Language of document : ECLI:EU:F:2007:12

PERSONALDOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 16 januari 2007

Mål F-126/05

Andrea Borbély

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Tjänstemän – Ersättning för utlägg – Bosättningsbidrag – Dagtraktamente – Resekostnader vid tillträde av tjänst – Ort där tjänstemannen rekryterades – Obegränsad behörighet”

Saken: Talan väckt av Andrea Borbély enligt artikel 236 EG och 152 EA med yrkande om ogiltigförklaring av kommissionens beslut att inte bevilja henne bosättningsbidrag, dagtraktamente och ersättning för resekostnader i samband med att hon tillträdde sin tjänst samt yrkande om att kommissionen skall förpliktas att betala ut de ovannämnda bidragen och att ersätta de ovannämnda kostnaderna.

Avgörande: Kommissionens beslut av den 2 mars 2005 ogiltigförklaras i den del sökanden inte beviljades bosättningsbidrag enligt artikel 5.1 i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna och dagtraktamente enligt artikel 10.1 i denna bilaga. Kommissionen skall betala nämnda ersättningar till sökanden i enlighet med gällande bestämmelser i tjänsteföreskrifterna jämte dröjsmålsränta från de datum då respektive ersättningar förföll till betalning till och med den dag då betalning sker. Dröjsmålsräntan skall vara två procentenheter högre än den räntesats som under den ifrågavarande tidsperioden fastställts av Europeiska centralbanken för sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner. Talan ogillas i övrigt. Vardera parten skall bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Ersättning för utlägg – Bosättningsbidrag – Dagtraktamente

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artiklarna 5 och 10; rådets förordning nr 723/2004)

2.      Tjänstemän – Ersättning för utlägg – Kostnader för resan från den ort där tjänstemannen rekryterades till anställningsorten

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artiklarna 4, 5, 7.1 a och 10)

3.      Tjänstemän – Talan – Föremål för talan – Föreläggande riktat till administrationen – Obegränsad behörighet – Krav på betalning

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91.1; bilaga VII, artiklarna 5 och 10)

1.      Det första alternativa villkoret i artikel 5 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna för att bosättningsbidrag skall beviljas avskaffades genom förordning nr 723/2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna. Enligt det villkoret krävdes det att det förelåg rätt till utlandstillägg för att bosättningsbidrag skulle beviljas. Avskaffandet av det alternativa villkoret skall tolkas så, att gemenskapslagstiftaren har velat återinföra lika villkor angående beviljandet av bosättningsbidrag för alla personer som tillträder en tjänst vid en gemenskapsinstitution, efter att ha bott och arbetat i den stat i vilken institutionen är belägen. Hädanefter är de personer som, innan de tillträdde en tjänst vid en gemenskapsinstitution, arbetade för en stat eller en internationell organisation skyldiga att, i likhet med gemenskapstjänstemännen, styrka att de uppfyller villkoret i artikel 5 i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna, det vill säga att de varit tvungna att byta bostadsort för att uppfylla villkoren i artikel 20 i tjänsteföreskrifterna. Den omständigheten att två kategorier av tjänstemän likställs med varandra innebär dock inte att lagstiftaren även har velat ändra innehållet i det aktuella villkoret. Villkoret är likalydande i såväl den tidigare som den nuvarande versionen av artikel 5 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Begreppet bostadsort skall således förstås som den ort där tjänstemannen eller den anställde har sina huvudsakliga intressen.

Den faktiska bostadsorten är endast en av flera faktorer för att avgöra var tjänstemannen har sina huvudsakliga intressen. Denna uppfattning stöds av ändamålet med artikel 5 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, vilket är att kompensera för de kostnader som är förknippade med den situation som en tjänsteman som fått fast anställning befinner sig i. Denne går från en oviss till en säker situation och måste kunna bosätta och integrera sig varaktigt på anställningsorten på obestämd och lång tid. Den omständigheten att det finns en tillfällig bostad, bland annat en bostad som har använts i tjänsten, på den ort där den institution vid vilken tjänstemannen är anställd är belägen strider inte alltid mot ändamålet för bosättningsbidraget, vilket är att kompensera för de olägenheter som inte normalt förorsakas de personer som har sina huvudsakliga intressen på samma ort som anställningsorten.

Det förhåller sig på samma sätt beträffande dagtraktamentet, vars ändamål är att kompensera för de kostnader och olägenheter som är följden av den ovissa situation som gäller för den tjänsteman som fullgör sin provanställningsperiod, bland annat på grund av att tjänstemannen under denna tid behöver ha kvar sin tidigare bostad. Villkoret i fråga om byte av bostadsort i artiklarna 5 och 10 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna skall således tolkas på samma sätt.

(se punkterna 44 och 47–49)

Hänvisning till

förstainstansrätten den 12 december 1996, Monteiro da Silva mot kommissionen, T‑74/95, REGP 1996, s. I‑A‑583 och II‑1559, punkterna 63 och 64;
den 12 december 1996, Mozzaglia mot kommissionen, T‑137/95, REGP 1996, s. I‑A‑619 och II‑1657, punkt 57; den 20 augusti 1998, Collins mot regionkommittén, T‑132/97, REGP 1998, s. I‑A‑469 och II‑1379, punkt 41; den 13 december 2004, E mot kommissionen, T‑251/02, REGP 2004, s. I‑A‑359 och II‑1643, punkt 100 ; den 13 september 2005, Recalde Langarica mot kommissionen, T‑283/03, REGP 2005, s. I‑A‑235 och II‑1075, punkt 176

2.      Ändamålet med artikel 7.1 a i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna är att gemenskaparbetsgivaren skall bära de kostnader som tjänstemannen har haft för resan från den ort där denne rekryterades till anställningsorten. I syfte att beakta detta ändamål skall den ort där tjänstemannen har sina huvudsakliga intressen bestämmas. Den orten är den ort där tjänstemannen är stadigvarande bosatt och motsvarar således den ort där tjänstemannen rekryteras. Vid bestämmandet av den ort där tjänstemannen har sina huvudsakliga intressen skall det, liksom vid fastställandet enligt artikel 4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna av den ort där tjänstemannen är stadigvarande bosatt, fästas särskild vikt vid den ort där tjänstemannen är faktiskt bosatt, i synnerhet den ort där denne var anställd vid sin rekrytering. Tjänstemannen har inte några resekostnader om denne, oberoende av var den ort där denne har sina huvudsakliga intressen enligt artiklarna 5 och 10 i tjänsteföreskrifterna är belägen, vid tidpunkten för sin rekrytering redan av yrkesmässiga skäl befann sig på den blivande anställningsorten.

Det förhåller sig inte på annat sätt även om den blivande tjänstemannen avlägsnar sig från arbetsorten under en kortare tid före det att denne tillträder sin tjänst för att återvända till det land där denne har sina huvudsakliga intressen, exempelvis genom att ta ut årlig ledighet. De kostnader som tjänstemannen har för att senare återvända till sin tidigare arbetsort, vilken dessutom är den ort där denne kommer att arbeta vid en gemenskapsinstitution, kan inte ge rätt till ersättning enligt artikel 7.1 a i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. En återbetalning av dessa kostnader, vilka har orsakats av tjänstemannen själv, överensstämmer inte med bestämmelsens ändamål.

(se punkterna 66–68)



Hänvisning till

domstolen den 15 september 1994, Magdalena Fernández mot kommissionen, C‑452/93 P, REG 1994, s. I‑4295, punkt 22

förstainstansrätten den 10 juli 1992, Benzler mot kommissionen, T‑63/91, REG 1992, s. II‑2095, punkterna 23 och 24; Monteiro da Silva, nämnt ovan, punkterna 70 och 71; den 28 september 1999, J mot kommissionen, T‑28/98, REGP 1999, s. I‑A‑185 och II‑973, punkt 47; den 25 oktober 2005,
Dedeu i Fontcuberta mot kommissionen, T‑299/02, REGP 2005, s. I‑A‑303 och II‑1377, punkt 77

3.      Gemenskapsdomstolen kan inte, utan att göra intrång på administrationens behörighet, rikta förelägganden till en gemenskapsinstitution och förordna att institutionen skall vidta de åtgärder som krävs för att följa en dom genom vilken ett beslut ogiltigförklaras. I tvister av ekonomisk art har gemenskapsdomstolen emellertid obegränsad behörighet enligt artikel 91.1 andra meningen i tjänsteföreskrifterna, vilken ger den möjlighet att förplikta svarandeinstitutionen att betala fastställt belopp jämte, i förekommande fall, dröjsmålsränta.

Vid en talan om ogiltigförklaring av ett beslut att inte bevilja sökanden bosättningsbidrag och dagtraktamente är ett yrkande att administrationen skall förpliktas att betala bidrag och traktamenten, vilka har förfallit till betalning, tillräckligt precist och det kan prövas i sak, trots att sökanden inte har gjort någon beräkning av de yrkade beloppen. Dessa belopp kan nämligen direkt och objektivt bestämmas med utgångspunkt i vilken grundlön sökanden hade vid den tidpunkt eller den tidsperiod som är relevant enligt de bestämmelser som reglerar bosättningsbidrag respektive dagtraktamenten och det faktum att sökanden, vid ovannämnd tidpunkt eller under ovannämnd tidsperiod, har beviljats familjetillägg eller inte har beviljats sådant tillägg. Dessa omständigheter som är klara och ostridiga.

(se punkterna 71 och 72)

Hänvisning till

förstainstansrätten den 9 juni 1994, X mot kommissionen, T‑94/92, REGP 1994, s. I‑A‑149 och II‑481, punkt 33; den 8 juli 1998, Aquilino mot rådet, T‑130/96, REGP 1998, s. I‑A‑351 och II‑1017, punkt 39; den 23 mars 2000, Rudolph mot kommissionen, T‑197/98, REGP 2000, s. I‑A‑55 och II‑241, punkterna 32 och 33; den 18 september 2002, Puente Martín mot kommissionen, T‑29/01, REGP 2002, s. I‑A‑157 och II‑833, punkt 87; den 2 mars 2004, Di Marzio mot kommissionen, T‑14/03, REGP 2004, s. I‑A‑43 och II‑167, punkt 63