Mål T‑99/04

AC‑Treuhand AG

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Organiska peroxider – Böter – Artikel 81 EG – Rätten till försvar – Rätt till en rättvis rättegång – Begreppet den som gjort sig skyldig till en överträdelse – Legalitetsprincipen (nullum crimen, nulla poena sine lege) – Rättssäkerhetsprincipen – Berättigade förväntningar”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Möjlighet för det ifrågavarande företaget att fullt ut göra gällande den ovannämnda rätten endast efter det att meddelandet om invändningar har avsänts – Kommissionens skyldighet att vid den tidpunkt då den första åtgärden vidtas mot företaget lämna upplysningar till detta om föremålet för och ändamålet med utredningen

(Rådets förordning nr 17, artiklarna 11 och 14)

2.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Ett företags ansvar – Beslut genom vilket kommissionen konstaterar medansvar för ett rådgivande företag som inte är verksamt på den relevanta marknaden men som aktivt och uppsåtligen bidragit till den konkurrensbegränsade samverkan

(Artiklarna 3.1 g EG och 81.1 EG; rådets förordning nr 17, artikel 15.2)

1.      I samband med det administrativa förfarandet i enlighet med förordning nr 17 är det endast efter det att meddelandet om invändningar har avsänts som det ifrågavarande företaget kan göra gällande sin rätt till försvar fullt ut. Det är nämligen först sedan detta avsänts som företaget underrättas om samtliga väsentliga omständigheter som kommissionen grundar sig på i detta skede av förfarandet och där detta företag har rätt att få tillgång till handlingarna i ärendet för att effektivt kunna utöva rätten till försvar. Om dessa rättigheter även utsträcktes till att omfatta det skede som föregår meddelandet om invändningar, skulle effektiviteten i kommissionens utredning kunna äventyras, eftersom det ifrågavarande företaget redan under förundersökningsskedet skulle kunna fastställa vilken information som var känd av kommissionen och därigenom vilken information det fortfarande skulle kunna dölja för denna.

Kommissionens utredningsåtgärder under förundersökningsskedet, och särskilt undersökningsåtgärder och begäran om upplysningar med stöd av artiklarna 11 och 14 i förordning nr 17, innebär emellertid, på grund av sin art, att en överträdelse påtalas, och dessa åtgärder kan få väsentliga följder för de misstänkta företagens situation. Det är därför viktigt att förhindra att rätten till försvar äventyras på ett irreparabelt sätt i detta skede av det administrativa förfarandet, eftersom de utredningsåtgärder som vidtas kan ha en avgörande betydelse för införskaffandet av bevis för att ett företags rättsstridiga uppträdande är av sådan art att det kan medföra ansvar för företaget.

Härav följer att kommissionen, vid den tidpunkt då den första åtgärden vidtas mot det ifrågavarande företaget, är skyldig att lämna upplysningar till detta företag om bland annat föremålet för och ändamålet med den pågående utredningen. Detta omfattar även begäran om upplysningar som kommissionen riktar till företaget i enlighet med artikel 11 i förordning nr 17. Motiveringen ska härvid inte ha samma omfattning som den motivering som fordras med avseende på beslut om undersökning. Detta följer av att dessa beslut är mer betungande och har särskilt stor inverkan på det ifrågavarande företagets rättsliga situation. Företaget ska emellertid ha möjlighet att med ledning av motiveringen förstå föremålet för och ändamålet med utredningen, vilket innebär att antaganden om överträdelser ska preciseras, liksom den omständigheten att anklagelser kan komma att göras gällande mot företaget i samband med den eventuella överträdelsen, detta för att företaget ska kunna vidta åtgärder som det anser vara ändamålsenliga för sitt försvar och därigenom förbereda sitt försvar i det kontradiktoriska skedet av det administrativa förfarandet.

(se punkterna 48, 50, 51 och 56)

2.      När kommissionen fattar ett beslut om att ett konsultföretag ska anses ansvarigt för en överträdelse av artikel 81.1 EG, när det aktivt och uppsåtligt bidrar till en samverkan mellan aktiva producenter på en annan marknad än den där det självt är verksamt, överskrider detta beslut inte gränserna för förbudet i denna bestämmelse, och kommissionen överskrider därför inte, genom att ålägga sökanden böter, sina befogenheter enligt artikel 15.2 i förordning nr 17.

En tolkning av lydelsen, sammanhanget och syftet med orden ”avtal mellan företag” i artikel 81.1 EG innebär inte att begreppet den som gjort sig skyldig till överträdelse måste tolkas restriktivt, så att ett sådant företag endast ska anses vara en icke straffansvarig medhjälpare i samverkan. Ett företag kan tvärtom överträda förbudet i den ovannämnda bestämmelsen, när dess agerande, såsom det samordnas med andra företags agerande, har till syfte att begränsa konkurrensen på en särskild relevant marknad inom den gemensamma marknaden. Det är därvid inte nödvändigt att företaget självt är verksamt på denna marknad. Varje annan tolkning kan leda till att omfattningen av förbudet i artikel 81.1 EG minskar i en utsträckning som står i strid med förbudets ändamålsenliga verkan och huvudsakliga syfte, såsom detta syfte ska förstås mot bakgrund av artikel 3.1 g EG, nämligen att säkerställa att konkurrensen inom den inre marknaden inte snedvrids. En annan tolkning skulle nämligen inte göra det möjligt att vidta åtgärder mot ett företag som aktivt bidrar till en konkurrensbegränsning på grund av att detta bidrag inte utgör en del av en ekonomisk verksamhet på den relevanta marknad där konkurrensbegränsningen uppkommer eller avses uppkomma.

Ett sådant företag kan tillskrivas ansvar för hela överträdelsen i överensstämmelse med kraven enligt principen om personligt ansvar, om två villkor är uppfyllda, ett objektiv och ett subjektivt. Beträffande det första villkoret ska företaget ha bidragit till genomförandet av samverkan även om detta skett på ett underordnat, accessoriskt eller passivt sätt. Att detta bidrag eventuellt har haft en begränsad betydelse kan beaktas i samband med att sanktionsåtgärderna fastställs. Beträffande det andra villkoret ska företaget ha visat en viljeyttring, som utvisar om det samtycker till målsättningen för samverkan även om detta sker tyst. Detta utgör en motivering som gör det möjligt att anse att det ifrågavarande företaget är medansvarigt, eftersom det haft för avsikt att genom sitt eget agerande bidra till att uppnå de gemensamma mål som deltagarna eftersträvat, haft kännedom om de andra deltagarnas lagstridiga agerande eller rimligen kunnat förutse detta och varit berett att acceptera risken för det.

Även om gemenskapsdomstolen inte uttryckligen hade avgjort denna fråga vid tidpunkten för de påtalade omständigheterna, står en sådan tolkning inte i strid med artikel 81.1. EG och inte heller med legalitetsprincipen (nullum crimen, nulla poena sine lege), som inte med nödvändighet har samma omfattning som när den tillämpas i ett brottmål i strikt mening, eftersom förfarandet vid kommissionen i enlighet med förordning nr 17 endast är ett administrativt förfarande. Varje företag som agerat på ett samordnat sätt, inklusive konsultföretag som inte är verksamma på den relevanta marknad som påverkas av konkurrensbegränsningen, hade således rimligen kunnat förutse att förbudet i artikel 81.1 EG i princip var tillämpligt på företaget. Ett sådant företag kunde nämligen inte vara okunnigt om eller ur stånd att förstå att kommissionens beslutspraxis och gemenskapens äldre rättspraxis redan i sig utgjorde en tillräckligt tydlig och exakt grundval för att ett konsultföretag uttryckligen ska anses ansvarigt för en överträdelse av artikel 81.1 EG, när det aktivt och uppsåtligt bidrar till en samverkan mellan aktiva producenter på en annan marknad än den där det självt är verksamt.

Även om den beslutspraxis som kommissionen tillämpade innan den antog det angripna beslutet kan förefalla stå i motsats till denna tolkning av artikel 81.1 EG, kan principen om skydd för berättigade förväntningar inte utgöra hinder mot en ny inriktning av kommissionens beslutspraxis som grundas på en riktig tolkning av omfattningen av förbudet i den ovannämnda bestämmelsen och som var förutsebar i ännu högre grad, eftersom ett prejudikat förelåg.

(se punkterna 112, 113, 117, 122, 123, 127, 133–135, 149, 150, 157, 163 och 164)