TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)
den 12 december 2014 (*)
ˮStatligt stöd – Finanssektorn – Statlig garanti i samband med ett banklån – Stöd för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi – Artikel 107.3 b FEUF – Beslut i vilket stödet förklaras vara oförenligt med den inre marknaden – Riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter – Förenlighet med kommissionens meddelanden om stöd till finanssektorn i samband med finanskrisen – Berättigade förväntningar – Motiveringsskyldighet”
I mål T‑487/11,
Banco Privado Português, SA, Lissabon (Portugal),
Massa Insolvente do Banco Privado Português, SA, Lissabon,
företrädda av advokaterna C. Fernández Vicién, F. Pereira Coutinho, M. Esperança Pina, T. Mafalda Santos, R. Leandro Vasconcelos och A. Kéri,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av L. Flynn och M. Afonso, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2011/346/EU av den 20 juli 2010 om det statliga stöd C 33/09 (f.d. NN 57/09, CP 191/09) som Portugal har genomfört i form av en statlig garanti till BPP (EUT L 159, 2011, s. 95),
meddelar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av ordföranden M. Prek samt domarna I. Labucka och V. Kreuschitz (referent),
justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 14 mars 2014,
följande
Dom (1)
Bakgrund till tvisten
1 Banco Privado Português, SA (nedan kallad BPP eller banken) är ett finansinstitut med säte i Lissabon (Portugal). Institutet erbjuder tjänster till privatbankkunder, rådgivning till företag och tjänster som rör private equity i Portugal och Spanien samt i mindre utsträckning i Brasilien och Sydafrika. BPP har både privata och institutionella kunder, däribland fem jordbrukskreditbanker, en sparbank, flera pensionsfonder och försäkringsbolag. BPP är ett aktiebolag men är inte börsnoterat. Den 30 juni 2008 uppgick de sammanlagda tillgångarna i BPP:s balansräkning till 2,9 miljarder euro, vilket motsvarar mindre än 1 procent av de totala tillgångarna i den portugisiska banksektorn. BPP ägs till 100 procent av holdingbolaget Privado Holding SGPS (sociedade gestora de participações sociais), SA (nedan kallat holdingbolaget).
2 I september 2008 hamnade BPP i svårigheter på grund av det försämrade globala ekonomiska läget. Den 24 november 2008 meddelade BPP formellt Banco de Portugal (Portugals centralbank) att man riskerade att inte kunna fullgöra sina betalningsskyldigheter. Den 1 december 2008 beslutade Banco de Portugal bland annat att ˮunder tre månader befria BPP från skyldigheten att punktligt uppfylla sina tidigare ingångna förpliktelser, särskilt vad gäller privatkundstjänster, i den mån det är nödvändigt för BPP:s återhämtning och omstrukturering”.
3 Genom beslut 31268‑A/2008 av den 1 december 2008, vilket offentliggjordes i Diário da República, andra serien, nr 235, av den 4 december 2008, beviljade de portugisiska myndigheterna BPP en statlig garanti enligt lag nr 112/97 av den 16 september 1997, det vill säga utan tillämpning av den portugisiska ordningen för garantier med stöd av lag nr 60‑A/2008 av den 20 oktober 2008, i den lydelse som godkänts av Europeiska gemenskapernas kommission genom beslut K(2008) 6527, av den 29 oktober 2008, angående statligt stöd NN 60/08 som beviljats av Portugal – Bestämmelser om garantier till finansinstitut i Portugal (EUT C 9, 2009, s. 2). Denna statliga garanti beviljades den 5 december 2008 och omfattade ett lån till BPP på 450 miljoner euro från ett konsortium bestående av sex portugisiska banker, nämligen Banco Comercial Português, SA, Caixa Geral de Depósitos, SA, Banco Espírito Santo, SA, Banco BPI, SA, Banco Santander Totta, SA och Caixa Central – Caixa Central de Crédito Agrícola Mútuo, CRL (nedan kallade borgenärsbankerna). I enlighet med relevanta klausuler avseende låneavtalen och den statliga garantin, var lånebeloppet enbart avsett att täcka BPP:s skulder enligt balansräkningen den 24 november 2008, och det skulle enbart användas för att ersätta bankkunder och andra borgenärer och inte för att täcka skulder hos andra dotterbolag till holdingbolaget. Lånets löptid var begränsad till 6 månader med möjlighet till förlängning med max 24 månader. Räntan fastställdes till Euribor plus 100 räntepunkter. Ersättningen för den statliga garantin fastställdes till 20 räntepunkter med hänsyn till den säkerhet som BPP ställde.
4 I enlighet med ett pantavtal av den 5 december 2008 mellan BPP, portugisiska staten och Banco de Portugal, ställde BPP säkerheter till förmån för portugisiska staten i form av förstahandsrätt till inlösen av flera tillgångar, bland annat värdepapper och lös egendom, samt en inteckning med bästa förmånsrätt i fast egendom ägd av dotterbolag till holdingbolaget. I detta skede uppskattades värdet av dessa säkerheter till ungefär 672 miljoner euro, medan Banco de Portugal uppskattade värdet till 582 miljoner euro den 7 maj 2010.
5 Den 5 december 2008 underrättade de portugisiska myndigheterna kommissionen om att BPP hade beviljats den statliga garantin.
6 I beslut K(2009) 1892 slutlig av den 13 mars 2009 angående statligt stöd NN 71/08 – Portugal, Auxílio estatal ao Banco Privado Português – BPP (EUT C 174, s. 1) (nedan kallat beslutet av den 13 mars 2009), beslutade kommission, som en brådskande åtgärd, att inte göra några invändningar mot beviljandet av den statliga garantin till BPP med motiveringen att den var förenlig med den inre marknaden enligt artikel 87.3 b EG.
7 I beslut 13364-A/2009, offentliggjort i Diário da República, andra serien, nr 109, av den 5 juni 2009, förlängde de portugisiska myndigheterna den berörda statliga garantin med sex månader. De underrättade kommissionen om förlängningen genom e-post av den 23 juni 2009, dock utan att formellt underrätta kommissionen enligt artikel 88.3 EG.
8 Den 23 december 2008, den 12 januari 2009, den 19 februari 2009, den 24 april 2009 respektive den 10 juli 2009, lade BPP fram återhämtningsplaner för Banco de Portugal. De portugisiska myndigheterna underrättade inte kommissionen om någon av dessa planer.
[utelämnas]
10 I skrivelse av den 23 juni 2009 till kommissionen uppgav de portugisiska myndigheterna att syftet med förlängningen av den statliga garantin med sex månader var att göra det möjligt för BPP att färdigställa en återhämtnings- och omstruktureringsplan samt att inom kort tid konkretisera en lösning för att tillvarata kundernas intressen, särskilt för de kunder som investerat i en produkt med garanterad avkastning.
11 Den 15 juli 2009 uppmanade kommissionen de portugisiska myndigheterna att snarast lämna in omstruktureringsplanen för BPP, även om den var preliminär, och påminde om att undsättningsstödet ansågs olagligt sedan den 6 juni 2009. De portugisiska myndigheterna efterkom inte uppmaningen, varför kommissionen den 6 oktober 2009 sände en påminnelse i enlighet med artikel 5.2 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88 EG] (EGT L 83, s. 1).
12 Genom beslut av den 10 november 2009 och genom en skrivelse av samma datum, båda riktade till Republiken Portugal, inledde kommissionen ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 88.2 EG angående beviljandet av en statlig garanti till BPP och uppmanade berörda parter att lämna synpunkter (EUT C 56, s. 10) (nedan kallat beslutet att inleda förfarandet). Genom beslutet att inleda förfarandet förelade kommissionen även Republiken Portugal, enligt artikel 10.3 i förordning nr 659/1999, att inkomma med en omstruktureringsplan för BPP inom 30 dagar från och med mottagandet av skrivelsen, alltså senast den 22 december 2009.
[utelämnas]
14 Den 3 december 2009 informerade de portugisiska myndigheterna kommissionen om förlängningen av den statliga garantin med sex månader, till och med den 5 juni 2010. Förlängningen motiverades bland annat med att ˮden lösning som var under övervägande skulle ha äventyrats om BPP lades ned omedelbartˮ och att ˮde banker som hade beviljat lånet till BPP [hade gått] med på att förlänga det med ytterligare sex månader på samma villkor och utan ytterligare finansiering, under förutsättning att den motsvarande statliga garantin också förlängdesˮ. Denna förlängning av den statliga garantin genomfördes genom beslut 26556-B/2009, offentliggjort i Diário da República, andra serien, nr 236, av den 7 december 2009, dock utan att de portugisiska myndigheterna formellt underrättade kommissionen enligt artikel 108.3 FEUF.
15 I en handling som skickades till kommissionen den 25 februari 2010 lade de portugisiska myndigheterna fram de omständigheter som de ansåg kunde tjäna som grund för en lösning på de problem som BPP hade skapat för en stor andel av sina kunder, det vill säga de kunder som hade investerat i produkten med ˮabsolut avkastningˮ. Detta lede till att olika åtgärder vidtogs, däribland att en Fundo Especial de Investimento (EIF) (särskild investeringsfond) inrättades den 30 mars 2010.
16 Förutom att i nämnda handling ange vilka åtgärder som de portugisiska myndigheterna avsåg att vidta för att hitta en lösning för BPP:s kunder, upprepade de behovet av att bevilja och förlänga den statliga garantin, eftersom finansieringen av BPP var ett kortsiktigt instrument som behövdes för att hålla igång verksamheten och för att möjliggöra en senare lönsamhetsutredning och en stabilisering av det nationella finansiella systemet. De portugisiska myndigheterna underströk i denna handling dessutom att det enda syftet med den statliga garantin var att göra det möjligt för BPP att lägga fram en omstruktureringsplan och, i sista hand, att finna en lösning som kunde säkerställa skyddet för bankens investerare. De portugisiska myndigheterna redogjorde i handlingen slutligen för innehållet i BPP:s återhämtnings- och omstruktureringsplaner av den 12 januari, den 27 april och den 10 juni 2009 samt för Banco de Portugals och den portugisiska regeringens beslut att inte godkänna dessa planer.
17 Genom beslut av den 15 april 2010, vilket trädde i kraft den 16 april 2010 klockan 12, återkallade Banco de Portugal BPP:s banktillstånd, eftersom det inte var möjligt att omstrukturera eller rekapitalisera banken.
18 Den 21 april 2010 begärde borgenärsbankerna att den statliga garantin skulle tas i anspråk. Den 7 maj 2010 betalade portugisiska staten ut hela det garanterade lånebeloppet till bankerna.
19 Den 22 april 2010 ansökte Banco de Portugal hos Tribunal de Comércio de Lisboa, med stöd av artikel 8.2 i lagdekret nr 199/2006 av den 25 oktober 2006, om att BPP skulle försättas i likvidation (mål 519/10.5TYLSB) och föreslog samtidigt att en likvidationskommitté skulle utses. Tribunal de Comércio de Lisboa beslutade om likvidation den 23 april 2010. Den utsåg en likvidationskommitté och slog fast att eventuella fordringar skulle anmälas inom 30 dagar.
20 Den 20 juli 2010 antog kommissionen beslut 2011/346/EU om det statliga stöd C 33/09 (f.d. NN 57/09, CP 191/09) som Portugal har genomfört i form av en statlig garanti till BPP (EUT L 159, 2011, s. 95) (nedan kallat det angripna beslutet). I beslutet slog kommissionen fast att stödet var oförenligt med den inre marknaden (artikel 1) och att Republiken Portugal skulle genomföra återkravet omedelbart och effektivt (artiklarna 2 och 3).
[utelämnas]
22 Till följd av en begäran från de portugisiska myndigheterna erkände likvidationskommittén i skrivelse av den 23 februari 2011 att portugisiska staten genom subrogation hade en fordran motsvarande lånebeloppet.
Förfarandet och parternas yrkanden
23 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 9 september 2011 väckte BPP och Massa Insolvente do Banco Privado Português, SA (nedan tillsammans kallade sökanden) förevarande talan.
24 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet,
– i andra hand, ogiltigförklara det angripna beslutet i den del det aktuella stödet förklaras olagligt och oförenligt med den inre marknaden såvitt avser perioden 5 december 2008–5 juni 2009,
– i tredje hand, ogiltigförklara det angripna beslutet i den del det innebär att stödet ska återkrävas,
– i fjärde hand, ogiltigförklara det angripna beslutet i den del det innebär att stödet ska återkrävas såvitt avser perioden 5 december 2008–5 juni 2009, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
[utelämnas]
29 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla samtliga yrkanden, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
[utelämnas]
32 I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, förordnades referenten att tjänstgöra på fjärde avdelningen, och målet tilldelades följaktligen denna avdelning.
33 På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (fjärde avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet.
34 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 14 mars 2014. Som svar på en av dessa frågor uppgav sökanden att den godtog tribunalens beslut att ta in svaromålet i akten, trots att det inkommit för sent. Detta noterades i förhandlingsprotokollet.
Rättslig bedömning
Sammanfattning av grunderna för talan om ogiltigförklaring
35 Till stöd för sin talan har sökanden åberopat sju grunder.
[utelämnas]
43 I överensstämmelse med systematiken i artikel 107 FEUF finner tribunalen att det är nödvändigt att först pröva den tredje grunden avseende en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna och en felaktig tillämpning av begreppet statligt stöd enligt artikel 107.1 FEUF. Därefter kommer tribunalen att pröva den andra grunden, avseende åsidosättande av undantagsbestämmelsen i artikel 107.3 b FEUF, den fjärde–den sjätte grunden och först därefter den första grunden avseende bristfällig motivering.
Den tredje grunden: Uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna och åsidosättande av artikel 107.1 FEUF
Inledande synpunkter
44 Sökanden har anfört att även om kommissionen förfogar över ett stort utrymme för ”skönsmässig” bedömning enligt artikel 107.1 FEUF är den skyldig att noggrant och opartiskt undersöka alla relevanta omständigheter i ett ärende. Den ska således göra en korrekt analys av situationen på marknaden, av stödmottagarens respektive konkurrenternas ställning på denna marknad samt av villkoren för handeln mellan medlemsstaterna. Den ska även ˮange vilken fördel [stöd]åtgärden medfört i [denna] handel ...ˮ mot bakgrund av de faktiska och rättsliga omständigheter som förelåg dagen för kommissionsbeslutet. I det aktuella fallet gjorde kommissionen emellertid en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna och beaktade varken att BPP efter den 24 november 2008 inte utövade någon verksamhet som motsvarade det normala ändamålet med verksamheten eller att den statliga garantin enbart avsåg att täcka vissa skulder enligt balansräkningen som hade uppkommit innan garantin beviljades. Kommissionen bortsåg sålunda från att BPP från och med nämnda datum inte längre konkurrerade med övriga kreditinstitut, trots att den genom konstaterandet att BPP ˮkunde ha gått in på marknaden på nytt med kort varselˮ har medgett att BPP vid denna tidpunkt inte längre var verksam på marknaden. Inte heller beaktade kommissionen att den statliga garantin enbart var avsedd att täcka vissa av BPP:s skulder enligt balansräkningen den 24 november 2008 och enbart skulle användas för att ersätta insättare och andra långivare, och inte för att täcka skulder hos andra dotterbolag till holdingbolaget eller täcka åtaganden utanför balansräkningen eller andra åtaganden till följd av annan finansiell verksamhet eller andra finansiella tjänster som BPP tillhandahållit direkt eller indirekt. Garantin medförde således inte att BPP kunde bedriva en normal verksamhet på marknaden såsom kreditinstitut i egenskap av faktisk eller potentiell konkurrent, och kunde inte heller innebära någon fördel som medförde snedvridning av konkurrensen i förhållande till andra kreditinstitut eller påverka handeln mellan medlemsstaterna. Enligt sökanden bekräftas denna ståndpunkt av skäl 72 i det angripna beslutet, eftersom kommissionen där konstaterade att BPP:s likvidation hade visat att det inte förelåg någon snedvridning av konkurrensen.
[utelämnas]
46 Vad gäller sökandens argument att ˮkommissionen förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömningˮ enligt artikel 107.1 FEUF, erinrar tribunalen om att detta argument uppenbart strider mot fast rättspraxis. Det har nämligen slagits fast att begreppet statligt stöd är av juridisk beskaffenhet och ska tolkas utifrån objektiva kriterier, vilket innebär dels att unionsdomstolen i princip ska göra en fullständig prövning av frågan huruvida en åtgärd omfattas av tillämpningsområdet för artikel 107.1 FEUF, dels att kommissionen, med vissa undantag, inte har något utrymme för skönsmässig bedömning i detta hänseende (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 22 december 2008 i mål C‑487/06 P, British Aggregates mot kommissionen, REG 2008, s. I‑10515, punkterna 111–113). Detta argument kan således inte godtas.
47 Det ska likväl prövas huruvida kommissionens bedömning i skälen 56–60 i det angripna beslutet angående förekomsten av ett statligt stöd grundar sig på oriktiga faktiska omständigheter eller en felaktig rättstillämpning. Vad sökanden anfört om att kommissionen har gjort en ˮfelaktig rättslig kvalificering av omständigheternaˮ ska nämligen förstås så, att det hänför sig såväl till rekvisitet fördel som till rekvisiten påverkan på handeln mellan medlemsstaterna, respektive snedvridning av konkurrensen, i artikel 107.1 FEUF.
48 Tribunalen ska således först bedöma om det var korrekt av kommissionen att i det angripna beslutet kvalificera den statliga garantin som en stödåtgärd som innebar en ekonomisk fördel för BPP.
Huruvida garantin innebar en ekonomisk fördel för BPP
49 Enligt artikel 107.1 FEUF är, om inte annat föreskrivs i fördragen, stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.
50 Det är således enbart fördelar som beviljas direkt eller indirekt med hjälp av statliga medel eller som utgör en extra kostnad för staten som ska betraktas som stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Det framgår nämligen redan av ordalydelsen i denna bestämmelse, samt i förfarandereglerna i artikel 108 FEUF, att fördelar som beviljas med hjälp av annat än statliga medel inte omfattas av de berörda bestämmelsernas tillämpningsområde (domstolens dom av den 19 mars 2013 i de förenade målen C‑399/10 P och C‑401/10 P, Bouygues och Bouygues Télécom mot kommissionen m.fl., punkt 99 och där angiven rättspraxis).
51 Som stöd betraktas bland annat ingripanden i olika former som minskar de kostnader som normalt belastar företagens budget och som därigenom, utan att det är fråga om subventioner i strikt bemärkelse, har samma karaktär och får samma verkningar som dessa, eftersom statliga ingripanden i artikel 107.1 FEUF definieras med utgångspunkt i vilka verkningar de har (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 50 nämnda förenade målen Bouygues och Bouygues Télécom mot kommissionen m.fl., punkterna 101 och 102 och där angiven rättspraxis).
52 Dessutom kan statliga ingripanden, som både kan leda till att de företag som blir föremål för dem hamnar i ett gynnsammare läge än andra företag och kan skapa en tillräckligt konkret risk för att det i framtiden kommer att uppstå en extra kostnad för staten, belasta statliga medel. Särskilt fördelar som ges i form av en statlig garanti kan medföra en extra kostnad för staten (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 50 nämnda förenade målen Bouygues och Bouygues Télécom mot kommissionen m.fl., punkterna 106 och 107 och där angiven rättspraxis).
53 Vad gäller kvalificeringen av den nu berörda statliga garantin såsom stöd enligt artikel 107.1, FEUF erinrar tribunalen om att kommissionen i skäl 24 i beslutet av den 13 mars 2009 fann att BPP tack vare den statliga garantin hade erhållit en finansiering som banken inte skulle ha fått på marknaden och att den på detta sätt fick en ekonomisk fördel som stärkte dess ställning i förhållande till konkurrenterna och medförde en snedvridning av konkurrensen samt påverkade handeln mellan medlemsstaterna. I skäl 38 i nämnda beslut preciserade kommissionen att premien på 20 räntepunkter var lägre än den som skulle tillämpas enligt ECB:s rekommendation av den 20 oktober 2008, i vilken det angavs en fast premie på 50 räntepunkter för garantier till solventa banker för kortare perioder än ett år. I skäl 39 i samma beslut lade kommissionen bland annat till att ˮ[t]rots den höga nivån på säkerheten [var] ersättningen för den statliga garantin ... betydligt lägre än vad som normalt skulle anses vara lämpligt för banker i ekonomiska svårigheterˮ.
[utelämnas]
55 Det framgår klart av ovanstående överväganden att kommissionen sedan beslutet av den 13 mars 2009 konstant och konsekvent har bedömt den statliga garantin såsom en stödåtgärd enligt artikel 107.1 FEUF och att den i skäl 59 i det angripna beslutet bemötte de portugisiska myndigheternas argument, såsom sökanden i huvudsak har återgett detta i förevarande mål, att BPP från och med den 1 december 2008 inte längre var aktiv på marknaden.
56 Vad gäller frågan huruvida garantin innebar en fördel, ska det understrykas att sökanden inte har bestritt – vare sig i samband med förevarande grund eller i samband med de andra grunder som anförts till stöd för talan – kommissionens bedömning att BPP utan den statliga garantin, det vill säga under ˮnormalaˮ marknadsförhållanden, inte kunde ha fått ett lån på lika förmånliga villkor som dem som borgenärsbankerna erbjöd samt att ersättningen för den statliga garantin var betydligt lägre än vad som normalt ansågs vara lämpligt för banker i ekonomiska svårigheter (se skäl 57 i det angripna beslutet). Sökanden har inte heller bestritt att denna ekonomiska fördel finansierades med hjälp av statliga medel. Sistnämnda villkor uppfylldes senast efter portugisiska statens återbetalning av lånet till borgenärsbankerna när den statliga garantin utföll (se skäl 56 in fine i det angripna beslutet).
57 Sökanden har nämligen enbart bestritt att beviljandet av denna fördel var knutet till en verksamhet som BPP bedrev på marknaden i konkurrens med andra finansinstitut. Även om detta argument antas vara välgrundat, kan det emellertid inte ha någon betydelse för frågan huruvida den statliga garantin ska anses ha utgjort en fördel.
58 Tribunalen delar således kommissionens bedömning i det angripna beslutet att BPP fick en fördel med hjälp av statliga medel.
Rekvisiten ekonomisk verksamhet, påverkan på handeln och snedvridning av konkurrensen
59 Sökanden har anfört att BPP sedan den 24 november 2008 inte längre är aktiv på marknaden i egenskap av faktisk eller potentiell konkurrent till andra finansinstitut. Tribunalen påpekar härvid att sökanden inte har bestritt att BPP vid den tidpunkten fortfarande var ett företag enligt artikel 107 FEUF, eftersom BPP alltjämt bedrev ekonomisk verksamhet, om än i begränsad utsträckning (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 3 mars 2011 i mål C‑437/09, AG2R Prévoyance, REU 2011, s. I‑973, punkterna 41 och 42 och där angiven rättspraxis, och tribunalens dom av den 12 september 2013 i mål T‑347/09, Tyskland mot kommissionen, punkterna 25 och 26 och där angiven rättspraxis).
60 Såvitt avser rekvisitet påverkan på handeln mellan medlemsstaterna har det i rättspraxis slagits fast att ett stöd som beviljats av en medlemsstat som stärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln mellan medlemsstaterna ska anses påverka nämnda handel. Den omständigheten att en ekonomisk sektor såsom sektorn för finansiella tjänster har varit föremål för långtgående liberalisering på gemenskapsnivå, vilket har accentuerat den konkurrens som redan kan ha uppstått genom reglerna om kapitalets fria rörlighet i fördraget, är härvid tillräcklig för att stödet ska anses ha en faktisk eller potentiell påverkan på konkurrensen, liksom en påverkan på handeln mellan medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 10 januari 2006 i mål C‑222/04, Cassa di Risparmio di Firenze m.fl., REG 2006, s. I‑289, punkterna 141, 142 och 145 första strecksatsen och där angiven rättspraxis).
61 Vad gäller rekvisitet snedvridning av konkurrensen, erinrar tribunalen om att stöd som syftar till att befria ett företag från kostnader som detta normalt borde ha haft inom ramen för den löpande driften eller dess normala verksamhet, i princip snedvrider konkurrensvillkoren (se domstolens dom av den 30 april 2009 i mål C‑494/06 P, kommissionen mot Italien och Wam, REG 2009, s. I‑3639, punkt 54, och, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 19 september 2000 i mål C‑156/98, Tyskland mot kommissionen, REG 2000, s. I‑6857, punkt 30).
62 Vidare framgår det av fast rättspraxis att kommissionen för att kvalificera en statlig åtgärd som statligt stöd inte måste styrka att stödet faktiskt påverkar handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider konkurrensen, utan endast att det kan ha en sådan inverkan (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 9 juni 2011 i de förenade målen C‑71/09 P, C‑73/09 P och C‑76/09 P, Comitato ˮVenezia vuole vivereˮ m.fl./Kommissionen, REU 2011, s. I‑4727, punkt 134).
63 I det aktuella fallet återkallades BPP:s banktillstånd inte förrän den 16 april 2010 och banken försattes i likvidation först den 22 och 23 april 2010. Mellan den 24 november 2008 och dessa datum var BPP alltjämt en aktiv aktör på marknaden. När den statliga garantin beviljades var BPP således inte bara ett stödmottagande ˮföretagˮ enligt artikel 107.1 FEUF, utan banken bedrev under denna period även åtminstone en begränsad affärsverksamhet bestående i försäljning eller förvaltning av vissa finansiella produkter eller tjänster, vilken kunde fortsätta tack vare lånet och den statliga garantin.
64 Sökanden har inte kunnat styrka att BPP inte bedrev sådan affärsverksamhet.
65 Först och främst beslutade Banco de Portugal den 1 december 2008 bland annat att ˮunder tre månader befria BPP från skyldigheten att punktligt uppfylla sina tidigare ingångna förpliktelser, särskilt vad gäller privatkundsrådgivningen, i den mån det är nödvändigt för BPP:s återhämtning och omstrukturering”, vilket innebär att BPP måste ha varit aktivt på marknaden även under den berörda perioden.
66 Vidare syftade både låneavtalet och avtalet om den statliga garantin, såsom denna godkänts genom beslut 31268‑A/2008 av den 1 december 2008, till att täcka BPP:s skulder enligt balansräkningen den 24 november 2008 samt till att ersätta insättare och andra långivare som gett sig till känna denna dag. Eftersom problemet med finansieringen av dessa skulder på detta sätt tillfälligt var löst, tyder denna omständighet i sig på att BPP i viss utsträckning kunde fortsätta med sin affärsverksamhet.
67 Det är också utrett att BPP mellan den 23 december 2008 och den 10 juli 2009 lade fram flera omstruktureringsplaner för Banco de Portugal som denna inte godkände, vilket var skälet till att de portugisiska myndigheterna inte underrättade kommissionen om någon av dem (se ovan punkt 8). Det yttersta målet med dessa omstruktureringsplaner kan emellertid bara ha varit BPP:s återhämtning och omstrukturering i syfte att denna bank fullt ut skulle kunna återuppta sin normala affärsverksamhet. Tribunalen hänvisar härvid till punkterna 2, 30 och 31 i kommissionens meddelande ˮTillämpning av reglerna om statligt stöd på åtgärder till förmån för finansinstitut med anledning av den globala finanskrisenˮ (EUT C 270, 2008, s. 8) (nedan kallat meddelandet angående finansinstituten), som visar på ett samband mellan omstrukturering av, och lönsamhet på lång sikt för, berörda finansinstitut, till punkt 4 i kommissionens meddelande om återställandet av lönsamheten och bedömningen av omstruktureringsåtgärder inom finanssektorn under den rådande krisen enligt reglerna om statligt stöd (EUT C 195, 2009, s. 9) och, slutligen, till punkt 17 i kommissionens meddelande ˮGemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter ˮ (EUT C 244, 2004, s. 2) (nedan kallade riktlinjerna för undsättning och omstrukturering). På samma sätt framhöll kommissionen, helt korrekt, att de portugisiska myndigheternas skrivelse av den 23 juni 2009 och den handling som samma myndigheter skickade till kommissionen den 25 februari 2010 bekräftade att nämnda myndigheter såg ett samband mellan å ena sidan beviljandet och förlängningen av den statliga garantin och, å andra sidan, behovet av att göra det möjligt för BPP att bland annat utarbeta en omstruktureringsplan och således att tillfälligt fortsätta med sin verksamhet på marknaden.
68 Såsom framgår av punkt 15 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering – vars allmänna principer är tillämpliga enligt punkt 10 i meddelandet angående finansinstituten – är krisstöd, som statliga garantier, per definition ett tillfälligt stöd som kan krävas tillbaka och är begränsat till max sex månader. Det ˮfrämsta syftetˮ med detta stöd är att ˮgöra det möjligt att hålla ett ekonomiskt försvagat företag flytande den tid som krävs för att utarbeta en omstrukturerings- eller likvidationsplanˮ. På samma sätt anges i punkt 30 i meddelandet angående finansinstituten att ˮ[i] de fall där garantiordningen måste tas i anspråk till förmån för enskilda finansinstitut är det nödvändigt att denna akuta undsättningsåtgärd i syfte att hålla det insolventa finansinstitutet flytande ... följs upp genom lämpliga åtgärder som leder till att finansinstitutet i fråga omstruktureras eller försätts i likvidationˮ, vilket medför ˮkrav på anmälan av en omstrukturerings- eller likvidationsplan för finansinstitut som mottagit garantibetalningarˮ. I överensstämmelse med dessa principer var det främsta, om inte det enda, syftet med den statliga garantin, såsom den godkändes i beslutet av den 13 mars 2009 för en period om sex månader, att BPP tillfälligt skulle kunna fortsätta med sin affärsverksamhet till dess att de portugisiska myndigheterna lade fram den planerade omstruktureringsplanen.
69 Inget av de argument som sökanden har anfört kan styrka att BPP inte fortsatte med sin affärsverksamhet till och med den 16 april 2010, då banktillståndet återkallades.
[utelämnas]
72 Av ovanstående överväganden följer att tribunalen inte kan godta sökandens argument att BPP efter den 24 november 2008 inte längre bedrev någon affärsverksamhet, vilket skulle ha inneburit att artikel 107.1 FEUF inte kunde tillämpas. Kommissionen fastställde nämligen i det angripna beslutet att BPP under denna period var ett företag som bedrev affärsverksamhet, även om den var begränsad, och att det beviljades en ekonomisk fördel.
73 Av det ovan anförda följer bland annat att sökanden, mot bakgrund av den rättspraxis som det hänvisats till ovan i punkterna 60–62, inte med framgång kan göra gällande att den berörda fördelen inte kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida konkurrensvillkoren. Eftersom det berörda stödet gjorde det möjligt för BPP att under viss tid och i viss utsträckning fortsätta med sin affärsverksamhet, stärkte stödet nämligen BPP:s ekonomiska ställning i förhållande till andra företag som är konkurrenter i handeln mellan medlemsstaterna. Det innebar dessutom att BPP tillfälligt undgick kostnader – närmare bestämt de högre finansieringskostnader som skulle ha krävts för att infria betalningsskyldigheterna – som BPP normalt skulle ha haft inom ramen för den löpande förvaltningen av tillgångarna eller den dagliga affärsverksamheten.
74 Sökanden har anfört att kommissionen i skäl 72 i det angripna beslutet motsägelsefullt konstaterade att det inte fanns någon konkurrenssnedvridning. Det är härvid tillräckligt att påpeka att skäl 72 enbart avser BPP:s framtida situation efter återkallelsen av banktillståndet och likvidationen, som föranledde kommissionens bedömning – vilken är förenlig med den tidigare bedömningen av situationen innan tillståndet återkallades – att det i framtiden ˮinte finns någon risk för snedvridning av konkurrensen ... när det gäller BPPˮ.
75 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den tredje grunden.
Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 107.3 b FEUF
Påminnelse om parternas argument
76 Enligt sökanden tog kommissionen i det angripna beslutet inte hänsyn till att den statliga garantin uppfyller undantagsvillkoren i artikel 107.3 b FEUF, eftersom garantin var avsedd ˮatt avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomiˮ, särskilt under perioden 5 juni 2009–15 april 2010. Den beaktade inte heller de villkor för förenlighet som anges i meddelandet angående finansinstituten under rubriken ˮ3. Garantier som täcker finansinstituts förpliktelserˮ. Sökanden har härvid preciserat att de omständigheter under vilka kommissionen godkände den statliga garantin genom beslutet av den 13 mars 2009 inte ändrades och att de var desamma till och med den 15 april 2010. Garantin var således även fortsättningsvis berättigad, och en förlängning var till och med nödvändig för att motverka den systemrisk som är förenad med en eventuell konkurs för BPP. I det angripna beslutet åsidosatte kommissionen enligt sökanden artikel 107.3 b FEUF genom att underlåta att beakta denna aspekt och inte pröva huruvida det påstådda stödet var förenligt med den inre marknaden.
[utelämnas]
Påminnelse om innehållet i beslutet av den 13 mars 2009
[utelämnas]
Påminnelse om innehållet i det angripna beslutet
[utelämnas]
Bedömning
82 Genom förevarande grund har sökanden i huvudsak åberopat att kommissionen i det angripna beslutet inte vidhöll sin ursprungliga bedömning i beslutet av den 13 mars 2009 vad gäller frågan huruvida det aktuella stödet är förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.3 b FEUF och de villkor som anges i meddelandet angående finansinstituten, trots att förlängningen av den statliga garantin, vars innehåll och villkor kvarstod oförändrade, var nödvändig för att ˮavhjälpa en allvarlig störning i [Portugals] ekonomiˮ. Tribunalen ska således pröva huruvida kommissionen därigenom gjorde en uppenbart oriktig bedömning eller tillämpade artikel 107.3 b FEUF felaktigt.
83 Undantaget i artikel 107.3 b FEUF och, således, begreppet ˮallvarlig störning i en medlemsstats ekonomiˮ ska tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 30 september 2003 i de förenade målen C‑57/00 P och C‑61/00 P, Freistaat Sachsen m.fl. mot kommissionen, REG 2003, s. I‑9975, punkt 98). Vidare har kommissionen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av denna bestämmelse. Denna bedömning innefattar ekonomiska och sociala bedömningar som ska göras i ett gemenskapssammanhang. Unionsdomstolen kan vid prövningen av om denna befogenhet har utövats på ett lagenligt sätt, inte ersätta den behöriga myndighetens bedömning med sin egen, utan ska begränsa prövningen till huruvida den behöriga myndigheten har gjort en uppenbart oriktig bedömning eller har gjort sig skyldig till maktmissbruk (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom i mål C‑148/04 av den 15 december 2005, Unicredito Italiano, REG 2005, s. I‑11137, punkt 71, och domen i det ovan i punkt 62 nämnda målet Comitato ˮVenezia vuole vivereˮ m.fl. mot kommissionen, punkt 176).
84 Det är ostridigt i målet att beslutet av den 13 mars 2009 enbart innehöll en preliminär bedömning, vidtagen som en brådskande åtgärd, av det berörda stödets förenlighet med den inre marknaden, att kommissionens godkännande var klart begränsat i tiden och att det var villkorat av att de portugisiska myndigheterna uppfyllde sitt åtagande att inom sex månader – senast den 5 juni 2009 – lägga fram en omstruktureringsplan för BPP. I nämnda beslut noterades dessutom uttryckligen de portugisiska myndigheternas åtagande att underrätta kommissionen om alla eventuella förlängningar av den statliga garantin bortom den ursprungliga sexmånadersperioden, såsom den angetts i det preliminära godkännandet (se skälen 39, 41 och 44 i beslutet av den 13 mars 2009). Mot denna bakgrund saknar det betydelse att dessa grundläggande omständigheter bara nämns uttryckligen i skälen men inte i artikeldelen i nämnda beslut, i vilken enbart beslutet att inte göra några invändningar anges, eftersom artikeldelen ska läsas mot bakgrund av skälen (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 30 april 2007 i mål T‑387/04, EnBW Energie Baden-Württemberg mot kommissionen, REG 2007, s. II‑1195, punkt 127 och där angiven rättspraxis).
85 Det ska preciseras att kommissionen i skälen 31 och 32 i beslutet av den 13 mars 2009 grundade sig på meddelandet angående finansinstituten. I punkt 10 i detta meddelande hänvisas det till de allmänna principer som anges i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering. Enligt punkt 30 i meddelandet ska sålunda, visserligen vad gäller tillämpning av garantiordningen till förmån för enskilda finansinstitut, en akut undsättningsåtgärd i syfte att hålla det insolventa finansinstitutet flytande följas upp genom lämpliga åtgärder som leder till att stödmottagaren omstruktureras eller försätts i likvidation, vilket innebär krav på anmälan av en omstruktureringsplan som ska säkerställa att lönsamheten på lång sikt återställs, eller en likvidationsplan. Dessutom framgår det av punkt 10 i samma meddelande, jämförd med punkt 15 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering, att exceptionella undsättningsåtgärder, som en statlig garanti, i princip inte får avse perioder på mer än sex månader. På samma sätt framgår det av punkt 25 a och 25 c i samma riktlinjer att undsättningsstöd i form av en garanti ˮskall upphöra inom sex månaderˮ och att ˮ[m]edlemsstaten ... i samband med anmälan [skall] förbinda sig att inom sex månader från och med beviljandet av undsättningsstödet till kommissionen överlämna en omstruktureringsplan, en likvidationsplan eller ett bevis på att ... garantin inte längre gällerˮ. I punkterna 28 och 29 i samma riktlinjer preciseras det slutligen att ˮ[k]ommissionen ... under alla förhållanden [kan] besluta att inleda ett sådant förfarande ... om den anser att ... garantin har missbrukats, eller att underlåtenheten att återbetala stödet efter det att sexmånadersperioden löpt ut inte längre är motiveradˮ samt att ˮ[d]et faktum att ett undsättningsstöd godkänts ... inte nödvändigtvis [innebär] att stöd som beviljas senare inom ramen för en omstruktureringsplan kommer att godkännas[, eftersom] [s]ådana omstruktureringsstöd skall bedömas för sigˮ.
86 Sökanden har inte ifrågasatt kommissionens behörighet att, med stöd av artikel 107.3 b FEUF, begränsa sitt godkännande i tiden och förena det med villkoret att medlemsstatens åtaganden enligt meddelandet angående finansinstituten och riktlinjerna för undsättning och omstrukturering ska uppfyllas. Sökanden har inte heller ifrågasatt att de portugisiska myndigheterna i det aktuella fallet gjorde ett sådant åtagande som beskrivs i beslutet av den 13 mars 2009.
87 Det framgår sålunda av ovanstående överväganden att kommissionen i skälen 31 och 32 i beslutet av den 13 mars 2009 fullt ut tillämpade de relevanta kriterierna i meddelandet angående finansinstituten mot bakgrund av riktlinjerna för undsättning och omstrukturering. Begränsningen i tiden och de villkor som kommissionens preliminära godkännande var förenat med grundade sig nämligen på en tillämpning av nämnda meddelande.
88 Vidare delar tribunalen kommissionens bedömning i det angripna beslutet att de relevanta villkoren i det preliminära godkännandet av det berörda stödet, såsom det godkändes i beslutet av den 13 mars 2009, från och med den 5 juni 2009 inte – eller inte längre – var uppfyllda. I motsats till vad de portugisiska myndigheterna hade förbundit sig att göra, hade de nämligen inte bara underlåtit att lägga fram en omstruktureringsplan för BPP, vilket inte skedde ens efter utgången av den föreskrivna fristen. De hade även vid två tillfällen, utan att formellt underrätta kommissionen därom, förlängt den statliga garantin utöver den maximala sexmånadersperiod som hade godkänts genom detta beslut och i meddelandet angående finansinstituten, läst i förening med riktlinjerna för undsättning och omstrukturering.
89 Såvitt avser bedömningen av huruvida det berörda stödet är förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.3 b FEUF erinrar tribunalen om följande. Kommissionen vidhöll redan i skäl 39 i beslutet av den 13 mars 2009 att ersättningen för den statliga garantin trots den höga nivån på säkerheten var betydligt lägre än vad som normalt ansågs vara lämpligt för banker i ekonomiska svårigheter och att kommissionen enbart i undantagsfall skulle kunna godta en sådan ersättning som lämplig eftersom den säkerställer BPP:s överlevnad för en kort undsättningsperiod, och enbart på villkor att en plan för omstrukturering lades fram inom sex månader. Denna bedömning motsvarar de krav som föreskrivs i punkt 30 i meddelandet angående finansinstituten, jämförd med punkterna 15 och 25 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering. Enligt dessa punkter är ett undsättningsstöd tillfälligt och kan krävas tillbaka. Det är vidare begränsat till sex månader och ska följas upp med en omstrukturerings- eller likvidationsplan eller bevis för att lånet är helt tillbakabetalat och, om det är en statlig garanti, bevis för att den inte längre gäller. Det var också i konsekvens med ovan angivna överväganden som kommissionen i skäl 71 i det angripna beslutet erinrade om att ersättningen för garantin låg under den nivå som normalt krävs enligt meddelandet angående finansinstituten för att ett stöd ska anses vara förenligt med den inre marknaden och om att godkännandet i beslutet av den 13 mars 2009 av denna ersättningsnivå var förenat med villkoret om framläggande av en omstrukturerings‑ eller likvidationsplan.
90 Det framgår även av det ovan anförda att det saknas grund för sökandens påstående att de omständigheter under vilka kommissionen preliminärt hade godkänt den statliga garantin genom beslutet av den 13 mars 2009 inte ändrades och var desamma till och med den 15 april 2010.
91 Sökanden kan slutligen inte med framgång göra gällande att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning, att den överskred gränserna för sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 107.3 b FEUF, såsom det avgränsats i meddelandet angående finansinstituten, eller att den rättsstridigt avvek från de regler som den hade uppställt för sig själv i detta avseende (se domstolens dom av den 11 september 2008 i de förenade målen C‑75/05 P och C‑80/05 P, Tyskland m.fl. mot Kronofrance, REG 2008, s. I‑6619, punkt 60 och där angiven rättspraxis). Kommissionen följde nämligen i det aktuella fallet fullt ut reglerna i nämnda meddelande när den förklarade det berörda stödet oförenligt med den inre marknaden.
92 Kommissionen gjorde således inte någon uppenbart oriktig bedömning, och tillämpade inte heller artikel 107.3 b FEUF felaktigt, när den – mot bakgrund av att någon omstrukturerings- eller likvidationsplan inte hade lagts fram den 5 juni 2009 – fann att den statliga garantin och beslutet att förlänga garantin bortom den 5 juni 2009, skulle förklaras oförenliga med den inre marknaden.
93 Talan kan således inte bifallas såvitt avser förevarande grund.
Den fjärde grunden: Åsidosättande av artikel 108.2 FEUF
94 Sökanden har inom ramen för denna grund gjort gällande att kommissionen bortsåg från att den statliga garantin inte gav BPP någon ekonomisk fördel som kunde motivera ett beslut om återkrav. Beviljandet av denna garanti ledde enligt sökanden nämligen varken till en minskning av BPP:s förluster eller till någon ändring av BPP:s ekonomiska obalans. Beslutet om återkrav var således inte anpassat till det huvudsakliga mål som skulle eftersträvas, nämligen att undanröja den snedvridning av konkurrensen som den ekonomiska fördelen förorsakade. Det angripna beslutet strider enligt sökanden därför mot artikel 108.2 FEUF.
95 Tribunalen anser att denna den fjärde grundens första del inte kan leda till bifall för talan, redan med hänsyn till vad som anförts ovan i punkterna 56–58. Sökandens argument att beviljandet av den statliga garantin varken ledde till en minskning av BPP:s förluster eller till någon ändring av den situation med ekonomisk obalans i vilken BPP befann sig är verkningslöst. Dels var det enbart tack vare den statliga garantin som BPP fick ett lån under så förmånliga villkor som dem som borgenärsbankerna beviljade, dels var ersättningen för den statliga garantin betydligt lägre än vad som normalt anses lämpligt för banker i ekonomiska svårigheter (se skäl 57 i det angripna beslutet och punkt 89 ovan). Detta konstaterande har egentligen inte bestritts av sökanden.
96 Sökanden har vidare gjort gällande att kommissionen åsidosatte artikel 108.2 FEUF genom att besluta om återkrav av det berörda stödet enbart av förfarandemässiga skäl, närmare bestämt på grund av att det inte hade lagts fram någon omstruktureringsplan och på grund av att kommissionen inte hade underrättats om förlängningarna av den statliga garantin. Sökanden anser därför att kommissionen genom det angripna beslutet åsidosatte ˮprinciperna om materiell rättvisa, proportionalitet och adekvansˮ. I andra hand har sökanden gjort gällande att kommissionen rättsstridigt beslutade om återkrav för perioden 5 december 2008–5 juni 2009 trots att BPP hade erhållit godkännande för stöd under denna period genom beslutet av den 13 mars 2009.
97 Såvitt avser den huvudsakliga anmärkningen inom ramen för denna andra delgrund, erinrar tribunalen om att det följer av lydelsen i artikel 14.1 i förordning nr 659/1999, som ska genomföra artikel 108.2 första stycket FEUF, att kommissionen vid negativa beslut i fall av olagligt stöd ska besluta att den berörda medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren såvida inte ett återkrav skulle strida mot en allmän princip i unionsrätten. Dessutom gäller enligt fast rättspraxis att upphävande av ett olagligt stöd genom återkrav är en logisk följd av att stödet har bedömts vara olagligt. Den medlemsstat som beslutet att återkräva det olagliga stödet riktar sig till är således skyldig att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att beslutet verkställs. Medlemsstaten måste se till att faktiskt återfå de aktuella beloppen (se domstolens dom av den 29 mars 2012 i mål C‑243/10, kommissionen mot Italien, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
98 Syftet med denna skyldighet att återkräva stödet är att återställa den situation som förelåg innan stödet beviljades. Åtgärden att återkräva stöd som förklarats oförenligt med den inre marknaden syftar närmare bestämt till att undanröja den snedvridning av konkurrensen som har uppstått genom den konkurrensfördel som stödmottagaren har åtnjutit i förhållande till sina konkurrenter på marknaden, så att den situation som förelåg innan stödet beviljades återställs (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 4 april 1995 i mål C‑348/93, kommissionen mot Italien, REG 1995, s. I‑673, punkt 27, och av den 17 november 2011 i mål C‑496/09, kommissionen mot Italien, REU 2011, s. I‑11483, punkt 61). Dessa principer nämns även i punkterna 13 och 14 i kommissionens tillkännagivande ˮEffektivare verkställande av kommissionsbeslut som ålägger medlemsstater att återkräva olagligt och oförenligt statligt stödˮ (EUT C 272, 2007, s. 4).
99 Med hänsyn till dessa principer och till att tribunalen delar kommissionens bedömning i det angripna beslutet att det förelåg ett statligt stöd som var oförenligt med den inre marknaden och att stödet således var olagligt, anser tribunalen att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den beslutade att portugisiska staten skulle återkräva det berörda stödet, inbegripet den fördel som följde med beviljandet av den statliga garantin. Såsom angetts ovan i punkterna 56, 73 och 95 fick BPP tack vare beslutet att bevilja denna garanti en ekonomisk fördel som kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida konkurrensen, vilket motiverade beslutet att eliminera denna konkurrensfördel för att på den relevanta marknaden återställa situationen som den var innan stödet betalades ut. Det saknas således grund för sökandens huvudsakliga anmärkning att kommissionen beslutade om återkrav av det berörda stödet enbart av förfarandemässiga skäl.
100 Såvitt avser den underordnade frågan huruvida kommissionen hade rätt att besluta om återkrav av den ekonomiska fördel som den statliga garantin innebar under perioden 5 december 2008–5 juni 2009 (se skälen 71 och 85 i det angripna beslutet), såsom den angetts i det preliminära godkännandet i beslutet av den 13 mars 2009, hänvisar tribunalen först till övervägandena ovan i punkterna 88 och 89.
101 I punkterna 15, 25 a och 25 c i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering, vars allmänna principer är tillämpliga enligt punkt 10 i meddelandet angående finansinstituten, anges inte någonting angående vare sig syftet med ett beslut om återkrav eller den materiella eller tidsmässiga räckvidden av ett sådant beslut, och inte heller något om det närmare tillvägagångssättet vid ett sådant beslut. I punkt 25 a och 25 c i nämnda riktlinjer beskrivs bara villkoren för ett eventuellt godkännande av ett undsättningsstöd. I bestämmelserna i punkt 25 a i samma riktlinjer anges det att ˮlån skall återbetalas och lånegarantier skall upphöraˮ inom sex månader, och enligt punkt 25 c i riktlinjerna krävs också ˮbevis på att lånet helt och hållet återbetalats och/eller att garantin inte längre gällerˮ. I nämnda punkt 25 definieras således inte den fördel som följer med beviljandet av ett sådant lån eller en sådan garanti och som skulle kunna bli föremål för ett beslut om återkrav. Inte heller definieras där det sätt på vilket beloppet ska beräknas, vilket, såvitt avser garantier, anges i punkt 4.2 i [kommissionens tillkännagivande om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 [EG] på statligt stöd i form av garantier (EUT C 155, 2008, s. 10) (nedan kallat tillkännagivandet om garantier)] och i kommissionens meddelande av den 19 januari 2008 om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor (EUT C 14, s. 6) (nedan kallad meddelandet om beräkning av referensräntor).
102 Genom att begränsa möjligheten att godkänna undsättningsstöd ˮi form av lånegarantier eller lånˮ till sådana som är ˮtillfälliga och kan krävas tillbakaˮ, grundar sig punkterna 15 och 25 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering inte desto mindre på den allmänna premissen att alla fördelar som beviljas tillfälligt i form av undsättningsstöd, i vilken form det än är, ska återbetalas om de villkor för godkännande som det tillfälliga beviljandet var förenat med inte – eller inte längre – är uppfyllda. Den tolkningen motsvarar kravet på att stödet ska kunna krävas tillbaka och idén bakom undsättningsstödet, vars enda syfte är att göra det möjligt för ett företag i ekonomiska svårigheter att klara en kortare krisperiod. Efter denna period lyckas företaget antingen återhämta sig på egen hand, vilket medför en skyldighet att betala tillbaka stödet, eller så ska det lägga fram en omstrukturerings‑ eller likvidationsplan. När det är fråga om en statlig garanti kräver nämnda princip att den ekonomiska fördel som garantin innebar för förmånstagaren under den tid som garantin gällde återställs, eftersom det inte är tillräckligt att upphäva den med verkan för framtiden (ex nunc) och ett sådant upphävande dessutom skulle strida mot begreppet återkrav, såsom detta angetts ovan i punkterna 97 och 98.
103 Eftersom de portugisiska myndigheterna i det aktuella fallet inte uppfyllde sina åtaganden enligt beslutet av den 13 mars 2009, vilket grundades på en ordagrann och konsekvent tillämpning av punkt 30 i meddelandet angående finansinstituten, jämförd med punkterna 15 och 25 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering, hade kommissionen rätt att inkludera denna period i beslutet om återkrav för att åstadkomma en fullständig återbetalning av den beviljade fördelen.
104 Sökanden kan således inte med framgång göra gällande att kommissionen åsidosatte artikel 108.2 FEUF genom att besluta om återkrav av den fördel som följde med beviljandet av den statliga garantin under perioden 5 december 2008–5 juni 2009.
105 Den underordnade anmärkningen inom ramen för den andra delgrunden kan således inte heller godtas.
106 Vad gäller beräkningen av det belopp som ska återkrävas har sökanden gjort gällande att kommissionen, bland annat i skäl 82 i det angripna beslutet, för det första åsidosatte punkt 4.2 i tillkännagivandet om garantier, för det andra inte beaktade de villkor för ersättning som föreskrivits i den särskilda ordningen för garantier till kreditinstitut med säte i Portugal med stöd av den portugisiska lagen 60‑A/2008 av den 20 oktober 2008, genomförd genom beslut 1219‑A/2008, av den 23 oktober 2008, såsom de godkänts genom beslut C(2008) 6527 och för det tredje inte beaktade de spreadar som användes i Portugal december 2008–april 2010 för de nya lån som beviljats av nationella finansinstitut.
107 Vad gäller den första anmärkningen har sökanden angett att villkoren i punkt 4.2 i tillkännagivandet om garantier motsvarar ett ˮhuvudvillkorˮ och ett ˮunderordnat villkorˮ. Kommissionen borde sålunda inte ha beräknat det påstådda stödbeloppet på grundval av ˮskillnaden mellan den teoretiska marknadsmässiga räntesatsen och den räntesats som kunnat fås tack vare den statliga garantin efter det att hänsyn tagits till eventuella avgifter som betalatsˮ, eftersom det enligt sökanden fanns jämförbara uppgifter på marknaden som inte har analyserats.
108 Tribunalen erinrar härvid om att det i punkt 4.2 i tillkännagivandet om garantier föreskrivs att ˮ[f]ör en enskild garanti bör kontantbidragsekvivalenten beräknas som skillnaden mellan marknadspriset för garantin och det pris som faktiskt betalatsˮ. I denna punkt preciseras dessutom följande:
ˮOm marknaden inte ger några garantier för den berörda transaktionstypen finns det inte något marknadspris för garantin. I det fallet bör stödinslaget beräknas på samma sätt som bidragsekvivalenten för ett mjukt lån, nämligen som skillnaden mellan den marknadsmässiga räntesats just detta företag skulle ha måst betala utan garantin och den räntesats som kunnat fås tack vare den statliga garantin efter det att hänsyn tagits till eventuella avgifter som betalats. Om det inte finns någon marknadsmässig räntesats och medlemsstaten vill använda referensräntesatsen som riktmärke, betonar kommissionen att de villkor som anges i meddelandet om referensräntesatser … är giltiga för en beräkning av stödnivån i en enskild garanti. Det betyder att särskild uppmärksamhet måste ägnas det tillägg som ska läggas till basräntesatsen för att beakta den relevanta riskprofil som sammanhänger med den transaktion som omfattas, det företag som beviljats garantin och de säkerheter som ställts.ˮ
109 Det följer av dessa bestämmelser att kommissionen, om den kommer fram till att det inte finns något marknadspris för garantin, är skyldig att beräkna stödinslaget ˮpå samma sätt som bidragsekvivalenten för ett mjukt lånˮ. I och med att kommissionen valt att begränsa det egna utrymmet för skönsmässig bedömning (se den rättspraxis som angetts ovan i punkt 91) kan den inte avvika från denna skyldighet eller beräkningsmetod.
110 Det framgår emellertid av ordalydelsen i skälen 81 och 82 i det angripna beslutet att kommissionen, trots den korrekta hänvisningen till tillkännagivandet om garantier i Europeiska unionens officiella tidning såsom det är tillämpligt i det aktuella fallet, av misstag nämnde bestämmelserna i sitt föregående tillkännagivande om ˮtillämpningen av artiklarna 87 och 88 [EG] på statligt stöd i form av garantierˮ (EGT C 71, 2000, s. 14) och särskilt punkt 3.2 första strecksatsen, som hade följande lydelse: ˮFör lånegarantier kan den kontanta bidragsekvivalenten under ett givet år antingen… beräknas på samma sätt som bidragsekvivalenten för ett mjukt lån sedan de inbetalda premierna först har dragits av, varvid räntesubventionen utgörs av skillnaden mellan marknadsräntan och den räntesats som erhållits tack vare den statliga garantinˮ. I skäl 82 i det angripna beslutet erinrade kommissionen nämligen om att det inte gick att fastställa något ändamålsenligt marknadspris för ersättningen för den statliga garantin, och att det därför måste fastställas ett rimligt riktmärke för att beräkna stödets storlek. Utan hänvisning till den absoluta och ovillkorliga skyldighet som avses ovan i punkt 108, preciserade kommissionen följande:
ˮSom beskrivs i punkt 3.2 andra stycket i … tillkännagivande[t] om garantier kan kontantbidragsekvivalenten för en lånegaranti ett visst år beräknas på samma sätt som bidragsekvivalenten för ett mjukt lån. Stödbeloppet kan alltså beräknas som skillnaden mellan en teoretisk marknadsränta och den ränta som erhållits med hjälp av den statliga garantin, efter avdrag för eventuella premier som betalats.ˮ
111 Det kan likväl konstateras att kommissionen i det aktuella fallet valde den metod för att beräkna storleken på den ekonomiska fördel som följde med den statliga garantin som kommissionen under alla omständigheter var skyldig att välja enligt punkt 4.2 i tillkännagivandet om garantier, närmare bestämt metoden för beräkning av bidragsekvivalenten för ett mjukt lån. Den omständigheten att kommissionen felaktigt citerade bestämmelserna i det föregående tillkännagivandet och därvid använde ordet ˮkanˮ istället för ˮbörˮ, kan inte i sig medföra att metoden i det angripna beslutet var felaktig.
112 Den första anmärkningen kan därför inte godtas i den mån den avser ett åsidosättande av punkt 4.2 i tillkännagivandet om garantier. Frågan huruvida det fanns jämförbara uppgifter på marknaden som kunde användas för att fastställa ett marknadspris för den statliga garantin ska prövas inom ramen för den andra och den tredje anmärkningen.
113 Genom den andra och den tredje anmärkningen har sökanden kritiserat kommissionen för att den inte beaktade vare sig den ersättning som föreskrivs i den särskilda ordningen för garantier till kreditinstitut med säte i Portugal, såsom denna godkänts genom kommissionens beslut K(2008) 6527, eller de spreadar som användes i Portugal december 2008–april 2010 inom ramen för nya lån som beviljats av nationella finansinstitut, vilka enligt sökanden var betydligt lägre än den räntesats som avses i det angripna beslutet, bland annat med hänsyn till säkerheternas höga värde.
114 Vad gäller den andra anmärkningen är det tillräckligt att konstatera, i likhet med vad kommissionen har gjort gällande, att nämnda särskilda ordning bara avsåg portugisiska finansinstitut som uppfyllde de krav på solvens som föreskrevs i lagen i fråga, vilket beaktades i punkt 39 i det ovannämnda kommissionsbeslutet. Tribunalen delar således kommissionens bedömning att ett institut i ekonomiska svårigheter och på gränsen till konkurs, såsom BPP vid tidpunkten för beviljandet av den statliga garantin, inte kunde använda sig av den särskilda ordningen och de däri angivna räntesatserna. Kommissionen har även fog för sitt påstående att räntesatserna enligt nämnda ordning per definition ändå inte motsvarar marknadsförhållandena.
115 Vad gäller den tredje anmärkningen, att kommissionen borde ha beaktat de spreadar som användes i Portugal december 2008–april 2010, det vill säga marknadsmässiga räntesatser, ska det påpekas att kommissionen, med hänsyn till BPP:s ekonomiska situation när garantin beviljades, hade fog för sin uppfattning att det var mycket osannolikt att företaget skulle ha kunnat få ett banklån på marknaden utan att portugisiska staten ingrep och att det inte gick att fastställa något ändamålsenligt marknadspris för ersättningen för den statliga garantin (skälen 81 och 82 i det angripna beslutet). De omständigheter som föranledde nämnda garanti, särskilt, för det första, BPP:s ekonomiska svårigheter som hade gjort det nödvändigt för Banco de Portugal att tillfälligt ge betalningsdispens, för det andra, det mycket stora kapital som krävdes för att BPP skulle kunna fortsätta med sin verksamhet på marknaden, närmare bestämt 450 miljoner euro, och, för det tredje, den nationella, europeiska och internationella finansmarknadskrisen, var nämligen sådan att kommissionen hade fog för sin bedömning att BPP trots de erbjudna säkerheternas storlek, inte skulle ha kunnat få en jämförbar garanti för ekonomiskt stöd för ett sådant belopp. Kommissionen hade således skäl för att i enlighet med punkt 4.2 i tillkännagivandet om garantier grunda sig på metoden för beräkning av bidragsekvivalenten för ett mjukt lån.
116 Mot denna bakgrund kan talan inte bifallas såvitt avser någon del av förevarande grund.
Den femte grunden: Kränkning av rätten till en ”god förvaltning”
[utelämnas]
Den sjätte grunden: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar
122 Sökanden har med förevarande grund gjort gällande att rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar utgör hinder för beslutet om återkrav av det berörda stödet, åtminstone vad gäller återkravet för perioden 5 december 2008–5 juni 2009, vilken omfattas av godkännandet i beslutet av den 13 mars 2009. Enligt sökanden hade BPP legitima skäl att tro att förfarandet ˮföljde sin lagliga gångˮ och, i andra hand, att den statliga garantin var förenlig med den inre marknaden under denna period.
[utelämnas]
124 Sökandens resonemang inom ramen för denna grund är enbart baserat på argument som syftar till att göra gällande, inte att kommissionen har åsidosatt rättssäkerhetsprincipen såsom denna har tolkats i rättspraxis (domstolens dom av den 29 april 2004 i mål C‑17/01, Sudholz, REG 2004, s. I‑4243, punkt 34, och av den 7 juni 2005 i mål C‑17/03, VEMW m.fl., REG 2005, s. I‑4983, punkt 80), utan att sökandens påstått legitima förväntningar eller förhoppningar inte har förverkligats. Prövningen ska därför begränsas till påståendet att kommissionen har åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar.
125 Denna princip skyddar varje enskild person om han eller hon befinner sig i en situation av vilken det framgår att en institution, ett organ eller en byrå inom unionen, genom att ge tydliga försäkringar, har väckt grundade förhoppningar. Tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter utgör, oavsett i vilken form de har lämnats, en sådan försäkran (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 16 december 2010 i mål C‑537/08 P, Kahla Thüringen Porzellan mot kommissionen, REU 2010, s. I‑12917, punkt 63, och av den 13 juni 2013 i de förenade målen C‑630/11 P–C‑633/11 P, HGA m.fl. mot kommissionen, punkt 132). Med hänsyn till att kommissionens kontroll av statligt stöd är tvingande, kan de företag som mottar stöd dessutom i princip hysa berättigade förväntningar på att ett stöd är tillåtet enbart om stödet har beviljats i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 108 FEUF, varvid en omdömesgill näringsidkare i normalfallet kan avgöra om detta förfarande har följts. Om ett stöd har genomförts utan föregående anmälan till kommissionen, och det således är olagligt enligt artikel 108.3 FEUF, kan mottagaren av stödet vid denna tidpunkt inte ha berättigade förväntningar på att stödet är rättsenligt (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 8 december 2011 i mål C‑81/10 P, France Télécom mot kommissionen, REU 2011, s. I‑12899, punkt 59 och där angiven rättspraxis).
126 Det är mot bakgrund av dessa principer från rättspraxis som tribunalen ska pröva huruvida sökanden har fog för de olika anmärkningar och argument som har anförts till stöd för denna grund.
127 Sökanden har inte påstått att kommissionen under något skede av det administrativa förfarandet har gett sökanden tydliga försäkringar som kan väcka grundade förhoppningar. Såsom framgår av punkt 119 ovan innehöll beslutet av den 13 mars 2009 nämligen enbart en preliminär bedömning, vidtagen som en brådskande åtgärd, av det berörda stödets förenlighet med den inre marknaden, och beslutet var villkorat av att de portugisiska myndigheterna uppfyllde sitt åtagande att inom sex månader, det vill säga senast den 5 juni 2009, lägga fram en omstruktureringsplan för BPP samt åtagandet att underrätta kommissionen om alla eventuella förlängningar av den statliga garantin bortom den ursprungliga sexmånadersperioden. Dessutom framgår det redan av skälen 39, 41 och 44 i beslutet av den 13 mars 2009 – sökanden har inte bestritt att BPP hade kännedom om detta beslut under det administrativa förfarandet – samt av punkterna 8–10 i beslutet att inleda förfarandet (se ovan punkt 13) att BPP inte kunde ha berättigade förväntningar på att det berörda stödet vid utgången av det administrativa förfarandet slutligen skulle förklaras förenligt med den inre marknaden.
128 Såvitt avser den tid som förflöt mellan beslutet av den 13 mars 2009 och det angripna beslutet, har sökanden inte anfört något argument som kan styrka att den tidsperioden var oskälig eller att den kunde skapa berättigade förväntningar hos BPP. Tvärtom påminde kommissionen de portugisiska myndigheterna, den 15 juli och den 6 oktober 2009, alltså kort efter utgången av fristen den 5 juni 2009, om att de måste lägga fram en omstruktureringsplan för BPP (se ovan punkt 11). Det var dessutom först ungefär en månad senare, närmare bestämt den 10 november 2009 – även om det inte offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning förrän den 6 mars 2010 – som kommissionen antog beslutet att inleda förfarandet, i vilket den redogjorde för skälen till att den var tveksam till den statliga garantins förenlighet med den inre marknaden (punkterna 8–10 i beslutet att inleda förfarandet). I punkt 9 i nämnda beslut påpekade kommissionen dessutom klart att den utan omstruktureringsplan inte kunde ˮbedöma om den statliga garantin beviljad den 5 december 2008 och beslutet av den 5 juni 2009 att förlänga densamma [var] förenliga med den [inre] marknaden i fråga om dels längd, dels nivån på ersättningen för garantinˮ. Detta beslut var slutligen förenat med ett föreläggande enligt vilket de portugisiska myndigheterna var skyldiga att lägga fram en omstruktureringsplan för BPP senast den 22 december 2009 (se ovan punkt 12). Sökanden har inte ens gjort gällande att BPP inte kände till föreläggandet i detta skede.
129 Härav följer att kommissionen i beslutet att inleda förfarandet ifrågasatte att den statliga garantin var förenlig med den inre marknaden för hela den berörda perioden, inbegripet perioden 5 december 2008–5 juni 2009, på grund av de skäl som angetts ovan i punkt 127. Under dessa omständigheter kan sökanden inte med framgång göra gällande att den omständigheten att det förflöt 15 månader mellan beslutet av den 13 mars 2009 och det angripna beslutet kunde ge upphov till berättigade förväntningar på att kommissionen likväl skulle förklara det berörda stödet förenligt med den inre marknaden. Den omständigheten att kommissionen i beslutet av den 13 mars 2009 inte uttryckligen nämnde möjligheten att stödet senare skulle förklaras oförenligt och att detta kunde föranleda ett återkrav med verkan från tidpunkten för fördelens beviljande (ex tunc) är inte i sig tillräcklig för att det ska anses föreligga berättigade förväntningar. Dels agerade kommissionen därefter i enlighet med de relevanta bestämmelser som nämnts ovan i punkterna 85, 101 och 102, dels angav den entydigt i beslutet att inleda förfarandet att det preliminära godkännandet av det berörda stödet i beslutet av den 13 mars 2009 inte kunde fastställas eller bli definitivt genom beslutet vid utgången av det administrativa förfarandet om det inte lades fram någon omstruktureringsplan för BPP.
130 Sökandens argument att den omständigheten att någon omstruktureringsplan för BPP inte lades fram helt beror på de portugisiska myndigheterna kan inte heller godtas, och det är under alla omständigheter verkningslöst. Även om det antas att det är på det sättet som sökanden har påstått, och oberoende av varför kommissionen inte underrättades om någon sådan plan, kan kommissionen inte hållas ansvarig för denna underlåtenhet eller för att ha skapat berättigade förväntningar hos BPP i detta sammanhang. Såsom angetts ovan i punkt 128 vidtog kommissionen efter utgången av fristen den 5 juni 2009 tvärtom alla lämpliga åtgärder för att få de portugisiska myndigheterna att snarast möjligt lägga fram en omstruktureringsplan för BPP.
131 Sökanden har vidare gjort gällande att kommissionen genom sin tidigare beslutspraxis i förhållande till andra krisdrabbade finansinstitut har skapat berättigade förväntningar hos BPP på att det berörda stödet slutligen skulle förklaras förenligt med den inre marknaden. Det är i detta avseende tillräckligt att konstatera att sökanden varken har påstått eller styrkt att kommissionen i dessa andra ärenden har behandlat en situation som är jämförbar med den som ligger till grund för det aktuella målet. Sökanden har inte heller bestritt kommissionens påstående att medlemsstaterna i dessa övriga ärenden lade fram omstrukturerings‑ eller likvidationsplaner för de berörda finansinstituten. Såvitt sökanden i detta sammanhang har gjort gällande att kommissionen har åsidosatt likabehandlingsprincipen till sökandens nackdel, ska denna aspekt behandlas i samband med den sjunde grunden angående kränkning av rätten till en ”rättvis behandling” (se nedan punkterna 136–143).
132 Sökanden har också anfört att beslutet om återkrav är en ˮsanktionsåtgärdˮ mot BPP som allvarligt skadar bankens investerares och borgenärers intressen. Detta argument är verkningslöst och saknar under alla omständigheter rättslig grund. Det framgår nämligen av fast rättspraxis att ett beslut om återkrav av ett olagligt stöd inte utgör en sanktionsåtgärd i strikt bemärkelse, utan enbart avser att återställa situationen sådan som den var innan stödet beviljades (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 24 september 2002 i de förenade målen C‑74/00 P och C‑75/00 P, Falck och Acciaierie di Bolzano mot kommissionen, REG 2002, s. I‑7869, punkterna 178–182; förstainstansrättens dom av den 9 september 2009 i de förenade målen T‑230/01–T‑232/01 och T‑267/01–T‑269/01, Diputación Foral de Álava m.fl., ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 377). Sökanden har inte heller förklarat om och i så fall i vilken mån som kvalificeringen av ett beslut om återkrav som en ”sanktionsåtgärd” kan påverka räckvidden av det skydd som principen om skydd för berättigade förväntningar hade kunnat erbjuda BPP, eftersom villkoren för tillämpning av nämnda princip inte är uppfyllda.
133 Med hänsyn till övervägandena ovan i punkterna 89 och 99 delar tribunalen inte heller sökandens uppfattning att det enbart var av förfarandemässiga skäl som kommissionen i det angripna beslutet slog fast att stödet skulle återkrävas. Vidare kan stödmottagare i princip inte hysa berättigade förväntningar på att ett stöd är rättsenligt när stödet, i likhet med den upprepade förlängningen av den berörda statliga garantin, har beviljats i strid med skyldigheten att på förhand underrätta kommissionen och med förbudet i artikel 108.3 FEUF mot att genomföra nämnda stöd och således var olagligt (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 125 nämnda målet France Télécom mot kommissionen, punkt 59 och där angiven rättspraxis).
134 Slutligen delar tribunalen kommissionens uppfattning att medlemsstaternas skyldighet att återkräva olagligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden inte begränsas eller påverkas av att stödmottagaren är insolvent (domstolens dom av den 14 september 1994 i mål C‑42/93, Spanien mot kommissionen, REG 1994, s. I‑4175, punkt 33).
135 Under dessa omständigheter kan talan inte bifallas såvitt avser någon del av förevarande grund, eftersom den delvis är verkningslös och i övrigt saknar stöd.
Den sjunde grunden: Kränkning av rätten till ˮrättvis behandlingˮ
136 Sökanden har till stöd för denna grund hänvisat till flera beslut angående stöd till finansinstitut som kommissionen ska ha meddelat mot bakgrund av finanskrisen. Sökanden har härav i huvudsak dragit slutsatsen att BPP inte har behandlats likvärdigt eller har behandlats orättvist. Enligt sökanden visade kommissionen särskilt i beslut 2012/660/EU av den 27 mars 2012 om de åtgärder SA. 26909 (2011/C) som Portugal har genomfört till förmån för omstruktureringen av Banco Português de Negócios (BPN) (EUT L 301, s. 1) prov på större ˮtoleransˮ gentemot de portugisiska myndigheterna än i det aktuella fallet – trots att kommissionen underrättades om de två åtgärderna nästan samtidigt, att de portugisiska myndigheterna också i fallet med BPN hade dröjt med att lägga fram en omstruktureringsplan och att stödåtgärderna till BPN, bland annat en statlig garanti, ˮutan tvekan var mer betydelsefulla ur finansiell synvinkelˮ.
[utelämnas]
138 Mot bakgrund av sökandens argumentation enligt punkt 136 ovan, ska förevarande grund förstås så, att den avser ett åsidosättande av principen om likabehandling.
139 Den allmänna principen om likabehandling, såsom allmän princip i unionsrätten, innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. Frågan huruvida olika situationer är jämförbara ska bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter som kännetecknar dem. Dessa omständigheter ska bland annat bestämmas och bedömas utifrån föremålet för och syftet med den unionsrättsakt som medför den ifrågavarande skillnaden i behandling. Dessutom ska principerna och målsättningarna för det område rättsakten härrör ifrån beaktas (domstolens dom av den 16 december 2008 i mål C‑127/07, Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl., REG 2008, s. I‑9895, punkterna 23, 25 och 26 och där angiven rättspraxis, och av den 12 maj 2011 i mål C‑176/09, Luxembourg mot parlamentet och rådet, REU 2011, s. I‑3727, punkterna 31 och 32).
140 Tribunalen ska således pröva om sökanden har styrkt att den situation som har legat till grund för andra beslut som meddelats av kommissionen mot bakgrund av den finansiella krisen var, åtminstone, jämförbara med den som låg till grund för det angripna beslutet.
141 Såvitt särskilt avser likheten mellan situationen i ärendet som gav upphov till beslutet angående BPN och situationen i det ärende som gav upphov till det angripna beslutet, är de faktiska omständigheter som sökanden har anfört inte tillräckliga för att styrka att BPN och BPP befann sig i jämförbara situationer med avseende på tillämpningen av principen om likabehandling. Den omständigheten att de portugisiska myndigheterna underrättade kommissionen om de båda stödåtgärderna till nämnda banker ungefär samtidigt är nämligen inte i sig tillräcklig i detta hänseende. Dels framgår det av skälen 9–14 i beslutet om BPN att de portugisiska myndigheterna i det fallet, till skillnad från i den nu aktuella situationen, faktiskt hade lagt fram en omstruktureringsplan för BPN till kommissionen, även om den hade lämnats in för sent och myndigheterna senare inkom med kompletterande information på kommissionens begäran. Vidare var skälet till att kommissionen i fallet med BPN inledde det formella granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 FEUF genom beslutet att inleda förfarandet av den 24 oktober 2011 (EUT C 371, s. 14 och 15) inte att det helt saknades en omstruktureringsplan, utan att den första omstruktureringsplanen hade blivit inaktuell på grund av försäljningen av BPN och kommissionen var tvungen att vid en senare tidpunkt göra en bedömning av en omarbetad plan. Med hänsyn till att den omständigheten att de portugisiska myndigheterna i det nu aktuella fallet inte lämnade in någon omstruktureringsplan för BPP var avgörande för kommissionens beslut att förklara det berörda stödet oförenligt med den inre marknaden (se särskilt skäl 71 i det angripna beslutet), motiverar dessa grundläggande skillnader mellan situationerna för BPN och BPP i sig bedömningen att situationerna inte var jämförbara och att principen om likabehandling, såsom den åberopats av sökanden, således inte kunde tillämpas i det aktuella fallet.
142 Vad gäller övriga beslut som åberopats av sökanden räcker det att konstatera att sökanden inte har tillhandahållit några närmare uppgifter som gör det möjligt att bedöma om de berörda situationerna eventuellt var jämförbara, vilket innebär att tribunalen inte kan godta denna argumentation mot bakgrund av övervägandena i punkt 131 ovan.
143 Talan kan således inte bifallas såvitt avser någon del av förevarande grund.
Den första grunden: Bristande motivering
[utelämnas]
162 Av vad som ovan anförts framgår att talan ska ogillas i sin helhet, utan att det därvid är nödvändigt att bedöma sökandens yrkande att kommissionen, såsom åtgärd för bevisupptagning enligt artikel 65 i rättegångsreglerna, ska förpliktas att tillhandahålla en fullständig version av det dokument som utgör bilaga B.2 till svaromålet, inbegripet vissa därtill bifogade handlingar, i syfte att denna ska tas in i akten.
Rättegångskostnader
163 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
164 Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet ska sökanden således bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Banco Privado Português, SA och Massa Insolvente do Banco Privado Português, SA ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 12 december 2014.
Innehållsförteckning
Bakgrund till tvistenII – 2
Förfarandet och parternas yrkandenII – 6
Rättslig bedömningII – 7
Sammanfattning av grunderna för talan om ogiltigförklaringII – 7
Den tredje grunden: Uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna och åsidosättande av artikel 107.1 FEUFII – 7
Inledande synpunkterII – 7
Huruvida garantin innebar en ekonomisk fördel för BPPII – 8
Rekvisiten ekonomisk verksamhet, påverkan på handeln och snedvridning av konkurrensenII – 10
Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 107.3 b FEUFII – 13
Påminnelse om parternas argumentII – 13
Påminnelse om innehållet i beslutet av den 13 mars 2009II – 14
Påminnelse om innehållet i det angripna beslutetII – 14
BedömningII – 14
Den fjärde grunden: Åsidosättande av artikel 108.2 FEUFII – 17
Den femte grunden: Kränkning av rätten till en ”god förvaltning”II – 23
Den sjätte grunden: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningarII – 23
Den sjunde grunden: Kränkning av rätten till ˮrättvis behandlingˮII – 26
Den första grunden: Bristande motiveringII – 28
RättegångskostnaderII – 28