TRIBUNALENS DOM (sjunde avdelningen)
den 16 juli 2014(*)
”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Syrien – Frysning av tillgångar – Talan om ogiltigförklaring – Justering av yrkanden – Talan har väckts för sent – Motiveringsskyldighet – Rätten till försvar – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Uppenbart oriktig bedömning – Äganderätt – Proportionalitet – Skadeståndstalan”
I mål T‑572/11,
Samir Hassan, Damaskus (Syrien), företrädd av advokaterna É. Morgan de Rivery och E. Lagathu,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, företrätt av S. Kyriakopoulou och M. Vitsentzatos, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående dels en talan om ogiltigförklaring av rådets genomförandebeslut 2011/515/Gusp av den 23 augusti 2011 om genomförande av beslut 2011/273/Gusp om restriktiva åtgärder mot Syrien (EUT L 218, s. 20), rådets genomförandeförordning (EU) nr 843/2011 av den 23 augusti 2011 om genomförande av förordning (EU) nr 442/2011 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Syrien (EUT L 218, s. 1), rådets beslut 2011/782/Gusp av den 1 december 2011 om restriktiva åtgärder mot Syrien och om upphävande av beslut 2011/273/Gusp (EUT L 319, s. 56), rådets förordning (EU) nr 36/2012 av den 18 januari 2012 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Syrien och om upphävande av förordning (EU) nr 442/2011 (EUT L 16, s. 1), rådets beslut 2012/739/Gusp av den 29 november 2012 om restriktiva åtgärder mot Syrien och om upphävande av beslut 2011/782/Gusp (EUT L 330, s. 21), rådets genomförandebeslut 2013/185/Gusp av den 22 april 2013 om genomförande av beslut 2012/739 (EUT L 111, s. 77), rådets genomförandeförordning (EU) nr 363/2013 av den 22 april 2013 om genomförande av förordning (EU) nr 36/2012 (EUT L 111, s. 1), och av rådets beslut 2013/255/Gusp av den 31 maj 2013 om restriktiva åtgärder mot Syrien (EUT L 147, s. 14) till den del dessa rättsakter avser sökanden, och dels yrkande om skadestånd som ersättning för den skada sökanden påstår sig ha lidit.
meddelar
TRIBUNALEN (sjunde avdelningen),
sammansatt av ordföranden M. van der Woude samt domarna I. Wiszniewska-Białecka och I. Ulloa Rubio (referent),
justitiesekreterare: handläggaren J. Weychert,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 28 februari 2014,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Sökanden, Samir Hassan, är affärsman och syrisk medborgare.
Beslut 2011/273 och förordning nr 442/2011
2 Europeiska unionens råd har med kraft fördömt det brutala kuvandet av fredliga protester på olika platser i Syrien, och har uppmanat de syriska myndigheterna att avstå från att tillgripa våld. Rådet antog den 9 maj 2011 beslut 2011/273/Gusp om restriktiva åtgärder mot Syrien (EUT L 121, s. 11). Mot bakgrund av den allvarliga situationen införde rådet ett vapenembargo, ett förbud mot export av utrustning som kan användas för internt förtryck, restriktioner avseende inresa till unionen liksom frysning av penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör vissa personer och enheter som är ansvariga för det våldsamma förtrycket av civilbefolkningen i Syrien.
3 Namnen på personer som är ansvariga för det våldsamma förtrycket av civilbefolkningen i Syrien samt på fysiska eller juridiska personer och enheter som är förbundna med dessa anges i bilagan till beslut 2011/273. Enligt artikel 5.1 i detta beslut kan rådet på förslag av en medlemsstat eller unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik ändra denna bilaga. Sökandens namn anges inte i denna bilaga.
4 Med hänsyn till att vissa av de restriktiva åtgärder som vidtagits mot Syrien omfattas av tillämpningsområdet för EUF-fördraget, antog rådet förordning (EU) nr 442/2011 av den 9 maj 2011 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Syrien (EUT L 121, s. 1). Denna förordning är i huvudsak identisk med beslut 2011/273, men innehåller bestämmelser om möjligheter att frigöra frysta medel. Förteckningen över de personer, enheter och organ som anses vara antingen ansvariga för det aktuella förtrycket eller delaktiga tillsammans med de ansvariga återfinns i bilaga II till den ovannämnda förordningen och är identisk med förteckningen i bilagan till beslut 2011/273. Sökandens namn anges inte i förteckningen. Enligt artikel 14.1 och 14.4 i förordning nr 442/2011 ska rådet, om det beslutar att i fråga om fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ genomföra sådana restriktiva åtgärder som avses, ändra bilaga II i enlighet med detta. Rådet ska regelbundet, och minst en gång var tolfte månad, se över förteckningen i bilaga II.
5 Genom genomförandebeslut 2011/515/Gusp av den 23 augusti 2011 om genomförande av beslut 2011/273 (EUT L 218, s. 20) ändrade rådet beslut 2011/273, bland annat för att de aktuella restriktiva åtgärderna skulle tillämpas på ytterligare personer och enheter. I enlighet med artikel 1 i det genomförandebeslutet fördes namnen på 15 fysiska personer och fem enheter, vilka angavs i bilagan till det beslutet, upp i förteckningen i bilagan till beslut 2011/273. Sökandens namn återfanns bland dessa, inbegripet dagen för uppförandet i förteckningen, nämligen den ”23.8.2011”, och följande skäl:
”Nära affärspartner till Maher al-Asad. Känd för att ekonomiskt stödja den syriska regimen.”
6 På grundval av artikel 215.2 FEUF och beslut 2011/273 antog rådet samma dag genomförandeförordning (EU) nr 843/2011 om genomförande av förordning (EU) nr 442/2011 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Syrien (EUT L 218, s. 1). Sökandens namn anges i denna med samma upplysningar och samma skäl som i bilagan till genomförandebeslut 2011/515.
7 Den 24 augusti 2011 offentliggjorde rådet, i Europeiska unionens officiella tidning, ett meddelande till de personer och enheter som omfattas av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i beslut 2011/273, som genomförts genom genomförandebeslut 2011/515 och förordning nr 442/2011, som genomförts genom genomförandeförordning nr 843/2011 (EUT C 245, s. 2).
8 Genom beslut 2011/522/Gusp av den 2 september 2011 om ändring av beslut 2011/273 (EUT L 228, s. 16) föreskrev rådet genom en ny ändring av beslut 2011/273 att tillämpningsområdet för beslutet, inbegripet dess bilaga, även skulle omfatta ”personer … som gagnas av eller stöder regimen samt personer … som har anknytning till dem, enligt förteckningen i bilagan”.
9 Rådet ändrade förordning nr 442/2011 genom förordning (EU) nr 878/2011 av den 2 september 2011 om ändring av förordning (EU) nr 442/2011 (EUT L 228, s. 1), i den meningen att bilaga II till denna ska tillämpas på ”personer och enheter som gagnas av eller stöder regimen, eller personer och enheter som har anknytning till dem”.
Beslut 2011/782 och förordning nr 36/2012
10 I beslut 2011/782/Gusp av den 1 december 2011 om restriktiva åtgärder mot Syrien och om upphävande av beslut 2011/273 (EUT L 319, s. 56) fann rådet att det, med hänsyn till hur allvarlig situationen i Syrien hade blivit, var nödvändigt att införa ytterligare restriktiva åtgärder. Av tydlighetsskäl har de åtgärder som införts genom beslut 2011/273 och de ytterligare åtgärderna samlats i ett enda rättsligt instrument. I artikel 18 i beslut 2011/782 föreskrivs begränsningar för inresa till Europeiska unionen och i artikel 19 i detta föreskrivs att penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör personer och enheter vars namn anges i bilaga I till beslutet ska frysas. Sökandens namn anges på rad 50 i den tabell som innehåller den aktuella förteckningen, nämligen under rubriken ”A. Personer”, med samma upplysningar och samma skäl som i bilagan till genomförandebeslut 2011/515.
11 Den 2 december 2011 offentliggjorde rådet, i Europeiska unionens officiella tidning, ett meddelande till de personer och enheter som omfattas av de restriktiva åtgärderna enligt beslut 2011/782 och förordning nr 442/2011, som genomförts genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 1244/2011 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Syrien (EUT C 351, s. 14).
12 Förordning nr 442/2011 har ersatts av rådets förordning (EU) nr 36/2012 av den 18 januari 2012 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Syrien och om upphävande av förordning (EU) nr 442/2011 (EUT L 16, s. 1). Sökandens namn anges i förteckningen i bilaga II till förordning nr 36/2012 med samma upplysningar och samma skäl som i bilagan till genomförandebeslut 2011/515 och genomförandeförordning nr 843/2011.
13 Den 24 januari 2012 offentliggjorde rådet, i Europeiska unionens officiella tidning, ett meddelande till de personer och enheter som omfattas av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i beslut 2011/782 och förordning nr 36/2012 om restriktiva åtgärder mot Syrien (EUT C 19, s. 5).
Beslut 2012/739
14 Genom rådets beslut 2012/739/Gusp av den 29 november 2012 om restriktiva åtgärder mot Syrien och om upphävande av beslut 2011/782 (EUT L 330, s. 21) samlades de restriktiva åtgärderna i en enda rättsakt. Sökandens namn anges på rad 48 i tabellen i bilaga I till beslut 2012/739 med samma upplysningar och samma skäl som i bilagan till genomförandebeslut 2011/515.
15 Den 30 november 2012 offentliggjorde rådet, i Europeiska unionens officiella tidning, ett meddelande till de personer och enheter som omfattas av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i beslut 2012/739, och förordning nr 36/2012, som genomförts genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 1117/2012 av den 29 november 2012 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Syrien (EUT C 370, s.6). Rådets genomförandeförordning (EU) nr 1117/2012 av den 29 november 2012 om genomförande av artikel 32.1 i förordning (EU) nr 36/2012 (EUT L 330, s. 9) inverkar inte på uppgifterna angående sökanden.
16 Rådets genomförandebeslut 2013/185/Gusp av den 22 april 2013 om genomförande av beslut 2012/739 (EUT L 111, s. 77) syftar till att uppdatera förteckningen över de personer och enheter som omfattas av de restriktiva åtgärder som anges i bilaga I till beslut 2012/739. Sökandens namn anges på rad 48 i tabellen i bilaga I med samma upplysningar och samma skäl som i bilagorna till de ovannämnda rättsakterna.
17 Rådets genomförandeförordning (EU) nr 363/2013 av den 22 april 2013 om genomförande av förordning nr 36/2012 (EUT L 111, s. 1) innehåller samma upplysningar och samma skäl som dem i bilagorna till de ovannämnda rättsakterna.
18 Den 23 april 2013 offentliggjorde rådet, i Europeiska unionens officiella tidning, ett meddelande till de personer och enheter som omfattas av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i beslut 2012/739, som genomförts genom genomförandebeslut 2013/185 och förordning nr 36/2012, som genomförts genom genomförandeförordning nr 363/2013 (EUT C 115, s. 5).
Beslut 2013/255
19 Den 31 maj 2013 antog rådet beslut 2013/255/Gusp om restriktiva åtgärder mot Syrien (EUT L 147, s. 14). Sökandens namn anges på rad 48 i tabellen i bilaga I till det beslutet med samma upplysningar och samma skäl som i bilagorna till de ovannämnda rättsakterna.
20 Den 1 juni 2013 offentliggjorde rådet, i Europeiska unionens officiella tidning, ett meddelande till de personer och enheter som omfattas av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i beslut 2013/255 och förordning nr 36/2012 (EUT C 155, s. 1).
Förfarandet och parternas yrkanden
21 Genom ansökan, som inkom till tribunalens kansli den 4 november 2011, väckte sökanden talan om ogiltigförklaring av genomförandebeslut 2011/515 och genomförandeförordning nr 843/2011 till den del de avser sökanden. Sökanden väckte vidare en talan om skadestånd.
22 Genom särskild handling, som inkom till tribunalens kansli den 3 februari 2012, framställde sökanden interimistiskt en begäran om uppskov med verkställigheten av genomförandebeslut 2011/515 och genomförandeförordning nr 843/2011, till den del de avser honom, fram till dess att tribunalen meddelar dom i målet. Tribunalens ordförande avslog ansökan i beslut av den 17 februari och den 23 april 2012, i mål T‑572/11 R och T‑572/11 RII, Hassan mot rådet.
23 I repliken, som inkom till tribunalens kansli den 11 april 2012 justerade sökanden sina yrkanden om ogiltigförklaring till att även avse beslut 2011/782 och förordning nr 36/2012 till den del de avser honom. Rådet noterade sökandens begäran i duplik som inkom till tribunalens kansli den 13 juni 2012.
24 I en inlaga som inkom till tribunalens kansli den 8 juli 2013 justerade sökanden sina yrkanden om ogiltigförklaring till att omfatta även beslut 2012/739, genomförandebeslut 2013/185, genomförandeförordning nr 363/2013 och beslut 2013/255, till den del de avser sökanden. Rådet avstod från att yttra sig i detta avseende.
25 I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, förordnades referenten att tjänstgöra på sjunde avdelningen, varför målet tilldelades denna avdelning.
26 På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen att inleda det muntliga förfarandet och, som en processledande åtgärd enligt artikel 64 i tribunalens rättegångsregler, att anmoda rådet att besvara vissa skriftliga frågor och att inge vissa handlingar. Rådet efterkom denna begäran.
27 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 28 februari 2014.
28 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara genomförandebeslut 2011/515, genomförandeförordning nr 843/2011, beslut 2011/782, förordning nr 36/2012, beslut 2012/739, genomförandebeslut 2013/185, genomförandeförordning nr 363/2013 och beslut 2013/255, till den del de avser honom,
– slå fast att rådet är utomobligatoriskt ansvarigt för de restriktiva åtgärder som vidtogs mot honom, tillerkänna honom ett belopp på 250 000 euro per månad från den 1 september 2011, för att ersätta den ekonomiska skada han lidit och ett symboliskt belopp på en euro för hans ideella skada, samt förplikta rådet att ersätta framtida ekonomisk skada, och
– förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
29 Rådet har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan,
– avvisa skadeståndsyrkandet, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Huruvida ansökan om justering av yrkandena kan tas upp till sakprövning
30 Såsom framgår ovan av punkterna 23 och 24 har rådet, sedan talan väcktes i förevarande mål, vid flera tillfällen ändrat eller upphävt de rättsakter som avses i ansökan om ogiltigförklaring och som innehåller bilagor med förteckningen över de personer och enheter som omfattas av de aktuella restriktiva åtgärderna, i vilken sökandens namn anges. Sökanden har således justerat sina yrkanden.
31 När ett beslut eller en förordning som direkt och personligen berör en enskild under förfarandets gång ersätts med en annan rättsakt med samma föremål, ska denna enligt rättspraxis betraktas som en ny omständighet som ger sökanden möjlighet att justera sina yrkanden och grunder. Det skulle nämligen strida mot god rättskipning och processekonomiska krav att tvinga sökanden att väcka en ny talan. Det vore dessutom oskäligt om institutionen i fråga – till bemötande av den kritik mot en rättsakt som framförts i en ansökan som getts in till unionsdomstolen – kunde ändra rättsakten eller byta ut den mot en annan och under förfarandet åberopa denna ändring eller detta byte för att frånta motparten möjligheten att utvidga sina ursprungliga yrkanden och grunder till att avse den senare rättsakten, eller att anföra ytterligare yrkanden och grunder gentemot denna (förstainstansrättens dom av den 23 oktober 2008 i mål T‑256/07, People’s Mojahedin Organization of Iran mot rådet, REG 2008, s. II‑3019, punkt 46, och av den 6 september 2013 i mål T‑110/12, Iranian Offshore Engineering & Construction mot rådet, punkt 16).
32 För att kunna tas upp till sakprövning måste emellertid en ansökan om justering av yrkanden ges in inom den talefrist som föreskrivs i artikel 263 sjätte stycket FEUF. Enligt fast rättspraxis omfattas denna frist nämligen av tvingande rätt och ska tillämpas av unionsdomstolen på ett sådant sätt att rättssäkerhet och likhet inför lagen säkerställs (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 18 januari 2007 i mål C‑229/05 P, PKK och KNK mot rådet, REG 2007, s. I‑439, punkt 101). Det ankommer således på rätten att pröva, i förekommande fall ex officio, huruvida tidsfristen har iakttagits (domen i det ovannämnda målet Iranian Offshore Engineering & Construction mot rådet, punkt 17).
33 Beträffande rättsakter om restriktiva åtgärder mot en person eller enhet, börjar tvåmånadersfristen, enligt artikel 263 sjätte stycket FEUF, för övrigt att löpa först antingen den dag då den berörde personligen meddelas rättsakten om dennes adress är känd, eller den dag då ett meddelande publiceras i Europeiska unionens officiella tidning om adressen är okänd (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 23 april 2013 i de förenade målen C‑478/11 P–C‑482/11 P, Gbagbo m.fl. mot rådet, punkterna 59–62).
34 Enligt artikel 102.1 i rättegångsreglerna ska slutligen, när fristen för att väcka talan mot en institutions rättsakt börjar löpa vid den tidpunkt då rättsakten offentliggörs, denna frist räknas från slutet av den fjortonde dagen efter den dag då rättsakten offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning. Enligt artikel 102.2 i rättegångsreglerna ska denna tidsfrist dessutom förlängas med tio dagar med hänsyn till avstånd i samtliga fall.
35 Vad i förevarande mål beträffar, för det första, justeringen av yrkandena avseende beslut 2011/782 och förordning nr 36/2012, justerade sökanden sina yrkanden i repliken, som inkom till tribunalens kansli den 11 april 2012, medan de rättsakterna antogs den 1 december 2011 respektive den 18 januari 2012.
36 Det framgår emellertid varken av handlingarna i målet eller av de svar som rådet gav i detta avseende under förhandlingen, att dessa rättsakter delgavs den berörde personligen, trots att rådet sedan den 22 november 2011 hade kännedom om sökandens adress. Den dagen erkände rådet nämligen mottagandet av den skrivelse som sökandens advokater hade sänt till det den 17 november 2011. I den skrivelsen bad advokaterna rådet att till adressen i fråga sända dem samtliga upplysningar som kunde motivera att restriktiva åtgärder vidtogs mot sökanden.
37 Det står inte rådet fritt att godtyckligt välja hur dess beslut ska meddelas de berörda. Det framgår nämligen av punkt 61 i domen i det ovannämnda förenade målen Gbagbo m.fl. mot rådet att domstolen fann att rättsakter som avses i en ansökan om ogiltigförklaring får meddelas indirekt, genom att ett meddelande offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, endast när det är omöjligt för rådet att genomföra en delgivning. En annan slutsats skulle de facto innebära att rådet med lätthet skulle kunna undandra sig delgivningsskyldigheten.
38 Det framgår av rättspraxis att om ansökan om justering av yrkandena avser en rättsakt som innebär att restriktiva åtgärder införs mot en person eller en enhet och rättsakten inte har meddelats sökanden personligen, trots att institutionen kände till dennes adress, har sökandens tidsfrist för att justera yrkandena avseende den rättsakten inte börjat löpa. Sökandens ansökan kan därför inte anses ha getts in för sent (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 6 september 2013 i de förenade målen T‑35/10 och T‑7/11, Bank Melli Iran mot rådet, punkt 59, och av den 16 september 2013 i mål T‑8/11, Bank Kargoshaei m.fl. mot rådet, punkt 44). Eftersom beslut 2011/782 och förordning nr 36/2011 i förevarande fall inte meddelades sökanden personligen, trots att rådet kände till hans adress, ska ansökan om justering av yrkandena beträffande de rättsakterna anses kunna prövas i sak.
39 Vad för det andra beträffar justeringen av yrkandena avseende beslut 2012/739, genomförandebeslut 2013/185, genomförandeförordning nr 363/2013 och beslut 2013/255, justerade sökanden sina yrkanden i den inlaga som inkom till tribunalens kansli den 8 juli 2013.
40 Det framgår härvid av handlingar som rådet har gett in i samband med en åtgärd för processledning att beslut 2012/739 delgavs sökanden den 30 november 2012. Eftersom fristen för att väcka talan om ogiltigförklaring av det beslutet löpte ut den 11 februari 2013, har ansökan om justering inkommit för sent och ska därför avvisas.
41 Efter det att genomförandebeslut 2013/185, genomförandeförordning nr 363/2013 och beslut 2013/255 antogs, delgavs dessa rättsakter sökanden personligen den 13 maj och den 3 juni 2013. Under dessa förhållanden inkom sökandens ansökan om justering av yrkandena beträffande de rättsakterna inom två månader och tio dagar efter mottagandet av de personliga delgivningarna i den mening som avses i artikel 263, sjätte stycket FEUF och artikel 102.2 i rättegångsreglerna. Sökandens ansökan om justering av yrkandena kan därför prövas i sak till den del de avser dessa rättsakter.
42 Av vad anförts följer att sökandens yrkanden om ogiltigförklaring i förevarande mål kan tas upp till sakprövning till den del de avser ogiltigförklaring av genomförandebeslut 2011/515, genomförandeförordning nr 843/2011, beslut 2011/782, förordning nr 36/2012, genomförandebeslut 2013/185, genomförandeförordning nr 363/2013 och beslut 2013/255 i den mån dessa rättsakter avser sökanden (nedan tillsammans kallade de angripna rättsakterna).
Ansökan om ogiltigförklaring
43 Till stöd för sin talan har sökanden åberopat sex grunder. Den första grunden avser en uppenbart oriktig bedömning. I den andra grunden har sökanden gjort gällande åsidosättande av rätten till försvar, rätten till ett effektivt domstolsskydd och av motiveringsskyldigheten. Sökanden har som tredje grund gjort gällande att rätten till egendom och proportionalitetsprincipen åsidosatts. Den fjärde grunden avser åsidosättande av oskuldspresumtionen. I den femte grunden har sökanden gjort gällande åsidosättande av rådets riktlinjer av den 2 december 2005 för genomförande och utvärdering av restriktiva åtgärder inom ramen för Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Sökanden har som sjätte grund anfört maktmissbruk.
44 Tribunalen anser att den andra grunden ska prövas först, och därefter den första.
Den andra grunden, åsidosättande av rätten till försvar, rätten till ett effektivt domstolsskydd och motiveringsskyldigheten
45 Den andra grunden sönderfaller i huvudsak i två delar avseende, för det första, åsidosättande av rätten till försvar och av rätten till ett effektivt domstolsskydd, samt för det andra åsidosättande av motiveringsskyldigheten.
– Delgrunden avseende åsidosättande av rätten till försvar och av rätten till ett effektivt domstolsskydd
46 Sökanden har i huvudsak gjort gällande att han inte i god tid meddelades om att rådet hade vidtagit åtgärder mot honom. Rådet riktade inte någon formell delgivning till honom, så att han kunde få kännedom om skälen till att hans namn hade förts upp i förteckningarna i de angripna rättsakterna. Enligt hans uppfattning innebär rätten till ett effektivt domstolsskydd bland annat att rådet har skyldighet att meddela den person eller enhet som berörs av de restriktiva åtgärderna om skälen till att dess namn fördes upp i förteckningen. Sökanden har i övrigt gjort gällande att påståendet att rådet inte hade kännedom om hans adress står i strid med påståendet att han är en välkänd person i den syriska ekonomiska eliten. Slutligen fråntog rådet honom möjligheten att på ett ändamålsenligt sätt göra gällande rätten till försvar när de omtvistade åtgärderna vidtogs.
47 Rådet har hävdat att sökandens argument saknar grund.
48 Enligt fast rättspraxis ska rätten till försvar, som fastställs i artikel 41.2 i unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, innefatta rätten att yttra sig och rätten att få tillgång till akten, med förbehåll för berättigade intressen vad avser sekretess (domstolens dom av den 18 juli 2013 i de förenade målen C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, kommissionen m.fl. mot Kadi, nedan kallat målet Kadi II, punkt 99).
49 Rätten till ett effektivt domstolsskydd, som fastställs i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, innebär att den berörde ges möjlighet att få kännedom om de skäl som ligger till grund för det beslut som fattats rörande honom eller henne, antingen genom att läsa själva beslutet eller genom att på begäran underrättas om skälen för beslutet. Detta är nödvändigt för att den berörde ska kunna ta till vara sina rättigheter under bästa möjliga förutsättningar och, med kännedom om samtliga omständigheter, kunna avgöra huruvida det finns anledning att väcka talan vid behörig domstol samt för att behörig domstol fullt ut ska kunna pröva lagenligheten av det aktuella beslutet (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Kadi II, punkt 100 och där angiven rättspraxis).
50 Enligt artikel 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna tillåts emellertid begränsningar i utövandet av de rättigheter som anges i densamma, under förutsättning att begränsningen inte påverkar kärnan i den grundläggande rättigheten i fråga. I enlighet med proportionalitetsprincipen fordras dessutom att begränsningen är nödvändig och verkligen motsvarar de mål av allmänintresse som erkänts av unionen (se domen i det ovannämnda målet Kadi II, punkt 101 och där angiven rättspraxis).
51 Ett påstående om kränkning av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd måste dessutom prövas mot bakgrund av de specifika omständigheterna i varje enskilt fall, framför allt den aktuella rättsaktens beskaffenhet, det sammanhang i vilket den antagits och rättsreglerna på det aktuella området (domen i det ovannämnda målet Kadi II, punkt 102).
52 I fråga om rätten till försvar för den som blivit föremål för restriktiva åtgärder ska unionsdomstolen göra åtskillnad mellan å ena sidan att en person eller en enhet för första gången förs upp i förteckningen över dem som ska omfattas av restriktiva åtgärder och å andra sidan att namnet på denna person eller enhet bibehålls i förteckningen enligt senare beslut.
53 Det kan nämligen inte krävas av unionsmyndigheterna att de upplyser om skälen till att namnet på en person eller enhet förs upp i den aktuella förteckningen innan personen eller enheten för första gången förs upp i förteckningen. En sådan upplysning skulle nämligen kunna äventyra effektiviteten av de åtgärder för frysning av penningmedel och ekonomiska resurser som införs genom dessa beslut (se tribunalens dom av den 13 september 2013 i mål T‑383/11, Makhlouf mot rådet, punkterna 38 och 39 samt där angiven rättspraxis).
54 I fråga om ett beslut att namnet på en person eller en enhet ska bibehållas i den aktuella förteckningen, har den behöriga unionsmyndigheten en skyldighet att, innan beslutet antas, underrätta den personen om de uppgifter som myndigheten förfogar över beträffande denne och som kan läggas till grund för myndighetens beslut. Detta är nödvändigt för att personen i fråga ska kunna ta till vara sina rättigheter (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Kadi II, punkterna 111 och 112).
55 I förevarande fall föreskrivs i artikel 5 i beslut 2011/273 och artikel 14.2 och 14.3 i förordning nr 442/2011, vars innehåll i huvudsaklig del återges i artikel 21 i beslut 2011/782, artikel 15.3 i förordning nr 36/2012 och artikel 30.2 i beslut 2013/255, att rådet ska meddela sitt beslut, inbegripet skälen för uppförandet i förteckningen, till den berörda personen eller enheten, antingen direkt om adressen är känd, eller genom att ett meddelande offentliggörs, så att personen eller enheten ges tillfälle att lämna synpunkter.
56 Tribunalen erinrar först och främst, såsom framgår av punkt 36 ovan, om att rådet hade kännedom om sökandens adress först den 22 november 2011. Rådet kunde därför inte delge sökanden personligen de rättsakter som är daterade före den dagen.
57 Vad först och främst avser de rättsakter som angripits i ansökan, det vill säga genomförandebeslut 2011/515 och genomförandeförordning nr 843/2011, finner tribunalen i likhet med rådet att sökanden hade kunnat få kännedom om att de rättsakterna antagits, genom meddelandet av den 24 augusti 2011, som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning, till de personer och enheter som omfattas av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i beslut 2011/273 och förordning nr 442/2011, som genomförts genom de båda ovannämnda rättsakterna (se ovan punkt 7). Eftersom rådet inte hade kännedom om sökandens adress vid den tidpunkt då de ovannämnda rättsakterna antogs, kan det inte klandras för att ha åsidosatt sökandens rätt till försvar genom att inte delge denne personligen.
58 Det kan i övrigt inte anses motsägelsefullt att å ena sidan påstå att sökanden är nära förbunden med Maher Al-Assad och å den andra inte ha kännedom om hans adress. Tribunalen erinrar, såsom rådet har gjort gällande, om att unionens institutioner har begränsade resurser i Syrien för att söka privatadresserna till samtliga fysiska personer som omfattas av restriktiva åtgärder, och att detta i synnerhet gäller i orostider. Rådets praxis att delge berörda fysiska personer endast på konkreta adresser, om dessa är kända, och inte till ungefärliga adresser i Syrien, som sökanden verkar ha gjort gällande, är motiverad med hänsyn till att andra än den berörde annars kan öppna och läsa delgivningen och med hänsyn till att de restriktiva åtgärderna utgör ett känsligt område. Slutligen kan slutsatser om sökandens anknytning till Maher Al-Assad dras av andra omständigheter än sökandens adress.
59 Vad vidare beträffar de rättsakter av vilka det yrkades ogiltigförklaring i repliken av den 11 april 2012 och i skrivelsen om justering av yrkanden av den 8 juli 2013, det vill säga beslut 2011/782, förordning nr 36/2012, genomförandebeslut 2013/185, genomförandeförordning nr 363/2013 och beslut 2013/255, konstaterar tribunalen att enligt den rättspraxis som angetts i punkt 54 och med beaktande av den omständigheten att rådet kände till sökandens adress sedan den 22 november 2011 skulle rådet ha underrättat sökanden om justeringarna genom ett personligt meddelande. Även om rådet gjorde så avseende de tre sista av ovan nämnda rättsakter, underrättade inte rådet sökanden genom ett personligt meddelande avseende de två första rättsakterna. Rådet borde härvidlag ha underrättat sökanden personligen om skälen till varför hans namn fortfartande stod uppfört i förteckningen i dessa rättsakter.
60 Enligt rättspraxis innebär inte nödvändigtvis den omständigheten att sökanden inte har underrättats personligen att rättsakten ogiltigförklaras om sökandens rättigheter har garanterats. Det förhåller sig nämligen så, att när rådet inte har iakttagit sin skyldighet att underrätta sökanden om en rättsakt personligen, men sökanden har fått kännedom om rättsakten och har väckt talan mot den inom fristen påverkas inte hans rätt till försvar, eftersom han har beretts möjlighet att försvara sig (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Makhlouf mot rådet, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
61 I förevarande fall innebär inte avsaknaden av ett personligt meddelande, i motsats till vad sökanden har hävdat, att hans rätt till försvar eller hans rätt till ett effektivt rättsligt skydd har åsidosatts, eftersom denna omständighet inte har förhindrat honom att få kännedom om de individuella och specifika skälen för de restriktiva åtgärder som vidtagits mot honom eller att kunna agera utifrån denna vetskap. Tribunalen erinrar vidare om att sökanden inte har anfört något argument som visar att denna brist har försvårat för honom att försvara sig mot rådet under det administrativa förfarandet eller vid tribunalen (se, analogt, tribunalens dom av den 21 mars 2012 i de förenade målen T‑439/10 och T‑440/10, Fulmen och Mahmoudian mot rådet, punkt 68). Tribunalen konstaterar slutligen att yrkandena efter det att de justerats med avseende på beslut 2011/782 och förordning nr 36/2012 hur som helst kunde prövas i sak (se punkt 37 ovan) och att sökanden därför har kunnat väcka talan vid unionsdomstolen med stöd av artikel 275 andra stycket FEUF i förening med artikel 263 fjärde och sjätte styckena FEUF.
62 Den omständigheten att sökanden inte har meddelats vissa av de angripna rättsakterna personligen innebär i förevarande fall inte att de ska ogiltigförklaras.
63 Slutsatsen av detta är att rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd har iakttagits.
64 Talan ska således inte bifallas såvitt avser den andra grundens första del.
– Delgrunden att motiveringsskyldigheten har åsidosatts
65 Sökanden har gjort gällande att rådet har begränsat sig till att ange vaga och allmänna skäl för att motivera att hans namn förts upp i förteckningen i de angripna rättsakterna. Sökanden har påpekat att enligt rättspraxis är motiveringsskyldigheten – mot bakgrund av den omständigheten att personer och enheter som blir föremål för restriktiva åtgärder inte har rätt till någon förhandling innan så sker – än mer betydelsefull. Motiveringen ska inte bara innehålla den rättsliga grunden för den berörda rättsakten utan även de specifika och konkreta skäl som har medfört att rådet, vid utövandet av sin rätt till en skönsmässig bedömning, har funnit att berörda personer eller enheter ska bli föremål för restriktiva åtgärder.
66 Rådet har bestritt sökandens argument.
67 Enligt fast rättspraxis följer skyldigheten att motivera ett beslut som går någon emot av principen om iakttagande av rätten till försvar och syftar till att dels ge den som berörs av en sådan rättsakt tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om den är välgrundad eller om den eventuellt är behäftad med ett fel som gör att dess giltighet kan ifrågasättas vid unionsdomstolen, dels göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva rättsaktens giltighet (se domstolens dom av den 15 november 2012 i mål C‑417/11 P, rådet mot Bamba, punkt 49 och där angiven rättspraxis).
68 Tribunalen erinrar även om att enligt artikel 296 FEUF ska motiveringen vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning (se domen i det ovannämnda målet Makhlouf mot rådet, punkt 61 och där angiven rättspraxis).
69 Tribunalen påpekar att med avseende på restriktiva åtgärder som har vidtagits inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är det, eftersom den berörda personen inte har rätt att höras innan ett initialt beslut om frysning av penningmedel och ekonomiska resurser antas, extra viktigt att motiveringsskyldigheten respekteras då den utgör dennes enda garanti för att, åtminstone sedan beslutet väl antagits, på ett ändamålsenligt sätt kunna använda de rättsmedel som står till vederbörandes förfogande för att bestrida beslutets laglighet (se domen i det ovannämnda målet Makhlouf mot rådet, punkt 62 och där angiven rättspraxis).
70 Motiveringen av en rättsakt som antagits av rådet, genom vilken en åtgärd avseende frysning av penningmedel införs, ska följaktligen behandla de specifika och konkreta skäl som föranlett rådet att inom ramen för dess utrymme för skönsmässig bedömning anse att den berörda personen ska bli föremål för en sådan åtgärd (domen i det ovannämnda målet Makhlouff mot rådet, punkt 63, och där angiven rättspraxis).
71 Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till kan ha (se domen i det ovannämnda målet Makhlouf mot rådet, punkt 64 och där angiven rättspraxis).
72 Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området (se domen i det ovannämnda målet Makhlouf mot rådet, punkt 65 och där angiven rättspraxis).
73 En rättsakt som går någon emot ska anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att han eller hon har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne (se domen i det ovannämnda målet Makhlouf mot rådet, punkt 66 och där angiven rättspraxis).
74 Tribunalen erinrar först och främst om, rörande de allmänna skälen för unionen att vidta restriktiva åtgärder mot Syrien, att de tre inledande skälen till beslut 2011/273, vilka även återfinns i de senare antagna angripna rättsakterna, har följande lydelse:
”(1) Den 29 april 2011 uttryckte Europeiska unionen sin djupa oro över utvecklingen av situationen i Syrien och insättandet av militära styrkor och säkerhetsstyrkor i ett antal syriska städer.
(2) Unionen fördömde med kraft det brutala kuvandet, bland annat med skarp ammunition, av fredliga protester på olika platser i Syrien, vilka har resulterat i att flera demonstranter har dödats och i att människor har skadats samt inneburit godtyckliga frihetsberövanden, och uppmanade de syriska säkerhetsstyrkorna att visa återhållsamhet i stället för förtryck.
(3) Mot bakgrund av den allvarliga situationen bör det införas restriktiva åtgärder mot Syrien och mot de personer som är ansvariga för det våldsamma förtrycket av civilbefolkningen i Syrien.”
75 I artikel 4.1 i beslut 2011/273 stadgas att ”[A]lla tillgångar och ekonomiska resurser som tillhör, ägs, innehas eller kontrolleras av personer som är ansvariga för det våldsamma förtrycket av civilbefolkningen i Syrien, och fysiska eller juridiska personer samt enheter som har anknytning till dem, enligt förteckningen i bilagan, ska frysas”.
76 Vad beträffar rättsakter som antagits senare än genomförandebeslut 2011/515 och genomförandeförordning nr 843/2011 erinrar tribunalen om att artikel 4 i beslut 2011/273 har ändrats enligt följande genom beslut 2011/522:
”Alla penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör, eller ägs, innehas eller kontrolleras av personer som är ansvariga för det våldsamma förtrycket av civilbefolkningen i Syrien, personer och enheter som gagnas av eller stöder regimen samt personer och enheter som har anknytning till dem, enligt förteckningen i bilagan, ska frysas.”
77 Motiveringen till denna ändring framgår särskilt av skäl 4 i beslut 2011/522. Detta skäl har följande lydelse:
”Restriktionerna mot inresa samt frysningen av penningmedel och ekonomiska resurser bör tillämpas på ytterligare personer och enheter som gagnas av eller stöder regimens politik, särskilt mot personer och enheter som finansierar regimen eller tillhandahåller regimen logistiskt stöd, i synnerhet säkerhetsapparaten, eller som undergräver ansträngningarna för att få till stånd en fredlig övergång till demokrati i Syrien.”
78 Det framgår av den rättspraxis som bygger på domen i det ovannämnda målet Makhlouf mot rådet att man kan utgå från att den allmänna bakgrund till vilken det hänvisas i beslut 2011/273 är känd för betydelsefulla personer i det syriska samhället. Samir Hassan är, enligt handlingarna i målet, en känd väletablerad affärsman i Syrien som genom sin yrkesverksamhet är kapabel att hålla sig underrättad om de beslut om frysning av penningmedel som har fattats med avseende på honom.
79 Dessutom är, i motsats till vad sökanden har hävdat, de allmänna kriterierna klara och avser uteslutande konkreta personer eller enheter. Även om kriterierna ger rådet ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen är de nämligen inte godtyckliga, såtillvida som de anger vissa gränser. Det ska härvidlag konstateras att dessa kriterier uteslutande är tillämpliga på personer som är ansvariga för förtrycket av civilbefolkningen i Syrien samt på personer och enheter som har anknytning till nämnda personer och, efter det att beslut 2011/522 har antagits, på personer och enheter som gynnas av den syriska regimens politik och på personer och enheter som ekonomiskt och logistiskt stödjer regimen. Under sådana omständigheter kan det konstateras, i motsats till vad sökanden har hävdat, att de allmänna kriterierna gör det möjligt att utpeka de personer och enheter som de angripna rättsakterna riktas mot.
80 Vidare, vad beträffar skälen för att föra upp sökanden i förteckningen i genomförandebeslut 2011/515 och senare rättsakter, erinrar tribunalen om att de avser den omständigheten att sökanden dels är en person som står Maher Al‑Assad nära, dels är känd för det ekonomiska stöd som han lämnar till den syriska regimen.
81 Vad först beträffar skälet att sökanden står Maher Al-Assad nära konstaterar tribunalen att även detta skäl är klart och precist i den mening som avses i rättspraxis, såtillvida som sökanden har beretts möjlighet att bestrida att det finns ett band mellan honom och Maher Al-Assad. Vidare ska den motivering som angetts beträffande Maher Al-Assad beaktas vid prövningen av om motiveringsskyldigheten är uppfylld. Det framgår tydligt av denna motivering att Maher Al-Assad, enligt rådet, är en av de ansvariga för förtrycket av civilbefolkningen i Syrien. I beslut 2011/273 beskrivs han som ”[c]hef för 4:e armédivisionen, medlem av Baathpartiets centralkommando, en av republikanska gardets starka män; tongivande ledare för de repressiva åtgärderna mot demonstranter”.
82 Vad därefter beträffar skälet att sökanden är känd för det ekonomiska stöd som han lämnar till den syriska regimen, visar den omständigheten att sökanden har ingett åtskilliga handlingar för att bevisa att han inte deltar i någon ekonomisk verksamhet i syfte att stödja regimen, att den motivering som rådet har lämnat har möjliggjort för honom att förstå de rättsakter som riktats mot honom och att bestrida deras sanningsenlighet eller relevans.
83 Härav följer att motiveringen uppfyller de regler som angetts i punkterna 67–73 ovan. Motiveringen har nämligen möjliggjort för sökanden att förstå skälen till varför hans namn förts upp i den berörda förteckningen, det vill säga på grund av hans band till en person som är ansvarig för det brutala förtryck som utövats mot civilbefolkningen i Syrien. Motiveringen har även möjliggjort för honom att bestrida sanningsenligheten i detta, vilket framgår av hans argumentation och de bevis som han åberopat beträffande den första grunden.
84 Med den motivering som lämnats uppfyller således rådet sin motiveringsskyldighet enligt artikel 296 andra stycket FEUF.
85 Talan ska således inte bifallas såvitt avser den andra grundens andra del, och således inte på någon del av den andra grunden.
Den första grunden: uppenbart oriktig bedömning
86 Sökanden har hävdat att rådet inte har kunnat visa att de skäl som motiverar att han förts upp i de omtvistade förteckningarna är rättsenliga och han har kritiserat rådet för att inte ha angett varifrån upplysningarna kommer och för att inte ha lagt fram några bevis för att han har lämnat ekonomiskt stöd till den syriska regimen. Han har särskilt påpekat att de femton företag som han leder i Syrien har ett socialt syfte och enbart utövar kommersiell och finansiell verksamhet samt att de två banker han är aktieägare i inte har några band till den syriska regimen. Han har vidare aldrig haft någon politisk, eller ens officiell, post, som visar på ett band med makthavarna i Syrien och han var inte styrelseledamot i bolaget Cham Holding i augusti år 2011. Han har påpekat att han i själva verket enbart var minoritetsaktieägare i nämnda bolag, med ett aktieinnehav på 1,714 %. Sökanden har vidare påpekat att den omständigheten att hans namn förts upp i de omtvistade förteckningarna på förslag av en medlemsstat inte visar att det fanns skäl att föra upp hans namn i nämnda förteckningar i de angripna rättsakterna. Sökanden har dessutom hävdat att innehållet i de angripna rättsakterna åsidosätter de allmänna principerna om icke-diskriminering och likabehandling, vilka säkerställs i unionsrätten, eftersom namnet på en annan aktieägare som innehar samma andel i bolaget Cham Holding av rådet har avförts från de omtvistade förteckningarna.
87 Rådet har inledningsvis hävdat att tribunalen enbart ska göra en begränsad kontroll av de restriktiva åtgärder som syftar till att utöva press på regimen i ett tredje land som varken respekterar rättsstaten eller mänskliga rättigheter. Rådet har vidare hävdat att det var välmotiverat att föra upp sökanden i de omtvistade förteckningarna bland annat eftersom han tillhörde det ekonomiskt styrande skiktet i Syrien. Rådet anser att det härvidlag är tillräckligt att sökanden är styrelseledamot och aktieägare i Cham Holding, ett bolag som kontrolleras av Rami Makhlouf, som även han omfattas av restriktiva åtgärder. Slutligen anser rådet att argumentet att det åsidosatte principen om icke-diskriminering inte kan göras gällande, eftersom det bedömde omständigheterna i varje enskilt fall med utgångspunkt i komplexa politiska bedömningar och flera omständigheter, vilka ibland är okända för allmänheten.
88 Enligt rättspraxis kräver den effektiva domstolsprövning som garanteras genom artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna bland annat att unionsdomstolen, vid sin laglighetsprövning av de skäl som legat till grund för beslutet att uppta eller behålla en persons namn i förteckningarna över personer som omfattas av sanktioner, förvissar sig om att det föreligger faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant beslut. Detta förutsätter en undersökning av de faktiska omständigheter som har åberopats i redogörelsen för skälen och som ligger till grund för nämnda beslut, vilket betyder att domstolskontrollen inte är begränsad till en abstrakt bedömning av huruvida de angivna skälen sannolikt är korrekta, utan avser huruvida dessa skäl, eller åtminstone ett skäl som i sig anses utgöra tillräckligt stöd för beslutet, är väl underbyggda (se domen i det ovannämnda målet Kadi II, punkt 119).
89 Det är den behöriga unionsmyndigheten som, vid ett eventuellt bestridande, ska visa att det finns grund för de skäl som har åberopats mot den berörda personen, och inte den berörda personen som ska bevisa motsatsen, det vill säga att det saknas grund för skälen. Däremot är det viktigt att de uppgifter och den bevisning som inges stöder de skäl som har åberopats mot den berörda personen. Om det med stöd av dessa omständigheter inte går att sluta sig till att det finns stöd för ett visst skäl ska unionsdomstolen underkänna det som grund för beslutet om att uppta eller behålla det aktuella namnet i förteckningen (se domen i det ovannämnda målet Kadi II, punkt 121–123).
90 Rådet har hävdat att sökanden är affärsman och tillhör det styrande ekonomiska skiktet i Syrien. Även om det är ett obestridligt faktum att Samir Hassan är affärsman, vilket han själv har medgett, är det emellertid inte detta skäl som de angripna rättakterna vilar på. För att kunna avgöra om rådets beslut är välunderbyggt ska det således prövas om sökandens band med Maher Al-Assad och hans ekonomiska stöd (finansiellt och logistiskt) till den syriska regim som är ansvarig för förtrycket har bevisats.
91 Tribunalen konstaterar inledningsvis att den enda motivering som rådet har lämnat härvidlag är utdrag från handlingar av den 16 augusti 2011 med referensen ”Corea Gusp/0060/11” (rådets dokument 5048/12 och 5710/14) och av den 21 januari 2012 (rådets dokument 5711/14), vilka innehåller samma knappa motivering som den i de angripna rättsakterna, nämligen bland annat att sökanden hade nära affärsmässiga förbindelser med Maher Al‑Assad. Rådet har under dessa omständigheter inte lagt fram någon bevisning som kunde underbygga eller väcka tanken på att det förelåg ett band mellan sökanden och Maher Al-Assad.
92 Rådet har vidare tillhandahållit tribunalen tidningsartiklar om den syriska eliten, ett telegram från US Department of the Treasury (Förenta staternas finansministerium), i vilket Rami Makhlouf utpekas som en person som dragit fördel av korruptionen i Syrien, samt ett utdrag ur ett dokument med rubriken ”Coreu Gusp/0060/11” av den 21 januari 2012 (rådets dokument 5711/14) som innehåller motiveringen att ”Samir Hassan är en av huvudaktieägarna i Cham Holding och leder vissa av dess dotterbolag”, att ”[f]lera av Rami Makhloufs tillgångar […] är registrerade i hans namn” och att ”[h]an äger lager som förvandlats till fångläger”. Rådet har emellertid på en fråga från tribunalen vid förhandlingen inte kunnat lägga fram något bevis till stöd för sina påståenden.
93 Den bevisning som lagts fram av rådet innehåller följaktligen inget som kan underbygga rådets påståenden att sökanden har ett band till Maher Al-Assad eller att han ekonomiskt stödjer den syriska regimen.
94 Härav följer att rådet inte har uppfyllt sin bevisbörda enligt artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, såsom denna har tolkats av domstolen i domen i det ovannämnda målet Kadi II.
95 Talan ska således bifallas på den första grunden och de angripna rättsakterna ska ogiltigförklaras i de delar som avser sökanden utan att det är nödvändigt att pröva de övriga grunder som har åberopats till stöd för talan.
Tidsmässiga verkningar av att de angripna rättsakterna ogiltigförklaras
96 Enligt artikel 264 andra stycket FEUF kan tribunalen, om den anser att det är nödvändigt, ange vilka verkningar av en ogiltigförklarad rättsakt som ska betraktas som bestående. Det framgår av rättspraxis att denna bestämmelse överlämnar till unionsdomstolen att avgöra när dess domar om ogiltigförklaring ska få verkan (se dom av den 12 december 2013 i mål T‑58/12, Nabipour m.fl. mot rådet, punkterna 250 och 251 och där angiven rättspraxis).
97 I detta fall anser tribunalen, av skäl som anges nedan, att det är nödvändigt att upprätthålla de angripna rättsakternas verkningar i tiden fram till att fristen för att överklaga i artikel 56 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol har löpt ut eller, om ett överklagande har ingetts inom fristen, till dess att överklagandet har ogillats.
98 Sökandens intresse av att denna dom om ogiltigförklaring ska få omedelbar verkan ska således vägas mot det syfte av allmänintresse som eftersträvas med unionens politik om restriktiva åtgärder mot Syrien. En modulering av verkningarna i tiden av att en restriktiv åtgärd har ogiltigförklarats kan därför motiveras av nödvändigheten att säkerställa de restriktiva åtgärdernas effektivitet och, ytterst, med hänsyn till tvingande skäl hänförliga till unionens och dess medlemsstaters säkerhet eller internationella förbindelser (se, analogt, i avsaknad av skyldighet att underrätta den berörde på förhand om skälen till varför hans namn initialt fördes upp i förteckningarna, domstolens dom av den 21 december 2011, i mål C‑27/09 P, Frankrike mot People’s Mojahedin Organization of Iran, REU 2011, s. I-13427, punkt 67).
99 En ogiltigförklaring med omedelbar verkan av de angripna rättsakterna skulle möjliggöra för sökanden att flytta samtliga eller delar av sina tillgångar utanför unionen utan att rådet i tid skulle kunna tillämpa artikel 266 FEUF för att avhjälpa de oregelmässigheter som konstaterats i denna dom, med följd att allvarlig och irreparabel skada skulle kunna förorsakas effektiviteten hos samtliga beslut om frysning av tillgångar som rådet i framtiden skulle kunna besluta om i förhållande till sökanden.
100 Vad beträffar tillämpningen av artikel 266 FEUF i förevarande fall erinrar tribunalen om att ogiltigförklaringen i denna dom av beslutet att föra upp sökandens namn i de berörda förteckningarna är en följd av den omständigheten att skälen för att föra upp sökanden i förteckningarna inte underbyggs av tillräcklig bevisning (se punkt 94 ovan). Såtillvida som det ankommer på rådet att besluta om hur denna dom ska verkställas är det inte på förhand uteslutet att sökanden på nytt förs upp i förteckningarna. Rådet har nämligen vid ny prövning möjlighet att på nytt föra upp sökanden i förteckningarna med angivande av tillräckliga skäl.
101 Härav följer att verkningarna av de ogiltigförklarade besluten och förordningarna ska kvarstå i förhållande till sökanden fram till den dag då överklagandetiden löper ut eller, om domen överklagas inom den tiden, fram till dess att överklagandet eventuellt ogillas.
Yrkandet om skadestånd
102 Sökanden har hävdat att han åsamkats allvarlig skada till följd av de åtgärder som vidtagits mot honom. Han har åberopat tre villkor, vilka samtliga ska vara uppfyllda, som utlöser unionens utomobligatoriska ansvar och har yrkat en ersättning på 250 000 euro i månaden från den 1 september 2011 för liden materiell skada och en symbolisk ersättning på 1 euro för liden ideell skada samt ersättning för framtida skada.
103 Rådet har bestritt sökandens argument och anser att denne inte har visat att de villkor som krävs för ett sådant yrkande är uppfyllda.
104 Enligt artikel 340 andra stycket FEUF ska, vad beträffar utomobligatoriskt ansvar, unionen ersätta skada som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar.
105 Det följer av fast rättspraxis att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar i den mening som avses i artikel 340 andra stycket FEUF för rättsstridigt handlande av dess organ förutsätter att ett antal villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs institutionen till last ska vara rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan (domstolens dom av den 29 september 1982 i mål 26/81, Oleifici Mediterranei mot EEG, REG 1982, s. 3057, punkt 16, och förstainstansrättens dom av den 14 december 2005 i mål T‑383/00, Beamglow mot parlamentet m.fl., REG 2005, s. II‑5459, punkt 95, och tribunalens dom av den 23 november 2011 i mål T‑341/07, Sison mot rådet, REU 2011, s. II‑7915, punkt 28).
106 Det faktum att ett av dessa villkor för att det ska föreligga ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen inte är uppfyllt innebär att talan ska ogillas utan att det är nödvändigt att pröva huruvida de två övriga villkoren är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 15 september 1994 i mål C‑146/91, KYDEP mot rådet och kommissionen, REG 1994, s. I‑4199, punkt 81, tribunalens dom i det ovannämnda målet Sison mot rådet, punkt 29, och förstainstansrättens dom av den 20 februari 2002 i mål T‑170/00, Förde-Reederei mot rådet och kommissionen, REG 2002, s. II‑515, punkt 37). Unionsdomstolen är vidare inte skyldig att pröva villkoren i någon viss bestämd ordning (domstolens dom av den 9 september 1999 i mål C‑257/98 P, Lucaccioni mot kommissionen, REG 1999, s. I‑5251, punkt 13).
107 Tribunalen erinrar slutligen om att enligt fast rättspraxis ska det i samtliga yrkanden om skadestånd, oberoende av om det är frågan om en materiell skada eller en ideell skada, symbolisk eller för att få verklig ersättning, anges vari skadan består mot bakgrund av det ifrågasatta handlandet och att skadan i dess helhet ska bedömas uppskattningsvis (se tribunalens dom av den 11 juli 2007 i mål T‑47/03, Sison mot rådet, punkt 250 och där angiven rättspraxis).
108 I förevarande fall ska sökandens yrkande om skadestånd ogillas, eftersom det inte har visats att en skada förelåg. Sökanden har nämligen begränsat sig till att lägga fram siffror över förlorade ekonomiska intäkter utan att lägga fram några bevis rörande vilket belopp dessa intäkter uppgick till före och efter det att hans namn förts upp i de berörda förteckningarna. Han har således inte visat att skadan orsakats av att han inte förfogade över sina tillgångar. Varken skrivelserna från banken i vilka sökanden underrättades om att hans tillgångar hade frusits (bilagorna 5 och 9 till ansökan) eller indragandet av hans bankkort (bilagorna 17 och 18 till ansökan) kan anses utgöra tillräcklig bevisning för att motivera det belopp som har angetts i yrkandet om skadestånd. Sökanden har för övrigt inte heller förklarat hur ett avslöjande av ett avbrott i hans avtalsförhållanden med påstådda leverantörer kunde användas för att fastställa det belopp som har begärts i skadestånd (bilagorna 19–21 till ansökan). Sökanden har vidare vid förhandlingen tillfrågats om bevis som kunde motivera det belopp som begärts i skadestånd utan att någon sådan bevisning lagts fram. Dessutom skulle sökandens påstådda intäktsförlust kunna betraktas som en direkt följd av den ekonomiska försämringen i Syrien sedan de händelser som drabbat landet började.
109 Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska sökandens yrkande om skadestånd ogillas.
Rättegångskostnader
110 Enligt artikel 87.3 i rättegångsreglerna kan tribunalen, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, besluta att kostnaderna ska delas eller att vardera parten ska bära sin kostnad.
111 Eftersom rådet har tappat målet vad avser talan om ogiltigförklaring och sökanden har tappat målet vad avser talan om skadestånd, är det rimligt att tillämpa ovan nämnda bestämmelse så, att rådet ska bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av sökandens rättegångskostnader i denna instans. Sökanden ska bära sina rättegångskostnader och ersätta rådets rättegångskostnader i det interimistiska förfarandet.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjunde avdelningen)
följande:
1) Talan om ogiltigförklaring av rådets beslut 2012/739/Gusp av den 29 november 2012 om restriktiva åtgärder mot Syrien och om upphävande av beslut 2011/782/Gusp avvisas.
2) Följande rättsakter ogiltigförklaras till den del de avser Samir Hassan:
– Rådets genomförandebeslut 2011/515/Gusp av den 23 augusti 2011 om genomförande av beslut 2011/273/Gusp om restriktiva åtgärder mot Syrien.
– Rådets genomförandeförordning (EU) nr 843/2011 av den 23 augusti 2011 om genomförande av förordning (EU) nr 442/2011 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Syrien.
– Rådets beslut 2011/782/Gusp av den 1 december 2011 om restriktiva åtgärder mot Syrien och om upphävande av beslut 2011/273/Gusp.
– Rådets förordning (EU) nr 36/2012 av den 18 januari 2012 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Syrien och om upphävande av förordning (EU) nr 442/2011.
– Rådets genomförandebeslut 2013/185/Gusp av den 22 april 2013 om genomförande av beslut 2012/739/Gusp.
– Rådets genomförandeförordning (EU) nr 363/2013 av den 22 april 2013 om genomförande av förordning (EU) nr 36/2012.
– Rådets beslut 2013/255/Gusp av den 31 maj 2013 om restriktiva åtgärder mot Syrien.
3) Verkan av de beslut och förordningar som ogiltigförklarats ska kvarstå med avseende på Samir Hassan fram till den dag då överklagandetiden löper ut eller, om domen överklagas inom den tiden, fram till dess att överklagandet eventuellt ogillas.
4) Talan om skadestånd ogillas.
5) Europeiska unionens råd ska bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av Samir Hassans rättegångskostnader i denna instans.
6) Samir Hassan ska bära hälften av sina rättegångskostnader i denna instans. Han ska bära sina rättegångskostnader och ersätta rådets rättegångskostnader i det interimistiska förfarandet.
van der Woude | Wiszniewska-Białecka | Ulloa Rubio |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den .
Underskrifter