Överklagande ingett den 19 september 2016 av HL av den dom som personaldomstolen meddelade den 20 juli 2016 i mål F-112/15 HL mot kommissionen

(Mål T-668/16 P)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Klagande: HL (Bryssel, Belgien) (ombud: advokaten R. Rata)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Klaganden yrkar att tribunalen ska

upphäva den dom som Europeiska unionens personaldomstol meddelade den 20 juli 2016 i mål F-112/15,

ogiltigförklara Europeiska kommissionens tillsättningsmyndighets beslut av den 14 november 2014, utfärdat som administrativt meddelande nr 41-2014, i vilket de tjänstemän som befordrades under 2014 års befordringsförfarande fastställdes, i den mån klaganden inte finns upptagen i förteckningen,

förplikta Europeiska unionen att bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för klaganden.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sitt överklagande åberopar klaganden tre grunder.

Första grunden: felaktig rättstillämpning avseende den första grunden

Genom den första grunden har klaganden hävdat att personaldomstolen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning då den fann att klaganden inte kunde vinna framgång med den första grunden. Klaganden har gjort gällande att personaldomstolen gjorde sig skyldig till fyra fall av felaktig rättstillämpning såvitt avser den första grunden.

För det första fastställde personaldomstolen, i strid med gällande rättspraxis, att den inte behöver pröva lagenligheten av tillsättningsmyndighetens agerande om tillsättningsmyndigheten uppger att den har uppfyllt sina rättsliga skyldigheter och förpliktelser.

För det andra gjorde personaldomstolen sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte tillåta den gemensamma övervakningsmyndighetens rapport som bevis, och genom att underlåta att i sak pröva den omständigheten att de informationskällor som tillsättningsmyndigheten nyttjat bevisligen var ojämförbara.

För det tredje bortsåg personaldomstolen oriktigt och utan motivering från de argument och bevis klaganden förebringat avseende den matematiska utvärderingen av tillsättningsmyndighetens lydelsebaserade bedömningsmetod samt från den andra delen av den första grunden.

För det fjärde presumerade personadomstolen felaktigt att avsaknaden av en faktisk prövning av jämförliga kvalifikationer inte kunde läggas till grund för att ogiltigförklara ett beslut om befordring.

Andra grunden: felaktig rättstillämpning avseende den andra grunden

Genom den andra grunden har klaganden gjort gällande att personaldomstolen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning avseende den andra grunden genom att

för det första, godtyckligt begränsa tillämpningsområdet för artikel 25 i tjänsteföreskrifterna och klagandens grundläggande rättigheter som följer av unionsrätten på ett sätt som är oförenligt med unionslagstiftarens avsikt, och

för det andra, på uppenbart oriktiga grunder fastställa att sökanden inte kunde vinna framgång med den andra grunden.

Tredje grunden: personaldomstolen underlät att göra en oberoende och effektiv rättslig prövning

Genom den tredje grunden har klaganden gjort gällande att personaldomstolen underlät att göra en oberoende och effektiv rättslig prövning, vilket resulterade i att klagandens rätt till ett effektivt rättsmedel åsidosattes.

För det första gjorde referenten, i den förberedande förhandlingsrapporten, skadliga uttalanden, som visade på subjektiv partiskhet och bestämde på förhand utgången i målet avseende klagandens grunder.

För det andra underlät personaldomstolens ordförande att förklara referenten obehörig och överföra målet till en annan avdelning, trots att personaldomstolen medgav att de omtvistade skadliga uttalandena hade kopierats och klistrats in från ett annat mål avseende andra parter.

För det tredje bortsåg och underkände personaldomstolen selektivt väsentliga argument och bevis utan att vare sig beakta eller pröva dessa. Klaganden anser sammanfattningsvis att personaldomstolen åsidosatte dennes rätt till ett effektivt rättsmedel genom att underlåta att göra en oberoende och effektiv rättslig prövning.

____________