Language of document : ECLI:EU:T:2014:1077

Mål T‑487/11

(publicerat i utdrag)

Banco Privado Português, SA

och

Massa Insolvente do Banco Privado Português, SA

mot

Europeiska kommissionen

”Statligt stöd – Finanssektorn – Statlig garanti i samband med ett banklån – Stöd för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi – Artikel 107.3 b FEUF – Beslut i vilket stödet förklaras vara oförenligt med den inre marknaden – Riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter – Förenlighet med kommissionens meddelanden om stöd till finanssektorn i samband med finanskrisen – Berättigade förväntningar – Motiveringsskyldighet”

Sammanfattning – Tribunalens dom (fjärde avdelningen) av den 12 december 2014

1.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Juridiskt begrepp – Tolkning utifrån objektiva kriterier – Domstolsprövning – Räckvidd

(Artikel 107.1 FEUF)

2.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Stöd med hjälp av statliga medel som kan tillskrivas staten – Fördel som innebär en minskning av statens budget eller risk för en sådan minskning – Statlig garanti – Omfattas

(Artikel 107.1 FEUF)

3.      Stöd som ges av en medlemsstat – Inverkan på handeln mellan medlemsstaterna – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier

(Artikel 107.1 FEUF)

4.      Stöd som ges av en medlemsstat – Förbud – Undantag – Stöd som kan anses vara förenligt med den inre marknaden – Stöd för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser

(Artikel 107.3 b FEUF)

5.      Stöd som ges av en medlemsstat – Beslut varigenom ett stöd förklaras oförenligt med den inre marknaden och varigenom det förordnas att stödet ska återkrävas – Fastställande av en medlemsstats skyldigheter – Skyldighet att återkräva stöd – Omfattning – Statlig garanti – Återställande av den ekonomiska fördelen

(Artikel 108.2 första stycket FEUF; rådets förordning nr 659/1999, artikel 14.1)

6.      Stöd som ges av en medlemsstat – Återkrav av ett rättsstridigt stöd – Beräkning av det belopp som ska återkrävas – Stöd som beviljats i form av en enskild garanti – Fastställelse av stödinslaget närmarknadspris för garantin saknas – Stödinslaget ska beräknas på samma sätt som bidragsekvivalenten för ett mjukt lån

(Artikel 108.2 första stycket FEUF; rådets förordning nr 659/1999, artikel 14.1; kommissionens tillkännagivande 2008/C 155/02)

7.      Stöd som ges av en medlemsstat – Återkrav av ett rättsstridigt stöd – Stödmottagarens eventuella berättigade förväntningar – Skydd – Villkor och gränser

(Artikel 108.2 första stycket FEUF)

8.      Unionsrätt – Principer – Likabehandling – Olika behandling objektivt motiverad – Bedömningskriterier

1.      Se domen.

(se punkt 46)

2.      Se domen.

(se punkterna 50–52)

3.      Se domen.

(se punkterna 60–62)

4.      Undantaget i artikel 107.3 b FEUF och, således, begreppet ˮallvarlig störning i en medlemsstats ekonomiˮ ska tolkas restriktivt. Vid tillämpningen av denna bestämmelse har kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, vilken innefattar ekonomiska och sociala bedömningar som ska göras i ett gemenskapssammanhang.

Det kan inte med framgång göras gällande att kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning, att den har överskridit gränserna för sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 107.3 b FEUF såsom det avgränsats i meddelandet ˮTillämpning av reglerna om statligt stöd på åtgärder till förmån för finansinstitut”, eller att den rättsstridigt har avvikit från de regler som den har uppställt för sig själv, när den har förklarat det berörda stödet oförenligt med den inre marknaden efter att fullt ut ha följt reglerna i nämnda meddelande.

(se punkterna 83 och 91)

5.      Det följer av lydelsen i artikel 14.1 i förordning nr 659/1999, som ska genomföra artikel 108.2 första stycket FEUF, att kommissionen vid negativa beslut i fall av olagligt stöd ska besluta att den berörda medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren såvida inte ett återkrav skulle strida mot en allmän princip i unionsrätten. Upphävande av ett olagligt stöd genom återkrav är en logisk följd av att stödet har bedömts vara olagligt. Den medlemsstat som beslutet att återkräva det olagliga stödet riktar sig till är således skyldig att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att beslutet verkställs. Medlemsstaten måste se till att faktiskt återfå de aktuella beloppen.

Syftet med denna skyldighet att återkräva stödet är att återställa den situation som förelåg innan stödet beviljades. Åtgärden att återkräva stöd som förklarats oförenligt med den inre marknaden syftar närmare bestämt till att undanröja den snedvridning av konkurrensen som har uppstått genom den konkurrensfördel som stödmottagaren har åtnjutit i förhållande till sina konkurrenter på marknaden, så att den situation som förelåg innan stödet beviljades återställs.

I punkterna 15, 25 a och 25 c i riktlinjerna för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter, vars allmänna principer är tillämpliga enligt punkt 10 i meddelandet angående finansinstituten, anges inte någonting angående vare sig syftet med ett beslut om återkrav eller den materiella eller tidsmässiga räckvidden av ett sådant beslut, och inte heller något om det närmare tillvägagångssättet vid ett sådant beslut.

Genom att begränsa möjligheten att godkänna undsättningsstöd ˮi form av lånegarantier eller lånˮ till sådana som är ˮtillfälliga och kan krävas tillbakaˮ, grundar sig punkterna 15 och 25 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering inte desto mindre på den allmänna premissen att alla fördelar som beviljas tillfälligt i form av undsättningsstöd, i vilken form det än är, ska återbetalas om de villkor för godkännande som det tillfälliga beviljandet var förenat med inte – eller inte längre – är uppfyllda. Den tolkningen motsvarar kravet på att stödet ska kunna krävas tillbaka och idén bakom undsättningsstödet, vars enda syfte är att göra det möjligt för ett företag i ekonomiska svårigheter att klara en kortare krisperiod. Efter denna period lyckas företaget antingen återhämta sig på egen hand, vilket medför en skyldighet att betala tillbaka stödet, eller så ska det lägga fram en omstrukturerings‑ eller likvidationsplan. När det är fråga om en statlig garanti kräver nämnda princip att den ekonomiska fördel som garantin innebar för förmånstagaren under den tid som garantin gällde återställs, eftersom det inte är tillräckligt att upphäva den med verkan för framtiden (ex nunc) och ett sådant upphävande dessutom skulle strida mot begreppet återkrav.

(se punkterna 97, 98, 101 och 102)

6.      Vad gäller statligt stöd framgår det av punkt 4.2 i kommissionens tillkännagivande om tillämpningen av artiklarna 87 EG och 88 EG på statligt stöd i form av garantier att kommissionen, om den kommer fram till att det inte finns något marknadspris för garantin, är skyldig att beräkna stödinslaget ˮpå samma sätt som bidragsekvivalenten för ett mjukt lånˮ. I och med att kommissionen valt att begränsa det egna utrymmet för skönsmässig bedömning kan den inte avvika från denna skyldighet eller beräkningsmetod.

(se punkt 109)

7.      Vad gäller återkrav av statligt stöd kan, med hänsyn till att kommissionens kontroll av statligt stöd är tvingande, de företag som mottar stöd i princip hysa berättigade förväntningar på att ett stöd är tillåtet enbart om stödet har beviljats i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 108 FEUF, varvid en omdömesgill näringsidkare i normalfallet kan avgöra om detta förfarande har följts. Om ett stöd har genomförts utan föregående anmälan till kommissionen, och det således är olagligt enligt artikel 108.3 FEUF, kan mottagaren av stödet vid denna tidpunkt inte ha berättigade förväntningar på att stödet är rättsenligt.

Den omständigheten att det i beslutet att godkänna en akut undsättningsåtgärd i syfte att hålla det insolventa finansinstitutet flytande inte uttryckligen nämns att det finns en möjlighet att stödet senare kommer att förklaras oförenligt och att detta kan föranleda ett återkrav med verkan från tidpunkten för fördelens beviljande (ex tunc), är inte i sig tillräcklig för att det ska anses föreligga berättigade förväntningar om kommissionen därefter agerar i enlighet med tillämpliga bestämmelser om undsättningsstödets karaktär av tillfälligt stöd som kan återkrävas, och om det i beslutet att inleda förfarandet entydigt anges att det preliminära godkännandet av det berörda stödet, såsom det följer av beslutet att godkänna en akut undsättningsåtgärd i syfte att hålla det insolventa finansinstitutet flytande, inte kunde fastställas eller bli definitivt genom beslutet vid utgången av det administrativa förfarandet om det inte lades fram någon omstruktureringsplan för det insolventa finansinstitutet.

En stödmottagares argument att den omständigheten att någon omstruktureringsplan inte har lagts fram helt beror på medlemsstaten kan inte heller godtas. Även om det antas att det är på det sättet, och oberoende av varför kommissionen inte underrättades om någon sådan plan, kan kommissionen inte hållas ansvarig för denna underlåtenhet eller för att ha skapat berättigade förväntningar hos stödmottagaren i detta sammanhang, särskilt inte när den har vidtagit alla lämpliga åtgärder för att få medlemsstaten att snarast möjligt lägga fram en omstruktureringsplan.

Argumentet att beslutet om återkrav är en ˮsanktionsåtgärdˮ mot stödmottagaren som allvarligt skadar dess investerares och borgenärers intressen är också verkningslöst och saknar under alla omständigheter rättslig grund. Ett beslut om återkrav av ett olagligt stöd utgör nämligen inte en sanktionsåtgärd i strikt bemärkelse, utan avser enbart att återställa situationen sådan som den var innan stödet beviljades.

Vidare kan stödmottagare i princip inte hysa berättigade förväntningar på att ett stöd är rättsenligt när stödet har beviljats i strid med skyldigheten att på förhand underrätta kommissionen och med förbudet i artikel 108.3 FEUF mot att genomföra nämnda stöd och således var olagligt.

Slutligen varken begränsas eller påverkas medlemsstaternas skyldighet att återkräva olagligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden av att stödmottagaren är insolvent.

(se punkterna 125, 129, 130 och 132–134)

8.      Se domen.

(se punkt 139)