Mål T‑251/11

Republiken Österrike

mot

Europeiska kommissionen

”Statligt stöd – Elektricitet – Stöd till förmån för energiintensiva företag – Österrikisk lag om grön elektricitet – Beslut i vilket stödet förklaras vara oförenligt med den inre marknaden – Begreppet statligt stöd – Statliga medel – Huruvida stödet kan tillskrivas staten – Selektiv karaktär – Allmän gruppundantagsförordning – Maktmissbruk – Likabehandling”

Sammanfattning – Tribunalens dom (femte avdelningen) av den 11 december 2014

1.      Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Kortfattad framställning av grunderna för talan

(Tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1)

2.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Stöd som härrör från statliga medel – Obligatorisk mekanism för köp av grön elektricitet till ett högre pris än marknadspriset, för att främja produktion av grön elektricitet – Mekanism som förvaltas av ett aktiebolag enligt en statlig koncession – Finansierad av samtliga slutförbrukare – Slutförbrukarnas bidrag betraktas som en skatteliknande avgift – Åtgärd som avser en partiell befrielse till förmån för energiintensiva företag – Åtgärd som innebär användning av statliga medel

(Artikel 107.1 FEUF)

3.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Beviljande av fördelar som kan tillskrivas staten – Stödmekanism som införts genom lag – Omfattas

(Artikel 107.1 FEUF)

4.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Stödmottagarna beviljas en fördel – Åtgärder avsedda att kompensera eventuella konkurrensnackdelar som drabbar nationella energiintensiva företag i förhållande till andra företag som är elkonsumenter – Omfattas

(Artikel 107.1 FEUF)

5.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Åtgärdens selektiva karaktär – Undantag från det allmänna skattesystemet – Motiveras av det aktuella systemets art och struktur – Bevisbörda

(Artikel 107.1 FEUF)

6.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Åtgärdens selektiva karaktär – Bedömningskriterier – Hänsyn till tidigare praxis – Omfattas inte – Åsidosättande av principen om likabehandling – Föreligger inte

(Artikel 107.1 FEUF)

7.      Stöd som ges av en medlemsstat – Förbud – Undantag – Stöd som kan anses vara förenligt med den inre marknaden – Stöd till miljöskydd – Riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd – Tillämpningsområde – Obligatorisk mekanism för köp av grön elektricitet till ett högre pris än marknadspriset – Finansierad av slutförbrukarna i form av en avgift som kan betraktas som en skatteliknande avgift – Åtgärd som avser en partiell befrielse till förmån för energiintensiva företag – Omfattas

(Artikel 107.3 FEUF; kommissionens meddelande 2008/C 82/01, punkterna 58, 59, 70 och 151)

8.      Stöd som ges av en medlemsstat – Förbud – Undantag – Stöd som kan anses vara förenligt med den inre marknaden – Stöd till miljöskydd – Riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd – Stöd i form av nedsättningar av eller befrielser från miljöskatter – Nedsättningar av miljöskatter som hänför sig till icke harmoniserad beskattning – Kommissionens undersökning av huruvida stödet är nödvändigt och proportionerligt och av dess verkan – Talan om ogiltigförklaring av det beslut genom vilket stödet förklaras vara oförenligt med den inre marknaden – Medlemsstatens bevisbörda

(Artikel 107.3 FEUF; kommissionens meddelande 2008/C 82/01, punkterna 151–159)

9.      Stöd som ges av en medlemsstat – Förbud – Undantag – Kategorier av stöd, angivna i lagstiftning, som kan anses vara förenliga med den inre marknaden – Förordning nr 800/2008 – Undantag som föreskrivs för stöd i form av nedsättningar av miljöskatter – Tillämpningskriterier – Avgifter som är harmoniserade på unionsnivå

(Artikel 107.3 FEUF; kommissionens förordning nr 800/2008, artikel 25)

1.      Se domen.

(se punkterna 26–31)

2.      Såvitt avser prövningen, mot bakgrund av artikel 107.1 FEUF, av en nationell bestämmelse som är avsedd att främja produktionen av grön elektricitet dels genom att varje producent av grön elektricitet garanteras inköp till ett fast pris av hela mängden grön elektricitet som är högre än elpriset på marknaden, dels genom att de kostnader som således uppstår för eldistributörerna övervältras på elkonsumenterna genom ett obligatoriskt pristillägg vid köp av grön elektricitet, begick kommissionen inte något misstag när den bedömde att den fördel som föreskrivs till nytta för energiintensiva företag, vilka har rätt att på begäran medges befrielse från skyldigheten att köpa grön elektricitet mot betalning av en kompensationsavgift, utgjorde användning av statliga medel, även om denna mekanism förvaltades av en clearingcentral för grön elektricitet vars utförande av uppdraget var föremål för en koncession som beviljats ett privat aktiebolag beträffande vilket de privat kontrollerade aktieägarna innehade 50,4 procent av aktierna.

Nämnda aktiebolag har enligt nationell lag nämligen uppdraget att förvalta systemet med stöd till produktionen av elektricitet från förnybara energikällor. Det system som föreskrivs i denna lag kan definieras som en statlig koncession, då de ifrågavarande medlen uteslutande betalas för ändamål av allmänintresse som fastställs av den nationella lagstiftaren. Det obligatoriska pristillägget vid köp av grön elektricitet betraktas dessutom som en skatteliknande avgift som läggs på elektricitet och som fastställs av en myndighet, och detta för det allmännas intresse och utifrån ett objektivt kriterium. Det är följaktligen möjligt att kvalificera de ifrågavarande beloppen som medel med statligt ursprung som utgör en skatteliknande avgift.

Även om det organ som har uppdraget att förvalta systemet med stöd till produktionen av elektricitet från förnybara energikällor framställs som ett privat aktiebolag är detta organs handlande inom ramen för koncessionen för utförande av den uppgift som åligger clearingcentralen för grön elektricitet inte ett handlande som kännetecknar en ekonomisk enhet som agerar fritt på marknaden i syfte att göra vinster, utan ett handlande för vilket den nationella lagstiftaren har avgränsat utförandet av koncessionen i fråga. Det faktum att det sker en sådan strikt kontroll av att nämnda organs agerande överensstämmer med de tillämpliga bestämmelserna bekräftar i detta hänseende slutsatsen att organ inte agerar för sin egen räkning och fritt, utan i egenskap av förvaltare som verkställer en koncession avseende ett stöd som beviljas med statliga medel.

Det var under dessa förhållanden med rätta som kommissionen hävdade att den fördel som föreskrivs till nytta för energiintensiva företag i förevarande fall framstår som en belastning för staten, eftersom varje sänkning av beloppet för den avgift för vilken de är betalningsskyldiga kan anses ha medfört att staten förlorar intäkter.

(se punkterna 67, 68, 70, 72, 75, 76 och 83)

3.      Se domen.

(se punkterna 85–87)

4.      Se domen.

(se punkterna 94 och 111–116)

5.      Begreppet statligt stöd avser inte sådana statliga åtgärder som innebär att företag behandlas olika, och som således i princip är selektiva, när denna skillnad följer av arten av eller strukturen på det system som åtgärderna utgör en del av. Undantag från skatteplikt som följer av ett mål som saknar koppling till det skattesystem som det omfattas av måste däremot uppfylla de krav som följer av artikel 107.1 FEUF.

För att bedöma om den aktuella fördelen är selektiv har definitionen av referensramen dessutom större betydelse när det gäller skatteåtgärder, eftersom själva förekomsten av en fördel bara kan fastställas i förhållande till en beskattning som definieras som ”normal”. För att en nationell skatteåtgärd ska kunna kvalificeras som ”selektiv” ska det således för det första slås fast och undersökas vilket allmänt skattesystem eller ”normalt” skattesystem som är tillämpligt i den berörda medlemsstaten. Det är i förhållande till det allmänna skattesystemet eller ”normala” skattesystemet som den eventuella selektiva karaktären av den fördel som beviljats genom den ifrågavarande skatteåtgärden därefter ska bedömas och fastställas genom att det visas att åtgärden avviker från det allmänna systemet i det att den medför att skillnader görs i behandlingen av näringsidkare som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i jämförbara situationer med hänsyn till det mål som uppställts för skattesystemet i medlemsstaten.

Det ankommer i detta sammanhang på den medlemsstat som har infört bestämmelser som medför att företag behandlas olika i fråga om skatter och avgifter att visa att dessa bestämmelser verkligen motiveras av det aktuella systemets art och struktur.

(se punkterna 96, 97 och 117)

6.      Se domen.

(se punkterna 123–130)

7.      Se domen.

(se punkterna 155–165)

8.      Såvitt avser stöd i form av nedsättning av eller befrielse från miljöskatter framgår det av punkt 152 och följande punkter i riktlinjerna för statligt stöd till miljöskydd att det däri hänvisas till två typer av undersökningar av huruvida nedsättningar av miljöskatter är förenliga med den inre marknaden, beroende på om de ifrågavarande skatterna är harmoniserade eller ej och om de understiger den lägsta tillåtna gemenskapsnivån för energibeskattning.

Vad särskilt avser stöd i form av nedsättning av miljöskatter, som hänför sig till icke harmoniserad beskattning, framgår det av punkterna 154–159 i nämnda riktlinjer att kommissionen, vid undersökningen av huruvida nämnda stöd är förenliga med den inre marknaden, tar fasta på information som lämnats av unionens medlemsstater, för att analysera de aktuella skatteordningarna, och för att särskilt pröva om stödet är nödvändigt och proportionerligt och vilka verkningar det har på de relevanta ekonomiska sektorerna.

Om kommissionen drar slutsatsen, mot bakgrund av de uppgifter som den förfogar över, att ett stöd i form av nedsättning av miljöskatter är oförenligt med den inre marknaden, ankommer det på den berörda medlemsstaten att visa att det aktuella stödet borde vara föremål för befrielse från skatt. För att styrka att kommissionen har gjort en sådan uppenbart oriktig bedömning av omständigheterna, som skulle kunna motivera att det aktuella beslutet ogiltigförklaras, ska den bevisning som har ingetts av medlemsstaten vara tillräcklig för att medföra att de bedömningar av omständigheterna som återges i beslutet i fråga förlorar sin trovärdighet.

(se punkterna 167 och 178–180)

9.      Se domen.

(se punkterna 200–203)