45.

    Jag tolkar punkt 44 i domen i målet Gharehveran enligt följande: Även om arbetstagarna inte kan åberopa fordringarna direkt på grundval av bestämmelserna i direktivet, kan de dock åberopa dessa sedan den nationelle lagstiftaren har införlivat direktivet. Med beaktande av, som jag har nämnt ovan, att förevarande mål helt omfattas av artiklarna 1-3 i direktivet, vilka domstolen i sin tidigare rättspraxis har fastställt vara direkt tillämpliga, är det i förevarande mål inte nödvändigt att följa domstolens konstruktion i domen i målet Gharehveran.

46.

    Eftersom den spanske lagstiftaren även har fört in lönefordringar efter ogrundad uppsägning bland de fordringar som skyddas av direktivet, följer det av direktivet att även dessa fordringar skall betalas. En nationell bestämmelse genom vilken fordringar på lön efter ogrundad uppsägning, som fastställts genom förlikning, undantas från garantifondens ansvar skall därför, i brist på ett objektivt berättigande, inte tillämpas av den nationella domstolen.(10)

Förslag till avgörande

47.

    Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen fastställer följande:

1)    Med beaktande av hänvisningen i artikel 2.2 i rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens till den nationella definitionen av lön, och med beaktande av att med lön skall, enligt den nationella lagstiftning genom vilken direktivet införlivats, förstås tilläggsersättning som beslutas av behörig domstol avseende lön som förlorats efter ogrundad uppsägning. Den lön som på så sätt kvalificeras som ersättning räknas in i begreppet arbetstagares fordringar på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden, i den mening som avses i artikel 1.1 i direktivet jämförd med artikel 3.1 i direktivet.

2)    Direktiv 80/987/EEG innehåller inga krav avseende det förfarande som de nationella myndigheterna skall följa för att fastställa vilka fordringar som följer av direktivet. Det ankommer därför på varje medlemsstat att fastställa dessa i enlighet med sin rättsordning. De nationella bestämmelserna på området får emellertid inte strida mot direktivets räckvidd och syfte och genom dessa bestämmelser skall säkerställas att lika situationer behandlas lika.

3)    En nationell bestämmelse, genom vilken garantifondens ansvar för arbetstagares lönefordringar på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden undantas av det skälet att dessa fordringar inte godkänts genom ett domstolsbeslut, medan garantifonden är ansvarig för identiska fordringar vilka godkänts genom ett domstolsbeslut, skall inte tillämpas av nationella domstolar om det inte finns en objektiv motivering för denna skillnad i behandling.

1: -    Originalspråk: nederländska.

2: -    EGT L 283, s. 23.

3: -    Det var i det aktuella fallet fråga om ett obligatoriskt förlikningsförfarande i enlighet med artikel 84 i lagen om arbetstagares ställning.

4: -    Det framgår av handlingarna i målet att arbetsgivaren i enlighet med denna förlikning skulle återta Caballero i tjänst. Det angivna beloppet täcker den period som löper mellan uppsägningen och den dag förlikningen träffades.

5: -    Se till exempel dom av den 7 juli 1993 i mål C-217/91, Spanien mot kommissionen (REG 1993, s. I-3923), punkt 37, och dom av den 13 december 1994 i mål C-306/93, SMW Winzersekt (REG 1994, s. I-5555), punkt 30.

6: -    Det skall vara fråga om en verklig fara för missbruk som skall kunna fastställas och undvikas genom bestämmelsen i fråga. Se dom av den 10 juli 1997 i mål C-373/95, Maso m.fl. (REG 1997, s. I-4051).

7: -    Dom av den 19 november 1991 i de förenade målen C-6/90 och C-9/90, Frankovich m.fl. (REG 1991, s. I-5357; svensk specialutgåva, volym XI, s. I-435).

8: -    Dom av den 16 december 1993 i mål C-334/92, Wagner Miret (REG 1993, s. I-6911; svensk specialutgåva, volym 15, s. I-477).

9: -    Dom av den 18 oktober 2001 i mål C-441/99, Gharehveran (REG 2001, s. I-7687).

10: -    Se till exempel dom av den 8 juni 2000 i mål C-258/98, Carra m.fl. (REG 2000, s. I-4217, punkt 16).