Mål C‑356/12
Wolfgang Glatzel
mot
Freistaat Bayern
(begäran om förhandsavgörande från Bayerischer Verwaltungsgerichtshof)
”Begäran om förhandsavgörande – Transporter – Direktiv 2006/126/EG – Punkt 6.4 i bilaga III – Giltighet – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artiklarna 20, 21.1 och 26 – Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning – Körkort – Fysisk och psykisk lämplighet att föra motordrivna fordon – Minimikrav – Synskärpa – Likabehandling – Ingen möjlighet att medge undantag – Proportionalitet”
Förslag av generaladvokat Y. Bot föredraget den 18 juli 2013..?I – 0000
Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 22 maj 2014
1. Grundläggande rättigheter – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Likabehandling – Förbud mot diskriminering på grund av funktionsnedsättning – Räckvidd
(Rådets direktiv 2000/78; rådets beslut 2010/48)
2. Transport – Vägtransport – Körkort – Direktiv 2006/126 – Ömsesidigt erkännande av körkort – Krav avseende synskärpa – Bedömning av giltigheten med hänsyn till förbudet mot diskriminering på grund av funktionsnedsättning – Begränsning i den mening som avses i artikel 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Giltighet – Bedömning av giltigheten med hänsyn till skyldigheten avseende integrering av personer med funktionshinder – Giltighet – Bedömning av giltigheten med hänsyn till principen om likabehandling – Giltighet
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 20, 21.1 och 26; Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/126, artiklarna 4 och 7 och bilaga III)
1. Såvitt avser frågan om diskriminering på grund av funktionshinder innebär artikel 21.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna i synnerhet krav på att unionslagstiftaren inte inför någon skillnad i behandling på grund av en begränsning till följd av varaktiga fysiska, psykiska eller mentala skador, vilka i samspel med olika hinder kan motverka den berördes fulla och verkliga deltagande i arbetslivet på lika villkor som andra arbetstagare, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan skillnad i behandling.
(se punkt 46)
2. Det har vid prövningen av den fråga som ställts inte framkommit någon omständighet som kan påverka giltigheten av punkt 6.4 i bilaga III till direktiv 2006/126 om körkort, med hänsyn till artiklarna 20, 21.1 eller 26 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
En skillnad i behandling som en person utsätts för beroende på om vederbörande har eller inte har den synskärpa som krävs för att föra motordrivna fordon strider nämligen inte i princip mot förbudet mot diskriminering på grund av funktionshinder i den mening som avses i artikel 21.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, förutsatt att kravet faktiskt svarar mot ett mål av allmänt samhällsintresse, att det är nödvändigt och att det inte utgör en oproportionerlig börda. Det syfte med direktiv 2006/126 som eftersträvas genom fastställandet, i bilaga III till direktivet, av en minsta synskärpa på det sämsta ögat för förare i grupp 2 enligt bilagan är att öka trafiksäkerheten och det svarar således mot det mål av allmänt samhällsintresse som avser en ökad trafiksäkerhet. När det gäller nämnda minimikrav är det nödvändigt att de personer som erhåller körkort har en tillräcklig fysisk förmåga, bland annat i fråga om deras syn, eftersom fysiska brister kan få allvarliga konsekvenser. Slutligen har unionslagstiftaren vägt trafiksäkerhetsskäl, å ena sidan, mot rätten för personer med en synnedsättning att inte diskrimineras, å andra sidan, på ett sätt som inte kan anses vara oproportionerligt i förhållande till de mål som eftersträvas.
Dessutom gäller att även om det i artikel 26 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna föreskrivs att unionen ska erkänna och respektera rätten för personer med funktionshinder att få del av åtgärder för integrering, innebär den princip som slås fast i artikeln däremot inte att unionslagstiftaren är skyldig att besluta om en viss bestämd åtgärd. För att den artikeln ska få sin fulla verkan måste den nämligen preciseras genom bestämmelser i unionsrätten eller i nationell rätt. Artikeln kan följaktligen inte i sig ge enskilda en individuell rätt som kan åberopas som sådan.
Den omständigheten att utfärdande av körkort för förare i grupp 1, i den mening som avses i bilaga III till direktiv 2006/126, som inte uppfyller kraven avseende bland annat synskärpa likväl kan övervägas ”i undantagsfall” om föraren genomgår en individuell undersökning av vederbörandes lämplighet som förare, medan förare i grupp 2 inte har en sådan möjlighet utgör slutligen ingen skillnad i behandling som strider mot artikel 20 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Unionslagstiftaren har valt att dela in förarna i två grupper med ledning av fordonens storlek, passagerarantalet samt det ansvar som till följd därav föreligger vid framförande av de olika fordonen. De aktuella fordonens egenskaper, däribland storleken, vikten och deras manövrering, motiverar nämligen att villkoren för utfärdande av körkort för förandet av dem är olika. De situationer som förare av sådana fordon befinner sig i är följaktligen inte jämförbara. Eftersom nämnda situationer inte är jämförbara kan det inte anses att en skillnad i behandling av de aktuella situationerna strider mot den rätt till ”likhet inför lagen”, som slås fast i artikel 20 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som förare i den ena eller den andra gruppen har.
(se punkterna 50, 51, 54, 72, 78, 80, 83, 84 och 86 samt domslutet)