FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
ATHANASIOS RANTOS
föredraget den 21 september 2023(1)
Mål C‑301/22
Peter Sweetman
mot
An Bord Pleanála,
Ireland and the Attorney General,
ytterligare deltagare i rättegången:
Bradán Beo Teoranta,
Galway City Council,
Environmental Protection Agency
(begäran om förhandsavgörande från High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland))
”Begäran om förhandsavgörande – Miljö – Direktiv 2000/60/EG – Ram för Europeiska unionens åtgärder på vattenpolitikens område – Artikel 4.1 a – Miljömål avseende ytvatten – Medlemsstaternas skyldighet att inte tillåta projekt som kan förorsaka en försämring av statusen i en ytvattenförekomst – Artikel 5 och bilaga II – Karakterisering efter typ av ytvattenförekomster – Artikel 8 och bilaga V – Klassificering av ekologisk status för ytvatten – Sjö vars yta understiger 0,5 km2 – Skyldighet att karakterisera och klassificera denna vattenförekomst saknas – Skyldigheter för medlemsstaten i fall där ett anläggningsprojekt kan påverka nämnda vattenförekomst”
I. Inledning
1. Är en medlemsstat skyldig att genomföra först karakterisering, i den mening som avses i artikel 5 i direktiv 2000/60/EG(2) och bilaga II till detta, och därefter klassificering av ekologisk status, i den mening som avses i artikel 8 i det direktivet och bilaga V till detta, för samtliga sjöar inom dess territorium vilkas yta understiger 0,5 km2? Och om så inte är fallet, vilka skyldigheter har en medlemsstat enligt det direktivet när det gäller att skydda en sådan vattenförekomst i fall där ett anläggningsprojekt kan komma att påverka den? Detta är i allt väsentligt de frågor som High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) har ställt.
2. Dessa frågor bygger vidare på domen av den 1 juli 2015, Bund für Umwelt und Naturschutz Deutschland (C‑461/13, EU:C:2015:433, punkt 50), där EU-domstolen slog fast att så länge undantag inte har beviljats, måste varje försämring av statusen hos en vattenförekomst förhindras, oberoende av den långsiktiga planeringen i förvaltningsplaner och åtgärdsprogram.
3. Begäran om förhandsavgörande har framställts inom ramen för en tvist mellan Peter Sweetman och An Bord Pleanála (samhällsplaneringsmyndigheten, Irland; nedan kallad samhällsplaneringsmyndigheten) rörande ett tillstånd till ett anläggningsprojekt för uttag av vatten från en sjö vars yta uppgår till 0,083 km2.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
4. I artikel 1 i direktiv 2000/60, vars rubrik lyder ”Syfte”, anges följande:
”Syftet med detta direktiv är att upprätta en ram för skyddet av inlandsytvatten, vatten i övergångszon, kustvatten och grundvatten, för att
a) hindra ytterligare försämringar och skydda och förbättra statusen hos akvatiska ekosystem och, såvitt avser deras vattenbehov, även terrestra ekosystem och våtmarker som är direkt beroende av akvatiska ekosystem,
…”
5. I artikel 2 i samma direktiv, vars rubrik lyder ”Definitioner”, föreskrivs följande:
”I detta direktiv tillämpas följande definitioner:
1) ytvatten: inlandsvatten utom grundvatten; vatten i övergångszon och kustvatten utom när det gäller kemisk status då det även skall inbegripa territorialvatten.
…
5) sjö: en förekomst av stillastående inlandsytvatten.
…
10) ytvattenförekomst: en avgränsad och betydande ytvattenförekomst som till exempel en sjö, ett magasin, en å, flod eller kanal, ett vatten i övergångszon eller en kustvattensträcka.
…
17) ytvattenstatus: allmän benämning på statusen hos en ytvattenförekomst som bestäms av dess ekologiska status eller dess kemiska status, beroende på vilkendera som är sämst.
…
21) ekologisk status: ett uttryck för kvaliteten på strukturen och funktionen hos akvatiska ekosystem som är förbundna med ytvatten, klassificerad i enlighet med bilaga V.
…”
6. I punkt 1 i artikel 4 i nämnda direktiv, vars rubrik lyder ”Miljömål”, stadgas följande:
”Vid genomförande av de åtgärdsprogram som anges i förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikt skall medlemsstaterna
a) när det gäller ytvatten
i) genomföra alla åtgärder som är nödvändiga för att förebygga en försämring av statusen i alla ytvattenförekomster, om inte annat följer av tillämpningen av punkterna 6 och 7 och utan att det påverkar tillämpningen av punkt 8,
ii) skydda, förbättra och återställa alla ytvattenförekomster om inte annat följer av tillämpningen av punkt iii när det gäller konstgjorda och kraftigt modifierade vattenförekomster i syfte att uppnå en god ytvattenstatus senast 15 år efter detta direktivs ikraftträdande i enlighet med bestämmelserna i bilaga V, om inte annat följer av tillämpningen av de förlängningar som beslutats i enlighet med punkt 4 och av tillämpningen av punkterna 5, 6 och 7 och utan att det påverkar tillämpningen av punkt 8,
iii) skydda och förbättra alla konstgjorda och kraftigt modifierade vattenförekomster i syfte att uppnå en god ekologisk potential och en god kemisk ytvattenstatus senast 15 år efter detta direktivs ikraftträdande i enlighet med bestämmelserna i bilaga V, om inte annat följer av tillämpningen av de förlängningar som beslutats i enlighet med punkt 4 och av tillämpningen av punkterna 5, 6 och 7 och utan att det påverkar tillämpningen av punkt 8,
…
c) när det gäller skyddade områden
åstadkomma överensstämmelse med alla normer och mål senast 15 år efter tidpunkten för detta direktivs ikraftträdande, om inte annat anges i den gemenskapslagstiftning enligt vilken de enskilda skyddade områdena har fastställts.
…”
7. I punkt 1 i artikel 5 i samma direktiv, vars rubrik lyder ”Avrinningsdistriktets karakteristika, översyn av miljökonsekvenserna av mänsklig verksamhet och ekonomisk analys av vattenanvändning”, föreskrivs följande:
”Varje medlemsstat skall se till att det för varje avrinningsdistrikt eller för den del av ett avrinningsdistrikt som ligger på dess territorium, utförs
– en analys av dess karakteristika,
– en översyn av konsekvenserna av mänsklig verksamhet för ytvattnets och grundvattnets status, och
– en ekonomisk analys av vattenanvändningen
enligt de tekniska specifikationerna i bilagorna II och III, och att dessa är avslutade senast fyra år efter tidpunkten för detta direktivs ikraftträdande.”
8. I punkt 1 i artikel 6 i direktiv 2000/60, vars rubrik lyder ”Register över skyddade områden”, föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att det inom varje avrinningsdistrikt upprättas ett eller flera register över alla områden i distriktet som har förklarats kräva särskilt skydd enligt viss gemenskapslagstiftning för skydd av yt- och grundvatten eller för bevarande av livsmiljöer och arter som är direkt beroende av vatten.
9. I artikel 8 i det direktivet, vars rubrik lyder ”Övervakning av ytvattenstatus, grundvattenstatus och skyddade områden”, stadgas följande:
”1. Medlemsstaterna skall se till att det upprättas program för övervakning av vattenstatusen för att upprätta en sammanhållen och heltäckande översikt över vattenstatusen inom varje avrinningsdistrikt enligt följande:
– För ytvatten skall dessa program omfatta
i) volym och nivå eller flödeshastighet i den mån det är relevant för den ekologiska och kemiska statusen och den ekologiska potentialen, och
ii) den ekologiska och kemiska statusen och den ekologiska potentialen.
– …
– För skyddade områden skall de ovannämnda programmen kompletteras med specifikationerna i den gemenskapslagstiftning enligt vilken de enskilda skyddade områdena upprättades.
2. … Övervakningen skall stämma överens med kraven i bilaga V.
…”
10. I punkterna 1–3 i artikel 11 i nämnda direktiv, vars rubrik lyder ”Åtgärdsprogram”, föreskrivs följande:
”1. Varje medlemsstat skall för varje avrinningsdistrikt eller för den del av ett internationellt avrinningsdistrikt som ligger på dess territorium se till att ett åtgärdsprogram upprättas och därvid beakta resultaten av de analyser som krävs enligt artikel 5 för att uppnå de mål som fastställs enligt artikel 4. Sådana åtgärdsprogram kan hänvisa till åtgärder till följd av lagstiftning som antagits på nationell nivå och som omfattar hela medlemsstatens territorium. När det är lämpligt kan en medlemsstat besluta om åtgärder för alla avrinningsdistrikt och/eller de delar av internationella avrinningsdistrikt som ligger på dess territorium.
2. Varje åtgärdsprogram skall inbegripa de ’grundläggande’ åtgärder som anges i punkt 3, samt vid behov ’kompletterande’ åtgärder.
3. Med ’grundläggande’ åtgärder avses de minimikrav som skall uppfyllas och de skall bestå av följande:
…
e) Reglering av uttag av sött ytvatten och grundvatten, samt uppdämning av sött ytvatten, inklusive ett eller flera register över vattenuttag och ett krav på förhandsprövning för uttag och uppdämning. Dessa regleringar skall regelbundet ses över och, när så är nödvändigt, uppdateras. Medlemsstaterna kan från dessa regleringar undanta uttag och uppdämning som inte har några betydande konsekvenser för vattnets status.
…”
11. I bilaga II till direktiv 2000/60 anges följande:
”1. Ytvatten
1.1. Karakterisering av typ av ytvattenförekomster
Medlemsstaterna skall fastställa ytvattenförekomsternas lokalisering och gränser och genomföra en första karakterisering av alla sådana förekomster i enlighet med följande metod. För denna första karakterisering får medlemsstaterna sammanföra ytvattenförekomsterna i grupper.
i) Det skall fastställas till vilken av följande ytvattenkategorier – floder, sjöar, vatten i övergångszon eller kustvatten – ytvattenförekomsterna inom avrinningsdistriktet hör, eller om förekomsten utgörs av en konstgjord eller en kraftigt modifierad ytvattenförekomst.
ii) För varje ytvattenkategori skall de relevanta ytvattenförekomsterna inom avrinningsdistriktet differentieras efter typ. Dessa typer är de som definieras med användning av antingen ’system A’ eller ’system B’ enligt avsnitt 1.2.
iii) Om system A används skall ytvattenförekomsterna inom avrinningsdistriktet först delas in i tillämpliga ekoregioner i enlighet med de geografiska områden som fastställs i avsnitt 1.2 nedan och som framgår av den relevanta kartan i bilaga XI. Vattenförekomsterna inom varje ekoregion skall sedan differentieras efter typ av ytvattenförekomst i enlighet med de deskriptorer som anges i tabellerna för system A.
iv) Om system B används måste medlemsstaterna uppnå minst samma differentieringsnivå som skulle ha uppnåtts med användning av system A. Ytvattenförekomsterna inom avrinningsdistriktet skall följaktligen differentieras efter typ med användning av värdena för de obligatoriska deskriptorerna och de tilläggsdeskriptorer, eller den kombination av deskriptorer, som erfordras för att säkerställa att de typspecifika biologiska referensförhållandena kan härledas på ett tillförlitligt sätt.
…
1.2 Ekoregioner och typer av ytvattenförekomster
…
1.2.2. Sjöar
System A
Fast typologi | Deskriptorer |
Ekoregion | De ekoregioner som framgår av karta A i bilaga XI |
Typ | Höjdtypologi hög: > 800 m medelhög: 200–800 m lågland: < 200 m Djuptypologi baserad på medeldjupet < 3 m 3–15 m > 15 m Storlekstypologi baserad på ytan 0,5–1 km2 1–10 km2 10–100 km2 > 100 km2 Geologi kalkhaltig kiselhaltig organisk |
System B
Alternativ karakterisering | Fysikaliska och kemiska faktorer som bestämmer sjöns karakteristika och följaktligen den biologiska populationens struktur och sammansättning |
Obligatoriska faktorer | höjd breddgrad längdgrad djup geologi storlek |
Tilläggsfaktorer | … |
…”
12. I punkt 1 i bilaga IV till direktivet, vars rubrik lyder ”Skyddade områden”, anges att det register över skyddade områden som krävs enligt artikel 6 i direktivet ska omfatta olika typer av skyddade områden, däribland områden som har fastställts för skydd av livsmiljöer eller arter där bevarandet eller förbättrandet av vattnets status är en viktig faktor för skyddet, inklusive relevanta Natura 2000-områden som har fastställts i enlighet med direktiv 92/43/EEG(3) och direktiv 79/409/EEG.(4)
13. I bilaga V till direktiv 2000/60 anges, såvitt avser ytvattenstatus (avsnitt 1), vilka kvalitetsfaktorer som ska användas vid klassificering av ekologisk status (avsnitt 1.1), bland annat för sjöar (avsnitt 1.1.2).
B. Irländsk rätt
14. Direktiv 2000/60 har införlivats med den irländska rättsordningen genom ett antal olika förordningar, däribland European Communities (Water Policy) Regulations 2003 (2003 års förordning om Europeiska gemenskapernas vattenpolitik)(5) och European Union (Water Policy) Regulations 2014 (2014 års förordning om Europeiska unionens vattenpolitik).(6)
III. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen
15. Loch an Mhuilinn är en privatägd insjö utan tidvatten belägen på ön Gorumna i grevskapet Galway (Irland) vars yta uppgår till 0,083 km2 eller 8,3 hektar (nedan kallad sjön). Sjön har av Environmental Protection Agency (miljöskyddsmyndigheten, Irland; nedan kallad EPA)(7) inte befunnits utgöra en sådan vattenförekomst som omfattas av direktiv 2000/60; skälet till detta är att den inte uppfyller kriterierna enligt det direktivet avseende yta eller belägenhet i ett skyddat område. På grund av detta har EPA inte gjort någon klassificering av sjöns ekologiska status i den mening som avses i bilaga V till det direktivet.(8)
16. Bolaget Bradán Beo Teoranta ansökte hos samhällsplaneringsmyndigheten om tillstånd att från sjön ta ut högst 4 680 m3 sötvatten per vecka upp till 22 veckor per år mellan maj och september.(9) Uttaget skulle ske under fyra timmar per dag, högst fyra dagar per vecka. Det uttagna sötvattnet skulle användas för att bada sjuka laxar, i syfte att bota dem från sjukdomen amoebic gill disease och befria dem från laxlöss. Laxarna fanns i fyra licensierade anläggningar som nämnda bolag drev i viken Kilkieran Bay i grevskapet Galway. Vattnet skulle pumpas från sjön via en rörledning till en föreslagen stödmur vid kustvägen, varifrån det skulle ledas genom en annan rörledning till presenningar, vilka skulle släpas med båt till de platser där laxarna skulle behandlas (nedan kallat anläggningsprojektet). Samhällsplaneringsmyndigheten beslutade att bevilja bolaget det sökta tillståndet.
17. Peter Sweetman överklagade det beslutet vid High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) – den hänskjutande domstolen – och gjorde därvid gällande att samhällsplaneringsmyndigheten genom att lämna tillstånd till anläggningsprojektet hade åsidosatt sin skyldighet enligt artikel 4.1 i direktiv 2000/60 att vidta de åtgärder som var nödvändiga för att förebygga en försämring av statusen i den aktuella ytvattenförekomsten.
18. Genom dom av den 15 januari 2021 upphävde den hänskjutande domstolen beslutet att lämna tillstånd till anläggningsprojektet. Den domen grundade sig enbart på att beslutet inte uppfyllde kraven enligt direktiv 2000/60. Den hänskjutande domstolen ansåg närmare bestämt att anläggningsprojektet påverkade den vattenförekomst som sjön utgjorde. Eftersom EPA hade underlåtit att göra en klassificering av sjöns ekologiska status, hade samhällsplaneringsmyndigheten saknat möjlighet att bedöma huruvida anläggningsprojektet uppfyllde villkoren enligt artikel 4.1 i det direktivet.
19. Efter det att nämnda dom hade meddelats, beslutade Bradán Beo Teoranta att inhämta ett yttrande från EPA – som inte hade varit rättegångsdeltagare i målet vid den nationella domstolen och inte hade deltagit i den muntliga förhandlingen i sakfrågan – om dess roll vid sådan identifiering av vattenförekomster som föreskrivs i direktiv 2000/60. I sitt svar av den 28 januari 2021 (nedan kallat EPA:s svar), som samtliga rättegångsdeltagare fick ta del av, uppgav EPA att det enligt dess uppfattning inte förelåg någon skyldighet att göra en klassificering av ekologisk status för samtliga vattenförekomster och att det varken i ett tidigare skede hade åvilat, eller vid den aktuella tidpunkten åvilade, EPA att klassificera insjöns ekologiska status. Därvidlag framhöll EPA att Europeiska kommissionen inom ramen för den gemensamma strategin för genomförande av direktiv 2000/60 – vilken berörde kommissionen, samtliga EU-medlemsstater, Norge och de stater som var i färd med att ansluta sig till EU liksom andra intressenter och icke-statliga organisationer – hade utarbetat vägledningsdokument nr 2 med titeln ”Identifiering av vattenförekomster”(10) (nedan kallat vägledningsdokument nr 2). Enligt avsnitt 3.5 i det dokumentet(11) har medlemsstaterna visst manöverutrymme när det gäller att avgöra huruvida målen för det direktivet, vilka är tillämpliga på allt ytvatten, kan uppnås utan att varje mindre men ändå avgränsad och betydande ytvattenenhet behöver identifieras som vattenförekomst.
20. I sitt svar påpekade EPA också att sjöar med en yta som överstiger 0,5 km2 i kraft av artikel 5 i direktiv 2000/60 och avsnitt 1.2.2 i bilaga II till det direktivet måste identifieras som vattenförekomster vilka omfattas av det direktivet. Sjöar vilkas yta understiger det värdet kan medlemsstaterna enligt EPA välja att identifiera som vattenförekomster omfattade av direktivet, bland annat om de är viktiga i ekologiskt hänseende, ingår i ett sådant skyddat område som avses i bilaga IV till direktivet eller får en betydande negativ inverkan på andra ytvattenförekomster. Dessa principer uppgavs EPA och de irländska samordningsmyndigheterna för avrinningsdistrikt ha tillämpat när de gjorde sitt urval av vattenförekomster tillhörande kategorin sjöar. Samtliga sjöar med en yta över 0,5 km2 och de mindre sjöar som var belägna i ett skyddat område hade därvid identifierats som vattenförekomster omfattade av direktiv 2000/60.(12) EPA tillade att det framgick av avsnitt 3.5 i vägledningsdokument nr 2 att ytvattenenheter vilka inte identifierades som omfattade av det direktivet skulle bli föremål för de ”grundläggande åtgärder” som åsyftades i artikel 11 i direktivet.
21. Den hänskjutande domstolen har angett att den vid den muntliga förhandlingen i sakfrågan inför meddelandet av domen av den 15 januari 2021 inte fick ta del av EPA:s ståndpunkt att direktiv 2000/60 inte medförde något krav på att sjön skulle identifieras som vattenförekomst omfattad av det direktivet. Med anledning av EPA:s svar ansökte samhällsplaneringsmyndigheten om resning i det nationella målet. Den 16 april 2021 biföll den hänskjutande domstolen ansökan och beslutade att ta upp målet till förnyad prövning. Därvidlag har den hänskjutande domstolen framhållit att de uppgifter som EPA angav i sitt svar kan påverka utgången av det nationella målet och att kraven enligt nationell rättspraxis för resning i ett mål där dom har meddelats av High Court (Förvaltningsöverdomstolen) med god marginal är uppfyllda i det aktuella fallet.
22. Såvitt avser beslutet att begära förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen understrukit att det nationella målet aktualiserar frågan huruvida samtliga vattenförekomster, oberoende av sin storlek, måste bli föremål för karakterisering inom ramen för tillämpningen av direktiv 2000/60, så att en nationell domstol vid vilken talan har väckts rörande en ansökan om tillstånd för ett anläggningsprojekt som kan påverka en ytvattenförekomst har möjlighet att bedöma det anläggningsprojektet mot bakgrund av begreppen ”försämring” och ”god ytvattenstatus” i den mening som avses i det direktivet. I detta sammanhang har den hänskjutande domstolen nämnt dels EU-domstolens dom av den 1 juli 2015, Bund für Umwelt und Naturschutz Deutschland (C‑461/13, EU:C:2015:433), dels den omständigheten att EPA i betydande utsträckning har hänvisat till vägledningsdokument nr 2 och kommissionens praxis, dels avsaknaden av praxis från EU-domstolens sida i den aktuella frågan.
23. Mot denna bakgrund beslutade High Court (Förvaltningsöverdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) a) Är medlemsstaterna skyldiga att karakterisera och därefter klassificera alla vattenförekomster, oaktat deras storlek; närmare bestämt, finns det krav på att karakterisera och klassificera alla sjöar med en yta som understiger 0,5 km2?
b) I vilken utsträckning skiljer sig – i förekommande fall – kraven åt med avseende på vattenförekomster i skyddade områden?
2) Om svaret på fråga 1 a är jakande, får en behörig myndighet i samband med en bygglovsansökan godkänna ett projekt som kan påverka vattenförekomsten innan denna har karakteriserats och klassificerats?
3) Om svaret på fråga 1 a är nekande, vilka skyldigheter har den behöriga myndigheten när den fattar beslut om en bygglovsansökan som kan påverka en vattenförekomst som inte har karakteriserats och/eller klassificerats?”
24. Skriftliga yttranden har inkommit till EU-domstolen från Peter Sweetman, från samhällsplaneringsmyndigheten, från den irländska, den franska, den nederländska och den polska regeringen och från kommissionen.
IV. Bedömning
A. Den första frågan, led a
25. Den hänskjutande domstolen har i allt väsentligt ställt sin första fråga, led a, för att få klarhet i huruvida artiklarna 5 och 8 i direktiv 2000/60 ska tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att karakterisera och klassificera alla sjöar med en yta som understiger 0,5 km2.
26. Syftet med direktiv 2000/60 är enligt artikel 1 a i detta att upprätta en ram för skyddet av bland annat inlandsytvatten för att hindra ytterligare försämringar och skydda och förbättra statusen hos akvatiska ekosystem och, såvitt avser deras vattenbehov, även terrestra ekosystem och våtmarker som är direkt beroende av akvatiska ekosystem.
27. För det ändamålet föreskrivs det i artikel 4.1 i det direktivet två olika mål, vilka dock har ett nära samband. För det första ska medlemsstaterna enligt artikel 4.1 a i, såvitt avser ytvatten, vid genomförande av de åtgärdsprogram som anges i förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikt genomföra alla åtgärder som är nödvändiga för att förebygga en försämring av statusen i alla ytvattenförekomster, om inte annat följer av tillämpningen av artikel 4.6 och 4.7 och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4.8 (alltså har de en skyldighet att förebygga försämring). För det andra ska medlemsstaterna enligt artikel 4.1 a ii och iii skydda, förbättra och återställa alla ytvattenförekomster i syfte att uppnå en god status senast vid utgången av år 2015 (alltså har de en skyldighet att förbättra).(13)
28. Till säkerställande av att medlemsstaterna uppnår dessa miljömål innehåller direktivet ett antal bestämmelser, bland annat artiklarna 3, 5, 8, 11 och 13 samt bilaga V, genom vilka det inrättas ett komplicerat förfarande som omfattar flera noggrant reglerade steg i syfte att göra det möjligt för medlemsstaterna att genomföra nödvändiga åtgärder på grundval av särdrag och kännetecken hos de vattenförekomster som har identifierats på deras territorium.(14)
29. För att kunna uppnå miljömålen enligt artikel 4 i direktiv 2000/60 behöver medlemsstaterna närmare bestämt, såsom framgår av EU-domstolens praxis, ha en helhetsbild av de berörda vattenförekomsternas egenskaper. För detta ändamål ska medlemsstaterna, i enlighet med artikel 3 i det direktivet,(15) för det första identifiera avrinningsområden, hänföra dem till avrinningsdistrikt och utse behöriga myndigheter. Därefter ska de göra en sådan karakterisering av vattenförekomster som föreskrivs i artikel 5.1 i direktivet och i bilagorna II och III till detta. Enligt artikel 5.1 ska varje medlemsstat se till att det för varje avrinningsdistrikt inom dess territorium utförs en analys av dess karakteristika, en översyn av konsekvenserna av mänsklig verksamhet för ytvattnets status och en ekonomisk analys av vattenanvändningen, i enlighet med de tekniska specifikationer som anges i bilagorna II och III.(16)
30. Bland dessa tekniska specifikationer rör avsnitt 1 i bilaga II ytvatten, och i avsnitt 1.1 anges de krav som medlemsstaterna, efter att ha fastställt ytvattenförekomsternas lokalisering och gränser, måste uppfylla när de genomför en första karakterisering av alla sådana förekomster.(17) Därvidlag föreskrivs i avsnitt 1.1 i att det ska fastställas till vilken av ett antal ytvattenkategorier – ”floder, sjöar, vatten i övergångszon[,] kustvatten [eller] konstgjord[a] eller … kraftigt modifierad[e] ytvattenförekomst[er]” – som ytvattenförekomsterna inom ett avrinningsdistrikt hör. I avsnitt 1.1 ii anges att det för varje ytvattenkategori ska göras en differentiering efter typ av ytvattenförekomsterna inom avrinningsdistriktet och att dessa typer ska vara de som i avsnitt 1.2 definieras med användning av antingen ”system A” eller ”system B”. I avsnitt 1.1 iii slås fast att om system A används, ska ytvattenförekomsterna inom avrinningsdistriktet först delas in i ekoregioner i enlighet med de geografiska områden som fastställs i avsnitt 1.2, varefter vattenförekomsterna inom varje ekoregion ska differentieras efter typ av ytvattenförekomst i enlighet med de deskriptorer som anges i tabellerna för system A.
31. I det aktuella fallet vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en sjö med en yta som understiger 0,5 km2 måste bli föremål för karakterisering i den mening som avses i artikel 5.1 i direktiv 2000/60 och i bilaga II till detta och därefter bli föremål för klassificering i den mening som avses i artikel 8.1 i det direktivet och i bilaga V till detta. Som den hänskjutande domstolen också har påpekat, har det dessutom uppkommit en mer allmän fråga som går utöver fallet med en sådan sjö och rör huruvida det inom ramen för tillämpningen av det direktivet är nödvändigt att karakterisera och klassificera samtliga vattenförekomster i samtliga medlemsstater.
32. I artikel 2.5 i direktiv 2000/60 definieras en ”sjö” som en ”förekomst av stillastående inlandsytvatten”. Eftersom det i den definitionen inte hänvisas till ytan eller till några andra kriterier, är det inte nödvändigtvis uppenbart var gränsen går mellan ”sjöar” och andra förekomster av stillastående vatten som har en mindre yta, exempelvis tjärnar och gölar. I det aktuella fallet är det emellertid ostridigt att Loch an Mhuilinn är en sjö i den mening som avses i den ovannämnda artikel 2.5.
33. Såvitt avser sjöar nämns i avsnitt 1.2.2 i bilaga II till direktiv 2000/60, inom ramen för system A, en uppsättning deskriptorer som grundar sig på de aktuella vattenförekomsternas fysikaliska egenskaper, nämligen ”höjdtypologi”, ”djuptypologi baserad på medeldjupet” och ”geologi” samt ”storlekstypologi baserad på ytan”. Den sistnämnda deskriptorn preciseras enligt följande: ”0,5–1 km2”, ”1–10 km2”, ”10–100 km2” och ”> 100 km2”. Härav följer att deskriptorn avseende yta i system A fastställer en nedre gräns på 0,5 km2 för sjöar.
34. Med tanke på att det i artikel 5.1 i direktiv 2000/60 uttryckligen anges att karakteriseringen ska göras i enlighet med de tekniska specifikationerna i bland annat bilaga II, måste det konstateras att det direktivet inte medför någon skyldighet för medlemsstaterna, i den mån som de tillämpar system A, att karakterisera sjöar med en yta som understiger 0,5 km2.
35. Som svar på en skriftlig fråga från EU-domstolen har den hänskjutande domstolen uppgett att Irland använde system B vid karakterisering av ytvattenförekomster. I det systemet anges inga kvantitativa värden. Av avsnitt 1.2.2 i bilaga II till direktiv 2000/60 framgår såvitt avser sjöar att de faktorer bland de ”[f]ysikaliska och kemiska faktorer som bestämmer sjöns karakteristika och följaktligen den biologiska populationens struktur och sammansättning” som är obligatoriska vid användning av system B är höjd, breddgrad, längdgrad, djup, geologi och storlek. I avsnitt 1.1 iv i samma bilaga anges att om system B används, ”måste medlemsstaterna uppnå minst samma differentieringsnivå som skulle ha uppnåtts med användning av system A” och att ”[y]tvattenförekomsterna inom avrinningsdistriktet … följaktligen [ska] differentieras efter typ med användning av värdena för de obligatoriska deskriptorerna och de tilläggsdeskriptorer, eller den kombination av deskriptorer, som erfordras för att säkerställa att de typspecifika biologiska referensförhållandena kan härledas på ett tillförlitligt sätt”. Av detta följer, med tanke på att minimiytan enligt system A för krav på karakterisering av en sjö i enlighet med artikel 5 i direktiv 2000/60 är 0,5 km2, att en sjö måste ha den ytan för att en medlemsstat som använder system B nödvändigtvis måste behöva karakterisera den.
36. Den tolkningen får stöd i vägledningsdokument nr 2. Dokument av det slaget är visserligen inte rättsligt bindande,(18) men det är ändå intressant att notera att det i avsnitt 3.5 i detta, som rör ”mindre ytvattenenheter”, slås fast att syftet med direktiv 2000/60 är att upprätta en ”ram för skyddet av allt vatten, inbegripet inlandsytvatten, vatten i övergångszon, kustvatten och grundvatten”, men att ”ytvattnet inbegriper ett stort antal mycket små vattenenheter vilkas förvaltning kan medföra en enorm administrativ börda”.(19) I avsnitt 3.5 anges också att det i direktivet inte föreskrivs några gränsvärden för väldigt små ”vattenförekomster” och att ”medlemsstaterna har visst manöverutrymme när det gäller att avgöra huruvida målen för direktivet, vilka är tillämpliga på allt ytvatten, kan uppnås utan att varje mindre men ändå avgränsad och betydande ytvattenenhet behöver identifieras som vattenförekomst”, och därefter föreslås ett möjligt tillvägagångssätt för skyddet av sådana mindre enheter.(20)
37. Härvidlag ansluter jag mig till den irländska regeringens bedömning att om så betungande administrativa skyldigheter åläggs för mindre ytvattenenheter, kan fullgörandet av dessa komma att förbruka resurser som egentligen är avsedda för fullgörandet av särskilda skyldigheter enligt direktiv 2000/60 såvitt avser större vattenförekomster. Att sjöar med en yta som understiger 0,5 km2 inte behöver karakteriseras i den mening som avses i artikel 5 i det direktivet förefaller därför inte i sig vara oförenligt med det direktivets mål att förebygga försämring av ytvatten.
38. När en medlemsstat har karakteriserat sina ytvattenförekomster i den mening som avses i nämnda artikel 5, ska den klassificera dessas ekologiska status i enlighet med artikel 8 i direktiv 2000/60 och bilaga V till detta. Att medlemsstaterna saknar skyldighet att karakterisera sjöar vilkas yta understiger 0,5 km2 medför emellertid logiskt att de inte heller är skyldiga att klassificera sådana sjöars ekologiska status.(21) Tilläggas bör att direktiv 2000/60 inte utgör hinder för att medlemsstaterna, i fall där de anser detta befogat, utnyttjar sin möjlighet att karakterisera och klassificera sjöar vilkas yta understiger 0,5 km2.(22)
39. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att den första frågan ska besvaras så, att artiklarna 5 och 8 i direktiv 2000/60 ska tolkas så, att de inte innebär något krav på att medlemsstaterna ska karakterisera och klassificera samtliga sjöar vilkas yta understiger 0,5 km2.
B. Den första frågan, led b
40. Den hänskjutande domstolen har i allt väsentligt ställt sin första fråga, led b, för att få klarhet i huruvida svaret på den första frågan, led a, blir annorlunda om den berörda vattenförekomsten återfinns inom ett skyddat område i den mening som avses i direktiv 2000/60.
1. Huruvida frågan kan upptas till sakprövning
41. Jag finner för gott att erinra om att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet har anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl huruvida ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som har ställts avser tolkningen eller giltigheten av en unionsbestämmelse. Av detta följer att de frågor som ställs av nationella domstolar presumeras vara relevanta. En tolkningsfråga som har hänskjutits av en nationell domstol kan avvisas endast då det är uppenbart att den begärda tolkningen inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, då frågeställningen är hypotetisk eller då EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att den ska kunna ge ett användbart svar på de frågor som har ställts till den.(23)
42. I det aktuella fallet framgår det av begäran om förhandsavgörande att EPA i sitt svar hävdade att sjön inte uppfyllde kriteriet i fråga om belägenhet i ett skyddat område i den mening som avses i direktiv 2000/60. I sitt svar på en skriftlig fråga från EU-domstolen har den hänskjutande domstolen klargjort att sjön inte låg i ett skyddat område men var direkt knuten till det särskilda bevarandeområdet(24) Kilkieran Bay and Islands via en direkt intertidal förbindelse.(25)
43. Således kan det konstateras att sjön inte är belägen i ett skyddat område i den mening som avses i bilaga IV till direktiv 2000/60. Av det skälet anser jag att den första frågan, led b, är hypotetisk och därför inte kan upptas till sakprövning.
2. Prövning i sak
44. För den händelse att EU-domstolen skulle finna att den första frågan, led b, kan upptas till sakprövning, noterar jag att medlemsstaterna i synnerhet enligt artikel 4.1 c i direktiv 2000/60 såvitt avser skyddade områden i princip ska åstadkomma överensstämmelse med alla normer och mål senast 15 år efter tidpunkten för det direktivets ikraftträdande. I artikel 6 i samma direktiv föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att det upprättas ett eller flera register över skyddade områden. I artikel 8.1 tredje strecksatsen i direktivet anges vidare att programmen för övervakning av vattenstatusen såvitt avser skyddade områden ska kompletteras med specifikationerna i den unionslagstiftning enligt vilken de enskilda skyddade områdena upprättades.
45. Således föreskrivs det i direktiv 2000/60 att kompletterande kontroller är tillämpliga på skyddade områden. Däremot innehåller det direktivet inte någon bestämmelse som ändrar det territoriella tillämpningsområdet för skyldigheten att karakterisera och klassificera ytvattenförekomster, ett tillämpningsområde som slås fast i bilagorna II och V till det direktivet och som grundar sig på nämnda förekomsters fysikaliska egenskaper. Tilläggas ska också att medlemsstaterna, som jag har påpekat i punkt 38 i detta förslag till avgörande, har möjlighet att välja att karakterisera och därefter klassificera sjöar med en yta understigande 0,5 km2 som är belägna i skyddade områden.(26)
46. Mot denna bakgrund anser jag att svaret på den första frågan, led a, inte blir annorlunda om den berörda vattenförekomsten återfinns inom ett skyddat område i den mening som avses i direktiv 2000/60.
C. Den andra frågan
47. Den hänskjutande domstolen har – för den händelse att dess första fråga ska besvaras jakande – ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida direktiv 2000/60 ska tolkas så, att en behörig nationell myndighet får lämna tillstånd till ett anläggningsprojekt som kan påverka en ytvattenförekomst i ett fall där denna vattenförekomst inte har karakteriserats och klassificerats i den mening som avses i artikel 5 respektive 8 i det direktivet.
48. Mot bakgrund av mitt föreslagna svar på den första frågan anser jag att det saknas anledning att besvara den andra frågan.
D. Den tredje frågan
49. Den hänskjutande domstolen har – för den händelse att dess första fråga ska besvaras nekande – i allt väsentligt ställt sin tredje fråga för att få klarhet i huruvida direktiv 2000/60 ska tolkas så, att när en behörig nationell myndighet prövar en ansökan om tillstånd för ett anläggningsprojekt som kan påverka en sjö vilken på grund av sin ringa yta inte har blivit föremål för karakterisering och klassificering i den mening som avses i artikel 5 respektive 8 i det direktivet, omfattas den myndigheten av skyldigheter som är avsedda att säkerställa skyddet av den ifrågavarande vattenförekomsten.
50. Som jag har påpekat i punkt 28 i detta förslag till avgörande, innehåller direktiv 2000/60 ett antal bestämmelser, bland annat artiklarna 3, 5, 8, 11 och 13, genom vilka det inrättas ett komplicerat förfarande som omfattar flera noggrant reglerade steg i syfte att göra det möjligt för medlemsstaterna att genomföra nödvändiga åtgärder på grundval av särdrag och kännetecken hos de vattenförekomster som har identifierats på deras territorium.
51. I det aktuella fallet saknade den berörda medlemsstaten – såsom framgår av mitt föreslagna svar på den första frågan – skyldighet att genomföra en sådan karakterisering och klassificering av sjön som avses i artikel 5 respektive 8 i det direktivet. Frågan är därför i vilken mån det finns ett krav på genomförande av de därpå följande stegen i det förfarande för skydd av ytvattenförekomster som föreskrivs i direktivet. Eller, annorlunda uttryckt: faller små ytvattenförekomster generellt utanför tillämpningsområdet för direktiv 2000/60? Enligt min åsikt är så inte fallet.
52. Därvidlag är det lämpligt att hänvisa till EU-domstolens allmänna praxis med innebörden att artikel 4.1 a i direktiv 2000/60 inte endast är att anse som en programförklaring där det anges mål för förvaltningsplaneringen utan också har en tvingande verkan så snart den berörda vattenförekomstens ekologiska status har fastställts, i varje steg i det förfarande som föreskrivs i det direktivet. Denna bestämmelse innehåller således inte enbart principiella skyldigheter, utan den avser även enskilda projekt. Av detta följer – för det fall ett undantag inte har beviljats – att varje försämring av statusen hos en vattenförekomst måste förhindras, oberoende av den långsiktiga planeringen i förvaltningsplaner och åtgärdsprogram. Skyldigheten att förebygga en försämring av statusen hos ytvattenförekomster är bindande i varje skede av genomförandet av direktiv 2000/60 och är tillämplig på varje typ av och varje status hos en ytvattenförekomst för vilken en förvaltningsplan har eller borde ha antagits. Den berörda medlemsstaten är följaktligen skyldig att inte lämna tillstånd till ett projekt när detta är ägnat att försämra den aktuella vattenförekomstens status eller äventyra uppnåendet av en god status för ytvattenförekomster, såvida projektet inte omfattas av ett undantag enligt artikel 4.7 i det direktivet. Detta innebär att de behöriga myndigheterna enligt artikel 4 i direktiv 2000/60 är skyldiga att under tillståndsförfarandet avseende ett projekt och således före det att ett beslut fattas, kontrollera om projektet kan ha en negativ inverkan på vattnet som strider mot skyldigheterna att förebygga en försämring av och förbättra statusen hos ytvattenförekomster och grundvattenförekomster.(27)
53. Denna rättspraxis kan hänföras till det standardförfarande för skydd av vattenförekomster i medlemsstaterna som jag har nämnt i punkt 50 i detta förslag till avgörande, med tanke på att den innehåller hänvisningar bland annat till ”fastställande av den ekologiska statusen för en vattenförekomst” och till ”antagande av en förvaltningsplan” såsom grundförutsättningar. Med ledning av detta skulle man kunna dra slutsatsen att i fall – såsom i det nationella målet – där den ekologiska statusen inte har fastställts och ingen förvaltningsplan har antagits, ingår den berörda vattenförekomsten inte i tillämpningsområdet för direktiv 2000/60.
54. Vidare är det angivna syftet med artikel 4.1 a i direktivet att förebygga en försämring av statusen i alla ”ytvattenförekomster”. I artikel 2.10 i samma direktiv definieras ”ytvattenförekomst” som en avgränsad och ”betydande” ytvattenförekomst som till exempel en sjö, ett magasin, en å, flod eller kanal, ett vatten i övergångszon eller en kustvattensträcka. Den bestämmelsen skulle kunna tolkas så, att bland annat sjöar med liten yta inte utgör några ”betydande” ytvattenförekomster, såsom den irländska, den franska och den nederländska regeringen alla har gjort gällande.
55. Emellertid framgår det för det första av den rättspraxis som åsyftas i punkt 52 i detta förslag till avgörande att skyldigheten att förebygga en försämring av statusen hos ytvattenförekomster är tillämplig på ”varje typ av och varje status hos en ytvattenförekomst”. Syftet med direktiv 2000/60 är således inte endast att det förfarande som slås fast i detta ska iakttas utan även att bland annat allt inlandsytvatten ska skyddas, och det sistnämnda syftet måste ges företräde i ett fall där den berörda vattenförekomsten på grund av sin ringa yta inte har blivit föremål för karakterisering och klassificering i enlighet med bilaga II till direktivet.
56. För det andra är det såvitt avser uttrycket ”betydande ytvattenförekomst” i artikel 2.10 i direktiv 2000/60 lämpligt att se närmare på förarbetena till det direktivet. I sitt förslag till rådets direktiv om upprättande av en ram för gemenskapsåtgärder på området för vattenpolitik,(28) som lades fram den 26 februari 1997, definierade kommissionen i artikel 2.7 ”vattenförekomst” som en ”en avskiljd och homogen yt- eller grundvattenförekomst som till exempel ett grundvattenförande skikt, en sjö, en reservoar, en å-, flod- eller kanalsträcka, en flodmynning eller en kustvattensträcka”(29) och i artikel 2.8 ”betydande vattenförekomst” som ”alla vattenresurser, i enlighet med artikel 8, som är avsedda för uttag av dricksvatten från en individuell källa som tjänar mer än 15 hushåll”. Dessa definitioner behölls sedan inte när direktiv 2000/60 antogs, men det infördes inte någon definition av begreppet ”betydande” ytvattenförekomst i direktivet.
57. EU-domstolen har ställt en skriftlig fråga om vad som kan tänkas ha föranlett unionslagstiftaren att avstå från att använda det ursprungliga vattenförekomstbegreppet. Den irländska regeringen har i sitt svar gjort gällande att förarbetena ger stöd åt dess ståndpunkt att unionslagstiftarens avsikt var att slå fast en praktiskt användbar nedre gräns. Den nederländska regeringen har hävdat att uttrycket ”betydande förekomst” avser ett rumsligt kriterium, nämligen storleken. Kommissionen anser för sin del att det saknas grund för att knyta adjektivet ”betydande” till ett område vars yta uppgår till minst 0,5 km2, eftersom det av de olika språkversionerna av direktiv 2000/60 framgår att kvalificeringen av en vattenförekomst som ”avgränsad och betydande” snarare avser de topografiska egenskaperna än förekomstens storlek som sådan.
58. Härvidlag konstaterar jag att direktivet inte innehåller någon bestämmelse som knyter deskriptorerna i tabellerna för system A till begreppet avgränsad och ”betydande” ytvattenförekomst. Detta betyder att en ”ytvattenförekomst”, definierad som en ”avgränsad och betydande ytvattenförekomst som till exempel en sjö, ett magasin, en å, flod eller kanal, ett vatten i övergångszon eller en kustvattensträcka”, med anledning av uttrycket ”som till exempel” kan förstås så, att vad som åsyftas är en typ av vattenenhet, oberoende av dess storlek – det vill säga, i det aktuella fallet, varje ”sjö”. Med andra ord skulle en ytvattenförekomst som inte är ”betydande” kunna tänkas vara en vattenenhet som inte nämns i den definitionen, exempelvis en ”tjärn” eller en ”göl”.
59. Det är visserligen riktigt att deskriptorerna i tabellerna för system A tyder på att unionslagstiftaren inte har önskat att småsjöar ska bli föremål för karakterisering och klassificering i den mening som avses i artikel 5 respektive 8 i direktiv 2000/60, men av det direktivets systematik framgår likafullt att unionslagstiftarens avsikt har varit att få till stånd skydd av allt vatten i medlemsstaterna. De naturliga förbindelser som knyter samman ytvattnet gör dessutom också att kvaliteten hos en ytvattenenhet vars yta är liten (utan att vara försumbar) kan påverka kvaliteten hos en annan enhet som är större.(30) En sjö vars yta understiger 0,5 km2 ska därför skyddas enligt direktivet.
60. Av detta följer, såsom kommissionen påpekat, att när en behörig nationell myndighet tar emot en ansökan om tillstånd för ett anläggningsprojekt, är skyldigheten att förebygga försämring tillämplig på samtliga ytvattenförekomster som kan påverkas av projektet. För att den skyldigheten ska kunna iakttas, måste dessa vattenförekomster omfattas av det åtgärdsprogram som avses i artikel 11 i direktiv 2000/60.(31) Det programmet måste bland annat, i linje med vad som anges i artikel 11.3 e, inbegripa ”grundläggande åtgärder”, däribland åtgärder för reglering av uttag av sött ytvatten. Ett sådant åtgärdsprogram förefaller emellertid inte enligt min mening vara tillräckligt för att varje försämring av statusen hos en mindre vattenförekomst ska kunna förebyggas. Den rättspraxis som har nämnts i punkt 52 i detta förslag till avgörande ger i själva verket vid handen att det behöver göras en bedömning av det specifika projekt som är i fråga.
61. I samband med en ansökan om tillstånd för ett anläggningsprojekt måste den behöriga nationella myndigheten, enligt min mening, därför på ad hoc-basis fastställa statusen hos den berörda vattenförekomsten i syfte att förvissa sig om att projektet inte leder till någon försämring av denna status. Därvid anser jag att medlemsstaten, genom att analogt tillämpa artikel 5.1 i direktiv 2000/60, måste se till att det utförs en översyn av konsekvenserna av mänsklig verksamhet för dess status och en ekonomisk analys av vattenanvändningen. Det rör sig nämligen om att fastställa bedömningskriterier i den mån som skyldigheten att förebygga försämring av statusen hos en vattenförekomst, enligt domstolens praxis, omfattar varje förändring som skulle kunna äventyra genomförandet av det huvudsakliga målet med direktivet.(32) En sådan bedömning är tvivelsutan förenad med ofrånkomliga praktiska svårigheter när det inte tidigare har utförts någon karakterisering och klassificering men torde likafullt behöva genomföras för att skyddet av ytvattnet i EU ska kunna säkerställas.(33)
62. Såsom följer av den rättspraxis som anges i punkt 52 ovan avseende artikel 4.1 a i direktiv 2000/60 är den berörda medlemsstaten skyldig att inte lämna tillstånd till ett projekt när detta är ägnat att försämra den aktuella vattenförekomstens status eller äventyra uppnåendet av en god status för ytvattenförekomster, såvida projektet inte omfattas av ett undantag enligt artikel 4.7 i direktivet.
63. Jag föreslår därför att den tredje frågan ska besvaras så, att direktiv 2000/60 ska tolkas så, att inom ramen för ett tillståndsförfarande avseende ett projekt som berör en sjö vilken på grund av sin ringa yta inte har blivit föremål för karakterisering och klassificering, ska de behöriga nationella myndigheterna, genom att utföra en bedömning på ad hoc-basis, förvissa sig om att projektet inte kan leda till en försämring av statusen hos den berörda ytvattenförekomsten i den mening som avses i artikel 4.1 a i) i direktivet.
V. Förslag till avgörande
64. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) enligt följande:
1) Artiklarna 5 och 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område
ska tolkas så,
att de inte innebär något krav på att medlemsstaterna ska karakterisera och klassificera samtliga sjöar vilkas yta understiger 0,5 km2.
2) Direktiv 2000/60
ska tolkas så,
att inom ramen för ett tillståndsförfarande avseende ett projekt som berör en sjö vilken på grund av sin ringa yta inte har blivit föremål för karakterisering och klassificering, ska de behöriga nationella myndigheterna, genom att utföra en bedömning på ad hoc-basis, förvissa sig om att projektet inte kan leda till en försämring av statusen hos den berörda ytvattenförekomsten i den mening som avses i artikel 4.1 a i) i direktivet.