FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JULIANE KOKOTT
föredraget den 12 september 2013(1)
Mål C‑530/11
Europeiska kommissionen
mot
Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland
”Århuskonventionen – Direktiv 2003/35/EG – Tillgång till rättslig prövning – Begreppet ’oöverkomligt kostsamma’ domstolsförfaranden – Införlivande”
I – Inledning
1. Det är som bekant kostsamt att väcka talan i Förenade kungariket. I synnerhet kan det medföra höga kostnader att anlita ombud. Eftersom den tappande parten i regel ska ersätta den vinnande partens rättegångskostnader medför en process en stor kostnadsrisk.
2. Däremot krävs det enligt Århuskonventionen,(2) och för vissa förfaranden genom dess införlivande genom direktiv 2003/35,(3) att miljörättsliga domstolsförfaranden inte får vara orimligt dyra. Domstolen har redan i domen i målet Edwards(4) företagit en abstrakt prövning mot bakgrund av engelsk rätt av vilken betydelse denna bestämmelse ska anses ha. I förevarande mål ska det klargöras huruvida Förenade kungariket har införlivat de motsvarande bestämmelserna på ett korrekt sätt.
3. Det är i detta avseende främst fråga om domstolarnas utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att i vissa fall begränsa risken för klaganden att om denne tappar målet bli ersättningsskyldig för motpartens rättegångskostnader. Det ska dessutom klarläggas huruvida det är förenligt med unionsrätten när domstolarna vid utövandet av denna behörighet samtidigt begränsar risken för motparten, i regel en myndighet, att i sin tur ersätta klagandens kostnader. Slutligen är det även osäkert huruvida det för interimistiskt rättsskydd i de aktuella förfarandena får uppställas villkor att sökanden åtar sig att ersätta de skador som orsakas av det interimistiska rättsskyddet om denne tappar målet i huvudförfarandet. Inledningsvis ska det även klargöras i vilken utsträckning ett direktiv kan införlivas genom rättspraxis.
II – Tillämpliga bestämmelser
A – Internationell rätt
4. De relevanta bestämmelserna om rättegångskostnaderna i ett miljörättsligt mål återfinns i Århuskonventionen som den dåvarande Europeiska gemenskapen undertecknade i Århus (Danmark) den 25 juni 1998.(5)
5. Artikel 6 i Århuskonventionen innehåller bestämmelser om allmänhetens deltagande vid tillstånd för vissa projekt.
6. I artikel 9 i konventionen regleras tillgången till rättslig prövning i miljörättsliga mål. I förevarande mål är det fråga om ett förfarande enligt andra stycket:
”Varje part skall inom ramen för sin nationella lagstiftning se till att den berörda allmänhet
…
har rätt att få den materiella eller formella giltigheten av ett beslut, en handling eller en underlåtenhet som omfattas av artikel 6 ... i denna konvention prövad i domstol eller något annat oberoende och opartiskt organ som inrättats genom lag.”
7. I fjärde stycket nämns bland annat rättegångskostnaderna:
”4. De förfaranden som avses i punkterna 1–3 skall, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1, erbjuda tillräckliga och effektiva rättsmedel, inbegripet förelägganden där så är lämpligt, och vara objektiva, rättvisa, snabba och inte oöverkomligt kostsamma. ...”
B – Unionsrätt
8. För att införliva bestämmelserna om tillgång till rättslig prövning i artikel 9.2 i Åhuskonventionen infördes den nya artikeln 10a i MKB-direktivet(6) genom artikel 3.7 i direktiv 2003/35 och den nya artikeln 15a i IPPC‑direktivet(7) genom artikel 4.4 i direktiv 2003/35. I femte styckena i båda bestämmelserna föreskrivs i detta avseende identiska regler om rättegångskostnaderna:
”Sådana förfaranden skall vara rättvisa, snabba och inte oöverkomligt kostsamma.”
C – Förenade kungarikets lagstiftning
9. Enligt rule 44.3 andra stycket i Civil Procedure Rules för England och Wales ska den tappande parten i princip förpliktas ersätta den vinnande partens rättegångskostnader. Domstolen kan emellertid med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet fatta ett annat beslut. I synnerhet är det enligt rule 44.3 sjätte stycket tillåtet att besluta att ansvaret för den andra partens kostnader ska begränsas till ett visst belopp. I Skottland och Nordirland föreligger det en jämförbar rättslig situation.
10. Rule 25 i Civil Procedure Rules rör interimistiskt rättsskydd. Till dessa bestämmelser finns det så kallade Practice Directions, i vilka det i avsnitt 5.1 föreskrivs att varje interimistiskt förordnande måste innehålla ett åtagande från sökanden gentemot domstolen att utge det skadestånd till motparten som domstolen anser nödvändigt. Dessutom ska domstolen enligt avsnitt 5.1A pröva huruvida en sådan skyldighet även krävs vad avser skador som uppkommer för tredje man på grund av förordnandet. Domstolen kan emellertid även avstå från denna skyldighet. Medan liknande bestämmelser är tillämpliga i Nordirland, föreligger det inte någon sådan förpliktelse att utge skadestånd i Skottland.
11. Efter domen i målet Edwards(8) har Förenade kungariket kompletterat dessa bestämmelser med avseende på Århuskonventionen samt artiklarna 3.7 och 4.4 i direktiv 2003/35, men dessa ändringar utgör i tidsmässigt hänseende inte föremål för förevarande förfarande.
III – Det administrativa förfarandet och parternas yrkanden
12. Mot bakgrund av ett klagomål anmodade kommissionen Förenade kungariket den 23 oktober 2007 att yttra sig om huruvida nämnda medlemsstat uppfyllt sina skyldigheter enligt artiklarna 3.7 och 4.4 i direktiv 2003/35.
13. Trots Förenade kungarikets svar av den 20 december 2007 och den 5 september 2008 riktade kommissionen den 22 mars 2010 ett motiverat yttrande till denna medlemsstat, i vilket den hävdade att Förenade kungariket varken hade införlivat eller tillämpat nämnda bestämmelser på ett korrekt sätt. Kommissionen förelade Förenade kungariket att vidta lämpliga åtgärder för att iaktta det motiverade yttrandet inom två månader, det vill säga till och med den 22 maj 2010.
14. Kommissionen vidhöll sin uppfattning även efter Förenade kungarikets svar av den 19 juli 2010 och väckte följande talan den 18 oktober 2011. Kommissionen har yrkat att domstolen ska
1) fastställa att Förenade kungariket har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktiv 2003/35/EG genom att inte helt införliva artiklarna 3.7 och 4.4 i direktivet och genom att inte korrekt tillämpa dessa bestämmelser, och
2) förplikta Förenade kungariket att ersätta rättegångskostnaderna.
15. Förenade kungariket har yrkat att domstolen ska
1) fastställa att Förenade kungariket inte har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 3.7 och 4.4 i direktiv 2003/35/EG, och
2) förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
16. Genom beslut av den 4 maj 2012 tillät domstolens ordförande Konungariket Danmark och Irland att intervenera till stöd för Förenade kungarikets yrkanden.
17. Parterna har yttrat sig skriftligen samt, med undantag för Danmark, muntligen vid förhandlingen den 11 juli 2013.
IV – Rättslig bedömning
18. Kommissionen grundar visserligen sin talan på artiklarna 3.7 och 4.4 i direktiv 2003/35, men enligt min uppfattning förefaller det mer ändamålsenligt att vid diskussionen om grunderna för talan även nämna de bestämmelser som införts därigenom, nämligen artikel 10a i MKB-direktivet och artikel 15a i IPPC‑direktivet. Enligt det i båda bestämmelserna identiska femte stycket får de där föreskrivna förfarandena för att pröva tillstånd enligt de båda direktiven inte vara oöverkomligt kostsamma. Därigenom har artikel 9.4 i Århuskonventionen införlivats med avseende på den prövning som föreskrivs i artikel 9.2 i konventionen.
19. Kommissionen har med sin talan ifrågasatt såväl införlivandet av denna bestämmelse i de tre rättsordningarna i Förenade kungariket, nämligen England och Wales, inbegripet Gibraltar, Skottland samt Nordirland (se nedan under B) som dess tillämpning (nedan under C). Inledningsvis ska jag dock lämna en kortfattad redogörelse för de i förevarande mål relevanta slutsatserna från den under tiden meddelade domen i målet Edwards(9) och mot denna bakgrund behandla vissa av parternas argument som visserligen hör samman med problemet med rättegångskostnaderna, men som inte bidrar till att klargöra de enskilda yrkanden som framställts (se nedan under A).
A – Inledande anmärkningar
20. Artikel 10a femte stycket i MKB-direktivet och artikel 15a femte stycket i IPPC‑direktivet ger upphov till en rätt till kostnadsskydd. Denna rättighet preciserades i domen i målet Edwards.
21. Enligt nämnda dom får de personer som omfattas av artikel 10a i MKB-direktivet och artikel 15a i IPPC‑direktivet inte, till följd av det kostnadsansvar som detta kan medföra, hindras från att vid domstol väcka eller föra en sådan talan som faller inom tillämpningsområdet för dessa artiklar. I detta avseende ska såväl den rättssökandes intressen beaktas som allmänintresset av miljöskydd.(10)
22. Vidare har domstolen påpekat att kravet att en rättegång inte får vara oöverkomligt kostsam avser samtliga kostnader för att delta i domstolsförfarandet. Frågan huruvida domstolsförfarandena är oöverkomligt kostsamma måste således bli föremål för en helhetsbedömning, varvid det tas hänsyn till samtliga kostnader som åsamkats den berörda parten.(11) Detta omfattar i princip även kostnader för ombud.
23. Slutligen klargjordes i domen i målet Edwards, i strid med vad Danmark gjort gällande, att kravet att ett domstolsförfarande inte får vara oöverkomligt kostsamt således inte ska bedömas olika beroende på om den nationella domstolen fattar sitt beslut i första, andra eller tredje instans.(12) Detta konstaterande får emellertid inte tolkas så, att redan uppkomna rättegångskostnader inte måste beaktas vid bedömningen av tillåtna kostnader i högre instanser. Tvärtom måste varje instans se till att de kostnaderna i samtliga instanser sammantaget inte är oöverkomliga eller prohibitiva.
24. Danmark har emellertid med rätta påpekat att det i vissa prövningsförfaranden inte nödvändigtvis krävs ett professionellt ombud. Detta är exempelvis tänkbart när de behöriga myndigheterna är underkastade en starkt utpräglad princip om officialprövning och sålunda ex officio klarlägger alla tänkbara argument och omständigheter i de aktuella förfarandena samt handelsbruk.
25. Det är ostridigt i förevarande mål att det krävs ett anlitande av ombud vid domstolarna i Förenade kungariket och att detta kan medföra väsentliga kostnader. Medlemsstaten förklarar detta med de särskilda villkor som uppställs i det kontradiktoriska förfarandet i common law, vilket ställer särskilt höga krav på rättegångsombudet.
26. Liksom vid unionsdomstolarna åläggs i Förenade kungariket i regel den tappande parten kostnaderna för rättegångsombud. Om talan inte bifalls är de klagande som anges i artikel 10a i MKB-direktivet och artikel 15a i IPPC‑direktivet följaktligen normalt sett både skyldiga att stå för motpartens och för sina egna rättegångskostnader. Om talan bifalls ska motparten ersätta rättegångskostnaderna.
27. Fastän Förenade kungariket förefaller anse att de kostnader som uppkommer på detta sätt är motiverade, kan kostnadsrisken avhålla från att väcka eller föra talan enligt artikel 10a i MKB-direktivet och artikel 15a i IPPC‑direktivet. Dessa förfaranden kan sålunda anses oöverkomligt eller prohibitivt kostsamma i den mening som avses i dessa bestämmelser. Följaktligen måste ett tillräckligt kostnadsskydd säkerställas.
28. Förenade kungariket nämner olika mekanismer som täcker eller åtminstone begränsar kostnadsrisken. Kommissionen har inte ifrågasatt dessa mekanismer i sig, men anser med rätta inte att de är tillräckliga för att införliva 10a i MKB-direktivet och artikel 15a i IPPC‑direktivet.
29. Exempelvis föreligger det en möjlighet att erhålla rättshjälp i Förenade kungariket, dock bestrider nämnda medlemsstat varken att fackförbund inte kan åtnjuta denna hjälp, (13) eller att det krävs att parten har behov därav. Eftersom även fackförbund och klaganden som inte har ett sådant behov(14) måste åtnjuta skydd mot prohibitiva rättegångskostnader räcker detta instrument inte för att säkerställa kostnadsskyddet.
30. Vidare framhåller Förenade kungariket att kostnadsrisken för väckandet av en talan vid förvaltningsdomstol (judicial review) är mycket begränsad. En sådan talan tas enbart upp till sakprövning om det fastställs att den är välgrundad vid ett summariskt förfarande. För deltagandet i detta förfarande godtas enbart relativt ringa kostnader.
31. Detta godkännandeförfarande begränsar visserligen kostnadsrisken för mål med mycket begränsade framgångschanser, eftersom dessa avvisas ganska tidigt, innan de orsakar ytterligare kostnader. Emellertid avser Åhuskonventionen och dess genomförande i unionen inte främst mål där möjligheterna att vinna framgång är särskilt begränsade.(15) För allmänintresset av miljöskydd är det av väsentligt större betydelse att en talan som visserligen grundas på en befogad uppfattning vars framgång dock är oviss, underlättas. Sådana förfaranden grundas ofta på ett motiverat miljöskyddsintresse, men med tanke på den osäkra utgången är kostnadsrisken särskilt stor.
32. Slutligen har Förenade kungariket även hänvisat till möjligheten att teckna en försäkring för rättegångskostnaderna, en så kallad ”After the Event Insurance”. Det är emellertid ostridigt att inte heller detta instrument täcker samtliga fall. Det är uppenbart att försäkringsbolagen just i förfaranden med osäker utgång, det vill säga med hög risk, måste kräva premier som även de kan vara prohibitiva.
33. Kommissionen framhåller visserligen att det krävs förutsebara kostnader, men att det i förevarande mål inte måste fastställas i vilken omfattning kostnader faktiskt måste vara klarlagda vid en tidigare tidpunkt i förfarandet. Genom instrumentet beslut om kostnadsskydd innehåller Förenade kungarikets lagstiftning nämligen ett medel genom vilket den maximala kostnadsrisken kan fastställas vid en tidigare tidpunkt.
34. Kommissionen har visserligen ifrågasatt vissa resultat och kriterier vid tillämpningen av detta instrument, men anser inte att det är otillräckligt som sådant. I den mån kommissionen kritiserar att kostnadernas omfattning är oviss, riktar sig invändningarna mot det förhållandet att det inte tillräckligt klart och entydigt föreskrivs något kostnadsskydd i Förenade kungarikets lagstiftning. Jag ska behandla detta problem nedan.
B – Angående införlivandet
35. Kommissionen riktar invändningar mot att kostnadsskyddet inte har införlivats genom nationell lagstiftning i Förenade kungariket. Kommissionen har i detta avseende åberopat en dom som rör den rättsliga situationen i Irland. I nämnda medlemsstat kunde domstolarna efter en skönsmässig bedömning underlåta att förplikta den tappande parten att ersätta rättegångskostnaderna, och till och med ålägga den part som har vunnit målet att ersätta den tappande partens rättegångskostnader. Eftersom det enbart var fråga om en domstolspraxis erkände domstolen inte detta som införlivande.(16)
36. Förenade kungariket har bemött detta argument genom att hänvisa till nationell rättspraxis. Denna hänvisning baseras på att ett direktiv enligt artikel 288 tredje stycket FEUF visserligen är bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat med avseende på det resultat som ska uppnås, men ska överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet.(17)
37. Domstolen har i själva verket fastställt att det för införlivandet av unionsbestämmelser med nationell rätt inte krävs att dessa bestämmelser formellt och ordagrant återges i en uttrycklig, särskild bestämmelse, utan att det är tillräckligt att det föreligger en generell rättslig ram, om det därigenom på ett effektivt sätt säkerställs att unionsbestämmelserna tillämpas fullt ut på ett tillräckligt klart och precist sätt.(18)
38. Det har ännu inte avgjorts i detta hänseende huruvida ett direktiv kan införlivas på ett tillfredsställande sätt genom bindande prejudikat, det vill säga rättspraxis, som är kännetecknande för det i Förenade kungariket gällande common law. Domstolen har emellertid redan erkänt att även vid bedömningen av ett införlivande ska räckvidden av nationella lagar och andra författningar bedömas med beaktande av de nationella domstolarnas tolkning av dessa.(19)
39. För att införliva ett direktiv är det emellertid inte tillräckligt att domstolarna har möjlighet att iaktta det och eventuellt även gör detta. Ett utrymme för skönsmässig bedömning som kan utövas i enlighet med direktivet räcker enligt fast rättspraxis nämligen inte för att införliva en direktivbestämmelse, eftersom en sådan praxis kan ändras när som helst.(20) Just detta var fallet i det mål till vilket kommissionen har hänvisat. De irländska domstolarna hade visserligen ett utrymme för skönsmässig bedömning som medger ett säkerställande av kostnadsskyddet, men de var emellertid inte skyldiga att använda sig av detta utrymme. Dessutom saknades det bedömningsgrunder för när ett sådant kostnadsskydd skulle beviljas. Någon hänvisning till relevanta prejudikat som hade legat till grund för en sådan skyldighet gjordes inte i nämnda mål.
40. Det är sålunda avgörande huruvida de relevanta nationella domarna faktiskt säkerställer att det nödvändiga kostnadsskyddet tillämpas fullt ut på ett tillräckligt klart och precist sätt samt att det är bindande.(21) Om dessa villkor är uppfyllda kan prejudikat säkerställa införlivandet.(22)
41. Parterna i förevarande mål har hänvisat till olika nationella domstolsavgöranden. Kommissionen har visserligen riktat invändningar mot att dessa utgör en otillräcklig praktisk tillämpning, men enligt ovanstående resonemang är de emellertid relevanta även för införlivandet.
42. I detta avseende ska det inledningsvis klargöras att meddelandet av ett beslut om kostnadsskydd omfattas av domstolarnas utrymme för skönsmässig bedömning (se nedan under 1), sedan ska jag behandla den möjliga begränsning av de kostnader som klaganden kan göra gällande (nedan under 2) och slutligen det interimistiska rättsskyddet (nedan under 3).
1. Utrymmet för skönsmässig bedömning vid beslut om kostnadsskydd
43. Beslut om kostnadsskydd som instrument har utvecklats av Court of Appeal för England och Wales i domen Corner House(23). Domstolarna i Skottland och Nordirland har tagit över detta instrument. I undantagsfall kan genom ett sådant beslut fastställas en övre gräns för de rättegångskostnader som klaganden kan förpliktas erlägga om denne tappar målet. Ett sådant beslut kan fattas på vilket stadium som helst i förfarandet om domstolen är övertygad om
– att de uppkomna problemen är av allmänintresse,
– att detta allmänintresse kräver en rättslig lösning på dessa problem,
– att klaganden inte har något privat intresse av utgången i målet,
– att det är rättvist att meddela ett beslut om kostnadsskydd med avseende på klagandens och motpartens finansiella medel samt de förväntade kostnaderna, och
– att det kan förväntas att klaganden inte kommer att föra talan vidare om inte ett beslut om kostnadsskydd fattas.
44. En konsekvens av detta restriktiva tillvägagångssätt är att redan beslutet om kostnadsskydd innebär en relativt stor arbetsinsats och ytterligare kostnader, utan att främja ett klarläggande av miljörättsliga frågor.
45. Detta instrument ger de behöriga domstolarna först och främst ett handlingsutrymme vad gäller de olika villkoren för beslut om kostnadsskydd och, om detta fastställs, ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller det konkreta kostnadsskydd som ska meddelas. Det senare omfattar såväl den tillåtna kostnadsriskens omfattning som frågan huruvida och i förekommande fall i vilken omfattning även motpartens kostnadsrisk samtidigt ska begränsas.
46. Varken detta handlingsutrymme eller utrymmet för skönsmässig bedömning kan kritiseras i sig. Eftersom det nämligen föreligger stora skillnader mellan medlemsstaterna vad gäller de tillämpliga bestämmelserna om tillgång till rättslig prövning föreligger det ett stort handlingsutrymme vad gäller förverkligandet av kostnadsskyddet.(24) Dessutom har domstolen själv erkänt att det krävs ett handlingsutrymme och ett utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om kostnadsskyddet.(25) Emellertid måste de nationella domstolarna otvetydigt vara skyldiga att utöva sitt skön i syfte att säkerställa ett tillräckligt kostnadsskydd i det aktuella målet.(26)
47. Det utrymme för skönsmässig bedömning som domstolarna i Förenade kungariket har uppfyller inte dessa krav. Det syftar nämligen till att fastställa huruvida det i undantagsfall(27) vore obefogat eller orättvist att följa den allmänna principen att det inte föreligger någon rätt till kostnadsskydd. Det framgår i princip inte att det föreligger någon bundenhet till syftet med kostnadsskyddet i de aktuella målen.
48. De domar som meddelats efter domen i målet Corner House till vilka parterna har hänvisat ändrar inte detta. Tvärtom uppges i domen i målet Morgan från år 2009 att det utrymme för skönsmässig bedömning som föreligger vid kostnadsbeslut eventuellt är oförenligt med kravet på kostnadsskydd.(28)
49. Inte heller av domen i målet Garner från år 2010, vilken meddelades efter det att den frist som satts i det motiverade yttrandet löpt ut, framgår att utrymmet för skönsmässig bedömning numera skulle följa syftet med kostnadsskydd.(29)
50. Dessutom är de kriterier som tillämpas i Förenade kungariket inte förenliga med domstolens slutsatser i domen i målet Edwards.
51. Enligt Förenade kungarikets uppfattning utgör kriterierna för det kostnadsskydd som krävs visserligen inte föremål för förevarande förfarande, men denna uppfattning förmår inte övertyga. Tvärtom utgör kriterierna för kostnadsskyddet själva huvudpunkten i kommissionens invändning att skyldigheten till kostnadsskydd inte har införlivats i tillräcklig utsträckning. Mot denna bakgrund måste de bedömas i förevarande mål.
52. De problem som är förknippade med de kriterier som tillämpas i Förenade kungariket börjar med beaktandet av det offentliga och privata intresset av att förfarandet fullföljs. Visserligen kräver även domstolen att dessa intressen ska beaktas.(30) Förenade kungariket har dock medgett att det före domen i målet Garner inte beaktades huruvida detta krävdes.(31) Sålunda medger regeringen att det allmänna intresset av ett genomförande av miljörätten i förfaranden enligt artikel 10a i MKB-direktivet och artikel 15a i IPPC‑direktivet inte har erkänts och tillmätts tillräcklig vikt före denna dom. Eftersom denna dom meddelades först efter det att den frist som uppställts i det motiverade yttrandet hade löpt ut har nämnda stat inte åtgärdat åsidosättandet i tid.
53. Det är även oförenligt med kostnadsskyddet att redan den omständigheten att det föreligger ett privat intresse av utgången i målet utgör hinder mot ett beslut om kostnadsskydd. Visserligen kräver även domstolen att detta intresse ska beaktas, men det ska dock inte utesluta kostnadsskyddet. Tvärtom ska enskilda även skyddas när de utövar egna rättigheter som följer av unionsrätten.(32)
54. Fastän det i domen i målet Morgan – till synes obiter dictum – anges att detta kriterium ska tillämpas på ett flexibelt sätt,(33) framgår det emellertid tydligt att det åtminstone i detta hänseende föreligger betydande osäkerhet.
55. Ett beaktande av klagandens subjektiva betalningsförmåga, det vill säga avsaknaden av bevis på att det föreligger ett behov, inskränker även det nödvändiga kostnadsskyddet. Tvärtom får kostnaderna för ett förfarande varken överstiga den berörda partens egna ekonomiska möjligheter eller objektivt, det vill säga oberoende av dennes betalningsförmåga, vara orimliga.(34) Med andra ord får inte heller klagande som har tillräckliga ekonomiska resurser bli föremål för orimliga eller prohibitiva kostnadsrisker och vad gäller klagande med begränsade medel måste den objektivt rimliga kostnadsrisken eventuellt reduceras ytterligare.
56. Slutligen har domstolen inte godtagit att ett kostnadsskydd är uteslutet när den berörda personen inte förefaller låta sig avskräckas av kostnadsrisken.(35) Enligt domen i målet Corner House utgör en sådan risk för ett avskräckande en ytterligare förutsättning för ett beslut om kostnadsskydd.
57. Följaktligen har Förenade kungariket underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 3.7 och 4.4 i direktiv 2003/35 genom att domstolarnas utrymme för skönsmässig bedömning att bevilja kostnadsskydd saknar samband med kostnadsskyddssyftet och att de kriterier från vilka ledning ska hämtas inte är förenliga med nämnda bestämmelser.
2. Den ömsesidiga begränsningen av rättegångskostnaderna
58. Kommissionen har även ifrågasatt att beslut om kostnadsskydd samtidigt ofta begränsar motpartens kostnadsrisk. Detta problem gäller för alla tre rättsordningar i Förenade kungariket.
Frågan huruvida yrkandet kan tas upp till sakprövning
59. Förenade kungariket anser att detta yrkande inte kan tas upp till sakprövning, eftersom det inte har framställts under det administrativa förfarandet. Kommissionen har de facto först uttryckligen ifrågasatt den ömsesidiga kostnadsbegränsningen i det motiverade yttrandet.(36)
60. Förenade kungarikets invändning grundar sig på att föremålet för talan avgränsas av kommissionens formella underrättelse till den berörda medlemsstaten och dess efterföljande motiverade yttrande. Föremålet får därefter inte utvidgas. Möjligheten för den berörda medlemsstaten att inkomma med sina synpunkter utgör en väsentlig garanti, och beaktandet av denna garanti är ett viktigt formellt krav för ett korrekt genomförande av förfarandet vid fastställelse av fördragsbrott. Följaktligen ska det motiverade yttrandet och kommissionens talan vila på samma grunder som anförs till stöd för den formella underrättelse som inleder det administrativa förfarandet.(37)
61. Detta krav är emellertid inte så långtgående att det i samtliga fall måste råda fullständig överensstämmelse mellan den formella underrättelsen, slutsatsen i det motiverade yttrandet och yrkandena i ansökan till domstolen, under förutsättning att tvisteföremålet inte har utvidgats eller ändrats.(38)
62. I synnerhet kan inte lika stränga krav på noggrannhet ställas på den formella underrättelsen, som omöjligen kan utgöra annat än en första kort sammanfattning av anmärkningarna, som på det motiverade yttrandet. Inget hindrar således kommissionen från att i det sistnämnda närmare ange de anmärkningar som den redan på ett mer övergripande sätt har framställt i den formella underrättelsen.(39)
63. Detta har skett i förevarande fall. Kommissionen har med rätta anfört att kostnaderna för det egna ombudet även utgör del av rättegångskostnaderna, vars omfattning medlemsstaterna ska begränsa.(40) Invändningen att denna kostnadsrisk inte var tillräckligt begränsad omfattades sålunda av anmärkningen att kostnadsrisken i Förenade kungariket sammantaget inte har begränsats tillräckligt.
64. Denna bedömning bekräftas genom Förenade kungarikets svar på begäran om yttrande, det vill säga genom den första skrivelsen från nämnda medlemsstat i det administrativa förfarandet. Där anges nämligen avtal med det egna ombudet om ersättning endast i det fall klaganden har framgång i målet ett medel för att begränsa kostnadsrisken.(41) Kommissionens argument i det motiverade yttrandet, att beslut om kostnadsskydd undergräver detta medel genom att begränsa den del av kostnaderna som klaganden kan kräva om dennes talan vinner bifall, är i slutänden endast ett motargument för att vederlägga denna ståndpunkt. Därigenom blev denna punkt samtidigt del av föremålet för talan.
65. Sålunda kan detta argument tas upp till sakprövning och kräver en bedömning.
Prövning i sak
66. Kommissionen kritiserar att beslut om kostnadsskydd även i viss utsträckning utformas ömsesidigt i den meningen att de utöver att begränsa risken att den klagande parten blir skyldig att ersätta motpartens rättegångskostnader om vederbörande tappar målet även begränsar risken att motparten blir skyldig att ersätta klagandens rättegångskostnader om denne vinner målet.
67. Ett ensidigt beslut om kostnadsskydd som enbart begränsar klagandens ansvar för motpartens rättegångskostnader kan i stor utsträckning bidra till att förhindra oöverkomliga eller prohibitiva rättegångskostnader. Emellertid kan redan kostnaderna för det egna ombudet hindra de personer som nämns i artikel 10a i MBK-direktivet och artikel 15a i IPPC‑direktivet från att väcka eller föra en talan vid domstol på vilken dessa artiklar är tillämpliga.
68. Vad gäller kostnaderna för det egna ombudet nämner såväl Förenade kungariket som Irland följaktligen möjligheten att ombudet avstår från sitt arvode. Ett sådant avstående kan emellertid endast i undantagsfall minska kostnadsrisken, eftersom det i regel är nödvändigt att ombud erhåller ersättning. Genom ett generellt krav att klagandens ombud företräder denne vid förfaranden enligt artikel 10a i MBK-direktivet och artikel 15a i IPPC‑direktivet utan ersättning skulle de ekonomiska förutsättningarna för att advokaterna ska kunna specialisera sig inom dessa områden omintetgöras.
69. Genom ersättningsavtal som innebär att ersättning endast utgår om klaganden vinner målet föreligger det en möjlighet för ekonomiskt svaga klagande som inte erhåller rättshjälp att förvärva tillräckliga medel. I England och Wales liksom i Skottland kan ett sådant avtal ersättningsavtal utformas så att klagandens ombud endast får ersättning om klaganden vinner målet. I båda dessa system måste vanligtvis motparten ersätta de kostnader som skulle ha uppkommit utan ett sådant avtal. I England och Wales bärs ytterligare ersättning som är avhängig utgången av tvisten till ombudet av den förlorande parten medan sådan ersättning i Skottland bärs av käranden. Ersättning som är avhängig utgången av tvisten kan visserligen inte anses oproblematisk, särskilt när den är förenad med ett tillägg jämfört med den normala ersättningen,(42) men den förefaller enligt Förenade kungarikets uppgifter vara nödvändig för att möjliggöra det kostnadsskydd som krävs i denne rättsordning i många av de fall som omfattas av artikel 10a i MBK-direktivet och artikel 15a i IPPC‑direktivet.
70. Ett ömsesidigt kostnadsskydd begränsar emellertid de kostnader som motparten ska bära om talan vinner framgång. I ett sådant fall måste klaganden med största sannolikhet själv stå för en del av kostnaderna. Vid villkorade avtal om ersättning begränsas samtidigt den ersättning som är avhängig utgången av tvisten. Antingen måste ombudet hålla till godo med detta begränsade honorar eller så måste klaganden om denne vinner målet bära en del av kostnaderna själv. Även sådana ytterligare kostnader skulle kunna ha en prohibitiv verkan. Följaktligen kan ett ömsesidigt beslut om kostnadsskydd äventyra syftet med kostnadsskyddet.
71. Vid bedömningen av ömsesidiga beslut om kostnadsskydd måste emellertid skiljas mellan enskilda och offentliga parter.
72. Vad gäller enskilda parter kan en ömsesidig kostnadsbegränsning teoretiskt motiveras av parternas likställdhet i processen som utgör del av den grundläggande rätten till ett rättvist förfarande,(43) som också uttryckligen anges i artikel 9.4 i konventionen som en förfaranderegel. Det kan ifrågasättas huruvida en sådan likställdhet föreligger (44) när en part i stor utsträckning är befriad från risken att bära motpartens kostnader medan den andra parten utöver den större delen av sina egna kostnader om denne tappar målet även måste bära kostnaderna för hela förfarandet. Det skulle till och med kunna tänkas att en sådan ojämn fördelning av kostnadsrisken kan påverka hela utformningen av strategin i förfarandet. En part som i stor utsträckning åtnjuter kostnadsskydd kan frestas utöka materialet för tvisten i onödig utsträckning för att motpartens kostnader ska öka och dennes beredskap till förlikning sålunda ska öka.
73. Kommissionen har emellertid med rätta påpekat att det i förevarande mål enbart är fråga om talan enligt artikel 10a i MBK-direktivet och artikel 15a i IPPC‑direktivet. En sådan talan är till sin natur avhängig av förvaltningsmyndigheternas beslut, nämligen tillstånd för projekt efter en bedömning av miljöpåverkan eller ett integrerat tillstånd för vissa industriella aktiviteter.
74. Vid en talan mot statliga organ kan det inte redan från början anses föreligga någon verklig jämvikt, eftersom dessa myndigheter i regel har väsentligt mer omfattande resurser än de personer som nämns i artikel 10a i MBK-direktivet och artikel 15a i IPPC‑direktivet. Det ensidiga beslutet om kostnadsskydd är i detta avseende enbart ett första steg för att åstadkomma likställdhet i processen.
75. Dessutom är det i sådana mål i slutänden fråga om ett intresse som är gemensamt för båda sidor, nämligen att säkerställa lag och rätt. En förvaltningsmyndighet som tappar i ett domstolsförfarande, eftersom dess angripna beslut är rättsstridigt, förtjänar inte något kostnadsskydd som är jämförbart med klagandens. Myndigheten har nämligen orsakat förfarandet genom sitt åsidosättande.
76. Slutligen ska det allmänna intresset av ett säkerställande av rättigheter enligt Åhuskonventionen tillmätas särskild vikt.(45) Detta intresse utgör åtminstone hinder mot att ett instrument som ersättning som är avhängig utgången av tvisten, vilket kan bidra till att förhindra oöverkomliga kostnader för det egna ombudet, undergrävs i sådana förfaranden enligt artikel 10a i MBK-direktivet och artikel 15a i IPPC‑direktivet.
77. Åhuskonventionens struktur vederlägger för övrigt Förenade kungarikets argument att de behöriga myndigheternas medel är begränsade. Det stämmer visserligen att myndigheterna inte längre kan använda de medel som använts för domstolsförfaranden för att iaktta sina huvudsakliga uppgifter. Detta godtas emellertid i Åhuskonventionen. Det är även ändamålsenligt, eftersom myndigheterna tvingas vara särskilt aktsamma vid tillämpningen av miljörätten när denna görs gällande i domstol, respektive när det föreligger en risk för att en talan väcks vid domstol.
78. Detta innebär emellertid inte att det är uteslutet med varje form av kostnadsskydd för förvaltningsmyndigheterna. Det föreligger inte någon anledning att ålägga myndigheterna ansvar för ersättning till motpartens ombud som är avhängig utgången av tvisten, vilket klart överstiger normal ersättning som inte är avhängig av utgången av tvisten. Ett ”asymmetriskt” ömsesidigt beslut om kostnadsskydd enligt vilket båda parternas kostnadsrisk visserligen begränsas, men som trots detta lämnar utrymme för en skälig ersättning som är avhängig utgången av tvisten kan sålunda mot bakgrund av principen om parternas likställdhet i processen inte heller utan vidare uteslutas vid förfaranden där motparten är en förvaltningsmyndighet.
79. Ett sådant beslut får emellertid inte leda till att den finansiellt starkare förvaltningsmyndigheten får ett incitament att genom en onödig utökning av materialet för tvisten öka klagandens egna kostnader så mycket att de kraftigt överskrider gränsen för kostnader som kan ersättas.(46) Sålunda kan det endast med ledning av omständigheterna i det enskilda fallet fastställas vilken omfattning en skälig ersättning som är avhängig utgången av tvisten har.
80. Följaktligen har Förenade kungariket underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 3.7 och 4.4 i direktiv 2003/35/EG genom att domstolarna i förfaranden enligt dessa bestämmelser kan fastställa ett ömsesidigt kostnadsskydd som undergräver överenskommelser om en skälig ersättning som är avhängig utgången av tvisten för att företräda de personer och fackförbund som anges i dessa bestämmelser.
3. Det interimistiska rättsskyddet
81. Slutligen har kommissionen kritiserat att interimistiskt rättsskydd i regel enbart beviljas i England och Wales, inbegripet Gibraltar, samt i Nordirland om klaganden åtar sig att ersätta skador som uppkommer genom åtgärderna.
82. Det framgår inte entydigt av handlingarna i målet vad som omfattas av denna skyldighet att utge skadestånd. Jag utgår från att det inte är fråga om skador som har orsakats genom ett uppsåtligt rättsstridigt beteende. I sådana fall krävs inte någon särskild skyldighet att utge skadestånd, eftersom redan den allmänna skadeståndsrätten skulle vara tillämplig.
83. Tvärtom antar jag att denna skyldighet är tillämplig om de rättigheter som skyddas genom det interimistiska förordnandet i det efterföljande förfarandet visar sig vara ogrundade. I detta fall ska klaganden uppenbarligen ersätta de skador som har orsakats genom det interimistiska förordnandet.(47) I de här aktuella typerna av förfaranden föreligger det sålunda en risk att klaganden får ersätta kostnaderna för att projekt blir försenade.
84. Parterna tvistar inledningsvis om huruvida denna kostnadsrisk överhuvudtaget omfattas av kostnadsskyddet enligt artikel 10a femte stycket i MBK-direktivet och artikel 15a femte stycket i IPPC‑direktivet. Enligt bestämmelsernas ordalydelse krävs det nämligen endast att förfaranden inte får vara oöverkomligt kostsamma. Vid en restriktiv tolkning hör en skyldighet att ersätta skador på grund av förseningar orsakade av det interimistiska rättsskyddet inte längre till rättegångskostnaderna.
85. Domstolen har slagit fast att för att säkerställa att rätten att få till stånd en rättslig prövning enligt artikel 10a i MBK-direktivet och artikel 15a i IPPC‑direktivet kan utövas på ett effektivt sätt krävs att medlemmarna av den berörda allmänheten har rätt att yrka att domstolen ska förordna om interimistiska åtgärder.(48) På samma sätt räknas i The Aarhus Convention: An Implementation Guide, vilken år 2000 utgavs av FN:s ekonomiska kommission för Europa, interimistiska åtgärder till de rättsliga förelägganden(49) som i artikel 9.4 i Århuskonventionen hänförs till rättslig prövning(50).
86. Det ska vidare erinras om att kravet att en rättegång inte får vara oöverkomligt kostsam avser samtliga kostnader för att delta i domstolsförfarandet. Frågan huruvida domstolsförfarandena är oöverkomligt kostsamma måste således bli föremål för en helhetsbedömning, varvid det tas hänsyn till samtliga kostnader som åsamkats den berörda parten.(51) Dessutom har domstolen slagit fast att de personer som anges i artikel 10a i MBK-direktivet och artikel 15a i IPPC‑direktivet inte, till följd av det kostnadsansvar som detta kan medföra, får hindras från att vid domstol väcka eller föra en sådan talan som faller inom tillämpningsområdet för dessa artiklar.(52)
87. Eftersom ansökan om interimistiskt rättsskydd utgör en sådan talan och eftersom eventuella skadeståndsanspråk skulle räknas till den därigenom uppkomna ekonomiska bördan, måste även de omfattas av kostnadsskyddet. Annars skulle risken att tvingas utge skadestånd eventuellt utgöra hinder mot väckandet av en sådan talan.
88. Förenade kungariket har visserligen invänt att projekt som omfattas av artikel 10a i MBK-direktivet och artikel 15a i IPPC‑direktivet normalt sett stoppas även under ett pågående domstolsförfarande utan interimistiskt rättsskydd. Kostsamma arbeten genomförs normalt sett inte om det föreligger en möjlighet att tillståndet upphävs.
89. Detta argument tonar ner den praktiska betydelsen av kommissionens anmärkning, men medför inte att den saknar betydelse i situationer vid vilka intermistiskt rättsskydd är nödvändigt.
90. Vidare har Förenade kungariket gjort gällande att domstolarna i förvaltningsrättsliga mål i regel utövar sitt utrymme för skönsmässig bedömning så, att skyldigheten att utge skadestånd inte tillämpas. Även i detta hänseende gäller emellertid att blotta möjligheten att utöva ett utrymme för skönsmässig bedömning i överensstämmelse med skyldigheten till kostnadsskydd inte är tillräcklig för att införliva artikel 10a femte stycket i MBK-direktivet och artikel 15a femte stycket i IPPC‑direktivet.
91. Av större betydelse är Förenade kungarikets argument att skadeståndsskyldigheten är förenlig med effektivitetsprincipen, det vill säga att den varken innebär att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att säkerställa rättigheter som följer av unionsrätten.
92. Detta argument baserar sig på den korrekta föreställningen att medlemsstaterna, med förbehåll för att de ska iaktta likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, i kraft av sin processuella autonomi har ett utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av artikel 10a femte stycket i MBK-direktivet och artikel 15a femte stycket i IPPC‑direktivet.(53) Inte heller den med effektivitetsprincipen närbesläktade principen om ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna(54) medför att detta utrymme för skönsmässig bedömning kan ifrågasättas.
93. Det kan sålunda inte uteslutas att medlemsstaterna i princip har rätt att föreskriva en skadeståndsskyldighet för intermistiska åtgärder som även avser säkerställandet av rättigheter som grundas på unionsrätten. Detta gäller särskilt i förfaranden mellan privata parter, eftersom en sådan åtgärd nödvändigtvis medför ett ingrepp i motpartens rättigheter.
94. Förenade kungariket har i detta avseende med rätta anfört den rätt till skydd för sin egendom som mottagaren av det överklagade tillståndet har.
95. Det ska visserligen påpekas att ett tillstånd som kan angripas vid domstol inte ger upphov till någon äganderätt.(55) Till en början rör det sig nämligen enbart om en möjlighet att få utnyttja tillståndet. Enbart möjligheter kommer emellertid inte i åtnjutande av ett äganderättsligt skydd,(56) i vart fall när förverkligandet av dessa är omtvistat.(57) Emellertid kan de belastningar som följer av domstolsförfarandet begränsa utövandet av vissa äganderätter(58) till exempel genom att förhindra en viss användning av fast egendom för genomförandet av projektet.
96. Miljöskyddet kan emellertid motivera en begränsning av utövandet av äganderätten.(59) Detta gäller även för intermistiska åtgärder för att säkra status quo under en domstolsprövning av ett miljörättsligt tillstånd. Begränsningen av äganderätten och andra friheter grundas nämligen främst på att de eftersträvade åtgärderna kräver ett tillstånd av miljöskyddsskäl. Om kravet på tillstånd emellertid är motiverat omfattar denna motivering principiellt även interimistiskt rättsskydd som förhindrar att den slutliga prövningen i princip föregrips medan tillståndet prövas i domstol.
97. Liknande skäl torde för övrigt ligga till grund för den domstolspraxis till vilken Förenade kungariket har hänvisat enligt vilken domstolarna i förvaltingsrättsliga mål i regel bortser från skadeståndsskyldighet.
98. Dessa argument har särskilt vikt för förfaranden enligt artikel 10a i MBK-direktivet och artikel 15a i IPPC‑direktivet, eftersom det föreligger ett särskilt stort allmänintresse av att miljörätten genomförs. Klagandena i dessa mål förtjänar därför ett skydd mot oöverkomliga eller prohibitiva kostnader som överstiger skyddet från effektivitetsprincipen och rätten till ett effektivt rättsligt skydd.(60)
99. Detta resultat ifrågasätts inte heller i den av Förenade kungariket anförda domen i målet Zuckerfabrik Süderdithmarschen och Zuckerfabrik Soest(61). I detta mål krävde domstolen visserligen ett ställande av säkerhet för det fallet att det interimistiska rättsskyddet medförde ekonomiska risker för unionen. Detta avgörande kan emellertid inte tillämpas på förfaranden enligt artikel 10a i MBK-direktivet och artikel 15a i IPPC‑direktivet.
100. Denna talan syftade nämligen inte till att säkerställa miljörätten i allmänhetens intresse, utan riktade sig i klagandens enskilda intresse enbart mot en avgift som skulle betalas till dåvarande gemenskapen. Dessutom skulle detta ställande av säkerhet främst säkerställa den omtvistade rätten till avgiften och inte kompensera eventuella skador på grund av fördröjning genom det interimistiska rättsskyddet. Sistnämnda skydd torde tvärtom täckas av den dröjsmålsränta som i regel ska utgå.
101. Det är samtidigt inte omöjligt att vidta åtgärder mot ett otillbörligt utnyttjande av det interimistiska rättsskyddet. För att motverka eller sanktionera missbruk krävs det emellertid inte att beviljandet av interimistiskt rättsskydd görs avhängigt av en skyldighet att erlägga skadestånd. Tvärtom skulle det i sådana fall vara tillräckligt att neka interimistiskt rättsskydd eller att bevilja traditionellt skadestånd vid missbruk som visar sig i efterhand.
102. Följaktligen har Förenade kungariket underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 3.7 och 4.4 i direktiv 2003/35 genom att domstolarna i England och Wales, inbegripet Gibraltar, samt i Nordirland kan uppställa krav på ett åtagande att utge skadestånd för nödvändiga interimistiska åtgärder i förfaranden enligt dessa bestämmelser.
C – Angående tillämpningen
103. Kommissionen har utöver underlåtenheten att införliva artiklarna 3.7 och 4.4 i direktiv 2003/35 ifrågasatt domstolarnas i Förenade kungariket tillämpning av dessa bestämmelser.
104. Denna grund för talan kan inte innebära att kommissionen anser att vissa enskilda domstolsavgöranden utgör ett åsidosättande av artiklarna 3.7 och 4.4 i direktiv 2003/35. Kommissionen har nämligen inte lämnat tillräcklig information om de enskilda målen för att det ska kunna prövas huruvida dessa bestämmelser faktiskt har åsidosatts.
105. Man skulle emellertid kunna tolka kommissionen så, att den med denna grund för talan kritiserar en praxis från domstolarna i Förenade kungariket som uppvisar en viss grad av varaktighet och allmängiltighet(62). För detta måste kommissionen tillhandahålla tillräckliga uppgifter för att det ska framgå att det där har utvecklats en upprepad och varaktig praxis.(63)
106. Vid första anblicken förefaller fastställelserna beträffande det otillräckliga införlivandet av artiklarna 3.7 och 4.4 i direktiv 2003/35 genom rättspraxis utgöra ett tecken på att domstolarna i Förenade kungariket åsidosätter nämnda bestämmelser i fast praxis.
107. Denna slutsats är emellertid inte övertygande. Nämnda fastställelser grundas på att rättspraxis inte säkerställer det kostnadsskydd som krävs på ett tillräckligt klart och precist sätt. För att det ska föreligga en fast rättspraxis skulle det däremot krävas att besluten sålunda även åsidosätter kravet på kostnadsskydd.
108. Kommissionen har inte framlagt bevis för detta. Visserligen har den hänvisat till ett flertal enskilda rättsfall, men detta visar framför allt att kostnadsskyddet enligt artiklarna 3.7 och 4.4 i direktiv 2003/35 inte har införlivats på ett tillfredsställande sätt i Förenade kungariket genom dessa domar. Såsom visats ovan, utgör det centrala problemet i detta avseende domstolarnas utrymme för skönsmässig bedömning i de aktuella frågorna och den därav följande osäkerheten med avseende på kostnadsrisken.
109. Däremot försöker kommissionen inte att genom de olika rättsfallen styrka att det föreligger viss fast praxis som är oförenlig med vissa krav på kostnadsskyddet.
110. Det närmaste kommissionen kommer vad gäller ett sådant styrkande är när den uppger att klaganden vid domstolar i Förenade kungariket i fyra åberopade domar har ålagts vissa kostnader.(64)
111. Detta argument är emellertid inte tillräckligt för att styrka en fast praxis från domstolarna i Förenade kungariket enligt vilken de klagande som anges i artiklarna 3.7 och 4.4 i direktiv 2003/35 åläggs oöverkomliga eller prohibitiva kostnader.
112. Dessa fyra domar från två domsagor i Förenade kungariket räcker inte för att styrka en fast praxis. Dessutom har kommissionen inte lämnat en tillräckligt detaljerad redogörelse av dessa domar för att det ska kunna fastställas huruvida de kostnader som ålagts var för omfattande.
113. Om kommissionen genom att göra gällande en felaktig tillämpning av artiklarna 3.7 och 4.4 i direktiv 2003/35 hade för avsikt att ifrågasätta en fast och generell praxis från domstolarna i Förenade kungariket så kan denna grund för talan inte godtas.
114. Jag utgår emellertid från att denna grund för talan enbart riktar sig mot det otillräckliga införlivandet av artiklarna 3.7 och 4.4 i direktiv 2003/35 genom prejudikat från domstolar.(65) Sålunda krävs det inte att detta underkänns separat.
V – Rättegångskostnader
115. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Förenade kungariket ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Förenade kungariket i huvudsak har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas. Enligt artikel 140.1 i rättegångsreglerna föreskrivs att Republiken Irland och Konungariket Danmark som har intervenerat i målet ska bära sina rättegångskostnader.
VI – Förslag till avgörande
116. Jag föreslår att domstolen ska besluta enligt följande:
1) Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 3.7 och 4.4 i direktiv 2003/35/EG om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön och om ändring, med avseende på allmänhetens deltagande och rätt till rättslig prövning, av rådets direktiv 85/337/EEG och 96/61/EG
- genom att domstolarnas utrymme för skönsmässig bedömning att bevilja kostnadsskydd saknar samband med kostnadsskyddssyftet och att de kriterier från vilka ledning ska hämtas inte är förenliga med nämnda bestämmelser,
- genom att domstolarna i förfaranden enligt dessa bestämmelser kan fastställa ett ömsesidigt kostnadsskydd som undergräver överenskommelser om en skälig ersättning som är avhängig utgången av tvisten för att företräda de personer och fackförbund som anges i dessa bestämmelser, och
- genom att domstolarna i England och Wales, inbegripet Gibraltar, samt i Nordirland kan uppställa krav på ett åtagande att utge skadestånd för nödvändiga interimistiska åtgärder i förfaranden enligt dessa bestämmelser.
2) Förenade kungariket ska ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader. Konungariket Danmark och Irland ska bära sina rättegångskostnader.