Language of document : ECLI:EU:C:2002:752

DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)

den 12 december 2002 (1)

”Socialpolitik - Skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens - Direktiv 80/987/EEG - Tillämpningsområde - Begreppet fordran - Begreppet lön - ’Salarios de tramitacíon’ - Betalning som säkerställs av garantiinstitution - Betalning endast när fordran godkänts av domstol”

I mål C-442/00,

angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Tribunal Superior de Justicia de Castilla-La-Mancha (Spanien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Ángel Rodríguez Caballero

och

Fondo de Garantía Salarial (Fogasa),

angående tolkningen av artikel 1 i rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (EGT L 283, s. 23; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 121),

meddelar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.-P. Puissochet samt domarna C. Gulmann, V. Skouris, F. Macken och N. Colneric (referent),

generaladvokat: L.A. Geelhoed,


justitiesekreterare: R. Grass,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

-    Spaniens regering, genom M. López-Monís Gallego, i egenskap av ombud,

-    Förenade kungarikets regering, genom J.E. Collins, i egenskap av ombud, biträdd av K. Smith, barrister,

-    Europeiska gemenskapernas kommission, genom I. Martínez del Peral, i egenskap av ombud,

-    Eftas övervakningsmyndighet, genom D. Sif Tynes, i egenskap av ombud,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 27 juni 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1.
    Tribunal Superior de Justicia de Castilla-La Mancha har, genom beslut av den 27 oktober 2000 som inkom till domstolens kansli den 30 november samma år, enligt artikel 234 EG ställt tre frågor om tolkningen av artikel 1 i rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (EGT L 283, s. 23, svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 121, nedan kallat direktivet).

2.
    Frågorna har uppkommit i ett mål mellan Rodríguez Caballero och Fondo de Garantía Salarial (lönegarantifonden, nedan kallad Fogasa) angående subsidiär skyldighet för Fogasa att utge den ”salarios de tramitación” (lön under förfarandet) som överenskommits mellan Rodríguez Caballero och dennes arbetsgivare vid medling inför rätta till följd av den olagliga uppsägning som Rodríguez Caballero drabbats av.

Tillämpliga bestämmelser

Gemenskapsrätten

3.
    I artikel 1.1 i direktivet stadgas att ”[d]etta direktiv skall tillämpas på arbetstagares fordringar på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden gentemot arbetsgivare som är att anse som insolventa enligt artikel 2.1”.

4.
    I artikel 2.2 i direktivet anges att det inte berör medlemsstaternas nationella bestämmelser om vad som avses med termerna ”arbetstagare”, ”arbetsgivare”, ”lön”, ”omedelbar rätt till”, och ”framtida rätt till”.

5.
    I artikel 3.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall, om inte annat följer av artikel 4, vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att garantiinstitutioner garanterar betalning av arbetstagarnas utestående fordringar som grundar sig på anställningsavtal eller anställningsförhållanden och som gäller lön för tiden före ett visst datum.”

6.
    Enligt artikel 4 i direktivet får medlemsstaterna välja att begränsa garantiinstitutionernas ansvar enligt artikel 3 till att endast avse en viss tid eller genom att sätta en övre gräns för betalningsansvaret.

7.
    Enligt artikel 10 a i direktivet skall det ”inte påverka medlemsstaternas möjligheter att ... vidta åtgärder för att förhindra missbruk”.

Den spanska lagstiftningen

8.
    I artikel 26.1 i kungligt lagdekret nr 1/1995 av den 24 mars 1995 om godkännande av ändringarna i Estatuto de los Trabajadores (lagen om arbetstagare, BOE nr 75 av den 29 mars 1995, s. 9654, nedan kallad lagen om arbetstagare) definieras begreppet lön. Med lön avses dels alla ekonomiska förmåner oavsett form som arbetstagarna får i pengar eller i natura som motprestation för de professionella tjänster de tillhandahåller annan, så snart dessa förmåner utgör ett faktiskt vederlag för arbetet, dels perioder av semester eller annan ledighet.

9.
    I artikel 33.1 i lagen om arbetstagare föreskrivs följande:

”Lönegarantifonden, som är ett autonomt organ under arbets- och socialministeriet och är en juridisk person med rättskapacitet i syfte att uppfylla sina mål, skall utge ersättning för utebliven lön i händelse av arbetsgivarens insolvens, inställda betalningar, konkurs eller vid rekonstruktion av företag.

Vid tillämpning av föregående stycke skall med lön förstås vad som erkänts som lön i en förlikningshandling eller i domstolsavgörande avseende samtliga fordringar som avses i artikel 26.1, och även tilläggsersättning i form av ’salarios de tramitacíon’, som i förekommande fall beslutats av behörig domstol, med förbehåll för att fonden aldrig skall utge ett högre belopp än dubbla den för alla yrken gemensamma minimilönen multiplicerad med antalet dagar, upp till maximalt etthundratjugo dagar.”

10.
    Enligt artikel 33.4 i lagen om arbetstagare gäller den i föregående punkter angivna skyldigheten för fonden först efter att denna på grundval av handlingarna prövat huruvida anspråket är välgrundat.

11.
    I artikel 56.1 och 56.2 i lagen om arbetstagare föreskrivs följande:

”1. När en uppsägning förklaras ogiltig har arbetsgivaren möjlighet att inom fem dagar från delgivning av domen välja mellan att återinsätta arbetstagaren i tjänst och då betala denne ’salarios de tramitacíon’ enligt b nedan, eller att inte återinsätta arbetstagaren i tjänst, och då betala denne enligt följande, vilka belopp skall fastställas i dom:

a)    Ersättning motsvarande 45 dagars lön per år som arbetstagaren varit anställd, varvid ersättning för kortare perioder än ett år skall utgå proportionerligt per månad upp till 42 månader.

b)    Ett belopp motsvarande förfallen lön från uppsägningen fram till delgivning av den dom i vilken det fastställts att uppsägningen var ogiltig eller tills arbetstagaren funnit annan anställning, om detta inträffar innan dom meddelas och arbetsgivaren visar hur mycket arbetstagaren erhållit på grund av denna anställning och som skall dras av från ’salarios de tramitacíon’.

    Arbetsgivaren skall betala sociala avgifter för den period som anges under b.

2. Vid valet mellan att återinsätta och att endast ersätta arbetstagaren skall det belopp som anges i föregående punkt vara begränsat till förfallen lön från uppsägningen tills förlikningsavtal träffats och arbetsgivaren i detta erkänt att uppsägningen varit rättsstridig och erbjudit arbetstagaren ersättning enligt a i föregående punkt, samt inom 48 timmar från att förlikningsavtalet träffats ställt detta belopp till arbetstagarens förfogande hos Juzgado de lo Social.”

12.
    I artikel 63 i kungligt lagdekret nr 2/1995 av den 7 april 1995 om godkännande av ändring av Ley de Procedimiento laboral (lag om förfarandet i arbetstvister, BOE nr 86 av den 11 april 1998, s. 10695, nedan kallad LPL) föreskrivs att medling inför ett förvaltningsorgan skall genomföras innan talan väcks vid domstol.

13.
    I artikel 84 i LPL föreskrivs en skyldighet att, efter att en medling inför ett sådant organ avslutats utan att överenskommelse kunnat träffas, delta i ytterligare medling vid behörig nationell domstol.

Målet vid den nationella domstolen

14.
    Rodríguez Caballero, PR-ansvarig vid företaget AB Diario de Bolsillo SL, sades upp av arbetsgivaren den 30 mars 1997. Medlingen inför rätta enligt artikel 84 i LPL ledde fram till en uppgörelse enligt vilken företaget dels erkände att uppsägningen varit rättsstridig, dels medgav att betala ”salarios de tramitacíon” från dagen för uppsägning tills detta avtal ingicks med sammanlagt 136 896 ESP.

15.
    Företaget betalade emellertid inte någon ”salarios de tramitacíon”. Vid verkställighetsförfarandet förklarades företaget AB Diario de Bolsillo SL vara insolvent. Rodríguez Caballero ansökte därför hos Fogasa om betalning motsvarande ”salarios de tramitacíon”. Fogasa avslog ansökan den 30 april 1998.

16.
    Rodríguez Caballero överklagade detta beslut till Juzgado de lo Social n° 2 de Albacete (Spanien). Genom dom av den 16 april 1999 ogillade denna domstol talan på den grunden att lönegarantifonden enligt artikel 33 i lagen om arbetstagare är subsidiärt ansvarig för ”salarios de tramitacíon” endast när behörig domstol har fastställt beloppen och inte när de grundar sig på en förlikning mellan parterna.

17.
    Rodríguez Caballero överklagade domen till Tribunal Superior de Justicia de Castilla-La-Mancha.

Tolkningsfrågorna

18.
    I beslutet om förhandsavgörande har Tribunal Superior de Justicia de Castilla-La Mancha konstaterat att det i artikel 33 i lagen om arbetstagare, såsom den tolkats av Tribunal Supremo (Spanien) föreskrivs att när en fordran erkänts vid förlikning inför rätta eller inför ett förvaltningsorgan ansvarar Fogasa endast för vanlig lön och inte ”salarios de tramitacíon”. För att omfattas av lönegarantin måste ”salarios de tramitacíon” ha fastställts i ett domstolsavgörande.

19.
    Enligt Tribunal Superior de Justicia de Castilla-La-Mancha finns det, såvitt avser Fogasas subsidiära betalningsansvar, inte några rimliga skäl att göra skillnad mellan fordran avseende ”salarios de tramitacíon” och fordran avseende vanlig lön.

20.
    Enligt spansk rätt är det, för att Fogasa skall ansvara för fordran avseende vanlig lön, tillräckligt att den erkänts inom ramen för något slags medling inför rätta eller inför ett förvaltningsorgan.

21.
    Medling inför rätta är obligatorisk, och en överenskommelse som träffas vid denna skall godkännas av domstolen, vilken också är skyldig att uppmana parterna att förhandla. Förlikningen kan i alla händelser överklagas av Fogasa, om den strider mot lag eller mot Fogasas intressen.

22.
    För att Fogasas subsidiära ansvar skall aktualiseras förutsätts att företaget, efter att ett försök till verkställighet av förlikningsavtalet genomförts, interimistiskt förklaras insolvent av domstol. Fogasa har rätt att yttra sig inom ramen för ett sådant förfarande.

23.
    Enligt den nationella domstolen har Fogasa i alla fall möjlighet att genom motiverat beslut avslå arbetstagarens ansökan om att fonden skall utbetala den begärda subsidiära ersättningen, om förlikningsavtalet enligt dess bedömning innebär ett kringgående av tvingande lagstiftning. Detta gäller även när lönefordran har godkänts genom dom. Fonden har således tillräckliga garantier för undvikande av allt slags missbruk.

24.
    Mot bakgrund av dessa överväganden har Tribunal Superior de Justicia de Castilla-La Mancha vilandeförklarat målet och ställt följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1)    Skall sådan lön som arbetsgivaren skall erlägga till en arbetstagare på grund av att uppsägningen av denne är rättsstridig, det vill säga ’salarios de tramitacíon’, anses omfattas av uttrycket arbetstagares fordringar på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden i artikel 1.1 i rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens?

2)    Om svaret är jakande, krävs det enligt artikel 1.1 i ovannämnda direktiv 80/987 att arbetstagarnas fordringar har fastställts genom domstolsavgörande eller genom förvaltningsbeslut, eller omfattas alla arbetsrättsliga anspråk som har godkänts genom något annat lagstadgat förfarande som kan bli föremål för domstolsprövning, såsom en förlikning som har ingåtts vid domstol efter ett obligatoriskt förfarande vid vilket domstolen skall uppmana parterna att ingå förlikning innan ett förfarande som kan leda till dom inleds, och skall godkännas av domstolen, vilken kan godkänna förlikningens innehåll eller underlåta att göra detta om förlikningsavtalets innehåll medför allvarlig skada för någon av parterna, innebär att lagen kringgås eller utgör rättegångsmissbruk?

3)    Om uttrycket arbetstagares fordringar skall anses omfatta ’salarios de tramitacíon’ som avtalats vid förlikning som ingåtts inför rätta och godkänts av denna, kan då den inhemska domstol som har att avgöra tvisten underlåta att tillämpa en bestämmelse i inhemsk rätt, enligt vilken sagda arbetsrättsliga anspråk inte omfattas av ansvarsområdet för den statliga garantifonden, och direkt tillämpa artikel 1.1 i direktivet, om den anser denna artikel vara klar, precis och ovillkorlig?”

Den första och den andra frågan

25.
    Den nationella domstolen har ställt sin första och sin andra fråga, vilka domstolen skall pröva tillsammans, för att få klarhet i huruvida och på vilka villkor fordringar avseende ”salarios de tramitacíon” omfattas av uttrycket ”arbetstagares fordringar på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden” i artikel 1.1 i direktivet.

26.
    Domstolen framhåller inledningsvis att det av artikel 1.1 i förening med artikel 3.1 i direktivet framgår att det endast gäller sådana arbetstagares fordringar som avser lön på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden när fordringen avser lön i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet.

27.
    Enligt artikel 2.2 i direktivet ankommer det på den nationella lagstiftaren att definiera vad som avses med ”lön”. Direktivet hänvisar således i detta avseende till spansk rätt.

28.
    I den lön som Fogasa skall ansvara för enligt artikel 33 i lagen om arbetstagare ingår, förutom lön i den mening som avses i artikel 26.1 i lagen om arbetstagare, enligt Tribunal Supremo även ”salarios de tramitacíon” i den mån den fastställts av domstol.

29.
    Fråga uppkommer därvid huruvida rätten att i nationell lagstiftning precisera vilka ersättningar som skall omfattas av garantiinstitutionernas ansvar är underkastad villkor enligt gemenskapsrätten, och huruvida den spanska lagstiftningen i vilken ”lön” i den mening som avses i artikel 2.2 i direktivet definierats uppfyller dessa villkor.

30.
    Vad avser frågan om förekomsten av sådana villkor utgör enligt fast rättspraxis de grundläggande rättigheterna en integrerad del av de allmänna rättsprinciper som domstolen skall säkerställa iakttagandet av. Medlemsstaterna är bundna av de villkor som följer av kravet på skydd för grundläggande rättigheter i gemenskapens rättsordning när de genomför gemenskapsrättsliga bestämmelser, och är således också skyldiga att i den utsträckning det är möjligt tillämpa dessa bestämmelser på ett sådant sätt att dessa villkor uppfylls (se dom av den 24 mars 1994 i mål C-2/92, Bostock, REG 1994, s. I-955, punkt 16, och av den 13 april 2000 i mål C-292/97, Karlsson m.fl., REG 2000, s. I-2737, punkt 37).

31.
    När nationell lagstiftning omfattas av gemenskapsrättens tillämpningsområde skall således domstolen, vid besvarandet av en begäran om förhandsavgörande, ge alla de upplysningar avseende tolkningen som är nödvändiga för den nationella domstolens bedömning av om lagstiftningen är förenlig med de grundläggande rättigheter som domstolen skall säkerställa iakttagandet av (dom av den 18 juni 1991 i mål C-260/89, ERT, REG 1991, s. I-2925, punkt 42, svensk specialutgåva, volym 11, s. I-209, och av den 19 november 1998 i mål C-85/97, SFI, REG 1998, s. I-7447, punkt 29).

32.
    Av de grundläggande rättigheterna aktualiseras främst den allmänna likabehandlingsprincipen och förbudet mot diskriminering, som innebär att lika situationer inte utan sakliga skäl får behandlas olika (se exempelvis dom av den 12 juli 2001 i mål C-189/01, Jippes m.fl., REG 2001, s. I-5689, punkt 29, och av den 23 november 1999 i mål C-149/96, Portugal mot rådet, REG 1999, s. I-8395, punkt 91).

33.
    Det framgår av såväl skälen i beslutet om förhandsavgörande som det skriftliga yttrandet från den spanska regeringen att enligt spansk lag har alla arbetstagare som rättsstridigt sägs upp från sitt arbete rätt till ”salarios de tramitacíon”. Vid arbetsgivarens insolvens ersätts enligt artikel 33.1 i lagen om arbetstagare fordran avseende ”salarios de tramitacíon” endast när den fastställts i domstol.

34.
    En sådan särbehandling är endast tillåten om det finns sakliga skäl för den.

35.
    För att motivera denna särbehandling har den spanska regeringen hänvisat till artikel 10 i direktivet och gjort gällande att särbehandlingen är avsedd att förhindra missbruk. Domstolen delar inte denna uppfattning.

36.
    Det är riktigt att medlemsstaterna enligt artikel 10 i direktivet har möjlighet att vidta åtgärder som är nödvändiga för att förhindra missbruk. Det framgår emellertid av beslutet om förhandsavgörande och av den spanska regeringens yttrande angående Fogasa att det föreligger tillräckliga garantier för att Fogasa skall kunna förhindra varje form av bedrägeri. Fogasa har bland annat alltid möjlighet att genom motiverat beslut avslå arbetstagarens ansökan om att fonden skall betala ut den begärda subsidiära ersättningen när förlikningsavtalet innebär ett kringgående av tvingande lagstiftning.

37.
    Dessutom framgår det av beslutet om förhandsavgörande att förlikning som omfattas av artikel 84 i LPL står under nära överinseende av den domstol som har att godkänna ett eventuellt förlikningsavtal.

38.
    Att en fordran avseende ”salarios de tramitacíon” endast garanteras av Fogasa när den fastställts av domstol skall således inte anses vara en åtgärd som är nödvändig för att förhindra missbruk i den mening som avses i artikel 10 i direktivet.

39.
    Eftersom inget ytterligare skäl för att motivera den särbehandling som angivits i punkt 33 ovan har åberopats, konstaterar domstolen att det inte anförts något som motiverar en skillnad i behandling mellan å ena sidan fordringar avseende vanlig lön och ”salarios de tramitacíon” som fastställts av domstol och å andra sidan fordringar avseende ”salarios de tramitacíon” som erkänts i ett förlikningsavtal, vilken skillnad medför att de sistnämnda inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

40.
    Den nationella domstolens första och andra fråga skall således besvaras så, att fordringar avseende ”salarios de tramitacíon” skall anses utgöra sådana fordringar på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden som avser lön i den mening som avses i artiklarna 1.1 och 3.1 i direktivet, oavsett genom vilket förfarande de fastställts, när enligt den nationella lagstiftningen sådana fordringar som fastställts i ett domstolsavgörande omfattas av garantiinstitutionernas ansvar och det inte finns sakliga skäl att undanta sådana fordringar som fastställts i ett förlikningsförfarande från detta skydd.

Den tredje frågan

41.
    Den nationella domstolen har ställt sin tredje fråga för att få klarhet i huruvida den har rätt att underlåta att tillämpa nationella bestämmelser såsom de i målet vid den nationella domstolen för det fall att dessa bestämmelser på ett diskriminerande sätt utesluter andra fordringar avseende ”salarios de tramitacíon” än de som fastställts av domstol från tillämpningsområdet för uttrycket ”lön” i artikel 2.2 i direktivet.

42.
    När det konstateras att det föreligger en diskriminering i strid med gemenskapsrätten och så länge det inte antagits några bestämmelser för att åtgärda denna kan iakttagandet av likabehandlingsprincipen endast säkerställas genom att de som drabbats av denna diskriminering tillerkänns samma förmåner som de som behandlats mer förmånligt.

43.
    Den nationella domstolen skall i en sådan situation underlåta att tillämpa varje diskriminerande bestämmelse i nationell rätt, utan att avvakta att den nationella lagstiftaren upphäver den, och ge samma förmåner till de missgynnade arbetstagarna som de gynnade arbetstagarna åtnjuter (se, angående lika lön för manliga och kvinnliga arbetstagare, dom av den 7 februari 1991 i mål C-184/89, Nimz, REG 1991, s. I-297, punkterna 18-20, och av den 28 september 1994 i mål C-408/92, Avdel Systems, REG 1994, s. I-4435, punkt 16).

44.
    Den nationella domstolens tredje fråga skall således besvaras så, att nationella domstolar skall underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som i strid med likabehandlingsprincipen utesluter fordringar avseende ”salarios de tramitacíon” som överenskommits i ett förlikningsförfarande inför domstol och som godkänts av denna från tillämpningsområdet för uttrycket ”lön” i artikel 2.2 i direktivet. Den nationella domstolen skall tillämpa samma bestämmelser på de arbetstagare som missgynnats av denna diskriminering som de som tillämpas på arbetstagare vars fordringar av samma slag till följd av nationella bestämmelser om omfattningen av uttrycket ”lön” omfattas av direktivets tillämpningsområde.

Rättegångskostnader

45.
    De kostnader som har förorsakats den spanska regeringen och Förenade kungarikets regering samt kommissionen och Eftas övervakningsmyndighet, vilka har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)

- angående de frågor som genom beslut av den 27 oktober 2000 har ställts av Tribunal Superior de Justicia de Castilla-La Mancha - följande dom:

1)     Fordringar avseende ”salarios de tramitacíon” skall anses utgöra sådana fordringar på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden som avser lön i den mening som avses i artiklarna 1.1 och 3.1 i rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens, oavsett genom vilket förfarande de fastställts, när enligt den nationella lagstiftningen sådana fordringar som fastställts i ett domstolsavgörande omfattas av garantiinstitutionernas ansvar och det inte finns sakliga skäl att undanta sådana fordringar som fastställts i ett förlikningsförfarande från detta skydd.

2)    Nationella domstolar skall underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som i strid med likabehandlingsprincipen utesluter fordringar avseende ”salarios de tramitacíon” som överenskommits i ett förlikningsförfarande inför domstol och som godkänts av denna från tillämpningsområdet för uttrycket ”lön” i artikel 2.2 i direktiv 80/987. Den nationella domstolen skall tillämpa samma bestämmelser på de arbetstagare som missgynnats av denna diskriminering som de som tillämpas på arbetstagare vars fordringar av samma slag till följd av nationella bestämmelser om omfattningen av uttrycket ”lön” omfattas av direktivets tillämpningsområde.

Puissochet
Gulmann
Skouris

Macken

Colneric

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 12 december 2002.

R. Grass

J.-P. Puissochet

Justitiesekreterare

Ordförande på sjätte avdelningen


1: Rättegångsspråk: spanska.