Mål T‑401/11 P-RENV-RX

(publicering i utdrag)

Missir Mamachi di Lusignano m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Mord på en tjänsteman och hans maka – Regel om att det i fråga om skadestånd ska råda överensstämmelse mellan begäran, klagomål och talan – Skyldighet att säkerställa skydd för personal i unionens tjänst – Orsakssamband – Ekonomisk skada – Solidariskt ansvar – Beaktande av de förmåner som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna – Ideell skada – En institutions ansvar för den ideella skada en avliden tjänsteman har lidit – En institutions ansvar för den ideella skada en avliden tjänstemans rättsinnehavare har lidit”

Sammanfattning – Tribunalens dom (avdelningen för överklaganden) av den 7 december 2017

1.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Orsakssamband – Flera skadeståndsgrundande orsaker – Tillämpning av adekvansteorin och betingelseteorin

(Artikel 340 andra stycket FEUF)

2.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Orsakssamband – En tjänsteman har mördats av en tredje person efter att hans institution åsidosatt sin skyldighet att skydda sin personal – Brutet orsakssamband på grund av en tredje persons agerande – Föreligger inte – Institutionen betraktas som medvållande till skadan

(Artikel 340 andra stycket FEUF)

3.      Överklagande – Grunder – Grund som rör ett överflödigt skäl – Verkningslös grund – Ogillande

(Artikel 256.1 FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)

4.      Tjänstemän – Administrationens biståndsskyldighet – Tillämpningsområde – Räckvidd – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 24)

5.      Talan väckt av tjänstemän – Unionsdomstolens behörighet – En institution konstateras vara solidariskt ansvarig för den skada en tjänsteman har lidit – Omfattas

(Artikel 270 FEUF; tjänsteföreskrifterna, artikel 24)

6.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Skada – Ersättningsgill skada – Flera personer har vållat skadan – De medvållande är solidariskt ansvariga

(Artikel 340 andra stycket FEUF)

7.      Överklagande – Grunder – Otillräcklig motivering – Kriterier som personaldomstolen tillämpat när den fastställt vilket belopp som ska beviljas som ersättning för en skada – Tribunalens prövning

8.      Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Villkor – Skada – Ideell skada med anknytning till det fysiska och psykiska lidande som en mördad tjänsteman upplevt fram till sin död – Irreparabel skada

(Artikel 340 andra stycket FEUF)

9.      Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Villkor – Skada – Ideell skada som en mördad tjänstemans rättsinnehavare har lidit på grund av att den ersättning som ska utgå enligt tjänsteföreskrifterna inte är tillräcklig för att ersätta den skada dessa har lidit – Skada som kan ersättas – Gränser

(Artikel 340 andra stycket FEUF)

10.    Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Skada – Ersättningsgill skada – Ideell skada som orsakats av en närståendes död – Omfattas – Bedömning i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono)

(Artikel 340 andra stycket FEUF)

1.      Två teorier om orsakssamband kan i princip tillämpas för de flesta orsaker till en och samma skada, det vill säga betingelseteorin och adekvansteorin. I unionsrätten synes adekvansteorin vara den som oftast används. Unionen kan endast hållas ansvarig för en skada som utgör en tillräckligt direkt följd av den berörda institutionens rättsstridiga handlande och sökanden måste styrka att om inte felet hade begåtts, så hade skadan inte uppkommit och att detta fel är den avgörande omständigheten för att skadan uppkom.

När det beteende som läggs en institution till last ingår i ett större sammanhang där utomstående också deltagit och den påstådda skadan har en utomståendes beteende som omedelbar orsak, så måste unionsdomstolen dessutom utreda huruvida den utomståendes beteende blev oundvikligt av den enda anledningen att institutionen agerade som den gjorde eller om det tvärtom utgör en självständig viljeyttring. Om det rör sig om en självständig viljeyttring måste unionsdomstolen konstatera att orsakssambandet är brutet. Enligt den rättspraxis som rör artikel 340 andra stycket FEUF omfattar unionens ansvar endast skador som är en direkt följd, eller en tillräckligt direkt följd, av den berörda institutionens olagliga beteende, vilket särskilt utesluter att detta ansvar även omfattar skador som endast kan ses som en långsökt följd av detta beteende. Enligt detta resonemang räcker den enda omständigheten att det olagliga beteendet utgjort ett nödvändigt villkor för att skadan skulle uppstå, i den meningen att den inte hade uppstått i annat fall, inte för att styrka ett orsakssamband.

Dessa principer som kan utläsas ur rättspraxis utgör emellertid inte något absolut hinder mot att tillämpa betingelseteorin och tillåter endast att unionsdomstolen konstaterar att betingelseteorin inte är tillämplig om det endast föreligger ett långsökt samband mellan institutionens fel och skadan och orsakssambandet är brutet. För det fall att skadan är en direkt följd, eller en tillräckligt direkt följd, av institutionens fel kan unionsdomstolen således, e contrario, konstatera att detta fel inte är en så långsökt orsak till skadan att orsakssambandet ska anses brutet och därmed välja att tillämpa betingelseteorin.

(se punkterna 64 och 67–70)

2.      För det fall att en institution har åsidosatt en skyddsskyldighet vilket bidragit till att en skada uppstått som just denna skyldighet var tänkt att förhindra, så ska detta åsidosättande, även om det inte kan anses utgöra den enda orsaken till skadan, anses ha ett tillräckligt direkt samband med skadan. Vad en tredje person, på ett förutsebart eller oförutsebart sätt, har gjort kan unionsdomstolen således inte betrakta som något som gör att orsakssambandet är brutet eller som en omständighet som helt befriar institutionen från dess ansvar, eftersom det i båda fallen, det vill säga institutionens fel och tredje mans beteende, är fråga om omständigheter som bidragit till att samma skada uppstod. I ett fall där en institution har åsidosatt sin skyddsskyldighet, vilket bidragit till att en skada uppstått som just denna skyldighet var tänkt att förhindra, ska denna, mot denna bakgrund, anses som medvållande till skadan, även om den inte kan anses som huvudansvarig för skadan.

(se punkterna 72 och 84)

3.      Se domen.

(se punkt 92)

4.      Förutsättningen för att artikel 24 i tjänsteföreskrifterna ska vara tillämlig är att tjänstemannen lidit skada på grund av sin ställning eller sina uppgifter. Denna bestämmelse är således inte tillämplig när tjänstemannen inte har lidit sin skada under tjänsteutövning.

(se punkt 106)

5.      Unionsdomstolen är behörig att avgöra institutionens ansvar när denna, ensam eller tillsammans med en tredje person, har vållat en tjänsteman en skada. Lydelsen av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna visar nämligen att arten av en tredje persons ansvar inte påverkar institutionens solidariska ansvar som medvållande till en skada som en tjänsteman lidit under tjänsteutövning. Denna bestämmelse visar att unionsdomstolen kan ha anledning att pröva en tvist rörande solidariskt ansvar för en institution vad avser en tredje persons brottsliga gärning, varvid arten av den tredje personens ansvar saknar betydelse för unionsdomstolens behörighet att pröva institutionens solidariska skadeståndsansvar.

(se punkt 113)

6.      Det kan ur medlemsstaternas rättsordningar utläsas en allmän och gemensam princip som går ut på att den nationella domstolen förklarar att medvållande personer är solidariskt ansvariga för samma skada, eftersom det anses som rimligt att den drabbade inte ska behöva avgöra till vilken del respektive medvållande är ansvarig och därmed bära risken för att någon av de medvållande är insolvent. Principen om solidariskt ansvar gäller både för ekonomisk skada och för ideell skada.

(se punkterna 118 och 195)

7.      Se domen.

(se punkt 129)

8.      Det går inte att ur medlemsstaternas rättsordningar utläsa en allmän princip som innebär att en nationell domstol, när en tjänsteman som tjänstgör i tredjeland har mördats i den bostad som ställts till dennes förfogande, hade beslutat om att ersättning ska utgå för en ideell skada bestående i fysiskt och psykiskt lidande som brottsoffret upplevt fram till sin död.

(se punkterna 175 och 176)

9.      Ur medlemsstaternas rättsordningar kan utläsas en allmän och gemensam rättsprincip med innebörden att, när en tjänsteman som tjänstgör i tredjeland har mördats i den bostad som ställts till dennes förfogande, utgör förekomsten av ett system som garanterar automatisk betalning av förmåner till den avlidne tjänstemannens rättsinnehavare inte ett hinder mot att dessa rättsinnehavare, om de anser att skadan inte täcks eller inte fullt täcks av detta system, även erhåller ersättning för sin ideella skada genom att väcka talan vid en nationell domstol. Ur medlemsstaternas rättsordningar går det även att utläsa en allmän och gemensam rättsprincip med innebörden att en ideell skada inte kan ersättas två gånger. Det ankommer således på unionsdomstolen att utreda i vilken mån ett system som garanterar automatisk betalning av förmåner även, helt eller delvis eller inte alls, täcker den ideella skada som rättsinnehavarna orsakats, innan domstolen bestämmer ersättningens belopp.

(se punkterna 194 och 195)

10.    Ur medlemsstaternas rättsordningar kan utläsas en allmän och gemensam rättsprincip med innebörden att den avlidnes rättsinnehavare, som kan vara barn eller föräldrar till den avlidne, har rätt till ersättning för en ideell skada som består i den psykiska smärta som orsakas av en närståendes död. Unionsdomstolen kan inte använda tabeller som upprättats i en enda medlemsstat för att bestämma storleken av ersättningen för den ideella skada rättsinnehavarna till en avliden tjänsteman har lidit. Det ankommer härvid på unionsdomstolen att bestämma detta belopp i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) och därvid ange vilka kriterier som beaktats i detta syfte.

(se punkterna 198 och 200)