Mål C‑221/17

G. Tjebbes m.fl.

mot

Minister van Buitenlandse Zaken

(begäran om förhandsavgörande från Raad van State (Nederländerna))

 Domstolens dom (stora avdelningen) av den 12 mars 2019

”Begäran om förhandsavgörande – Unionsmedborgarskap – Artikel 20 FEUF – Artiklarna 7 och 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Medborgare i en medlemsstat och i en tredjestat – Förlust av medborgarskapet i en medlemsstat och unionsmedborgarskapet enligt lag – Följder – Proportionalitet”

1.        Unionsmedborgarskap – Bestämmelser i fördraget – Personkrets som omfattas av tillämpningsområdet – Unionsmedborgare som endast är medborgare i en enda medlemsstat och som förlorat detta medborgarskap enligt lag – Omfattas

(Artikel 20 FEUF)

(se punkt 32)

2.        Unionsmedborgarskap – Bestämmelser i fördraget – Medborgarskap i en medlemsstat – Förlust enligt lag av detta medborgarskap på grund av att det saknas en verklig anknytning till denna medlemsstat – Förlust av unionsmedborgarskap – Tillåtet – Villkor – Möjlighet, för de nationella myndigheterna och domstolarna, att bedöma följderna av denna förlust av medborgarskap och att med retroaktiv verkan (ex tunc) låta de berörda personerna återfå sitt medborgarskap – Iakttagande av proportionalitetsprincipen

(Artikel 20 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 7 och 24)

(se punkterna 35, 39, 40, 42 och 44–48 samt domslutet)

Resumé

Det strider inte mot unionsrätten att en person förlorar sitt medborgarskap i en medlemsstat och därmed sitt unionsmedborgarskap om den verkliga anknytningen mellan den berörda personen och denna medlemsstat avbryts varaktigt

Den 12 mars 2019, i domen Tjebbes m.fl. (C‑221/17), prövade domstolen (stora avdelningen) frågan huruvida förlusten av medborgarskapet i en medlemsstat enligt lag, vilket medför förlust av unionsmedborgarskapet, är förenlig med artikel 20 FEUF, jämförd med artiklarna 7 och 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I det nationella målet hade den nederländska utrikesministern beslutat att inte pröva de ansökningar om pass som ingetts av nederländska medborgare som även var medborgare i ett tredjeland, med motiveringen att dessa personer, varav en var underårig, enligt lag hade förlorat sitt nederländska medborgarskap. Den nederländska ministerns beslut att inte pröva ansökningarna grundade sig på lagstiftningen om nederländskt medborgarskap, enligt vilken en myndig person förlorar detta medborgarskap om han eller hon även är medborgare i en annan stat och under en oavbruten period av tio år har varit bosatt utanför unionen. Enligt samma lagstiftning förlorar en underårig i princip sitt nederländska medborgarskap om fadern eller modern förlorar detta medborgarskap på grund av att han eller hon inte är bosatt inom unionen.

Domstolen fann att det i princip inte strider mot unionsrätten att det i en medlemsstat, med hänvisning till allmänintresset, föreskrivs att medborgarskapet i denna stat förloras, även om denna förlust medför att den berörda personen också förlorar sin ställning som unionsmedborgare. En medlemsstat har nämligen rätt att utgå från att medborgarskapet är ett uttryck för en verklig anknytning mellan staten och dess medborgare och att följaktligen knyta förlusten av medborgarskapet till att en sådan verklig anknytning inte finns eller har upphört. Det är vidare befogat för en medlemsstat att vilja främja enhetligt medborgarskap inom en och samma familj, genom att föreskriva att en underårig förlorar sitt medborgarskap om en av föräldrarna förlorar sitt.

För att en sådan lagstiftning som den aktuella nederländska lagstiftningen ska vara förenlig med artikel 20 FEUF, jämförd med artiklarna 7 och 24 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, ska de behöriga nationella myndigheterna, inklusive i förekommande fall de nationella domstolarna, emellertid kunna bedöma följderna av förlusten enligt lag av medborgarskapet i den berörda medlemsstat och, eventuellt, med retroaktiv verkan (ex tunc) låta den berörda personen återfå sitt medborgarskap i samband med att vederbörande ansöker om en resehandling eller någon annan handling som styrker hans eller hennes medborgarskap.

I samband med denna bedömning ska de nationella myndigheterna och domstolarna kontrollera huruvida denna förlust av medborgarskap, och därmed förlust av ställningen som unionsmedborgare, är förenlig med proportionalitetsprincipen med avseende på de följder denna förlust har för den berörda personens situation och, i förekommande fall, för dennes familjemedlemmar, från ett unionsrättsligt perspektiv. En sådan prövning kräver att det görs en bedömning av den berörda personens och dennes familjs individuella situation i syfte att utreda huruvida förlusten av medborgarskapet har följder som – mot bakgrund av den nationella lagstiftarens målsättning – på ett oproportionerligt sätt påverkar den normala utvecklingen av vederbörandes familje- och yrkesliv, från ett unionsrättligt perspektiv, bland annat rätten till respekt för familjelivet enligt artikel 7 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

När det gäller omständigheter rörande den berörda personens individuella situation som kan vara relevanta vid en sådan bedömning nämnde domstolen bland annat det förhållandet att förlusten enligt lag av sitt medborgarskap och ställningen som unionsmedborgare innebär att den berörda personens rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaterna begränsas. Detta leder, i förekommande fall, till att det blir särskilt svårt för denna person att i fortsättningen bege sig till någon av medlemsstaterna i syfte att där bibehålla en verklig och regelbunden anknytning till familjemedlemmar, utöva yrkesverksamhet eller vidta nödvändiga åtgärder för att utöva en sådan verksamhet. Andra relevanta omständigheter är dels att den berörda personen inte hade kunnat avstå från medborgarskapet i en tredje stat, dels att den berörda personen utsätts för en allvarlig risk för att hans eller hennes säkerhet eller rörelsefrihet väsentligt försämras på grund av att vederbörande, i den tredje stat där denna person är bosatt, inte kan åtnjuta sådant konsulärt skydd som avses i artikel 20.2 c FEUF.

När det gäller underåriga personer ska de behöriga myndigheterna beakta om det finns omständigheter som tyder på att den berörda underåriga personens förlust av sitt medborgarskap i den berörda medlemsstaten, på grund av de följder en sådan förlust har för denna underåriga person, från ett unionsrättsligt perspektiv, strider mot barnets bästa i den mening som avses i artikel 24 i stadgan.