Mål T‑393/10

(publicering i utdrag)

Westfälische Drahtindustrie GmbH m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Den europeiska marknaden för stål för spännarmering – Fastställande av priser, uppdelning av marknaden och utbyte av känsliga affärsuppgifter – Komplex överträdelse – En enda, fortlöpande överträdelse – Avståndstagande – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Likabehandling – Principen om att påföljder och sanktionsåtgärder ska vara individuella – Bedömning av betalningsförmåga – Kommissionens tillkännagivande om samarbete 2002 – 2006 års riktlinjer för beräkning av böter – Obegränsad behörighet”

Sammanfattning – Tribunalens dom (sjätte avdelningen) av den 15 juli 2015

1.      Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Begrepp – Rättsakter som har bindande rättsverkningar – Skrivelse från en generaldirektör vid kommissionen genom vilken en begäran om nedsättning av böter som ett företag påförts för överträdelse av konkurrensreglerna avslås – Skrivelse genom vilken företagets betalningsförmåga bedöms annorlunda än i det ursprungliga beslutet – Rättsakt som inte enbart är bekräftande – Upptagande till sakprövning

(Artikel 263 FEUF)

2.      Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Berättigat intresse av att få saken prövad – Beslut av kommissionen genom vilket böter har påförts för brott mot konkurrensreglerna – Unionsdomstolens obegränsade rätt att pröva och ändra beslutet med beaktande av den rättsliga och faktiska situation som råder vid beslutstillfället – De sanktionsbelagda företagens intresse av att få kommissionens bedömning av de rättsliga och faktiska omständigheterna prövade i domstol

(Artikel 101 FEUF och artikel 263 FEUF)

3.      Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Överträdelser – Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse – Ett företag tillskrivs ansvar för hela överträdelsen – Villkor – Förekomsten av en samlad plan – Bedömning – Övergångsperiod mellan två delar av en enda överträdelse – Följder

(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 25.1)

4.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen genom vilket en överträdelse fastställs – Det ankommer på kommissionen att lägga fram bevis för överträdelsen och dess varaktighet – Bevisbördans omfattning – Precisionsnivå som krävs för den bevisning som kommissionen lägger till grund för sin bedömning – En rad indicier – Beviskrav som åläggs företag som bestrider överträdelsen eller dess varaktighet – Öppet avståndstagande

(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53)

5.      Unionsrätt – Principer – Grundläggande rättigheter – Oskuldspresumtion – Förfarande på konkurrensområdet – Tillämplighet – Räckvidd – Följder

(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53)

6.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Bedömning av motiveringsskyldigheten med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet – Krav på att ange samtliga faktiska och rättsliga omständigheter – Föreligger inte

(Art. 296 TFUE)

7.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Muntligt hörande av företagen – Företag som beretts möjlighet att yttra sig muntligen över kommissionens invändningar – Begäran om att få yttra sig på nytt över begäran om nedsättning av böterna på grundval av bedömningen av företagets betalningsförmåga – Avslag – Åsidosättande av rätten att yttra sig – Föreligger inte

(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.2 a; rådets förordning nr 1/2003, artikel 27.1)

8.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Beräkningsmetod som fastställs i kommissionens riktlinjer – Skyldighet för kommissionen att tillämpa riktlinjerna under iakttagande av principerna om likabehandling och om skydd för berättigade förväntningar

(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2006/C 210/02)

9.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Justering av grundbeloppet – Betalningsförmåga – Skyldighet att beakta att det berörda företaget går med förlust – Föreligger inte – Företagets faktiska betalningsförmåga i en viss ekonomisk kontext och i ett samhällssammanhang – Beaktande – Villkor

(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 35)

10.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Unionsdomstolens obegränsade prövningsrätt – Räckvidd – Åsidosättande av rätten till ett effektivt domstolsskydd – Föreligger inte

(Artikel 101 FEUF och 261 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; rådets förordning nr 1/2003, artikel 31; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 35)

11.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Justering av grundbeloppet – Betalningsförmåga – Unionsdomstolens obegränsade prövningsrätt – Kommissionen har gjort en felaktig bedömning – Ogiltigförklaring – Unionsdomstolens utövande av sin obegränsade prövningsrätt

(Artikel 101 FEUF och artikel 261 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2, och artikel 31; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 35)

1.      Vad beträffar möjligheten att uppta en talan om ogiltigförklaring utgör åtgärder som har sådana bindande rättsverkningar som kan påverka tredjemans intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning, sådana rättsakter som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF. I detta sammanhang ska avseende fästas vid innehållet i den aktuella akten, medan den form i vilken akten har antagits i princip saknar betydelse i detta avseende. Det är alltså endast en sådan rättsakt genom vilken dess upphovsman entydigt och slutgiltigt gör ett ställningstagande, i en form som möjliggör en identifiering av dess karaktär, som utgör ett beslut som kan vara föremål för en talan om ogiltigförklaring, dock under förutsättning att beslutet inte utgör en bekräftelse på en tidigare rättsakt. För det fall den rättsakt mot vilken talan väcks är en rent bekräftande rättsakt kan talan prövas i sak endast om talan har väckts mot den bekräftade rättsakten inom föreskriven tid. Om en sökande låter klagotiden gå till ända för ett beslut som otvetydigt har rättsliga följder som påverkar dennes intressen och som obligatoriskt omfattar denne, kan vederbörande alltså inte återställa denna frist genom att begära att institutionen ska ompröva sitt beslut och därefter föra talan mot ett avslag som bekräftar det tidigare beslutet.

I samband med ett beslut genom vilket böter påförs för brott mot konkurrensreglerna kan en skrivelse i vilken en generaldirektör vid kommissionen dels har uppskattat det sanktionsbelagda företagets betalningsförmåga med beaktande av andra faktiska och rättsliga omständigheter än dem som bedömdes i det ursprungliga beslutet, dels anger ett annat skäl för att neka nedsättning av böterna än det som det ursprungliga beslutet grundade sig på inte anses utgöra enbart en bekräftelse av det ursprungliga beslutet.

(se punkterna 98‒102 och 107)

2.      I samband med en talan om ogiltigförklaring av ett kommissionsbeslut genom vilket böter påförs för brott mot konkurrensreglerna, hindrar inte det faktum att unionsdomstolen utövar sin obegränsade behörighet att den prövar kommissionens bedömning av de faktiska och rättsliga omständigheterna, utan förutsätter att den gör det, när detta, i enlighet med den kontradiktoriska principen, har anförts av sökandena – med undantag för om det rör sig om grunder som omfattas av tvingande rätt och som unionsdomstolen är skyldig att pröva ex officio. En domstol med obegränsad behörighet ska, när den bedömer att det är motiverat att utöva sin behörighet att ändra beslut, i princip utgå från den rättsliga och faktiska situation som föreligger den dag då den meddelar sitt beslut. Denna skyldighet innebär emellertid inte att de företag mot vilka kommissionen vidtagit sanktionsåtgärder på grund av överträdelse av artikel 101 FEUF inte längre har något intresse av att domstolskontrollen även omfattar frågan huruvida kommissionens bedömning av de faktiska och rättsliga omständigheterna var välgrundad mot bakgrund av det faktiska och rättsliga läget som rådde den dag då kommissionen gjorde denna bedömning.

Den möjligheten att unionsdomstolen beslutar att utöva sin obegränsade behörighet med avseende på bedömningen av de sanktionsbelagda företagens betalningsförmåga medför således inte att det saknas anledning att pröva de bedömningar som gjorts i en skrivelse i vilken en generaldirektör vid kommissionen har bedömt dessa företags betalningsförmåga med beaktande av andra faktiska och rättsliga omständigheter än dem som bedömdes i det ursprungliga beslutet.

(se punkt 109)

3.      Se domen.

(se punkterna 141‒147, 152‒155, 158, 161, 163 och 189‒191)

4.      Se domen.

(se punkterna 166‒171, 188 och 194)

5.      Se domen.

(se punkt 172)

6.      Se domen.

(se punkt 272)

7.      Under det administrativa förfarandet i konkurrensärenden, när ett hörande har anordnats före antagandet av ett beslut om påförande av böter, ska kommissionen inte anordna ett nytt hörande med avseende på en begäran av nedsättning som ett sanktionsbelagt företag har ingett med anledning av bedömningen av dess betalningsförmåga.

Det föreskrivs nämligen inte i artikel 27.1 i förordning nr 1/2003 att ett sådant hörande ska anordnas. Denna bestämmelse ger nämligen endast företaget en rätt att yttra sig över de av kommissionens invändningar som kommissionen avser att lägga till grund för sitt beslut. Bedömningen av ett företags betalningsförmåga utgör emellertid inte en invändning som kan ligga till grund för ett beslut genom vilket en överträdelse av artikel 101 FEUF beivras, utan en möjlighet för kommissionen att beakta ett visst antal omständigheter som anförts till stöd för en ansökan om nedsättning, som grundas på skäl som är oberoende av de omständigheter som utgör överträdelsen.

Vidare innebär inte heller artikel 41.2 a i stadgan om de grundläggande rättigheterna en rätt för ett företag att bli hört innan det fattas ett beslut angående dess betalningsförmåga när detta beslut vilar på uppgifter som företaget självt har lämnat. Ett sådant beslut utgör förvisso en enskild åtgärd som berör den enskilde negativt i den mening som avses i denna bestämmelse. Inte desto mindre måste den rätt att bli hörd som föreskrivs i denna artikel anses ha iakttagits i en situation som den nu aktuella, där beslutet grundade sig endast på uppgifter som lämnats av den som ansökt om nedsättning och på rättsliga och faktiska omständigheter som denne var medveten om.

Det är riktigt att kommissionen enligt artikel 41.2 a i stadgan om de grundläggande rättigheterna är skyldig att låta ett företag, som lämnat en ansökan om nedsättning på grund av sin betalningsförmåga, yttra sig över de faktiska eller rättsliga omständigheter som kommissionen avser lägga till grund för att avslå denna ansökan, förutsatt att det inte är detta företag som har lämnat uppgift om dessa omständigheter till kommissionen. Den omständigheten att kommissionen bedömer att de uppgifter som överlämnats inte är övertygande är däremot inte i sig en omständighet som gör att kommissionen måste delge denna bedömning innan den fattar beslut angående ansökan om nedsättning.

(se punkterna 279‒283)

8.      Se domen.

(se punkt 287)

9.      Se domen.

(se punkterna 288‒296)

10.    Se domen.

(se punkterna 297‒302)

11.    På konkurrensområdet, i den mån tillämpningen av punkt 35 i kommissionens riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 utgör den sista omständighet som beaktas vid fastställandet av de böter som ska åläggas företag för överträdelse av artikel 101 FEUF, omfattas bedömningen av de bötfällda företagens betalningsförmåga av den obegränsade behörighet som föreskrivs i artikel 261 FEUF och i artikel 31 i förordning nr 1/2003. De misstag som kommissionen har begått i samband med bedömningen av de sanktionsbelagda företagens betalningsförmåga är av den arten att de kan leda till en ogiltigförklaring av dess beslut i den mån böter har ålagts nämnda företag och motiverar att unionsdomstolen utövar sin obegränsade prövningsrätt.

I det avseendet, och i en situation där de berörda företagen, efter att ha mottagit ett meddelande om invändningar, har överfört finansiella medel till andra företag i samma företagsgrupp, är inte den omständigheten att den bristande betalningsförmågan hade sin grund i diskretionära beslut angående företagets förvaltning i sig skäl nog för att avslå en ansökan om nedsättning av böterna. Kommissionen är skyldig att, vid bedömningen av betalningsförmågan, beakta skälen för att dessa överföringar gjordes. De finansiella stöd som beviljats andra företag i företagsgruppen kan ha varit nödvändiga för att finansiera förvärv som genomförts innan meddelandet om invändningar skickades. Kommissionen bör i förekommande fall göra bedömningen att sådana finansiella överföringar inte kommer att inverka på bedömningen av den berörda företagsgruppens betalningsförmåga.

För att avslå en ansökan om nedsättning av böterna kan inte kommissionen bortse från att det berörda företaget har styrkt att det omöjligen vare sig kunde betala hela det bötesbelopp som företaget hade påförts genom en enda överföring eller beviljas finansiering eller ens en bankgaranti, motsvarande det beloppet.

Även om unionsdomstolen i det sammanhanget, mot bakgrund av de fel som kommissionens beslut är behäftat med, ogiltigförklarar nämnda beslut i den mån de berörda företagen däri åläggs böter, finns det ingenting som hindrar att domstolen i fråga, i samband med utövandet av sin obegränsade prövningsrätt, fastställer att böterna inte ska sättas ned på grund av företagets betalningsförmåga och förpliktar det att betala lika höga böter som dem som fastställdes i det ogiltigförklarade beslutet.

(se punkterna 297, 311, 319, 321, 328, 332, 357 och 358)