Mål T‑139/06

Republiken Frankrike

mot

Europeiska kommissionen

”Underlåtenhet att verkställa en dom från domstolen varigenom ett fördragsbrott har konstaterats – Löpande vite – Medlemsstaten har vidtagit vissa åtgärder – Krav på betalning – Kommissionens behörighet – Tribunalens behörighet”

Sammanfattning av domen

1.      Talan om fördragsbrott – Dom från domstolen om fastställelse av underlåtenhet att verkställa en dom och åläggande av vite – Kommissionens behörighet att driva in ett vite som domstolen fastställt

(Artiklarna 226 EG–228 EG, 274 EG och 279 EG)

2.      Talan om fördragsbrott – Dom från domstolen varigenom ett fördragsbrott har konstaterats – Tidsfrist för uppfyllande

(Artiklarna 226 EG och 228 EG)

3.      Talan om fördragsbrott – Dom från domstolen om fastställelse av underlåtenhet att verkställa en dom och åläggande av vite – Kommissionens bedömning av de åtgärder som medlemsstaten har vidtagit för att följa domstolens dom – Gränser

(Artiklarna 226 EG och 228 EG)

4.      Talan om fördragsbrott – Dom från domstolen om fastställelse av underlåtenhet att verkställa en dom och åläggande av vite – ”Fast vite” och ”degressivt vite” – Behörighet för kommissionen att sätta ned det vitesbelopp som domstolen fastställt – Föreligger inte

(Artiklarna 226 EG och 228 EG)

5.      Förfarande – Fördelning av behörighet mellan domstolen och tribunalen – Talan om ogiltigförklaring väckt av en medlemsstat mot ett kommissionsbeslut om fastställelse av det vitesbelopp som ska betalas enligt en dom från domstolen – Obegränsad behörighet för tribunalen att sätta ned vitesbeloppet – Föreligger inte – Exklusiv behörighet för domstolen

(Artiklarna 226 EG, 228 EG och 229 EG)

1.      EG-fördraget innehåller inte några bestämmelser om verkställigheten av en dom som domstolen meddelar med anledning av ett förfarande enligt artikel 228 EG, i synnerhet när det har utdömts ett löpande vite. Även om förfarandena i artiklarna 226 EG och 228 EG förvisso har samma syfte, nämligen att säkerställa en effektiv tillämpning av unionsrätten, utgör de två separata förfaranden med olika föremål. Förfarandet i artikel 226 EG syftar till att fastställa och få en medlemsstats överträdelser av unionsrätten att upphöra, medan föremålet för förfarandet i artikel 228 EG är avsevärt mer begränsat och endast syftar till att förmå en medlemsstat som underlåtit att uppfylla sina skyldigheter att följa en dom om fördragsbrott.

Detta innebär att när domstolen väl, i en dom som meddelats med stöd av artikel 226 EG, fastställt att en medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter, kommer de fortsatta förhandlingarna mellan denna medlemsstat och kommissionen inte längre att behandla förekomsten av fördragsbrottet – vilket redan har fastställts av domstolen – utan huruvida villkoren för att väcka talan enligt artikel 228 EG är uppfyllda.

Enligt artiklarna 226 EG–228 EG kan medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter endast fastställas och deras handlingssätt endast bedömas i en dom från domstolen. Då domstolen i en dom meddelad på grundval av artikel 228 EG tydligt fastställt en medlemsstats skyldigheter, skulle det strida mot fördragets anda och syftet med mekanismen i artikel 228 EG om kommissionen måste väcka en ny fördragsbrottstalan på grundval av artikel 226 EG.

När en dom från domstolen som har meddelats enligt artikel 228.2 EG förpliktar en medlemsstat att till kommissionen, på kontot ”Europeiska gemenskapens egna medel”, betala ett vite eller när kommissionen i enlighet med artikel 274 EG genomför budgeten, ankommer det på kommissionen att i enlighet med bestämmelserna i de förordningar som antagits med tillämpning av artikel 279 EG driva in de belopp som enligt domen ska betalas till Europeiska unionens budget.

Av detta följer att kommissionen i princip är behörig att kräva betalning av ett vite som fastställts av domstolen.

(se punkterna 25–28, 32, 37 och 38)

2.      I artikel 228 EG föreskrivs inte någon tidsfrist inom vilken en dom från domstolen varigenom ett fördragsbrott har konstaterats måste följas. Av hänsyn till vikten av en omedelbar och enhetlig tillämpning av unionsrätten krävs det emellertid att åtgärder för att följa en dom vidtas omedelbart och slutförs snarast möjligt. Det följer av fördragets anda och av samspelet mellan artikel 226 EG och artikel 228 EG att en dom från domstolen som fastställer ett fördragsbrott samt en därpå följande dom som fastställer att den första domen inte har följts till fullo ska betraktas som en rättslig ram inom vilken medlemsstaten kan bestämma mer exakt vilka åtgärder den behöver vidta för att följa unionsrätten.

(se punkterna 42 och 43)

3.      Vid verkställighet av en dom från domstolen varigenom en medlemsstat åläggs ett vite, kan medlemsstaten, om kommissionen hyser allvarliga, rimliga tvivel beträffande de nationella myndigheternas kontroller, inte vederlägga kommissionens konstateranden utan att stödja sina egna påståenden på omständigheter som visar att det föreligger ett tillförlitligt och funktionsdugligt kontrollsystem. Det åligger följaktligen medlemsstaten att förebringa så detaljerad och fullständig bevisning som möjligt för att den har fullgjort sina kontroller samt, i förekommande fall, att kommissionens påståenden är felaktiga. Detta gäller i desto högre grad i ett förfarande för verkställighet av en fördragsbrottsdom från domstolen, eftersom det ankommer på medlemsstaten att visa att den har upphört med fördragsbrottet. Kommissionen ska kunna bedöma de åtgärder som vidtagits av medlemsstaten för att följa domstolens dom, bland annat för att förhindra att den medlemsstat som inte har uppfyllt sina skyldigheter enbart vidtar åtgärder som i själva verket har samma innehåll som de åtgärder som var föremål för bedömning i domstolens dom.

Utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning får emellertid varken inkräkta på de rättigheter – och i synnerhet på de processuella rättigheter – som medlemsstaterna har enligt det förfarande som fastställts i artikel 226 EG, eller inkräkta på domstolens exklusiva behörighet att pröva huruvida en nationell lagstiftning är förenlig med gemenskapsrätten.

Innan kommissionen driver in ett vite ska den följaktligen kontrollera huruvida domstolens anmärkningar i en dom som meddelats enligt artikel 228 EG fortfarande är aktuella när den av domstolen fastställda tidsfristen löper ut.

(se punkterna 52–55)

4.      Om domstolen inom ramen för verkställigheten av en fördragsbrottsdom beslutar, med stöd av artikel 228 EG, om ett fast vitesbelopp som ska kunna utkrävas efter varje halvårsperiod räknat från dagen för domen till dess att domen har följts till fullo, följer av detta att delvis verkställighet av domen inte ger rätt till nedsättning av vitesbeloppet. Om domstolen uttryckligen beslutar om ett ”fast vite”, inte ett ”degressivt vite”, är kommissionen bunden av domstolens dom och således inte behörig att sätta ned vitesbeloppet.

(se punkterna 78 och 79)

5.      Vad gäller tribunalens eventuella fulla prövningsrätt vad gäller att själv sätta ned vitesbeloppet, omfattas utdömande av vite, inklusive fastställande av vitesbeloppet, vid underlåtenhet att följa en fördragsbrottsdom av domstolens exklusiva behörighet. Det skulle således strida mot fördragets systematik om tribunalen satte ned ett sådant belopp inom ramen för en ogiltighetstalan. Slutligen ska denna behörighet också, enligt artikel 229 EG, vara uttryckligen föreskriven. En sådan behörighet kan dock varken utläsas av ordalydelsen i artikel 226 EG eller av ordalydelsen i artikel 228 EG.

(se punkt 81)