TRIBUNALENS DOM (första avdelningen i utökad sammansättning)

den 31 januari 2024 (*)

”Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Miljö – Direktiv (EU) 2019/904 – Förbud mot utsläppande på marknaden av produkter gjorda av oxo-nedbrytbar plast – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som ger enskilda rättigheter – Åtskillnad saknas mellan produkter gjorda av oxo-nedbrytbar plast och produkter gjorda av oxo-bionedbrytbar plast – Konsekvensbedömning – Likabehandling – Proportionalitet”

I mål T‑745/20,

Symphony Environmental Technologies plc, Borehamwood (Förenade kungariket),

Symphony Environmental Ltd, Borehamwood,

företrädda av P. Selley, solicitor, J. Holmes, KC, och J. Williams, barrister-at-law,

sökande,

mot

Europaparlamentet, företrätt av L. Visaggio, C. Ionescu Dima och W. Kuzmienko, samtliga i egenskap av ombud,

Europeiska unionens råd, företrätt av A. Maceroni och M. Moore, båda i egenskap av ombud,

och

Europeiska kommissionen, företrädd av R. Lindenthal och L. Haasbeek, båda i egenskap av ombud,

svarande,

meddelar

TRIBUNALEN (första avdelningen i utökad sammansättning),

sammansatt av ordföranden M. Van der Woude samt domarna D. Spielmann, V. Valančius, I. Gâlea (referent) och T. Tóth,

justitiesekreterare: handläggaren I. Kurme,

efter den skriftliga delen av förfarandet

efter förhandlingen den 20 mars 2023,

med beaktande, efter det att domaren V. Valančius den 26 september 2023 lämnat sin tjänst, av artikel 22 och artikel 24.1 i tribunalens rättegångsregler,

följande

Dom

1        Sökandena, Symphony Environmental Technologies plc och Symphony Environmental Ltd har med stöd av artikel 268 FEUF yrkat ersättning för den skada som de påstår sig ha lidit till följd av antagandet av artikel 5 och skäl 15 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/904 av den 5 juni 2019 om minskning av vissa plastprodukters inverkan på miljön (EUT L 155, 2019, s. 1), i den mån förbudet mot utsläppande på marknaden av produkter tillverkade av oxo-nedbrytbar plast som föreskrivs i nämnda artikel 5 och skäl 15 är tillämpligt på oxo-bionedbrytbar plast.

I.      Bakgrund

2        Sökandena är bolag med säte i Förenade kungariket, vilkas verksamhet består i utveckling, tillverkning och saluföring av vissa specialplastprodukter samt tillsatser och masterbatches som används vid tillverkningen av dessa produkter.

3        En masterbatch består av flera kemiska ämnen sammansatte i en polymerstruktur som levereras till plasttillverkare som i granulatform. Tillverkarna inkorporerar masterbatchen i de polymerer som de använder för att tillverka sina produkter.

4        En av de masterbatches som sökandena tillverkar saluförs under varumärket d2w (nedan kallad masterbatch d2w) och innehåller en tillsats som de påstår främjar abiotisk nedbrytning av den plast som den inkorporerats i och därefter biologisk nedbrytning, när plastens livslängd har löpt ut.

5        Oxo-nedbrytbar plast är enligt definitionen i artikel 3.3 i direktiv 2019/904 plastmaterial som innehåller tillsatser som genom oxidation gör att plastmaterialet fragmenteras till mikrofragment eller bryts ned kemiskt.

6        Biologiskt nedbrytbar plast är enligt definitionen i artikel 3.16 i direktivet, plast som kan genomgå fysisk, biologisk nedbrytning, så att den till slut omvandlas till koldioxid, biomassa och vatten.

7        Enligt sökandena gör den tillsats som ingår i masterbatch d2w det möjligt för den plast i vilken den har inkorporerats att efter oxidation fragmentera till mikrofragment (oxo-nedbrytning) vars molekylvikt är tillräckligt låg för att den ska kunna tas upp av mikroorganismer (biologisk nedbrytning). Enligt sökandena skulle denna tillsats således göra det möjligt för den plast som den har inkorporerats i att omvandlas till biologiskt nedbrytbart material.

8        Den 5 juni 2019 antogs direktiv 2019/904.

9        I skäl 15 i direktivet anges följande:

”De begränsningar för utsläppande på marknaden som införs i det här direktivet bör också omfatta produkter som är gjorda av oxo-nedbrytbar plast, eftersom denna typ av plast inte riktigt bryts ned biologiskt och därmed bidrar till mikroplastföroreningar i miljön; den är inte komposterbar, inverkar negativt på materialåtervinningen av konventionell plast och ger inte några påvisade fördelar för miljön.”

10      I artikel 5 i direktiv 2019/904, med rubriken ”Begränsning av utsläppande på marknaden”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska förbjuda utsläppande på marknaden av de plastprodukter för engångsbruk som förtecknas i del B i bilagan samt av produkter gjorda av oxo-nedbrytbar plast.”

II.    Parternas yrkanden

11      Sökandena har yrkat att tribunalen ska

–        fastställa att Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen har ådragit sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar enligt artikel 340 andra stycket FEUF och/eller artikel 41.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) genom att anta artikel 5 och skäl 15 i direktiv 2019/904, i den mån dessa bestämmelser är tillämpliga på oxo-bionedbrytbar plast,

–        förplikta parlamentet, rådet och kommissionen att till sökandena utge ersättning för den skada de lidit, inbegripet den ytterligare skada som kan uppkomma under denna process, och/eller för trolig och förutsebar skada, samt att till sökandena utge ränta vars belopp och räntesats kommer att fastställas under målets handläggning, och

–        i andra hand förplikta parlamentet, rådet och kommissionen att inom skälig tid från och med den dag då dom meddelas i förevarande mål för tribunalen lägga fram en beloppsbestämd beräkning i siffror av den ersättning som parterna kommit överens om eller, om parterna inte kan komma överens, förelägga dem att inom samma frist lägga fram ett beloppsbestämt förslag på ersättning, och

–        under alla omständigheter förplikta parlamentet, rådet och kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

12      Europaparlamentet och rådet har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla överklagandet, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

13      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        avvisa talan i den del den avser kommissionen och under alla omständigheter ogilla den, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

III. Rättslig bedömning

14      Genom förevarande talan har sökandena yrkat ersättning för den skada som de anser sig ha lidit till följd av det i artikel 5 i direktiv 2019/904 föreskrivna förbudet mot att släppa ut oxo-nedbrytbara plastprodukter på marknaden, i den mån nämnda förbud är tillämpligt på produkter tillverkade av plast som de betecknar som vara oxo-bionedbrytbara. Enligt sökandena är oxo-bionedbrytbar plast en typ av plast som till följd av att en pro-oxidant tillsats, såsom den som ingår i deras masterbatch d2w, påskyndar biologisk nedbrytning jämfört med oxo-nedbrytbar plast. Genom att inte skilja oxo-nedbrytbar plast från oxo-bionedbrytbar plast och genom att i förekommande fall utsträcka förbudet mot produkter som tillverkats av oxo-nedbrytbar plast till att omfatta produkter som tillverkats av oxo-bionedbrytbar plast har de tre berörda institutionerna gjort sig skyldiga till en tillräckligt klar överträdelse av flera rättsregler som har till syfte att ge enskilda rättigheter. De har därigenom även orsakat sökandena skada. Enligt sökandena finns det ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan skadan och institutionernas rättsstridiga handlande.

15      De tre berörda institutionerna har gjort gällande att inget av de tre villkoren för att Europeiska unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar är uppfyllt och har yrkat att talan ska ogillas. De har bland annat gjort gällande att det inte ska göras någon åtskillnad mellan oxo-nedbrytbar plast och oxo-bionedbrytbar plast. Enligt institutionerna avser dessa båda begrepp en och samma typ av plast, nämligen en konventionell plast som tillförts en tillsats som vid oxidation påskyndar dess fragmentering eller dess kemiska nedbrytning i mycket små fragment. Denna typ av plast är inte biologiskt nedbrytbar inom rimlig tid.

A.      Begäran om att vissa uppgifter ska vara konfidentiella i förhållande till allmänheten

16      Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 21 december 2020 begärde sökandena i enlighet med artikel 66 i tribunalens rättegångsregler att vissa uppgifter skulle utelämnas i förhållande till allmänheten för att säkerställa skyddet för affärshemligheter avseende deras egna uppgifter och uppgifter som tillhörde tredje man.

17      Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 23 juni 2021 framställde sökandena en andra begäran om att vissa uppgifter skulle utelämnas i förhållande till allmänheten, i enlighet med artikel 66 i rättegångsreglerna. Denna begäran avser uppgifter som nämns i deras repliker och syftar också till att säkerställa skyddet för affärshemligheter när det gäller deras egna uppgifter och uppgifter som tillhör tredje man.

18      Genom dessa båda begäranden önskar sökandena i huvudsak att följande uppgifter ska utelämnas:

–        följderna för deras kunder av förbudet mot att släppa ut oxo-nedbrytbara plastprodukter på marknaden, såsom de framgår bland annat av uttalanden från deras agenter,

–        värderingen av den skada som de påstår sig ha lidit till följd av förbudet samt de uppgifter som ligger till grund för denna beräkning, det vill säga bland annat vinst- och förlustutveckling, marknadsandelar och värdet på aktierna i bolagen,

–        lydelsen av europeiska, amerikanska, brittiska och internationella normer för biologisk nedbrytning, oxo-nedbrytning och kompostering av plast samt en ordlista avseende nedbrytning och biologisk nedbrytning av plast.

19      I motsats till de båda första kategorierna i punkt 18 ovan, vilka avser skyddet av sökandenas egna uppgifter, syftar utelämnandet av uppgifter i den tredje kategorin till att skydda uppgifter som ägs av tredje man.

20      Härvidlag erinrar tribunalen om att vid den avvägning som ska göras mellan offentliggörande av domstolsavgöranden och rätten till skydd för personuppgifter och affärshemligheter ska domstolen, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, söka efter en lämplig balans, även med beaktande av allmänhetens rätt att få tillgång till domstolsavgöranden i enlighet med de principer som stadfästs i artikel 15 FEUF (dom av den 27 april 2022, Sieć Badawcza Łukasiewicz – Port Polski Ośrodek Rozwoju Technologii/kommissionen, T‑4/20, EU:T:2022:242, punkt 29).

21      I förevarande fall återfinns inte de uppgifter som ingår i de två första kategorierna som nämns i punkt 18 ovan i förevarande dom.

22      När det gäller de uppgifter som hör till den tredje kategorin förekommer i förevarande dom endast uppgifter som nämns i en studie som offentliggjorts på kommissionens webbplats, nämligen den som Eunomia Research i Consulting Ltd utfört för kommissionens generaldirektorat för miljö, med titeln ”The Impact of the Use of ’Oxo-degradable’ Plastic on the Environment” (”Miljökonsekvenser av användningen av ’oxo-nedbrytbar’ plast” från april 2017 (nedan kallad Eunomia-studien). Eftersom de uppgifter som nämns i denna studie redan är offentliga, är utelämnandet av dem, i motsats till vad sökandena har påstått, inte nödvändigt för skyddet för affärshemligheter.

23      Det finns således inte något legitimt skäl att bifalla sökandens ansökningar.

B.      Inledande anmärkningar

24      Innan tribunalen tar ställning till frågan huruvida talan kan tas upp till sakprövning och prövar målet i sak vill tribunalen en terminologisk anmärkning.

25      Plast till vilken en pro-oxidationstillsats har tillförts, såsom den tillsats som ingår i masterbatch d2w, kvalificeras på olika sätt av parterna i målet. Sökandena kvalificeras sådan plast som ”oxo-bionedbrytbar plast”, som enligt dem ska särskiljas från oxo-nedbrytbar plast, vilken enligt den bryts ned betydligt långsammare. Parlamentet använder även uttrycket ”oxo-bionedbrytbar plast” i sina inlagor, men har bemödat sig om att precisera att detta uttryck betecknar den plast som sökandena påstår sig vara biologiskt nedbrytbar, ett påstående som parlamentet inte delar. Rådet använder uttrycket ”CAP-plast” för att beteckna plast ”som innehåller pro-oxidationstillsatser”. Kommissionen har hänvisat till ”oxo(bio)nedbrytbar” plast. Användning av parenteser visar på att kommissionen tvivlar på att denna typ av plast är biologiskt nedbrytbar.

26      Valet av det uttryck som används för att beskriva den aktuella typen av plast är inte neutralt, eftersom det kan innebära ett ställningstagande till huruvida denna typ av plast är biologiskt nedbrytbar. I förevarande dom måste det därför användas ett så neutralt begrepp som möjligt. Med undantag för de avsnitt som återger parternas argument, där tribunalen valt att behålla den terminologi som parterna har använt, samt hänvisningar till artikel 5 i direktiv 2019/904 där uttrycket ”oxo-nedbrytbar plast”, kommer tribunalen att använda uttrycket ”plast som innehåller en pro-oxidationstillsats”.

C.      Upptagande till prövning

27      Utan att formellt framställa en invändning om rättegångshinder har kommissionen, enligt artikel 130.1 i rättegångsreglerna, gjort gällande att talan inte kan tas upp till sakprövning i den del den riktas mot kommissionen.

28      Kommissionen har, med stöd av rådet, gjort gällande att den inte kan hållas ansvarig för den eventuella rättsstridigheten av förbudet i artikel 5 i direktiv 2019/904 mot att släppa ut oxo-nedbrytbara plastprodukter på marknaden. Kommissionen har gjort gällande dels att direktiv 2019/904 i enlighet med artikel 192.1 FEUF inte antogs av kommissionen, utan av parlamentet och rådet enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet, dels att nämnda förbud inte fanns med i det förslag som kommissionen lade fram för parlamentet och rådet den 28 maj 2018 (COM(2018) 340 final – 2018/0172 (COD)) (nedan kallat förslaget till direktiv), utan infördes genom en ändring av parlamentet som rådet godkände. Kommissionen har även understrukit att den inte kunde dra tillbaka sitt förslag, eftersom villkoren för ett sådant återkallande i förevarande fall inte var uppfyllda.

29      Slutligen anser kommissionen att varken den omständigheten att kommissionen har inlett och sedan avslutat begränsningsförfarandet enligt artiklarna 68–73 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (EUT L 396, 2006, s. 1) (nedan kallad Reach-förordningen), eller den omständigheten, om den antas vara styrkt, att konsekvensbedömningen är bristfällig och att den har åsidosatt sina skyldigheter i fråga om utredning och bevisvärdering, medför att förbudet mot utsläppande på marknaden i artikel 5 i direktiv 2019/904 kan tillskrivas kommissionen.

30      Sökandena har bestritt att talan inte kan tas upp till sakprövning.

31      Enligt rättspraxis gäller att medan talan om ogiltigförklaring eller passivitetstalan syftar till att vidta sanktionsåtgärder då en juridiskt bindande rättsakt är rättsstridig eller då en juridiskt bindande rättsakt saknas, avser skadeståndstalan enligt rättspraxis ett yrkande om ersättning för en skada som följer av en rättsakt eller av ett otillåtet handlande som en unionsinstitution eller ett unionsorgan är ansvarigt för (dom av den 20 september 2016, Ledra Advertising m.fl./kommissionen och ECB, C‑8/15 P–C‑10/15 P, EU:C:2016:701, punkt 55, och dom av den 23 maj 2019, Steinhoff m.fl./ECB, T‑107/17, EU:T:2019:353, punkt 51).

32      Eftersom parlamentet och rådet har antagit direktiv 2019/904 i enlighet med artikel 294 FEUF, saknar det betydelse att kommissionen inte har antagit någon rättsligt bindande rättsakt. För att kommissionen ska anses ha ådragit sig eller medverkat till att unionen ådrar sig skadeståndsansvar räcker det nämligen att den kan tillskrivas en rättsstridig handling, även om den inte är rättsligt bindande, eller ett rättsstridigt beteende.

33      Något sådant handlande eller något sådant beteende kan visserligen inte hittas i förslaget till direktiv. I artikel 5 i förslaget föreskrevs nämligen endast att ”[m]edlemsstaterna ska förbjuda utsläppande på marknaden av de plastartiklar för engångsbruk som förtecknas i del B i bilagan”. Del B i nämnda bilaga innehåller inte någon hänvisning till oxo-nedbrytbar plast.

34      Sökandena har emellertid kritiserat kommissionen för att den inom ramen för den interinstitutionella kompromissen av den 19 december 2018 angav att den ”godtog samtliga ändringar” i sitt förslag till direktiv. Tribunalen preciserar i detta avseende att det är genom parlamentets ändring nr 83 av den 24 oktober 2018 till förslaget till direktiv (COM(2018) 0340 – C8–0218/2018 – 2018/0172(COD)) (nedan kallad parlamentets ändring) som förbudet mot oxo-nedbrytbara plastprodukter infördes. De tre berörda institutionerna har därefter inom ramen för kompromissen kommit överens om att införliva detta ändringsförslag i texten till det kommande direktivet. Kommissionen förklarade då att den godtog alla ändringar.

35      Sökandena har även kritiserat kommissionen för att i en skrivelse av den 30 april 2019 (nedan kallad skrivelsen av den 30 april 2019) ha begärt att Europeiska kemikaliemyndigheten (Echa) skulle avsluta det begränsningsförfarande som pågick vid denna myndighet avseende plast som innehåller en pro-oxidationstillsats. Sökandena anser att om Echa hade avslutat detta förfarande och bland annat hade sammanställt dokumentation, i enlighet med artikel 69.1 i Reach-förordningen, skulle de ytterligare uppgifter som de tre berörda institutionerna fått kännedom om ha föranlett dem att vidta andra åtgärder avseende plast som innehåller en pro-oxidationstillsats än ett förbud mot utsläppande på marknaden, eller till och med att inte vidta någon som helst åtgärd.

36      Sökandena har slutligen kritiserat kommissionen för att ha underlåtit att göra en konsekvensbedömning som specifikt avsåg plast som innehåller en pro-oxidationstillsats och produkter som tillverkas med denna typ av plast, samt för att inte ha sökt efter, eller inte ha beaktat, relevant bevisning avseende denna plast och den risk som den innebär för miljön och människors hälsa. Enligt sökandena skulle de tre berörda institutionerna ha ändrat sin bedömning om de hade förfogat över ytterligare uppgifter.

37      Frågan huruvida de ovan i punkterna 34–36 nämnda beteendena är rättsstridiga och huruvida parlamentet och rådet, i avsaknad av ett sådant beteende, ändå skulle ha förbjudit utsläppande på marknaden av produkter tillverkade av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats, avser fastställandet av den ansvarsgrundande händelsen och orsakssambandet mellan denna händelse och den påstådda skadan. De frågor som avser prövningen av de nödvändiga villkoren för unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, såsom fastställandet av den ansvarsgrundande händelsen och orsakssambandet, har emellertid samband med prövningen i sak av förevarande talan och saknar därför betydelse för bedömningen av huruvida talan kan tas upp till sakprövning (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 23 maj 2019, Steinhoff m.fl./ECB, T‑107/17, EU:T:2019:353, punkterna 42–47).

38      Kommissionens argument om att talan ska avvisas i den del den riktas mot kommissionen kan således inte godtas.

D.      Prövning i sak

39      Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt artikel 340 andra stycket FEUF ska, vad beträffar utomobligatoriskt ansvar, unionen ersätta skada som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar.

40      Unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan åsidosättandet av den skyldighet som åligger den som är ansvarig för handlandet och den skada som de drabbade personerna har lidit (se dom av den 10 september 2019, HTTS/rådet, C‑123/18 P, EU:C:2019:694, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

41      Om ett av dessa villkor inte är uppfyllt ska talan ogillas i sin helhet, utan att det är nödvändigt att pröva de andra villkoren för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 1999, Lucaccioni/kommissionen, C‑257/98 P, EU:C:1999:402, punkterna 13, 63 och 64, och av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen, C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkt 148).

42      Vad gäller det första villkoret har domstolen preciserat att det är styrkt att det skett en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter när överträdelsen innebär att den berörda institutionen uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Bland de omständigheter som det härvidlag ska tas hänsyn till återfinns bland annat graden av klarhet och precision hos den rättsregel som överträtts, liksom omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som unionsmyndigheten ges genom den regel som överträtts (dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet, C‑45/15 P, EU:C:2017:402, punkt 30, och dom av den 10 september 2019, HTTS/rådet, C‑123/18 P, EU:C:2019:694, punkt 33).

43      Det ska preciseras att en eventuell tillräckligt klar överträdelse av rättsregler i fråga i förevarande fall måste grunda sig på ett uppenbart och allvarligt överskridande av gränserna för det stora utrymme för skönsmässig bedömning som unionslagstiftaren har vid utövandet av sina befogenheter på miljöområdet enligt artiklarna 191 och 192 FEUF. Utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning innebär nämligen dels att unionslagstiftaren måste förutse och utvärdera den ekologiska, vetenskapliga, tekniska och ekonomiska utvecklingen av komplex och osäker karaktär, dels att unionslagstiftaren ska göra en avvägning och avvägning mellan de olika mål, principer och intressen som avses i artikel 191 FEUF (dom av den 2 mars 2010, Arcelor/parlamentet och rådet, T‑16/04, EU:T:2010:54, punkt 143).

44      Det ska inledningsvis prövas huruvida det första villkoret för att unionen ska ådra sig skadeståndsansvar är uppfyllt.

45      Sökandena har i detta avseende åberopat fem grunder för rättsstridighet. Dessa avser tillräckligt klara åsidosättanden av: 1) artiklarna 68–73 i Reach-förordningen, 2) punkterna 12 och 14–16 i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 mellan parlamentet, rådet och kommissionen om bättre lagstiftning (EUT L 123, 2016, s. 1) (nedan kallat det interinstitutionella avtalet), 3) den allmänna proportionalitetsprincip som är stadfäst i artikel 5.4 FEU och artikel 191 FEUF, samt uppenbart oriktiga bedömningar, 4) den allmänna principen om likabehandling och 5) artiklarna 16 och 17 och artikel 41.1 i stadgan och artikel 49 FEUF.

1.      Den första grunden för rättsstridighet: Åsidosättande av artiklarna 68–73 i Reach-förordningen

46      Genom den första grunden för rättsstridighet har klagandena gjort gällande att förbudet mot utsläppande på marknaden av oxo-nedbrytbara plastprodukter som föreskrivs i artikel 5 i direktiv 2019/904 antogs genom att det begränsningsförfarande som föreskrivs i artiklarna 68–73 i Reach-förordningen kringgicks. Sökandena har i detta avseende understrukit att ett begränsningsförfarande pågick vid Echa när parlamentet, utan att beakta detta, antog den ändring genom vilken oxo-nedbrytbara plastprodukter lades till de produkter vilkas utsläppande på marknaden förbjöds enligt förslaget till direktiv. Nämnda förfarande pågick alltjämt när parlamentet och rådet kom överens om ändringsförslaget och när parlamentet antog en lagstiftningsresolution som innehöll ändringsförslaget i fråga.

47      Sökandena anser följaktligen att förbudet i artikel 5 i direktiv 2019/904 har antagits utan att de tre berörda institutionerna har gjort en korrekt bedömning av huruvida oxo-nedbrytbar plast utgör en ”oacceptabel [hälso- eller miljörisk] som måste hanteras på unionsnivå”, utan att dessa institutioner har beaktat de ”samhällsekonomiska effekterna av begränsningen …, bland annat tillgången till alternativ”, såsom krävs enligt artikel 68.1 i Reach-förordningen, och utan att sökandena själva uppmanas att inkomma med synpunkter till Echa i enlighet med artikel 69.6 i nämnda förordning. Antagandet av nämnda förbud är således förhastat och rättsstridigt.

48      Sökandena anser att de tre berörda institutionerna har gjort sig skyldiga till en tillräckligt klar överträdelse av artiklarna 68–73 i Reach-förordningen genom att kringgå det begränsningsförfarande som föreskrivs i artiklarna 68–73 i Reach-förordningen, trots att endast Echa är tekniskt behörig att utreda och avgöra huruvida oxo-nedbrytbar plast och oxo-bionedbrytbar plast är motiverade ur miljösynpunkt eller inte. Sökandena har slutligen understrukit att förordningen ger enskilda rättigheter, eftersom det i artikel 69.1 i förordningen föreskrivs att Echa ska uppmana alla berörda parter att lämna synpunkter på de föreslagna akterna och begränsningarna samt att lämna in en samhällsekonomisk analys.

49      Parlamentet, rådet och kommissionen har bestritt sökandenas argument.

50      I artikel 68.1 i Reach-förordningen föreskrivs att om tillverkning, användning eller utsläppande på marknaden av ett ämne medför en oacceptabel hälso- eller miljörisk som behöver hanteras på unionsnivå, får sådan tillverkning, användning och utsläppande på marknaden begränsas. Dessa begränsningar anges i bilaga XVII till den förordningen.

51      För detta ändamål får kommissionen enligt artikel 69 i Reach-förordningen anmoda Echa att sammanställa dokumentation. Om det framgår av dokumentationen att åtgärder på unionsnivå är nödvändiga, föreslår Echa begränsningar inom tolv månader från mottagandet av kommissionens begäran. Dokumentationen offentliggörs då på Echas webbplats, åtföljd av förslag till begränsningar från Echa, och berörda parter uppmanas att inkomma med sina synpunkter till Echa.

52      Echas riskbedömningskommitté ska därefter inom nio månader från offentliggörandet, yttra sig över dokumentationen. Echas kommitté för samhällsekonomisk analys ska avge yttrande inom tolv månader efter det att dokumentationen har offentliggjorts enligt artiklarna 70 och 71 i Reach-förordningen. Båda yttrandena ska översändas till kommissionen och offentliggörs på Echas webbplats i enlighet med artikel 72 i den förordningen.

53      Om villkoren i artikel 68.1 i Reach-förordningen är uppfyllda ska kommissionen utarbeta ett förslag till ändring av bilaga XVII till denna förordning i enlighet med artikel 73.1. Det slutliga beslutet ska fattas i enlighet med förfarandet för antagandet av föreskrifter med kontroll i enlighet med artikel 73.2 och artikel 133.4 i samma förordning.

54      I förevarande fall har ett sådant förfarande inletts men har inte avslutats.

55      Genom skrivelse av den 22 december 2017 uppmanade kommissionen Echa att utarbeta dokumentation avseende oxo-nedbrytbar plast i enlighet med artikel 69.1 i Reach-förordningen. Kommissionen och Echa kom därefter överens om att skjuta upp inlämnandet av nämnda dokumentation till slutet av juli 2019, i syfte att göra det möjligt för de berörda parterna att lämna ytterligare information till Echa, vilket framgår av ett e‑postmeddelande som en tjänsteman vid Echa skickade till sökandena den 30 oktober 2018. Som nämnts ovan i punkt 35 begärde kommissionen emellertid därefter, genom skrivelse av den 30 april 2019, att Echa skulle avsluta sammanställningen av dokumentationen i fråga, med motiveringen att ett ingripande enligt Reach-förordningen inte längre var nödvändigt, eftersom en interinstitutionell kompromiss hade nåtts i samband med utarbetandet av direktivet om minskning av vissa plastprodukters inverkan på miljön den 19 december 2018, vilken innebar ett förbud mot utsläppande på marknaden av oxo-nedbrytbara plastprodukter.

56      Såsom anges i ingressen till direktiv 2019/904 antogs således förbudet mot utsläppande på marknaden av oxo-nedbrytbara plastprodukter i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarande som föreskrivs i artikel 294 FEUF.

57      Sökandena har gjort gällande att de tre berörda institutionerna genom att anta förbudet i artikel 5 i direktiv 2019/904, utan att invänta utgången av det pågående begränsningsförfarandet har kringgått artiklarna 68–73 i Reach-förordningen. Enligt dem var förbudet förhastat och rättsstridigt, eftersom Echa, vilken till skillnad från nämnda institutioner, förfogar över vetenskaplig expertis på området inte haft möjligt att underrätta institutionerna om de uppgifter som den myndigheten hade inhämtat och eftersom sökandena inte hade hörts av Echa. Ett sådant handlande utgör enligt sökandena en tillräckligt klar överträdelse av artiklarna 68–73 i Reach-förordningen, vilka har till syfte att ge enskilda rättigheter.

58      Detta argument kan inte godtas, dels eftersom artiklarna 68–73 i Reach-förordningen inte har åsidosatts, dels eftersom dessa artiklar inte utgör rättsregler som har till syfte att ge enskilda rättigheter.

59      För det första kan det inte anses att förbudet mot utsläppande på marknaden av produkter tillverkade av oxo-nedbrytbar plast borde ha antagits i enlighet med det begränsningsförfarande som föreskrivs i artiklarna 68–73 i Reach-förordningen.

60      Direktiv 2019/904 antogs nämligen i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarande som föreskrivs i artikel 294 FEUF. I ingressen till detta direktiv anges dessutom att dess rättsliga grund är artikel 192.1 FEUF. I denna artikel föreskrivs emellertid att parlamentet och rådet ska fatta beslut i enlighet med nämnda förfarande.

61      I artikel 2.4 i Reach-förordningen föreskrivs dessutom att denna förordning inte ska påverka tillämpningen av ”[unionens] arbetsplats- och miljölagstiftning, inklusive” flera i den bestämmelsen uppräknade direktiv. I nämnda förordning görs således uttryckligt förbehåll för unionens rättsakter om miljöskydd. Direktiv 2019/904 ingår visserligen inte bland de bestämmelser som räknas upp i artikel 2.4 i Reach-förordningen. Direktivet antogs emellertid efter det att förordningen hade antagits. Användningen av uttrycket ”inklusive” visar dessutom att uppräkningen i denna artikel inte är uttömmande.

62      För det andra kan det inte heller anses att de tre berörda institutionerna var skyldiga att åtminstone invänta utgången av det pågående begränsningsförfarandet, om de inte var följa begränsningsförfarandet enligt artiklarna 68–73 i Reach-förordningen, för att anta det förbud som föreskrivs i artikel 5 i direktiv 2019/904.

63      Den initiativrätt i lagstiftningshänseende som kommissionen har enligt artikel 17.2 FEU och artikel 289 FEUF innebär nämligen att det ankommer på kommissionen att besluta huruvida den ska lägga fram ett förslag till lagstiftningsakt och att fastställa förslagets föremål, syfte och innehåll (dom av den 6 september 2017, Slovakien och Ungern/rådet, C‑643/15 och C‑647/15, EU:C:2017:631, punkt 146).

64      Parlamentets och rådets lagstiftningsbefogenhet enligt artikel 14.1 och artikel 16.1 FEU innebär dessutom att det uteslutande ankommer på dessa institutioner att fastställa innehållet i en lagstiftningsakt (dom av den 21 juni 2018, Polen/parlamentet och rådet, C‑5/16, EU:C:2018:483, punkt 84).

65      Att tvinga kommissionen, parlamentet och rådet att avvakta utgången av det begränsningsförfarande som föreskrivs i artiklarna 68–73 i Reach-förordningen för att anta förslaget till direktiv respektive det ändringsförslag genom vilket förbudet mot utsläppande på marknaden av produkter tillverkade av oxo-nedbrytbar plast infördes, skulle följaktligen innebära en inskränkning av kommissionens initiativrätt och parlamentets och rådets lagstiftningsmakt.

66      För det tredje kan lagenligheten av direktiv 2019/904 inte prövas mot bakgrund av Reach-förordningen.

67      Enligt rättspraxis kan nämligen en unionsrättsakts materiella lagenlighet inte prövas mot bakgrund av en annan unionsrättsakt av samma rang, förutom om den har antagits med tillämpning av sistnämnda rättsakt eller om det i en av dessa rättsakter uttryckligen föreskrivs att den ena rättsakten har företräde framför den andra (dom av den 22 februari 2022, Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl., C‑160/20, EU:C:2022:101, punkt 38).

68      Det framgår av artikel 289.1 och 289.3 FEUF att rättsakter som antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet utgör lagstiftningsakter. Så är, såsom angetts i punkt 56 ovan, fallet med direktiv 2019/904. Den rättsliga grunden för Reach-förordningen är artikel 95 EG, i vilken det föreskrevs att medbestämmandeförfarandet i artikel 251 EG var tillämpligt. Det ordinarie lagstiftningsförfarandet enligt artikel 294 FEUF återger i huvudsak medbeslutandeförfarandet (beslut av den 6 september 2011, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, T‑18/10, EU:T:2011:419, punkt 61), vilket innebär att Reach-förordningen också ska anses utgöra en lagstiftningsakt. Direktiv 2019/904 och Reach-förordningen ska således anses vara av samma rang (se, analogt, dom av den 22 februari 2022, Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl., C‑160/20, EU:C:2022:101, punkt 38).

69      Direktiv 2019/904 har inte heller antagits med stöd av Reach-förordningen.

70      Eftersom det i artikel 2.4 i Reach-förordningen, såsom anges i punkt 61 ovan, anges att den ska tillämpas utan att det påverkar tillämpningen av unionens miljölagstiftning, står det dessutom klart att det i nämnda förordning inte föreskrivs att den ska ha företräde framför denna lagstiftning, såsom direktiv 2019/904. I direktivet föreskrivs inte heller att Reach-förordningen ska ha företräde framför denna lagstiftning.

71      Det följer av punkterna 59–70 ovan att de tre berörda institutionerna inte har åsidosatt artiklarna 68–73 i Reach-förordningen.

72      Om dessa bestämmelser inte har åsidosatts är det inte nödvändigt att pröva huruvida överträdelsen är tillräckligt klar, vilket krävs enligt rättspraxis avseende det första villkoret för att unionen ska ådra sig skadeståndsansvar (se punkt 42 ovan).

73      Artiklarna 68–73 i Reach-förordningen kan under alla omständigheter inte anses utgöra rättsregler som har till syfte att ge enskilda rättigheter.

74      Sökandena har i detta avseende åberopat artikel 69.6 i Reach-förordningen, i vilken det föreskrivs att Echa inom sex månader från offentliggörandet av dokumentationen ska uppmana alla berörda parter att lämna sina synpunkter på dokumentationen och de föreslagna begränsningarna samt en samhällsekonomisk analys eller all information som kan bidra till en sådan analys. Enligt sökandena ger denna bestämmelse enskilda en rätt att deras synpunkter ska tas i beaktande innan en begränsning införs.

75      Enligt artikel 71.1 i Reach-förordningen ska Echa dessutom uppmana berörda parter att lämna synpunkter på utkastet till yttrande från kommittén för samhällsekonomisk analys.

76      Det är riktigt att rätten att yttra sig utgör en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter (dom av den 28 oktober 2021, Vialto Consulting/kommissionen, C‑650/19 P, EU:C:2021:879, punkt 140).

77      Det finns emellertid ingen bestämmelse i artiklarna 68–73 i Reach-förordningen som i egentlig mening garanterar berörda parter en rätt att yttra sig. Den omständigheten att det i artikel 69.6 a och artikel 71.1 i nämnda förordning föreskrivs ett offentligt samråd påverkar inte den omständigheten att varken Echa eller kommissionen är skyldiga att höra en enskild som berörs av ändringen av bilaga XVII till Reach-förordningen utöver detta offentliga samråd (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 25 september 2015, VECCO m.fl./kommissionen, T‑360/13, EU:T:2015:695, punkterna 81 och 82).

78      Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grunden om rättsstridighet.

2.      Den andra grunden för rättsstridighet: En tillräckligt klar överträdelse av punkterna 12 och 14–16 i det interinstitutionella avtalet

79      Genom den andra grunden för rättsstridighet har sökandena gjort gällande att de tre berörda institutionerna åsidosatte punkterna 12 och 14–16 i det interinstitutionella avtalet genom att underlåta att göra en konsekvensbedömning avseende det förbud mot utsläppande på marknaden av oxo-nedbrytbara plastprodukter som föreskrivs i artikel 5 i direktiv 2019/904. Den konsekvensbedömning som åtföljer förslaget till direktiv avser nämligen endast de fiskeredskap och plastartiklar för engångsbruk som förtecknas i del B i bilagan till förslaget, bland vilka oxo-nedbrytbar plast inte ingår. Parlamentet och rådet har åsidosatt punkt 15 i det interinstitutionella avtalet och kommissionen har åsidosatt punkt 16 i nämnda avtal genom att underlåta att göra en konsekvensbedömning av parlamentets ändring av förslaget till direktiv och genom att underlåta att komplettera den ursprungliga konsekvensbedömningen.

80      Sökandena har medgett att parlamentet och rådet inte är bundna av kommissionens konsekvensbedömning och att de tre berörda institutionerna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att avgöra huruvida det krävs en kompletterande konsekvensbedömning vid en ändring av kommissionens förslag till direktiv. De har emellertid understrukit att genomförandet av en konsekvensbedömning utgör huvudregeln och undantaget är att inte göra någon sådan bedömning. I förevarande fall borde de tre berörda institutionerna ha gjort en konsekvensbedömning avseende oxo-nedbrytbar plast, eftersom de inte förfogade över tillräckligt vetenskapligt underlag. Nämnda institutioner har således gjort sig skyldiga till en tillräckligt klar överträdelse av det interinstitutionella avtalet, som ger enskilda rättigheter.

81      Parlamentet, rådet och kommissionen har bestritt sökandenas argument.

82      Sökandenas argument kan inte godtas. Å ena sidan har det inte skett något åsidosättande av det interinstitutionella avtalet och å andra sidan kan bestämmelserna i avtalet inte anses ha till syfte att ge enskilda rättigheter.

83      För det första konstaterar tribunalen att kommissionen har gjort en konsekvensbedömning av sitt förslag till direktiv. Konsekvensbedömningen avser emellertid inte oxo-nedbrytbar plast.

84      Det har emellertid inte bestritts att antagandet av parlamentets ändring inte åtföljdes av en konsekvensbedömning avseende denna typ av plast.

85      Det ska därför undersökas huruvida punkterna 12 och 14–16 i det interinstitutionella avtalet ålade de tre berörda institutionerna, eller endera av dem, att göra en konsekvensbedömning som specifikt avsåg parlamentets ändring.

86      Det framgår tydligt av ordalydelsen i dessa punkter att så inte var fallet.

87      I punkt 12 i det interinstitutionella avtalet anges bland annat att konsekvensbedömningar är ett verktyg som syftar till att hjälpa parlamentet, rådet och kommissionen att fatta välgrundade beslut och att de inte ersätter politiska beslut som fattas inom ramen för den demokratiska beslutsprocessen.

88      Enligt punkt 13 i avtalet kommer kommissionen att göra en konsekvensbedömning, bland annat av lagstiftningsinitiativ som kan få betydande ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser.

89      I punkt 14 i samma överenskommelse anges att parlamentet och rådet fullt ut kommer att beakta kommissionens konsekvensbedömningar.

90      Enligt rättspraxis är en konsekvensbedömning emellertid inte bindande för vare sig parlamentet eller rådet, vilket innebär att det står unionslagstiftaren fritt att vidta andra åtgärder än dem som varit föremål för en konsekvensbedömning (dom av den 4 maj 2016, Pillbox 38, C‑477/14, EU:C:2016:324, punkt 65).

91      Enligt punkt 15 i det interinstitutionella avtalet ska parlamentet och rådet dessutom, när de finner det lämpligt och nödvändigt för lagstiftningsprocessen, genomföra konsekvensbedömningar av betydande ändringar av kommissionens förslag. Enligt samma punkt 15 ankommer det på varje institution att avgöra vad som utgör en ”betydande” ändring.

92      Enligt rättspraxis innehåller punkt 15 i det interinstitutionella avtalet inte någon bindande skyldighet för parlamentet och rådet. I denna punkt föreskrivs endast en möjlighet att uppdatera konsekvensbedömningen om parlamentet och rådet ”anser att det är lämpligt och nödvändigt för lagstiftningsprocessen” (dom av den 13 mars 2019, Polen/parlamentet och rådet, C‑128/17, EU:C:2019:194, punkt 43).

93      I förevarande fall har såväl parlamentet som rådet gjort gällande att de förfogade över tillräckligt vetenskapligt underlag och att en sådan uppdatering således inte var nödvändig. De kan följaktligen inte klandras för att inte ha gjort en konsekvensbedömning av parlamentets ändringsförslag.

94      Vad gäller kommissionens påstådda ansvarsgrundande passivitet ska det påpekas att det i punkt 16 i det interinstitutionella avtalet anges att kommissionen, på eget initiativ eller på uppmaning av parlamentet eller rådet, ”får” komplettera sin egen konsekvensbedömning eller utföra andra analyser som den anser nödvändiga. Det framgår tydligt av ordalydelsen i nämnda punkt 16 att den inte innehåller någon skyldighet för kommissionen att uppdatera konsekvensbedömningen. Följaktligen kan kommissionen inte klandras för att inte ha gjort detta för att beakta parlamentets ändring.

95      Av det ovan anförda följer att de tre berörda institutionerna inte har åsidosatt punkterna 12 och 14–16 i det interinstitutionella avtalet.

96      I avsaknad av en sådan överträdelse är det inte nödvändigt att pröva huruvida överträdelsen är tillräckligt klar, vilket krävs enligt rättspraxis avseende det första villkoret för att unionen ska ådra sig skadeståndsansvar (se punkt 42 ovan).

97      För det andra kan punkterna 12 och 14–16 i det interinstitutionella avtalet under alla omständigheter inte anses ha till syfte att ge enskilda rättigheter, eftersom konsekvensbedömningar, såsom anges i nämnda punkt 12, utgör ett verktyg som syftar till att hjälpa de tre berörda institutionerna att fatta väl underbyggda beslut.

98      Följaktligen kan sökandena inte vinna framgång med sin andra grund för rättsstridighet.

3.      Den tredje grunden för rättsstridighet: Tillräckligt klart åsidosättande av den allmänna proportionalitetsprincipen i artikel 5.4 FEU och artikel 191 FEUF samt uppenbart oriktiga bedömningar

99      Genom den tredje grunden för rättsstridighet har sökandena gjort gällande att förbudet i artikel 5 i direktiv 2019/904, i den mån det är tillämpligt på oxo-bionedbrytbar plast, strider mot den allmänna proportionalitetsprincipen i artikel 5.4 FEU och artikel 191 FEUF och att förbudet grundar sig på uppenbart oriktiga bedömningar. Genom att anta nämnda förbud har de tre berörda institutionerna således gjort sig skyldiga till en tillräckligt klar överträdelse av rättsregler som har till syfte att ge enskilda rättigheter.

100    Denna grund består av tre delar.

101    Genom den första delgrunden har sökandena gjort gällande att de tre berörda institutionerna inte hade tillgång till en uttömmande vetenskaplig bedömning av riskerna med oxo-nedbrytbar plast och att förbudet i artikel 5 i direktiv 2019/904 således i sig strider mot den allmänna proportionalitetsprincipen i artikel 5.4 FEU och artikel 191 FEUF och att förbudet grundar sig på uppenbart oriktiga bedömningar.

102    Enligt sökandena kunde institutionerna inte vidta en sådan inkräktande åtgärd utan att dra nytta av den bevisning som hade samlats in under det begränsningsförfarande som föreskrivs i artiklarna 68–73 i Reach-förordningen. De tre berörda institutionerna borde även ha haft tillgång till en konsekvensbedömning som specifikt avsåg oxo-nedbrytbar plast och samtliga andra vetenskapliga bedömningar av för- och nackdelarna med denna typ av plast. Genom att förbjuda att produkten släpps ut på marknaden utan att ha tillgång till sådana uppgifter har institutionerna intagit en rent hypotetisk inställning till de risker som produkten innebär.

103    Sökandena har understrukit att den omständigheten att de tre berörda institutionerna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på miljöområdet inte befriar dem från skyldigheten att beakta samtliga relevanta omständigheter. De vetenskapliga studier som institutionerna i sina svaromål har påstått att de grundat sig på för att anta förbudet mot utsläppande på marknaden av produkter tillverkade av oxo-nedbrytbar plast skiljer inte mellan oxo-nedbrytbar plast och oxo-bionedbrytbar plast och rekommenderar inte ett totalförbud mot den andra typen av plast. Dessa institutioner har i synnerhet inte beaktat de ekonomiska och sociala konsekvenserna av nämnda förbud. Slutligen finns det tillräcklig bevisning för att ifrågasätta förbudets proportionalitet.

104    Genom den andra delen av denna grund har sökandena hävdat att de tre berörda institutionerna inte, eller inte i tillräcklig utsträckning, har visat att det finns ett rationellt samband mellan förbudet mot att släppa ut oxo-nedbrytbara plastprodukter på marknaden och syftet med direktiv 2019/904, nämligen att skydda miljön och människors hälsa. Förbudet strider således mot den allmänna proportionalitetsprincipen i artikel 5.4 FEU.

105    Enligt sökandena har inget av de fyra påståendena i skäl 15 i direktivet styrkts.

106    För det första saknar påståendet att oxo-nedbrytbar plast inte riktigt bryts ned biologiskt stöd av någon som helst bevisning, eftersom sådan bevisning borde ha lagts fram inom ramen för begränsningsförfarandet enligt artiklarna 68–73 i Reach-förordningen. I de vetenskapliga studier som de tre berörda institutionerna påstår sig ha stött sig på har det inte slagits fast att oxo-nedbrytbar plast inte riktigt bryts ned biologiskt, utan endast att det inte finns några övertygande bevis för dess biologiska nedbrytbarhet. Detta påstående motsägs dessutom av andra vetenskapliga studier, liksom av laboratorietester, som visar att oxo-bionedbrytbar plast är biologiskt nedbrytbar.

107    För det andra anser sökandena att påståendet att oxo-nedbrytbar plast inte är komposterbar är felaktigt. De tre berörda institutionerna har inte heller angett på vilket sätt den omständigheten att oxo-bionedbrytbar plast inte är komposterbar utgör en risk för miljön eller människors hälsa, och inte heller varför denna omständighet motiverar förbudet mot oxo-bionedbrytbar plast, medan konventionell plast, som inte heller är komposterbar, inte är förbjuden.

108    För det tredje, vad gäller påståendet att oxo-nedbrytbar plast har en negativ inverkan på materialåtervinningen av konventionell plast, anger inte de vetenskapliga studier som de tre berörda institutionerna har stött sig på att det inte skulle vara möjligt att återvinna oxo-nedbrytbar plast och att användningen av stabilisatorer skulle kunna förhindra att denna typ av plast inverkar negativt på återvinningen av konventionell plast. Andra studier visar enligt sökandena att oxo-bionedbrytbar plast kan återvinnas på samma sätt som konventionell plast.

109    För det fjärde grundar sig påståendet att oxo-nedbrytbar plast inte har någon bevisad miljöfördel inte på någon vetenskaplig studie.

110    Genom den tredje delen av denna grund har sökandena i huvudsak gjort gällande att ett totalförbud mot utsläppande på marknaden går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med direktivet och att det finns andra, mindre ingripande åtgärder. Förbudet strider således mot den allmänna proportionalitetsprincipen i artikel 5.4 FEU.

111    Till stöd för denna tredje delgrund har sökandena gjort gällande att det skulle ha varit möjligt att utesluta denna typ av plast från det aktuella förbudet, att kräva att tester utförs i enlighet med en erkänd standard för att bedöma dess biologiska nedbrytbarhet, att kräva att den innehåller en märkning som möjliggör automatisk sortering före materialåtervinning, att föreskriva en av de icke-förbjudande åtgärderna som anges i artiklarna 4, 7, 8 och/eller 10 i direktiv 2019/904 eller att kräva märkning som förhindrar all risk för förväxling hos konsumenterna. Sökandena har även gjort gällande att de tre berörda institutionerna, i stället för att helt enkelt förbjuda utsläppande på marknaden, borde ha föreskrivit en övergångsperiod.

112    Parlamentet, rådet och kommissionen har bestritt sökandenas argument.

113    Tribunalen konstaterar att även om åsidosättandet av artikel 191 FEUF endast har gjorts gällande inom ramen för den första delen av den tredje grunden för rättsstridighet, har ett åsidosättande av den allmänna proportionalitetsprincipen i artikel 5.4 FEU däremot gjorts gällande inom ramen för den tredje grundens tre delar. Dessa tre delgrunder ska således läggas samman och det ska först prövas huruvida artikel 191 FEUF har åsidosatts och sedan huruvida artikel 5.4 FEU har åsidosatts.

a)      Den första delgrunden: En tillräckligt klar överträdelse av artikel 191 FEUF

114    Tribunalen erinrar inledningsvis om att unionslagstiftaren, såsom angetts i punkt 43 ovan, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid utövandet av sina befogenheter på miljöområdet enligt artiklarna 191 och 192 FEUF.

115    Unionsdomstolens prövning ska därför begränsas till en kontroll av att det vid utövandet av denna befogenhet inte har förekommit uppenbara fel eller maktmissbruk och att unionslagstiftaren inte uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning (dom av den 8 juli 2010, Afton Chemical, C‑343/09, EU:C:2010:419, punkt 28).

116    Enligt artikel 191.2 FEUF ska unionens miljöpolitik bland annat bygga på försiktighetsprincipen. Enligt artikel 191.3 FEUF ska unionen vid utformningen av denna politik bland annat beakta tillgängliga vetenskapliga och tekniska data.

117    Enligt försiktighetsprincipen får skyddsåtgärder vidtas då det råder osäkerhet om förekomsten eller omfattningen av de risker människors hälsa utsätts för, utan att man behöver vänta på att det fullt ut visas att riskerna verkligen föreligger och hur allvarliga de är. Om det på grund av genomförda undersökningar inte är möjligt att med säkerhet fastställa förekomsten eller omfattningen av den påstådda risken, men det likväl är sannolikt att det skulle uppstå en verklig skada för miljön eller människors hälsa om risken förverkligades, är det enligt försiktighetsprincipen motiverat att vidta restriktiva åtgärder (dom av den 6 maj 2021, Bayer CropScience och Bayer/kommissionen, C‑499/18 P, EU:C:2021:367, punkt 80). Det är härvidlag förbjudet för institutionerna att inta en rent teoretisk ståndpunkt och att styra sitt beslutsfattande mot en ”nollrisknivå” (se, analogt, dom av den 9 september 2003, Monsanto Agricoltura Italia m.fl., C‑236/01, EU:C:2003:431, punkt 106, dom av den 12 december 2014, Xeda International/kommissionen, T‑269/11, ej publicerad, EU:T:2014:1069, punkterna 55 och 56, och dom av den 17 mars 2021, FMC/kommissionen, T‑719/17, EU:T:2021:143, punkt 69).

118    Den behöriga myndigheten ska se till att de åtgärder som den vidtar, även förebyggande åtgärder, ska grunda sig på en så uttömmande vetenskaplig bedömning av riskerna som är möjlig med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet – annars riskerar myndigheten att vidta godtyckliga åtgärder som inte under några omständigheter kan rättfärdigas av försiktighetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 2010, Afton Chemical, C‑343/09, EU:C:2010:419, punkt 60, se även, analogt, dom av den 12 december 2014, Xeda International/kommissionen, T‑269/11, ej publicerad, EU:T:2014:1069, punkt 57).

119    Den vetenskapliga riskbedömningen bör nämligen baseras på bästa tillgängliga vetenskapliga uppgifter och utföras på ett självständigt, objektivt och öppet sätt (se, analogt, dom av den 17 mars 2021, FMC/kommissionen, T‑719/17, EU:T:2021:143, punkt 70). Den ska ge den behöriga myndigheten ett tillräckligt tillförlitligt och gediget underlag för att ge myndigheten möjlighet att ta ställning till samtliga aspekter av den aktuella vetenskapliga frågan och för att kunna fastställa sin policy på ett välunderrättat sätt (se, analogt, dom av den 14 november 2013, ICdA m.fl./kommissionen, T‑456/11, EU:T:2013:594, punkt 52, och av den 17 mars 2021, FMC/kommissionen, T‑719/17, EU:T:2021:143, punkt 71).

120    Antagandet av det förbud mot utsläppande på marknaden som föreskrivs i artikel 5 i direktiv 2019/904 förutsatte följaktligen att de tre berörda institutionerna, på grundval av en så uttömmande vetenskaplig utvärdering som möjligt av riskerna med plastprodukter som innehåller en pro-oxidationstillsats, kunde anse att det förelåg en risk för miljön eller människors hälsa, utan att göra en uppenbart oriktig bedömning. Det ska även erinras om att enligt den rättspraxis som anges i punkt 42 ovan ådrar sig unionen utomobligatoriskt skadeståndsansvar endast när överträdelsen av den aktuella rättsregeln är tillräckligt klar.

121    Tribunalen anser, i motsats till vad sökandena har gjort gällande, att varken den omständigheten att det inte har gjorts någon konsekvensbedömning avseende produkter tillverkade av plast innehållande en pro-oxidationstillsats eller den omständigheten att kommissionen har avslutat det begränsningsförfarande som föreskrivs i artiklarna 68–73 i Reach-förordningen och att de tre berörda institutionerna följaktligen varken förfogade över dokumentation som sammanställts av Echa eller något förslag till begränsning och inte heller hade tillgång till de i Reach-förordningen föreskrivna yttrandena från riskbedömningskommittén eller kommittén för samhällsekonomisk analys, visar att förbudet mot dessa produkter, som föreskrivs i artikel 5 i direktiv 2019/904, har antagits utan att någon så uttömmande vetenskaplig bedömning som möjligt gjorts av de risker som produkterna medför. Det framgår nämligen av punkterna 78 och 98 ovan att nämnda institutioner varken var skyldiga att göra en sådan konsekvensbedömning eller att följa det förfarande som föreskrivs i artiklarna 68–73 i Reach-förordningen för att anta nämnda förbud. För att uppfylla kraven i den rättspraxis som anges i punkterna 118 och 119 ovan räcker det att de tre berörda institutionerna under lagstiftningsförfarandet har förfogat över tillräckligt tillförlitliga och tillförlitliga och gedigna uppgifter för att kunna ta ställning till samtliga aspekter av den aktuella vetenskapliga frågan och fastställa sin policy på ett välunderrättat sätt – oavsett varifrån och i vilken form dessa uppgifter har lämnats.

122    I skäl 15 i direktiv 2019/904 motiveras en utvidgning av förbudet i artikel 5 till att omfatta oxo-nedbrytbara plastprodukter med följande skäl: 1) denna typ av plast bryts inte riktigt ned biologiskt och bidrar således till att miljön förorenas av mikroplaster, 2) den inte är komposterbar, 3) den har en negativ inverkan på återvinningen av konventionell plast och 4) den inte har någon påvisad miljöfördel.

123    Det ska följaktligen prövas huruvida vart och ett av dessa fyra påståenden, trots att det inte har gjorts någon konsekvensbedömning och att det begränsningsförfarande som föreskrivs i artiklarna 68–73 i Reach-förordningen inte har avslutats, ändå grundar sig på en så uttömmande vetenskaplig bedömning som möjligt av de risker som produkter tillverkade av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats medför och huruvida de tre berörda institutionerna, på grundval av en sådan bedömning kunde dra slutsatsen att det förelåg risker för miljön och människors hälsa, utan att göra en uppenbart oriktig bedömning.

1)      Påståendet att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte riktigt bryts ned biologiskt

124    När det gäller påståendet att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte riktigt bryts ned biologiskt, ska det inledningsvis preciseras att enligt en definition som parterna inte har bestritt och som återfinns i en rapport från kommissionen till parlamentet och rådet om hur användningen av oxo-nedbrytbar plast, däribland oxo-nedbrytbara plastbärkassar, påverkar miljön (COM(2018) 35 final) av den 16 januari 2018 (nedan kallad rapporten av den 16 januari 2018), är biologisk nedbrytning en process genom vilken material sönderdelas och bryts ned av mikroorganismer i beståndsdelar som förekommer i naturen, såsom koldioxid, vatten och biomassa. Biologisk nedbrytning kan ske i syrerik miljö (aerob biologisk nedbrytning) eller i syrefattig miljö (anaerob biologisk nedbrytning).

125    I sina svarsinlagor har de tre institutionerna förklarat att de stött sig på följande bevisning för att komma till slutsatsen att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte riktigt bryts ned biologiskt: Eunomia-studien, som nämns i punkt 22 ovan, den ovan i punkt 124 nämnda rapporten av den 16 januari 2018. en rapport från Ellen MacArthur Foundation med titeln ”Oxo Statement” av den 6 november 2017, en studie utförd av S. Deconinck och B. De Wilde för PlasticsEurope AISBL (en europeisk sammanslutning av plasttillverkare) med rubriken ”Benefits and challenges of bio- and oxo-degradable plastics” av den 9 augusti 2013 (nedan kallad De Wilde-studien), och en studie från januari 2010 som genomförts av Loughborough universitet (Förenade kungariket) för Förenade kungarikets regerings avdelning för miljö, livsmedel och landsbygdsfrågor, med titeln ”Assessing the Environmental Impacts of Oxo-degradable Plastics Across Their Life Cycle” (studien från Loughborough universitet).

126    För det första preciseras i Eunomia-studien att begreppet ”oxo-bionedbrytbar” plast inte kommer att användas i den studien, eftersom plastindustrin använder detta begrepp för att saluföra sina produkter som biologiskt nedbrytbara. Istället används uttrycket plast ”som innehåller en pro-oxidationstillsats”. Detta uttryck beskriver endast ett av plastens fysiska kännetecken utan att ange om den är biologiskt nedbrytbar.

127    Av Eunomia-studien framgår att biologisk nedbrytning av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte är möjlig utan en föregående fas under vilken tillsatsen utsätts för ultraviolett strålning och värme. Syftet med denna inledande fas är att minska plastens molekylvikt genom oxidation så att den fragmenteras i partiklar. I studien anges att utan denna inledande fas sker ingen biologisk nedbrytning, eller sker sådan nedbrytning inom en mycket längre tidsperiod, eftersom plasten inte har uppvisat en tillräcklig grad av fragmentering för att kunna tas upp av mikroorganismer. Ljus och värme varierar beroende på lokala förhållanden och det är därför mycket svårt att uppskatta den tid och den grad av fragmentering som krävs för att biologisk nedbrytning ska kunna uppstå. Pro-oxidationstillsatsen påskyndar emellertid fragmenteringen av plast under denna inledande fas, så att plast som innehåller en sådan tillsats fragmenteras snabbare än konventionell plast när den utsätts för ultraviolett strålning och värme.

128    Vad gäller nästa fas, det vill säga biologisk nedbrytning i egentlig mening (upptagande av mikroorganismer), framgår det av Eunomia-studien att det endast är delvist visat att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats bryts ned i fria luften. Även om det förefaller som om denna plast kan brytas ned i fria luften, är det inte säkert att den bryts ned i sin helhet och inom rimlig tid. Det var nämligen först vid laboratorieförsök som en tillfredsställande biologisk nedbrytning (nästan fullständig, inom två år, den kortaste tiden) uppnåddes. En sådan biologisk nedbrytning har aldrig observerats under verkliga förhållanden. Även om det är möjligt att betrakta biologisk nedbrytning i fria luften av plast innehållande en pro-oxidationstillsats som mycket snabbare än nedbrytningen av konventionell plast, kan den negativa inverkan på miljön vara desto större under denna fas av biologisk nedbrytning.

129    När det gäller biologisk nedbrytning av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats som placeras i deponi framgår det av studien att hypotesen att biologisk nedbrytning inte äger rum under sådana omständigheter är bekräftad. Enligt denna studie kan det vara fråga om biologisk nedbrytning i deponins externa skikt, där den exponeras för syre (aerob biologisk nedbrytning), men den biologiska nedbrytningen är låg, eller till och med obefintlig, i deponins djupa skikt, där det finns mindre syre. I dessa djupa skikt är emellertid anaerob biologisk nedbrytning möjlig. Anaerob biologisk nedbrytning ger emellertid upphov till metan, en växthusgas som är 25 gånger mer skadlig än den koldioxid som produceras genom den aerobiska bionedbrytningen. Plast som innehåller en pro-oxidationstillsats är således något mer problematisk än konventionell plast, eftersom den, till skillnad från den sistnämnda, kan ge upphov till utsläpp av växthusgaser.

130    Slutligen framgår det av Eunomia-studien att de tillgängliga vetenskapliga uppgifterna inte räcker för att avgöra om plast som innehåller en pro-oxidationstillsats är biologiskt nedbrytbar i marin miljö. I studien anges emellertid att resultaten av vissa försök tyder på att denna typ av plast i en sådan miljö fragmenteras snabbare än konventionell plast, men att dess biologiska nedbrytning är mycket långsammare än i jord, i fria luften, vilket innebär att partiklar kan stanna kvar i miljön för evigt eller under en tillräckligt lång tid för att allvarligt skada miljön.

131    För det andra framgår det av rapporten av den 16 januari 2018, i vilken slutsatserna från Eunomia-studien återges, att en exponering av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats för värme och/eller ultraviolett strålning är en nödvändig förutsättning för att det under nästa fas ska föreligga biologisk nedbrytning. Det framgår även av denna rapport att 1) det inte finns något som gör det möjligt att med säkerhet dra slutsatsen att biologisk nedbrytning i fria luften av denna plasttyp faktiskt sker under verkliga förhållanden, 2) att biologisk nedbrytning av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats är möjlig i deponins externa skikt, men att den är liten, eller till och med obefintlig, i de djupare skikt, där denna typ av plast är mer problematisk än konventionell plast ur växthusgassynpunkt och 3) att tillgängliga uppgifter inte gör det möjligt att med säkerhet fastställa att det föreligger biologisk nedbrytning i marin miljö inom en rimlig tid samt att sådan nedbrytning, under alla omständigheter, sannolikt kommer att vara mycket långsammare än på land i fri luft och orsaka betydande miljöskador.

132    Såväl Eunomia-studien som rapporten av den 16 januari 2018 stod till de tre berörda institutionernas förfogande vid utarbetandet och antagandet av direktiv 2019/904. Det var nämligen den 16 januari 2018, det vill säga innan direktivet antogs den 5 juni 2019, som kommissionen lade fram rapporten för parlamentet och rådet i enlighet med artikel 20a.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och förpackningsavfall (EGT L 365, 1994, s. 10; svensk specialutgåva område 15, volym 13, s. 266), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/720 av den 29 april 2015 (EUT L 115, 2015, s. 11). Eunomia-studien ligger till grund för rapporten av den 16 januari 2018, i vilken det hänvisas till denna studie vid ett flertal tillfällen. Av detta följer att även denna studie stod till de tre berörda institutionernas förfogande före den 5 juni 2019.

133    För det tredje bekräftar Oxo Statement att det inte är visat att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats riktigt bryts ned biologiskt inom rimlig tid. Detta dokument, som undertecknats av ett stort antal företag och branschorganisationer, icke-statliga organisationer, institutioner, forskningsorgan, forskare och ledamöter av Europaparlamentet, finns på webbplatsen för Ellen MacArthur Foundation, vars syfte är att främja den cirkulära ekonomin. Det följer av detta dokument att det är felaktigt att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats saluförs som en lösning på problemet med plastföroreningar och att den presenteras som biologiskt nedbrytbar inom rimlig tid. Efter fragmenteringen av sådan plast i mindre partiklar beror biologisk nedbrytning nämligen på miljöförhållanden, som kan variera, och den pågår ofta längre eller till och med mycket längre än några månader eller till och med flera år. Under denna tidsperiod kvarstår fragment i miljön, vilket kan ha en negativ inverkan på miljön och på människors hälsa.

134    Det saknar betydelse att den ursprungliga versionen av Oxo Statement, som offentliggjordes den 6 november 2017 och som sammanfattas i föregående punkt, togs bort Ellen MacArthur Foundations webbplats i juni 2018 för att stiftelsen skulle kunna pröva ett klagomål från tredje man, eller att dokumentet hade ändrats innan den det lades ut på nätet på nytt i maj 2019. 2019 års ändringar förtydligar nämligen innehållet i dokumentet men ändrar inte dess innebörd.

135    Oxo Statement har offentliggjorts på Ellen MacArthur Foundations webbplats, vilket innebär att dokumentet är offentligt. Detta offentliggörande, oavsett om det rör sig om den ursprungliga eller den ändrade versionen av nämnda förklaring, ägde rum innan direktiv 2019/904 antogs den 5 juni 2019.

136    I rapporten av den 16 januari 2018, som enligt punkt 132 ovan var tillgänglig för de tre berörda institutionerna, hänvisas det dessutom till Oxo Statement.

137    Dokumentet ska således anses vara offentligt tillgängligt och således hade de tre berörda institutionerna tillgång till det vid utarbetandet och antagandet av direktiv 2019/904 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 2010, Afton Chemical, C‑343/09, EU:C:2010:419, punkt 39).

138    För det fjärde bekräftar även De Wilde-studien slutsatserna i Eunomia-studien och rapporten av den 16 januari 2018 om biologisk nedbrytning av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats.

139    Såsom kommissionen har påpekat framgår det nämligen av De Wilde-studien att även om det i två artiklar den ena av Jakubowicz, I., Yarahmadi, N., och Arthurson, V., med rubriken ”Kinetics of abiotic and biotic degradability of low-density polyethylene containing prodegradant additives and its effect on the growth of microbial communities”), publicerad i maj 2011 (nedan kallad 2011 års studie från I. Jakubowicz) och den andra en av Chiellini, E., Corti, A., och Swift, G., med rubriken ”Biodegradation of Thermally-oxidised, Fragmented Low-density Polyethylenes” från år 2003 (nedan kallad studien från Chiellini och Corti) har konstaterats en betydande procentuell andel biologisk nedbrytning av denna typ av plast, visar alla andra tillgängliga produkter på en obefintlig eller (mycket) låg biologisk nedbrytningsnivå. I studien dras slutsatsen att frågan om vilken grad av biologisk nedbrytning som plast som innehåller en pro-oxidationstillsats kan uppnå är omdiskuterad.

140    I motsats till vad sökandena har hävdat räcker inte enbart den omständigheten att De Wilde-studien är från augusti 2013 för att fastställa att denna studie är föråldrad. Sökandena har nämligen i detta avseende nöjt sig med ett allmänt påstående som inte har styrkts och utan att hänvisa till specifika avsnitt i nämnda studie.

141    Slutsatsen i De Wilde-studien – att den låga, eller till och med obefintliga, nivån av biologisk nedbrytning av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats – kan inte heller vederläggas av den omständigheten att de tester som studien grundar sig på har utförts i laboratorium och inte i verklig miljö. Det togs nämligen hänsyn till denna omständighet i nämnda studie. Det framgår dessutom bland annat av punkterna 127 och 133 ovan att miljöförhållandena är varierande och således svåra att återge i laboratorium.

142    Slutligen har De Wilde-studien offentliggjorts på internet, vilket framgår av hyperlänken i fotnoten i kommissionens svaromål, vilket innebär att den är allmänt tillgänglig. Vidare hänvisas det i Eunomia-studien (som det i punkt 132 ovan har fastställts var tillgänglig för de tre berörda institutionerna innan direktiv 2019/904 antogs) till De Wilde-studien. Härav följer, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 137 ovan, att De Wilde-studien även var tillgänglig för dessa institutioner när direktivet utarbetades och antogs.

143    För det femte stöder även studien från universitetet i Loughborough slutsatserna i Eunomia-studien och rapporten av den 16 januari 2018 om biologisk nedbrytning av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats.

144    Såsom parlamentet har påpekat framgår det nämligen av nämnda studie att fragmenteringen i partiklar av denna typ av plast beror på miljöförhållandena och att det således är omöjligt att bedöma den tid som krävs för denna fragmentering, men att den ändå förefaller pågå i två till fem år i fria luften under de förhållanden som råder i Förenade kungariket. Enligt samma studie sker biologisk nedbrytning av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats, som inte kan ske förrän efter denna fragmentering, mycket långsamt, vilket innebär att termen ”biologisk nedbrytbar” nästan är meningslös, såvida den inte åtföljs av ett omnämnande av graden av biologisk nedbrytning och de förhållanden under vilka nedbrytningen sker, vilket helst bör ske i förhållande till en allmänt erkänd norm. I studien från universitetet i Loughborough rekommenderas ytterligare studier för att fastställa om det föreligger fullständig biologisk nedbrytning och, om så är fallet, inom vilken tid.

145    I motsats till vad sökandena har gjort gällande är det inte möjligt att enbart på grundval av den omständigheten att universitetet i Loughborough i januari 2010 genomförde sin studie dra slutsatsen att den är föråldrad. Sökandena har nämligen i detta avseende nöjt sig med ett allmänt påstående, utan att precisera vilka delar av denna studie som är föråldrade eller lägga fram några uppgifter till stöd för sitt påstående. Den omständigheten att studien från universitetet i Loughborough nämns flera gånger i Eunomia-studien, som är daterad i april 2017, tyder på att studien fortfarande är aktuell.

146    Slutsatsen från universitetet i Loughborough att det råder osäkerhet kring biologisk nedbrytning av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats påverkas inte heller av handlingen med titeln ”OPA Response to Loughborough Report”, vilken sökandena har ingett som bilaga till sina repliker till parlamentet och rådet. Enligt detta dokument har oxo-bionedbrytning förväxlats med hydro-bionedbrytning.

147    Det ska nämligen erinras om att den dominerande principen i unionsrätten är principen om fri bevisvärdering, som gäller vid talan vid unionsdomstolen, och att det enda kriteriet för att värdera den bevisning som lagts fram är dess trovärdighet. Vid bedömningen av en handlings bevisvärde ska det dessutom prövas huruvida uppgifterna i handlingen är tillförlitliga och hänsyn ska tas till bland annat handlingens ursprung, omständigheterna kring dess tillkomst, till vem den är ställd och huruvida dess innehåll verkar förnuftigt och trovärdigt (dom av den 16 maj 2019, GMPO/kommissionen, T‑733/17, EU:T:2019:334, punkt 60).

148    Såsom parlamentet har gjort gällande, utan att motsägas, är upphovsmannen till den handling som nämns i punkt 146 ovan Oxo-Biodegradable Plastics Association (OPA), vars ledning endast består av finansdirektören samt direktören för Symphony Environmental. Nämnda handling åtföljs inte heller av någon bevisning till stöd för de påståenden som görs i den.

149    Det aktuella dokumentet har därför endast ett begränsat bevisvärde (se, analogt, dom av den 14 mars 2017, Bank Tejarat/rådet, T‑346/15, ej publicerad, EU:T:2017:164, punkterna 85 och 86).

150    För det första finns studien från universitetet i Loughborough på webbplatsen för Förenade kungarikets ministerium för miljö, livsmedel och landsbygdsfrågor. För det andra citeras nämnda studie flera gånger i Eunomia-studien, beträffande vilken det har slagits fast i punkt 132 ovan att den var tillgänglig för de tre berörda institutionerna innan direktiv 2019/904 antogs. Härav följer, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 137 ovan, att även studien från universitetet i Loughborough var tillgängligt för dessa institutioner.

151    Det framgår av punkterna 124–150 ovan att de tre berörda institutionerna, vid utarbetandet och antagandet av direktiv 2019/904, hade tillgång till en uttömmande vetenskaplig utvärdering av risken för att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte riktigt bryts ned biologiskt och att de – utan att göra någon uppenbart oriktig bedömning – kunde konstatera att denna risk var visad.

152    Denna slutsats påverkas inte av sökandenas argument att Eunomia-studien, rapporten av den 16 januari 2018 och Oxo Statement inte tar hänsyn till skillnaden mellan oxo-nedbrytbar plast och oxo-bionedbrytbar plast. Såsom angetts ovan i punkt 14 har den mycket snabbare biologiska nedbrytningen av den andra typen av plast, och följaktligen skillnaden mellan oxo-nedbrytbar plast och oxo-bionedbrytbar plast, enligt sökandena styrkts genom olika bevis som de har kritiserat de tre berörda institutionerna för att inte ha beaktat. Det rör sig om följande bevisning: 1) punkterna 23 och 24 i vittnesmålet från sökandenas verkställande direktör av den 16 december 2020 (nedan kallat vittnesmålet från sökandenas verkställande direktör), 2) ett tekniskt utlåtande om oxo-bionedbrytbar plast av den 2 november 2018 (nedan kallat utlåtandet av den 2 november 2018), 3) en studie som genomförts av Queen Mary University of London, ”Microbial Degradation of Plastic in Aqueous Solutions demonstrated by CO2 Evolution and Quantification”, som offentliggjordes år 2020 (nedan kallad studien från Queen Mary University), 4) en rapport av den 4 september 2020 från Laboratoire d’Océanographie Microbienne de Banyuls-sur-Mer (Frankrike), 5) I. Jakubowicz svar av den 21 augusti 2017 på dokument från Ellen MacArthur Foundation angående oxo-nedbrytbara och foto-nedbrytbara tillsatser i plast (nedan kallat I. Jakubowicz svar till Ellen MacArthur Foundation), 6) vittnesmålet från den seniora vetenskapliga direktören vid Symphony Environmental av den 23 juni 2021 (nedan kallat vittnesmålet från Symphony Environmentals seniora vetenskapliga direktör) och 7) en studie som utförts av Laboratoire d’Océanografi Microbienne de Banyuls-sur-Mer, med titeln ”Degradation, Biodegradation and Toxicity of Oxo-biodegradable Plastics in the Oceans” av den 10 mars 2021 (nedan kallad Oxomarstudien).

153    För det första, när det gäller punkterna 23 och 24 i vittnesmålet från sökandenas verkställande direktör, hävdade denne, vad gäller biologisk nedbrytning av plast som innehåller en pro-oxiderande tillsats, 1) att de tre berörda institutionerna inte hade visat att denna typ av plast inte riktigt bryts ned biologiskt, 2) att ett totalförbud mot utsläppande på marknaden därför inte är motiverat, 3) att nämnda institutioner inte i tillräcklig utsträckning har bedömt de ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenserna av sitt ingripande och 4) att de inte har visat att plastprodukter som innehåller en pro-oxiderande tillsats ingår bland det avfall som oftast påträffas på stränderna. Sökandenas verkställande direktör har även understrukit att de tre berörda institutionerna inte alls beaktade Echas yttrande, som inte var övertygad om att nämnda plast fragmenterade sig i mikroplast.

154    En unionsrättsakts lagenlighet ska bedömas i förhållande till de faktiska och rättsliga omständigheter som förelåg den dag då rättsakten antogs. De komplexa bedömningar som gjorts av rättsaktens upphovsman ska endast prövas i förhållande till de uppgifter som denne hade tillgång till vid den tidpunkt då dessa bedömningar gjordes (se, analogt, dom av den 11 september 2018, Apimab Laboratoires m.fl./kommissionen, T‑14/16, ej publicerad, EU:T:2018:524, punkterna 124 och 137).

155    De tre berörda institutionerna kan följaktligen inte klandras för att inte ha beaktat vittnesmålet från sökandenas verkställande direktör, eftersom det specifikt avlagts för förevarande talan och således inträffat efter antagandet av direktiv 2019/904.

156    Vidare härrör vittnesmålet i fråga från sökandenas verkställande direktör. I enlighet med den rättspraxis som anges i punkterna 147 och 149 ovan kan dess upphovsman således inte anses vara oberoende av sökandena, och vittnesmålet har således endast ett lågt bevisvärde.

157    Till stöd för sina påståenden har sökandenas verkställande direktör visserligen åberopat tre handlingar som bifogats hans vittnesmål, nämligen en studie som Eunomia Research & Consulting genomförde, med rubriken ”Analysis of Branded Items found on UK Beaches”, av den 9 maj 2019, ett e‑postmeddelande från en tjänsteman vid Echa till sökandena av den 30 oktober 2018 och skrivelsen av den 30 april 2019, som nämns i punkterna 35 och 55 ovan.

158    När det gäller den studie som nämns i punkt 157 ovan har sökandenas verkställande direktör hävdat att denna studie inte identifierade någon plastprodukt innehållande en pro-oxidationstillsats bland det avfall som påträffats på stränderna i Förenade kungariket. Det enda syftet med denna studie är emellertid att identifiera varumärkena för de olika föremål som påträffats på dessa stränder, för att avgöra vilka företag som har släppt ut dessa föremål på marknaden. I studien preciseras således inte vilka typer av plast som de påträffade föremålen i förekommande fall består av.

159    När det gäller det e‑postmeddelande som nämns i punkt 157 ovan räcker det att påpeka att Echa anger att det ”i detta skede inte är övertygat om att mikroplaster bildas” från plast som innehåller en pro-oxidationstillsats – varvid det ska preciseras att termen ”mikroplaster” i allmänhet betecknar fragment under 5 mm, som tenderar att ackumuleras i miljön snarare än att brytas biologiskt inom rimlig tid. Detta e‑postmeddelande kan således inte betraktas som ett bindande ställningstagande från Echas sida. I den mån Echa däri anger att den behöver ytterligare tid för att avgöra om den information som erhållits visar att mikroplaster bildas och har för avsikt att begära ytterligare information från sökandena, visar tvärtom nämnda e‑postmeddelande att Echa hyste tvivel på denna punkt.

160    När det gäller skrivelsen av den 30 april 2019 ska det erinras om att kommissionen däri uppmanar Echa att avsluta det begränsningsförfarande som inletts enligt artiklarna 68–73 i Reach-förordningen. Nämnda skrivelse kan emellertid inte anses vara ett uttryck för att kommissionen inte har något intresse av att erhålla vetenskapliga uppgifter, eftersom den, såsom framgår av punkt 121 ovan, kan samla in vetenskapliga uppgifter från andra källor.

161    De tre berörda institutionerna kan följaktligen inte klandras för att inte ha beaktat punkterna 23 och 24 i vittnesmålet från sökandenas verkställande direktör.

162    För det andra, vad gäller utlåtandet av den 2 november 2018 har sökandena sagt sig stödja sig på den bevisning som nämns i nämnda utlåtande. Det rör sig först om en studie som genomförts av B. Eyheraguibel m.fl., med titeln ”Characterisation of oxidised oligomers from polyethylene films by mass spectometry and NMR spectroscopy before and after biodegradation by a Rhodococcus rhodochrous strain” av den 23 maj 2017, i vilken det konstaterad en grad av biologisk nedbrytning på 95 % för ett prov av högdensitetpolyeten som innehåller en pro-oxidationstillsats, efter exponering under 240 dagar för en specifik jordbakterie. Vidare framgår det av utlåtandet av den 2 november 2018 att i en studie av C. Dussud m.fl., med titeln ”Colonisation of Non-biodegradable and Biodegradable Plastics by Marine Organisms” av den 18 juli 2018, drogs slutsatsen att koloniseringen av plastprover som innehåller en pro-oxidationstillsats, är 30 gånger högre efter sex veckors exponering för vissa marina bakterier än koloniseringen av konventionella plastprover.

163    Innehållet i en ansökan kan visserligen understödjas och kompletteras i specifika avseenden genom hänvisning till vissa avsnitt i bifogade handlingar, men en generell hänvisning till andra handlingar, även om de bifogas ansökan, kan inte kompensera avsaknaden av väsentliga delar av den rättsliga argumentering som enligt artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 76 d i rättegångsreglerna ska återfinnas i själva ansökan. Det ankommer således inte på tribunalen att i bilagorna söka efter och identifiera de grunder och argument som den skulle kunna anse utgör grunden för talan, eftersom bilagorna enbart ska tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning (dom av den 11 september 2014, MasterCard m.fl./kommissionen, C‑382/12 P, EU:C:2014:2201, punkterna 40 och 41, och dom av den 15 oktober 2020, Zhejiang Jiuli Hi-Tech Metals/kommissionen, T‑307/18, ej publicerad, EU:T:2020:487, punkt 239).

164    I förevarande fall är det enda omnämnandet i ansökan av utlåtandet av den 2 november 2018 en hänvisning i en fotnot till den bilaga på 14 sidor som innehåller detta utlåtande. I denna fotnot har sökandena nöjt sig med att ange följande: ”Till exempel den bevisning som nämns i [utlåtandet av den 2 november 2018]”. Sökandena har på sin höjd påpekat i samma fotnot att detta utlåtande stärker deras slutsats att ”förbudet i artikel 5 vilar på en felaktig och/eller otillräcklig grund i den mån det är tillämpligt på oxo-bionedbrytbar plast” och att det där framhålls ”dessa frågor borde ha beaktats”. Sökandena har i sina repliker till parlamentet, rådet och kommissionen nöjt sig med antingen en allmän hänvisning till den bilaga som innehåller utlåtandet av den 2 november 2018 eller en hänvisning till sex sidor i nämnda utlåtande, utan att precisera vilket argument som är relevanta på dessa sex sidor.

165    Eftersom utlåtandet har upprättats av en advokat utan vetenskaplig utbildning, kan det inte heller anses ingå bland de bästa tillgängliga vetenskapliga uppgifter, den mening som avses i den rättspraxis som anges ovan i punkt 119. Även om nämnda advokat har uppgett att han eller hon har uppmanats att lämna ett oberoende utlåtande och att framföra sina reservationer vid utarbetandet av utlåtandet har vederbörande icke desto mindre fått i uppdrag av Symphony Environmental Technologies att upprätta nämna utlåtande och erhåller ersättning från detta bolag. Enligt den rättspraxis som anges i punkterna 147 och 149 ovan kan utlåtandet i fråga därför endast tillmätas ett lågt bevisvärde.

166    Detta gäller i än högre grad eftersom den bevisning som nämns i utlåtandet av den 2 november 2018 inte har bifogats detta utlåtande. Den andra studien, det vill säga studien från C. Dussud m.fl., finns inte bland handlingarna i målet, medan den första studien, det vill säga den som upprättats av B. Eyheraguibel m.fl., endast finns bland dessa handlingar på grund av att den ingavs av sökandena i samband med repliken. Det är således inte möjligt att med exakthet kontrollera tillförlitligheten av detta utlåtande.

167    De tre berörda institutionerna kan således inte klandras för att inte ha beaktat utlåtandet av den 2 november 2018.

168    För det tredje, vad gäller studien från Queen Mary University, har sökandena åberopat ett avsnitt i denna, av vilken det framgår att denna typ av plast bryts ned 90 gånger snabbare i vattenlösning än konventionell plast.

169    Det ska i detta hänseende påpekas att det i studien från Queen Mary University anges att man tillämpat en ny metod för att testa den biologiska nedbrytbarheten hos ett plastprov som innehåller en pro-oxidationstillsats. Denna nya metod består inte i att placera provet i jorden, det vill säga i en miljö där varken koncentrationen eller typen av bakterier är känd, utan i att en specifik bakterie placerades på provet. Queen Mary University har genom att tillämpa denna metod konstaterat att ett sådant prov, som under 450 timmar har utsatts för ultraviolett strålning och därefter en specifik jordbakterie, inom 35 dagar har en biologisk nedbrytning som är 90 gånger högre än ett konventionellt plastprov som genomgår samma behandling.

170    De tre berörda institutionerna har emellertid beaktat innehållet i studien från Queen Mary University, trots att den ännu inte var tillgänglig vid den aktuella tidpunkten. I Eunomia-studien hänvisas nämligen till uppgifter som lämnats av Dr R. Rose, en av författarna till studien från Queen Mary University. I detta avseende betonas i Eunomia-studien att det långt ifrån råder enhällighet om den metod som Queen Mary University och att det inte är säkert att de resultat som detta universitet har observerat i laboratoriet kan uppnås under verkliga förhållanden.

171    Studien från Queen Mary University gjordes efter antagandet av direktiv 2019/904, eftersom den är från augusti 2019 och offentliggjordes år 2020. I enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 154 ovan kan de tre berörda institutionerna följaktligen inte klandras för att inte ha beaktat nämnda studie.

172    För det fjärde, när det gäller rapporten från laboratoriet i Banyuls-sur-Mer, har sökandena understrukit att det i denna anges att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats, bland annat den som sökandena tillverkar, bryts ned i marin miljö och detta på ett mycket effektivare sätt än konventionell plast.

173    Rapporten från laboratoriet i Banyuls-sur-Mer, daterad den 4 september 2020, har emellertid upprättats efter antagandet av direktiv 2019/904. I enlighet med den rättspraxis som angetts ovan i punkt 154 kunde den således inte beaktas av de tre berörda institutionerna. Under alla omständigheter är nämnda rapport inte en vetenskaplig studie som innehåller resultat från genomförda försök, utan ett dokument på en och en halv sida i vilket ett projekt kallat Oxomar presenteras.

174    För det femte stöder sig sökandena på svaret från I. Jakubowicz, biträdande professor vid Research Institutes of Sweden (RISE), till Ellen MacArthur Foundation. I yttrandet anges att ”[d] en process för nedbrytning [av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats] kan inte sammanfattas som en fragmentering, utan består i en fullständig förvandling av materialet[:] polymeren med en hög molekylmassa fragmenteras i monomerer och oligomerer, och kolvätemolekylerna förvandlas till syre, vilka kan tas upp i naturen”.

175    I detta avseende räcker det att påpeka att I. Jakubowicz svar till Ellen MacArthur Foundation endast är ett uttalande på en och en halv sida som inte hänvisar till någon vetenskaplig studie. Även om det antas att nämnda svar, såsom kommissionen har påpekat, grundar sig på två tidigare artiklar, nämligen I. Jakubowicz studie från år 2011 och Chiellinis och Cortis studie, har det påpekats i punkt 139 ovan att enligt De Wilde-studien ger dessa båda artiklar uttryck för en åsikt som är unik. Dessa artiklar nämns dessutom i vederbörlig ordning i Eunomia-studien.

176    De tre berörda institutionerna kan således inte klandras för att inte ha beaktat I. Jakubowicz svar till Ellen MacArthur Foundation.

177    För det sjätte, vad gäller det vittnesmål som Symphony Environmentals seniora vetenskapliga direktör avgivit har sökandena inledningsvis hänvisat till detta vittnesmål för att bemöta den bevisning som de tre berörda institutionerna har lagt fram i sina svaromål. Sökandena har därigenom velat 1) visa att det föreligger en skillnad mellan oxo-nedbrytbar plast och oxo-bionedbrytbar plast. Symphony Environmentals seniora vetenskapliga direktör har 1) påpekat att det i standard TR 15351, som utarbetats av Europeiska standardiseringskommittén (CEN) och citerats i Eunomia-studien, görs en åtskillnad mellan oxo-nedbrytning, definierad som en ”nedbrytning till följd av delning av makromolekyler genom oxidation”, och oxo-bionedbrytning, som definieras som ”nedbrytning till följd av oxidation och cell-mediär aktivitet, antingen samtidigt eller successivt”, 2) att oxo-nedbrytbar plasts kemiska sammansättning skiljer sig från oxo-bionedbrytbar plasts kemiska sammansättning eftersom pro-oxidationstillsatsen i sistnämnda plast innebär att den uppfyller definitionen av oxo-bionedbrytning standard TR 15351, 3) att olika nationella standarder och metoder skiljer oxo-nedbrytbar plast och oxo-bionedbrytbar plast, även om det inte finns någon europeisk standard för oxo-bionedbrytning och 4) att olika forskare har hävdat att det föreligger en sådan åtskillnad.

178    Vidare har sökandena åberopat detta vittnesmål för att visa att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats är biologiskt nedbrytbar. Symphony Environmentals seniora vetenskapliga direktör har för det första gjort gällande att det i Eunomia-studien medges att den avgörande frågan inte är huruvida denna typ av plast genomgår en fullständig biologisk nedbrytning, utan huruvida den tid som krävs för denna kan anses godtagbar. För det andra har den biologiska nedbrytbarheten hos plast som innehåller en pro-oxidationstillsats styrkts genom ett stort antal bevis. För det tredje är det omöjligt att testa biologisk nedbrytning i verklig miljö och laboratorieförhållandena är i allmänhet mindre gynnsamma för biologisk nedbrytning än verkliga förhållanden. För det fjärde visar olika studier att sådan plast är biologiskt nedbrytbar i marin miljö.

179    Det ska påpekas att vittnesmålet från Symphony Environmentals seniora vetenskapliga direktör är avgett av en anställd vid ett av sökandebolagen, med ansvar för produkten masterbatch d2w, att det har upprättats på begäran av sökandena specifikt för förevarande talan, och att vittnesmålet syftar till att försvara deras intressen. I enlighet med den rättspraxis som angetts ovan i punkterna 147 och 149 har den följaktligen ett lågt bevisvärde. Vidare kan de tre berörda institutionerna inte klandras för att inte ha beaktat nämnda vittnesmål, eftersom vittnesmålet, i enlighet med den rättspraxis som angetts ovan i punkt 154, härrör från tiden efter antagandet av direktiv 2019/904.

180    Det är riktigt att påståendena från Symphony Environmentals seniora vetenskapliga direktör stöds av de inlagor som är bifogade hans vittnesmål och att svarandena i sin replik har stött sig på tre av dessa bilagor, nämligen den rapport som upprättats av Interteklaboratoriet för Echa med titeln ”Oxo-biodegradable plastics and the microplastics: towards a logical approach” av den 24 maj 2018 (Interteklaboratoriets rapport), ett bidrag av en forskare med rubriken ”Evidence in Response to the UK Government’s July 2019 Call for Evidence on Standards for Bio-Based, Biodegradable, and Compostable Plastics” av den 7 oktober 2019 (nedan kallat bidraget av den 7 oktober 2019) och resultatet av ett test som hade utförts av Eurofinslaboratoriet den 25 juli 2017 (nedan kallat Eurofinstestet av den 25 juli 2017).

181    Under alla omständigheter stöder emellertid ingen av dessa tre bilagor till vittnesmålet från Symphony Environmentals seniora vetenskapliga direktör klagandenas argument.

182    När det gäller rapporten från Interteklaboratoriet, i vilken det bland annat anges att ”oavsett vilken nedbrytningshastigheten är [för oxo-bionedbrytbar plast] är den högre än nedbrytningshastigheten för konventionell plast” och att ”skillnaderna mellan resultaten av de få studier som hittills har genomförts är en fråga om gradskillnad”, ska det påpekas att rapport upprättats på uppdrag av Symphony Environmental. I enlighet med den rättspraxis som angetts ovan i punkterna 147 och 149 kan det således endast anses att rapporten har ett lågt bevisvärde.

183    När det gäller bidraget av den 7 oktober 2019, i vilket slutsatsen dras att ”[d]et är högst osannolikt att oxo-bionedbrytbar plast kommer att bilda mikroplaster”, ska det preciseras att detta bidrag gjordes efter antagandet av direktiv 2019/904. I enlighet med den rättspraxis som angetts ovan i punkt 154 kan institutionerna inte klandras för att inte ha beaktat den. I vilket fall som helst är bidraget av den 7 oktober 2019 inte en vetenskaplig studie med testresultat, utan endast en redogörelse på sex sidor som upprättats som svar på anmodan från Förenade kungarikets regering att inkomma med synpunkter på normer för bioplast, biologiskt nedbrytbar plast och komposterbar plast.

184    Vad gäller Eurofinstestet av den 25 juli 2017, som utfördes på ett plastprov som innehöll sökandenas masterbatch d2w, visar detta prov på en biologisk nedbrytningsgrad på 88,86 procent efter 121 dagar. Det bör dock understrykas att fragmentering och mikroorganismers upptagande av plast beror på miljöförhållandena. Såsom framgår av bland annat punkterna 127 och 133 ovan varierar dessa förhållanden och motsvarar inte förhållandena vid ett laboratorietest. Den omständigheten att en biologisk nedbrytningsgrad på 88,86 procent har erhållits i laboratorium visar således inte att samma grad av biologisk nedbrytning kommer att erhållas inom samma tidsram under verkliga förhållanden.

185    De tre berörda institutionerna kan således inte klandras för att inte ha beaktat vittnesmålet från Symphony Environmentals seniora vetenskapliga direktör, Interteklaboratoriets rapport, bidraget av den 7 oktober 2019 och Eurofinstestet av den 25 juli 2017.

186    För det sjunde, vad gäller Oxomar-studien, som ingetts som bilaga till vittnesmålet från Symphony Environmentals seniora vetenskapliga direktör, har författarna till studien dragit slutsatsen att vissa omständigheter tyder på att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats bryts ned i marin miljö. Enligt författarna är det emellertid inte känt om en sådan biologisk nedbrytning är fullständig.

187    Oxomar-studien, som är daterad den 10 mars 2021, har emellertid upprättats efter antagandet av direktiv 2019/904. I enlighet med den rättspraxis som angetts ovan i punkt 154 kan de tre berörda institutionerna inte klandras för att inte ha beaktat den.

188    I studien fastställs inte heller att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats genomgår en fullständig biologisk nedbrytning i marin miljö inom två år. Den kan således inte anses vederlägga bland annat slutsatserna i Eunomia-studien på denna punkt.

189    Det ska slutligen påpekas att sökandena, till stöd för det argument som anges i punkt 152 ovan, även har gjort gällande att den norm som oftast används i Europa för att testa plasts biologiska nedbrytbarhet, det vill säga standarden EN 13432, inte är relevant när det gäller plast som innehåller en pro-oxidationstillsats.

190    Sökandena har inte påstått att plast som innehåller deras masterbatch d2w uppfyller standarden EN 13432, beträffande vilken det i Eunomia-studien preciseras att den vid aerob nedbrytning kräver en omvandlingsgrad till koldioxid och biomassa på minst 90 procent under en period på högst 6 månader.

191    De har gjort gällande att biologisk nedbrytning av ett plastprov enligt standarden EN 13432 bedöms under särskilda förhållanden, nämligen i fråga om industriell kompostering. Sökandena har av detta dragit slutsatsen att standarden EN 13432 inte är relevant för bedömningen av biologisk nedbrytning av plast som innehåller masterbatch d2w, eftersom sådan plast inte är avsedd att komposteras och inte saluförs som komposterbar. Det är den amerikanska standarden ASTM D 6954 som ska användas för att mäta biologisk nedbrytning av denna typ av plast, eftersom den är utformad för att brytas ned biologiskt i fria luften och inte under de särskilda förhållanden som gäller för industriell kompostering.

192    Det är riktigt att det i Eunomia-studien anges att det på unionsnivå inte finns en, utan flera standarder som gör det möjligt att bedöma plasts biologiska nedbrytbarhet, att vissa av dem är enkla metoder, att vissa metoder är nationella och att dessa metoder ständigt utvecklas.

193    Det är även riktigt att eftersom varje miljö (industriell kompostering, sötvatten, marin miljö, jord och deponi) har sina specifika förhållanden, är det inte möjligt att mäta biologisk nedbrytning i en viss miljö enligt en standard som gör det möjligt att mäta nedbrytningen i en annan miljö. I Eunomia-studien anges således att de standarder som är tillämpliga på biologisk nedbrytning genom kompostering, däribland EN 13432, skiljer sig från de standarder som gör det möjligt att mäta biologisk nedbrytning i sötvatten, i marin miljö eller i jord samt från de standarder som är avsedda att mäta nedbrytningen av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats. Dessa har utvecklats nyligen. Bland dessa återfinns den amerikanska standarden ASTM D 6954, den brittiska standarden BS 8472:2011 och den franska standarden AC T 51–808. I samma studie preciseras att utvecklingen av standarder som specifikt mäter nedbrytningen av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats förklaras av att ingen av de andra standarderna kräver att provet först exponeras för ultraviolett strålning och/eller värme, trots att det i avsaknad av en sådan föregående exponering är nästan säkert att provet inte kommer att brytas ned biologiskt.

194    I Eunomia-studien anges vidare att tillverkare av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte saluför denna plast som komposterbar i enlighet med standarden EN 13432, utan tvärtom hävdar att den inte lämpar sig för kompostering.

195    Slutligen, när de tillfrågades genom en åtgärd för processledning, kom de tre berörda institutionerna överens om att standarden EN 13432 var relevant för bedömningen av den biologiska nedbrytningen av plast genom industriell kompostering, men att andra standarder, beroende på den avsedda användningen, kunde vara relevanta för bedömningen av plastens biologiska nedbrytning.

196    Såsom framgår av Eunomia-studien är emellertid kompostering den enda miljö vars förhållanden kan reproduceras på ett tillfredsställande sätt i ett laboratorium, eftersom det rör sig om en industriell process som därför kan kontrolleras. När det gäller andra miljöer är resultaten av laboratorietester inte nödvändigtvis reproducerbara under verkliga förhållanden. Även om det antas att ett plastprov som innehåller en pro-oxidationstillsats är föremål för ett test som syftar till att bedöma dess nedbrytning under andra förhållanden än industriell kompostering, med tillämpning av en annan standard än standarden EN 13432, till exempel standarden ASTM D 6954, är resultatet av detta test, som utförs i laboratorium, inte nödvändigtvis reproducerbart under verkliga förhållanden. Såsom anges i punkt 184 ovan visar visserligen protokollet från Eurofinstestet av den 25 juli 2017 att ett plastprov som innehåller masterbatch d2w uppfyller ASTM D 6954, eftersom det har en biologisk nedbrytningsgrad på 88,86 procent, men detta visar inte att samma nedbrytningsgrad kommer att uppnås under verkliga förhållanden.

197    Tribunalen konstaterar dessutom, i likhet med vad parlamentet angav som svar på den åtgärd för processledning som nämns i punkt 195 ovan, att det inte finns någon enhetlig standard på unionsnivå som gör det möjligt att bedöma biologisk nedbrytning av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats, utan endast nationella standarder, vars kriterier och gränsvärden skiljer sig åt. Enligt Eunomia-studien fastställs till exempel i den amerikanska standarden ASTM D 6954 ett gränsvärde på 60 procent för nedbrytning, medan den brittiska standarden BS 8472 fastställer ett gränsvärde på 50 procent för omvandling av kolmassan.

198    Slutligen framgår det av Eunomia-studien att industriell kompostering är den mest aggressiva bland alla miljöer, det vill säga den är mest gynnsam för biologisk nedbrytning. Det är därför föga troligt att ett prov av pro-oxidationsplast som inte riktigt bryts ned under de förhållanden som råder vid industriell kompostering och som inte uppfyller standarden EN 13432 riktigt skulle brytas ned i andra miljöer, till exempel i jord eller i marin miljö. Det kan således inte anses att standarden EN 13432 helt saknar relevans för bedömningen av biologisk nedbrytning av denna typ av plast under andra förhållanden än industriell kompostering.

199    Tribunalen finner således att de tre berörda institutionerna inte har överskridit gränserna för det stora utrymme för skönsmässig bedömning som de enligt den rättspraxis som anges ovan i punkt 115 förfogar över på miljöområdet, genom att på grundval av studier som genomförts med tillämpning av EN 13432 anse att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte är biologiskt nedbrytbar.

200    Sökandenas argument som sammanfattats i punkt 152 ovan kan således inte godtas.

201    Det följer således av punkterna 124–200 ovan att de tre berörda institutionerna hade tillgång till en så uttömmande vetenskaplig bedömning som möjligt av risken för att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte riktigt bryts ned biologiskt och att de inte gjorde någon uppenbart oriktig bedömning när de fann att en sådan risk förelåg.

2)      Påståendet att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte är komposterbar

202    När det gäller påståendet i skäl 15 i direktiv 2019/904 att oxo-nedbrytbar plast inte är komposterbar, ska det preciseras att det i rapporten av den 16 januari 2018 anges att kompostering är en förbättrad biologisk nedbrytning under kontrollerade förhållanden som huvudsakligen kännetecknas av påtvingad ventilation och naturlig värmeproduktion som härrör från biologisk aktivitet inom materialet.

203    Kommissionen och parlamentet har i sina svaromål sagt sig ha grundat sig på Eunomia-studien, rapporten av den 16 januari 2018, Oxo Statement och De Wilde-studien för att dra slutsatsen att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte är komposterbar.

204    Såsom angetts i punkterna 132, 135 och 142 ovan hade de tre berörda institutionerna tillgång till dessa handlingar vid utarbetandet och antagandet av direktiv 2019/904.

205    Det framgår nämligen av Eunomia-studien att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte lämpar sig för någon form av kompostering och att den inte uppfyller standarden EN 13432, vilken, såsom anges i punkt 190 ovan, kräver en biologisk nedbrytning på 90 procent inom 6 månader. I Eunomia-studien konstateras att den högsta graden av biologisk nedbrytning som uppnåtts i en vetenskaplig studie är mycket lägre än 90 procent och den har erhållits inom en betydligt längre tidsperiod än den som gäller inom komposteringsindustrin, vilket medför en risk för spridning av plastfragment. Såsom angetts ovan i punkt 194 anges det vidare i nämnda studie att de flesta tillverkare av denna typ av plast inte har påstått att denna typ av plast är komposterbar.

206    Rapporten av den 16 januari 2018 bekräftar att oxo-nedbrytbar plast, enligt tillgängliga uppgifter, inte förefaller lämpad för någon form av kompostering eller anaerob rötning och inte heller uppfyller de standarder för återvinningsbara förpackningar som för närvarande gäller i unionen. I rapporten anges även att de plastfragment som processen ger upphov till kan skada kompostens kvalitet.

207    I Oxo Statement anges också att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte uppfyller några standarder som är tillämpliga på plastförpackningar eller återvinning av plast, eftersom dess biologiska nedbrytning tar alltför lång tid och plastfragment kan finnas kvar i kompost och därmed påverka kompostens kvalitet eller rentav spridas i miljön.

208    På samma sätt dras i De Wilde-studien slutsatsen att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte uppfyller de olika standarderna för industriell kompostering eller hemkompostering.

209    Det framgår av punkterna 202–208 ovan att de tre berörda institutionerna vid utarbetandet och antagandet av direktiv 2019/904 hade tillgång till en uttömmande vetenskaplig utvärdering av risken för att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte är komposterbar och att de, utan att göra en uppenbart oriktig bedömning, kunde anse att det att det var visat att det förelåg en sådan risk.

210    Denna slutsats påverkas inte av sökandenas argument att de tre berörda institutionerna inte har beaktat bevisning som, enligt dem, visar att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats är komposterbar och inte utgör en risk, nämligen, för det första, punkterna 23 och 24 i vittnesmålet från sökandenas verkställande direktör, för det andra, punkterna 56 och 58 i vittnesmålet från Symphony Environmentals seniora vetenskapliga direktör, för det tredje, Eurofinstestet av den 25 juli 2017 och, för det fjärde, ett förslag från Europeiska regionkommittén att ändra artikel 3 i direktiv 2019/904.

211    Det ska påpekas att sökandenas verkställande direktör, i punkterna 23 och 24 i sitt vittnesmål, endast har påstått dels att de tre berörda institutionerna inte har förklarat varför det är önskvärt med kompostering av oxo-nedbrytbar plast, dels att nämnda institutioner inte har angett varför den omständigheten att denna typ av plast inte är komposterbar utgör en sådan risk för miljön eller människors hälsa som kan motivera ett förbud.

212    I punkterna 56 och 58 i sitt vittnesmål hävdade Symphony Environmentals seniora vetenskapliga direktör att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte har utformats för att uppfylla standarden EN 13432, att det av många skäl inte är nödvändigt att denna typ av plast är komposterbar och att den omständigheten att den inte är det inte motiverar att den förbjuds.

213    De tre berörda institutionerna kan emellertid inte klandras för att inte ha beaktat punkterna 23 och 24 i vittnesmålet från sökandenas verkställande direktör och punkterna 56 och 58 i vittnesmålet från Symphony Environmentals seniora vetenskapliga direktör, av de skäl som anges i punkterna 155 och 156 respektive punkt 179 ovan.

214    Sökandena kan inte heller, för att visa att den plast som innehåller deras masterbatch d2w är komposterbar, göra gällande att den med framgång har genomgått tester som utförts i enlighet med standard ISO 14855, det vill säga bland annat Eurofinstestet av den 25 juli 2017. Det framgår nämligen av punkt 184 ovan att den omständigheten att en viss grad av biologisk nedbrytning har uppnåtts i laboratorium inte visar att samma nivå kommer att uppnås inom samma tidsfrist under verkliga förhållanden.

215    De tre berörda institutionerna kan inte heller klandras för att inte ha beaktat Europeiska regionkommitténs förslag under förarbetena till direktiv 2019/904 att ändra artikel 3 i direktivet så, att vissa syntetiska polymerer, nämligen de som anses vara biologiskt nedbrytbara enligt ASTM D 6002, inte ska betraktas som ”plast”. Det rör sig om syntetiska polymerer som ”kan genomgå biologisk nedbrytning i en komposteringsanläggning i en omfattning som är jämförbar med den som gäller för material som anses vara komposterbara”. Det följer nämligen inte av nämnda ändringsförslag att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats ingår bland de syntetiska polymerer som kan genomgå en sådan nedbrytning.

216    Slutligen konstaterar tribunalen att sökandena har motsagt sig själva vad gäller frågan huruvida plast som innehåller en pro-oxidationstillsats är komposterbar. Sökandena har nämligen i ansökan hävdat att ”oxo-bionedbrytbar plast i själva verket är komposterbar”. De har emellertid i sina repliker, efter en jämförelse mellan denna typ av plast och konventionell plast, medgett att den sistnämnda ”inte heller” är komposterbar och, i deras svar med anledning av åtgärderna för processledning, att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats ”inte är avsedd att behandlas i kontrollerade avfallshanteringsanläggningar”.

217    När det gäller sökandenas argument att den omständigheten att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte är komposterbar inte utgör en risk för miljön eller människors hälsa, understryker tribunalen att den omständigheten att denna typ av plast inte är komposterbar, tillsammans med den omständigheten att den inte riktigt bryts ned biologiskt, att den inte lämpar sig för återvinning och att den inte medför någon visad miljöfördel, får till följd att den, om den lämnas i fria luften, kommer att fragmenteras i mikroplaster som förblir i miljön innan den eventuellt genomgår en biologisk nedbrytning. Tribunalen anser, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 115 ovan, att frågan huruvida den omständigheten att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte är komposterbar utgör en risk för miljön eller för människors hälsa, med hänsyn till bland annat den omständigheten att den inte riktigt kan brytas ned biologiskt, omfattas av de tre berörda institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning.

218    Det följer av punkterna 202–217 ovan att de tre berörda institutionerna hade tillgång till en så uttömmande vetenskaplig bedömning som möjligt av risken för att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte är komposterbar och att de inte gjorde en uppenbart oriktig bedömning när de fann att en sådan risk förelåg.

3)      Påståendet att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats har en negativ inverkan på återvinningen av konventionell plast

219    Vad gäller påståendet i skäl 15 i direktiv 2019/904 att oxo-nedbrytbar plast har en negativ inverkan på återvinningen av konventionell plast, ska det påpekas att de tre berörda institutionerna i sina svaromål och i dupliken har uppgett att de använde sig på Eunomia-studien av den 16 januari 2018, Oxo Statement och studien från universitetet i Loughborough till stöd för detta påstående.

220    Såsom angetts i punkterna 132, 135 och 150 ovan hade nämnda institutioner tillgång till dessa handlingar vid utarbetandet och antagandet av direktiv 2019/904.

221    Enligt Eunomia-studien tyder de insamlade uppgifterna på att befintlig teknik inte gör det möjligt att identifiera plast som innehåller en pro-oxidationstillsats för att särskilja den från andra plaster. Det återvinns således tillsammans med konventionell plast. Detta skulle emellertid påverka kvaliteten på den återvunna plasten. Även om användningen av stabilisatorer i vissa fall skulle göra det möjligt att undvika en sådan försämring av kvaliteten på den återvunna plasten, skulle det ändå vara svårt att fastställa vilken mängd stabilisatorer som behövs, eftersom den beror på vilken koncentration och vilken typ av pro-oxidationstillsats som används.

222    Dessutom visar Eunomia-studien att nedbrytningen före materialåtervinning av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats förefaller påverka de fysiska egenskaperna och livslängden för återvunnen plast. I studien dras slutsatsen att återvunnen plast inte lämpar sig för alla slutanvändningar och i synnerhet inte bör användas för produkter med lång livslängd. Det skulle dock vara möjligt att producera återvunnen plast som kan användas för produkter med kortare livslängd. I Eunomia-studien dras slutsatsen att om den återvunna plasten innehåller plast som innehåller en pro-oxidationstillsats har detta en negativ inverkan på möjligheten att saluföra återvunnen plast, dess kvalitet och pris.

223    I rapporten av den 16 januari 2018, i vilken slutsatserna från Eunomia-studien återges, anges att de tekniker som för närvarande finns tillgängliga inte gör det möjligt för upparbetningsföretag att identifiera och isolera plast som innehåller en pro-oxidationstillsats och att den därför nödvändigtvis återvinns med konventionell plast, vilket kan leda till en försämring av kvaliteten på återvunnet material. Det är svårt att dosera de stabilisatorer som skulle kunna förhindra en sådan försämring. Enligt nämnda rapport är det dessutom omöjligt att kontrollera graden av åldrande hos plast som innehåller en pro-oxidationstillsats innan den återvinns. I rapporten av den 16 januari 2018 betonas den negativa inverkan som dessa komponenter har på priset på återvunnen plast och slutsatsen dras att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte lämpar sig för återvinning.

224    I Oxo Statement anges också att nuvarande teknik inte gör det möjligt att skilja plast som innehåller en pro-oxidationstillsats från konventionell plast och att det är svårt att bedöma både graden av åldrande och den mängd stabilisatorer som krävs för att förhindra nedbrytning av återvunnen plast. Av detta följer att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte lämpar sig för storskalig återvinning.

225    På samma sätt visar studien från universitetet i Loughborough att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte lämpar sig för återvinning på grund av förekomsten av pro-oxidanter i det återvunna materialet som påskyndar dess nedbrytning. Det är svårt att lägga till stabilisatorer på grund av osäkerheten om den mängd stabilisatorer som behövs och den grad av oxidation som redan har uppnåtts.

226    Det framgår av punkterna 219–225 ovan att de tre berörda institutionerna, vid utarbetandet och antagandet av direktiv 2019/904, hade tillgång till en uttömmande vetenskaplig bedömning av risken för negativ inverkan på återvinningen av konventionell plast av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats och att de, utan att göra sig skyldiga till en uppenbart oriktig bedömning, kunde anse att det var visat att en sådan risk förelåg.

227    Denna slutsats påverkas inte av sökandenas argumentation att institutionerna underlåtit att ta i beaktande följande handlingar: 1) rapporten från det österrikiska laboratoriet TCKT med titeln ”Effect of mechanical recycling on the properties of films containing oxo-biodegradable additive” av den 17 mars 2016 (nedan kallad rapporten från TCKT‑laboratoriet från mars 2016), 2) en annan rapport från samma laboratorium med titeln ”Weathering study on LDPE (with and without d2w/oxobiodegradable additive)” av den 27 juli 2016 (nedan kallad rapporten från TCKT‑laboratoriet från juli 2016), 3) en rapport från det sydafrikanska laboratoriet Roediger, med titeln ”Recycling report on d2w oxo-biodegradable plastics” av den 21 maj 2012 (nedan kallad Roedigerlaboratoriet rapport), 4) en studie från Samper, D. m.fl., med titeln ”Interference of biodegradable Plastics in the Polypropylene Recycling Process” från år 2018 (Samper-studien) och 5) punkterna 48–52 i vittnesmålet från Symphony Environmentals seniora vetenskapliga direktör.

228    Det är riktigt att det framgår av rapporten från TCKT‑laboratoriet från mars 2016 att det återvunna material som erhållits från plast som innehåller masterbatch d2w kan användas för produkter med kort livslängd, såsom sopsäckar eller bärkassar. Det framgår dessutom av TCKT‑laboratoriets rapport från juli 2016 – vars syfte är att undersöka om bärkassar i plast som innehåller en pro-oxidationstillsats kan återvinnas för att göra dem till produkter i tjock plast som är avsedda för långvarig användning – att om förekomsten i det återvunna materialet av plast med en pro-oxidationstillsats kan ha negativa effekter, såsom en ökning av ytsprickor, skulle sådana negativa effekter inte uppstå när en stabilisator tillsätts. Det anges också i Roedigerlaboratoriets rapport att förekomsten av plast som innehåller masterbatch d2w inte har någon betydande negativ inverkan på det återvunna materialet.

229    Såväl TCKT‑laboratoriets rapport från mars 2016 som Roedigerlaboratoriets rapport nämns emellertid i Eunomia-studien. Såsom angetts i punkt 132 ovan stod denna studie till de tre berörda institutionernas förfogande vid utarbetandet och antagandet av direktiv 2019/904. Institutionerna kan således inte klandras för att inte ha beaktat dessa två rapporter.

230    Det framgår dessutom av Eunomia-studien att både rapporten från TCKT‑laboratoriet från mars 2016 och rapporten från Roedigerlaboratoriet hade beställts av tillverkare av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats. Det framgår dessutom av rapporten från TCKT‑laboratoriet från juli 2016 att den hade upprättats på uppdrag från sökandena. I enlighet med den rättspraxis som anges i punkterna 147 och 149 ovan kan dessa tre rapporter, i synnerhet rapporten från TCKT‑laboratoriet från juli 2016, endast tillmätas ett lågt bevisvärde.

231    I Eunomia-studien framhålls slutligen att resultaten i Roedigerlaboratoriets rapport är inkonsekventa, utan att denna inkonsekvens förklaras i laboratoriets rapport. I studien anges även att det är svårt att ge någon trovärdighet åt slutsatserna i rapporten från TCKT‑laboratoriet från mars 2016, på grund av bristen på tydlighet vad gäller bland annat hur olika prover utvecklats, eftersom respektive prov består olika procentsatser av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats.

232    Vad gäller Samper-studien påpekar tribunalen, i likhet med kommissionen, att den inte avser återvinning av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats, utan återvinning av biologiskt nedbrytbara polymerer. Det går inte att av den omständigheten att utsläppandet på marknaden av den typ av plast som avses i Samper-studien inte har förbjudits, trots att den inte är lämpad för återvinning, dra slutsatsen att det inte heller borde vara förbjudet att släppa ut plast som innehåller en pro-oxidationstillsats på marknaden. Enligt den rättspraxis som anges ovan i punkt 115 omfattas fastställandet av risken för respektive typ av plast av de tre berörda institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning.

233    Vad slutligen gäller vittnesmålet från Symphony Environmentals seniora vetenskapliga direktör är det riktigt att det i punkterna 48–52 i vittnesmålet, till vilka det hänvisas i repliken, bland annat anges att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats kan återvinnas på samma sätt som konventionell plast och att det inte är nödvändigt att skilja den från konventionell plast för att återvinna den. Av de skäl som anges i punkt 179 ovan kan de tre berörda institutionerna emellertid inte klandras för att inte ha beaktat punkterna 48–52 i vittnesmålet från Symphony Environmentals seniora vetenskapliga direktör.

234    Det följer av punkterna 219–233 ovan att de tre berörda institutionerna hade tillgång till en så uttömmande vetenskaplig bedömning som möjligt av risken för att plast som innehöll en pro-oxidationstillsats hade en negativ inverkan på återvinningen av konventionell plast och att de inte gjorde någon uppenbart oriktig bedömning när de fann att en sådan risk förelåg.

4)      Påståendet att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte har några påvisade fördelar för miljön

235    När det gäller påståendet i skäl 15 i direktiv 2019/904, enligt vilket oxo-nedbrytbar plast inte har några påvisade fördelar för miljön, har parlamentet och kommissionen sagt sig ha grundat sig på meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén av den 16 januari 2018 med titeln ”En europeisk strategi för plast i en cirkulär ekonomi” (COM(2018) 28 final) respektive på De Wilde-studien.

236    I De Wilde-studien, vars syfte bland annat är att bedöma för- och nackdelarna med oxo-nedbrytbar plast i förhållande till för- och nackdelarna med så kallad bionedbrytbar plast, konstateras endast att den förstnämnda typen av plast inte är biologiskt nedbrytbar, utan att peka på några påvisade fördelar. Framför allt anges på sidan 17 i det meddelande från kommissionen som nämns i föregående punkt att ”vissa nya material som påstås vara biologiskt nedbrytbara, såsom ’oxo-nedbrytbar plast’, har visat sig inte medföra några bevisade fördelar för miljön jämfört med traditionell plast, medan den snabba fragmenteringen av dessa material i mikroplaster ger upphov till farhågor”. För övrigt framgår det inte av de vetenskapliga bedömningarna av biologisk nedbrytning, kompostering och återvinning av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats, vilka nämns i punkterna 124–234 ovan, att denna typ av plast har någon påvisad fördel i något av dessa avseenden.

237    Sökandena har emellertid gjort gällande att nämnda institutioner borde ha beaktat betänkandet från parlamentets fiskeriutskott över förslaget till direktiv, i vilket det rekommenderades en tydlig definition av biologiskt nedbrytbar plast.

238    Sökandena anser vidare att det är särskilt avslöjande att utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och parlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet i sina betänkanden över förslaget till direktiv av den 3 respektive den 11 oktober 2018 föreslog ett förbud mot utsläppande på marknaden av produkter tillverkade av oxo-nedbrytbar plast, dock utan att anföra någon motivering i detta avseende.

239    Enligt artikel 59.1 i parlamentets arbetsordning (EUT L 302, 2019, s. 1) ska parlamentets ståndpunkt i den mening som avses i artikel 294.3 FEUF fastställas genom omröstning i kammaren och inte genom ett betänkande från något av parlamentets utskott. Det saknar således betydelse att ett utskott, såsom fiskeriutskottet, har en annan ståndpunkt än den som antogs vid plenarsessionen. Det har i än högre grad ingen betydelse att ett utskott, såsom jordbruks- och landsbygdsutvecklingsutskottet och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, inte motiverar sitt betänkande. Parlamentet kan således inte klandras, och än mindre rådet och kommissionen, för att inte ha beaktat sådana betänkanden.

240    Det framgår av punkterna 235–239 ovan att de tre berörda institutionerna hade tillgång till en så uttömmande vetenskaplig bedömning som möjligt av de eventuella fördelarna för miljön med plast som innehåller en pro-oxidationstillsats och att de, utan att göra en uppenbart oriktig bedömning, kunde dra slutsatsen att det inte förelåg några påvisade fördelar.

241    Nämnda institutioner hade således tillgång till en så uttömmande vetenskaplig bedömning som möjligt av de risker som nämns i skäl 15 i direktiv 2019/904, det vill säga att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte riktigt bryts ned biologiskt, att den inte är komposterbar, att den har en negativ inverkan på återvinningen av konventionell plast och att den inte har några påvisade fördelar för miljön. Nämnda institutioner kunde således, utan att göra en uppenbart oriktig bedömning, anse att sådana risker var tillräckligt klara.

5)      Förteckningen i bilagan till repliken, i vilken samtliga handlingar som de tre berörda institutionerna påstås ha underlåtit att beakta återges

242    Det ska slutligen preciseras att sökandena, som bilaga till repliken, har ingett en förteckning som återger samtliga handlingar som enligt dem inte har beaktats av de tre berörda institutionerna (nedan kallad den förteckning som bilagts repliken).

243    Tribunalen har redan tagit ställning till de flesta av handlingarna i denna förteckning ovan.

244    Bland de handlingar som tribunalen inte tagit ställning till finns handlingar som härrör från tiden efter antagandet av direktiv 2019/904. Det rör sig om följande handlingar: 1) den brittiska standarden PAS 9017:2020 från oktober 2020, 2) en studie av Babetto, A.S., Antunes, M.C., Bettini, S.H.P., och Bonse, B.C., med titeln ”A Recycling-Focused Assessment of the Oxidative Thermomechanical Degradation of HDPE Melt containing Pro-oxidant” som offentliggjordes på internet den 21 december 2019, 3) en studie av Saikrishnan, S., Jubinville, D., Tzoganakis, C., och Mekonnen, T.H., med titeln ”Thermo-mechanical degradation of polypropylene (PP) and low-density polyethylene (LDPE) Blends exposed to simulated recycling” som publicerades i december 2020, 4) en studie från Åkesson, D., Kuzhanthaivelu, G., och M. Bohlén, M., med titeln ”Effect of a Small Amount of Thermoplastic Starch Blend on the Mechanical Recycling of Conventional Plastics” som publicerades den 24 oktober 2020. I enlighet med den rättspraxis som angetts ovan i punkt 154 kan de tre berörda institutionerna inte klandras för att inte ha beaktat dessa fyra handlingar.

245    En av handlingarna i förteckningen som bilagts repliken nämns i Eunomia-studien, vilken var tillgänglig för de tre berörda institutionerna vid utarbetandet och antagandet av direktiv 2019/904. De beaktade således denna handling. Det rör sig om en studie från Jakubowicz, I., och Enebro, J. med titeln ”Effects of Reprocessing of Oxobiodegradable and Non-degradable Polyethylene on the Durability of Recycled Materials” från mars 2012.

246    Till en annan av de handlingar som finns i förteckningen som bilagts repliken, nämligen bilaga A.27 till ansökan som innehåller skrivelser från forskare till Echa angående oxo-nedbrytbar plast, görs det endast en generell hänvisning i ansökan. I ansökan anges endast att nämnda skrivelser skickades som svar på det offentliga samråd som Echa inlett angående denna typ av plast och att deras upphovsmän motsatte sig ett förbud. I enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 163 ovan ankommer det emellertid varken på tribunalen att identifiera bland de skrivelser som återfinns i bilaga A.27, som innehåller 100 sidor och mer än 30 skrivelser, vilka är relevanta, tillförlitliga och dokumenterade, eller att avgöra vilket av sökandenas argument som de stödjer. Även repliken innehåller endast en generell hänvisning till denna bilaga. Det finns emellertid ett undantag som avser en skrivelse från Dr R. Rose av den 3 maj 2018. Det görs en specifik hänvisning till denna skrivelse i ansökan och repliken. Den har emellertid åberopats till stöd för den fjärde grunden för rättsstridighet och kommer således att prövas inom ramen för denna grund.

247    Till en av handlingarna i förteckningen som bilagts repliken görs det varken någon hänvisning i ansökan eller repliken. Det rör sig om en studie från Jin, H., Gonzalez-Gutierrez, J., Oblak, P., Zupančič, B., och Emri, I., med titeln ”The effect of extensive mechanical recycling on the properties of low‑density polyethylene” från november 2012. Endast vittnesmålet från Symphony Environmentals seniora vetenskapliga direktör, som också har bilagts repliken, hänvisar till denna studie. Den rättspraxis som anges i punkt 163 ovan är även tillämplig på repliken (dom av den 11 juli 2018, Europa Terra Nostra/parlamentet, T‑13/17, ej publicerad, EU:T:2018:428, punkt 86). Tribunalen kan således inte beakta denna studie.

248    De tre berörda institutionerna kan således inte klandras för att inte ha beaktat de handlingar som finns i den förteckning som bilagts repliken.

249    Tribunalen finner således, såsom den slagit fast i punkt 241 ovan, att sökandena inte har fog för sitt påstående att de tre berörda institutionerna gjorde en uppenbart oriktig bedömning dels genom att anta förbudet mot utsläppande på marknaden av plastprodukter innehållande en pro-oxidationstillsats, trots att de inte hade tillgång till en så uttömmande vetenskaplig bedömning som möjligt av riskerna med denna typ av plast, dels genom att anse att det var visat att det förelåg sådana risker.

250    Enligt den rättspraxis som anges i punkt 115 ovan ingår unionslagstiftarens befogenhet enligt artikel 191 FEUF i prövningen av huruvida det gjorts en uppenbart oriktig bedömning. Tribunalen finner således att de tre berörda institutionerna inte har åsidosatt denna bestämmelse.

251    I avsaknad av en överträdelse av artikel 191 FEUF är det inte nödvändigt att pröva huruvida överträdelsen är tillräckligt klar, såsom krävs enligt den rättspraxis avseende det första villkoret för att unionen ska ådra sig skadeståndsansvar som anges i punkt 42 ovan.

252    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del, i den del den avser en tillräckligt klar överträdelse av artikel 191 FEUF och uppenbart oriktiga bedömningar.

b)      Huruvida det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av den allmänna proportionalitetsprincipen i artikel 5.4 FEU

253    Genom den tredje grundens andra och tredje delar samt i vissa avsnitt i den första delen av denna grund har sökandena gjort gällande att förbudet mot utsläppande på marknaden av produkter tillverkade av oxo-nedbrytbar plast i artikel 5 i direktiv 2019/904 strider mot den allmänna proportionalitetsprincipen i artikel 5.4 FEU.

254    Tribunalen erinrar inledningsvis om att proportionalitetsprincipen innebär att unionsinstitutionernas åtgärder ska vara ägnade att uppnå de legitima mål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna och inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (dom av den 13 mars 2019, Polen/parlamentet och rådet, C‑128/17, EU:C:2019:194, punkt 94).

255    Vad beträffar domstolskontrollen av huruvida proportionalitetsprincipen har iakttagits gäller följande. När det rör sig om ett komplicerat tekniskt område som ständigt förändras förfogar unionslagstiftaren över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, särskilt när det gäller bedömning av ytterst komplicerade vetenskapliga och tekniska fakta i syfte att avgöra vilken typ av åtgärder som ska vidtas och omfattningen av åtgärderna, medan unionsdomstolens kontroll ska begränsas till en prövning av huruvida det vid utövandet av denna befogenhet har gjorts en uppenbart oriktig bedömning eller förekommit maktmissbruk eller huruvida unionslagstiftaren uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. I det sammanhanget gäller nämligen att det är unionslagstiftaren som enligt fördraget har till uppgift att bedöma vetenskapliga och tekniska fakta, och unionsdomstolen får inte ersätta lagstiftarens bedömning med sin egen (dom av den 13 mars 2019, Polen/parlamentet och rådet, C‑128/17, EU:C:2019:194, punkt 95).

256    Mot bakgrund av dessa överväganden ska det prövas huruvida sökandena, genom den tredje grundens andra del, med rätta har gjort gällande att förbudet i artikel 5 i direktiv 2019/904, i den mån det är tillämpligt på oxo-nedbrytbar plast, inte är ägnat att uppnå målet med nämnda direktiv. Därefter ska det prövas huruvida förbudet, såsom de har gjort gällande i den tredje delen av samma grund, går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

257    Den tredje grundens första del bygger i vissa delar på att förbudet i fråga är oproportionerligt redan på grund av att det saknas en vetenskaplig bedömning av de risker för miljön och människors hälsa som oxo-nedbrytbar plast medför för miljön och människors hälsa. Sökandena har således gjort gällande att eftersom förekomsten av sådana risker inte är visad, kan förbudet inte vara ägnat att skydda mot dem. Den första delgrunden sammanfaller således, i den mån den avser detta argument, med den andra delgrunden och kommer att prövas tillsammans med denna.

1)      Den andra delgrunden och den första delgrunden, såvitt den avser samma argument: Förbudet i artikel 5 i direktiv 2019/904 är inte ägnat att uppnå direktivets mål i den mån det är tillämpligt på oxo-bionedbrytbar plast

258    Det framgår av punkterna 124–249 ovan att de tre berörda institutionerna inte gjorde en uppenbart oriktig bedömning när de fann att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats medför risker för miljön och människors hälsa, eftersom den inte är biologiskt nedbrytbar, inte är komposterbar, har en negativ inverkan på återvinningen av konventionell plast och inte har några påvisade fördelar för miljön.

259    I enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 255 ovan ska följaktligen en åtgärd som förbjuder utsläppande på marknaden av plastprodukter som innehåller en pro-oxidationstillsats anses vara ägnad att uppnå det mål att skydda miljön och människors hälsa som anges i skäl 36 och artikel 1 i direktiv 2019/904.

2)      Den tredje delgrunden: Förbudet i artikel 5 i direktiv 2019/904 går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas med direktivet i den mån det är tillämpligt på oxo-bionedbrytbar plast

260    Genom den tredje grundens tredje del har sökandena gjort gällande att den åtgärd som föreskrivs i artikel 5 i direktiv 2019/904, i den mån den är tillämplig på oxo-bionedbrytbar plast, går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå direktivets mål att skydda miljön och människors hälsa.

261    Sökandena har gjort gällande att det finns mindre ingripande åtgärder än ett totalförbud mot utsläppande på marknaden. Det är fråga om följande åtgärder: 1) inte låta oxo-bionedbrytbar plast omfattas av definitionen av ”oxo-nedbrytbar plast” i artikel 3.3 i direktivet och sålunda undanta oxo-bionedbrytbar plast från tillämpningsområdet för artikel 5 i direktivet, 2) låta oxo-bionedbrytbar plast testas i enlighet med den amerikanska standarden ASTM D 6954 eller andra jämförbara standarder, 3) kräva att oxo-bionedbrytbar plast ska förses med märkning som möjliggör automatisk sortering före materialåtervinning, 4) låta denna typ av plast omfattas av tillämpningsområdet för artiklarna 4, 7, 8 och/eller 10 i direktiv 2019/904, eller 5) kräva märkning som förhindrar varje risk för förväxling hos konsumenterna.

262    Ingen av de fem åtgärder som sökandena har föreslagit gör det emellertid möjligt att uppnå det mål som eftersträvas med direktiv 2019/904.

263    Vad för det första gäller sökandenas förslag att inte låta oxo-bionedbrytbar plast ingå i definitionen av ”oxo-nedbrytbar plast” i artikel 3.3 i direktiv 2019/904, har det redan konstaterats, inom ramen för prövningen av den första delen av denna grund, att de tre berörda institutionerna inte gjorde någon uppenbart oriktig bedömning när de fann att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte riktigt bryts ned biologiskt inom rimlig tid och att det följaktligen inte finns anledning att skilja mellan oxo-nedbrytbar plast och oxo-bionedbrytbar plast. Att utesluta plast som innehåller en pro-oxidationstillsats från definitionen av ”oxo-nedbrytbar plast” i nämnda artikel 3.3 i direktiv 2019/904 skulle följaktligen innebära att tillämpningsområdet för förbudet i artikel 5 i direktivet begränsades till de plastartiklar för engångsbruk som räknas upp i del B i bilagan till direktivet, vilket skulle strida mot lydelsen i denna artikel.

264    Vad för det andra gäller sökandenas förslag att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats ska testas i enlighet med den amerikanska standarden ASTM D 6954 eller andra jämförbara standarder, har det redan konstaterats i punkt 197 ovan att, eftersom det inte finns någon enhetlig norm på unionsnivå som gör det möjligt att utvärdera den biologiska nedbrytningen av nämnda plast, utan endast nationella normer, har de tre berörda institutionerna inte överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att inte stödja sig på ASTM D 6954 eller andra jämförbara standarder.

265    När det för det tredje gäller sökandenas förslag att kräva att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats ska förses med märkning som gör den identifierbar i automatiska sorteringsmaskiner så att den kan avskiljas från konventionell plast och inte återvinnas tillsammans med sådan plast, framgår det av Eunomia-studien att den aktuella tekniken inte möjliggör automatisk sortering av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats och av rapporten av den 16 januari 2018 att ”nu tillgänglig teknik [inte] gör det möjligt för återvinningsföretag att identifiera och separera oxo-nedbrytbara plastmaterial”.

266    Kommissionen har i detta avseende understrukit att de metoder för automatisk separering som traditionellt används, såsom nära infraröd spektroskopi, inte gör det möjligt att upptäcka plast som innehåller en pro-oxidationstillsats och att nya automatiska sorteringsmaskiner därför måste utvecklas för detta ändamål. Detta är dock inte något ekonomiskt lönsamt alternativ för återvinningsindustrin. Sökandena har emellertid nöjt sig med att hävda att utvecklingen av nya automatiska sorteringsmaskiner är ekonomiskt lönsam, utan att lägga fram någon bevisning till stöd för ett sådant påstående eller visa att det faktiskt är möjligt att införa den märkning som de föreslår.

267    Vad för det fjärde gäller sökandenas förslag att låta plast som innehåller en pro-oxidationstillsats i tillämpningsområdet för artiklarna 4, 7, 8 och/eller 10 i direktiv 2019/904 konstaterar tribunalen följande. Dessa artiklar gör det möjligt för medlemsstaterna att vidta följande åtgärder: 1) åtgärder för att minska förbrukningen (artikel 4), 2) åtgärder som innebär att en märkning anbringas för att informera konsumenterna om dels lämpliga lösningar för hantering av avfall från produkten i fråga eller metoder för bortskaffande av det avfall som ska undvikas för produkten, dels förekomsten av plast i produkten och de skadliga effekterna av att avfall från produkten bortskaffas på ett olämpligt sätt (artikel 7), 3) åtgärder för införande av system för utökat producentansvar för utsläppande på marknaden av plastprodukter som innehåller en pro-oxidationstillsats (artikel 8) och 4) åtgärder för att öka medvetenheten i syfte att informera konsumenterna och främja ansvarsfulla konsumtionsvanor (artikel 10).

268    Med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som unionslagstiftaren har när det gäller att bestämma beskaffenheten och omfattningen av de åtgärder som denne vidtar, vilket det erinrats om i punkt 255 ovan, kan det emellertid inte anses att de tre berörda institutionerna har överskridit gränserna för detta utrymme genom att, med hänsyn till de risker som är förknippade med plastprodukter som innehåller en pro-oxidationstillsats, särskilt risken att de inte riktigt bryts ned biologiskt, besluta om ett förbud mot utsläppande på marknaden av sådana produkter, i stället för att vidta någon av de åtgärder som avses i artiklarna 4, 7, 8 och/eller 10 i direktiv 2019/904, vilka för övrigt kan variera från en medlemsstat till en annan.

269    Vad för det femte gäller sökandenas förslag att föreskriva märkning av plastprodukter som innehåller en pro-oxidationstillsats för att förhindra risk för förväxling hos konsumenterna, överlappar detta förslag deras förslag att låta dessa produkter omfattas av de åtgärder som föreskrivs i artiklarna 7 eller 10 i direktiv 2019/904. Av de skäl som anges i punkt 268 ovan kan sökandena inte vinna framgång med detta förslag.

270    Sökandena har vidare hävdat att de tre berörda institutionerna, i stället för att införa ett totalförbud mot utsläppande på marknaden av plastprodukter som innehåller en pro-oxidationstillsats, borde ha föreskrivit en övergångsperiod, såsom Echa gjorde i sitt förslag om begränsning av avsiktligt tillsatta mikroplaster.

271    Detta argument kan inte godtas.

272    Det är riktigt att det i Echas dokument med titeln ”Restriction proposal on intentionally-added microplastics – questions and answers” från september 2020, som sökandena har ingett, anges att Echa föreslog en begränsning enligt Reach-förordningen, i vilken myndigheten rekommenderar att utsläppandet på marknaden av mikroplaster som används i kosmetiska produkter ska förbjudas, men föreskriver en övergångsperiod på mellan fyra och åtta år.

273    Det ska emellertid understrykas att fristen för införlivande av artikel 5 i direktiv 2019/904, som antogs den 5 juni 2019, enligt artikel 17.1 i samma direktiv löpte ut den 3 juli 2021. En sådan frist skulle i praktiken kunna anses motsvara en övergångsperiod på två för förbudet mot utsläppande på marknaden av plastprodukter som innehåller en pro-oxidationstillsats. De övergångsperioder som Echa föreslår när det gäller mikroplaster som avsiktligt tillsätts kosmetiska produkter är inte heller tillämpliga i samtliga fall. De är således inte tillämpliga på kosmetiska produkter som innehåller mikrokorn, eftersom dessa lätt kan ersättas med naturliga ämnen såsom mandelpulver, kokosnötter eller olivfrön. Slutligen finner tribunalen, i likhet med vad kommissionen har hävdat, att med hänsyn till att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte har några komplicerade användningar, de tre berörda institutionerna har inte överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att anse att produkter som tillverkas av denna typ av plast ska förbjudas utan att föreskriva någon övergångsperiod.

274    Sökandena kan således inte stödja sig på Echas rekommenderade övergångsperioder för avsiktligt tillsatta mikroplaster för att göra gällande att ett totalförbud mot plastprodukter som innehåller en pro-oxidationstillsats som inte åtföljs av en övergångsperiod är oproportionerligt.

275    Sökandena har vidare gjort gällande att de olägenheter som orsakas av förbudet mot att släppa ut plastprodukter som innehåller en pro-oxidationstillsats på marknaden är oproportionerliga i förhållande till de eftersträvade målen, eftersom de tre berörda institutionerna har underlåtit att bedöma förbudets sociala och ekonomiska konsekvenser.

276    Skyddet för människors hälsa har emellertid en avgörande betydelse i förhållande till ekonomiska överväganden och skyddet av miljön är ett av unionens grundläggande mål. Vikten av sådana mål kan motivera negativa ekonomiska effekter, även betydande sådana, för vissa aktörer (dom av den 12 december 2014, Xeda International/kommissionen, T‑269/11, ej publicerad, EU:T:2014:1069, punkt 138).

277    Sökandena har dessutom nöjt sig med att påstå att de tre berörda institutionerna har underlåtit att bedöma de sociala och ekonomiska konsekvenserna av förbudet i artikel 5 i direktiv 2019/904. De har inte förklarat vad de påstådda sociala och ekonomiska nackdelarna består i, utan de har endast, utan att underbygga detta argument, hänvisat till hinder för utvecklingen av en mer effektiv teknik för oxo-bionedbrytbarhet.

278    Tribunalen finner således att förbudet mot att släppa ut plastprodukter som innehåller en pro-oxidationstillsats på marknaden inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål att skydda miljön och människors hälsa som eftersträvas med direktiv 2019/904.

279    Det följer således av punkterna 259 och 278 ovan att nämnda förbud inte strider mot den allmänna proportionalitetsprincipen i artikel 5.4 FEU.

280    Om denna princip inte har åsidosatts finns det inte anledning att pröva huruvida åsidosättandet är tillräckligt klart, såsom krävs enligt rättspraxis avseende det första villkoret för att unionen ska ådra sig skadeståndsansvar (se punkt 42 ovan).

281    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens andra och tredje del och inte heller såvitt avser den första delen av den tredje grunden, i den mån den avser en tillräckligt klar överträdelse av den allmänna proportionalitetsprincipen i artikel 5.4 FEU.

282    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den tredje grunden.

4.      Den fjärde grunden för rättsstridighet: En tillräckligt klar överträdelse av den allmänna principen om likabehandling

283    Genom den fjärde grunden för rättsstridighet har sökandena gjort gällande att de tre berörda institutionerna har åsidosatt den allmänna principen om likabehandling dels genom att förbjuda utsläppande på marknaden av produkter tillverkade av oxo-bionedbrytbar plast, men inte utsläppande på marknaden av produkter tillverkade av konventionell plast (med undantag för nio produkter för engångsbruk), dels genom att förbjuda utsläppande på marknaden av produkter tillverkade av oxo-bionedbrytbar plast, men inte utsläppande på marknaden av produkter tillverkade av plast som saluförs som ”komposterbara”.

284    Vad särskilt gäller skillnaden i behandling mellan produkter tillverkade av oxo-bionedbrytbar plast och konventionella plastprodukter (med undantag för nio produkter för engångsbruk) har sökandena gjort gällande att det inte har visats att oxo-bionedbrytbar plast är mer skadlig för miljön än oxo-nedbrytbar plast eller konventionell plast. Enligt sökandena fragmenterar inte oxo-bionedbrytbar plast i mikroplaster och bryts ned snabbare biologiskt än konventionell plast. Oxo-bionedbrytbar plast bidrar inte heller mer till nedskräpning än konventionell plast. Den lämpar sig för återvinning på samma sätt som konventionell plast. Vad gäller skillnaden i behandling mellan produkter som tillverkas av oxo-bionedbrytbar plast och konventionella plastprodukter (med undantag för nio produkter för engångsbruk) har sökandena även gjort gällande att det inte finns något som motiverar att endast nio produkter för engångsbruk som tillverkats av konventionell plast ska vara förbjudna, medan alla produkter som är tillverkade av oxo-bionedbrytbar plast är förbjudna.

285    Sökandena har i andra hand gjort gällande att förbudet i artikel 5 i direktiv 2019/904 medför en snedvridning av konkurrensen mellan olika typer av bionedbrytbar plast.

286    Parlamentet, rådet och kommissionen har bestritt sökandenas argument.

287    Tribunalen erinrar om att principen om likabehandling endast åsidosätts då jämförbara situationer behandlas olika eller då olika situationer behandlas lika, med mindre än att det finns sakliga skäl för en sådan behandling (se dom av den 5 december 2013, Solvay/kommissionen, C‑455/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:796, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

288    Frågan huruvida olika situationer är jämförbara ska bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter som kännetecknar dem. Dessa omständigheter ska bland annat bestämmas och bedömas utifrån föremålet för och syftet med den unionsrättsakt som medför den ifrågavarande skillnaden i behandling. Dessutom måste principerna och målsättningarna för det område som rättsakten omfattas av beaktas (dom av den 16 december 2008, Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl., C‑127/07, EU:C:2008:728, punkt 26, och dom av den 19 december 2019, HK/kommissionen, C‑460/18 P, EU:C:2019:1119, punkt 67).

289    Det ska prövas dels huruvida de tre berörda institutionerna har åsidosatt den allmänna principen om likabehandling genom att förbjuda utsläppande på marknaden av produkter tillverkade av oxo-bionedbrytbar plast, men inte utsläppande på marknaden av produkter tillverkade av konventionell plast (med undantag för nio produkter för engångsbruk), dels huruvida institutionerna åsidosatte denna princip genom att förbjuda utsläppande på marknaden av produkter tillverkade av oxo-bionedbrytbar plast, men inte utsläppande på marknaden av produkter tillverkade av plast som saluförs som ”komposterbara”.

290    Vad för det första gäller det första av de två åsidosättanden som nämns i punkt 289 ovan, anser tribunalen att plastprodukter som innehåller en pro-oxidationstillsats inte kan anses befinna sig i en situation som är jämförbar med situationen för produkter tillverkade av konventionell plast.

291    Det följer nämligen av prövningen av den tredje grunden för rättsstridighet att det, på grundval av den vetenskapliga riskbedömning som var tillgänglig för de tre berörda institutionerna i samband med utarbetandet och antagandet av direktiv 2019/904, inte kan uteslutas att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats är mer problematisk än konventionell plast, åtminstone i vissa avseenden som bland annat rör återvinning och biologisk nedbrytning i deponier.

292    Det framgår av punkterna 129 och 131 ovan att enligt Eunomia-studien och rapporten av den 16 januari 2018 skulle plast som innehåller en pro-oxidationstillsats vara något mer problematisk än konventionell plast med avseende på utsläpp av växthusgaser vid biologisk nedbrytning i de djupa skikten i en deponi.

293    Såsom angetts ovan i punkt 234 kan plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte återvinnas med konventionell plast, utan att kvaliteten på det återvunna materialet påverkas.

294    Slutligen framgår det av punkterna 127–131 ovan att enligt Eunomia-studien och rapporten av den 16 januari 2018 fragmenteras plast som innehåller en pro-oxidationstillsats snabbare än konventionell plast. Det kan dock inte uteslutas att denna snabbare fragmentering av den förstnämnda typen av plast leder till att dess negativa inverkan på miljön, både i fria luften och i marin miljö, är större eftersom den är koncentrerad under en kortare period.

295    Detta betonas, vad gäller marint skräp, i avsnitt 4.3 i rapporten av den 16 januari 2018. I den rapporten anges att ”eftersom fragmenteringen av oxo-nedbrytbar plast i allmänhet är snabbare än fragmenteringen av traditionell plast, är de negativa effekterna av förekomsten av mikroplaster i marin miljö koncentrerade under en kortare tidsperiod. Detta skulle i slutändan kunna vara värre än att sprida ut effekterna över en längre period, eftersom det innebär att en större andel individer, arter och livsmiljöer påverkas och att belastningen per individ ökar”.

296    Detta betonas också i Eunomia-studien om biologisk nedbrytning i det fria. Enligt nämnda studie ”är det möjligt att nedbrytningen av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats är mycket kortare än nedbrytningen av konventionell plast. Man bör dock fråga sig om inte miljöpåverkan är än större under perioden av biologisk nedbrytning, med hänsyn till det kontrafaktiska scenariot.”

297    Sökandena kan inte, för att vederlägga konstaterandena i punkterna 291–294 ovan, stödja sig på skrivelsen från Dr R. Rose – författaren till studien från Queen Mary University – till Echa den 3 maj 2018. Det är riktigt att Dr R. Rose i denna skrivelse angav att hon är ”förvånad över att EU föreslår att en produkt ska förbjudas som säkerligen inte är värre än omodifierad [lågdensitetspolyeten, det vill säga konventionell plast], som inte är föremål för samma förbud” och att ”[d]et är inte möjligt att lagstifta mot en enda typ av plast för att lösa problemet med ackumuleringen av otaliga typer av polykolväten”. I denna skrivelse hänvisas emellertid till användningen av den nya metod som har utvecklats av Queen Mary University, beträffande vilken det i punkt 170 ovan har konstaterats att det långt ifrån råder enhällighet om och att det inte var säkert att den möjliggör resultat som går att reproducera under verkliga förhållanden.

298    Sökandena kan inte heller, för att vederlägga konstaterandena i punkterna 291–294 ovan, stödja sig på punkterna 19 c och 47 b i vittnesmålet från Symphony Environmentals seniora vetenskapliga direktör. Det är riktigt att denne i denna inlaga hävdade dels att konventionell plast fragmenteras i mikroplaster som blir kvar i miljön under tiotals eller hundratals år, dels att konsumenter som lämnar efter sig plastavfall ofta inte bryr sig om huruvida detta avfall är biologiskt nedbrytbart. Det ska emellertid erinras om att vittnesmålet, såsom angetts i punkt 179 ovan, endast kan tillmätas ett lågt bevisvärde. Detta gäller i än högre grad då den enda bevisning som Symphony Environmentals seniora vetenskapliga direktör har åberopat till stöd för sina påståenden är Interteklaboratoriets rapport, vilken enligt vad som konstaterats i punkt 182 ovan hade utarbetats på uppdrag av Symphony Environmental.

299    Slutligen, i den mån sökandena har sökt att stödja sig på punkterna 25 och 26 i vittnesmålet från sökandenas verkställande direktör, i vilket denne, utan att hänvisa till någon vetenskaplig studie, underströk att direktiv 2019/904, som förbjuder oxo-bionedbrytbar plast, men inte konventionell plast eller komposterbar plast, är inkonsekvent, trots att sistnämnda bland annat inte är biologiskt nedbrytbara i det fria och inte har några påvisade fördelar för miljön, räcker det att erinra om att vittnesmålet, såsom anges i punkt 156 ovan, endast kan tillmätas ett lågt bevisvärde.

300    Vidare framgår det av skäl 36 i direktiv 2019/904 att direktivet bland annat syftar till att förebygga och minska inverkan på miljön och människors hälsa av vissa plastprodukter för engångsbruk, oxo-nedbrytbara plastprodukter och fiskeredskap som innehåller plast. Direktivet syftar således inte till att omfatta alla plastprodukter som kan utgöra en risk för miljön och människors hälsa, utan till att rikta in insatserna där de är mest nödvändiga, såsom anges i skäl 7 avseende plastprodukter för engångsbruk. I artikel 1 i direktiv 2019/904 bekräftas att direktivet bland annat syftar till att förebygga och minska ”vissa” plastprodukters inverkan på miljön, särskilt vattenmiljön, och på människors hälsa.

301    Det har emellertid slagits fast i samband med prövningen av den tredje grunden för rättsstridighet att de tre berörda institutionerna inte gjorde någon uppenbart oriktig bedömning när de fann att produkter tillverkade av oxo-nedbrytbar plast påverkade miljön och människors hälsa.

302    Eftersom frågan huruvida olika situationer är jämförbara, enligt den rättspraxis som anges i punkt 288 ovan, ska bedömas mot bakgrund av föremålet för och syftet med den unionsrättsakt genom vilken den aktuella åtskillnaden införs, kan det inte anses att produkter tillverkade av oxo-nedbrytbar plast, beträffande vilken direktiv 2019/904 har till syfte att förebygga och minska dess inverkan på miljön och människors hälsa, befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för produkter tillverkade av konventionell plast.

303    De tre berörda institutionerna har följaktligen inte åsidosatt den allmänna principen om likabehandling genom att förbjuda utsläppande på marknaden av plastprodukter som innehåller en pro-oxidationstillsats, men inte utsläppande på marknaden av produkter tillverkade av konventionell plast (med undantag för nio produkter för engångsbruk).

304    Sökandenas argument att institutionerna åsidosatte den allmänna principen om likabehandling genom att förbjuda utsläppande på marknaden av ”alla” produkter tillverkade av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats, men endast ”vissa” produkter för engångsbruk av konventionell plast, kan inte godtas. Det framgår nämligen av skäl 36 i direktiv 2019/904 att direktivet bland annat syftar till att förebygga och minska inverkan på miljön och människors hälsa av ”vissa” plastprodukter för engångsbruk, och av skäl 7 i direktivet att direktivet, för att koncentrera insatserna där det är mest nödvändigt, endast bör omfatta plastartiklar för engångsbruk som oftast påträffas på stränderna i unionen, det vill säga de som förtecknas i del B i bilagan till direktivet. I enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 288 ovan kan det följaktligen inte anses att de produkter för engångsbruk av konventionell plast som inte finns upptagna i förteckningen i bilagan till direktiv 2019/904 befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för produkter tillverkade av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats. De tre berörda institutionerna har således inte åsidosatt den allmänna principen om likabehandling genom att förbjuda utsläppandet på marknaden av de sistnämnda, men inte av de förstnämnda.

305    Slutligen kan tribunalen inte godta sökandenas argument att förbudet mot utsläppande på marknaden i artikel 5 i direktiv 2019/904 medför en snedvridning av konkurrensen mellan olika typer av oxo-nedbrytbar plast. Detta argument ska förstås så, att de tre berörda institutionerna har åsidosatt den allmänna principen om likabehandling genom att förbjuda inte bara produkter som är tillverkade av oxo-nedbrytbar plast, utan även produkter som är tillverkade av plast som sökandena betecknar som ”oxo-bionedbrytbar”. Tribunalen har emellertid redan konstaterat, inom ramen för prövningen av den tredje grunden för rättsstridighet, att nämnda institutioner inte gjorde någon uppenbart oriktig bedömning när de fann att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte är biologiskt nedbrytbar och att det inte ska göras någon åtskillnad mellan oxo-nedbrytbar plast och oxo-bionedbrytbar plast. Det kan således inte med framgång göras gällande att dessa institutioner har åsidosatt den allmänna principen om likabehandling genom att behandla produkter tillverkade av oxo-nedbrytbar plast annorlunda än produkter som är tillverkade av plast som sökandena betecknar som ”oxo-bionedbrytbar”.

306    Vad för det andra gäller det åsidosättande av den allmänna principen om likabehandling som följer av förbudet mot utsläppande på marknaden av produkter tillverkade av oxo-bionedbrytbar plast, men inte av plastprodukter som saluförs som ”komposterbara”, finner tribunalen att dessa båda produktkategorier inte befinner sig i en jämförbar situation.

307    Det följer nämligen av prövningen av den tredje grunden för rättsstridighet att de tre berörda institutionerna inte gjorde någon uppenbart oriktig bedömning när de fann att det föreligger en risk för att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte är komposterbar, vilket sökandena, såsom angetts ovan i punkt 216, har medgett. Slutligen ska det, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 288 ovan, beaktas att även om syftet med direktiv 2019/904 är att förebygga och minska miljöpåverkan från oxo-nedbrytbara plastprodukter, omfattas produkter som tillverkas av plast som ”komposterbar” inte av direktivets föremål och syfte.

308    Det följer av punkterna 303, 306 och 307 ovan att de tre berörda institutionerna inte har åsidosatt den allmänna principen om likabehandling genom att förbjuda utsläppande på marknaden av produkter tillverkade av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats, men inte utsläppande på marknaden av produkter tillverkade av konventionell plast (med undantag för nio engångsprodukter) eller saluföring av plastprodukter som saluförs som ”komposterbara”.

309    Om denna princip inte har åsidosatts, saknas det anledning att pröva huruvida denna överträdelse är tillräckligt klar, vilket krävs enligt rättspraxis avseende det första villkoret för att unionen ska ådra sig skadeståndsansvar (se punkt 42 ovan).

310    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden om rättsstridighet.

5.      Den femte grunden för rättsstridighet: En tillräckligt klar överträdelse av artikel 16 och 17 samt artikel 41.1 i stadgan samt artikel 49 FEUF

311    Den femte grunden innehåller två delar. Genom den första delgrunden har sökandena gjort gällande att de tre berörda institutionerna, genom att anta förbudet i artikel 5 i direktiv 2019/904, har åsidosatt deras näringsfrihet enligt artikel 16 i stadgan, deras rätt till egendom enligt artikel 17 i stadgan och deras etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF. Det aktuella förbudet hindrar dem från att på unionsmarknaden släppa ut produkter som innehåller deras masterbatch d2w. Genom den andra delgrunden har sökandena gjort gällande att detta förbud antogs i strid med deras rätt till god förvaltning enligt artikel 41 i stadgan, eftersom de tre berörda institutionerna inte beaktade relevant bevisning och inte följde lämpliga förfaranden.

312    Parlamentet, rådet och kommissionen har bestritt sökandenas argument.

a)      Den femte grundens första del: En tillräckligt klar överträdelse av artiklarna 16 och 17 i stadgan samt artikel 49 FEUF

313    Det ska prövas huruvida de tre berörda institutionerna har gjort sig skyldiga till en tillräckligt klar överträdelse av, för det första, artikel 16 i stadgan, för det andra, artikel 17 i stadgan och, för det tredje, artikel 49 FEUF.

314    Tribunalen finner att detta inte är fallet.

315    För det första, vad gäller åsidosättandet av artikel 16 i stadgan, som rör näringsfrihet, ska det påpekas att det skydd som ges i denna bestämmelse omfattar friheten att utöva ekonomisk eller affärsmässig verksamhet, avtalsfriheten och den fria konkurrensen (dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran, C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkt 79). Avtalsfriheten omfattar bland annat friheten att välja affärspartner och friheten att sätta priset på en tjänst (dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich, C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 43).

316    Den näringsfrihet som stadfästs i artikel 16 i stadgan utgör emellertid inte en absolut rättighet, utan ska dels bedömas utifrån sin funktion i samhället, dels vägas mot andra intressen som skyddas av unionens rättsordning samt andra personers fri- och rättigheter (dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran, C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkt 80).

317    Enligt lydelsen av artikel 16 i stadgan ska näringsfriheten erkännas i unionen i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis. Denna formulering skiljer sig från formuleringen av de övriga grundläggande rättigheter som stadfästs i avdelning II i stadgan, men är snarlik lydelsen av vissa bestämmelser i avdelning IV i stadgan. Mot denna bakgrund kan näringsfriheten bli föremål för en mängd olika myndighetsingrepp, som i det allmännas intresse begränsar hur näringar får bedrivas (dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran, C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkt 81).

318    Denna omständighet återspeglas sig bland annat i det sätt på vilket unionslagstiftningen, nationell lagstiftning och praxis ska bedömas mot bakgrund av proportionalitetsprincipen enligt artikel 52.1 i stadgan. Enligt sistnämnda bestämmelse ska varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter (dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich, C‑283/11, EU:C:2013:28, punkterna 47 och 48, och dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran, C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkterna 82 och 83).

319    I förevarande fall innebär förbudet i artikel 5 i direktiv 2019/904 en begränsning av sökandenas näringsfrihet. Inledningsvis saluför sökandena nämligen produkter tillverkade av plast som innehåller masterbatch d2w, såsom sopsäckar och fryspåsar, vilket de hädanefter kommer att vara förbjudna att göra enligt förbudet i fråga. Vidare kan nämnda förbud påverka sökandenas huvudsakliga verksamhet, det vill säga tillverkning och försäljning av masterbatch d2w. Denna huvudsakliga verksamhet är emellertid knuten till utsläppandet på marknaden av produkter tillverkade av oxo-nedbrytbar plast, vilket innebär att förbudet mot den sistnämnda verksamheten skulle kunna få ekonomiska konsekvenser för den förstnämnda verksamheten och påverka sökandenas beslut att fortsätta med denna verksamhet (se, analogt, dom av den 10 mars 2020, IFSUA/rådet, T‑251/18, EU:T:2020:89, punkterna 150 och 151).

320    Denna begränsning är emellertid föreskriven i lag, det vill säga direktiv 2019/904. Bestämmelsen påverkar inte heller det väsentliga innehållet i sökandenas näringsfrihet, eftersom det endast är förbjudet att släppa ut plastprodukter som innehåller en pro-oxidationstillsats på unionsmarknaden, men inte att tillverka sådana produkter. Sökandena kan således fortsätta att tillverka sådana produkter för att släppa ut dem på marknaden i tredjeland. De kan även fortsätta att tillverka sin masterbatch d2w och sälja den till kunder som använder den vid tillverkningen av produkter som är avsedda att släppas ut på marknaden i tredjeland. Såsom det konstaterats inom ramen för prövningen av den tredje grunden för rättsstridighet är denna begränsning nödvändig, proportionerlig och svarar mot ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen, nämligen skyddet av miljön och människors hälsa.

321    För det andra, enligt artikel 17.1 i stadgan, har var och en rätt att besitta lagligen förvärvad egendom, att nyttja den, att förfoga över den och att testamentera bort den. Vidare anges att ingen får berövas sin egendom utom då samhällsnyttan kräver det, i de fall och under de förutsättningar som föreskrivs i lag och mot rättmätig ersättning för sin förlust i rätt tid. Nyttjandet av egendomen får regleras i lag om det är nödvändigt för allmänna samhällsintressen.

322    Enligt rättspraxis kan emellertid ingen näringsidkare göra anspråk på äganderätt till en marknadsandel, inte ens om näringsidkaren innehade den vid en tidpunkt som föregick antagandet av en åtgärd som påverkar nämnda marknad, eftersom en sådan marknadsandel endast utgör en tillfällig ekonomisk position, där det finns en risk för ändrade förhållanden. En näringsidkare kan inte heller göra gällande en förvärvad rättighet eller ens berättigade förväntningar på att rådande förhållanden ska bestå när dessa kan ändras genom unionsinstitutionernas rättsakter inom ramen för deras utrymme för skönsmässig bedömning (dom av den 12 juli 2005, Alliance for Natural Health m.fl., C‑154/04 och C‑155/04, EU:C:2005:449, punkt 128).

323    I förevarande fall följer det av den rättspraxis som anges i punkt 322 ovan att sökandena inte kan göra anspråk på skydd enligt artikel 17.1 i stadgan med avseende på deras rätt att släppa ut masterbatch d2w på unionsmarknaden (se, analogt, dom av den 3 september 2015, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./kommissionen, C‑398/13 P, EU:C:2015:535, punkt 60).

324    Tribunalen godtar inte sökandenas argument att förbudet mot utsläppande på marknaden av produkter framställda av oxo-nedbrytbar plast, som föreskrivs i artikel 5 i direktiv 2019/904, strider mot artikel 17.2 i stadgan, enligt vilken ”immateriell egendom ska vara skyddad”, eftersom det avsevärt minskar värdet av den immateriella rättighet som sökandena har till formeln för masterbatch d2w. Även om sökandebolagen har preciserat att denna masterbatch var varumärkesskyddad och skyddad av den know-how som krävdes för att tillverka den, har de dock inte angett skälen till att dessa rättigheter skulle ha kränkts.

325    Under alla omständigheter framgår det varken av artikel 17 i stadgan eller av rättspraxis att skyddet för immateriella rättigheter ska säkerställas på ett absolut sätt (se, analogt, dom av den 29 juli 2019, Spiegel Online, C‑516/17, EU:C:2019:625, punkt 56). Varje begränsning av artikel 17.2 i stadgan ska göras i enlighet med artikel 52.1 i stadgan. Om det antas att det är visat att det föreligger en begränsning i utövandet av sökandens immateriella äganderätt till masterbatch d2w är denna begränsning föreskriven i lag. Förbudet strider inte mot det väsentliga innehållet i nämnda rätt, eftersom det inte är förbjudet att tillverka plastprodukter som innehåller en pro-oxidationstillsats och att sälja dessa på marknaden i tredjeländer eller att tillverka och släppa ut en sådan tillsats på unionsmarknaden. Såsom konstaterats inom ramen för prövningen av den tredje grunden för rättsstridighet svarar en sådan begränsning mot ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen, nämligen skyddet av miljön och människors hälsa, och den går inte utöver vad som är nödvändigt.

326    För det tredje, vad gäller åsidosättandet av artikel 49 FEUF, räcker det att påpeka att sökandena inte har angett skälen till varför förbudet mot utsläppande på marknaden av plast som innehåller en pro-oxidationstillsats skulle hindra deras etableringsfrihet.

327    Det följer av punkterna 313–326 ovan att de tre berörda institutionerna varken har åsidosatt artikel 16 i stadgan, artikel 17 i stadgan eller artikel 49 FEUF.

328    Om dessa artiklar inte har åsidosatts, saknas anledning att pröva huruvida överträdelsen är tillräckligt klar, vilket krävs enligt rättspraxis avseende det första villkoret för att unionen ska ådra sig skadeståndsansvar (se punkt 42 ovan).

329    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den femte grundens första del.

b)      Den femte grundens andra del: En tillräckligt klar överträdelse av rätten till god förvaltning enligt artikel 41 i stadgan

330    Genom den femte grundens andra del har klagandena gjort gällande att förbudet i artikel 5 i direktiv 2019/904 har antagits i strid med deras rätt till god förvaltning enligt artikel 41 i stadgan. De har gjort gällande att de tre berörda institutionerna inte har beaktat relevant bevisning och inte har följt lämpliga förfaranden.

331    Detta argument kan inte godtas.

332    Tribunalen konstaterar att enligt rättspraxis avser rätten till god förvaltning, såsom denna rättighet framgår av artikel 41 i stadgan, inte processen för att utarbeta en lagstiftningsakt, såsom direktiv 2019/904 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 1999, Atlanta/Europeiska gemenskapen, C‑104/97 P, EU:C:1999:498, punkt 37, och dom av den 12 juni 2015, Health Food Manufacturers’ Association m.fl./kommissionen, T‑296/12, EU:T:2015:375, punkt 98).

333    De tre berörda institutionerna har följaktligen inte åsidosatt artikel 41 i stadgan.

334    Om nämnda artikel inte har åsidosatts, saknas anledning att pröva huruvida överträdelsen är tillräckligt klar, vilket krävs enligt rättspraxis avseende det första villkoret för att unionen ska ådra sig skadeståndsansvar (se punkt 42 ovan).

335    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den femte grundens andra del och därmed inte såvitt avser någon del av den femte grunden.

336    Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall på någon av de fem grunderna för rättsstridighet och att sökandena inte har förmått visa att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter.

337    Eftersom villkoren för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar, såsom angetts i punkt 41 ovan, är kumulativa, ska förevarande talan ogillas på denna grund, utan att det är nödvändigt att pröva villkoren att det ska föreligga en faktisk och säker skada samt ett orsakssamband.

IV.    Rättegångskostnader

338    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Parlamentet, rådet och kommissionen har yrkat att sökandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandena har tappat målet, ska parlamentets, rådets och kommissionens yrkanden bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Symphony Environmental Technologies plc och Symphony Environmental Ltd ska ersätta rättegångskostnaderna.

Van der Woude Spielmann Gâlea

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 31 januari 2024.

Underskrifter

Innehållsförteckning

I. Bakgrund

II. Parternas yrkanden

III. Rättslig bedömning

A. Begäran om att vissa uppgifter ska vara konfidentiella i förhållande till allmänheten

B. Inledande anmärkningar

C. Upptagande till prövning

D. Prövning i sak

1. Den första grunden för rättsstridighet: Åsidosättande av artiklarna 68–73 i Reach-förordningen

2. Den andra grunden för rättsstridighet: En tillräckligt klar överträdelse av punkterna 12 och 14–16 i det interinstitutionella avtalet

3. Den tredje grunden för rättsstridighet: Tillräckligt klart åsidosättande av den allmänna proportionalitetsprincipen i artikel 5.4 FEU och artikel 191 FEUF samt uppenbart oriktiga bedömningar

a) Den första delgrunden: En tillräckligt klar överträdelse av artikel 191 FEUF

1) Påståendet att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte riktigt bryts ned biologiskt

2) Påståendet att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte är komposterbar

3) Påståendet att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats har en negativ inverkan på återvinningen av konventionell plast

4) Påståendet att plast som innehåller en pro-oxidationstillsats inte har några påvisade fördelar för miljön

5) Förteckningen i bilagan till repliken, i vilken samtliga handlingar som de tre berörda institutionerna påstås ha underlåtit att beakta återges

b) Huruvida det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av den allmänna proportionalitetsprincipen i artikel 5.4 FEU

1) Den andra delgrunden och den första delgrunden, såvitt den avser samma argument: Förbudet i artikel 5 i direktiv 2019/904 är inte ägnat att uppnå direktivets mål i den mån det är tillämpligt på oxo-bionedbrytbar plast

2) Den tredje delgrunden: Förbudet i artikel 5 i direktiv 2019/904 går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas med direktivet i den mån det är tillämpligt på oxo-bionedbrytbar plast

4. Den fjärde grunden för rättsstridighet: En tillräckligt klar överträdelse av den allmänna principen om likabehandling

5. Den femte grunden för rättsstridighet: En tillräckligt klar överträdelse av artikel 16 och 17 samt artikel 41.1 i stadgan samt artikel 49 FEUF

a) Den femte grundens första del: En tillräckligt klar överträdelse av artiklarna 16 och 17 i stadgan samt artikel 49 FEUF

b) Den femte grundens andra del: En tillräckligt klar överträdelse av rätten till god förvaltning enligt artikel 41 i stadgan

IV. Rättegångskostnader

*      Rättegångsspråk: engelska.