FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM

(femte avdelningen i utökad sammansättning)

den 21 januari 1999 (1)

”EKSG - Talan om ogiltigförklaring - Statligt stöd till stålföretag - Kriterietavseende en privat investerares uppträdande - Proportionalitetsprincipen -Motivering - Rätten till försvar”

I de förenade målen T-129/95, T-2/96 och T-97/96,

Neue Maxhütte Stahlwerke GmbH, bolag bildat enligt tysk rätt, Sulzbach-Rosenberg (Tyskland),

och

Lech-Stahlwerke GmbH, bolag bildat enligt tysk rätt, Meitingen-Herbertshofen(Tyskland), företrädda av advokaten Rainer M. Bierwagen, Bryssel,delgivningsadress: advokatbyrån Elvinger och Dessoy, 31, rue d'Eich, Luxemburg,

sökande,

med stöd av

Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av Ernst Röder, Ministerialrat,förbundsekonomi- och teknologiministeriet, Bonn (Tyskland), i egenskap av ombud,

intervenient,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Ulrich Wölker och Paul F.Nemits, båda vid rättstjänsten, i egenskap av ombud, delgivningsadress:rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

svarande,

med stöd av

i målen T-2/96 och T-97/96,

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av ChristopherVajda och Lindsey Nicoll, båda i egenskap av ombud, delgivningsadress: Förenadekungarikets ambassad, 14, boulevard Roosevelt, Luxemburg,

intervenient,

angående en talan om, i mål T-129/95, ogiltigförklaring av kommissionens beslut95/422/EKSG av den 4 april 1995 om statligt stöd som fristaten Bayern avser attbevilja till EKSG-stålföretagen Neue Maxhütte Stahlwerke GmbH,Sulzbach-Rosenberg och Lech-Stahlwerke GmbH, Meitingen-Herbertshofen (EGTL 253, s. 22), i mål T-2/96, ogiltigförklaring av kommissionens beslut 96/178/EKSGav den 18 oktober 1995 om statligt stöd från Bayern till EKSG-stålföretaget NeueMaxhütte Stahlwerke GmbH, Sulzbach-Rosenberg (EGT L 53, 1996, s. 41), och,i mål T-97/96, ogiltigförklaring av kommissionens beslut 96/484/EKSG

av den 13 mars 1996 om statligt stöd från Freistaat Bayern till EKSG-stålföretagetNeue Maxhütte Stahlwerke GmbH, Sulzbach-Rosenberg (EGT L 198, s. 40),

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN

(femte avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av avdelningsordföranden J. Azizi samt domarna R. García-Valdecasas,R.M. Moura Ramos, M. Jaeger och P. Mengozzi,

justitiesekreterare: A. Mair,

med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet den16 juli 1998,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

1.

    Enligt Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (nedankallat EKSG-fördraget) är statligt stöd till stålföretag i princip förbjudet. I artikel4 c i fördraget anges att ”[s]ubventioner eller statliga stödåtgärder eller särskildapålagor som ålagts av staterna oavsett i vilken form det sker” är oförenliga medden gemensamma marknaden för kol och stål och därför förbjudna enligt de villkorsom anges i fördraget.

2.

    Artikel 95 första och andra stycket i EKSG-fördraget har följande lydelse:

”I alla i detta fördrag inte förutsedda fall som synes kräva ett beslut eller enrekommendation av kommissionen för att inom ramen för den gemensammamarknaden för kol och stål och i enlighet med artikel 5 förverkliga någon av de iartikel 2-4 närmare angivna målsättningarna för gemenskapen kan detta beslutfattas eller denna rekommendation lämnas med rådets enhälliga samtycke och efteratt den rådgivande kommittén hörts.

Beslutet eller rekommendationen skall ange eventuellt ifrågakommande sanktionersom skall bestämmas om på samma sätt.”

3.

    För att bemöta kraven på en omstrukturering av stålindustrin infördekommissionen med stöd av de ovannämnda bestämmelserna i artikel 95 i fördrageti början av 1980-talet ett gemenskapssystem som tillåter statligt stöd tillstålindustrin i vissa begränsade fall. Detta system har ändrats vid flera tillfällen föratt anpassas efter konjunktursvårigheterna inom stålindustrin. De gemenskapsreglerför stöd till stålindustrin som gällde under den aktuella perioden i detta fall vardärför den femte uppsättningen (kommissionens beslut nr 3855/91/EKSG av den27 november 1991 om gemenskapsregler för stöd till stålindustrin, EGT L 362, s.57, svensk specialutgåva, område 13, volym 21, s. 189, nedan kallat femte beslutetom gemenskapsregler för stöd till stålindustrin). Det framgår av övervägandena ibeslutet att det i likhet med de tidigare reglerna inrättar ett gemenskapssystem somomfattar allt slags stöd, selektivt eller generellt, som finansieras avmedlemsstaterna.

4.

    Följande bestämmelser i detta beslut är relevanta i detta fall:

-    Artikel 1:

    ”1. Stöd till stålindustrin, vare sig det är selektivt eller generellt, somfinansierats av medlemsstaterna eller regionala eller lokala myndighetereller genom statliga medel får oavsett form betraktas som gemenskapsstöd

och därmed förenligt med en väl fungerande gemensam marknad endast omdet uppfyller kraven i artikel 2-5.

    2. Med ‘stöd‘ avses även inslag av stöd i överföringar av statliga medel tillstålföretag från medlemsstater, regionala eller lokala myndigheter ellerandra organ i form av köp av aktier, kapitaltillskott eller jämförbarfinansiering (t.ex. köp av obligationer som kan konverteras till aktier, ellerlån till en ränta som helt eller delvis beror på företagets finansiellautveckling) som inte kan betraktas som tillförsel av egentligt riskkapital ienlighet med den investeringspraxis som är gängse i en marknadsekonomi.

    3. ...”

-    Artikel 6.1, som innehåller föreskrifter om särskilda kontroller för attsäkerställa att bestämmelserna följs:

    ”Kommissionen skall underrättas i så god tid att den hinner yttra sig iärendet om alla planer att bevilja eller förändra stöd ...”.

-    Artikel 6.4:

    ”Om kommissionen efter att ha givit berörda parter tillfälle att yttra sigfinner att stöd i ett visst fall är oförenligt med bestämmelserna iföreliggande beslut, skall den underrätta medlemsstaten i fråga om sittbeslut ... Artikel 88 i [EKSG-]fördraget skall tillämpas om en medlemsstatinte följer beslutet. De planerade åtgärder som avses i punkterna 1 och 2får verkställas endast med kommissionens godkännande och på de villkorkommissionen anger.”

5.

    Dessa bestämmelser skall läsas mot bakgrund av artiklarna i femte beslutet omgemenskapsregler för stöd till stålindustrin. Enligt artikel 2-5 i detta beslut kanvissa begränsade kategorier av stöd anses vara förenliga med den gemensammamarknaden. Dessa bestämmelser avser

-    stöd till forskning och utveckling (artikel 2),

-    stöd till miljöskyddsåtgärder (artikel 3),

-    stöd till nedläggning (artikel 4), samt

-    regionalt investeringsstöd (artikel 5).

Vidare omfattar den föregående upplysningsplikt som föreskrivs i artikel 6.1offentliga myndigheters eller andra organs planer på att överföra statliga medel tillstålföretag (genom aktieköp eller kapitaltillskott eller jämförlig finansiering), så att

kommissionen får möjlighet att avgöra om kapitalöverföringen innefattar stödinslagoch i sådant fall undersöka om de är förenliga med artikel 2-5 i beslutet.

Faktiska omständigheter i målet

Bakgrund

1. Bildandet av sökandebolaget Neue Maxhütte Stahlwerke SmbH

6.

    Bolaget Eisenwerk-Gesellschaft Maximilianshütte (nedan kallat Maxhütte) försattesi konkurs år 1987. Inför utsikten av en omstruktureringsplan (ramavtal av den 4november 1987) beslutade konkursförvaltaren att fortsätta verksamheten iMaxhütte.

7.

    Under år 1990 övertog två nybildade företag verksamheten i konkursföretaget.Neue Maxhütte Stahlwerke GmbH (nedan kallat NMH) övertog de delar avMaxhüttes produktsortiment som omfattades av EKSG-fördraget medan RohrwerkeNeue Maxhütte GmbH (nedan kallat RNM) övertog rörtillverkningen.

2. Delstaten Bayerns delägarskap i företagen NMH och Lech-Stahlwerke GmbH

8.

    De första ägarna i NMH var delstaten Bayern (nedan kallad Bayern) (45 procent)och de privata företagen Lech-Stahlwerke GmbH (nedan kallat LSW) (11 procent),Krupp Stahl AG (11 procent), Thyssen Stahl AG (5,5 procent), ThyssenEdelstahlwerke AG (5,5 procent), Klöckner Stahl GmbH (11 procent) ochMannesmann Röhrenwerke AG (11 procent).

9.

    RNM ägdes av NMH (85 procent) och bolaget ”Kühnlein”, som varhuvudrepresentant för de stålrör som producerades (15 procent).

10.

    År 1988 köpte Bayern en andel på 19,734 procent i LSW. LSW var ett dotterbolagtill det tyska stålföretaget Saarstahl, som överlät sina andelar till Aicherkoncerneni januari 1992.

11.

    Den 1 augusti 1988 beslutade kommissionen att Bayerns planerade delägarskap iNMH och LSW inte innebar någon form av statligt stöd (nedan kallat 1988 årsbeslut). Den 27 juni 1989 gav kommissionen tillstånd till bildandet av det nyabolaget Neue Maxhütte med stöd av artikel 66 i EKSG-fördraget.

12.

    I enlighet med ett avtal av den 7 december 1992 och den 3 mars 1993 överlätKlöckner Stahl sina andelar i NMH till bolaget Annahütte Max Aicher GmbH &Co KG (nedan kallat Annahütte) för 1 DM. Den 14 juni 1993 överlät Krupp StahlAG, Thyssen Stahl och Thyssen Edelstahlwerke sina andelar i NMH till LSW för200 000 DM.

13.

    Efter denna omstrukturering såg ägarförhållandena i NMH ut på följande sätt:

Bayern                    4 5 procent

LSW                        33 procent

Annahütte                    11 procent

Mannesmann Röhrenwerke AG    11 procent

LSW och Annahütte kontrollerades av företagaren Max Aicher.

3. Privatiseringsplanen för NMH

14.

    I samband med ett privatiseringsprogram beslutade Bayern år 1994 att överlåta sinaandelar i NMH och LSW. Efter att ha granskat två olika privatiseringsplaner, valdeBayern företagaren Max Aichers plan.

15.

    Den 27 januari 1995 undertecknade Bayern och bolaget Max Aicher GmbH & CoKG (nedan kallat bolaget Max Aicher) två avtal.

a) I fråga om NMH skulle Bayern

-    sälja sin andel på 45 procent i NMH till bolaget Max Aicher för 3 DM,

-    överta 80,357 procent av NMH:s samlade förluster fram till och med slutetav år 1994. Förlusterna hade slutgiltigt fastställts till ett belopp på 156,4miljoner DM, vilket betydde att Bayern skulle bidra med 125,7 miljonerDM,

-    få avräknat de lån som delstaten hade beviljat i egenskap av delägare fråndet planerade ekonomiska stödet på 125,7 miljoner DM. Detta ekonomiskastöd skulle således delvis bestå i att Bayern avsade sig anspråk pååterbetalning av lånen i fråga, samt

-    bidra med ekonomiskt stöd på upp till 56 miljoner DM förinvesteringskostnader för ”Altlasten” (kostnader för tidigare verksamhet),exempelvis miljöskyddsåtgärder, bullerskydd och bekämpning avluftföroreningar.

De andra bolag, Mannesmann Röhrenwerke AG och Annahütte, som var och enägde andelar på 11 procent i NMH, var inte intresserade av att delta i dennaekonomiska omstrukturering av företaget.

b) I fråga om LSW skulle Bayern

-    överlåta sin andel på 19,734 procent i LSW till bolaget Max Aicher för 1DM, samt

-    betala en ”totalersättning” på 20 miljoner DM till LSW.

16.

    De två avtalen skulle inte träda i kraft förrän de hade godkänts av Bayernsparlament och av kommissionen.

4. Lån till NMH

17.

    Den 26 augusti 1992 informerade den tyska regeringen kommissionen om attBayern hade för avsikt att bevilja NMH ett lån på 10 miljoner DM tillsammansmed de andra delägarna, vilka skulle bidra i förhållande till sina andelar i bolaget.Kommissionen konstaterade i ett beslut den 2 februari 1993 att detta lån inte varstöd.

18.

    Den 16 maj 1994 anmälde den tyska regeringen de planeradefinanseringsåtgärderna i samband med privatiseringen av NMH till kommissionen.I skrivelser av den 15 juli och den 14 september 1994 informerade den tyskaregeringen kommissionen om de lån som dittills hade beviljats.

19.

    Dessa lån var följande:

Avtalsdatum                Belopp (i DM)

25 - 29 mars 1993        720 000

17 - 18 augusti 1993        6 400 000

20 - 29 december 1993        4 500 000

28 januari - 3 februari 1994    4 200 000

24 - 28 februari 1994        12 800 000

31 mars - 7 april 1994        7 000 000

5 - 9 maj 1994            3 100 000

31 maj - 6 juni 1994        5 000 000

Juli 1994                2 300 000

Augusti 1994            3 875 000

Totalt                    49 895 000

20.

    Dessa lån beviljades med en löptid på tio år, med en räntesats på 7,5 procent perår, och de skulle endast amorteras årligen om NMH hade redovisat vinstföregående år.

21.

    De tre första av de ovannämnda lånen åtföljdes av andra lån som delägarna iNMH och RNM beviljade på samma villkor:

-    Det första lånet åtföljdes av ett lån på 176 000 DM från LSW och ett lånpå 54 000 DM från företagaren Kühnlein.

-    Det andra lånet föranledde ett lån på 1,5 miljoner DM från LSW och ettlån på 270 000 DM från Kühnlein.

-    Det tredje lånet åtföljdes av ett lån från Annahütte på 1,1 miljon DM.Annahütte var vid den aktuella tidpunkten officiellt ännu inte delägare ibolaget, men hade i mars 1993 redan undertecknat köpavtalet beträffandeKöckner Stahl (numera Stahlwerke Bremen) andel på 11 procent.

De andra delägarna i NMH upphörde i februari 1994 med all lånefinansiering avföretaget.

22.

    De sju andra lån som Bayern godkände åtföljdes inte av kompletterande lån frånandra delägare.

23.

    I skrivelser av den 13 januari och den 15 mars 1995 informerade den tyskaregeringen kommissionen om att Bayern hade beviljat bolaget NMH följande lånmellan juli 1994 och mars 1995:

Avtalsdatum                Belopp (i DM)

juli 1994                4 700 000

september 1994            10 000 000

oktober 1994             4 312 500

mars 1995                 5 100 000

Totalt                    24 112 500

24.

    Dessa lån beviljades med en löptid på tio år, med en räntesats på 7,5 procent perår, och de skulle endast amorteras årligen om NMH hade redovisat vinstföregående år.

25.

    Delägarna i NMH, Mannesmann Röhrenwerke (11 procent), LSW (33 procent) ochAnnahütte (11 procent), deltog inte längre i finansieringen av företaget efterdecember 1993.

26.

    Det totala lånebeloppet uppgick således till 74 007 500 DM.

Administrativt förfarande

1. Förfarandet avseende de planerade finansieringsåtgärderna i samband medprivatiseringen av NMH (mål T-129/95)

27.

    Efter anmälan av den 16 maj 1994 (se ovan punkt 18), besvarade den tyskaregeringen den 15 juli 1994 kommissionens frågor av den 8 juni 1994.Kompletterande uppgifter översändes den 14 september 1994.

28.

    Efter en preliminär undersökning beslutade kommissionen den 14 september 1994att inleda ett förfarande enligt artikel 6.4 i femte beslutet om gemenskapsregler förstöd till stålindustrin. Ett meddelande härom offentliggjordes i Europeiskagemenskapernas officiella tidning den 31 december 1994 (EGT C 377, s. 4).

29.

    I skrivelse av den 24 oktober 1994 underrättade kommissionen den tyskaregeringen om sitt beslut att inleda ett förfarande och anmodade den att inkommamed synpunkter och vissa upplysningar.

30.

    Den tyska regeringen ingav sina synpunkter den 9 december 1994 och den 9februari 1995.

31.

    Den 14 februari 1995 träffades företrädare för den tyska regeringen, Bayern ochkommissionen.

32.

    Den tyska regeringen gav den 24 februari 1995 klargöranden på vissa frågor somhade behandlats under detta möte.

33.

    I sitt beslut 95/422/EKSG av den 4 april 1995 om statligt stöd som fristaten Bayernavser att bevilja till EKSG-stålföretagen Neue Maxhütte Stahlwerke GmbH,Sulzbach-Rosenberg och Lech-Stahlwerke GmbH, Meitingen-Herbertshofen (EGTL 253, s. 22, nedan kallat beslut 95/422) bedömde kommissionen att de planeradeekonomiska stöden på 125,7 miljoner och 56 miljoner DM till NMH och detplanerade ekonomiska stödet på 20 miljoner DM till LSW var förbjudet statligtstöd enligt EKSG-fördraget.

2. Förfarandet avseende de lån som beviljades mellan mars 1993 och augusti 1994(mål T-2/96)

34.

    Den 30 november 1994 inledde kommissionen ett förfarande enligt artikel 6.4 ifemte beslutet om gemenskapsregler till stöd för stålindustrin i anledning av de lånsom Bayern hade beviljat NMH mellan mars 1993 och augusti 1994, vilka uppgicktill totalt 49,895 miljoner DM (EGT C 173, 1995, s. 3).

35.

    I skrivelse av den 12 december 1994 underrättade kommissionen den tyskaregeringen om detta och anmodade den att inkomma med vissa upplysningar ochsynpunkter.

36.

    Den tyska regeringen svarade den 13 januari 1995 med klargöranden beträffandede lån som Bayern beviljat och hänvisade till upplysningar och yttranden somöversänts den 15 juli, den 14 september och den 9 december 1994 (se ovanpunkterna 27 och 30), i förfarandet avseende de planerade finansieringsåtgärdernaför NMH och LSW i samband med privatiseringsplanen. Den framhöll att lånenendast kunde bedömas tillsammans med privatiseringsplanen.

37.

    Den 18 september 1995 ingav den tyska regeringen sina synpunkter på yttrandenfrån tredje part, vilka kommissionen hade översänt den 22 augusti 1995.

38.

    I sitt beslut 96/178/EKSG av den 18 oktober 1995 om statligt stöd från Bayern tillEKSG-stålföretaget Neue Maxhütte Stahlwerke GmbH, Sulzbach-Rosenberg (EGTL 53, 1996, s. 41, nedan kallat beslut 96/178) bedömde kommissionen att de lånsom Bayern hade beviljat NMH mellan mars 1993 och augusti 1994 var förbjudetstatligt stöd enligt artikel 4 c i EKSG-fördraget (se ovan punkt 19).

3. Förfarandet avseende de lån som beviljades mellan juli 1994 och mars 1995 (målT-97/96)

39.

    Den 19 juli 1995 inledde kommissionen ett förfarande enligt artikel 6.4 i femtebeslutet om gemenskapsregler till stöd för stålindustrin i anledning av de lån somBayern hade beviljat NMH mellan juli 1994 och mars 1995.

40.

    I skrivelse av den 25 september 1995 underrättade kommissionen den tyskaregeringen om detta och anmodade den att inkomma med synpunkter.

41.

    Den tyska regeringen svarade den 20 oktober 1995 med att uppge skälen till attBayern hade beviljat dessa lån och hänvisade dessutom till sin skrivelse av den 13januari 1995 (se ovan punkt 36) samt till en skrivelse av den 15 maj 1995.

42.

    Den 18 januari 1996 översände kommissionen synpunkter från en nationellstålproducentförening till den tyska regeringen, vilken yttrade sig över dessa iskrivelse av den 13 februari 1996.

43.

    I sitt beslut 96/484/EKSG av den 13 mars 1996 om statligt stöd från FreistaatBayern till EKSG-stålföretaget Neue Maxhütte Stahlwerke GmbH,Sulzbach-Rosenberg (EGT L 198, s. 40, nedan kallat beslut 96/484) bedömdekommissionen att de lån som Bayern hade beviljat NMH mellan juli 1994 och mars1995 var förbjudet statligt stöd enligt artikel 4 c i EKSG-fördraget (se ovan punkt23).

Förfarandet

Mål T-129/95

44.

    Den 22 maj 1995 väckte Förbundsrepubliken Tyskland talan vid domstolen omogiltigförklaring av kommissionens beslut 95/422. Målet registrerades undernummer C-158/95.

45.

    Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 8 juni 1995 väckteNMH och LSW förevarande talan om ogiltigförklaring av samma beslut 95/422.Detta mål registrerades under nummer T-129/95.

46.

    Den 24 oktober 1995 beslutade domstolen att vilandeförklara förfarandet i målC-158/95 i avvaktan på att förstainstansrätten skulle avgöra mål T-129/95.

47.

    Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 29 november 1995ansökte Förbundsrepubliken Tyskland om att få intervenera i mål T-129/95 till stödför sökandenas yrkanden. Den 15 januari 1996 beslutade ordföranden påförstainstansrättens första avdelning i utökad sammansättning att bifalla dennaansökan.

Mål T-2/96

48.

    Den 21 december 1995 väckte Förbundsrepubliken Tyskland talan vid domstolenom ogiltigförklaring av kommissionens beslut 96/178. Målet registrerades undernummer C-399/95.

49.

    Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 3 januari 1996 väckteNMH talan om ogiltigförklaring av samma beslut 96/178. Detta mål registreradesunder nummer T-2/96.

50.

    Den 12 februari 1996 ansökte Förbundsrepubliken Tyskland om uppskov medverkställigheten av beslut 96/178. Denna ansökan avslogs genom beslut avdomstolens ordförande av den 3 maj 1996 i mål C-399/95 R, Tyskland motkommissionen (REG 1996, s. I-2441).

51.

    Den 3 juni 1996 ansökte Förbundsrepubliken Tyskland om att få intervenera tillstöd för sökandens yrkanden och den 6 juni 1996 ansökte Förenade konungariketStorbritannien och Nordirland om att få intervenera till stöd för svarandensyrkanden. Den 16 juli 1996 beslutade ordföranden på förstainstansrättens femteavdelning i utökad sammansättning att bifalla dessa ansökningar.

52.

    Den 25 juni 1996 beslutade domstolen att vilandeförklara förfarandet i målC-399/95 i avvaktan på att förstainstansrätten skulle avgöra mål T-2/96.

Mål T-97/96

53.

    Den 10 juni 1996 väckte Förbundsrepubliken Tyskland talan vid domstolen omogiltigförklaring av kommissionens beslut 96/484. Målet registrerades undernummer C-195/96.

54.

    Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 18 juni 1996 väckteNMH talan om ogiltigförklaring av samma beslut 96/484. Detta mål registreradesunder nummer T-97/96.

55.

    I skrivelse av den 18 juli 1996 begärde NMH att målen T-129/95, T-2/96 ochT-97/96 skulle förenas. Svaranden och Förbundsrepubliken Tyskland, intervenient

i målen T-129/95 och T-2/96, hade i sina yttranden av den 20 augusti respektive den2 september 1996 inga invändningar mot detta.

56.

    Den 11 oktober 1996 ansökte Förbundsrepubliken Tyskland om att få intervenerai mål T-97/96 till stöd för sökandens yrkanden och den 2 december 1996 ansökteFörenade konungariket Storbritannien och Nordirland om att få intervenera isamma mål till stöd för svarandens yrkanden. Den 10 mars 1997 beslutadeordföranden på förstainstansrättens femte avdelning i utökad sammansättning attbifalla dessa ansökningar.

57.

    Den 3 december 1996 beslutade domstolen att vilandeförklara förfarandet i målC-195/96 i avvaktan på att förstainstansrätten skulle avgöra mål T-97/96.

De förenade målen T-129/95, T-2/96 och T-97/96

58.

    Den 30 juni 1998 beslutade ordföranden på femte avdelningen i utökadsammansättning att förena målen T-129/95, T-2/96 och T-97/96 vad gällde detmuntliga förfarandet och domen.

59.

    På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (femte avdelningeni utökad sammansättning) om processledande åtgärder i form av en anmodan tillvissa parter att skriftligen besvara frågor och att inge vissa handlingar. Vidarebeslutade förstainstansrätten att inleda det muntliga förfarandet.

60.

    Parterna samt intervenienten Förbundsrepubliken Tyskland utvecklade sin talan ochsvarade på förstainstansrättens muntliga frågor vid offentligt sammanträde den 16juli 1998.

61.

    Därefter ingav Förbundsrepubliken Tyskland en handling som förstainstansrättenvid sammanträdet hade uppmanat den att inge. Det muntliga förfarandet avslutadesden 23 juli 1998.

Parternas yrkanden

62.

    I mål T-129/95 har sökandena yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogiltigförklara kommissionens beslut 95/422 i den utsträckning somsökandena berörs av detta, samt

-    förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

63.

    Intervenienten Förbundsrepubliken Tyskland har yrkat att förstainstansrätten skallogiltigförklara kommissionens beslut 95/422.

64.

    Svaranden har yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogilla talan, samt

-    förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

65.

    I mål T-2/96 har sökanden yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogiltigförklara kommissionens beslut 96/178 i den utsträckning somsökanden berörs av detta, samt

-    förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

66.

    Intervenienten Förbundsrepubliken Tyskland har yrkat att förstainstansrätten skallogiltigförklara kommissionens beslut 96/178.

67.

    Svaranden har yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogilla talan, samt

-    förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

68.

    Intervenienten Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland har yrkat attförstainstansrätten skall bifalla svarandens yrkanden.

69.

    I mål T-97/96 har sökanden yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogiltigförklara kommissionens beslut 96/484 i den utsträckning somsökanden berörs av detta, samt

-    förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

70.

    Intervenienten Förbundsrepubliken Tyskland har yrkat att förstainstansrätten skallogiltigförklara kommissionens beslut 96/484.

71.

    Svaranden har yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogilla talan, samt

-    förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

72.

    Intervenienten Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland har yrkat attförstainstansrätten skall bifalla svarandens yrkanden.

Prövning i sak

73.

    Sökandena har åberopat fyra grunder till stöd för sin talan. Två grunder röröverträdelser av materiella regler. Den första grunden avser att kommissionen haröverträtt artikel 4 c i EKSG-fördraget i och med att den felaktigt har betecknat detekonomiska stöd som Bayern planerade att ge NMH och LSW och de lån somBayern beviljade NMH som statligt stöd. Den andra grunden avser åsidosättandeav proportionalitetsprincipen. De två sista grunderna rör åsidosättande avväsentliga formkrav, närmare bestämt åsidosättande av motiveringsskyldighetenrespektive kränkning av rätten till försvar.

A - Den första grunden: Överträdelse av artikel 4 c i EKSG-fördraget

Sökandenas argument

1. Inledning

74.

    Sökandena har gjort gällande att kommissionen har tillämpat artikel 4 c i EKSG-fördraget felaktigt och har missbrukat sitt utrymme för skönsmässig bedömninggenom att anse att finansieringsåtgärderna som nämns ovan i punkt 14-26 varstatligt stöd.

a) Kriteriet avseende en privat investerare

75.

    Sökandena anser att svaranden har tillämpat kriteriet avseende en försiktig privatinvesterares uppträdande under normala marknadsekonomiska villkor felaktigt.Enligt fast rättspraxis kan man enbart göra den bedömningen att det föreligger stödom ingen privat investerare av en storlek som är jämförbar med storleken på deorgan som sköter den offentliga sektorn under liknande omständigheter hadekunnat förmås att tillföra lika mycket kapital (domstolens dom av den 21 mars 1991i mål C-305/89, Italien mot kommissionen, REG 1991, s. I-1603, punkt 19, nedankallat Alfa Romeo-målet, och av den 14 september 1994 i de förenade målen C-278/92, C-279/92 och C-280/92, Spanien mot kommissionen, REG 1994, s. I-4103,punkt 21, nedan kallat Hytasa-målet).

76.

    Förbundsrepubliken Tyskland delar denna uppfattning och har tillagt attdomstolens rättspraxis bygger på kriteriet avseende en förnuftig investerare sombefinner sig under liknande omständigheter och som är av en storlek som ärjämförbar med storleken på de organ som sköter den offentliga sektorn och inte,såsom kommissionen har förordat, på det rent hypotetiska kriteriet avseende denideale investeraren som handlar i enlighet med marknadsekonomiska regler(domstolens dom av den 10 juli 1986 i mål 40/85, Belgien mot kommissionen, REG1986, s. 2321, punkt 13, av den 21 mars 1991 i mål C-303/88, Italien motkommissionen, REG 1991, s. I-1433, punkt 20, svensk specialutgåva, volym 11,nedan kallat Eni-Lanerossimålet, domen i det ovan i punkt 75 nämnda AlfaRomeo-målet, punkt 19, och domen i det ovan i punkt 75 nämnda Hytasa-målet,punkt 21).

b) Argumenten beträffande kriteriet avseende en privat investerare

- Privat investerare av jämförbar storlek

77.

    Enligt sökandena kan Bayern på grund av sina diversifierade delägarskap och sinekonomiska makt endast jämföras med ett holdingbolag eller en företagskoncern.De andra privata delägarna i NMH, i synnerhet Kühnlein- och Aicherkoncernerna,är inte av en storlek som är jämförbar med Bayerns storlek.

- Liknande situation

78.

    Sökandena anser att situationen i de bolag som tillsammans med Bayern ärdelägare i NMH på ett mera allmänt plan inte är jämförbar med Bayerns situation.De var nämligen konkurrenter till NMH och hade därför inte något intresse av attbibehålla detta företag på marknaden. Vidare hade fyra av bolagen för avsikt attöverlåta sina andelar på grund av den kris som drabbade stålmarknaden. Det femtebolaget ville enbart få möjlighet att utöva inflytande på RNM:s rörtillverkning.Dessutom visar delägarnas bidrag till det första lånet på 10 miljoner DM attdelägarna bidrog till lånet utan att kunna räkna med någon återbetalning.

79.

    I målen T-2/96 och T-97/96 har sökanden NMH hävdat att Bayern i praktiken varmajoritetsägare i NMH. Företagen i Aicherkoncernen, Annahütte och LSWinnehade för Bayerns räkning, såsom säkerhet, de andelar som Klöckner, Thyssenoch Krupp hade överlåtit.

- Ekonomiska skäl och utsikter till avkastning

80.

    Sökandena har bestridit svarandens argumentation att en stat skall jämföras meden försiktig privat investerare som åtminstone på lång sikt strävar efter att göra envinst. Det framgår varken av den rättspraxis som svaranden har nämnt (domen idet ovan i punkt 76 nämnda Eni-Lanerossimålet) eller av den engelska eller franskalydelsen av femte beslutet om gemenskapregler för stöd till stålindustrin att eninvesterare med nödvändighet strävar efter att göra vinst.

81.

    Tvärtom menar de att det, såsom svaranden har medgivit, följer av fast rättspraxisatt flera faktorer kan vara avgörande för en privat investerares beslut, såsom enändring av den ekonomiska inriktningen eller omsorgen om att skydda sittanseende. Eftersom Bayern kan likställas med ett holdingbolag är det tillräckligt attinkomsterna - även immateriella - kommer företagskoncernen till godo. I detta fallskulle ett privat holdingbolag otvivelaktigt ha ansträngt sig för att skydda sittanseende och skulle därför ha beviljat de omtvistade lånen.

82.

    Enligt sökandena har svaranden koncentrerat sin bedömning av en normal privatinvesterares uppträdande i en marknadsekonomi till det enda kriteriet avseendesträvan efter vinst. Svaranden har inte frågat sig hur en privat företagare skulle ha

kunnat reagera utan hur den ideale företagaren, som endast drivs av en strävanefter vinst, skulle ha handlat i den hypotetiska situation som svaranden har angivit.Detta kriterium är mera restriktivt än det som har utvecklats i gemenskapensrättspraxis och innehåller dessutom en oriktig bedömning, eftersom denne idealeföretagare inte existerar. Svaranden bortser från sådana investeringar som bildandetav stiftelser (exempelvis ”Bosch”) eller ekologiska företag (exempelvis ”Ökobank”).Sådana investeringar föranleds bland annat av att den samhälleliga karaktären aväganderätten stadfästs i Förbundsrepubliken Tysklands grundlag. Kriteriet avseendeett långsiktigt vinstperspektiv är inte avgörande för bedömningen av om ettkapitaltillskott utgör stöd. Kommissionen skall begränsa sin kontroll till fråganhuruvida en privat investerare inte i något fall skulle ha betett sig som Bayern.

83.

    Slutligen anser sökandena att en förnuftig investerare inte skulle ha framkallat detberörda företagets konkurs, eftersom detta inte var det billigaste alternativet. OmNMH gick i konkurs skulle Bayern ha förlorat sitt kapital i bolaget (40,5 miljonerDM) och allt hopp om återbetalning av de lån som Bayern hade beviljat bolaget(78,5 miljoner DM). Dessutom skulle Bayern ha varit tvungen att bära kostnadernaför den tidigare verksamheten (56 miljoner DM).

84.

    Förbundsrepubliken Tyskland har tillagt att en privat investerare i likhet medBayern skulle ha överlåtit sina andelar i NMH, eftersom detta var det mestekonomiska alternativet. Om NMH gick i konkurs skulle Bayern nämligen inteenbart ha förlorat sitt kapital i bolaget utan också allt hopp om återbetalning avlånen till NMH. Dessutom skulle Bayern enligt ramavtalet av den 4 november 1987ha varit skyldig att såsom delägare betala kostnaderna för den tidigareverksamheten. Den valda lösningen gjorde det möjligt för Bayern att undvika dessakostnader och att ändra inriktning på sin ekonomiska verksamhet samtidigt somBayerns anseende som företagare skyddades.

2. Bayerns kapitaltillskott i NMH och LSW

85.

    Enligt sökandena skulle en privat investerare under liknande omständigheter somde som föreligger i detta fall i likhet med Bayern ha kunnat pumpa in pengar iNMH. Detta var nämligen fördelaktigt för Bayern, eftersom räddningen avföretaget gav Bayern intäkter, bland annat i form av skatt.

86.

    Enligt sökandena visar exemplet med bolaget ”Heilit & Woerner Bau AG” attprivata företagare gör investeringar under liknande omständigheter som de somföreligger i detta fall. I det fallet betalade först företagaren Schörghuber företagetsskulder innan han sålde det. I likhet med Schörghuber var Bayern tvungen attvårda sitt anseende för att inte äventyra Bayerische Landesbanks - i vilken Bayernär majoritetsägare - AAA-betyg. I inlagorna i målen T-2/96 och T-97/96 harsökanden även nämnt Daimler Benz Aerospace AG:s försäljning av bolaget”Dornier Luftfahrt GmbH” till bolaget Fairchild Aircraft Holding som exempel.Daimler Benz, som var majoritetsägare i Dornier Luftfahrt GmbH, kompenseradedotterbolaget för dess förlust, betalade 300 miljoner DM och beviljade en räntefri

kredit på 75 miljoner DM. Sökanden har även hänvisat till flera andra exempelmed tyska bolag (Metallgesellschaft, DITEC, Graetz Holztechhnik, MaschinenfabrikWeiherhammer) (se sökandenas argument nedan i samband med den andraanmärkningen under den första delen av den tredje grunden) och utländska bolag(Trygg-Hansa, Hanson, Eemland och Head Tyrolia) som visar att det är normaltför en företagare att betala ett negativt inköpspris, det vill säga ett pris somsäljaren betalar för att bli av med sina andelar.

3. Bayerns stöd på 56 miljoner DM till NMH för investeringar (mål T-129/95)

87.

    Sökandena har klandrat svaranden för att ha missbrukat sitt utrymme förskönsmässig bedömning genom att beteckna den planerade betalningen på 56miljoner DM för finansieringen av kostnader för tidigare verksamhet (”Altlasten”)som statligt stöd, trots att svaranden i sitt beslut av den 1 augusti 1988 bedömdeatt Bayerns planerade delägande i de övertagande bolagen, NMH och LSW, inteinnefattade några element av statligt stöd. Detta delägarskap skall bedömas iförhållande till delägarnas samtliga rättigheter och skyldigheter vid denifrågavarande tidpunkten, såsom de framgick av ramavtalet avseende planen förövertagande av den 4 november 1987, vilket kommissionen kände till. Genom atttillåta detta planerade delägande godkände kommissionen Bayerns åtagande enligtramavtalet att bära ytterligare kostnader. Med hänsyn till transaktionernasbakgrund skulle det vara ett konstlat tillvägagångssätt att beakta dessa separat.

88.

    Sökandena menar således att kommissionens beskrivning av jämförbara privataföretags uppträdanden är bristfällig och att kommissionen har bedömt statensuppträdande på grundval av oriktiga kriterier.

4. Bayerns lån till NMH (målen T-2/96 och T-97/96)

89.

    Enligt sökanden betecknade svaranden i besluten 96/178 och 96/484 felaktigt de lånsom Bayern hade beviljat som ett tillskott av eget kapital som inte kundeåterbetalas om NMH gick i konkurs.

90.

    Sökanden menar att Bayerns investering var motiverad av en möjlighet tillavkastning på längre sikt. Lånen var oupplösligt knutna till privatiserings- ochomstruktureringsplanen.

91.

    Enligt sökanden har domstolen medgivit att lån under en övergångsperiod beviljasett bolag i en koncern i syfte att omstrukturera detta eller hjälpa det attöverkomma tillfälliga svårigheter (se i detta hänseende domen i det ovan i punkt76 nämnda Eni-Lanerossimålet, punkt 21). Denna möjlighet erkänns för övrigt igemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering avföretag i svårigheter (EGT C 368, 1994, s. 12).

92.

    Vidare har sökanden bestridit svarandens påstående att delägarna endast kanbevilja sådana lån i förhållande till de andelar som de äger. Den paragraf i dentyska lagen om bolag med begränsat ansvar (§ 26 andra stycket i GmbH-Gesetz,tysk lag om bolag med begränsat ansvar) som svaranden har hänvisat till i avsnittIV i besluten 96/178 och 96/484 är endast tillämplig på kompletterande betalningarsom är obligatoriska i vissa fall som anges i bolagets stiftelseurkund (”Nachschuss”).Bestämmelsen är emellertid inte tillämplig i detta fall, eftersom de omtvistade lånenhar beviljats frivilligt. Dessutom är lånebeloppet klart lägre än det som sökandenhade kunnat bevilja med beaktande av sin andel.

93.

    Sökanden anser att svaranden även har missförstått att enligt utgångspunkten försitt resonemang (det vill säga att de omtvistade lånen utgör kapitaltillskott),befinner sig Bayern i en ofördelaktigare rättslig ställning än vid beviljande av ettlån, eftersom kapitalet endast kan återbetalas vid en minskning av detta.

94.

    Slutligen har sökanden bestridit svarandens påstående att Bayern inte kundeförvänta sig någon återbetalning av de beviljade lånen, eftersom NMH år 1995gjorde en vinst på 5 miljoner DM och redovisade ett positivt kassaflöde.

Svarandens och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands argument

95.

    Svaranden har gjort gällande att grunden skall förkastas. Svaranden har härvid ihuvudsak påstått att det omtvistade ekonomiska stödet inte motsvarar normalmarknadsekonomisk investeringspraxis och att stödet därför skall anses som statligtstöd i den mening som avses i artikel 4 c i EKSG-fördraget.

96.

    Förenade kungariket delar svarandens uppfattning och har framhållit att sökandenainte har bevisat att svaranden gjort en uppenbart oriktig bedömning.

Förstainstansrättens bedömning

1. Inledning

a) Artikel 4 c i EKSG-fördraget

97.

    Bolagen NMH och LSW omfattas av tillämpningsområdet för artikel 80 i EKSG-fördraget, eftersom de tillverkar produkter som anges i bilaga I till detta fördrag.Detta betyder att bestämmelserna i EKSG-fördraget är tillämpliga.

98.

    Såsom det har erinrats om ovan i punkt 1 innehåller artikel 4 c i EKSG-fördragetett förbud mot subventioner eller statliga stödåtgärder ”oavsett i vilken form detsker”. Eftersom detta uttryck inte återfinns i artikel 4 a, b och d, får förbudet enovanlig allmängiltighet (domstolens dom av den 23 februari 1961 i mål 30/59, DeGezamenlijke Steenkolenmijnen in Limburg mot Höga myndigheten, REG 1961,s. 1, särskilt s. 42; svensk specialutgåva, volym 1, s. 69). Femte beslutet omgemenskapsregler för stöd till stålindustrin är ett undantag från artikel 4 c i EKSG-fördraget och skall därför tolkas restriktivt (förstainstansrättens dom av den 25september 1997 i mål T-150/95, UK Steel Association mot kommissionen, REG1997, s. II-1433, punkt 114).

99.

    Det skall framhållas att i motsats till artikel 92.1 i EG-fördraget förutsätter dettagenerella och ovillkorliga förbud inte att stödet är av sådant slag att det snedvridereller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller vissproduktion.

100.

    Gemenskapsdomstolen har förtydligat begreppen i EG-fördragets bestämmelser omstatligt stöd. Dessa förtydliganden är relevanta för tillämpningen av motsvarandebestämmelser i EKSG-fördraget, i den utsträckning som de inte är oförenliga meddetta fördrag. Det finns därför skäl att i detta avseende hänvisa till rättspraxisangående statligt stöd som omfattas av EG-fördraget för att bedöma lagenlighetenav beslut om stöd som faller under artikel 4 c i EKSG-fördraget. Detta är isynnerhet fallet med rättspraxis som innehåller förtydliganden av begreppet statligtstöd.

b) Domstolsprövningen av kommissionens bedömningar vid tillämpningen av femtebeslutet om gemenskapsregler för stöd till stålindustrin

101.

    Enligt artikel 33 första stycket andra meningen i EKSG-fördraget får domstolensprövning, vid prövningen av ogiltighetstalan som har väckts mot kommissionensbeslut och rekommendationer, ”inte innefatta en värdering av den genomekonomiska sakförhållanden och omständigheter uppkomna situationen, somföranlett dessa beslut eller rekommendationer, om det inte hävdas attkommissionen gjort sig skyldig till maktmissbruk eller uppenbart åsidosattfördragets bestämmelser eller någon bestämmelse som gäller dess tillämpning.”

102.

    Det följer av domstolens rättspraxis att begreppet ”uppenbart” innebär att en vissnivå skall ha uppnåtts i fråga om åsidosättandet av rättsregler, som till exempel attdetta åsidosättande förefaller vara resultatet av ett uppenbart fel - i förhållande tillfördragets bestämmelser - i bedömningen av den situation beslutet avser (sedomstolens dom av den 21 mars 1955 i mål 6/54, Nederländerna mot Högamyndigheten, REG 1955, s. 201, 225, och det ovan i punkt 50 nämnda beslutet imålet Tyskland mot kommissionen, punkt 62).

103.

    Det är mot denna bakgrund som de argument skall prövas som har framförts avsökandena NMH och LSW i mål T-129/95 och av sökanden NMH i målen T-2/96och T-97/96 gentemot kommissionens beteckning av olika ekonomiska stöd och lånsom statligt stöd.

c) Kriteriet avseende en privat investerare

104.

    Det är ostridigt att det planerade ekonomiska stödet i samband med privatiseringenav NMH och de lån som Bayern beviljade är en överföring av offentliga medel tillett stålföretag. För att avgöra om en sådan överföring utgör statligt stöd i denmening som avses i artikel 4 c i EKSG-fördraget är det relevant att fastställa omen privat investerare av en storlek som är jämförbar med storleken på de organsom sköter den offentliga sektorn under liknande omständigheter hade kunnat göraett lika stort kapitaltillskott (se i detta hänseende domen i det ovan i punkt 75nämnda Alfa Romeo-målet, punkt 19, och domen i det ovan i punkt 75 nämndaHytasa-målet, punkt 21).

105.

    Kriteriet avseende en privat investerare härrör från principen om likabehandlingav den offentliga och den privata sektorn. Enligt denna princip kan kapital somstaten direkt eller indirekt ställer till ett företags förfogande under omständighetersom motsvarar normala marknadsvillkor inte betecknas som statligt stöd (domeni det ovan i punkt 76 nämnda Eni-Lanerossimålet, punkt 20, ochförstainstansrättens dom av den 12 december 1996 i mål T-358/94, Air France motkommissionen, REG 1996, s. II-2109, punkt 70).

106.

    Vid tillämpningen av artikel 92.1 i EG-fördraget har domstolen ansett attkommissionens prövning av frågan om huruvida en viss åtgärd kan betecknas somstöd, då en stat inte har agerat ”som en vanlig ekonomisk aktör”, innefattar enkomplicerad ekonomisk bedömning (se domstolens dom av den 29 februari 1996i mål C-56/93, Belgien mot kommissionen, REG 1996, s. I-723, punkterna 10 och11, samt domen i det i den föregående punkten nämnda målet Air France motkommissionen, punkt 71). Prövningen av samma fråga vid tillämpningen av artikel4 c i EKSG-fördraget fordrar bedömningar av samma slag, som likaså ärkomplicerade.

107.

    Det är mot bakgrund av dessa överväganden som de framförda argumenten i dettafall skall bedömas.

108.

    Samtidigt som sökandena har medgivit att kriteriet avseende en privat investerareär den väsentliga utgångspunkten, har de bemödat sig om att visa att svarandenstolkning av detta kriterium i det här fallet är för snäv och följaktligen oriktig.

109.

    Det skall härvid påpekas att även om en privat investerare, med vilken en offentliginvesterare som eftersträvar nationalekonomiska mål skall jämföras, intenödvändigtvis uppträder på samma sätt som en vanlig investerare vilken placerarkapital i syfte att erhålla avkastning på mer eller mindre kort sikt, måste denneåtminstone uppträda som ett privat holdingbolag eller en privat företagskoncernsom för en strukturell, global eller sektoriell politik, och vägledas av utsikter tillavkastning på längre sikt (domen i det ovan i punkt 75 nämnda Alfa Romeo-målet,punkt 20).

110.

    Det skall därför undersökas om de kriterier som följer av rättspraxis och som harnämnts i punkt 104-106 ovan är uppfyllda i detta fall.

2. Tillämpningen av kriteriet avseende en privat investerare på kapitaltillskottet iNMH och LSW

a) Privat investerare av en jämförbar storlek som befinner sig i en liknandesituation

111.

    Svaranden har i detta fall jämfört Bayerns uppträdande med uppträdandet hos deandra privata delägarna i NMH. Det kan härvid konstateras att de privatadelägarna i NMH, bland andra Mannesmann, Thyssen, Krupp och Klöckner, ärtyska stålföretag som leder stora bolagskoncerner eller ingår i sådana koncerner.Sökandena har inte visat att svaranden uppenbart åsidosatt fördragetsbestämmelser eller någon bestämmelse som gäller dess tillämpning genom attbeteckna Bayerns uppträdande i förhållande till uppträdandet hos dessa företagmed hänsyn till deras storlek.

112.

    I målen T-2/96 och 97/96 bestred sökanden NMH vid förhandlingen att dessaföretag befann sig i en liknande situation som Bayern. Bayern var nämligenmajoritetsägare, eftersom Aicherkoncernen endast innehade andelar för Bayernsräkning, såsom säkerhet.

113.

    Det finns härvid inte anledning att kontrollera att det verkligen var fråga om ensäkerhet mellan Bayern och Aicherkoncernen, utan det är tillräckligt att konstateraatt svaranden inte informerades om detta under det förfarande som utmynnade ide ifrågasatta besluten. Det framgår nämligen av sökandens svar på en skriftligfråga från förstainstansrätten på denna punkt att detta förhållande inte åberopadesi den tyska regeringens meddelande av den 24 februari 1995. Kommissionen erhöllinte NMH:s skrivelse av den 19 september 1995, där förhållandet omnämns, förränefter den utsatta fristen, vilket för övrigt framgår av beslut 96/178. Svaranden hadesåledes goda skäl att inte beakta detta förhållande.

114.

    Slutligen, även om det antas att Bayern var majoritetsägare i NMH, har svarandeninte uppenbart åsidosatt fördragets bestämmelser eller någon bestämmelse somgäller dess tillämpning genom att utgå ifrån att de andra delägarnas ekonomiskaintresse av att bidra vid saneringen av bolaget stod i proportion till deras andelari NMH. Trots detta beviljades en stor del av lånen enbart av Bayern.

115.

    Härav följer att sökandena inte har visat att svaranden uppenbart åsidosattfördragets bestämmelser eller någon bestämmelse som gäller dess tillämpninggenom att använda de tidigare privata delägarna i NMH som underlag för sinjämförelse.

b) Utsikterna till avkastning

116.

    I motsats till vad sökandena i mål T-129/95 har gjort gällande är kapitaltillskott frånen offentlig investerare utan några som helst utsikter till vinst, ens på lång sikt,

statligt stöd (domen i det ovan i punkt 76 nämnda Eni-Lanerossimålet, punkt 22).En omläggning av det mottagande företagets verksamhet kan endast motivera ettkapitaltillskott om detta företag rimligtvis kan bli lönsamt.

117.

    I detta fall framgår det av handlingarna i målet, i synnerhet av ”Granskning avNMH:s bokslut den 31 december 1994” och ”Granskning av NMH:s bokslut den31 december 1995”, revisionsberättelser från C & L Deutsche Revision av den 31juli 1995 och den 20 december 1996, att NMH kontinuerligt, sedan det bildades år1995, har gjort driftsförluster, bland annat på grund av onödig produktionskapacitetoch för höga produktionskostnader. Eftersom NMH var allvarligt skuldsatt, hadesvaranden skäl att anse att en privat investerare, även om denne verkade inom enkoncern i ett betydande ekonomiskt sammanhang, under normala marknadsvillkorinte hade kunnat räkna med, ens på längre sikt, en acceptabel avkastning på detinvesterade kapitalet.

118.

    Sökandenas argument, att Bayerns uppträdande motsvarade kriteriet avseende enprivat investerare på grund av att den enda alternativa lösningen - det vill säga attlikvidera NMH - skulle ha medfört betydligt högre kostnader, kan inte godtas.

119.

    Domstolen har fastslagit att det skall göras åtskillnad mellan de skyldigheter somstaten åtar sig som aktieägare i ett bolag och de skyldigheter som den kan ha iegenskap av offentlig myndighet (domen i det ovan i punkt 75 nämnda Hytasa-målet, punkt 22). Eftersom de två ifrågavarande bolagen var bildade som”Gesellschaft mit beschränker Haftung” (bolag med begränsat ansvar) enligtGmbH-Gesetz, svarade Bayern, såsom delägare i dessa bolag, för bolagens skulderendast med sina andelar. Härav följer att kostnaderna för att säga upp de anställda,betala arbetslöshetsersättning och betala andra sociala förmåner inte kan beaktasvid tillämpningen av kriteriet avseende en privat investerare.

120.

    Vidare skall det i fråga om ett företag som till stor del ägs av offentligamyndigheter särskilt bedömas om en privat delägare med utgångspunkt i deförutsebara möjligheterna till avkastning, med bortseende från alla samhälleliga,regionalpolitiska eller sektoriella överväganden, under liknande omständigheterskulle ha gjort ett sådant kapitaltillskott (se i detta hänseende domen av den 10 juli1986 i det ovan i punkt 76 nämnda målet Belgien mot kommissionen, punkt 13).

121.

    Förbundsrepubliken Tysklands argumentation, att Bayern vid en konkurs skulle haförlorat alla pengar som den investerat i bolaget, det vill säga sina andelar avbolagets aktiekapital och möjligheten till återbetalning av de beviljade lånen, skallförkastas. När lånen beviljades hade nämligen dessa andelar förlorat alltekonomiskt värde och möjligheterna till en återbetalning av lånen var begränsademed hänsyn till NMH:s höga skuldsättning och frånvaron av gynnsammaframtidsutsikter på bolagets marknad.

c) Risken för att Bayerns anseende skulle fläckas

122.

    Vad beträffar de politiska, sociala och ekonomiska kostnader som avvecklingen avföretag av en sådan storlek i ett krisdrabbat område alltid medför, har sökandenaframhållit att Bayerns anseende, såsom en immateriell tillgång, och BayerischeLandesbanks solvens allvarligt skulle kunna påverkas av en sådan transaktion.

123.

    Ett moderbolag kan under en begränsad tid bära förlusterna i ett av dotterbolagenför att avveckla verksamheten i detta under så gynnsamma villkor som möjligt.Sådana beslut kan motiveras inte bara av möjligheten att få en indirekt vinst, utanäven av andra skäl, som omsorg om koncernens anseende eller av en omläggningav verksamheten (domarna i det ovan i punkt 76 nämnda Eni-Lanerossimålet,punkt 21, och i det ovan i punkt 75 nämnda Hytasa-målet, punkt 25).

124.

    En privat investerare som för en strukturell, global eller sektoriell politik som styrsav utsikterna till avkastning på lång sikt kan inte rimligtvis tillåta sig att efter fleraår av kontinuerliga förluster göra ett kapitaltillskott som i ekonomiska termer inteenbart visar sig vara kostsammare än en likvidation av tillgångarna, utan även ärknuten till företagets försäljning, vilket undanröjer alla utsikter till vinst, även påsikt (domen i det ovan i punkt 75 nämnda Hytasa-målet, punkt 26).

125.

    När en offentlig investerare gör kapitaltillskott utan några utsikter till avkastning,ens på lång sikt, skall sådana tillskott anses vara statligt stöd (domen i det ovan ipunkt 76 nämnda Eni-Lanerossimålet, punkt 22). Den ändamålsenliga verkan avgemenskapsreglerna om statligt stöd skulle allvarligt försvagas om man godtogsökandens argumentation att allt statligt ägande i ett företag, med hänsyn till detberörda offentliga organets anseende och de andra delägarna, möjliggörobegränsade ekonomiska tillskott av allmänna medel, utan att dessa tillskott skallbetraktas som stöd.

126.

    Vidare har sökandena inte visat vad Bayerns anseende såsom privat företagare istålindustrisektorn består i eller hur NMH:s konkurs skulle ha kunnat fläcka dettaanseende.

127.

    I detta fall är det inte troligt att Bayern var tvungen att betala en stor summapengar till ett privat bolag (Aicherkoncernen) för att förmå detta att överta NMHså att det kunde undvikas att NMH gick i konkurs och allvarligt skadade Bayernsanseende. Sökandena har inte bestridit att Bayerische Landesbanks betyg (AAA)framför allt var beroende av den garanti som Bayern erbjudit banken. Under dessavillkor är det knappast troligt att NMH:s konkurs, som helt saknade samband medBayerische Landesbank, skulle ha kunnat äventyra bankens betyg.

128.

    Vad beträffar fallet ”Heilit & Woerner Bau AG”, innehåller punkt IV i deifrågasatta besluten en detaljerad redogörelse för hur det fallet skiljer sig från detförevarande. Sökanden har inte visat att svaranden har gjort en uppenbart oriktigbedömning i detta hänseende. I synnerhet har sökanden inte angivit på vilket sättdennes situation var jämförbar med situationen i Schörghuberkoncernen, som efter

försäljningen av sina andelar i bolaget Heilit & Woerner Bau AG fortsatte attverka inom fastighetssektorn och som därför hade ett intresse av att upprätthållagoda relationer med de andra bolagen i sektorn för att ta hem avtal och göra vinst.

129.

    Vad beträffar de andra exempel på företagares uppträdanden som sökandena harnämnt, är de begränsade till anmärkningar om åsidosättande av väsentliga formkravoch skall därför prövas nedan under den tredje grunden.

3. Stödet på 56 miljoner DM till NMH för investeringar (mål T-129/95)

130.

    Eftersom skälen är desamma skall parternas argument i detta avseende prövasnedan under den tredje grunden (punkt 191-196).

4. Tillämpningen av kriteriet avseende en privat investerare på de lån som Bayernbeviljade (målen T-2/96 och T-97/96)

a) Beteckningen av lånen som statligt stöd

131.

    Det följer av fast rättspraxis att det inte görs någon principiell åtskillnad mellan ettstöd som ges i form av lån och ett stöd i form av kapitaltillskott till ett företag(domstolens dom av den 14 november 1984 i mål 323/82, Intermills motkommissionen, REG 1984 s. 3809, punkt 31, svensk specialutgåva, volym 7, s. 685,och domen av den 10 juli 1986 i det ovan i punkt 76 nämnda målet Belgien motkommissionen, punkt 12). Stöd i någon av dessa former omfattas av förbudet iartikel 92 i EG-fördraget när villkoren i den bestämmelsen är uppfyllda. Eftersomförbudet i artikel 4 c i EKSG-fördraget i motsats till artikel 92.1 i EG-fördraget ärgenerellt och ovillkorligt (se ovan punkt 98-100), saknar formen för stödetbetydelse även när det gäller EKSG-fördraget.

132.

    För att kontrollera om de lån som har beviljats i detta fall har karaktären av statligtstöd, skall det undersökas vilka möjligheter företaget hade att erhålla deifrågavarande beloppen på den privata kapitalmarknaden. Med tillämpning avkriteriet avseende en privat investerare skall det därför bedömas om en privatdelägare med utgångspunkt i möjligheterna till förutsebar avkastning, medbortseende från alla samhälleliga, regionalpolitiska eller sektoriella överväganden,under liknande omständigheter skulle ha gjort ett sådant kapitaltillskott (domen avden 10 juli 1986 i det ovan i punkt 76 nämnda målet Belgien mot kommissionen,punkt 13).

133.

    En privat delägare kan rimligtvis tillskjuta nödvändiga medel för att säkerställaöverlevnaden för ett företag som befinner sig i tillfälliga svårigheter, men som - iförekommande fall efter en omstrukturering - återigen kommer att kunna blilönsamt (se domen av den 10 juli 1986 i det ovan i punkt 76 nämnda målet Belgienmot kommissionen, punkt 14).

134.

    Vid tidpunkten för tillskottet kunde det konstateras att NMH kontinuerligt sedanflera år tillbaka hade gjort stora förluster (”Granskning av NMH:s bokslut den 31december 1994”, revisionsberättelse från C & L Deutsche Revision av den 31 juli1995, och ”Granskning av NMH:s bokslut den 31 december 1995”,revisionsberättelse från C & L Deutsche Revision av den 20 december 1996). Detframgår av två avtal mellan Bayern och bolaget Max Aicher av den 27 januari 1995att NMH:s slutgiltiga förlust vid slutet av år 1994 uppgick till 156,4 miljoner DM.Vidare har det inte bestridits att NMH:s överlevnad var beroende av flerakapitaltillskott från de offentliga myndigheterna. Slutligen tillverkade NMHprodukter som skulle avsättas på en marknad med överproduktion.

135.

    Under dessa omständigheter åsidosatte svaranden inte uppenbart fördragetsbestämmelser eller någon bestämmelse som gäller dess tillämpning när den ansågatt det var föga troligt att företaget skulle kunna erhålla nödvändiga belopp för sinöverlevnad på den privata kapitalmarknaden och att ett tillskott av ytterligaremedel från Bayern därför hade karaktären av statligt stöd.

b) Hänvisningen till den tyska lagen om bolag med begränsat ansvar

136.

    Genom att beteckna lånen från Bayern som delägarlån (”eigenkapitalersetzendeDarlehen”) enligt tysk rätt (som på detta sätt betecknar lån som en delägarebeviljar ett bolag i en situation när en normal näringsidkare skulle ha tillskjutitkapital och som förbjuder långivaren att kräva återbetalning av lånet vid enuppgörelse i domstol eller vid konkurs) och genom att hänvisa till § 26 andrastycket i ”GmbH-Gesetz” (där det anges att delägarna skall göra kompletterandetillskott i proportion till sina andelar i bolaget), har svaranden endast velat markeraBayerns egendomliga uppträdande i förhållande till hur de andra delägarnauppträdde. Svaranden ansåg att en privat delägare normalt inte skulle accepteraatt tillskjuta medel i ett företag i svårigheter om inte också de andra delägarna harför avsikt att bidra i proportion till sina ägda andelar. Vidare hänvisade svarandentill tysk rätt för att motivera och bekräfta sin ekonomiska bedömning enligt vilkentillförandet av medel från en privat delägare i ett företag i svårigheter, liksomNMH, kan likställas med ett kapitaltillskott.

137.

    Eftersom sökandena inte har visat att svarandens bedömning, enligt vilken låneni fråga är statligt stöd på grund av att NMH troligen inte hade kunnat erhållalånebeloppen på den privata kapitalmarknaden, innebär ett uppenbartåsidosättande av fördragets bestämmelser eller någon bestämmelse som gäller desstillämpning (se ovan punkt 135), har eventuella fel som svaranden begått i sinahänvisningar till tysk rätt inte någon betydelse för beteckningen av de omtvistadelånen som förbjudet stöd enligt artikel 4 c i EKSG-fördraget.

c) Eventuell återbetalning av lånen

138.

    Såsom domstolen konstaterade i sitt beslut i det ovan i punkt 50 nämnda måletTyskland mot kommissionen (punkt 78) var NMH:s ekonomiska ställningsynnerligen osäker när lånen beviljades (mellan mars 1993 och augusti 1994 samtmellan juli 1994 och mars 1995). Det har nämligen inte bestridits att bolaget intehade gjort någon vinst mellan åren 1990 och 1994. Dessutom innehållerrevisionsberättelsen från C & L Deutsche Revision av den 20 december 1996avseende granskningen av NMH:s bokslut den 31 december 1995 följandekommentarer: ”Bokföringsmässigt överstiger NMH:s skulder den 31 december 1995dess tillgångar om man inte beaktar de lån som beviljats som delägarlån pågrundval av kommissionens beslut” (punkt 37.1 i revisionsberättelsen). ”Företagetsfortsatta verksamhet är beroende av att de lån som Bayern har beviljat såsomdelägare inte behöver återbetalas” (punkt 37.6 i revisionsberättelsen). Dennaslutsats har för övrigt inte bestridits av sökanden NMH.

139.

    Med utgångspunkt i dessa omständigheter och den information som svarandenhade tillgång till när de ifrågasatta besluten antogs, åsidosatte svaranden inteuppenbart fördragets bestämmelser eller någon bestämmelse som gäller desstillämpning när den ansåg att Bayern inte kunde räkna med att NMH skulleåterbetala lånen.

5. Slutsats

140.

    Härav följer att i detta skede av resonemanget skall, med förbehåll förbedömningen av argumenten avseende det ekonomiska stödet på 56 miljoner DMtill NMH (se nedan punkt 191-196), de av sökandens argument som har prövatsovan förkastas.

B - Den andra grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen

Parternas argument

141.

    Enligt sökandena har svaranden gjort en oriktig bedömning av de verkningar somde ifrågasatta besluten kan få på marknaden och för företagen. Dessutom är deifrågasatta besluten oproportionerliga i förhållande till de mål som fastställs igemenskapsfördragen.

142.

    Sökandena anser att det framgår av artikel 5 tredje strecksatsen i EKSG-fördragetatt kommissionen endast kan ingripa om det är nödvändigt för att skydda denormala konkurrensvillkoren. NMH och LSW hade endast en liten andel av dentyska marknaden och, a fortiori, av gemenskapsmarknaden, eftersom NMH:sproduktion endast motsvarade 0,2 procent av gemenskapsproduktionen. Underdessa omständigheter påverkade inte det omtvistade stödet konkurrensen pågemenskapsmarknaden.

143.

    Vad beträffar de lån som är i fråga i målen T-2/96 och T-97/96 anser sökanden attkommissionen även enligt EKSG-fördraget har den möjlighet som anges i artikel

93.2 i EG-fördraget att besluta att staten i fråga skall upphäva eller ändra ettolagligt stöd. Denna valmöjlighet skall användas med beaktande avproportionalitetsprincipen. Det följer inte av rättspraxis att krav på återbetalningav ett stöd under alla omständigheter är förenligt med proportionalitetsprincipen.

144.

    Sökanden menar att om svaranden bedömde att lånen var ett stöd i den meningsom avses i artikel 4 c i EKSG-fördraget, vilket sökanden bestrider, borde den habeslutat om en ändring av villkoren för dessa lån. I och med att svaranden intebegränsade sig till att besluta om en sådan ändring, utan ålade FörbundsrepublikenTyskland att kräva tillbaka stödet (artikel 2 i besluten 96/178 och 96/484),åsidosatte den proportionalitetsprincipen.

Svarandens och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands argument

145.

    Svaranden, med stöd av Förenade konungariket, påstår sig ha vidtagit nödvändigaåtgärder för att säkerställa att reglerna i fördraget följdes, i synnerhet som detfanns en strukturell överproduktion på den berörda marknaden. I huvudsak ansersvaranden att proportionalitetsprincipen inte är tillämplig när det är fråga om attbeteckna ett ekonomiskt stöd i förhållande till artikel 4 c i EKSG-fördraget. I allafall följer det av rättspraxis att i den mån kravet på återbetalning av ett statligt stödsom är oförenligt med den gemensamma marknaden har till syfte att återställa densituation som tidigare förelåg, kan kravet i princip inte anses vara enoproportionerlig åtgärd (förstainstansrättens dom av den 8 juni 1995 i mål T-459/93,Siemens mot kommissionen, REG 1995, s. II-1675, punkt 96). I detta fall harsökandena emellertid inte visat att det omtvistade kravet på återbetalning intesyftade till att återställa den situation som förelåg innan stödet utbetalades.

Förstainstansrättens bedömning

1. Tillämpningen av ett minimikriterium på statligt stöd

146.

    När sökandena klandrar svaranden för att ha åsidosatt proportionalitetsprincipengör de i själva verket gällande att ett minimikriterium skall tillämpas som gör detmöjligt att undanta stöd som endast måttligt påverkar konkurrensen från förbudeti artikel 4 c i EKSG-fördraget.

147.

    Det kan härvid konstateras att det inte framgår av ordalydelsen av artikel 4 c iEKSG-fördraget att stöd som medför en obetydlig snedvridning av konkurrenseninte skall omfattas av förbudet. Till skillnad från artikel 92.1 i EG-fördraget framgårdet för övrigt inte av artikel 4 c i EKSG-fördraget att det ankommer påkommissionen att konstatera att stödet i fråga snedvrider eller hotar att snedvridakonkurrensen (se ovan punkt 99). Artikeln innehåller nämligen ett förbud mot allastöd utan några begränsningar, vilket innebär att den inte innehåller någon deminimi-regel.

148.

    Den enda begränsningen av förbudet i artikel 4 c i EKSG-fördraget ärkommissionens möjlighet att med stöd av artikel 95 i fördraget tillåta stöd som ärnödvändigt för att uppnå ett av de mål som anges i artikel 2-4 i fördraget (se idetta hänseende förstainstansrättens dom av den 24 oktober 1997 i mål T-243/94,British Steel mot kommissionen, REG 1997, s. II-1887, punkt 40-43).

149.

    Sökandena har emellertid inte visat att tillståndet till det omtvistade stödet varnödvändigt för att uppnå ett av dessa mål. Följaktligen har de inte heller visat attsvaranden har åsidosatt proportionalitetsprincipen genom att inte tillämpa artikel95 i EKSG-fördraget.

150.

    Vidare har kommissionen ett utrymme för skönsmässig bedömning enligt dennaartikel (domen i det ovan i punkt 148 nämnda målet British Steel motkommissionen, punkt 51). Kommissionen kan besluta om hur detta utrymme förskönsmässig bedömning skall utövas genom sådana rättsakter som femte beslutetom gemenskapsregler för stöd till stålindustrin, förutsatt att reglerna inte avvikerifrån fördragets normer. Kommissionen använder således sitt utrymme förskönsmässig bedömning när den fattar ett sådant beslut och beslutet medför endasten automatisk begränsning av den skönsmässiga bedömningen vid prövningen avstöd som omfattas av beslutet, med beaktande av likabehandlingsprincipen (domeni det ovan i punkt 148 nämnda målet British Steel mot kommissionen, punkt 50).

151.

    Sökandena har emellertid inte angivit på vilket sätt det tillämpliga beslutet skulleinnehålla en de minimi-regel.

2. Kommissionens påstådda skyldighet att besluta om ändringar av villkoren för attbevilja stödet i stället för att besluta om stödets återbetalning

152.

    Eftersom förbudet i artikel 4 c i EKSG-fördraget, i motsats till artikel 92.1 i EG-fördraget, är generellt och ovillkorligt (se ovan punkterna 99 och 147), ärhänvisningen till bestämmelsen i artikel 93.2 i EG-fördraget, som ger kommissionenmöjlighet att ålägga den berörda staten att ändra ett olagligt stöd, inte relevant idetta fall.

153.

    För övrigt kan detta argument inte godtas, även om det antas att artikel 93.2 i EG-fördraget skulle vara tillämplig i detta fall. I denna artikel föreskrivs nämligen attom kommissionen finner att ett statligt stöd inte är förenligt med den gemensammamarknaden enligt artikel 92 i fördraget eller att sådant stöd missbrukas ”skall denbesluta om att staten i fråga skall upphäva eller ändra dessa stödåtgärder inom dentidsfrist som kommissionen fastställer”. Enligt rättspraxis angående dennabestämmelse kan upphävandet eller ändringen, för att få ändamålsenlig verkan,medföra en skyldighet att kräva återbetalning av stöd som beviljats i strid medfördraget (se bland annat domen i det ovan i punkt 145 nämnda målet Siemensmot kommissionen, punkt 96). Eftersom kravet på återbetalning av ett statligt stödsom är oförenligt med den gemensamma marknaden har till syfte att återställa den

situation som tidigare förelåg, kan det i princip inte anses som en oproportionerligåtgärd i förhållande till målet med fördragets bestämmelser om statligt stöd.

154.

    Såsom svaranden och Förenade kungariket har framhållit har sökanden inte anförtnågra omständigheter som visar att kravet på återbetalning av stödet varoproportionerligt. Sökanden har inte ens angivit vilka åtgärder som i störreutsträckning skulle ha inneburit ett beaktande av proportionalitetsprincipen.

3. Artikel 5 tredje strecksatsen i EKSG-fördraget

155.

    Sökandens argumentation beträffande artikel 5 tredje strecksatsen iEKSG-fördraget kan inte godtas. Denna bestämmelse hindrar nämligen intetillämpningen av beslut om gemenskapsregler för stöd till stålindustrin och rörendast kommissionens ”ingripanden” i produktionen och på marknaden.

4. Slutsats

156.

    Av vad som har anförts ovan följer att svaranden inte åsidosatteproportionalitetsprincipen när den fattade de omtvistade besluten. Talan kan därförinte bifallas på den andra grunden.

C - Den tredje grunden: Åsidosättande av väsentliga formkrav

157.

    Denna grund består av tre delar. Den första delen avser en falsk framställning avflera fakta i de ifrågasatta besluten samt, i anledning av detta, bristfällig motivering.Den andra delen avser beslutet att inte skjuta upp besluten eller den skyldighetsom föreskrivs i dessa att återbetala lånen, samt åsidosättande av principen omrättsligt skydd och av motiveringsskyldigheten. Den tredje delen avser en otillåtenuppdelning av förfarandena.

Den första delen av den tredje grunden: Falsk framställning av flera fakta i deifrågasatta besluten samt, i anledning av detta, bristfällig motivering

1. Inledning

158.

    I artikel 5 andra stycket fjärde strecksatsen i EKSG-fördraget föreskrivs attgemenskapen skall ”offentliggöra skälen för sitt handlande”. I artikel 15 förstastycket anges att ”[k]ommissionens beslut, rekommendationer och yttranden skallvara motiverade och hänvisa till de yttranden som kommissionen skall inhämta”.

159.

    Enligt fast rättspraxis skall motiveringen vara anpassad efter vilken slags rättsaktdet är fråga om och på ett klart och otvetydigt sätt visa hur dengemenskapsinstitution som är ansvarig för den ifrågasatta rättsakten har resonerat,så att de berörda kan få kännedom om skälen för åtgärden ochgemenskapsdomstolen ges möjlighet att överpröva rättsakten. Det krävs inte att

motiveringen närmare anger alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter.Motiveringen skall inte enbart bedömas mot bakgrund av rättsaktens lydelse, utanäven mot bakgrund av dess sammanhang samt mot bakgrund av alla rättsregler somgäller för den berörda frågan (domen av den 29 februari 1996 i det ovan i punkt106 nämnda målet Belgien mot kommissionen, punkt 86, och domen i det ovan ipunkt 148 nämnda målet British Steel mot kommissionen, punkt 160). Motiveringentill en rättsakt skall dessutom bedömas med hänsyn till bland annat det intressesom de som rättsakten är riktad till eller andra personer som berörs av den i denmening som avses i artikel 33 andra stycket i fördraget kan ha av att erhållaförklaringar (domstolens dom av den 19 september 1985 i de förenade målen172/83 och 226/83, Hoogovens Groep mot kommissionen, REG 1985, s. 2831, punkt24, och domen i det ovan i punkt 148 nämnda målet British Steel motkommissionen, punkt 160).

160.

    För övrigt följer det även av rättspraxis (domstolens dom av den 20 oktober 1987i mål 119/86, Spanien mot rådet och kommissionen, REG 1987, s. 4121, punkt 51)att om ett övervägande i en omtvistad rättsakt innehåller en felaktig faktauppgift,kan detta formfel inte föranleda en ogiltigförklaring av rättsakten om de andraövervägandena ger en tillräcklig motivering.

161.

    I detta fall har sökandena klandrat svaranden för att ha gjort för det första enfelaktig framställning av det planerade ekonomiska stödet, för det andra en felaktigframställning av de exempel på företagares uppträdanden som den tyska regeringenbeskrev, för det tredje en felaktig framställning av sitt beslut av den 1 augusti 1988och för det fjärde en felaktig framställning av omständigheterna kring hur detidigare privata delägarna i NMH drog sig ur företaget.

2. Anmärkningen avseende en felaktig framställning av det planerade ekonomiskastödet

Parternas argument

162.

    Sökandena har hävdat att besluten 95/422 av den 4 april 1995, 96/178 av den 18oktober 1995 och 96/484 av den 13 mars 1996 innehåller en felaktig ochofullständig skildring av de faktiska omständigheterna.

163.

    I beslut 95/422 ansåg svaranden att det planerade ekonomiska stödet inte utgjordeett kapitaltillskott i NMH från Bayern, såsom delägare, utan en transaktion som varavsedd att minska företagets förluster. Denna framställning av fakta strider enligtsökandena mot de förklaringar som de tyska myndigheterna gav under detadministrativa förfarandet. Framställningen var dock avgörande för kommissionensbedömning av det omtvistade stödet i förhållande till artikel 4 c i EKSG-fördraget.Sökandena menar att eftersom bedömningen av denna grundläggande omständigheti beslutet är grundad på ett felaktigt underlag, är beslutet felaktigt motiverat, i stridmed artikel 15 i EKSG-fördraget.

164.

    I besluten 96/178 och 96/484 ansåg svaranden felaktigt att de lån som Bayern hadebeviljat utgjorde ett tillskott av eget kapital som inte skulle kunna återbetalas omNMH gick i konkurs. Även om det följer av tysk rätt att ett lån som beviljas av endelägare vid en konkurs skall anses som ett tillskott av eget kapital, motiveradesvaranden inte tillräckligt sin slutsats att ett lån som beviljas av en delägare somsådant skall likställas med ett tillskott av eget kapital.

165.

    Förbundsrepubliken Tyskland anser att svaranden, genom att genast betecknabetalningarna som ett förlustbidrag, har underlåtit att pröva frågan - vilken äravgörande för beteckningen av de omtvistade betalningarna som stöd i den meningsom avses i artikel 4 c i EKSG-fördraget - huruvida Bayern har uppträtt såsom enprivat investerare skulle ha uppträtt under liknande omständigheter.

166.

    Svaranden har framhållit att den motiverade sitt beslut 95/422 på grundval av deninformation som den fick av den tyska regeringen den 16 maj och den 15 juli 1994och den har bestridit att besluten 96/178 och 96/484 är otillräckligt motiverade.Svaranden menar därför att anmärkningen skall förkastas.

Förstainstansrättens bedömning

- Mål T-129/95

167.

    Redogörelsen för de faktiska omständigheterna i beslut 95/422 återspeglar korrektolika skrivelser från den tyska regeringen. Det framgår nämligen av skrivelsen avden 16 maj 1994 att ”en kompensation till viss del för NMH:s förluster” samt ”ettschablonbelopp som kompensation för företaget LSW:s värdeminskning”planerades (punkt 2). I skrivelsen av den 15 juli 1994 förklarade den tyskaregeringen att ”förlusttäckningen skall ske genom tillskott av likvida medel”. Imeddelandet från den tyska regeringen av den 24 februari 1995 framställs Bayernsbetalningar till NMH som exceptionella företagsintäkter som direkt syftade till attminska företagets förluster, men de framställdes inte som kapitaltillskott.

168.

    Avsnitt IV i beslut 95/422 innehåller en klar och detaljerad redogörelse för skälentill att svaranden ansåg att tillskotten i fråga utgjorde statligt stöd, i synnerhetskälen till att svaranden bedömde att en normal privat investerare som verkade ien marknadsekonomi inte skulle ha beviljat dessa tillskott under liknandeomständigheter.

- Målen T-2/96 och T-97/96

169.

    För det första innehåller besluten 96/178 och 96/484 detaljerade förklaringar tillvarför de beviljade lånen skall betecknas som kapitaltillskott. Närmare bestämtanges det att en privat delägare inte torde vara beredd att förse ett företag isvårigheter med ekonomiska medel om övriga delägare inte är beredda att bidrai förhållande till sina andelar (avsnitt IV fjärde stycket i beslut 96/178 och avsnitt

IV femte stycket i beslut 96/484). I avsnitt IV femte stycket i dessa beslut angavsvaranden att ”[e]nligt tysk rätt skall delägarlån, som har beviljats eller inte dragitstillbaka under omständigheter då ett företags ekonomiska situation antingeninnebar konkurs eller krävde extra riskkapital från delägarna, i konkursfallbehandlas som tillskott av eget kapital” (”eigenkapitalersetzende Darlehen”, enligt§§ 32a och 32b i GmbH-Gesetz). Enligt denna lagstiftning skall delägarlån sombeviljas för att undvika ett företags insolvens och därmed sammanhängandekonkurs principiellt likställas med tillskott av eget kapital.

170.

    För det andra gjorde svaranden i de ifrågasatta besluten, vid tillämpningen avkriteriet avseende en normalt försiktig privat investerare, en bedömning avlånevillkoren och erinrade om att de andra privata delägarna i NMH inte bidrogtill lånen. I synnerhet motiverade svaranden noggrant sin slutsats att Bayern intekunde förvänta sig någon återbetalning. I avsnitt IV fjortonde stycket i beslut96/178 (avsnitt IV nionde stycket i beslut 96/484) angav den att ”... Bayern inte vidnågon tidpunkt hade kunnat förvänta sig återbetalning av lånen på totalt 49,895miljoner tyska mark (26,53 miljoner ecu). Om NMH hade gått i konkurs hadelånen behandlats som eget kapital och delstaten hade kunnat få en återbetalningförst när övriga fordringsägare erhållit full betalning, vilket var högst osannolikt.Förutom det var Bayern alltid berett att avstå från fordringarna på dessa lån föratt möjliggöra försäljningen av sina andelar i NMH och att behålla arbetstillfälleni den konjunktursvaga regionen Oberpfalz.”

- Slutsats

171.

    Under dessa omständigheter beaktas i de ifrågasatta besluten korrekt deninformation som den tyska regeringen gav och de innehåller en motivering som gördet möjligt för sökandena att få kännedom om skälen för att svaranden betecknadede omtvistade lånen som statligt stöd i den mening som avses i artikel 4 c iEKSG-fördraget och som ger domstolen möjlighet att göra en legalitetsprövning.Den första anmärkningen skall därför förkastas.

3. Anmärkningen avseende en felaktig framställning i beslut 95/422 av de exempelpå företagares uppträdanden som den tyska regeringen beskrev och begäran omkonfidentiell behandling av dessa uppgifter

Begäran om konfidentiell behandling

- Parternas argument

172.

    I mål T-129/95 har sökandena begärt att förstainstansrätten skall se till att de namnsom nämns i exemplen på företagares uppträdanden och i uppgifterna om internatransaktioner i de berörda företagen behandlas konfidentiellt och att de varkennämns i förhandlingsrapporten eller i andra offentliga handlingar.

173.

    Svaranden har motsatt sig sökandenas begäran.

- Förstainstansrättens bedömning

174.

    Med hänsyn till att uppgifterna i de nämnda exemplen bland annat är hämtade fråntyska tidningsartiklar och även återfinns i beslut 95/422, vilket offentliggjordes iEuropeiska gemenskapernas officiella tidning den 21 oktober 1995, saknas detanledning att bevilja sökandenas begäran.

Sakprövningen av anmärkningen

- Parternas argument

175.

    Sökandena, med stöd av Förbundsrepubliken Tyskland, har i mål T-129/95 gjortgällande att framställningen och den rättsliga bedömningen av exemplen påföretagares uppträdanden i beslut 95/422 (avsnitt IV fjärde stycket) är felaktiga.Den tyska regeringen gav exemplen i syfte att visa att Bayerns uppträdde såsom enprivat investerare skulle ha gjort. Enligt sökandena bevisar dessa exempel, även omde inte avser NMH och LSW, att en privat investerare under liknandeomständigheter skulle ha fattat samma beslut som Bayern.

176.

    I exemplet med Metallgesellschaft AG menar sökandena att borgenärsbankernaoch aktieägarna inte, såsom angavs i beslut 95/422, vidtog stödåtgärder på grundvalav strikta ekonomiska kriterier, utan av omsorg om att bevara sitt anseende. Derasuppträdande kan jämföras med hur Bayern har uppträtt i detta fall.

177.

    I exemplet med Weiherhammer ersatte svaranden den tyska regeringensredogörelse med sina egna antaganden. I beslut 95/422 anges följande: ”Ettkapitaltillskott som gör det möjligt ... att överta ett bolag ... grundas på jämförelsenav kostnaderna för en likvidation/konkurs och det nödvändiga slutligakapitaltillskottet.” Denna framställning är oriktig, eftersom moderbolaget hadesäkerställt att ett kapitaltillskott var mer betungande än en konkurs.

178.

    Vad beträffar exemplen med Digital Equipment och Graetz Holztechnik GmbHanges följande i beslut 95/422: ”Kostnaderna för indragandet (‘outsourcing‘) avvissa delar av bolag ... övertas för att säkerställa framtida leverans av vissa delar avegna produkter samtidigt som kostnaderna för dessa delar minskas och därmeduppnås en ekonomisk fördel.”

179.

    Digital Equipment beviljade bolaget DITEC ett ekonomiskt stöd för att täcka desociala kostnaderna och bilda eget kapital. DITEC tillverkade dock inte någonsärskild produkt för Digital Equipment som gjorde att företaget kunde förvänta sigatt stödet skulle ge avkastning i framtiden.

180.

    Vad beträffar Graetz Holztechnik konstaterade svaranden felaktigt att ”bolagetNokia avsåg att säkerställa sin egen försörjning när det sålde Graetz Holztechnik”.Dessutom gjorde svaranden gällande att den tyska regeringen ”ensidigt” framställde

det ekonomiska stödet som en ”garanti för [bolaget Graetz Holztechniks]omsättning”. Tvärtom beskrev bolaget Graetz Holztechnik själv det ekonomiskastödet som en omsättningsgaranti, vilket för övrigt framgår av dess skrivelse av den24 februari 1995.

181.

    Förbundsrepubliken Tyskland har framhållit att den bemötte kommissionens kravbeträffande de nämnda företagarnas uppträdanden så fullständigt som möjligt, medhänsyn till att de privata företagen inte hade någon skyldighet att informera Bayerneller förbundsregeringen om sina investeringsplaner.

182.

    Dessutom menar Förbundsrepubliken Tyskland att det, för att komma fram till attdet inte föreligger något statligt stöd i detta fall, är tillräckligt att konstatera att enprivat investerares ekonomiska situation och motivation liknar de berörda offentligamyndigheternas ekonomiska situation och motivation (domen av den 10 juli 1986i det ovan i punkt 76 nämnda målet Belgien mot kommissionen, punkt 13). Förövrigt är det knappast möjligt att finna en situation som är identisk med deoffentliga myndigheternas situation, framför allt om man beaktar de offentligaåtagandenas omfattning och antal.

183.

    Svaranden menar att anmärkningen skall förkastas och har därvid framhållit attbeslut 95/422 inte är grundat på de omtvistade exemplen, utan på den informationsom den tyska regeringen gav.

- Förstainstansrättens bedömning

184.

    I beslut 95/422 redogjorde svaranden ingående för skälen till att Bayernsuppträdande inte kunde jämföras med de företagares uppträdande som sökandenanämnde. I synnerhet har svaranden, i avsnitt IV, framhållit att till skillnad från falletmed Bayern fanns det i de exempel som den tyska regeringen anförde ingen privatinvesterare som hade överlåtit sina andelar utan att därvid uppnå en ekonomiskfördel. Genom att konstatera denna skillnad visade svaranden att Bayernsuppträdande inte kunde jämföras med de nämnda företagarnas uppträdanden.Även om det antas att svarandens beskrivning av dessa företagares uppträdandenvar ofullständig, på grund av den kortfattade information som den tyska regeringengav, har varken sökandena eller Förbundsrepubliken Tyskland visat att denna bristhar haft någon avgörande betydelse för beteckningen av lånen som stöd i denmening som avses i artikel 4 c i EKSG-fördraget.

185.

    Härav följer att den andra anmärkningen skall förkastas.

4. Anmärkningen avseende en felaktig framställning i beslut 95/422 av 1988 årsbeslut

Parternas argument

- Sakprövningen av anmärkningen

186.

    Sökandena och intervenienten Förbundsrepubliken Tyskland har gjort gällande attbeslut 95/422 på ett ofullständigt sätt återger 1988 års beslut. I det sistnämndabeslutet bedömde kommissionen att Bayerns planerade medverkan i de företag somhade övertagit Maxhütte, såsom denna medverkan beskrevs i 1987 års ramavtalavseende en plan för övertagande, inte innefattade några element av statligt stöd.

187.

    I 1987 års ramavtal angavs dock att Bayern skulle betala stöd för att täckakostnaderna för tidigare verksamhet (”Altlasten”). Avsikten med det omtvistadestödet på 56 miljoner DM var just att täcka sådana kostnader. Stödet omfattadesav 1988 års beslut och godkändes således av svaranden.

188.

    Svaranden menar att anmärkningen skall förkastas och har därvid gjort gällande att1988 års beslut inte avsåg stöd för att täcka kostnader för tidigare verksamhet.

- Begäran om företeende av handlingar

189.

    Eftersom svaranden har bestridit att kostnader för tidigare verksamhet låg till grundför 1988 års beslut, har sökandena bedömt att denna akt måste företes. De hardärför begärt att förstainstansrätten med stöd av artiklarna 64 och 65 irättegångsreglerna skall anmoda svaranden att översända akten avseende 1988 årsbeslut.

190.

    Svaranden har invänt att det saknas anledning att bevilja sökandenas begäran.

Förstainstansrättens bedömning

- Sakprövningen av anmärkningen

191.

    1988 års beslut innehåller inte något uttryckligt omnämnande av frågan omkostnader för tidigare verksamhet. I punkt 5.5 i 1987 års ramavtal, som var i frågai beslutet, anges emellertid följande:

”Die Anlagen werden altlastenfrei übernommen. Soweit eine altlastenfreieÜbertragung nicht möglich ist, wird der Freistaat sicherstellen, daß NMH von densich daraus ergebenden Verpflichtungen wirtschaftlich nicht betroffen wird.”(”Anläggningarna skall överlåtas utan att belastas av kostnader för tidigareverksamhet. Om en sådan överlåtelse inte är möjlig, skall Bayern se till att NMHinte ådrar sig några förpliktelser på grund av detta”)

192.

    Med hänsyn till att hela 1987 års ramavtal, inklusive punkt 5.5, granskades i detförfarande som utmynnade i 1988 års beslut och att svaranden själv har medgivitatt den granskade frågan om kostnader för tidigare verksamhet, kan svarandensargumentation att 1988 års beslut inte avsåg denna verksamhet inte godtas.

193.

    Eftersom ramavtalet rörde Bayerns åtaganden under åren 1987 och 1988, omfattaremellertid 1988 års beslut inte ekonomiskt stöd som Bayern senare beviljade NMH,bland annat stödet på 56 miljoner DM som utbetalades i enlighet med avtalet avden 27 januari 1995 (se ovan punkt 15).

194.

    Vidare framgår det av den tyska regeringens meddelande av den 16 maj 1994(punkt 2) och av protokollet från Bayerns regeringsmöte den 4 november 1987,angående situationen i Maxhütte (punkt 11), att kostnaderna för tidigareverksamhet avsåg kostnader för föroreningar samt för saneringsåtgärder somsyftade till att garantera ren luft, bekämpa buller och skydda grundvattnet.

195.

    Följaktligen finns det inget stöd för sökandens ståndpunkt att det omtvistade stödetpå 56 miljoner DM godkändes genom 1988 års beslut.

196.

    Även om det antas att det finns fog för sökandens anmärkning avseende en felaktigbeskrivning av detta beslut, har denna brist i alla fall ingen betydelse för beslut95/422 och kan följaktligen inte medföra att detta skall ogiltigförklaras.Anmärkningen skall därför förkastas.

- Begäran om företeende av handlingar

197.

    Förstainstansrätten anser att handlingarna i målet innehåller tillräckligt medupplysningar och att det därför, samt med hänsyn till vad som har anförts ovan(punkt 191-195), inte finns anledning att förordna om företeende av aktenavseende 1988 års beslut.

5. Anmärkningen avseende en felaktig framställning i beslut 95/422 avomständigheterna kring hur de tidigare privata delägarna i NMH drog sig urföretaget

Parternas argument

198.

    Enligt sökandena, med stöd av Förbundsrepubliken Tyskland, är beslut 95/422grundat på en felaktig framställning av de faktiska omständigheterna, eftersom deti beslutet påstås att de tidigare privata delägarna (Krupp Stahl, Thyssen Stahl ochKlöckner Stahl) inte betalade någonting när de drog sig ur företaget. Det nämnsinte att dessa företag betalade ett ”negativt försäljningspris” genom att senarebevilja NMH lån (förbundsregeringens kommunikéer av den 16 maj och den 15 juli1994). I utbyte mot att de drog sig ur företaget överlät de nämligen dessalånefordringar för en tredjedel av värdet, med NMH:s löfte om full återbetalningom företaget återigen skulle komma på fötter.

199.

    Förbundsrepubliken Tyskland har tillagt att Bayern, som är huvudägare i NMH,befann sig i en annan situation än den som de andra privata investerarna befannsig i när de överlät sina andelar. På grund av sina små andelar i NMH och att dettabolag konkurrerade med dem inom deras huvudverksamhet, deltog de inte i

sökandet efter någon som kunde överta bolaget och i utarbetandet av enheltäckande ekonomisk plan för NMH. Trots dessa skillnader bedömde svarandenfelaktigt de omtvistade betalningarna i förhållande till kriteriet avseende enförnuftig investerare genom att hänvisa till hur minoritetsägarna i fråga uppträdde.

200.

    Svaranden har invänt att framställningen av de faktiska omständigheterna i beslut95/422 vad beträffar omständigheterna kring hur de tidigare privata delägarna drogsig ur företaget (avsnitt IV femte stycket) överensstämmer med framställningen iden tyska regeringens anmälan av den 16 maj 1994. Den erhöll inte någoninformation om eventuella ytterligare tillskott från tidigare delägare. Därför kan detargument som sökandena och den tyska regeringen har framfört i efterhand intebeaktas.

Förstainstansrättens bedömning

201.

    Den tyska regeringens skrivelser av den 16 maj och den 15 juli 1994 visar att detidigare privata delägarna i NMH hade fått tillstånd av Bayern att sälja sina andelarden 30 juni 1993 (Klöckner) respektive den 21 mars 1994 (Thyssen och Krupp).Vidare sålde de faktiskt sina andelar för det symboliska priset av 1 DM. Samtidigtöverläts lånefordringarna avseende de lån som de tidigare delägarna hade beviljati juni och juli 1992 till Aicherkoncernen för ett lågt pris.

202.

    Härav följer att det förflöt ett år mellan de lån som de tidigare privata delägarnabeviljade år 1992 och försäljningen av deras andelar under år 1993. Sökandena hardock inte visat att det finns något samband mellan dessa två händelser som styrkeratt de tidigare privata delägarna drog sig ur företaget mot ett vederlag.

203.

    Förbundsrepubliken Tysklands argumentation kan inte godtas. Det har redankonstaterats ovan (punkt 114) att, även om det antas att Bayern var huvudägarei NMH, svaranden inte uppenbart åsidosatte fördragets bestämmelser eller någonbestämmelse som gäller dess tillämpning genom att anse att Bayern, såsominvesterare, hade intresse av att genomföra en lönsam transaktion, det vill säga attförsöka få största möjliga avkastning på sin investering, på samma sätt som vilkeninvesterare som helst som verkar i en marknadsekonomi och, i synnerhet, som deandra delägarna. Dessutom skulle en normalt försiktig privat investerare i ännuhögre grad vara mån om att försäkra sig om att utsikterna är gynnsamma för ettlån som han beviljar ett bolag i vilket han är delägare, om han äger stora andelari detta. Vidare har sökandena inte visat varför deras argument att NMH var enkonkurrent till minoritetsinvesterarna i deras huvudverksamhet inte gällde när dedeltog i övertagandet av NMH år 1990 och i samband med de lån som beviljadesmellan år 1992 och början av år 1994. Även om det antas att det fanns ett skäl fördetta, framgår det i alla fall inte av handlingarna i målet att svaranden varinformerad om detta.

204.

    Följaktligen kan svaranden inte klandras för att uppenbart ha åsidosatt fördragetsbestämmelser eller någon bestämmelse som gäller dess tillämpning vad beträffartransaktionerna i samband med att de tidigare privata delägarna drog sig urföretaget. Även om det antas att framställningen av omständigheterna kring dessatransaktioner är ofullständig, har sökandena i alla fall inte visat att denna brist varavgörande för bedömningen i beslut 95/422.

205.

    Härav följer att den fjärde anmärkningen skall förkastas.

Den andra delen av den tredje grunden: Beslutet att inte skjuta upp besluten 96/178och 96/484 eller den skyldighet som föreskrivs i dessa att återbetala lånen, samtåsidosättande av principen om rättsligt skydd och av motiveringsskyldigheten(anmärkningar som enbart har framförts i målen T-2/96 och T-97/96)

Parternas argument

206.

    Sökanden NMH har klandrat svaranden för att den inte väntade med att fattabeslutet om lånen (artikel 1 i beslut 96/178 och i beslut 96/484) och med kravet pååterbetalning av stödet (artikel 2 i dessa beslut) till dess att förstainstansrätten ochdomstolen hade avgjort de mål i vilka talan fördes mot beslut 95/422. Med hänsyntill det materiella sambandet mellan det första förfarandet, avseende detekonomiska stödet, och de två andra förfarandena, avseende lånen, skulle en dommed fördelaktig utgång för NMH i det första förfarandet ha medfört att de andratvå förfarandena förlorade sitt föremål.

207.

    Vidare har sökanden hävdat att en omedelbar återbetalning av det påstådda stödet,såsom föreskrivs i artikel 2 i beslut 96/178 och i beslut 96/484, skulle medföra attNMH skuldsattes för högt och därmed leda till företagets konkurs. Den onödigtgenerella och otillräckliga motiveringen i dessa beslut berövar sökanden ettverksamt rättsligt skydd.

208.

    Svaranden och Förenade kungariket menar att denna delgrund skall förkastas.Svaranden har framhållit att den i avsnitt V i beslut 96/178 och i beslut 96/484ingående förklarade varför den inte ansåg att det fanns skäl för att skjuta uppbeslutet om återbetalning.

209.

    Förenade kungariket har påpekat att stöd inte kan beviljas innan det har anmältsoch godkänts enligt artikel 2-5 i femte beslutet om gemenskapsregler för statligtstöd till stålindustrin. Förenade kungariket har tillagt att även om sökandens talani mål T-129/95 hade bifallits, skulle svaranden inte ha varit skyldig att uppskjuta deandra besluten avseende lånen. För övrigt avslog domstolens ordförande i sitt besluti det ovan i punkt 50 nämnda målet Tyskland mot kommissionen (se punkt 79)sökandenas ansökan om uppskov.

Förstainstansrättens bedömning

210.

    Under den tredje grunden har sökanden NMH framfört i huvudsak två olikaanmärkningar avseende beslutet att inte uppskjuta kravet på återbetalning i beslut96/178 och i beslut 96/484 och avseende bristfällig motivering.

211.

    Vad beträffar den första anmärkningen skall det erinras om att ett stöd som äroförenligt med den gemensamma marknaden i princip skall återbetalas avmottagaren. Denna får inte dra fördel av att en medlemsstat har givit den offentligamedel i strid med bestämmelserna i EKSG-fördraget och i femte beslutet omgemenskapsregler för stöd till stålindustrin. Kravet på omedelbar återbetalning,även om detta leder till det mottagande företagets konkurs, är således en naturligföljd av de stränga reglerna för stöd till stålindustrisektorn.

212.

    Det finns inte någon bestämmelse i EKSG-fördraget eller i femte beslutet omgemenskapsregler för stöd till stålindustrin som ger kommissionen rätt att skjutaupp ett krav på återbetalning. Av artikel 39 första stycket i EKSG-fördraget följeratt inte ens talan vid domstolen hindrar verkställighet.

213.

    Förstainstansrätten konstaterar dessutom att domstolen i beslutet i det ovan i punkt50 nämnda målet Tyskland mot kommissionen fastslog att det begärda uppskovetinte kunde beviljas för att undvika en skada som - även om den antogs vara säker- föreföll som en oundviklig följd av tillämpningen av de stränga reglerna för stödtill stålindustrisektorn, vilka speciellt har till syfte att hindra särskilt skadligakonsekvenser för konkurrensen - och således för effektiva företags överlevnad -som skulle följa av att företag som inte skulle kunna överleva under normalamarknadsvillkor bibehålls på ett konstlat sätt (punkt 80).

214.

    Under dessa omständigheter saknas det fog för sökandens första anmärkning.

215.

    Vad beträffar den påstådda bristen på motivering skall det framhållas att skälen förkravet på återbetalning anges i avsnitt V i beslut 96/178 och i beslut 96/484. Dennamotivering var tillräcklig för att sökanden skulle kunna förstå skälen till att kravetpå återbetalning inte sköts upp.

216.

    Härav följer att talan inte kan bifallas på någon del av den andra delen av dentredje grunden.

Den tredje delen av den tredje grunden: Otillåten uppdelning av förfarandena(anmärkningar som enbart har framförts i målen T-2/96 och T-97/96)

Parternas argument

217.

    Sökanden NMH har hävdat att de tre förfarandena avseende privatiseringen avNMH och beviljandet av lånen i grunden hänger ihop. Genom att inleda treförfaranden har svaranden på ett konstlat sätt gjort åtskillnad på faktiska

omständigheter som logiskt sett bör beaktas tillsammans. Svaranden har därmedgjort sig skyldig till ett handläggningsfel.

218.

    Svaranden och Förenade kungariket har bestridit detta och menar attanmärkningen skall förkastas.

Förstainstansrättens bedömning

219.

    Någon skyldighet för svaranden att behandla förevarande mål i ett enda förfarandeföljer inte av EKSG-fördraget eller femte beslutet om gemenskapsregler för stödtill stålindustrin.

220.

    I detta fall var det fråga om dels ekonomiskt stöd som planerades i samband medprivatiseringen av NMH, vilket den tyska regeringen anmälde till kommissionen den16 maj 1994, dels lån som Bayern beviljade NMH mellan åren 1993 och 1995, vilkaanmäldes till kommissionen först när de hade beviljats. Närmare bestämt fickkommissionen kännedom om utbetalningarna av de första delarna av dessa lånförst den 15 juli 1994 och den 28 september 1994, det vill säga efter det attförfarandet som utmynnade i beslut 95/422 hade inletts, och utbetalningen av defyra sista delarna anmäldes först efter det att förfarandet som utmynnade i beslut96/178 hade inletts.

221.

    Härav framgår att dessa åtgärders beskaffenhet och villkor skilde sig åt, liksomtidpunkterna när de vidtogs. När det förfarande inleddes som utmynnade i beslut95/422 hade svaranden dessutom inte kännedom om de ekonomiska åtgärder somblev föremål för de två senare besluten. Detta betyder att svaranden inte kunde hagranskat dem i samma förfarande.

222.

    Härav följer att talan inte kan bifallas på den tredje delen av den tredje grunden.

D - Den fjärde grunden: Kränkning av rätten till försvar

Parternas argument

223.

    I mål T-129/95 har sökandena klandrat svaranden för att ha kränkt deras och dentyska regeringens rätt till försvar genom att beröva dem rätten att yttra sig överbedömningen att Bayerns tillskott utgjorde ett förlustbidrag. Sökandena kunde inteha förväntat sig en sådan bedömning, eftersom för det första det i meddelandet ominledande av förfarandet nämndes ett kapitaltillskott i NMH och för det andrakommissionens tjänstemän under ett möte mellan den behörigakommissionsledamoten och Bayerns ekonomiminister påstod att formen förtillskottet saknade betydelse. Till stöd för sin anmärkning har de åberopatdomstolens dom av den 29 juni 1994 i mål C-135/92, Fiskano mot kommissionen,REG 1994, s. I-2885, punkt 39, och förstainstansrättens dom av den 23 februari1994 i de förenade målen T-39/92 och T-40/92, CB och Europay motkommissionen, REG 1994, s. II-49, punkt 48.

224.

    I målen T-2/96 och T-97/96 har sökanden NMH gjort gällande att svaranden i ettförfarande som kan leda till att ett företag går i konkurs är skyldig att rådgöra meddetta. Denna princip är särskilt viktig när, såsom i fråga om artikel 33 första stycketandra meningen i EKSG-fördraget, domstolsprövningen är begränsad.

225.

    För övrigt offentliggjorde svaranden enbart ett meddelande om förfarandet iEuropeiska gemenskapernas officiella tidning, utan att upplysa sökandena omanmärkningarnas fullständiga innehåll.

226.

    Svaranden menar att grunden skall förkastas. Den följde nämligen artikel 6.1 ifemte beslutet om gemenskapsregler för stöd till stålindustrin och gav den tyskaregeringen tillfälle att yttra sig över alla faktiska och rättsliga frågor som beaktadesi de upplysningar som den tyska regeringen och Bayern bidrog med.

227.

    Företag som berörs av ett förfarande som inleds med stöd av artikel 6.1 i beslutetom gemenskapsregler för stöd till stålindustrin har endast rätt att inkomma medsynpunkter på beslutet att inleda förfarandet. Det är endast den berördamedlemsstaten, vilken är den enda som beslutet är riktat till, som har rätt att yttrasig.

Förstainstansrättens bedömning

228.

    Enligt fast rättspraxis är iakttagandet av rätten till försvar en grundläggandegemenskapsrättslig princip som skall säkerställas i varje förfarande som inleds moten person och som kan leda till en rättsakt som går denna person emot, även närdet inte föreligger regler för det ifrågavarande förfarandet (domstolens dom av den14 februari 1990 i mål C-301/87, Frankrike mot kommissionen, REG 1990, s. I-307,punkt 29-31, svensk specialutgåva, volym 10, av den 10 juli 1986 i det ovan i punkt76 nämnda målet Belgien mot kommissionen, punkt 28, och av den 21 mars 1990i mål C-142/87, Belgien mot kommissionen, REG 1990, s. I-959, punkt 46, svenskspecialutgåva, volym 10).

229.

    I artikel 6.4 i femte beslutet om gemenskapsregler för stöd till stålindustrinföreskrivs följande: ”Om kommissionen efter att ha givit berörda parter tillfälle attyttra sig finner att stöd i ett visst fall är oförenligt med bestämmelserna iföreliggande beslut, skall den underrätta medlemsstaten i fråga om sitt beslut.”

230.

    Det framgår varken av ordalydelsen av denna artikel, av någon annan bestämmelseom statligt stöd eller av gemenskapens rättspraxis att kommissionen skulle varaskyldig att låta mottagaren av de statliga medlen yttra sig över den rättsligabedömning som kommissionen gör av tillhandahållandet av dessa medel.

231.

    Det framgår inte heller att kommissionen, efter att ha givit den berördamedlemsstaten tillfälle att yttra sig, skulle vara skyldig att informera den om sittställningstagande innan den fattar sitt beslut. Även om det fanns en sådan

skyldighet skulle de berörda företagen inte på grund av denna kunna åberopanågon rätt att yttra sig. I domarna i de ovan i punkt 223 nämnda målen Fiskanomot kommissionen och CB och Europay mot kommissionen, som sökandena haråberopat till stöd för sin talan, fastslås endast en rätt för företag ellerföretagssammanslutningar att i varje förfarande som kan leda till påföljder fåframföra synpunkter på om de faktiska omständigheter och anmärkningar somkommissionen gör gällande är riktiga och relevanta.

232.

    Sökandena kan inte klandra svaranden för att endast ha informerat dem genomoffentliggörandet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning av meddelandet ominledande av ett förfarande enligt artikel 6.4 i femte beslutet om gemenskapsreglerför stöd till stålindustrin. Det framgår av rättspraxis angående artikel 93.2 i EG-fördraget att det inte krävs att enskilda personer får individuell underrättelse.Bestämmelsens enda syfte är att ålägga kommissionen att se till att alla som kankomma att beröras underrättas om att ett förfarande har inletts och att de fårmöjlighet att framföra sina synpunkter på detta. Under dessa omständigheter äroffentliggörande av ett meddelande i Europeiska gemenskapernas officiella tidningett lämpligt och tillräckligt medel för att informera alla berörda parter om att ettförfarande inletts (domen i det ovan i punkt 131 nämnda målet Intermills motkommissionen, punkt 17). Eftersom syftet med artikel 6.4 är jämförbart med syftetmed artikel 93.2 i EG-fördraget, och eftersom artikeln enligt sin ordalydelse integer enskilda rätt till individuella underrättelser, skall den tolkas så att det ärtillräckligt att offentliggöra ett meddelande om inledande av ett förfarande iEuropeiska gemenskapernas officiella tidning.

233.

    I detta fall hade sökandena möjlighet att framföra synpunkter på svarandenskonstateranden av fakta och bedömningar i meddelandet om inledande avförfarandet i fråga, även om de inte utnyttjade denna möjlighet.

234.

    Dessutom framgår det av handlingarna i målet (se ovan punkterna 29-32, 35-37och 40-42) att den tyska regeringen yttrade sig i vederbörlig ordning, vilket innebäratt även dess rätt till försvar har beaktats.

235.

    Härav följer att beslut 95/422, beslut 96/178 och beslut 96/484 inte är rättsstridigapå grund av att rätten till försvar skulle ha kränkts.

236.

    Talan kan således inte bifallas på den fjärde grunden.

E - Slutsats

237.

    Av vad som har anförts ovan följer att talan inte kan bifallas på någon av deanförda grunderna. Eftersom sökandena inte har styrkt att de ifrågasatta beslutenär rättsstridiga, skall talan i förevarande mål ogillas i sin helhet.

Rättegångskostnader

238.

    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersättarättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Svaranden har yrkat att sökandenaskall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandena har tappatmålet, skall svarandens yrkande bifallas.

239.

    Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna skall medlemsstater ochinstitutioner som har intervenerat i ett mål bära sina rättegångskostnader. Dettabetyder att intervenienterna Förbundsrepubliken Tyskland och Förenadekonungariket Storbritannien och Nordirland skall bära sina kostnader.

På dessa grunder beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN

(femte avdelningen i utökad sammansättning)

följande dom:

1.

    Begäran om konfidentiell behandling avslås.

2.

    Begäran om tillgång till akten avseende kommissionens beslut av den 1augusti 1988 avslås.

3.

    Talan i de förenade målen T-129/95, T-2/96 och T-97/96 ogillas.

4.

    Sökandena skall bära sina och svarandens rättegångskostnader.

5.

    Förbundsrepubliken Tyskland och Förenade konungariket Storbritannienoch Nordirland skall bära sina rättegångskostnader.

AziziGarcía-Valdecasas Moura Ramos             Jaeger                        Mengozzi

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 21 januari 1999.

H. Jung

J. Azizi

Justitiesekreterare

Ordförande

Innehåll

    Tillämpliga bestämmelser

II - 3

    Faktiska omständigheter i målet

II - 5

        Bakgrund

II - 5

            1. Bildandet av sökandebolaget Neue Maxhütte Stahlwerke SmbH

II - 5

            2. Delstaten Bayerns delägarskap i företagen NMH och Lech-StahlwerkeGmbH

II - 5

            3. Privatiseringsplanen för NMH

II - 6

            4. Lån till NMH

II - 7

        Administrativt förfarande

II - 8

            1. Förfarandet avseende de planerade finansieringsåtgärderna i samband medprivatiseringen av NMH (mål T-129/95)

II - 8

            2. Förfarandet avseende de lån som beviljades mellan mars 1993 och augusti 1994(mål T-2/96)

II - 9

            3. Förfarandet avseende de lån som beviljades mellan juli 1994 och mars 1995(mål T-97/96)

II - 10

    Förfarandet

II - 10

        Mål T-129/95

II - 10

        Mål T-2/96

II - 11

        Mål T-97/96

II - 11

        De förenade målen T-129/95, T-2/96 och T-97/96

II - 12

    Parternas yrkanden

II - 12

    Prövning i sak

II - 13

        A - Den första grunden: Överträdelse av artikel 4 c i EKSG-fördraget

II - 14

            Sökandenas argument

II - 14

                1. Inledning

II - 14

                    a) Kriteriet avseende en privat investerare

II - 14

                    b) Argumenten beträffande kriteriet avseende en privat investerare

II - 15

                    - Privat investerare av jämförbar storlek

II - 15

                    - Liknande situation

II - 15

                    - Ekonomiska skäl och utsikter till avkastning

II - 15

                2. Bayerns kapitaltillskott i NMH och LSW

II - 16

                3. Bayerns stöd på 56 miljoner DM till NMH för investeringar (målT-129/95)

II - 17

                4. Bayerns lån till NMH (målen T-2/96 och T-97/96)

II - 17

            Svarandens och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlandsargument

II - 18

            Förstainstansrättens bedömning

II - 18

                1. Inledning

II - 18

                    a) Artikel 4 c i EKSG-fördraget

II - 18

                    b) Domstolsprövningen av kommissionens bedömningar vidtillämpningen av femte beslutet om gemenskapsregler för stöd tillstålindustrin

II - 19

                    c) Kriteriet avseende en privat investerare

II - 19

                2. Tillämpningen av kriteriet avseende en privat investerare påkapitaltillskottet i NMH och LSW

II - 21

                    a) Privat investerare av en jämförbar storlek som befinner sig i enliknande situation

II - 21

                    b) Utsikterna till avkastning

II - 21

                    c) Risken för att Bayerns anseende skulle fläckas

II - 22

                3. Stödet på 56 miljoner DM till NMH för investeringar (mål T-129/95)

II - 24

                4. Tillämpningen av kriteriet avseende en privat investerare på de lån somBayern beviljade (målen T-2/96 och T-97/96)

II - 24

                    a) Beteckningen av lånen som statligt stöd

II - 24

                    b) Hänvisningen till den tyska lagen om bolag med begränsat ansvar

II - 25

                    c) Eventuell återbetalning av lånen

II - 25

                5. Slutsats

II - 26

        B - Den andra grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen

II - 26

            Parternas argument

II - 26

            Svarandens och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlandsargument

II - 27

            Förstainstansrättens bedömning

II - 27

                1. Tillämpningen av ett minimikriterium på statligt stöd

II - 27

                2. Kommissionens påstådda skyldighet att besluta om ändringar av villkorenför att bevilja stödet i stället för att besluta om stödets återbetalning

II - 28

                3. Artikel 5 tredje strecksatsen i EKSG-fördraget

II - 29

                4. Slutsats

II - 29

        C - Den tredje grunden: Åsidosättande av väsentliga formkrav

II - 29

            Den första delen av den tredje grunden: Falsk framställning av flera fakta i deifrågasatta besluten samt, i anledning av detta, bristfällig motivering

II - 29

            1. Inledning

II - 29

            2. Anmärkningen avseende en felaktig framställning av det planerade ekonomiskastödet

II - 30

                Parternas argument

II - 30

                Förstainstansrättens bedömning

II - 31

                    - Mål T-129/95

II - 31

                    - Målen T-2/96 och T-97/96

II - 31

                    - Slutsats

II - 32

            3. Anmärkningen avseende en felaktig framställning i beslut 95/422 av deexempel på företagares uppträdanden som den tyska regeringen beskrev ochbegäran om konfidentiell behandling av dessa uppgifter

II - 32

                Begäran om konfidentiell behandling

II - 32

                    - Parternas argument

II - 32

                    - Förstainstansrättens bedömning

II - 33

                Sakprövningen av anmärkningen

II - 33

                    - Parternas argument

II - 33

                    - Förstainstansrättens bedömning

II - 34

            4. Anmärkningen avseende en felaktig framställning i beslut 95/422 av 1988 årsbeslut

II - 34

                Parternas argument

II - 34

                    - Sakprövningen av anmärkningen

II - 34

                    - Begäran om företeende av handlingar

II - 35

                Förstainstansrättens bedömning

II - 35

                    - Sakprövningen av anmärkningen

II - 35

                    - Begäran om företeende av handlingar

II - 36

            5. Anmärkningen avseende en felaktig framställning i beslut 95/422 avomständigheterna kring hur de tidigare privata delägarna i NMH drog sig urföretaget

II - 36

                Parternas argument

II - 36

                Förstainstansrättens bedömning

II - 37

            Den andra delen av den tredje grunden: Beslutet att inte skjuta upp besluten96/178 och 96/484 eller den skyldighet som föreskrivs i dessa att återbetalalånen, samt åsidosättande av principen om rättsligt skydd och avmotiveringsskyldigheten (anmärkningar som enbart har framförts i målenT-2/96 och T-97/96)

II - 38

                Parternas argument

II - 38

                Förstainstansrättens bedömning

II - 38

            Den tredje delen av den tredje grunden: Otillåten uppdelning av förfarandena(anmärkningar som enbart har framförts i målen T-2/96 och T-97/96)

II - 39

                Parternas argument

II - 39

                Förstainstansrättens bedömning

II - 40

        D - Den fjärde grunden: Kränkning av rätten till försvar

II - 40

            

Parternas argument

II - 40

            Förstainstansrättens bedömning

II - 41

        E - Slutsats

II - 42

    Rättegångskostnader

II - 43

1: Rättegångsspråk: tyska.