TRIBUNALENS DOM (sjätte avdelningen)

den 15 september 2016 (*)

”Reach – Avgift för registreringen av en substans – Nedsättning som beviljas mikroföretag samt små och medelstora företag – Fel i försäkran om företagets storlek – Rekommendation 2003/361/EG – Beslut att ålägga en administrativ avgift – Begäran om upplysningar – Echas befogenhet – Proportionalitet”

I mål T‑392/13,

Leone La Ferla SpA, Melilli (Italien), företrätt av advokaterna G. Passalacqua, J. Occhipinti och G. Calcerano,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av L. Di Paolo och K. Talabér-Ritz, båda i egenskap av ombud,

och

Europeiska kemikaliemyndigheten (Echa), inledningsvis företrädd av M. Heikkilä, A. Iber, E. Bigi, E. Maurage och J.-P. Trnka, därefter av Heikkilä, Bigi, Maurage och Trnka, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av advokaten C. Garcia Molyneux,

svarande,

angående en talan enligt artikel 263 FEUF om i första hand ogiltigförklaring av ett flertal rättsakter från kommissionen eller Echa, i andra hand om förpliktande för Echa att återbetala de belopp som ska ha uppburits rättsstridigt och i tredje hand en talan enligt artikel 268 FEUF om ersättning för den skada som sökanden påstår sig ha lidit,

meddelar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)

sammansatt av ordföranden S. Frimodt Nielsen samt domarna F. Dehousse (referent) och A.M. Collins,

justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 12 november 2015,

följande

Dom

 Tvistens bakgrund

1        Den 5 och 7 januari 2011 registrerade Europeiska kemikaliemyndigheten (Echa), efter ett förfarande som inletts av sökanden Leone La Ferla SpA, två substanser enligt rådets och parlamentets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (EUT L 396, 2006, s. 1).

2        Under registreringsförfarandet försäkrade sökanden att den omfattades av kategorin ”små företag” i den mening som avses i kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (EUT L 124, 2003, s. 36). Denna försäkran medförde att sökanden erhöll en nedsättning av avgiften som ska betalas för varje ansökan om registrering enligt vad som föreskrivs i artikel 6.4 i förordning nr 1907/2006. I enlighet med vad som anges i artikel 74.1 i samma förordning fastställs avgiften genom kommissionens förordning (EG) nr 340/2008 av den 16 april 2008 om de avgifter som ska betalas till Europeiska kemikaliemyndigheten enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 (EUT L 107, 2008, s. 6). Bilaga I till förordning nr 340/2008 innehåller bland annat de avgifter som ska betalas för registreringsansökningar som ges in enligt artikel 6 i förordning nr 1907/2006 och de nedsättningar som ges till mikroföretag samt små och medelstora företag (nedan kallade SMF-företag). I artikel 13.4 i förordning nr 340/2008 föreskrivs dessutom att om en fysisk eller juridisk person som gör gällande en rätt till avgiftsnedsättning eller avgiftsbefrielse inte kan bevisa att han eller hon har rätt till en sådan nedsättning eller befrielse, ska Echa (nedan även kallad myndigheten) ta ut full avgift och en administrativ avgift. Echas styrelse antog den 12 november 2010 beslut MB/D/29/2010 angående klassificeringen av de tjänster för vilka avgifter tas ut (nedan kallat beslut MB/D/29/2010). Det framgår av artikel 2 och i tabell 1 som bifogats det beslutet, i dess lydelse enligt Echas styrelses beslut MB/21/2012/D av den 12 februari 2013 (nedan kallad beslut MB/21/2012/D), att den administrativa avgift som avses i artikel 13.4 i förordning nr 340/2008 uppgår till 19 900 euro för ett stort företag, 13 900 euro för ett medelstort företag och 7 960 euro för ett litet företag.

3        Den 5 och 7 januari 2011 utfärdade Echa två fakturor (nr 10026200 och 10026213), vardera till ett belopp av 9 300 euro. Beloppet motsvarade, enligt bilaga I till förordning nr 340/2008, i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna, den avgift som skulle betalas av små företag i samband med gemensamt inlämnande för ämnen i en mängd över 1 000 ton.

4        Den 20 februari 2012 uppmanade Echa sökandebolaget att inge vissa handlingar för att myndigheten skulle kunna kontrollera huruvida bolagets försäkran om att det utgjorde ett litet företag var riktig.

5        Efter utväxling av handlingar och e-postmeddelanden antog Echa den 17 maj 2013 beslut SME(2013) 1328. I detta beslut fann Echa att den inte hade fått tillräckliga bevis för att sökanden var ett litet företag och att sökanden enligt artikel 4.1 i beslut MB/D/29/2010 var skyldig att betala den avgift som gällde för stora företag. Under dessa omständigheter underrättade Echa sökanden om att myndigheten skulle tillställa bolaget fakturor som omfattade skillnaden mellan de avgifter som ursprungligen erlagts och de avgifter som slutligen skulle erläggas, samt en faktura på 19 900 euro för betalning av den administrativa avgiften.

6        För verkställighet av dess beslut SME(2013) 1328, tillsände Echa den 21 maj 2013 sökanden en faktura nr 10040807 på 13 950 euro, en faktura nr 10040817 på 13 950 euro och en faktura nr 10040824 på 19 900 euro.

7        Echa sände den 23 maj 2013 ett e-postmeddelande till sökanden, som svar på ett e-postmeddelande av den 21 maj 2013. Meddelandet syftade till att ge sökanden upplysningar om beslut SME(2013) 1328.

8        Echa sände den 24 juli 2013 en skrivelse till sökanden, som svar på ett e-postmeddelande den erhöll den 10 juli 2013. Skrivelsen innehöll upplysningar till sökanden avseende beslut SME(2013) 1328.

 Förfarande och parternas yrkanden

9        Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 25 juli 2013.

10      Genom en särskild handling, som inkom till tribunalens kansli den 10 oktober 2013 i enlighet med de villkor som föreskrivs i artikel 114.1 i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991, har Europeiska kommissionen anfört ett avvisningsyrkande, särskilt i den mån som talan riktas mot kommissionen.

11      Sökanden yttrade sig i avvisningsfrågan den 3 december 2013.

12      Såsom en processledningsåtgärd enligt artikel 64 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 uppmanade tribunalen den 8 januari 2015 parterna att yttra sig över frågan huruvida domen av den 2 oktober 2014, Spraylat/Echa (T‑177/12, EU:T:2014:849), eventuellt har betydelse för förevarande mål och att besvara en fråga. Parterna följde denna anmodan inom utsatt tid.

13      Den 16 juli och den 15 september 2015 ställde tribunalen, som en processledande åtgärd enligt artikel 89 i rättegångsreglerna, skriftliga frågor till parterna, vilka de uppmanades att besvara skriftligt. Parterna följde begäran inom utsatt frist.

14      På förslag av referenten beslutade tribunalen (sjätte avdelningen) att inleda den muntliga delen av förfarandet.

15      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 12 november 2015.

16      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara följande rättsakter helt eller i de delar som krävs för att rättvisan och sökandens intresse ska tas till vara:

–        beslut SME(2013) 1328 med bilagor,

–        fakturorna nr 10040807, 10040817 och 10040824,

–        Echas e-postmeddelande av den 23 maj 2013,

–        besluten MB/D/29/2010 och MB/21/2012/D

och, i förekommande fall,

–        förordning nr 340/2008, i den del där anges upplysningar avseende företag som har ett samband med sökandebolaget vid bestämmandet av dess storlek, i syfte att bestämma om reducerade avgifter ska tillämpas,

–        kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 254/2013 av den 20 mars 2013 om ändring av förordning nr 340/2008 (EUT L 79, 2013, s. 7),

–        Echas skrivelse av den 24 juli 2013 

samt varje annan rättsakt, antagen före eller efter, som strider mot sökandens intresse,

–        förplikta Echa att återbetala de belopp som den rättsstridigt mottagit från sökanden (såsom de anges i fakturorna nr 10040807, 10040817 och 10040824), samt ränta enligt lag och efter justering från den dagen betalning till Echa skedde tills full betalning sker,

–        eller, kumulativt eller alternativt, förplikta Echa att ersätta den skada sökanden lidit med ett belopp som motsvarar de belopp som ovan angetts och rättsstridigt krävts av sökanden, med ränta enligt lag och efter justering från det att sökanden betalade beloppen till Echa till dess full betalning sker.

17      Echa har yrkat att tribunalen ska

–        avvisa talan såvitt avser ogiltigförklaring av fakturorna nr 10040807, 10040817 och 10040824, av förordning nr 340/2008, av Echas skrivelse till sökanden av den 24 juli 2013 och varje annan anknytande rättsakt, förmodad eller efterföljande, som strider mot sökandens intressen,

–        lämna talan i dess helhet utan bifall och bekräfta lagenligheten av de rättsakter sökanden ifrågasatt, samt

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

18      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        avvisa talan i den del den riktas mot kommissionen, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

1.     Upptagande till sakprövning i den del talan riktas mot kommissionen

19      Kommissionen har anfört att sökanden förefaller yrka att två förordningar ska ogiltigförklaras, nämligen förordning nr 340/2008 och genomförandeförordning nr 254/2013. Kommissionen har hävdat att sökanden inte är personligen berörd av nämnda förordningar i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Vidare omfattar såväl förordning nr 340/2008 som genomförandeförordning nr 254/2013 genomförandeåtgärder, såsom dem som antagits av Echa och är ifrågasatta i förevarande mål. Sökanden har således inte talerätt när det gäller dessa förordningar. För det andra har kommissionen gjort gällande att ansökan inte uppfyller villkoren i artikel 44.1 c i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991, där det föreskrivs att ansökan ska innehålla ”föremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för denna”. Kommissionen har i detta avseende anfört att sökanden, som förefaller begära ogiltigförklaring av förordning nr 340/2008 och av genomförandeförordning nr 254/2013, inte har angett något i grunderna för talan om varför dessa förordningar skulle vara rättsstridiga. Sökanden har heller inte preciserat i vilka delar ogiltigförklaring begärs. Den enda bestämmelse som eventuellt berörs i sökandens skrivelser är artikel 12 i förordning nr 340/2008, som rör anknutna företag och villkoren för nedsättningar för SMF-företag. Kommissionen har emellertid inte uppfattat i vilken del denna bestämmelse skulle vara rättsstridig eller vad skälet till det skulle vara. Kommissionen kan således inte förstå på vilka omständigheter och rättsregler sökanden grundat sin ansökan om ogiltigförklaring av en icke preciserad del av de ovannämnda förordningarna. För det tredje har kommissionen påpekat att talan ska väckas inom fristen på två månader efter det att rättsakten offentliggjorts, enligt artikel 263 FEUF. Sökanden har därmed i alla händelser inte längre rätt att föra någon sådan talan.

20      Sökanden har anfört att kommissionens avvisningsyrkande endast avser en del av dess talan, det vill säga den som rör förordning nr 340/2008 och genomförandeförordning nr 254/2013. Sökanden har i detta avseende gjort gällande att det enligt artikel 263 FEUF utan tvekan är tillåtet att väcka talan mot regleringsakter. Följaktligen och som en säkerhetsåtgärd, även i den mening som avses i artikel 277 FEUF, önskar sökanden även väcka talan mot de ovannämnda förordningarna. Denna möjlighet har slagits fast genom domen av den 6 mars 1979, Simmenthal/kommissionen (92/78, EU:C:1979:53). Artikel 263 FEUF har således utvidgat möjligheterna för personer som vill föra talan mot allmängiltiga rättsakter som antagits av unionens institutioner. Om det inte vore möjligt för fysiska och juridiska personer att föra talan mot regleringsakter, trots att fristen på två månader från deras offentliggörande löpt ut, samtidigt som talan förs mot åtgärder som vidtagits till verkställande av dessa regleringsakter, skulle unionsrätten innehålla en oacceptabel brist. Sökanden har övervägt möjligheten att även om Echas beslut är förenliga med bestämmelserna i dessa förordningar är det dessa som är oförenliga med fördragen och de principer som följer av fast rättspraxis. Kommissionens uppträdande kan då klandras i den mån den tolererat att Echa utövar skönsmässiga befogenheter som går utöver den behörighet myndigheten tilldelats och som den kan tillskrivas. Mot denna bakgrund åligger det tribunalen att inleda sin prövning genom att undersöka om de individuella beslut som sökanden ifrågasatt är rättsstridiga i sig, av de skäl som anges i ansökan. Om tribunalen skulle komma fram till att så inte är fallet ska den även pröva om det är kommissionen som har åsidosatt sin kontrollskyldighet när det gäller Echas tillämpning av de ifrågavarande förordningarna.

21      I detta hänseende påpekar tribunalen att en ansökan enligt artikel 21 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, som enligt artikel 53 första stycket i samma stadga och artikel 44.1 c i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 är tillämplig på förfarandet vid tribunalen, ska innehålla uppgifter om föremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för denna.

22      Enligt fast rättspraxis ska dessa uppgifter vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning kan en talan endast tas upp till prövning om de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan (se dom av den 20 maj 2009, VIP Car Solutions/parlamentet, T‑89/07, EU:T:2009:163, punkt 96 och där angiven rättspraxis. Se även, för ett motsvarande synsätt, beslut av den 25 november 2003, IAMA Consulting/kommissionen, T‑85/01, EU:T:2003:309, punkt 58 och där angiven rättspraxis, och dom av den 20 januari 2012, Groupe Partouche/kommissionen, T‑315/10, EU:T:2012:21, punkt 19).

23      När sökanden vidare inte anfört någon grund till stöd för ett av sina yrkanden uppfyller ansökan inte de villkor som anges i artikel 44.1 c i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991, där det anges att ansökan ska innehålla en kortfattad framställning av grunderna för talan (dom av den 12 april 2013, Koda/kommissionen, T‑425/08, ej publicerad, EU:T:2013:183, punkt 71, och dom av den 16 september 2013, Dornbracht/kommissionen, T‑386/10, EU:T:2013:450, punkt 44).

24      Slutligen är det på sökanden, och inte på unionsdomstolen, som det ankommer att välja på vilken grund talan lämpligen bör föras (dom av den 15 mars 2005, Spanien/Eurojust, C‑160/03, EU:C:2005:168, punkt 35, och beslut av den 26 februari 2007, Evropaïki Dynamiki/kommissionen, T‑205/05, ej publicerat, EU:T:2007:59, punkt 38).

25      Det är mot denna bakgrund som tribunalen ska pröva om ansökan innehåller någon beskrivning av föremålet för talan och en sammanfattning av grunderna för denna som uppfyller de krav på klarhet och precision som ställs i artikel 44.1 c i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991.

26      För det första har sökanden, såsom angetts i den inledande delen av ansökan, lämnat in en ”talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF”.

27      För det andra anges i den inledande delen av ansökan sju rättsakter, antagna av kommissionen eller Echa. De enda rättsakter som antagits av kommissionen är förordning nr 340/2008 och genomförandeförordning nr 254/2013.

28      För det tredje stöds den talan som sökanden väckt av fyra grunder. Den första grunden har inledningsvis följande lydelse: ”Avseende i synnerhet: Echas beslut nr SME(2013) 1328, av den 17 maj 2013, som senast bekräftades genom Echas åtgärd daterad den 24 juli 2013, hänvisning SME(2013) 2950, fakturorna ECHA nr 10040807 av den 21 maj 2013, nr 10040817 av den 21 maj 2013, och nr 10040824 av den 21 maj 2013, liksom, när det i synnerhet gäller Echas [e-post]meddelande av den 23 maj 2013: rättsstridig på grund av avsaknad av befogenhet/maktmissbruk och överskridande av befogenhet vid antagandet av beslutet ECHA nr SME(2013) 1328 av den 17 maj 2013”. Den andra grunden har inledningsvis följande lydelse: ”När det i synnerhet gäller Echas beslut nr SME(2013) 1328 av den 17 maj 2013, senast bekräftat genom Echas beslut av den 24 juli 2013, hänvisning nr SME(2013) 2950, fakturorna ECHA nr 10040807av den 21 maj 2013, nr 10040817av den 21 maj 2013, och nr 10040824 av den 21 maj 2013, liksom av i synnerhet Echas [e-post]meddelande av den 23 maj 2013: rättsstridigt på grund av felaktig tillämpning av villkoren för bestämmande av storleken av SMF-företag i kommissionens rekommendation (2003/361/EG) och åsidosättande av proportionalitetsprincipen”. Den tredje grunden har inledningsvis följande lydelse: ”När det i synnerhet gäller Echas beslut nr SME(2013) 1328 av den 17 maj 2003, bekräftat senast genom Echas åtgärd av den 24 juli 2013, hänvisning nr SME(2013) 2950, fakturorna ECHA nr 10040807 av den 21 maj 2013 och nr 10040824 av den 21 maj 2013, liksom i synnerhet genom Echas [e-post]meddelande av den 23 maj 2013: rättsstridig på grund av avsaknad av befogenhet och maktmissbruk avseende den verkställande direktörens undertecknande av Echas beslut nr SME(2013) 1328 av den 17 maj 2013”. Den fjärde grunden har inledningsvis följande lydelse: ”När det i synnerhet gäller beslut MB/D/29/2010 och beslut MB/21/2012/D: rättsstridighet på grund av avsaknad och överskridande av befogenhet samt maktmissbruk från Echas sida vid antagandet av dessa beslut, liksom åsidosättande av principen om tilldelade befogenheter i artikel 5 FEU, genom att Echa antog beslut MB/D/29/2010 och beslut MB/21/2012/D vars belopp anges i faktura ECHA nr 10040824 av den 21 maj 2013”. 

29      För det fjärde har sökanden yrkat bland annat att tribunalen ska ”ogiltigförklara de rättsakter som angetts och indikerats i inledningen”. Övriga yrkanden avser att sökanden ska erhålla återbetalning eller skadestånd från Echa.

30      Av det ovan anförda följer att ansökan innehåller ett angivande av talans föremål, det vill säga ogiltigförklaring av sju rättsakter samt återbetalning och skadestånd, och en beskrivning av grunderna för talan.

31      När det emellertid gäller talan mot kommissionen saknar den uppenbart klarhet och precision.

32      För det första förefaller sökanden, i sitt yttrande om avvisningsyrkandet, antyda att förevarande talan riktas mot kommissionen i den mån institutionen antagit förordning nr 340/2008 och genomförandeförordning nr 254/2013.

33      Det ska i detta avseende framhållas att förordning nr 340/2008 inte återfinns bland de ifrågasatta rättsakterna annat än i den del där ”det anges upplysningar avseende företag som har ett samband med sökandebolaget vid bestämmandet av dess storlek, i syfte att bestämma om de reducerade avgifterna ska tillämpas”, utan närmare precisering. När det gäller genomförandeförordning nr 254/2013 har ingen precisering alls gjorts.

34      Vidare anges i inledningen till de grunder som sökanden åberopat till stöd för sin talan ingen hänvisning till vare sig kommissionen, förordning nr 340/2008 eller genomförandeförordning nr 254/2013.

35      I grunderna för talan preciseras vidare inte på vilket sätt som förordning nr 340/2008 och genomförandeförordning nr 254/2013 är rättsstridiga. Kommissionen klandras heller inte för något rättsstridigt uppträdande i dessa grunder.

36      Mer specifikt har sökanden i sin första grund, såsom den angetts i ansökan, hävdat att det inte ankom på Echa att ”fastställa ytterligare villkor för bedömningen av sökandebolagens status som SMF-företag” och att Echa genom att ”missbruka de befogenheter den erhållit från kommissionen och därvid felaktigt definierat sin rättsstridiga bestämning av statusen som SMF-företag, som är orimligt restriktiv”. I denna grund anges inte någon rättsstridighet i kommissionens uppträdande eller i någon av de rättsakter som den antagit. Sökanden har inom ramen för sin andra grund gjort gällande att Echa på ett rättsstridigt och felaktigt sätt tillämpat rekommendation 2003/361 i förevarande fall, utan att kritisera kommissionen eller någon rättsakt som den antagit. Inom ramen för den tredje grunden, som har samband med den första grunden, har sökanden gjort gällande att Echas verkställande direktör inte kunnat anta beslutet avseende de registrerade företagens storlek. Slutligen har sökanden inom ramen för sin fjärde grund, som huvudsakligen rör Echas bristande befogenhet att anta beslut MB/D/29/2010 och beslut MB/21/2012/D, helt enkelt gjort gällande att förordning nr 340/2008 och genomförandeförordning nr 254/2013 ”inte innehåller några specifika [förvaltnings]rättsliga bestämmelser eller än mindre bestämmelser om deras tillämpning”. Sökanden har tillagt att, när det gäller den administrativa avgiftens storlek i fall där en fysisk eller juridisk person inte lyckas visa att vederbörande har rätt till den nedsättning av avgiften som gäller för SMF-företag, ”ankommer denna uppgift på kommissionen, som för övrigt förefaller ha avstått från att fullgöra den”. Denna grund tillskriver inte kommissionen eller de rättsakter den antagit någon rättsstridighet.

37      Sökanden tvingar på detta sätt såväl kommissionen som tribunalen att göra antaganden om de resonemang och de precisa, såväl juridiska som faktiska, överväganden som skulle kunna underbygga de framställningar genom vilka den ansökt om ogiltigförklaring av förordning nr 340/2008 och genomförandeförordning nr 254/2013. Syftet med artikel 44.1 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 är emellertid just att förhindra en sådan situation, vilken ger upphov till ett oklart rättsläge och är oförenlig med en god rättskipning (se, för ett motsvarande synsätt, beslut av den 19 maj 2008, TF1/kommissionen, T‑144/04, EU:T:2008:155, punkt 57).

38      Även om det antas att de grunder som sökanden åberopat kunde knytas till yrkandet om ogiltigförklaring av förordning nr 340/2008 och genomförandeförordning nr 254/2013, och att artikel 44.1 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 iakttagits, är det i vart fall tillräckligt att konstatera att det är uppenbart att talan om ogiltigförklaring ska avvisas enligt bestämmelserna i artikel 263 fjärde stycket FEUF, såsom kommissionen korrekt har anfört. För det första innehåller förordning nr 340/2008 och genomförandeförordning nr 254/2013, vilka inte riktar sig till sökanden, inget som påverkar sökanden på grund av vissa för sökanden utmärkande egenskaper eller på grund av faktiska omständigheter som särskiljer sökanden från alla andra rättssubjekt, och akten därigenom medför att sökanden individualiseras på motsvarande sätt som den som akten är riktad till (se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 72 och där angiven rättspraxis). För det andra innebär förordning nr 340/2008 och genomförandeförordning nr 254/2013 genomförandeåtgärder, i synnerhet rättsakter som Echa antagit och som sökanden har bestritt i förevarande mål.

39      De argument som sökanden anfört i samband med yttrandet över avvisningsyrkandet om att sökanden ”önskat” föra talan mot förordning nr 340/2008 och genomförandeförordning nr 254/2013, ”även i den mening som avses i artikel 277 FEUF”, påverkar inte denna slutsats.

40      Även om sökandens påstådda talan om ogiltigförklaring av förordning nr 340/2008 och av genomförandeförordning nr 254/2013 skulle förstås som en talan om fastställelse av att dessa förordningar inte är tillämpliga, ska det framhållas att möjligheten, enligt artikel 277 FEUF, att göra gällande att en allmängiltig rättsakt inte ska tillämpas inte utgör en fristående rätt att väcka talan utan kan endast utövas accessoriskt (se beslut av den 8 juli 1999, Area Cova m.fl./rådet, T‑194/95, EU:T:1999:141, punkt 78 och där angiven rättspraxis). Enbart ett påstående om att en allmängiltig rättsakt som antagits av kommissionen är rättsstridig gör det således inte möjligt att föra talan mot denna institution vid tribunalen. En motsatt ståndpunkt skulle göra regeln att möjligheten att göra gällande att en rättsakt är rättsstridig enligt artikel 277 FEUF inte utgör en fristående rätt att väcka talan verkningslös.

41      Vidare, och för fullständighetens skull, framgår det inte av ansökan att sökanden, på grundval av artikel 277 FEUF, gjort gällande att förordning nr 340/2008 och genomförandeförordning nr 254/2013 skulle vara rättsstridiga. Tvistens omfattning ska avgöras utifrån den ansökan genom vilken talan väckts, och en sådan invändning om rättsstridighet ska avvisas om den sker i ett senare skede av förfarandet (se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 27 september 2005, Common Market Fertilizers/kommissionen, T‑134/03 och T‑135/03, EU:T:2005:339, punkt 51 och där angiven rättspraxis). Det framgår i förevarande mål av ansökan att sökanden väckt talan på grundval av artikel 263 FEUF och yrkat att tribunalen ska ”ogiltigförklara de rättsakter som angripits och som angetts i inledningen”, innefattande förordning nr 340/2008 och genomförandeförordning nr 254/2013. Artikel 277 FEUF ingår inte bland de bestämmelser som åberopats till stöd för talan, vilket sökanden medgett vid förhandlingen. Vidare finns det inte några omständigheter som stödjer sökandens påstående att ansökan innehåller en invändning om rättsstridighet avseende dessa två förordningar. Såsom ovan anförts preciseras det inte i de grunder som anförts till stöd för talan på vilket sätt förordning nr 340/2008 och genomförandeförordning nr 254/2013 skulle vara rättsstridiga. Vidare är den invändning om rättsstridighet som sökanden anfört i samband med sitt yttrande över avvisningsyrkandet inte grundad på någon rättslig eller faktisk omständighet som anförts under förfarandet.

42      För att avgöra huruvida sökanden, som stöd för en talan mot en individuell rättsakt, kan göra gällande att ett beslut med allmän giltighet är rättsstridigt, måste det bland annat prövas huruvida sökanden har åberopat någon av de fyra grunder för ogiltigförklaring som anges i artikel 263 andra stycket FEUF mot beslutet med allmän giltighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 2012, Sina Bank/rådet, T‑15/11, EU:T:2012:661, punkt 46 och där angiven rättspraxis). Vid en genomläsning av sökandens inlagor är det inte möjligt att fastställa vilka som är de grunder eller invändningar som avses i artikel 263 andra stycket FEUF som specifikt avser att stödja invändningen om att förordning nr 340/2008 och genomförandeförordning nr 254/2013 är rättsstridiga.

43      Det ska således, för fullständighetens skull, slås fast att den invändning om att förordning nr 340/2008 och genomförandeförordning nr 254/2013 är rättsstridiga – en invändning som sökanden framfört i samband med yttrandet över avvisningsyrkandet – inte kan tas upp till prövning.

44      För det andra även om talan i den del den avser ogiltigförklaring av besluten MB/D/29/2010 och MB/21/2012/D faktiskt kunde anses riktad mot kommissionen i den mån som dessa beslut enligt artikel 11.5 i förordning nr 340/2008 endast kan antas efter att ha erhållit ett ”positivt yttrande” från kommissionen är det uppenbart att den inte kan upptas till sakprövning, såsom kommissionen anfört i sitt svar på tribunalens processledande åtgärd av den 16 juli 2015 (punkt 13 ovan). Förutom den omständigheten att ansökan i detta avseende uppenbart brister i klarhet och precision i den mening som avses i artikel 44.1 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991, finns det inga omständigheter som gör det möjligt att anse att sökanden skulle vara personligen berörd av dessa beslut. Även om, vidare, besluten kunde anses utgöra regleringsakter, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, innehåller de verkställighetsåtgärder, vilket visas av antagandet av beslutet SME(2013) 1328. För övrigt har besluten MB/D/29/2010 och MB/21/2012/D antagits den 12 november 2010 respektive den 12 februari 2013, och sökanden har fått kännedom om dem senast den 26 februari 2013 genom skrivelsen från Echa. Den talan som väcktes den 25 juli 2013 är således för sent inkommen. Slutligen ska vad sökanden anfört i sitt svar på tribunalens processledande åtgärd av den 16 juli 2015 (punkt 13 ovan), om att tribunalen inte på eget initiativ kunde pröva frågan om upptagande till sakprövning, i den mån den riktade sig mot besluten MB/D/29/2010 och MB/21/2012/D, lämnas utan avseende. Då villkoren för att en talan ska upptas till sakprövning tillhör den allmänna ordningen åligger det tribunalen att på eget initiativ pröva frågan. Dess prövning är alltså inte begränsad till de fall där det finns ett yrkande om avvisning från part (se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 9 september 2015, SV Capital/ABE, T‑660/14, EU:T:2015:608, punkterna 45 och 50).

45      Om sökanden, för övrigt, genom sin fjärde grund avsåg att anföra en invändning om rättsstridighet avseende besluten MB/D/29/2010 och MB/21/2012/D, kan det inte motivera att talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF förs mot kommissionen eller att den institutionen skulle vara tvungen att försvara sig i detta avseende inför tribunalen (se punkt 40 ovan och där angiven rättspraxis).

46      Mot bakgrund av vad som ovan anförts ska talan, i den mån den riktas mot kommissionen, avvisas.

2.     Upptagande till sakprövning av vissa yrkanden om ogiltigförklaring riktade mot Echa

47      Echa har för det första anfört att talan, såvitt den avser ogiltigförklaring av fakturorna nr 10040807, 10040817 och 10040824, ska avvisas eftersom dessa fakturor inte är rättsakter vars giltighet kan prövas. Fakturorna medför inga särskilda rättsverkningar utöver de som följer av beslut SME(2013) 1328. De förändrar inte sökandens rättsliga ställning, eftersom de endast är åtgärder för verkställighet av beslut SME(2013) 1328.

48      Echa har, för det andra, yrkat att talan ska avvisas i den del den avser dess skrivelse av den 24 juli 2013. I den skrivelsen har Echa endast svarat på de argument som sökanden anfört utan att därigenom förändra sökandens rättsliga ställning. Echa anförde i svar på tribunalens processledande åtgärd av den 15 september 2015 (se punkt 13 ovan), att detsamma gäller dess e-postmeddelande av den 23 maj 2013. Talan kan följaktligen inte heller tas upp till sakprövning av detta skäl.

49      För det tredje har Echa gjort gällande att talan ska avvisas i den del den avser ogiltigförklaring av förordning nr 340/2008 och varje anknytande rättsakt, oavsett om den beslutats före eller efter, i den mån en sådan rättsakt påverkar sökandens intressen negativt. Echa har i detta avseende gjort gällande att talan inte tillräckligt preciserar vare sig de grunder som åberopas till stöd för den eller föremålet för tvisten.

50      Sökanden har gjort gällande att fakturorna nr 10040807, 10040817 och 10040824, liksom Echas skrivelse av den 24 juli 2013, medför rättsverkningar för sökanden och att de därför kan vara föremål för en talan enligt artikel 263 FEUF. Talan avser vidare de rättsakter som anges i inledningen till ansökan, vars upptagande till sakprövning inte har ifrågasatts. Frågan om upptagande till sakprövning av de tre ovannämnda fakturorna och Echas skrivelse av den 24 juli 2013 saknar därmed betydelse eftersom de, om talan om ogiltigförklaring togs upp till sakprövning, i vart fall skulle förklaras utgöra nulliteter. När det vidare gäller e-postmeddelandet av den 23 maj 2013 har sökanden i sitt svar på tribunalens processledande åtgärd av den 15 september 2015 (se punkt 13 ovan) anfört att det var genom det meddelandet som sökanden fick kännedom om de skäl Echa haft för att inte ge sökanden status som SMF-företag.

51      När det gäller talan om ogiltigförklaring av förordning nr 340/2008 har sökanden i repliken anfört att godtagbart stöd för denna har angetts i ansökan. Sökanden har genom sin talan i andra hand gjort gällande att den förordningen utgjorde grunden för de rättsakter som talan i första hand avser. Det finns inget i rättegångsreglerna som gör att sökanden är skyldig att för varje ifrågasatt rättsakt upprepa alla grunder som anförts till stöd för talan.

52      Enligt fast rättspraxis är det endast sådana åtgärder som har bindande rättsverkningar som kan påverka tredje mans intressen genom att klart förändra dennes rättsliga ställning som utgör rättsakter och beslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring i den mening som avses i artikel 263 FEUF (dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 9, beslut av den 4 oktober 1991, Bosman/kommissionen, C‑117/91, EU:C:1991:382, punkt 13, och dom av den 15 januari 2003, Philip Morris International/kommissionen, T‑377/00, T‑379/00, T‑380/00, T‑260/01 och T‑272/01, EU:T:2003:6, punkt 77).

53      Frågan ska bedömas utifrån innehållet i den rättsakt som talan om ogiltigförklaring riktas mot för att avgöra om en sådan talan är möjlig. Den form rättsakten har kan inte påverka bedömningen i detta avseende (dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 9, dom av den 28 november 1991, Luxemburg/parlamentet, C‑213/88 och C‑39/89, EU:C:1991:449, punkt 15, och dom av den 24 mars 1994, Air France/kommissionen, T‑3/93, EU:T:1994:36, punkterna 43 och 57).

54      En rättsakt som enbart bekräftar en tidigare rättsakt kan inte vara föremål för en talan om ogiltigförklaring. En talan mot en sådan rättsakt ska därför avvisas (dom av den 25 oktober 1977, Metro SB-Großmärkte/kommissionen, 26/76, EU:C:1977:167, punkt 4, och dom av den 5 maj 1998, Förenade kungariket/kommissionen, C‑180/96, EU:C:1998:192, punkterna 27 och 28, se även beslut av den 10 juni 1998, Cementir/kommissionen, T‑116/95, EU:T:1998:120, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

55      När det gäller begreppet bekräftande rättsakt kan en rättsakt anses enbart bekräfta ett tidigare beslut om den inte innehåller några nya omständigheter i förhållande till det tidigare beslutet och inte har föregåtts av en omprövning av förhållandena för den som det tidigare beslutet var riktat till (dom av den 7 februari 2001, Inpesca/kommissionen, T‑186/98, EU:T:2001:42, punkt 44, och beslut av den 29 april 2004, SGL Carbon/kommissionen, T‑308/02, EU:T:2004:119, punkt 51).

56      När det, för det första, gäller upptagande till sakprövning i den del talan avser ogiltigförklaring av fakturorna nr 10040807, 10040817 och 10040824, ska det framhållas att det i detta fall, till skillnad från den situation som bedömdes i målet som ledde fram till domen av den 2 oktober 2014, Spraylat/Echa (T‑177/12, EU:T:2014:849), uttryckligen i beslut SME(2013) 1328 hänvisas till MB/D/29/2010, i dess lydelse efter beslut MB/21/2012/D, och att det preciseras att ”Echa ska utfärda … en faktura avseende en administrativ avgift på 19 000 euro”. Det anges vidare att Echa skulle utfärda en tilläggsfaktura för att täcka skillnaden mellan den avgift som ursprungligen betalats och den avgift som skulle betalas av ett stort företag enligt förordning nr 340/2008, i enlighet med artikel 4.1 i beslut MB/D/29/2010. Härav följer att beslut SME(2013) 1328 innehåller de väsentliga delarna av sökandens skyldigheter gentemot Echa. Fakturorna nr 10040807, 10040817 och 10040824 är således verkställande i förhållande till det beslutet och utgör bekräftande rättsakter i den mening som avses i den rättspraxis som återgetts i punkt 55 ovan (se, för ett liknande synsätt, beslut av den 30 juni 2009, CPEM/kommissionen, T‑106/08, EU:T:2009:228, punkt 32). Talan ska således avvisas såvitt avser ogiltigförklaring av fakturorna nr 10040807, 10040817 och 10040824.

57      När det, för det andra, gäller upptagande till sakprövning av talan i den del den avser ogiltigförklaring av Echas e-postmeddelande av den 23 maj 2013, är det tillräckligt att konstatera att detta e-postmeddelande avsåg att besvara sökandens begäran om klargörande av beslut SME(2013) 1328, som gjorts den 21 maj 2013, utan att för den skull medföra några obligatoriska rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att klart förändra sökandens rättsliga ställning. I synnerhet anges i meddelandet att sökanden skulle lämna uppgifter om företaget Calme Lux SA, i enlighet med artikel 6.3 i rekommendation 2003/361, och att Echa i avsaknad av sådana uppgifter inte kunde bedöma om sökanden verkligen hade status som SMF-företag. E-postmeddelandet av den 23 maj 2013 utgjorde således enbart en upprepning av vad sökanden redan upplysts om under det administrativa förfarande som ledde fram till antagandet av beslut SME(2013) 1328, särskilt genom skrivelse av den 26 februari 2013 och e-postmeddelanden av den 14 maj, 19 juni, 4 juli och 8 augusti 2012 och av den 4 mars 2013. Talan ska således avvisas i den del den avser ogiltigförklaring av Echas e-postmeddelande av den 23 maj 2013.

58      När det, för det tredje, gäller upptagande till sakprövning av talan i den del den avser ogiltigförklaring av Echas skrivelse av den 24 juli 2013, är det tillräckligt att konstatera att denna skrivelse avfattats som svar på en begäran om klargörande av beslut SME(2013) 1328, som sökanden gjort den 10 juli 2013, utan att för den skull medföra några obligatoriska rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att klart förändra sökandens rättsliga ställning. I synnerhet inskränker sig denna skrivelse till att redogöra för den relevanta rättsliga ramen, att hänvisa till beslut SME(2013) 1328 och till att precisera för sökanden att samtliga sökandens argument beaktats vid antagandet av detta beslut. Talan ska således avvisas i den del den avser ogiltigförklaring av Echas skrivelse av den 24 juli 2013.

59      När det, för det fjärde, gäller upptagande till sakprövning av talan i den del den avser ogiltigförklaring av ”varje annan anknytande rättsakt, beslutad före eller efter, som påverkar sökandens intresse negativt” ska det framhållas att enligt artikel 21 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, som är tillämplig i förfarandet vid tribunalen enligt artikel 53 första stycket i samma stadga, och enligt artikel 44.1 c i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991, ska varje ansökan ange föremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för denna. Det kan i förevarande mål konstateras att sökandens yrkande inte är tillräckligt preciserat och inte gör det möjligt för tribunalen att identifiera de rättsakter som talan om ogiltigförklaring rör. Talan ska således avvisas i den del den avser ogiltigförklaring av ”varje annan anknytande rättsakt, beslutad före eller efter, som påverkar sökandens intresse negativt”.

60      Av samma skäl, slutligen, som dem som angetts i punkterna 38 och 44 ovan kan det konstateras att talan om ogiltigförklaring ska avvisas i den del den avser ogiltigförklaring av förordning nr 340/2008 och av genomförandeförordning nr 254/2013 samt besluten MB/D/29/2010 och MB/21/2012/D. När det vidare gäller talan om ogiltigförklaring av förordning nr 340/2008 och av genomförandeförordning nr 254/2013, och i den mån talan riktas mot Echa, är det uppenbart att den ska avvisas av det skälet att talan i princip ska riktas mot den som står bakom den ifrågasatta rättsakten, det vill säga den institution eller det unionsorgan som har beslutat om den (dom av den 8 oktober 2008, Sogelma/AER, T‑411/06, EU:T:2008:419, punkt 49). Om, slutligen, sökanden, såsom angetts i repliken, fört talan ”i andra hand” om ogiltigförklaring av förordning nr 340/2008 och av genomförandeförordning nr 254/2013 såsom ”den rättsliga grundvalen” för de rättsakter som Echa antagit har sökanden därvid i praktiken framfört en invändning om rättsstridighet mot dessa förordningar. En sådan invändning kan av de skäl som angetts i punkterna 41–43 ovan inte tas upp till sakprövning.

61      Mot bakgrund av vad som ovan anförts ska prövningen av den talan om ogiltigförklaring som sökanden fört mot Echa endast avse beslut SME(2013) 1328.

3.     Prövning i sak

62      Echa har i beslut SME(2013) 1328 ansett att myndigheten inte erhållit tillräckliga upplysningar för att komma fram till att sökanden var ett småföretag och att sökanden därför, i enlighet med artikel 4.1 i beslut MB/D/29/2010, skulle erlägga den avgift som gällde för stora företag. Såsom framgår av de handlingar som ingetts till tribunalen har Echa kommit fram till, efter prövning av ett flertal ytterligare upplysningar som sökanden lämnat, att sökanden hade anknytning till två bolag, nämligen Saced SpA och Cogefin Srl, och att sökanden var partnerföretag till två andra företag, nämligen Premix SpA och Sicical SpA. Vidare slog Echa fast att ett företag, Calme Lux, skulle anses ha anknytning till Sicical. Echa uppmanade i detta avseende sökanden vid ett flertal tillfällen att lämna upplysningar avseende Calme Lux. Echa har inte erhållit några sådana upplysningar.

63      Sökanden har åberopat fyra grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avser att Echa saknat befogenhet och gjort sig skyldig till maktmissbruk vid antagandet av beslut SME(2013) 1328. Den andra grunden är felaktig tillämpning av rekommendation 2003/361 och åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Den tredje grunden är att Echas verkställande direktör gjort sig skyldig till maktmissbruk och befogenhetsöverskridande. Den fjärde grunden är att Echa saknat befogenhet eller överskridit den och gjort sig skyldig till maktmissbruk vid antagandet av besluten MB/D/29/2010 och MB/21/2012/D.

 Yrkandena om ogiltigförklaring

 Inledande synpunkter på motiveringen av beslut SME(2013) 1328

64      Sökanden har, som svar på tribunalens processledande åtgärd av den 15 september 2015 (punkt 13 ovan), anfört att beslut SME(2013) 1328 ”huvudsakligen saknade motivering”. Sökanden preciserade i synnerhet att beslutet endast innehöll en förteckning över tillämplig lagstiftning, meddelanden mellan parterna och handlingar som lämnats till Echa, liksom en förteckning över bilagda handlingar.

65      Sökanden har med detta åberopat en ny grund. Avsaknad av eller brister i motiveringen innebär emellertid ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter i den mening som avses i artikel 263 FEUF, och utgör en grund avseende tvingande rätt som unionsdomstolen kan, och till och med ska, pröva ex officio (domstolens dom av den 2 december 2009 kommissionen/Irland m.fl., C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkt 34).

66      I enlighet med fast rättspraxis ska för det första den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och det ska klart och tydligt framgå av denna hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Vad särskilt gäller skyldigheten att motivera ett individuellt beslut har denna till syfte, utöver att möjliggöra en domstolsprövning, att ge den berörde de upplysningar som är nödvändiga för att denne ska kunna bedöma om beslutet eventuellt är behäftat med ett sådant fel att det är möjligt att ifrågasätta dess giltighet. Vidare ska frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (dom av den 19 mars 2015, Dole Food och Dole Fresh Fruit Europe/kommissionen, C‑286/13 P, EU:C:2015:184, punkterna 93 och 94 och där angiven rättspraxis).

67      I förevarande fall har sökanden, utifrån de bestämmelser som återgivits i beslut SME(2013) 1328 och det utbyte av skrivelser och handlingar som skett mellan Echa och sökanden, såsom redovisats i beslut SME(2013) 1328, mycket väl kunnat förstå att Echas beslut grundades på att myndigheten inte erhållit relevanta uppgifter. I synnerhet har Echa vid flera tillfällen begärt att sökanden skulle tillhandahålla upplysningar om Calme Lux, avseende i synnerhet artikel 6.3 i rekommendation 2003/361. Den bestämmelsen rör beaktande av uppgifter om företag som har anknytning till partnerföretag till det företag som är föremål för bedömning, vilket, såsom sökanden medgav vid förhandlingen, är fallet för Calme Lux. Beslut SME(2013) 1328 uppfyller således villkoren i artikel 296 FEUF.

 Den första grunden: Huruvida Echa överskridit sin befogenhet och gjort sig

68      Sökanden har anfört att Echa enligt artikel 20.2 i förordning nr 1907/2006 inte får avslå en ansökan om registrering när den dokumentation som företaget lämnat är ofullständig. Echas befogenheter är rådgivande samt verkställande och administrativa, när det gäller kontroll av ärenden och instruktioner för vetenskaplig, teknisk eller administrativ verifiering. Då fördelningen av ansvar mellan kommissionen och Echa återspeglas i fastställandet av villkor för prövningen av ett företags status som SMF-företag kan Echa inte godtyckligt ersätta kommissionens regler eller inriktning med sin egen. Echa kan således inte ge sitt sekretariat exklusiv befogenhet att självständigt uttala sig om tillämpningen av rekommendation 2003/361 inom ramen för ett registreringsförfarande.

69      Sökanden har vidare understrukit att kommissionen hänvisade till begreppet SMF-företag såsom det anges i rekommendation 2003/361, utan att för den skull införa eller integrera bestämmelserna i denna rekommendation i en allmän och bindande rättsakt. I alla händelser visar redan hänvisningen till rekommendation 2003/361 kommissionens avsikt att i stort bevilja förmånen av en reducerad avgift för registreringen. Echa har i förevarande fall däremot uppställt krav på sökanden att tillhandahålla upplysningar rörande en lång rad uppgifter rörande sökandens verksamhet under en lång period, eller rörande utomstående bolag. Echa har i detta avseende beslutat att tillämpa de undervillkor som upptagits i bilagan till rekommendation 2003/361 (i synnerhet förekomsten av anknytning till andra bolag) utan att begränsa sig till att enbart tillämpa den enkla definition av SMF-företag som följer av denna rekommendation. Den enda hänvisning i förordning nr 340/2008 till de undervillkor som i anges i bilagan till rekommendation 2003/361 återfinns i artikel 12 i förordningen och rör enbart företag som är etablerade i länder utanför unionen. Echa har därmed gjort en felaktig tolkning av förordning nr 340/2008. Därmed har Echa åsidosatt den befogenhet den tilldelats av kommissionen när den utformat sin egen, restriktiva, definition av SMF-företag. När Echa krävt att sökanden skulle lämna uppgifter som härrör från ett utomstående bolag till vilket sökanden har en partnerrelation och som sökanden inte har haft möjlighet att få fram, har myndigheten på ett godtyckligt sätt fyllt ut och ersatt de bedömningskriterier och det förfarande som kommissionen angett med sina egna. När Echa gått längre än att enbart pröva om ansökan är fullständig har myndigheten överskridit sin befogenhet. Den enda förklaringen till Echas åtgärd att kräva en lång rad handlingar från sökanden är att det förekommit maktmissbruk syftande till att visa att sökanden inte uppfyllde de villkor som anges i rekommendation 2003/361, trots de bevis på för motsatsen som lagts fram. Sökanden har i detta avseende tillagt att Echa handlat i ond tro i förhållande till sökanden och underlåtit att tillhandahålla sökanden någon hjälp under förfarandet för registrering och bedömning. Det var först under förfarandet vid tribunalen som Echa uttryckte sin kritik mot sökanden, samtidigt som myndigheten gav in handlingar som den inhämtat efter det att talan väckts.

70      Sökanden har vidare i sin replik gjort gällande att Echa grundat sitt försvar på en ”underförstådd” befogenhet som ger den rätt att bedöma storleken på företag som ansöker om registrering. Tilldelningen av en befogenhet måste emellertid följa av en uttrycklig bestämmelse. Echa har sammanblandat rätten att ”begära” ytterligare upplysningar och att ”bedöma” dessa. Echas försvar är för övrigt oförenligt med dess skrivelse av den 24 juli 2013, i vilken Echa ansett sin befogenhet följa direkt av rekommendation 2003/361. I artikel 59 i kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2343/2002 av den 23 december 2002 med rambudgetförordning för de gemenskapsorgan som avses i artikel 185 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EUT L 357, 2002, s. 72), görs till att börja med en åtskillnad mellan avgifter och skatter som i sin helhet fastställts i lagstiftningen och de belopp som kan fastställas genom beslut av styrelser för unionens organ. Den delegering av befogenheter som skett till Echa i ekonomiska frågor är begränsad till avgifter för tjänster som tillhandahållits på begäran av part, enligt artikel 11 i förordning nr 340/2008. Denna delegering innefattar inte beslut om administrativ avgift enligt artikel 13 i förordning nr 340/2008, som i sig omfattas av artikel 74.1 och 74.3 i förordning nr 1907/2006 och ska fastställas i en kommissionsförordning. Artikel 13.4 i förordning nr 340/2008 ger inte Echa befogenhet att fastställa den administrativa avgiftens belopp. Kommissionen har vidare brustit i sin kontroll genom att godta att Echa i praktiken tagit sig denna rätt utan något stöd i uttryckliga bestämmelser.

71      Echa har bestritt vad sökanden anfört.

72      Den första grunden består i sak av tre delar. Den fösta delen rör Echas befogenhet att bedöma de ansökande företagens storlek. Den andra delen rör ett påstått överskridande av befogenhet eller maktmissbruk från Echa vid tillämpningen av rekommendation 2003/361. Den tredje delen rör ett påstått överskridande av befogenhet eller maktmissbruk från Echa när det gäller de upplysningar myndigheten begärt från sökanden.

–       Den första grundens första del: Avsaknad av befogenhet för Echa att bedöma de ansökande företagens storlek

73      Sökanden har genom den första grundens första del gjort gällande att Echa inte har den befogenhet som krävs för att bedöma storleken på de ansökande företagen vid fastställandet av den avgift som ska utgå till följd av registreringen. Denna befogenhet tillkommer kommissionen i likhet med vad som föreskrivs för fastställande av avgifter.

74      Sökandens uppfattning grundas emellertid på en felaktig tolkning av relevanta rättsakter. Ett av målen med förordning nr 1907/2006 är att Echa ska säkerställa en effektiv hantering av de tekniska, vetenskapliga och administrativa aspekterna av förordningen och spela en avgörande roll när det gäller dess genomförande, bland annat genom att ges en omfattande reglerande kapacitet (skälen 15 och 95 i förordning nr 1907/2006). Det ankommer på Echa att, inom ramen för den budgetverkställighet som myndigheten anförtrotts, säkerställa att samtliga de avgifter som den har att kräva in betalas. Bland dessa avgifter finns de som företagen betalar (artiklarna 96 och 97 i förordning nr 1907/2006). Det framgår vidare uttryckligen av artikel 13.3 i förordning nr 340/2008 att Echa ”får när som helst kräva bevis för att villkoren för avgiftsnedsättning eller avgiftsbefrielse är uppfyllda”. Enligt artikel 13.4 i förordning nr 340/2008 är det Echa som ska ta ut såväl full avgift som administrativ avgift om ”en fysisk eller juridisk person som gör gällande en rätt till avgiftsnedsättning eller avgiftsbefrielse inte kan bevisa att han eller hon har rätt till en sådan nedsättning eller befrielse”. Härav följer att Echa har den befogenhet som krävs för att bedöma om förutsättningarna för att ett ansökande företag ska beviljas en nedsättning av eller befrielse från avgiften.

75      Bestämmelsen i artikel 20.2 i förordning nr 1907/2006, vilken sökanden åberopat kan inte påverka denna bedömning, då den bestämmelsen grundas på ett annat syfte, nämligen att säkerställa att varje registreringsanmälan som ansökande företag lämnar är fullständig. Denna bestämmelse kan således inte påverka bedömningen av den befogenhet Echa har att bedöma om villkoren för att ett ansökande företag ska beviljas en nedsättning av eller befrielse från avgiften.

76      Mot denna bakgrund kan talan inte vinna bifall på den första grundens första del.

–       Den första grundens andra del: Överskridande av befogenhet eller maktmissbruk vid tillämpningen av rekommendation 2003/361

77      Sökanden har i den första grundens andra del i sak gjort gällande att Echa borde ha begränsat sig till att tillämpa definitionen av kategorier av företag i artikel 2 i bilagan till rekommendation 2003/361, utan att tillämpa de övriga villkor som anges i den bilagan, i synnerhet de som anges i dess artikel 3, avseende ”[t]yper av företag som beaktas vid beräkning av personalstyrkan och de finansiella beloppen”. Följaktligen har Echa inte kunnat begära att sökanden skulle tillhandahålla upplysningar om partnerföretag eller anknutna företag.

78      Tribunalen erinrar inledningsvis om att en rättsakt endast innebär maktmissbruk om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter framgår att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem som angetts eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget, i syfte att komma till rätta med situationen i det konkreta fallet (dom av den 10 mars 2005, Spanien/rådet, C‑342/03, EU:C:2005:151, punkt 64).

79      I detta hänseende framgår det av såväl artikel 3 i förordning nr 1907/2006 som av skäl 9 och artikel 2 i förordning nr 340/2008 att det hänvisas till rekommendation 2003/361 för att definiera SMF-företag. Enligt skäl 1 i rekommendation 2003/361 syftar den till att säkerställa tillämpningen av en och samma definition av SMF-företag på unionsnivå. Denna definition används enligt artikel 1 i rekommendation 2003/361i olika unionspolitiska områden.

80      Enligt artikel 3.36 i förordning nr 1907/2006 är SMF-företag små och medelstora företag ”enligt definitionen i … rekommendation [2003/361]”. Enligt artikel 2 i förordning nr 340/2008 utgör småföretag på samma sätt ”små företag … i den mening som avses i rekommendation 2003/361/EG”. En liknande hänvisning görs i artikel 2 i förordning nr 340/2008 när det gäller definitionen av mikroföretag och medelstora företag. I den relevanta lagstiftningen hänvisas det således uttryckligen till rekommendation 2003/361 när det gäller vad som ska förstås med i synnerhet ”små företag”. Tvärtemot vad sökanden anfört kan det i princip inte uteslutas att bestämmelserna i en rekommendation kan tillämpas via en uttrycklig hänvisning i en förordning på bestämmelser i förordningen, så länge det är förenligt med allmänna rättsprinciper och i synnerhet rättssäkerhetsprincipen (se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 17 januari 2008, Viamex Agrar Handel och ZVK, C‑37/06 och C‑58/06, EU:C:2008:18, punkt 28). Sökanden har i förevarande mål inte anfört någon omständighet som kan leda till slutsatsen att den hänvisning som gjorts i förordningarna nr 1907/2006 och 340/2008 skulle strida mot allmänna rättsprinciper. För övrigt syftar dessa hänvisningar till att genom tillämpning av relevanta bestämmelser i rekommendation 2003/361 säkerställa tillämpningen av en och samma definition av SMF-företag inom ramen för unionspolitiken, vilket är målet med denna rekommendation.

81      Tvärtemot vad sökanden gjort gällande finns det för övrigt i avsaknad av indikationer på detta inget som kan leda till slutsatsen att den uttryckliga hänvisningen i de relevanta förordningarna endast rör en del av den definition av SMF-företag som angetts i rekommendation 2003/361, med uteslutande av vissa av de kriterier som angetts i bilagan till denna rekommendation. Rubriken till avdelning I i bilagan till rekommendation 2003/361 lyder ”definition av mikroföretag samt små och medelstora företag antagen av kommissionen”. I artikel 3.36 i förordning nr 1907/2006 hänvisas till just den definition av SMF-företag som angetts i rekommendation 2003/361. Denna definition, såsom antyds i rubriken till avdelning I i bilagan till rekommendation 2003/361, innefattar inte enbart personalstyrka och ekonomiska trösklar som gör det möjligt att definiera kategorier av företag (artikel 2 i bilagan till rekommendation 2003/361), utan även, i synnerhet, de typer av företag som beaktas vid beräkning av personalstyrkan och de ekonomiska beloppen (artikel 3 i bilagan i rekommendation 2003/361). Vidare skulle det uteslutande som sökanden förespråkat medföra att rekommendation 2003/361 förlorade sin ändamålsenliga verkan, det vill säga iakttagandet av en och samma definition av SMF-företag inom ramen för genomförandet av unionens politik. Det ska vidare säkerställas att definition av SMF-företag inte omgärdas av enbart formella skäl (se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 27 februari 2014, HaTeFo, C‑110/13, EU:C:2014:114, punkt 33 och där angiven rättspraxis). Slutligen kan inte sökandens hänvisning till artikel 12 i förordning nr 340/2008 påverka denna bedömning eftersom den bestämmelsen avser den specifika situationen, som inte är aktuell i förevarande mål, avseende en enda representant för en tillverkare, en formulerare av en beredning eller en producent av en vara utanför unionen.

82      Mot bakgrund av vad som ovan anförts finns det inga omständigheter som kan leda till slutsatsen att Echa genom att tillämpa samtliga villkor som angetts i rekommendation 2003/361 skulle ha överskridit sin befogenhet eller, än mindre, gjort sig skyldig till maktmissbruk.

83      Talan kan följaktligen inte vinna bifall på den första grundens andra del.

–       Den första grundens tredje del: Överskridande av befogenhet eller maktmissbruk när det gäller de upplysningar som begärts från sökanden

84      Sökanden har genom den första grundens tredje del i sak gjort gällande att Echa överskridit sin befogenhet eller gjort sig skyldig till maktmissbruk genom att kräva att sökanden skulle ge in en lång rad upplysningar angående sin verksamhet eller utomstående bolags verksamhet avseende en längre period.

85      Inledningsvis ska framhållas att det ankommer på sökandeföretaget att på begäran av Echa visa att det har rätt till nedsättning av eller befrielse från avgiften (artikel 13.3 och 13.4 i förordning nr 340/2008). Det följer vidare av bedömningen av den första grundens andra del att Echa kunde begära att sökanden skulle lägga fram bevis för att företaget verkligen är ett ”småföretag” i den mening som avses i rekommendation 2003/361, vilket innefattar upplysningar avseende eventuella partnerföretag eller anknutna företag.

86      I förevarande fall kan det, såsom Echa anfört i sina skrivelser samt av meddelanden av den 20 februari och den 20 mars 2012, konstateras att sökanden uppmanats att inkomma med upplysningar avseende antalet anställda och räkenskaperna för de två senaste räkenskapsåren före ansökan och upplysningar om ägarförhållandena när ansökningarna om registrering ingavs, innefattande upplysningar om företag som hade anknytning till sökanden eller partnerföretag till sökanden. När det gäller begäran om upplysningar avseende antalet anställda och räkenskaperna för de två senaste räkenskapsåren var det motiverat i synnerhet utifrån artikel 4.2 i bilagan till rekommendation 2003/361. I den bestämmelsen anges att ”[o]m uppgifterna om ett företag beräknade på årsbasis vid datum för bokslut överstiger eller understiger de trösklar som anges i artikel 2 för personalstyrkan eller för de finansiella beloppen, erhåller eller förlorar företaget sin status av medelstort företag, litet företag eller mikroföretag först om detta inträffar under två på varandra följande år”. Såsom anges i de e-postmeddelanden som utväxlats mellan Echa och sökanden rörde Echas begäran avseende ägarstrukturen i sökanden och upplysningar om de företag som ansetts som partnerföretag eller anknutna företag även upplysningar som lämnats av sökanden och, i synnerhet, de ekonomiska rapporter som bekräftats av sökanden. Echa har bland annat kunnat konstatera, i e-postmeddelande till sökanden den 4 mars 2013, att sökanden kunde anses vara anknuten till två företag, nämligen Saced och Cogefin, och partner med två andra företag, nämligen Premix och Sicical. Vidare har Echa ansett att ett annat företag, Calme Lux, skulle anses vara anknutet till Sicical. Det är mot denna bakgrund och i enlighet med artikel 6.3 första stycket i bilagan till rekommendation 2003/361, som Echa bland annat har begärt att sökanden skulle lämna upplysningar om Calme Lux. I den bestämmelsen föreskrivs nämligen att ”uppgifterna om det berörda företagets partnerföretag hämtas från räkenskaperna och andra uppgifter, konsoliderade om sådana finns, till vilka skall läggas 100 % av uppgifterna för de företag som är anknutna till dessa partnerföretag, såvida inte uppgifterna om dessa har räknats in genom konsolidering”. Sökanden har vid förhandlingen bekräftat att Calme Lux kan anses vara ett företag som är anknutet till ett av dess partnerföretag, nämligen Sicical. Det framgår av dessa omständigheter att Echas begäran om att få upplysningar om Calme Lux, med beaktande av de villkor som angetts i rekommendation 2003/361 och de handlingar som sökanden gett in, inte kan anses vara alltför långtgående. Sökanden har vidare inte anfört någon omständighet som kan föranleda slutsatsen att de upplysningar som Echa begärt inte skulle kunna lämnas till myndigheten. Sökanden har i synnerhet begränsat sig till att i sak ange att företaget inte kunde lämna upplysningar om utomstående bolag till Echa. Denna omständighet kan i sig inte visa att sökanden stod inför en reell omöjlighet att tillhandahålla Echa de upplysningar myndigheten begärde. Echa har för övrigt vid flera tillfällen uppgett för sökanden att Calme Lux självt kunde lämna de ifrågavarande uppgifterna direkt till myndigheten, vilket framgår av e-postmeddelanden till sökanden av den 19 juni, 4 juli och 8 augusti 2012 samt den 4 mars 2013. Sökanden har inte visat att det varit omöjligt att genomföra detta i förevarande fall.

87      När det gäller påståendet att Echa handlat i ond tro under det administrativa förfarandet och under antagande att detta argument, som sökanden förde fram i samband med repliken kan tas upp till sakprövning samt att det ska förstås som ett påstående om oaktsamhet eller åsidosättande av god förvaltningssed från Echas sida, framstår det i alla händelser som ett uppenbart ogrundat påstående. Det framgår nämligen av de handlingar som getts in till tribunalen, och i synnerhet av de meddelanden och e-postmeddelanden som Echa sänt att sökanden har hållits informerad under det administrativa förfarandet om de upplysningar som sökanden haft att lämna och skälen till att Echa begärt dessa upplysningar.

88      Mot bakgrund av vad som ovan anförts finns det inga omständigheter som leder till slutsatsen att Echa har överskridit sin befogenhet eller än mindre gjort sig skyldig till maktmissbruk när myndigheten begärt upplysningar om Calme Lux.

89      Talan kan följaktligen inte vinna bifall på den första grundens tredje del.

–       Kompletterande argument som anförts i samband med repliken

90      Sökanden har i samband med repliken anfört kompletterande argument i förhållande till vad som tidigare anförts, och gjort gällande att Echas befogenhet inte omfattade den administrativa avgift som föreskrivs i artikel 13 i förordning nr 340/2008, vilket omfattas av kommissionens behörighet. Sökanden har även kritiserat kommissionen för att ha åsidosatt sin kontrollskyldighet genom att godta att Echa i praktiken tagit sig befogenheter utan att det funnits något uttryckligt bemyndigande i detta avseende.

91      Det ska i detta hänseende först erinras om att enligt artikel 48.2 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 får nya grunder inte åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som har framkommit först under förfarandet. En grund, eller ett argument, som utgör en utvidgning av en grund som tidigare – direkt eller underförstått – har åberopats och som har ett nära samband med denna kan emellertid prövas i sak (dom av den 5 oktober 2011, Romana Tabacchi/kommissionen, T‑11/06, EU:T:2011:560, punkt 124 och där angiven rättspraxis).

92      I förevarande mål syftar den första grunden, enligt vilken Echa saknat eller överskridit sin befogenhet eller gjort sig skyldig till maktmissbruk vid antagandet av beslut SME(2013) 1328, till att ifrågasätta att myndigheten har befogenhet att bedöma storleken på ansökande företag. Denna grund, som riktats mot beslut SME(2013) 1328, avser inte såsom den uttryckts i ansökan ett ifrågasättande av Echas befogenhet att besluta om en administrativ avgift. De argument som sökanden anfört i samband med repliken utgör således en ny grund. Denna nya grund föranleds inte av rättsliga eller faktiska omständigheter som har framkommit först under förfarandet. I synnerhet är sökandens tolkning av de argument som Echa angett till sitt förvar, enligt vilken myndigheten skulle ha angett att den hade en ”underförstådd” befogenhet att bedöma de ansökande företagens storlek, uppenbart ogrundad, eftersom Echa i sina skrivelser upprepat att den hade en sådan befogenhet enligt relevant lagstiftning. Dessutom rörde de argument som Echa anfört till sitt försvar och som sökanden lyft fram befogenheten att bedöma de ansökande företagens storlek och inte befogenheten att besluta om en administrativ avgift. De argument som sökanden anfört i samband med repliken ska således lämnas utan avseende, utan att de prövas i sak.

93      Sökandens argument är i alla händelser ogrundade. Det framgår nämligen av artikel 11.5 i förordning nr 340/2008, där det hänvisas till artikel 13.4 i samma förordning, att ”[e]n klassificering av tjänsterna och avgifterna ska utarbetas av kemikaliemyndighetens styrelse och antas efter ett positivt yttrande från kommissionen”. Syftet med artikel 11 i förordning nr 340/2008 är att göra det möjligt för Echa att på vissa villkor ta ut en avgift för sådana tjänster som inte omfattas av någon annan avgift som föreskrivs i den förordningen. Den klassificering som görs av Echas styrelse innefattar således med nödvändighet fastställandet av ifrågavarande avgifter, med förbehåll för ett positivt yttrande från kommissionen. En annan bedömning skulle medföra att artikel 11 förlorade sin ändamålsenliga verkan. I den mån som artikel 13.4 i förordning nr 340/2008, som specifikt rör den administrativa avgiften, hänvisar till det förfarande som anges i artikel 11.5 i samma förordning, har sökanden inte gjort gällande något som leder till slutsatsen att Echa inte skulle ha den nödvändiga befogenheten att fastställa storleken på denna avgift.

94      När det gäller artikel 59 i förordning nr 2343/2002, som sökanden åberopat, ska det framhållas att enligt artikel 99 i förordning nr 1907/2006 får de finansiella reglerna för Echa inte avvika från förordning nr 2343/2002. Det föreskrivs i artikel 5 a i förordning nr 2343/2002 att budgeten för ett unionsorgan, såsom Echa, ska uppta bland annat ”gemenskapsorganets egna inkomster bestående av de avgifter eller skatter som det har rätt att uppbära i samband med den verksamhet det anförtrotts att bedriva, samt andra eventuella inkomster”. Det hänvisas i artikel 59 i förordning nr 2343/2002 till den situation där ”skatterna eller avgifterna i fråga regleras helt och hållet genom lagstiftning eller genom beslut av styrelsen”. Tvärtemot vad sökanden anfört följer det inte av denna bestämmelse att en styrelse för ett unionsorgan inte har befogenhet att om så krävs fastställa skatter eller avgifter. I förevarande fall ges en sådan befogenhet, när det gäller den administrativa avgiften, till Echas styrelse enligt artikel 13.4 i förordning nr 340/2008, med förbehåll för kommissionens positiva yttrande.

95      Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall på sökandens första grund.

 Den andra grunden: Felaktig tillämpning av rekommendation 2003/361 och åsidosättande av proportionalitetsprincipen

96      Sökanden har gjort gällande att även om undervillkoren i rekommendation 2003/361 skulle anses tillämpliga i förevarande fall, har Echa tillämpat dessa på ett felaktigt sätt. Myndigheten har nämligen beaktat de förbindelser som sökanden upprätthållit med företag som är verksamma på andra marknader, och till och med i sektorer som inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1907/2006. Echa har således inte haft något legitimt skäl att begära att sökanden skulle redogöra för sina förbindelser med dessa företag. Detta gäller särskilt som sökanden är ett tillverkningsföretag och inte en importör. Dessa två verksamheter är väldigt olika och kan inte underkastas samma reglering. Echas synsätt innebär att en skyldighet att betala samma storlek på avgiften läggs på företag med mycket olika produktions- och omsättningsnivåer. Olika ekonomiska situationer behandlas på detta sätt lika. I rekommendation 2003/361 föreskrivs tre huvudsakliga kriterier vid bestämmandet av begreppet SMF-företag. Underkriterierna i denna rekommendation, som har olika syften, anger emellertid att de företag som är anknutna genom en fysisk person eller en grupp av fysiska personer endast kan anses anknutna när de är verksamma på samma eller angränsande marknader. I förevarande fall tillhör sökanden en ”grupp av fysiska personer i samverkan”. Echa borde därmed ha uteslutit de relationer sökanden kunde ha med de utomstående bolagen i fråga, vilka inte var verksamma på samma eller en angränsande marknad från sin bedömning. Echas beslut att göra en restriktiv tillämpning av de regler som anges i rekommendation 2003/361 innebär även ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Sökanden har slutligen understrukit att Echa inte har gjort någon bedömning av huruvida det förekommit en faktisk kontroll av rösträtterna.

97      Echa har bestritt sökandens argument.

98      När det för det första gäller sökandens argument att inte, inom ramen för bedömningen av definitionen av SMF-företag vid tillämpning av förordning nr 340/2008, beakta de relationer som kan finnas mellan företag verksamma på olika marknader eller till och med i sektorer som inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1907/2006 saknar det rättslig grund. Det framgår vidare av skäl 9 i rekommendation 2003/361, till vilken det hänvisas i förordning nr 340/2008, att bedömningen av relationer som kan finnas mellan olika företag syftar till att säkerställa att de koncerner som har en starkare ekonomisk ställning än ett SMF-företag inte ska klassificeras som ett sådant. Denna ekonomiska ställning kan, i avsaknad av indikationer på motsatsen, inte vara begränsad till koncerner som uppträder på samma marknad eller inom sektorer som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1907/2006. En annan tolkning skulle innebära att definitionen av SMF-företag i rekommendation 2003/361, vilken är tillämplig genom uttrycklig hänvisning inom ramen för förordning nr 1907/2006, förlorade sin innebörd. Detsamma gäller den åtskillnad som sökanden gjort mellan ”tillverkare” och ”importörer”.

99      När det, för det andra, gäller sökandens argument att företaget tillhör en ”grupp av fysiska personer i samverkan” i den mening som avses i rekommendation 2003/361, är det uppenbart ogrundat. Det föreskrivs i detta avseende i artikel 3.3 fjärde stycket i bilagan till rekommendation 2003/361 att ”[d]e företag som upprätthåller någon av [de förbindelser som uppräknas i artikel 3.3 första stycket a–d i samma bilaga] via en fysisk person eller en grupp fysiska personer i samverkan ska också anses som anknutna företag, om dessa företag helt eller delvis bedriver sin verksamhet på samma eller angränsande marknader”. Sökanden har en sådan relation som beskrivs i artikel 3.3 första stycket a i bilagan till rekommendation 2003/361 direkt med företagen Saced och Cogefin, och inte via en fysisk person eller en grupp fysiska personer i samverkan, då sökanden äger mer än 50 procent av aktierna i företaget och det därmed, som Echa framhållit i sina skrivelser, finns en presumtion för att sökanden har en majoritet av rösterna i dessa bolag. Sökanden har inte visat att så inte är fallet, trots att det ankommer på den, när Echa begärt det, att visa att den hade rätt till en nedsättning av eller befrielse från avgiften (artikel 13.4 i förordning nr 340/2008). Den omständigheten att sökandens aktier innehas av fysiska personer påverkar inte denna bedömning.

100    När det, för det tredje, gäller sökandens påstående om åsidosättande av proportionalitetsprincipen grundas det på att Echa tillämpat rekommendation 2003/361 på ett felaktigt sätt. Då Echa av de skäl som nyss har anförts inte har tillämpat rekommendation 2003/361 på ett felaktigt sätt kan sökanden inte heller vinna framgång med sitt påstående om åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

101    Mot denna bakgrund ska talan inte bifallas på den andra grunden.

 Den tredje grunden: Avsaknad av befogenhet och maktmissbruk för Echas verkställande direktör

102    Sökanden har i förlängningen av den första grunden gjort gällande att Echas verkställande direktör inte hade befogenhet att fatta eller underteckna ett beslut om storleken på ansökande företag, och heller inte att avgöra frågan om tillämpning av full avgift i stället för nedsatt avgift eller att besluta om att ålägga en administrativ avgift. Den verkställande direktörens enda uppgift är att efter klagomål korrigera ett beslut som Echa har fattat. Beslut SME(2013) 1328 är därmed en nullitet.

103    Echa har bestritt sökandens argument.

104    Det kan i detta avseende konstateras att, såsom Echa anfört i sina skrivelser, det i artikel 83.2 i förordning nr 1907/2006 föreskrivs att den verkställande direktören ska vara myndighetens ”juridiska företrädare”. Den verkställande direktören hanterar bland annat Echas ”dagliga förvaltning” (artikel83.2 a i förordning nr 1907/2006). Enligt artikel 100.2 i förordning nr 1907/2006 ska myndigheten ”företrädas av sin verkställande direktör”. Vidare ska den verkställande direktören för Echa fungera som myndighetens utanordnare inom ramen för genomförandet av myndighetens budget (artikel 97 i förordning nr 1907/2006). Eftersom Echa har befogenhet att bedöma de ansökande företagens storlek, vilket behandlats inom ramen för prövningen av sökandens första grund, och därmed att besluta om avgifter och administrativa avgifter som ska utgå, var det inte rättsstridigt av den verkställande direktören att underteckna beslut SME(2013) 1328.

105    Talan ska således inte bifallas på sökandens tredje grund.

 Den fjärde grunden: Echas avsaknad eller överskridande av befogenhet och maktmissbruk samt åsidosättande av artikel 5 EUF i samband med antagandet av besluten MB/D/29/2010 och MB/21/2012/D

106    Sökanden har anfört att Echas befogenhet när det gäller indrivning av avgifter är begränsad till en verkställande roll. Den enda uppgift som anförtrotts Echas styrelse är att klassificera avgifterna. Det ankommer på kommissionen att fastställa beloppen, såsom föreskrivs i artikel 74.1 i förordning nr 1907/2006. Vidare anges i artikel 13.4 i förordning nr 340/2008 uttrycket ”administrativ avgift” i singularis, vilket utesluter fastställande av olika avgifter utifrån företagens storlek, såsom skett i förevarande fall. Echa har för övrigt inte kunnat bestämma beloppet på den administrativa avgift som är avsedd att utgöra en intäkt i dess budget. Slutligen finns det ingen specifik bestämmelse i förordning nr 340/2008 och genomförandeförordning nr 254/2013 om den administrativa avgiften eller dess tillämpning. Kommissionen hade för stunden således föredragit att avstå därifrån. Echa kunde således inte i besluten MB/D/29/2010 och MB/21/2012/D fastställa den administrativa avgiftens storlek. Echa har satt sig i nationella myndigheters ställe och därigenom åsidosatt artikel 5 EUF genom att införa en ekonomisk sanktion som har formen av en administrativ avgift. Sökanden har tillagt att vad Echa anfört om att den administrativa avgiften syftade till att återkräva de kostnader myndigheten haft inte är förenlig med den omständigheten att vissa företag som kontrollerats inte är skyldiga att betala en sådan avgift om deras försäkran efter granskning visat sig vara korrekt. Om den administrativa avgiftens syfte varit att återkräva de kostnader som Echa haft skulle de ha fördelats jämnt på alla företag som ansökt om registrering.

107    Echa har bestritt sökandens argument.

108    Den fjärde grunden avser besluten MB/D/29/2010 och MB/21/2012/D.

109    Tribunalen har tidigare konstaterat att talan om ogiltigförklaring ska avvisas i den del den riktas mot besluten MB/D/29/2010 och MB/21/2012/D (se punkterna 44 och 60 ovan).

110    För det fall att den fjärde grunden skulle förstås som en rättsinvändning avseende besluten MB/D/29/2010 och MB/21/2012/D är den i alla händelser ogrundad.

111    När det, för det första, gäller sökandens ifrågasättande av Echas befogenhet att fastställa den administrativa avgiftens storlek och att avgöra vilket belopp som ska gå till dess egen budget har sökanden i sak åter anfört de argument som anfördes som komplettering av den första grunden och riktats mot beslut SME(2013) 1328. Av samma skäl som angetts i punkterna 93 och 94 ovan ska dessa argument lämnas utan avseende.

112    När det gäller vad som, för det andra, anförts om att Echa genom att åsidosätta artikel 5 EUF har satt sig i nationella myndigheters ställe genom att införa en ekonomisk sanktion i form av en administrativ avgift är detta ogrundat. Det anges i skäl 11 i förordning nr 340/2008 att ”[f]ör att avskräcka enheterna från att lämna oriktiga uppgifter bör kemikaliemyndigheten ta ut en administrativ avgift och medlemsstaterna bör, om det är lämpligt, ålägga avskräckande böter”. Av detta skäl följer att uttaget av en administrativ avgift främjar målet att avskräcka företagen från att lämna oriktiga uppgifter. Det framgår emellertid också av samma skäl att den administrativa avgiften inte kan likställas med böter (dom av den 2 oktober 2014, Spraylat/ECHA, T‑177/12, EU:T:2014:849, punkt 34). Sökanden har emellertid inte anfört några omständigheter som kan leda till slutsatsen att den administrativa avgift som ålagts i förevarande fall kan likställas med böter. Sökandens argument grundas huvudsakligen på att den administrativa avgiften har fastställts utifrån de kostnader för prövningen som Echa haft, inklusive de kostnader som slutligen inte betalas av de företag som lämnat korrekta upplysningar om sin storlek. Denna omständighet kan inte i sig leda till slutsatsen att den administrativa avgiften såsom den ålagts sökanden i förevarande fall kan likställas med böter, eftersom den administrativa avgiften även bidrar till målet att avhålla företag från att lämna felaktiga uppgifter. Vidare föreskrivs i artikel 13.4 i förordning nr 340/2008 att när en fysisk eller juridisk person som gör gällande en rätt till avgiftsnedsättning eller avgiftsbefrielse inte kan bevisa att han eller hon har rätt till en sådan nedsättning eller befrielse, ska Echa ta ut full avgift och en administrativ avgift. Av detta följer att det endast är fysiska eller juridiska personer som inte kan bevisa att de har rätt till avgiftsnedsättning eller avgiftsbefrielse som är skyldiga att betala en administrativ avgift till Echa.

113    När det, för det tredje, gäller vad sökanden anfört om att lydelsen av artikel 13.4 i förordning nr 340/2008 skulle utesluta fastställandet av olika administrativa avgifter beroende på företagens storlek grundas det på en felaktig tolkning av användningen av singularis i uttrycket ”administrativ avgift” i den relevanta lagstiftningen. Användningen av singularis i artikel 13.4 i förordning nr 340/2008 innebär nämligen att när en fysisk eller juridisk person inte kan visa att han eller hon har rätt till nedsättning ska Echa ålägga honom eller henne en administrativ avgift. Detta innebär dock inte att storleken på denna administrativa avgift måste vara densamma som för alla ansökande företag oavsett deras storlek. Ett av målen med förordning nr 1907/2006 är nämligen att beakta den särskilda situationen för SMF-företag, vilket framgår av i synnerhet skäl 8 och artikel 74.3 i den förordningen. Vidare och mer specifikt anges i skäl 9 i förordning nr 340/2008 att ”[d]et bör också tas ut nedsatt avgift av … [SMF-företag]”. Vidare bidrar åläggandet av administrativa avgifter till målet att avskräcka företagen från att lämna felaktiga uppgifter, vilket även framgår av den rättspraxis som angetts i punkt 112 ovan. Strävan att uppnå detta mål innebär att det kan vara nödvändigt att beakta de ansökande företagens verkliga storlek.

114    Talan ska således inte bifallas på den fjärde grunden. Talan om ogiltigförklaring av beslut SME(2013) 1328 ska därmed lämnas utan bifall.

 Yrkandena om återbetalning eller skadestånd från Echa

115    Sökanden har genom de två sista yrkandena begärt dels återbetalning av de belopp som Echa påstås ha fått i strid med gällande rätt, dels ersättning av Echa för den skada som sökanden påstår sig ha lidit.

116    Utan att det är nödvändigt för tribunalen att uttala sig om huruvida dessa yrkanden kan prövas i sak kan det konstateras att de har ett nära samband med den huvudsakliga talan som syftat till att få de angripna rättsakterna ogiltigförklarade. De vilar inte på någon annan grund än de som prövats inom ramen för prövningen av talan om ogiltigförklaring. Då de grunder som anförts där inte har lett till bifall ska även yrkandena om återbetalning eller skadestånd från Echa lämnas utan bifall.

 Rättegångskostnader

117    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Eftersom sökanden har tappat målet ska den förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med kommissionens och Echas yrkande.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)

följande:

1)      Talan avvisas i den del den riktas mot Europeiska kommissionen.

2)      Talan mot Europeiska kemikaliemyndigheten (Echa) avvisas delvis och lämnas utan bifall i övriga delar.

3)      Leone La Ferla SpA ska ersätta rättegångskostnaderna.

Frimodt Nielsen Dehousse Collins

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 15 september 2016.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Tvistens bakgrund

Förfarande och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

1.  Upptagande till sakprövning i den del talan riktas mot kommissionen

2.  Upptagande till sakprövning av vissa yrkanden om ogiltigförklaring riktade mot Echa

3.  Prövning i sak

Yrkandena om ogiltigförklaring

Inledande synpunkter på motiveringen av beslut SME(2013) 1328

Den första grunden: Huruvida Echa överskridit sin befogenhet och gjort sig

–  Den första grundens första del: Avsaknad av befogenhet för Echa att bedöma de ansökande företagens storlek

–  Den första grundens andra del: Överskridande av befogenhet eller maktmissbruk vid tillämpningen av rekommendation 2003/361

–  Den första grundens tredje del: Överskridande av befogenhet eller maktmissbruk när det gäller de upplysningar som begärts från sökanden

–  Kompletterande argument som anförts i samband med repliken

Den andra grunden: Felaktig tillämpning av rekommendation 2003/361 och åsidosättande av proportionalitetsprincipen

Den tredje grunden: Avsaknad av befogenhet och maktmissbruk för Echas verkställande direktör

Den fjärde grunden: Echas avsaknad eller överskridande av befogenhet och maktmissbruk samt åsidosättande av artikel 5 EUF i samband med antagandet av besluten MB/D/29/2010 och MB/21/2012/D

Yrkandena om återbetalning eller skadestånd från Echa

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: italienska.