TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)
Den 15 juli 2015 (*)
”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – De europeiska marknaderna för värmestabilisatorer – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet konstateras – Överträdelse som begåtts av ett gemensamt dotterbolag – Böter – Solidariskt ansvar för dotterbolaget och moderbolagen – Tioårig preskriptionsfrist för ett av moderbolagen – Beslut att anta beslutet på nytt – Nedsättning av böterna för ett av moderbolagen – Skyldighet att betala det nedsatta bötesbeloppet för dotterbolaget och det andra moderbolaget – Rätten till försvar”
I mål T‑485/11,
Akzo Nobel NV, Amsterdam (Nederländerna),
Akcros Chemicals Ltd, Warwickshire (Förenade kungariket),
företrädda av advokaterna C. Swaak och R. Wesseling,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av F. Ronkes Agerbeek och J. Bourke, därefter av Ronkes Agerbeek och P. Van Nuffel, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av J. Holmes, barrister,
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 30 juni 2011 om ändring av kommissionens beslut K(2009) 8682 slutlig av den 11 november 2009 om ett förfarande enligt artikel 81 EG och artikel 53 EES (ärende COMP/38589 – värmestabilisatorer), i den mån beslutet avser Akzo Nobel och Akcros Chemicals, eller i andra hand, nedsättning av de böter som ålagts,
meddelar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen),
sammansatt av ordföranden M. Prek samt domarna I. Labucka (referent) och V. Kreuschitz,
justitiesekreterare: handläggaren S. Spyropoulos,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 23 september 2014,
följande
Dom (1)
Bakgrund till tvisten
1 Förevarande tvist avser kommissionens beslut av den 30 juni 2011 (nedan kallat det angripna beslutet) om ändring, i den mån det avser sökandena Akzo Nobel NV och Akcros Chemicals Ltd, av kommissionens beslut K(2009) 8682 slutlig av den 11 november 2009 om ett förfarande enligt artikel 81 EG och artikel 53 EES (ärende COMP/38589 – värmestabilisatorer (nedan kallat det första beslutet).
[utelämnas]
Förfarandet och parternas yrkanden
35 Genom ansökan, som inkom till tribunalens kansli den 12 september 2011, väckte sökandena talan mot det angripna beslutet.
[utelämnas]
56 Sökandena har i förevarande mål yrkat att tribunalen ska
– i första hand ogiltigförklara det angripna beslutet,
– i andra hand sätta ned det bötesbelopp som sökandena ålagts, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
57 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
58 Sökandena har till stöd för sin talan anfört tre grunder.
59 Sökandena har med sin tredje grund gjort gällande att kommissionen har åsidosatt deras rätt till försvar genom att den underlåtit att tillställa dem ett nytt meddelande om invändningar innan det angripna beslutet antogs, trots sin skyldighet att göra så.
[utelämnas]
66 Tribunalen erinrar inledningsvis om att rätten att yttra sig, som utgör en grundläggande beståndsdel i rätten till försvar, är en allmän unionsrättslig princip som ska iakttas i varje förfarande, även administrativa sådana, särskilt sådana som kan leda till sanktioner, särskilt böter, och att denna princip bland annat förutsätter att det berörda företaget har getts tillfälle att under det administrativa förfarandet på ett meningsfullt sätt framföra sina synpunkter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 februari 1979, Hoffmann-La Roche/kommissionen, 85/76, REG, EU:C:1979:36, punkt 9, dom av den 7 juni 1983, Musique Diffusion française m.fl./kommissionen, 100/80–103/80, REG, EU:C:1983:158, och dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen, C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, REG, EU:C:2004:6, punkterna 64–66).
67 I artikel 27.1 i förordning nr 1/2003 återspeglas denna princip genom att det däri föreskrivs att de berörda parterna ska ges tillfälle att yttra sig över ett meddelande om invändningar, av vilket klart ska framgå de väsentliga omständigheter som kommissionen stöder sig på i detta skede av förfarandet, så att de som berörs av meddelandet kan få kännedom om vilka beteenden kommissionen lägger dem till last, liksom de bevis som kommissionen förfogar över (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, REG, EU:C:2002:582, punkterna 315 och 316, och dom Aalborg Portland m.fl./kommissionen, punkt 66 ovan, EU:C:2004:6, punkterna 66 och 67).
68 Iakttagandet av rätten till försvar förutsätter dessutom, bland annat att det företag som är föremål för en undersökning ges tillfälle att under det administrativa förfarandet på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på de handlingar som kommissionen har lagt till grund för sitt påstående om att företaget har begått en överträdelse av fördraget (dom Diffusion française m.fl./kommissionen, punkt 66 ovan, EU:C:1983:158, punkt 10, dom av den 25 januari 2007, Dalmine/kommissionen, C‑407/04 P, REG, EU:C:2007:53, punkt 44, och dom av den 10 maj 2007, SGL Carbon/kommissionen, C‑328/05 P, REG, EU:C:2007:277, punkt 71).
69 Under de i förevarande mål aktuella omständigheterna och oberoende av huruvida kommissionen var skyldig att tillställa sökandena ett nytt meddelande om invändningar innan det angripna beslutet antogs, ska det konstateras att det framgår av de skrivelser och det e-postmeddelande som avses i punkterna 20–22 och 25 ovan, att kommissionen förvisso inbjöd sökandena att lämna sina synpunkter.
70 Sökandena hade emellertid endast fyra arbetsdagar på sig för lämna sina synpunkter, nämligen från och med onsdag den 1 juni 2011 till och med måndag den 6 juni 2011, efter kommissionens skrivelser, och tre arbetsdagar, nämligen från och med onsdag den 15 juni till och med fredag den 17 juni 2011 efter kommissionens e-postmeddelande.
71 Så korta frister är emellertid inte förenliga med iakttagandet av rätten till försvar.
72 Följaktligen ska det angripna beslutet ogiltigförklaras, eftersom sökandena har visat, inte att det angripna beslutet skulle ha haft ett annat innehåll, men väl att sökandena hade kunnat försvara sig bättre om det inte förelegat något fel i förfarandet, det vill säga om sökandena hade fått en tillräcklig frist för att yttra sig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2013, Fluorsid och Minmet/kommissionen, T‑404/08, REU, EU:T:2013:321, punkt 110 och där angiven rättspraxis). Det ska härvid preciseras att bedömningen avser tidpunkten för det administrativa förfarande som ledde till att det angripna beslutet antogs, det vill säga innan det angripna beslutet antogs, den 30 juni 2011 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 september 2006, Archer Daniels Midland/kommissionen, T‑329/01, REG, EU:T:2006:268, punkt 377).
73 För det första ska det härvidlag understrykas att under det administrativa förfarande som ledde fram till att det angripna beslutet antogs, var det oklart vilka skyldigheter som åvilade kommissionen vad gäller solidaritetsförhållandena mellan de solidariskt ansvariga medgäldenärerna, då dessa hade utgjort ett och samma företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF.
74 Det var nämligen först i en dom av den 3 mars 2011, det vill säga mindre än fyra månader innan det angripna beslutet antogs, som tribunalen slog fast att det uteslutande ankommer på kommissionen att, inom ramen för utövandet av dess befogenhet att ålägga böter enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, fastställa de olika bolagens respektive andelar av de bötesbelopp som de ålagts att betala solidariskt, i den mån de ingått i samma företag och att denna uppgift inte kan överföras på de nationella domstolarna (dom av den 3 mars 2011, Siemens och VA Tech Transmission & Distribution/kommissionen, T‑122/07–T‑124/07, REU, EU:T:2011:70, punkt 157).
75 Denna fråga kunde i än högre grad diskuteras vid tidpunkten för det administrativa förfarande som ledde till att det angripna beslut som ogiltigförklarades av domstolen i dom Siemens och VA Tech Transmission & Distribution/kommissionen, punkt 74 ovan (EU:T:2011:70), antogs. Domstolen slog härvidlag fast att det enbart ankommer på de nationella domstolarna att fastställa medgäldenärernas respektive andelar av de bötesbelopp som de ålagts att betala solidariskt (dom Siemens, punkt 42 ovan, EU:C:2014:256, punkt 62).
76 Således hade sökandena, vid tidpunkten för det administrativa förfarande som ledde fram till att det angripna beslutet antogs och således innan domen Siemens, punkt 42 ovan (EU:C:2014:256) avkunnades, kunnat göra gällande att de hade rätt att beviljas den nedsättning av böterna som medgetts Elementis med vilket sökandena svarade solidariskt för den överträdelse som begåtts av partnerskapet Akcros, då de vid tiden för överträdelsen utgjorde ett enda företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF.
77 Sökandena hade således vid tidpunkten för det administrativa förfarande som ledde fram till att det angripna beslutet antogs, kunnat försvara sig bättre om de hade haft en tillräcklig frist för att framföra sina synpunkter.
78 Det är för det andra ostridigt att kommissionen i det angripna beslutet sökte tillämpa följderna av domen ArcelorMittal, punkt 21 ovan (EU:C:2011:190).
79 Kommissionen ansåg således i det angripna beslutet att det tillfälliga upphörandet av preskriptionstiden endast hade verkan mellan sökandena (inter partes) och inte allmängiltig verkan (erga omnes), det vill säga att det tillfälliga upphörandet under aktuella omständigheter inte avsåg Elementis.
80 Det ska emellertid påpekas att domstolen i domen ArcelorMittal, punkt 21 ovan (EU:C:2011:190), uttalade sig om verkningarna mellan parterna av att preskriptionstiden tillfälligt upphörde med avseende på olika företag, i den mening som avses i artikel 101 FEUF, som deltagit i samma överträdelse (dom ArcelorMittal, punkt 21 ovan, EU:C:2011:190, punkt 148).
81 I förevarande fall utgjorde vidare Elementis och sökandena, under den andra överträdelseperioden, ett enda företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF, såsom det slagits fast i punkt 405 i den dom som avkunnades i dag i mål T‑47/10.
82 Oberoende av huruvida kommissionen kunde utsträcka den lösning som domstolen kom fram till i domen ArcelorMittal, punkt 21 ovan (EU:C:2011:190), vilket mål avsåg olika företag som deltagit i en enda överträdelse, till en situation som den aktuella, som avser olika bolag som utgjorde ett enda företag under den andra överträdelseperioden, ska det bland annat vad gäller denna fråga, konstateras att sökandena vid tidpunkten för det administrativa förfarande som ledde fram till att det angripna beslutet antogs, hade kunnat försvara sig bättre om de hade haft en tillräcklig frist för att framföra sina synpunkter.
[utelämnas]
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
följande:
1) Kommissionens beslut av den 30 juni 2011 om ändring av kommissionens beslut K(2009) 8682 slutlig av den 11 november 2009 om ett förfarande enligt artikel 81 EG och artikel 53 EES (ärende COMP/38589 – värmestabilisatorer), ogiltigförklaras.
2) Europeiska kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna.
Prek Labucka Kreuschitz
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 15 juli 2015.
Underskrifter