PERSONALDOMSTOLENS DOM
(första avdelningen)
den 9 december 2008
Mål F-52/05
Q
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Personalmål – Tjänstemän – Mobbning – Administrationens biståndsskyldighet – Avslag på begäran om bistånd – Administrationens omsorgsplikt – Bedömning – Bedömningsförfarandet för år 2003 – Rapport om karriärutveckling”
Saken: Talan med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, väckt av Q, varigenom hon för det första yrkat ogiltigförklaring av kommissionens underförstådda beslut att avslå hennes begäran om bistånd, för det andra ogiltigförklaring av hennes rapporter om karriärutveckling för perioderna den 1 januari till den 31 oktober 2003 och den 1 november till den 31 december 2003, och för det tredje att kommissionen ska förpliktas att betala skadestånd till henne.
Avgörande: Kommissionens beslut om avslag på den begäran om bistånd som Q gjort den 29 april 2004 ogiltigförklaras, i vad kommissionen genom detta beslut underlåtit att omplacera henne. Kommission förpliktas att betala 18 000 euro till sökanden. Talan ogillas i övriga delar. Kommission ska, förutom att bära sina egna rättegångskostnader, ersätta tre fjärdedelar av sökandens rättegångskostnader. Sökanden ska bära en fjärdedel av sina egna rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Mobbning – Begrepp – Beteende för att skada den berördes anseende eller för att försämra hans arbetssituation
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 12a. 3, rådets direktiv 2000/78, skäl 30 och artiklarna 1 och 2.3)
2. Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Underförstått beslut om avslag på en begäran om bistånd
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 24, 90 och 91)
3. Tjänstemän – Administrationens biståndsskyldighet – Tillämpningsområde – Räckvidd – Administrationens skyldighet att utreda anmälningar om mobbning – Krav på omsorg och skyndsamhet
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 24)
4. Tjänstemän – Talan – Berättigat intresse av att få saken prövad – Talan om ogiltigförklaring av en betygsrapport – Tjänstemannen har pensionerats under det administrativa förfarandet
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 43, 90 och 91)
5. Tjänstemän – Skadeståndstalan – Yrkande om ersättning för den skada som följer av sökandens sjukdom och pensionering som en följd av administrationens fel i tjänsten
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73, reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring, artiklarna 18 och 22)
6. Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Ogiltigförklaring av den angripna rättsakten varigenom lämplig ersättning för den ideella skadan inte garanteras
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)
1. I artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna definieras mobbning som ”olämpligt uppträdande” vilket föreligger när två kumulativa förutsättningar är uppfyllda. Det första villkoret är att det föreligger beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är ”av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt”– vilket innebär att mobbning ska förstås som en process som med nödvändighet äger rum över tiden och förutsätter upprepat eller varaktigt uppträdande – och som är ”avsiktliga”. Det andra villkoret, som särskiljs ifrån det första med konjunktionen ”och”, är att dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar är ”kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet”. Det förhållandet att adjektivet ”avsiktligt” rör det första villkoret och inte det andra föranleder två slutsatser. Den första är att de beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna ska vara avsiktliga, vilket medför att uppträdande som sker av våda utesluts från bestämmelsens tillämpningsområde. Den andra är att det däremot inte krävs att dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar skett i avsikt att vara kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet. Med andra ord kan det röra sig om mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna utan att mobbaren genom sina åtgärder avsett att misskreditera mottagaren eller att försämra dennes arbetsförhållanden. Det är tillräckligt att dessa åtgärder, så snart de vidtagits avsiktligt, objektivt sett medfört sådana konsekvenser.
En motsatt tolkning av artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna skulle medföra att den bestämmelsen berövades all ändamålsenlig verkan, på grund av svårigheterna att bevisa otillbörlig avsikt hos mobbaren. Även om det förekommer att det går att sluta sig till en sådan avsikt direkt utifrån dennes handlingar är sådana situationer ovanliga. I flertalet situationer är emellertid den påstådde mobbaren på sin vakt när det gäller varje uppträdande som kan leda till antaganden om dennes avsikt att misskreditera offret eller försämra dennes arbetsförhållanden. En sådan tolkning av artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna att det krävs otillbörliga avsikter hos den påstådde mobbaren är vidare inte förenlig med definitionen av ”trakasserier” i rådets direktiv 2000/78 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet. Enligt denna definition syftar eller leder ett oönskat beteende till att en persons värdighet kränks och att en hotfull, fientlig, förnedrande, förödmjukande eller kränkande stämning skapas. Detta visar att gemenskapslagstiftaren avsett att, såsom anges i skäl 30 i direktivet, säkerställa att mobbningsoffer tillförsäkras ett lämpligt rättsligt skydd. Ett sådant skydd kan nämligen inte säkerställas om mobbning enbart skulle föreligga när uppträdandet syftat till att skada en person, eftersom det är mycket svårt för den som utsatts för ett uppträdande avsett att skada henne att visa att uppträdandet verkligen skett utifrån sådana motiv. Det kan slutligen svårligen antas att gemenskapslagstiftaren, efter att den i direktiv 2000/78 har ansett att ett uppträdande som inte syftar till, men väl har till effekt, att kränka någons värdighet utgör trakasserier, skulle ha avsett, vid reformen av tjänsteföreskrifterna år 2004 genom förordning nr 723/2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna, att sänka nivån på det rättsliga skyddet för tjänstemän och andra anställda, och att genom att anta artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna inskränka mobbning enbart till uppträdande vars syfte är att kränka någons värdighet.
(se punkterna 132–139)
2. Underlåtenheten att besvara en begäran om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna har således vid utgången av den fyramånadersfrist som föreskrivs i artikel 90.1 i nämnda tjänsteföreskrifter gett upphov till ett tyst avslag, vilket är ett beslut som gått sökanden emot. Även om det ankommer på administrationen att vidta lämpliga åtgärder när en tjänsteman som begär skydd från sin institution lägger fram någon bevisning till stöd för att de angrepp hon säger sig ha varit utsatt för verkligen inträffat, i synnerhet att inleda en undersökning för att utröna vad som verkligen inträffat av de omständigheter som ligger till grund för klagomålet, kan inte denna skyldighet ge den berörda institutionen någon rätt att avvika från bestämmelserna i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, vilken gör det möjligt för tjänstemannen att framtvinga ett ställningstagande i form av beslut från administrationen under den fastlagda fristen.
Även om det är riktigt att kommissionen inte, innan den administrativa undersökningen slutförts, kan anses ha definitivt avslagit begäran om bistånd, är det ändå så att kommissionen, även innan den definitivt tar ställning till en sådan begäran, är skyldig att fatta vissa beslut, i vart fall av rättssäkerhetsskäl. Underlåtenheten att vidta sådana åtgärder, efter att administrationen bemött denna begäran med tystnad, kan gå vederbörande emot.
(se punkterna 193, 195 och 196)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 3 april 1990, Pfloeschner mot kommissionen, T‑135/89, REG 1990, s. II‑153, punkt 17; 6 november 1997, Ronchi mot kommissionen, T‑223/95, REGP 1997, s. I‑A‑321 och II‑879, punkt 31; 26 oktober 2007, Lo Giudice mot kommissionen, T‑154/05, REGP 2007, s. I‑A‑2‑0000 och II‑A‑2‑0000, punkt 136
3. Administrationen ska till följd av den biståndsskyldighet som föreskrivs i artikel 24.1 i tjänsteföreskrifterna, när det inträffar något som är oförenligt med tjänsteutövningens ordning och frid, handla med all energi som krävs och bemöta det inträffade med den skyndsamhet och omsorg som omständigheterna kräver för att fastställa vad som hänt, och, med kännedom om dessa, vidta ändamålsenliga åtgärder.
Administration agerar inte med den skyndsamhet som krävs till följd av en begäran om bistånd som grundas på påstående om mobbning om den inte, innan den administrativa undersökningen inleds, beslutar om omplacering av den berörde tjänstemannen då betydelsen av och allvaret i de omständigheter som åberopats i begäran om bistånd visat, om än inte att mobbning förekommit, i vart fall ”misstanke om mobbning” och det i de interna bestämmelser som den aktuella institutionen antagit föreskrivs en möjlighet att vidta sådana åtgärder till förmån för det påstådda offret vid minsta misstanke om mobbning.
(se punkterna 205, 207, 209 och 213)
Hänvisning till
Domstolen: 26 januari 1989, Koutchoumoff mot kommissionen, 224/87, REG 1989, s. 99, punkterna 15 och 16
Förstainstansrätten: 21 april 1993, Tallarico mot parlamentet, T‑5/92, REG 1993, s. II‑477, punkt 31; 5 december 2000, Campogrande mot kommissionen, T‑136/98, REGP 2000, s. I‑A‑267 och II‑1225, punkt 42
4. Betygsrapporten, som är en intern handling och fyller en viktig uppgift i tjänstemannens karriärutveckling, påverkar i princip den bedömda personens intressen tills han eller hon definitivt lämnar sin tjänstgöring. Därefter har tjänstemannen inte längre något intresse av att föra talan avseende en betygsrapport, utom för att visa att det föreligger någon särskild omständighet som motiverar ett personligt och aktuellt intresse av en ogiltigförklaring av betygsrapporten. En tjänsteman som pensionerats på grund av invaliditet sedan invaliditetskommittén funnit att det, på grund av att patologin var oförändrad, inte längre fanns anledning att göra en förnyad medicinsk prövning har inte längre något sådant intresse.
Tjänstemannen bevarar däremot ett intresse av att få lagligheten av dessa rättsakter prövade inom ramen för en begäran om ersättning för den yrkesmässiga och ideella skada hon anser sig ha lidit till följd av administrationens påstått ersättningsgrundande uppträdande.
(se punkterna 227, 228 och 259)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 13 december 1990, Moritz mot kommissionen, T‑20/89, REG 1990, s. II‑769, punkt 18; 31 maj 2005, Dionyssopoulou mot rådet, T‑105/03, REGP 2005, s. I‑A‑137 och II‑621, punkt 20; 12 september 2007, Combescot mot kommissionen, T‑249/04, REGP 2007, s. I‑A‑2‑0000 och II‑A‑2‑0000, punkt 47, vilket har överklagats till domstolen i mål C‑525/07 P
5. Talan kan inte vinna bifall såvitt avser yrkanden om ersättning för den materiella skada en tjänsteman lidit till följd av att vederbörande pensionerats på grund av arbetsoförmåga, vilken anses uppstått till följd av en arbetsskada som beror på fel som begåtts av hennes administration. Unionsdomstolarna är inte behöriga att pröva huruvida det föreligger ett orsakssamband mellan en tjänstemans arbetsvillkor och den sjukdom som tjänstemannen åberopar. Det föreskrivs nämligen i artikel 18 i de gemensamma reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna att beslut om att erkänna en sjukdom som arbetsrelaterad ska fattas av tillsättningsmyndigheten på grundval av de slutsatser som utfärdats av den eller de läkare som utsetts av institutionerna och, om den försäkrade kräver det, efter samråd med den läkarkommitté som föreskrivs i artikel 22 i försäkringsreglerna. Det regelsystem som upprättats till genomförande av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna innebär således att ett engångsbelopp ska betalas i händelse av olycksfall eller arbetsskada, utan att det är nödvändigt för den enskilde att visa att institutionen begått något fel. Det är enbart när de omständigheter på vilka tjänstemannen stöder sig medför att ersättning enligt tjänsteföreskrifterna inte räcker till för att fullt ut ersätta den skada tjänstemannen lidit som tjänstemannen kan göra anspråk på ytterligare ersättning.
Yrkanden om ersättning för ideell skada som tjänstemannen lidit ska däremot prövas av domstolen.
(se punkterna 238–240 och 242)
Hänvisning till
Domstolen: 8 oktober 1986, Leussink mot kommissionen, 169/83 och 136/84, REG 1986, s. 2801, punkt 13; 9 september 1999, Lucaccioni mot kommissionen, C‑257/98 P, REG 1999, s. I‑5251, punkt 22
Förstainstansrätten: 14 maj 1998, Lucaccioni mot kommissionen, T‑165/95, REGP 1998, s. I‑A‑203 och II‑627, punkt 74 ; 15 december 1999, Latino mot kommissionen, T‑300/97, REGP 1999, s. I‑A‑259 och II‑1263, punkt 95
Personaldomstolen: 2 maj 2007, Giraudy mot kommissionen, F‑23/05, REGP 2007, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkt 193
6. Ogiltigförklaring av en rättsstridig karriärutvecklingsrapport utgör inte i sig en lämplig och tillräcklig gottgörelse för en ideell skada som en tjänsteman lidit, om nämnda rapport innehåller uttryckligen negativa bedömningar av sökandens kapacitet.
(se punkt 273)