Genom skrivelse av den 4 oktober 1995 (nedan kallad skrivelsen av den 4 oktober
1995 eller det omtvistade beslutet) avslog kommissionsledamoten med ansvar för
konkurrensfrågor sökandenas begäran om återbetalning med följande ordalag: "In your letter of 24 November 1993 you asked the Commission to review
the position of your clients (the Swedish respondents) in light of the
Court's judgment of 31 March 1993. More specifically, you requested the
Commission to return the fines relating to the infringements found in the
parts of its decision which had been annulled by the aforesaid judgment.
Having received a preliminary reaction of my services (letter of 4 February
1994 signed by the Director General for Competition), you reiterated your
request in your letters of 8 April, 24 October and 21 December 1994.
I do not see any possibility to accept your request. Article 3 of the decision
imposed a fine on each of the producers on an individual basis.
Consequently, in point 7 of the operative part of its judgment, the Court
annulled or reduced the fines imposed on each of the undertakings who
were applicants before it. In the absence of an application of annulment on
behalf of your clients, the Court did not and indeed could not annul the
parts of Article 3 imposing a fine on them. It follows that the obligation of
the Commission to comply with the judgment of the Court has been fulfilled
in its entirety by the Commission reimbursing the fines paid by the
successful applicants. As the judgement does not affect the decision with
regard to your clients, the Commission was neither obliged nor indeed
entitled to reimburse the fines paid by your clients.
As your clients' payment is based on a decision which still stands with
regard to them, and which is binding not only on your clients but also on the
Commission, your request for reimbursement cannot be granted."
["I Er skrivelse av den 24 november 1993 begärde Ni att kommissionen
skall ompröva Era klienters situation (de svenska företag till vilka beslutet
är riktat) mot bakgrund av domstolens dom av den 31 mars 1993. Närmare
bestämt begärde Ni att kommissionen skall återbetala böterna avseende de
överträdelser som fastställs i de delar av beslutet som ogiltigförklarades
genom nämnda dom. Efter att ha erhållit en första kommentar från min
avdelning (skrivelse av den 4 februari 1994 undertecknad av
generaldirektören för konkurrensfrågor), upprepade Ni Er begäran genom
skrivelser av den 8 april, av den 24 oktober och av den 21 december 1994.
Jag ser ingen möjlighet att bifalla Er begäran. I artikel 3 i beslutet ålades
varje producent böter på individuell basis. Därför upphävde eller nedsatte
domstolen i punkt 7 i domslutet de böter som ålagts vart och ett av de
företag som hade väckt talan vid domstolen. Eftersom Era klienter inte har
väckt talan om ogiltigförklaring mot beslutet har domstolen varken
ogiltigförklarat eller ens haft möjlighet att ogiltigförklara de delar av artikel
3 där de ålades böter. Följaktligen har kommissionen helt och hållet uppfyllt
sin skyldighet att följa domstolens dom när den har återbetalat de böter som
erlagts av de sökande vars talan bifölls. Eftersom domen inte påverkar den
del av beslutet som avser Era klienter, har kommissionen varken skyldighet
eller rätt att återbetala Era klienters böter.
Eftersom Era klienters betalning är baserad på ett beslut som fortfarande
är giltigt i förhållande till dem, och inte bara är bindande med avseende på
Era klienter utan även med avseende på kommissionen, avslås Er begäranom återbetalning."]
Förfarandet och parternas yrkanden
16. Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 15 december 1995
har sökandena väckt förevarande talan.
17. På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten att inleda det
muntliga förfarandet och uppmanade kommissionen att vid förhandlingen uttala sig
om huruvida domstolens dom av den 22 mars 1961 i de förenade målen 42/59 och
49/59, SNUPAT mot höga myndigheten (Rec. 1961, s. 99) är relevant i förevarande
fall.
18. Parterna har vid förhandlingen den 11 september 1996 avgivit muntliga yttranden
och svarat på förstainstansrättens frågor. Förstainstansrätten var sammansatt av
ordföranden H. Kirschner samt domarna B. Vesterdorf, C. W. Bellamy, A.
Kalogeropoulos och A. Potocki.
19. Till följd av domaren H. Kirschners bortgång den 6 februari 1997 deltog de tre
domare som har undertecknat domen i överläggningarna i enlighet med artikel 32
i rättegångsreglerna.
20. Sökandena har yrkat att förstainstansrätten skall:
- ogiltigförklara beslutet av den 4 oktober 1995,
- förplikta kommissionen att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att
följa domstolens dom av den 31 mars 1993, och, i synnerhet, att till
sökandena återbetala de böter som har erlagts av var och en av sökandena,
eller av respektive tidigare rättsinnehavare, med de belopp som anges i
bilaga 6 i ansökan,
- förplikta kommissionen att erlägga ränta på sagda belopp för tiden från och
med den dag böterna betalades av de svenska företag till vilka beslutet är
riktat till dess återbetalning sker
- inledningsvis enligt vid tidpunkten för betalningen av böterna gällande
EMCF-räntefot och sedan enligt EMI-räntefot med tillägg av 1,5
procentenheter, eller
- enligt gällande basräntefot för utlåning som tillämpas av Banque
Nationale de Belgique med tillägg av 1 procentenhet,
med de belopp som anges i bilaga 9 till ansökan,
- förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
21. Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall:
- avvisa talan,
- alternativt ogilla talan,
- förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
Om det första yrkandet som avser ogiltigförklaring av det påstådda beslutet i
skrivelsen av den 4 oktober 1995
Huruvida talan kan upptas till sakprövning
Parternas argument
22. Kommissionen har gjort gällande att yrkandet om ogiltigförklaring skall avvisas,
eftersom skrivelsen av den 4 oktober 1995 enbart utgör en bekräftelse av
pappersmassabeslutet så vitt avser sökanden. Mot denna bakgrund utgör nämnda
skrivelse inte en rättsakt mot vilken talan kan väckas.
23. Skrivelsen av den 4 oktober 1995 innehåller inga nya uppgifter i förhållande till
pappersmassabeslutet som innebär att sökandenas rättsliga ställning ändras. I
skrivelsen bekräftas endast att pappersmassabeslutet fortfarande gäller med
avseende på sökandena och att det därmed inte finns anledning ompröva detta
beslut.
24. Talan avser i själva verket pappersmassabeslutet trots att den är riktad mot ett nytt
beslut som påstås finnas i skrivelsen av den 4 oktober 1995. Eftersom tidsfristen för
att väcka talan om ogiltigförklaring mot pappersmassabeslutet gått ut sedan lång
tid, skall denna talan följaktligen avvisas.
25. Sökandena har gjort gällande att skrivelsen av den 4 oktober 1995 utgör en rättsakt
mot vilken talan kan väckas i den mening som avses i artikel 173 i fördraget.
26. Nämnda skrivelse skall nämligen anses utgöra ett nytt beslut i förhållande till
pappersmassabeslutet. I denna redogör kommissionen för första gången för sin
ståndpunkt avseende de skyldigheter som åligger den enligt domen av den 31 mars
1993. Vidare beslutar kommissionen mot bakgrund av denna ståndpunkt att inte
återbetala de böter som har erlagts av sökandena och av de företag vilkas
rättigheter och skyldigheter sökandena har övertagit.
27. Det är följaktligen enligt sökandena inte korrekt att skrivelsen av den 4 oktober
1995 inte innehåller några uppgifter som inte redan framgår av
pappersmassabeslutet. I det beslutet fastslog kommissionen att sökandena på vissa
punkter hade överträtt konkurrensreglerna och beordrade dem att upphöra med
dessa överträdelser samt ålade dem böter. I skrivelsen av den 4 oktober 1995
beslutade kommissionen däremot för första gången entydigt och slutligt att inte
återbetala böterna.
28. Det är fråga om en rättsakt som direkt och oåterkalleligt påverkar de berörda
företagens rättsliga ställning (domstolens dom av den 11 november 1981 i mål
60/81, IBM mot kommissionen, Rec. 1981, s. 2639, och förstainstansrättens dom av
den 18 december 1992 i de förenande målen T-10/92, T-11/92, T-12/92 och T-15/92,
Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, Rec. 1992, s. II-2667).
Förstainstansrättens bedömning
29. Förstainstansrätten påpekar inledningsvis att det framgår av fast rättspraxis att en
talan mot ett beslut som enbart bekräftar ett tidigare beslut, vilket inte har
ifrågasatts i rätt tid, inte kan prövas i sak (domstolens dom av den 15 december
1988 i de förenande målen 166/86 och 220/86, Irish Cement mot kommissionen,
Rec. 1986, s. 6473, punkt 16, och förstainstansrättens dom av den 14 juli 1995 i mål
T-275/94, Groupement des cartes bancaires "CB" mot kommissionen, Rec. 1995,
s. II-2169, punkt 27). En rättsakt som inskränker sig till att bekräfta en tidigare
rättsakt ger inte de berörda möjlighet att på nytt ta upp frågan om den bekräftade
rättsaktens lagenlighet ( den ovannämnda domen av den 22 mars 1961, SNUPAT
mot Höga myndigheten, Rec. s. 146).
30. I förevarande mål begärde sökandena genom skrivelsen av den 24 november 1993
att kommissionen till följd av domen av den 31 mars 1993 på nytt skulle pröva
pappersmassabeslutets rättsverkningar med avseende på sökandena. De begärde
i synnerhet att kommissionen skulle återbetala böterna avseende de överträdelser
som konstaterades i de delar av nämnda beslut som ogiltigförklarades genom
domstolens dom.
31. Genom skrivelsen av den 4 oktober 1995 avslogs denna begäran om omprövning
med motiveringen att kommissionen hade uppfyllt sin skyldighet att följa domen av
den 31 mars 1993 genom att återbetala de erlagda böterna i den mån dessa hade
upphävts genom domstolens dom.
32. För att kunna avgöra om kommissionens vägran att ompröva
pappersmassabeslutets lagenlighet i den del som avser sökandena enbart utgör en
bekräftande rättsakt, är det inledningsvis nödvändigt att undersöka om
kommissionen har en sådan omprövningsskyldighet enligt artikel 176 i fördraget.
33. Förstainstansrätten anser nämligen att det enbart är i detta fall som rättsakten -
som framgår av kommissionens skrivelse av den 4 oktober 1995 och som implicit
avser omfattningen av kommissionens skyldigheter enligt artikel 176 i fördraget till
följd av domen av den 31 mars 1993 - skulle kunna anses utgöra ett nytt beslut som
kan ifrågasättas genom en talan om ogiltigförklaring (se i detta hänseende
domstolens dom av den 26 april 1988 i de förenade målen 97/86, 193/86, 99/86 och
215/86, Asteris m.fl. mot kommissionen, Rec. 1988, s. 2181, punkterna 8, 32 och
33). Det sistnämnda beslutet skulle därför anses ha fattats i ett nytt rättsligt
sammanhang jämfört med det i vilket pappersmassabeslutet antogs.
34. Eftersom det hänför sig till talan i sak att avgöra om huruvida kommissionen till
följd av domen av den 31 mars 1993 är skyldig att ompröva pappersmassabeslutets
lagenlighet med avseende på sökandena, skall frågan om talan kan upptas till
prövning prövas i samband med talan i sak.
Talan i sak
Parternas argument
35. Sökandena har endast åberopat en grund till stöd för sin talan. De anser att
kommissionen har underlåtit att beakta rättsverkningarna av domen av den 31 mars
1993 genom att vägra ompröva pappersmassabeslutet till följd av nämnda dom med
avseende på sökandena och genom att vägra återbetala de böter som sökandena
har erlagt. Denna grund kan uppdelas i två led.
36. Sökandena har genom grundens första led gjort gällande att kommissionen har
åsidosatt den gemenskapsrättsliga principen att en dom om ogiltigförklaring innebär
att den omtvistade rättsakten, i förevarande mål pappersmassabeslutet, är ogiltig
erga omnes (gentemot envar) och ex tunc (från rättsaktens tillkomst).
37. Det framgår av artikel 174 första stycket i fördraget att effekten erga omnes till
följd av en dom om ogiltigförklaring omfattar såväl beslut, vilket det är fråga om
i förevarande fall, som förordningar. I nämnda artikel görs inte skillnad mellan
olika rättsakter vad gäller rättsverkningarna av en ogiltigförklaring.
38. I motsats till kommissionens påstående skall pappersmassabeslutet inte anses som
en rad individuella beslut utan som ett enda beslut riktat till många företag. Denna
bedömning överensstämmer med domstolens uttalanden i domen av den 31 mars
1993 enligt vilka kommissionen inte försökte förklara på vilket sätt de överträdelser
som avses i artikel 1.1 och 1.2 i beslutet angår varje enskilt företag till vilka det är
riktat genom att uppge mellan vilka parter och under vilka perioder samordningen
skulle ha ägt rum.
39. Effekten erga omnes till följd av en dom om ogiltigförklaring har vidare slagits fast
i en omfattande rättspraxis (Se domstolens domar av den 21 december 1954 i mål
2/54, Italien mot Höga myndigheten, Rec. 1954 s. 73, av den 11 februari 1955 i mål
4/54, Assider mot Höga myndigheten, Rec. 1954, s. 123, och i mål 4/54, I.S.A mot
Höga myndigheten, Rec. 1954, s. 177, av den 28 juni 1955 i mål 5/55, Assider mot
Höga myndigheten, Rec. 1955, s. 263, och av den ovannämnda domen av den 22
mars 1961, SNUPAT mot Höga myndigheten; generaladvokaten Lagranges förslag
till avgörande till domstolens dom av den 27 mars 1963 i mål 28/62, 29/62 et 30/62,
Da Costa en Schaake m.fl., Rec. 1963, s. 59, 79; generaladvokatens Gands förslag
till avgörande till domstolens beslut av den 5 oktober 1969 i mål 50/69 R, Tyskland
mot kommissionen, Rec. 1969, s. 449, 454; generaladvokaten Dutheillet de
Lamothes förslag till avgörande till domstolens dom av den 13 juni 1972 i de
förenade målen 9/71 och 11/71, Compagnie d'Approvionnement et des Grands
Moulins de Paris mot kommissionen, Rec. 1972, s. 391, 411; domstolens dom av
den 25 november 1976 i mål 30/76, Küster mot parlamentet, Rec. 1976, s. 1719
samt generaladvokaten Reischls förslag till avgörande till denna dom, Rec. 1976,
s. 1730; domstolens domar av den 5 mars 1980 i mål 76/79, Könecke mot
kommissionen, Rec. 1980, s. 665, av den 13 maj 1981 i mål 66/80, International
Chemical Corporation, Rec. 1981, s. 1191, den ovannämnda domen Asteris m.fl.
mot kommissionen och domstolens dom av den 2 mars 1989 i mål 359/87, Pinna,
Rec. 1989, s. 585, samt generaladvokaten Lenz:s förslag till avgörande till denna
dom, punkterna 13 till 16 och 29).
40. Sökandena har påpekat att även om gemenskapsdomstolarna har möjlighet att
begränsa effekten erga omnes av sina domar (se exempelvis förstainstansrättens
domar av den 29 juni 1995 i mål T-30/91, Solvay mot kommissionen, REG 1995,
s. II-1775 och i mål T-36/91, ICI mot kommissionen, REG 1995, s. II-1847) använde
sig domstolen inte av denna möjlighet i domen av den 31 mars 1993. Till skillnad
från artikel 1.4 pappersmassabeslutet ogiltigförklarade domstolen artikel 1.1 och 1.2
i nämnda beslut utan att begränsa följderna av denna ogiltigförklaring på något
sätt. Detta innebär att konstaterandena i dessa punkter även ogiltigförklarades med
avseende på sökandena.
41. Det förhållandet att det anges i punkt 7 i domslutet i nämnda dom att "de böter
som ålagts sökandena upphävs" inverkar enligt sökandena inte på denna
bedömning. Domstolen har endast hänvisat till "sökandena" för att göra skillnad
mellan de företag för vilka domstolen helt och hållet upphävde böterna och de
företag för vilka den helt eller delvis fastslog böterna.
42. Enligt sökandena är kommissionen således till följd av domen av den 31 mars 1993,
i syfte att undvika otillbörlig vinst, skyldig att återkalla pappersmassabeslutet i den
del de svenska företag till vilka beslutet är riktat ålades böter för de överträdelser
som konstaterats i dessa punkter. Vidare skall kommissionen delvis återbetala dessa
böter med tillägg för ränta som motsvarar fördelen av att ha disponerat över dessa
medel.
43. Sökandena har vidare genom grundens andra led gjort gällande att kommissionen
har åsidosatt artikel 176 i fördraget.
44. Den berörda institutionen är nämligen enligt sökandena skyldig vidta de åtgärder
som är nödvändiga för att följa domen om ogiltigförklaring inte bara i förhållande
till parterna i målet utan även till övriga parter. Skyldigheten att följa en dom
innebär bland annat att svarandeinstitutionen är skyldig att till följd av domen
ompröva liknande fall. I förevarande mål skulle kommissionen bland annat tillse
att de svenska företag till vilka beslutet är riktat som befinner sig i liknande
situation som sökandena vid domstolen försätts i samma situation som de
sistnämnda (den ovannämnda domen av den 22 mars 1961, SNUPAT mot Höga
myndigheten och även domstolens domar av den 6 mars 1979 i mål 92/78,
Simmentahl mot kommissionen, Rec. 1979 s. 777, och den ovannämnda domen imålet Könecke mot kommissionen).
45. I detta syfte skall den berörda institutionen inte bara beakta domslutet i domen
utan även domskälen i denna (den ovannämnda domen i målet Asteris m.fl. mot
kommissionen). I detta hänseende har sökandena betonat att domen av den 31
mars 1993 innehåller allmänna överväganden som även avser de överträdelser som
sökandena ansågs ha gjort sig skyldiga till.
46. Sökandena har bland annat påpekat att domstolen ogiltigförklarade artikel 1.1 i
pappersmassabeslutet med motiveringen att kommissionen inte hade förklarat vissa
handlingars bevisvärde och inte hade visat att samordningen av priserna var den
enda plausibla förklaringen till indikationerna på det likabeteende som den ansåg
föreligga. Vidare har sökandena betonat att artikel 2.1 ogiltigförklarades med
motiveringen att det ifrågavarande konstaterandet om överträdelse inte hade gjorts
i meddelandet om anmärkningar, vilket utgör ett åsidosättande av rätten till försvar.
Detta innebär att det förekom ett fel i kommissionens förfarande med avseende på
vart och ett av de företag till vilka detta meddelande om anmärkningar var riktat
vilka senare anklagades för att ha deltagit i denna överträdelse. Samtliga böter som
erlagts till följd av dessa konstateranden skulle således ha återbetalats.
47. Kommissionen har påpekat att huvudfrågan i förevarande mål är om ett företag
som kommissionen har ålagt böter för överträdelse av konkurrensrätten och som
har betalat dessa böter utan att väcka talan om ogiltigförklaring mot beslutet
därefter kan kräva återbetalning av dessa böter med motiveringen att
gemenskapsdomstolarna har upphävt böterna för andra företag som har väckt talan
om ogiltigförklaring i rätt tid och vars talan har bifallits.
48. Enligt kommissionen skall denna fråga besvaras nekande, eftersom beslut om
åläggande av böter utgör enskilda beslut som riktar sig till olika företag. Endast det
företag till vilket ett beslut är riktat kan väcka talan om ogiltigförklaring av detta
beslut. Om ett företag till vilket ett beslut är riktat väljer att inte väcka talan om
ogiltigförklaring inom de tidsfrister som fastställts i detta hänseende, är beslutet
enligt artikel 189 i fördraget fortfarande gällande gentemot dessa bindande i alla
delar. Det finns således inga skäl för att kommissionen skulle ha skyldighet eller
rätt att återbetala - inte ens delvis - böterna i fråga. Tidsfristen i artikel 173 i
fördraget skulle kringgås om sökandenas talan bifalls.
49. Kommissionen har bestritt sökandenas påstående att domstolens ogiltigförklaring
av artikel 1.1 och 1.2 i pappersmassabeslutet har en effekt erga omnes som innebär
att kommissionen är skyldig att återbetala de erlagda böterna avseende de
konstateranden som görs i dessa två punkter.
50. Kommissionen har i detta hänseende påstått att sökandena har blandat ihop ett
besluts och en förordnings rättsliga status. Medan en förordning medför
rättsverkningar för en allmän och abstrakt kategori personer, är ett beslut en
enskild administrativ rättsakt som påverkar den rättsliga ställningen för det enskilda
företag till vilken det är riktat. Enbart den omständigheten att besluten genom vilka
sökandena ålades böter fattades vid samma tidpunkt som beslut som avser andra
inblandade företag inverkar inte på de enskilda beslutens individuella karaktär.
Medan ogiltigförklaringen av en förordning får allmän effekt, påverkar däremot
ogiltigförklaringen av ett beslut endast de sökanden vars talan bifölls.
51. Eftersom pappersmassabeslutet i realiteten endast utgör en rad enskilda beslut som
är riktade till olika företag och som ålägger individuella böter, har domen av den
31 mars 1993 ingen effekt erga omnes på det sätt som sökandena har påstått.
Denna tolkning stöds av domslutets lydelse enligt vilken domstolen upphävde eller
nedsatte "de böter som sökandena har ålagts", det vill säga böterna för de företag
som väckte talan. Domstolen hade inte kunnat upphäva de böter som har ålagts de
svenska företag till vilka beslutet är riktat.
52. Kommissionen har hävdat, beträffande påståendet att den har åsidosatt artikel 176
i fördraget, att den uppfyllde sin skyldighet att följa domen av den 31 mars 1993
genom att återbetala de böter som har erlagts av de sökanden vars talan har
bifallits vid domstolen. Vad beträffar de svenska företag till vilka beslutet är riktat,
som är sökande i förevarande mål, har kommissionen varken skyldighet eller rätt
att återbetala de av dessa företag betalda böterna.
53. Slutligen anser kommissionen att det är uppenbart felaktigt av sökandena att påstå
att kommissionen skall tillse att de svenska företag till vilka beslutet är riktat som
befinner sig i en liknande situation som sökandena vid domstolen försätts i samma
situation som de sistnämnda. De svenska företag till vilka beslutet är riktat befinner
sig nämligen inte i samma situation som övriga företag till vilka beslutet är riktat,
eftersom de inte har väckt talan om ogiltigförklaring inom den tidsfrist som anges
i artikel 173 i fördraget.
54. Kommissionen har som svar på en fråga från förstainstansrätten gjort gällande att
den ovannämnda domen i målet SNUPAT mot Höga myndigheten inte är tillämplig
i förevarande fall. Omständigheterna i det förevarande målet skiljer sig nämligen
avsevärt från de som förelåg i målet SNUPAT (se förutom den ovannämnda
domen av den 22 mars i målet SNUPAT mot Höga myndigheten domstolens domar
av den 17 juli 1959 i de förenade målen 32/58 och 33/58, SNUPAT mot Höga
myndigheten, Rec. 1959, s. 275, och av den 12 juli 1962 i mål 14/61 Hoogovens mot
Höga myndigheten, Rec. 1962, s. 485). För det första hade SNUPAT till skillnad
från de svenska företag till vilka beslutet är riktat i rätt tid utnyttjat alla möjligheter
att väcka talan mot Höga myndighetens beslut som gick dem emot. För det andra
avsåg målet SNUPAT ett utjämningssystem som genom sin karaktär gjorde att det
kunde fastställas ett samband med Höga myndighetens behandling av olika företag.
De undantag som vissa företag beviljats medförde automatiskt högre avgifter för
de övriga företagen, däribland sökanden SNUPAT. Ett sådant samband mellan de
företag till vilka beslutet är riktat föreligger inte i förevarande fall.
Förstainstansrättens bedömning
55. Förstainstansrätten skall inledningsvis pröva sökandenas påstående att domen av
den 31 mars 1993 har en effekt erga omnes. Enligt sökandena ogiltigförklarade
domstolen artikel 1.1 och 1.2 i pappersmassabeslutet utan att begränsa
omfattningen av denna ogiltighet, vilket medför att kommissionens konstateranden
beträffande de överträdelser som anges i dessa punkter även skulle vara ogiltiga
beträffande sökandena.
56. Detta påstående kan inte godtas. Inget hindrar kommissionen från att fatta ett enda
beslut som avser flera överträdelser även om vissa företag till vilka beslutet är riktat
inte anses ha deltagit i vissa av dessa. En förutsättning är dock att samtliga företag
till vilka beslutet är riktat kan utläsa i detalj vilka klagomål som avser dem
(domstolens dom av den 16 december 1975 i de förenade målen 40/73 till 48/73,
50/73, 54/73 till 56/73, 111/73, 113/73 och 114/73, "Suiker Unie" m.fl. mot
kommissionen, Rec. 1975, s. 1663, punkt 111). Förstainstansrätten anser därför att
pappersmassabeslutet, trots att det är utformat och offentliggjort som ett enda
beslut, skall betecknas som en rad enskilda beslut i vilka det i förhållande till vart
och ett av de företag till vilka det är riktat fastställs den eller de överträdelser dessa
företag ansågs ha gjort sig skyldiga till och i förekommande fall de böter som de
har ålagts. Således hade kommissionen om den så önskat formellt sett kunnat anta
flera olika enskilda beslut om de aktuella överträdelserna av artikel 85 i fördraget.
57. Denna bedömning stöds vidare av pappersmassabeslutets lydelse. I detta anges
vilka överträdelser varje enskilt företag har gjort sig skyldigt till och följaktligen
åläggs de företag till vilka beslutet är riktat enskilda böter (se bland annat
artiklarna 1 och 3 i pappersmassabeslutet).
58. Enligt artikel 189 i fördraget är varje enskilt beslut som ingår i
pappersmassabeslutet bindande till alla delar för det företag som avses. Om ett
företag till vilket beslutet är riktat inte med stöd av artikel 173 i fördraget har väckt
talan mot den del av pappersmassabeslutet som avser det företaget, är beslutet
gällande och tvingande gentemot detta företag (se i detta avseende domstolens dom
av den 9 mars 1994 i mål C-188/92, TWD Textilwerke Deggendorf, Rec. 1994, s.
I-833, punkt 13).
59. Om ett företag till vilket beslutet är riktat väcker talan om ogiltigförklaring av
beslutet, skall gemenskapens domstolar enbart pröva de delar i beslutet som avser
detta företag. Däremot utgör inte de delar av beslutet som avser övriga företag till
vilka det är riktat och som inte har ifrågasatts, en del av den tvist som
gemenskapsdomstolarna skall avgöra.
60. Gemenskapens domstolar kan i en talan om ogiltigförklaring endast avgöra
föremålet för den talan som parterna har väckt. Följaktligen kan ett beslut som
pappersmassabeslutet endast ogiltigförklaras med avseende på de företag till vilka
det är riktat och vars talan har bifallits vid gemenskapsdomstolarna.
61. Förstainstansrätten anser följaktligen att punkterna 1 och 2 i domslutet i
domstolens dom skall tolkas på så sätt att artikel 1.1 och 1.2 i pappersmassabeslutet
endast ogiltigförklarats i den del de avser de parter vars talan har bifallits vid
domstolen. Denna bedömning bekräftas vidare av punkt 7 i domslutet enligt vilken
domstolen endast upphävde eller nedsatte de "böter som ålagts sökandena".