Preliminär utgåva

TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen i utökad sammansättning)

den 22 november 2023(*)

”Ekonomiska och monetära unionen – Bankunionen – Gemensam resolutionsmekanism för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag (SRM) – Resolution av Banco Popular Español – Gemensamma resolutionsnämndens beslut att inte bevilja ersättning till aktieägare och borgenärer som berörs av resolutionsåtgärderna – Värdering av skillnaden i behandling – Värderingsmannens oberoende”

I mål T‑330/20,

ACMO Sàrl, Luxemburg (Luxemburg), och de övriga sökande vars namn finns upptagna i bilaga,(1) företrädda av advokaterna T. Soames och
I. Prodromou-Stamoudi samt R. East, solicitor,

sökande,

mot

Gemensamma resolutionsnämnden (SRB), företrädd av M. Fernández Rupérez, A. Lapresta Bienz, L. Forestier och J. Rius Riu, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av advokaterna H.-G. Kamann, F. Louis, V. Del Pozo Espinosa de los Monteros och L. Hesse,

svarande,

med stöd av

Konungariket Spanien, företrätt av A. Gavela Llopis, i egenskap av ombud,

intervenient,

meddelar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen i utökad sammansättning),

vid överläggningen sammansatt av ordföranden M. van der Woude, samt domarna G. De Baere (referent), G. Steinfatt, K. Kecsmár och S. Kingston,

justitiesekreterare: handläggaren P. Nuñez Ruiz,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

med beaktande av den skrivelse, som inkom till tribunalens kansli den 23 januari 2023, genom vilken PIMCO Dynamic Income Fund underrättade tribunalen om att bolaget är universell rättighetsinnehavare till PIMCO Income Opportunity Fund och PIMCO Dynamic Credit and Mortgage Income Fund,

med beaktande av den skrivelse, som inkom till tribunalens kansli den 13 november 2023, genom vilken Bybrook Capital Badminton Fund LP begärde att få träda i stället för Cairn Global Funds PLC och Cairn Special Opportunities Credit Master Fund Limited som sökande i det nu aktuella målet, vilket de övriga parterna har beretts möjlighet att yttra sig över,

med beaktande av den skrivelse, som inkom till tribunalens kansli den 16 november 2023, genom vilken PIMCO Global Cross-asset Opportunities Master Fund LDC begärde att få träda i stället för Cairn Global Funds PLC och PHFS series SPC - PHSF VII SP som sökande i det nu aktuella målet, vilket de övriga parterna har beretts möjlighet att yttra sig över,

efter förhandlingen den 9 september 2022,

följande

Dom

1        Sökandena, ACMO Sàrl och de övriga juridiska personer vars namn finns upptagna i bilaga, har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat ogiltigförklaring av Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut SRB/EES/2020/52 av den 17 mars 2020 om fastställande av huruvida de aktieägare och borgenärer som berörs av de resolutionsåtgärder som vidtagits mot Banco Popular Español S.A. ska beviljas ersättning (nedan kallat det angripna beslutet).

I.      Bakgrund

2        Sökandena är värdepappersfonder som innan en resolutionsordning antogs för Banco Popular Español, SA (nedan kallad Banco Popular) innehade övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument som emitterats av Banco Popular, några av dem genom delfonder, med undantag av en sökande som efterträtt en enhet som innehade obligationer i Banco Popular.

3        Den 7 juni 2017 antog SRB:s verkställande session beslut SRB/EES/2017/08 om antagande av en resolutionsordning för Banco Popular (nedan kallad resolutionsordningen) med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1).

4        Innan resolutionsordningen antogs anlitade SRB den 23 maj 2017, efter ett anbudsförfarande, Deloitte Réviseurs d’Entreprises som värderingsman (nedan kallad värderingsbyrån) i samband med förberedelserna inför en eventuell resolution av Banco Popular. Värderingsbyrån tilldelades ett specifikt kontrakt efter en anbudsinfordran inom ramen för ett multipelt ramavtal för tjänster som SRB hade undertecknat med sex byråer, däribland värderingsbyrån. I enlighet med det specifika kontraktet omfattade värderingsmannens uppdrag att genomföra en värdering av Banco Popular före en eventuell resolution samt en värdering enligt artikel 20.16–20.18 i förordning nr 806/2014 av skillnaden i behandling, efter en eventuell resolution.

5        Den 5 juni 2017 antog SRB en första värdering, i enlighet med artikel 20.5 a i förordning nr 806/2014, i syfte att tillhandahålla uppgifter för att kunna fastställa huruvida de villkor för att inleda ett resolutionsförfarande som anges i artikel 18.1 i förordning nr 806/2014 var uppfyllda.

6        Den 6 juni 2017 överlämnade värderingsbyrån även en andra värdering (nedan kallad värdering 2) till SRB, som avfattats i enlighet med artikel 20.10 i förordning nr 806/2014. Syftet med värdering 2 var att uppskatta värdet på Banco Populars tillgångar och skulder, tillhandahålla en uppskattning av hur aktieägarna och borgenärerna skulle ha behandlats om Banco Popular hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande och tillhandahålla uppgifter som gjorde det möjligt att fatta beslutet om de aktier och värdepapper som skulle överlåtas och som gjorde det möjligt för SRB att fastställa affärsvillkoren för försäljningsverktyget.

7        I resolutionsordningen fann SRB att villkoren i artikel 18.1 i förordning nr 806/2014 var uppfyllda och beslutade att placera Banco Popular under resolution. SRB beslutade att skriva ned och konvertera Banco Populars kapitalinstrument i enlighet med artikel 21 i förordning nr 806/2014 och att tillämpa försäljningsverktyget enligt artikel 24 i förordning nr 806/2014 genom att överlåta aktier till en köpare.

8        SRB beslutade att annullera 100 procent av aktierna Banco Popular, att konvertera och skriva ned hela kapitalbeloppet för övriga primärkapitalinstrument som emitterats av Banco Popular och konvertera hela kapitalbeloppet för supplementärkapitalinstrument som emitterats av Banco Popular till ”nya aktier II”. Efter en transparent och öppen försäljningsprocess som genomfördes av den spanska resolutionsmyndigheten Fondo de Reestructuración Ordenada Bancaria (FROB) (Fonden för ordnad omstrukturering av banker, Spanien) överfördes de ”nya aktierna II” till Banco Santander SA mot betalning av en köpeskilling på en euro. Därefter inträdde Banco Santander i Banco Populars ställe den 28 september 2018 i samband med en fusion genom absorption.

9        Den 7 juni 2017 antog Europeiska kommissionen beslut (EU) 2017/1246 om godkännande av resolutionsordningen för Banco Popular (EUT L 178, 2017, s. 15).

10      Den 14 juni 2018 översände värderingsbyrån till SRB värderingen av skillnaden i behandling enligt artikel 20.16–20.18 i förordning nr 806/2014 som gjorts för att avgöra huruvida aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats bättre om institutet under resolution hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande (nedan kallad värdering 3). Den 31 juli 2018 översände värderingsbyrån ett tillägg till denna värdering till SRB, i vilket vissa formella fel i utlåtandet korrigerades.

11      I värdering 3 uppskattade värderingsbyrån hur berörda aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats om Banco Popular hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande vid den tidpunkt då resolutionsordningen antogs. Denna bedömning gjordes inom ramen för ett avvecklingsscenario med tillämpning av Ley 22/2003, Concursal (konkurslag 22/2003) av den 9 juli 2003 (BOE nr 164 av den 10 juli 2003, s. 26905).

12      Värderingsbyrån angav att det hypotetiska avvecklingsscenariot hade utarbetats på grundval av de icke reviderade finansiella uppgifterna av den 6 juni 2017 eller, om de inte fanns tillgängliga, uppgifter av den 31 maj 2017. Värderingsbyrån ansåg att inledandet av ett normalt insolvensförfarande avseende Banco Popular den 7 juni 2017 skulle ha lett till en icke-planerad avveckling. Vid bedömningen av tillgångarnas realisationsvärden beaktade värderingsbyrån tre tidsscenarier för en alternativ avveckling, nämligen 18 månader, 3 år och 7 år, vilka var och en innehöll ett bättre och ett sämre scenario. Värderingsbyrån drog slutsatsen att det i vart och ett av dessa fall inte hade kunnat förväntas någon utdelning för berörda aktieägare och efterställda borgenärer inom ramen för ett normalt insolvensförfarande och att det således inte förelåg någon skillnad i behandling jämfört med den behandling som följde av resolutionsåtgärden.

13      Den 6 augusti 2018 offentliggjorde SRB på sin webbplats sitt tillkännagivande av den 2 augusti 2018 av sitt preliminära beslut om huruvida aktieägare och borgenärer skulle beviljas ersättning till följd av de resolutionsåtgärder som hade vidtagits rörande Banco Popular och om inledandet av ett förfarande för att låta de berörda utöva rätten att yttra sig (SRB/EES/2018/132) (nedan kallat det preliminära beslutet). Tillsammans med tillkännagivandet offentliggjordes en icke-konfidentiell version av värdering 3. Den 7 augusti 2018 offentliggjordes ett meddelande om SRB:s tillkännagivande i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 277 I, 2018, s. 1).

14      I det preliminära beslutet ansåg SRB att det framgick av värdering 3 att det inte förelåg någon skillnad mellan den behandling som de berörda aktieägarna och borgenärerna faktiskt hade fått till följd av resolutionen av Banco Popular och den behandling som de skulle ha fått om Banco Popular hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande vid tidpunkten för resolutionen. SRB beslutade preliminärt att den inte var skyldig att betala ersättning till berörda aktieägare och borgenärer enligt artikel 76.1 e i förordning nr 806/2014.

15      För att göra det möjligt för SRB att fatta ett slutligt beslut om huruvida det var nödvändigt att bevilja de berörda aktieägarna och borgenärerna ersättning, uppmanade SRB dem att tillkännage sitt intresse av att utöva sin rätt att yttra sig över det preliminära beslutet, i enlighet med artikel 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

16      SRB angav att förfarandet avseende rätten att yttra sig skulle genomföras i två steg.

17      I ett första steg uppmanades de berörda aktieägarna och borgenärerna att tillkännage sitt intresse av att utöva sin rätt att yttra sig med hjälp av ett särskilt formulär för onlineregistrering som var öppet till och med den 14 september 2018. Därefter skulle SRB kontrollera om alla de parter som anmält sitt intresse faktiskt hade ställning som berörd aktieägare eller borgenär. Berörda aktieägare och borgenärer skulle styrka sin identitet och styrka att de den 6 juni 2017 innehade ett eller flera av Banco Populars kapitalinstrument som skrivits ned eller konverterats och överförts inom ramen för resolutionen.

18      I ett andra steg, samrådet, kunde de berörda aktieägare och borgenärer som i det första steget hade uttryckt intresse av att utöva sin rätt att yttra sig och vars ställning hade kontrollerats av SRB yttra sig över det preliminära beslut som hade bifogats värdering 3.

19       Den 16 oktober 2018 meddelade SRB att godkända aktieägare och borgenärer skulle uppmanas att lämna skriftliga synpunkter på det preliminära beslutet från och med den 6 november 2018. Den 6 november 2018 skickade SRB en personlig länk till godkända aktieägare och borgenärer som gav tillgång till ett formulär på internet som gjorde det möjligt för dem att till och med den 26 november 2018 lämna synpunkter på det preliminära beslutet och den icke-konfidentiella versionen av värdering 3.

20      Efter samrådet granskade SRB de berörda aktieägarnas och borgenärernas relevanta synpunkter på det preliminära beslutet. SRB anmodade värderingsbyrån att inkomma med en handling innehållande dess bedömning av de relevanta kommentarerna avseende värdering 3 och att undersöka huruvida värdering 3 fortfarande var giltig mot bakgrund av dessa kommentarer.

21      Den 18 december 2019 överlämnade värderingsbyrån till SRB sin bedömning med rubriken ”Klargörande av värderingen av skillnaden i behandling” (nedan kallat klargörandedokumentet). I klargörandedokumentet bekräftade värderingsbyrån att strategin och de olika hypotetiska avvecklingsscenarierna som specificerats i värdering 3 samt de metoder som använts och de analyser som genomförts fortfarande var giltiga.

22      Den 17 mars 2020 antog SRB det angripna beslutet. Ett meddelande med anledning av detta beslut offentliggjordes den 20 mars 2020 i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 91, 2020, s. 2).

23      I det angripna beslutet fann SRB att värderingsbyrån var oberoende i enlighet med kraven i artikel 20.1 i förordning nr 806/2014 och kapitel IV i kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/1075 av den 23 mars 2016 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU med avseende på tekniska standarder för tillsyn som specificerar innehållet i återhämtningsplaner, resolutionsplaner och koncernresolutionsplaner, de minimikriterier som den behöriga myndigheten ska bedöma när det gäller återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner, villkoren för finansiellt stöd inom koncerner, kraven på oberoende värderingsmän, avtalsenligt erkännande av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter, förfarandena och innehållet för anmälningskrav och underrättelse om uppskjutande samt resolutionskollegiernas operativa funktionssätt (EUT L 184, 2016, s. 1).

24       I avsnitt 5 (”värdering 3”) i det angripna beslutet sammanfattade SRB innehållet i värdering 3 och fann att denna värdering var förenlig med tillämpliga bestämmelser och tillräckligt motiverad och fullständig för att utgöra grunden för ett beslut enligt artikel 76.1 e i förordning nr 806/2014. SRB fann att värdering 3 innehöll en bedömning av de nödvändiga uppgifter som föreskrivs i artikel 20.17 i förordning nr 806/2014 och i kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/344 av den 14 november 2017 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU vad gäller tekniska tillsynsstandarder som specificerar kriterier för metoder för värdering av skillnader i behandling i samband med resolution (EUT L 67, 2018, s. 3).

25      I avsnitt 6 i det angripna beslutet redogjorde SRB för de ”kommentarer som lämnats av de berörda aktieägarna och borgenärerna samt för bedömningen av dessa”. I avsnitt 6.1 (”bedömning av relevansen”) i det angripna beslutet förklarade SRB att vissa av dessa kommentarer, som varken avsåg SRB:s preliminära beslut eller värdering 3, inte var relevanta, eftersom de inte omfattades av förfarandet avseende rätten att yttra sig. I avsnitt 6.2 i det angripna beslutet undersökte SRB de ”relevanta kommentarer” som de berörda aktieägarna och borgenärerna hade lämnat avseende värderingsbyråns oberoende och innehållet i värdering 3, grupperade efter tema.

26      SRB drog slutsatsen att det framgick av värdering 3, jämförd med klargörandedokumentet och slutsatserna i avsnitt 6.2 i det angripna beslutet, att det faktiskt inte hade förelegat någon skillnad i behandling av de berörda aktieägarna och borgenärerna jämfört med den behandling som de skulle ha fått om Banco Popular hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande vid tidpunkten för resolutionen.

27      Mot denna bakgrund fattade SRB följande beslut:

”Artikel 1

Värdering

För att avgöra om de aktieägare och borgenärer som påverkas av de resolutionsåtgärder som vidtagits avseende Banco Popular … ska beviljas ersättning, ska värderingen av den skillnad i behandling i samband med resolution som föreskrivs i artikel 20.16 i förordning nr 806/2014 fastställas i enlighet med bilaga I till detta beslut, i kombination med klargörandedokument … som återfinns i bilaga II till detta beslut.

Artikel 2

Ersättning

De aktieägare och borgenärer som påverkas av de resolutionsåtgärder som vidtagits avseende Banco Popular … har inte rätt till ersättning från den gemensamma resolutionsfonden enligt artikel 76.1 e i förordning nr 806/2014.

Artikel 3

Adressat för beslutet

Detta beslut riktar sig till FROB, i dess egenskap av nationell resolutionsmyndighet, i den mening som avses i artikel 3.1 led 3 i förordning nr 806/2014.”

II.    Parternas yrkanden

28      Sökandena har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet, och

–        förplikta SRB att ersätta rättegångskostnaderna.

29      SRB har yrkat att tribunalen ska

–        avvisa talan i den del den har väckts av sökande i egenskap av företrädare eller av sökande som endast berörs genom delfonder,

–        i andra hand och såvitt avser de övriga sökandena, ogilla talan, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

30      Konungariket Spanien har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

III. Rättslig bedömning

A.      Upptagande till sakprövning

31      SRB har gjort gällande att några sökande inte har visat att de har talerätt. SRB anser att talan inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den har väckts av vissa sökande som agerar i egenskap av företrädare, det vill säga som förvaltare av fonder som innehade obligationer från Banco Popular, och av andra sökande som endast berörs genom sina delfonder, vilka innehade kapitalinstrument i Banco Popular.

32      Tribunalen konstaterar att SRB inte har gjort gällande att talan ska avvisas i den del som rör samtliga sökande.

33      Det framgår i detta avseende av de formella handlingar som bifogats ansökan att flera av de sökandena faktiskt innehade övriga primärkapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument i Banco Popular då resolutionsordningen antogs. Det ska även framhållas att de också deltog i förfarandet avseende rätten att yttra sig.

34      Av detta följer att dessa sökande hör till kategorin aktieägare och borgenärer som berörs av Banco Populars resolution. De berörs därför direkt och personligen av det angripna beslutet och har rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet, vilket för övrigt inte har bestritts av SRB.

35      Om samma beslut angrips av flera sökande och det är utrett att en av dem har talerätt, saknas anledning att pröva om övriga sökande har talerätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2011, Comitato Venezia vuole vivere m.fl./kommissionen, C‑71/09 P, C‑73/09 P och C‑76/09 P, EU:C:2011:368, punkt 37; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 2019, EPSU och Goudriaan/kommissionen, T‑310/18, EU:T:2019:757, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

36      Det saknas därför anledning att pröva SRB:s invändning om rättegångshinder avseende avsaknad av talerätt för de sökande som agerar i egenskap av företrädare eller för sina delfonder.

B.      Prövning i sak

37      Sökandena har anfört tre grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avser SRB:s uppenbart oriktiga bedömningar vid godkännandet av värdering 3, rörande bedömningen av insolvensperiodens längd, presterande lån, nödlidande lån, fastighetstillgångar och juridiska risker hos Banco Popular. Den andra grunden, som anförts i andra hand, avser SRB:s uppenbart oriktiga bedömning när värderingsbyrån utsågs till oberoende värderingsman. Genom den tredje grunden, som också har anförts i andra hand, har sökandena gjort gällande att SRB felaktigt delegerade sina beslutsbefogenheter enligt förordning nr 806/2014 till värderingsbyrån.

1.      Inledande synpunkter

a)      Omfattningen av tribunalens prövning

38      Tribunalen påpekar att omfattningen av dess prövning har begränsats i rättspraxis, både i situationer där den angripna rättsakten grundar sig på en bedömning av ytterst komplicerade vetenskapliga och tekniska sakomständigheter och när det rör sig om komplicerade ekonomiska bedömningar.

39      Då Europeiska unionens myndigheter tillerkänns ett stort utrymme för skönsmässig bedömning – särskilt vid utvärdering av ytterst komplicerade vetenskapliga och tekniska sakomständigheter – för att bestämma vilken typ av åtgärder, och hur pass omfattande åtgärder, dessa myndigheter ska vidta, ska unionsdomstolens prövning begränsas till en kontroll av att unionens myndigheter vid denna skönsmässiga bedömning inte har gjort sig skyldiga till uppenbara fel eller maktmissbruk, eller uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. I en sådan situation får unionsdomstolen inte ersätta unionsmyndigheternas bedömning av de vetenskapliga och tekniska sakomständigheterna med sin egen, då det endast är dessa myndigheter som har tilldelats detta uppdrag enligt EUF-fördraget (se dom av den 21 juli 2011, Etimine, C‑15/10, EU:C:2011:504, punkt 60 och där angiven rättspraxis, och dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 105 och där angiven rättspraxis).

40      När det gäller den prövning som unionsdomstolarna företar av de komplicerade ekonomiska bedömningar som unionsmyndigheterna har gjort, är denna en begränsad prövning som endast består i en kontroll av att reglerna för handläggning och motivering har följts, att de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk. Det ankommer emellertid inte på unionsdomstolen att i samband med denna prövning ersätta den ekonomiska bedömning som gjorts av den behöriga unionsmyndigheten med sin egen bedömning (se dom av den 2 september 2010, kommissionen/Scott, C‑290/07 P, EU:C:2010:480, punkt 66 och där angiven rättspraxis, och dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 106 och där angiven rättspraxis).

41      SRB:s beslut i syfte att fastställa huruvida aktieägare och borgenärer som berörs av resolutionsåtgärder avseende en enhet ska beviljas ersättning grundar sig på ytterst komplicerade ekonomiska och tekniska bedömningar, och därför ska de principer som följer av den rättspraxis som anges ovan i punkterna 39 och 40 anses tillämpliga på den prövning som tribunalen ska företa.

42      Även om SRB tillerkänns ett utrymme för skönsmässig bedömning i ekonomiska och tekniska frågor, betyder det inte att unionsdomstolen inte ska pröva SRB:s tolkning av de ekonomiska uppgifter som den lagt till grund för sitt beslut. Som domstolen har slagit fast ska unionsdomstolen nämligen även vid komplexa bedömningar inte bara pröva huruvida de bevis som åberopats var materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även huruvida dessa bevis utgjorde samtliga relevanta uppgifter som skulle beaktas vid bedömningen av en komplicerad situation och huruvida de kunde ligga till grund för de slutsatser som dragits (se dom av den 11 november 2021, Autostrada Wielkopolska/kommissionen och Polen, C‑933/19 P, EU:C:2021:905, punkt 117 och där angiven rättspraxis, och dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 108 och där angiven rättspraxis).

43      För att fastställa att SRB har gjort en sådan uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna som skulle kunna motivera att resolutionsordningen ogiltigförklaras, ska den bevisning som ingetts av sökanden vara tillräcklig för att medföra att de bedömningar av omständigheterna som återges i resolutionsordningen förlorar sin trovärdighet (se, analogt, dom av den 7 maj 2020, BTB Holding Investments och Duferco Participations Holding/kommissionen, C‑148/19 P, EU:C:2020:354, punkt 72, och dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 105, punkt 109 och där angiven rättspraxis).

44      Följaktligen kan talan inte vinna bifall på den grunden att det har gjorts en uppenbart oriktig bedömning om den ifrågasatta bedömningen, trots de omständigheter som sökanden åberopat, ändå kan anses korrekt eller giltig (se dom av den 27 september 2018, Spiegel-Verlag Rudolf Augstein och Sauga/ECB, T‑116/17, ej publicerad, EU:T:2018:614, punkt 39 och där angiven rättspraxis, och dom av den 25 november 2020, BMC/Gemensamma företaget Clean Sky 2, T‑71/19, ej publicerad, EU:T:2020:567, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

45      Det följer dessutom av fast rättspraxis att det är av grundläggande betydelse att de garantier som enligt unionsrätten gäller i administrativa förfaranden iakttas när institutionerna förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning. Principen om god förvaltningssed återfinns bland unionsrättens skyddsregler för administrativa förfaranden som fastslås i artikel 41.2 a i stadgan om de grundläggande rättigheterna, av vilken princip det följer att den behöriga institutionen är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet. Det är nämligen endast under sådana förhållanden som unionsdomstolen kan kontrollera om de faktiska och rättsliga omständigheter som är av betydelse för den skönsmässiga bedömningen föreligger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 november 1991, Technische Universität München, C‑269/90, EU:C:1991:438, punkt 14).

b)      Huruvida bevisning som ingetts i bilaga till repliken kan tillåtas

46      I dupliken har SRB gjort gällande att sökandena i bilaga till repliken har gett in ytterligare ett vittnesmål från A och ett tillägg till sitt sakkunnigutlåtande i syfte att underbygga argument som redan förts fram i ansökan och alltså borde ha getts in i bilaga till den. Sökandena har inte angett några godtagbara skäl till att den nya bevisningen inte gavs in tidigare, vilket strider mot artikel 85.1 och 85.2 i tribunalens rättegångsregler. Bevisningen ska därför avvisas.

47      Enligt artikel 85.1 och 85.3 i rättegångsreglerna ska bevis och bevisuppgifter inges i samband med den första skriftväxlingen. Parterna får undantagsvis ge in bevis eller inkomma med bevisuppgift till stöd för sitt resonemang i repliken och dupliken, under förutsättning att de anger godtagbara skäl till att detta inte gjorts tidigare.

48      Tribunalen framhåller att sökandena i bilaga till ansökan har gett in ett vittnesmål från A, en advokat som är specialiserad på spansk konkursrätt. Vittnesmålet är daterat den 28 maj 2020 och rör relevanta frågor om rätt och praxis i fråga om insolvens. Sökandena har också gett in ett sakkunnigutlåtande av den 28 maj 2020, även det i bilaga till ansökan, vilket ursprungligen var avsett att granska antaganden och metoder som användes i värdering 3 till följd av det formulär som SRB översände inom ramen för förfarandet avseende rätten att yttra sig och vilket uppdaterades till följd av antagandet av det angripna beslutet och klargörandedokumentet.

49      I bilaga till repliken har sökandena gett in ett andra vittnesmål av A, daterat den 9 april 2021, om vissa aspekter av svaromålet rörande spansk konkursrätt och ett tillägg till sakkunnigutlåtandet, daterat den 13 april 2021, vilket tagits fram i syfte att besvara vissa frågor som togs upp i SRB:s svaromål.

50      Det framgår av rättspraxis att motbevisning och möjligheten att göra tillägg till bevisuppgiften till följd av motpartens motbevisning i sin svarsskrivelse inte omfattas av regeln avseende utgången frist i artikel 85.2 i rättegångsreglerna. Denna bestämmelse rör nämligen åberopande av ny bevisning och ska läsas mot bakgrund av artikel 92.7 i rättegångsreglerna, i vilken det uttryckligen föreskrivs att motbevisning får åberopas och att möjligheten att göra tillägg till bevisuppgiften kvarstår (se dom av den 17 december 1998, Baustahlgewebe/kommissionen, C‑185/95 P, EU:C:1998:608, punkt 72, och dom av den 5 maj 2021, ITD och Danske Fragtmænd/kommissionen, T‑561/18, EU:T:2021:240, punkt 102 och där angiven rättspraxis).

51      Det framgår uttryckligen av dessa bilagor att de är avsedda att stödja argument som anförts i syfte att bestrida bedömningar som finns i svaromålet. De kan följaktligen tas upp till prövning.

2.      Första grunden: Uppenbart oriktiga bedömningar avseende insolvensperiodens längd, presterande lån, nödlidande lån, fastighetstillgångar och juridiska risker hos Banco Popular

52      Genom den första grunden har sökandena gjort gällande att SRB gjorde uppenbart oriktiga bedömningar när den godkände värdering 3 och klargörandedokumentet och att värderingsbyrån gjorde uppenbart oriktiga bedömningar vid tillämpningen av avvecklingsscenariot, i fråga om längden på det hypotetiska avvecklingsscenariot och bedömningen av vissa kategorier av tillgångar hos Banco Popular. De oriktiga bedömningarna ledde till en undervärdering av den utdelning sökandena hade kunnat erhålla i ett hypotetiskt insolvensförfarande för Banco Popular och därmed till att deras rätt till egendom åsidosattes.

53      Grunden består av fem delar. Sökandena har för det första gjort gällande att SRB och värderingsbyrån gjorde en oriktig bedömning av längden på det hypotetiska avvecklingsscenariot. För det andra har de anfört att värderingen av presterande lån i värdering 3 grundar sig på orimliga antaganden. För det tredje har de bestritt den avyttringsstrategi som värderingsbyrån valde för Banco Populars portfölj av nödlidande lån. För det fjärde har de anfört att uppskattningen i värdering 3 av Banco Populars fastighetsportfölj innehåller luckor och motsägelser. För det femte har de bestritt värderingsbyråns tillvägagångssätt i fråga om juridiska risker.

54      Tribunalen erinrar inledningsvis om att SRB i det angripna beslutet angav att värdering 3 enligt artikel 15.1 g i förordning nr 806/2014 skulle fastställa huruvida de berörda aktieägarna och borgenärerna hade fått en sämre behandling i resolutionen än vad de skulle ha fått om Banco Popular hade ”avvecklats genom normala insolvensförfaranden”. SRB påpekade, i likhet med värderingsbyrån i klargörandedokumentet (punkt 5.1.5), att det särskilt anges i Ley 11/2005 de recuperación y resolución de entidades de crédito y empresas de servicios de inversión (lag 11/2015 om rekonstruktion och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag) av den 18 juni 2015 (BOE nr 146 av den 19 juni 2015, s. 50797), genom vilken Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG införlivas, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 190) införlivades, att skillnaden i behandling ska värderas utifrån antagandet att enheten har inlett ett avvecklingsförfarande.

55      SRB framhöll i detta avseende att enligt värdering 3 skulle inledandet av ett normalt insolvensförfarande vid tidpunkten för resolutionen, mot bakgrund av omständigheterna i det nu aktuella fallet och i synnerhet Banco Populars oförmåga att betala sina skulder när de förföll till betalning, ha lett till en avveckling av Banco Popular, vilket skulle ha inneburit en skyndsam realisering av tillgångarna, utan bindande minimipris, och en utbetalning av nettointäkten från realiseringen till borgenärerna i enlighet med den förmånsordning som fastställs i lag 22/2003.

56      I det angripna beslutet fann SRB att värdering 3 var förenlig med tillämpliga rättsregler och att den utgjorde en lämplig och tillräcklig grund för att anta det angripna beslutet. SRB angav att den grundade sig på värdering 3 och klargörandedokumentet, vilka finns i bilaga till det angripna beslutet och utgör en integrerad del av beslutets motivering.

57      I värdering 3 fann värderingsbyrån att Banco Populars banktillstånd skulle ha återkallats vid en insolvensförklaring, vilket därmed skulle ha tvingat fram en omedelbar avyttring av verksamheterna och förhindrat en försäljning av banken som ett företag i drift, och att avvecklingen därför skulle ha inletts direkt. Värderingsbyrån angav också att enligt resolutionsordningen fann Europeiska centralbanken (ECB) den 6 juni 2017, med stöd av artikel 18.4 c i förordning nr 806/2014, att Banco Popular fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera. Värderingsbyrån angav att det enda tänkbara insolvensscenariot i detta sammanhang var en avveckling.

58      Värderingsbyrån angav särskilt följande:

”Inledandet av ett normalt insolvensförfarande avseende Banco Popular den 7 juni 2017 skulle ha lett till en icke-planerad avveckling. En sådan är till sin natur värdeförstörande, till exempel på grund av plötsligt upphörande av verksamheter, personalomsättning, en ineffektiv realisering av tillgångar samt tillkommande kostnader och anspråk (som ofta är betydande). I [Banco Populars] fall skulle en avveckling genom konkurs vara en unik händelse i Spanien, med hänsyn till att den är landets sjätte största bank och en viktig aktör i nyckelsektorer såsom hypotekslån och lån till små och medelstora företag och småföretag.”

59      I klargörandedokumentet förklarade värderingsbyrån att värdering 3 till sin natur var en hypotetisk och framåtblickande tankeövning, i syfte att uppskatta värdet på den utdelning som borgenärerna i Banco Popular skulle erhålla, för vilken det var nödvändigt att använda olika hypotetiska scenarier. Värderingsbyrån angav att dess antaganden och uppskattningar grundade sig på uppgifter som lämnats av Banco Popular, vilka hade analyserats och kontrollerats, samt på olika offentliga uppgifter.

60      För att visa att SRB gjorde en uppenbart oriktig bedömning som kan motivera en ogiltigförklaring av det angripna beslutet, måste sökandena, i enlighet med den rättspraxis som anges ovan i punkt 43, lägga fram tillräcklig bevisning som kan medföra att bedömningarna av sakomständigheterna i detta beslut förlorar sin trovärdighet.

61      Tribunalens prövning ska således begränsas till att kontrollera huruvida SRB gjorde uppenbart oriktiga bedömningar när värdering 3 godkändes, vilket innebär att tribunalen ska kontrollera huruvida värderingsbyrån gjorde uppenbart oriktiga bedömningar i värdering 3 genom att grunda sig på antaganden och uppskattningar som inte var trovärdiga. Tribunalen får däremot inte ersätta värderingsmannens bedömning i värdering 3 med sin egen bedömning.

62      I den första grunden har sökandena flera gånger redogjort för den analys som utfördes av deras sakkunniga, som en jämförelse med värdering 3, och som finns i det utlåtande som fogats som bilaga till ansökan, i syfte att visa att den värdering av tillgångarna i Banco Popular vid ett insolvensförfarande som gjordes i utlåtandet och som grundade sig på andra antaganden än dem som användes i värdering 3, skulle ha lett till större utdelningar för olika kategorier av tillgångar.

63      I den andra delgrunden har sökandena nämnt analysen avseende utdelningen från presterande lån över en sjuårsperiod i deras sakkunnigutlåtande och angett att denna analys grundar sig på andra antaganden än dem som användes i värdering 3. I den tredje delgrunden har sökandena redogjort för analysen avseende utdelningen från nödlidande lån i deras sakkunnigutlåtande. De har angett att deras analys, jämfört med värdering 3, grundar sig på en längre period, en annullering av omklassificeringen av presterande lån till nödlidande lån och en lägre internränta. I den fjärde delgrunden har sökandena redogjort för analysen i deras sakkunnigutlåtande avseende utdelningar kopplade till Banco Populars fastighetstillgångar, vilken inbegriper indirekt ägda fastighetstillgångar, i antaganden om en avyttringstid på tre och sju år.

64      Tribunalen framhåller att sakkunnigutlåtandet i en bilaga till ansökan har tagits fram i syfte att besvara frågor som ställdes i det frågeformulär som SRB översände inom ramen för förfarandet avseende rätten att yttra sig. Utlåtandet är inte endast en kritisk analys av värdering 3, utan innehåller också en egen värdering av Banco Populars tillgångar i ett avvecklingsscenario som en jämförelse med värderingsbyråns värdering.

65      Analysen i utlåtandet grundar sig på andra antaganden än dem som gjordes i värdering 3 och har gjorts med stöd av tre avvecklingsscenarior på fem, sju och tio år, varav det sistnämnda inte berördes i värdering 3. I utlåtandet har sökandenas sakkunniga bland annat redogjort för resultatet av en jämförelse mellan deras egna beräkningar och den värdering som gjordes av värderingsbyrån på grundval av ett insolvensscenario på sju år. De har även angett att de inte hade tillgång till alla uppgifter som värderingsbyrån hade tillgång till.

66      Tribunalen erinrar om att värdering 3 innehåller komplicerade ekonomiska och tekniska bedömningar. Värderingen av Banco Populars olika kategorier av tillgångar vid ett hypotetiskt normalt insolvensförfarande grundar sig per definition på antaganden och innehåller ofrånkomligen uppskattningar som grundar sig på de uppgifter som var tillgängliga vid tidpunkten för resolutionen.

67      Tribunalen kan dessutom endast granska bedömningar som ligger till grund för ett beslut som fattats på grundval av komplicerade sakomständigheter om en sökande har gjort gällande att de aktuella bedömningarna av sakomständigheterna inte är trovärdiga (dom av den 25 november 2020, BMC/Entreprise commune Clean Sky 2, T‑71/19, ej publicerad, EU:T:2020:567, punkt 77).

68      Sökandena måste visa, enligt den rättspraxis som anges ovan i punkterna 43 och 44, att SRB gjorde en uppenbart oriktig bedömning av komplicerade sakomständigheter som kan motivera en ogiltigförklaring av det angripna beslutet. De måste således lägga fram tillräcklig bevisning som medför att värderingsbyråns uppskattningar av de olika kategorierna av tillgångar i värdering 3 förlorar sin trovärdighet.

69      Den omständigheten att den uppskattning av värdet på Banco Populars tillgångar i ett hypotetiskt normalt insolvensförfarande som finns i sökandenas sakkunnigutlåtande inte stämmer överens med bedömningarna i värdering 3 utgör, såvida sökandena inte har gjort gällande att dessa bedömningar inte är trovärdiga, ett bestridande som går utöver den begränsade prövning som tribunalen ska göra enligt den rättspraxis som anges ovan i punkterna 39 och 40 (se, analogt och för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2020, BMC/Entreprise commune Clean Sky 2, T‑71/19, ej publicerad, EU:T:2020:567, punkt 78).

70      Sökandenas redogörelse, i den första grundens olika delar, för de uppskattningar av de olika kategorierna av tillgångar i Banco Popular som gjorts i deras sakkunnigutlåtande medför således inte i sig att värdering 3 förlorar sin trovärdighet och kan därmed inte heller styrka att SRB har gjort sig skyldig till uppenbart oriktiga bedömningar.

71      Den första grunden ska prövas mot bakgrund av dessa överväganden.

a)      Första delgrunden: avvecklingsscenariots längd

72      Sökandena har anfört att SRB:s och värderingsbyråns antaganden om längden på avvecklingsscenariot för Banco Popular ledde till att utdelningen underskattades och att de är uppenbart oriktiga. Sökandena har i en första anmärkning anfört att antagandena vilar på en felaktig tolkning av principerna bakom lag 22/2003. Genom en andra anmärkning har sökandena, med stöd av exempel på bankkonkurser, klandrat värderingsbyrån för att den inte övervägde en avvecklingsperiod på mer än sju år, vilken skulle ha lett till större utdelningar.

73      I det angripna beslutet framhöll SRB följande:

”[Värderingsbyrån] angav att konkursförvaltarens yttersta mål skulle ha varit att realisera tillgångarna inom en rimlig tid. [Värderingsbyrån] undersökte ett antal alternativa scenarier och möjliga strategier som en konkursförvaltare skulle ha kunnat tillämpa för att ge borgenärerna största möjliga utdelning inom en rimlig tid. Mot bakgrund av den spanska lagstiftning som avses i värdering 3, i vilken föreskrivs en ettårig avvecklingsfas i ett insolvensfarande, efter vilken alla berörda parter kan begära att konkursförvaltaren, vid en orimlig förlängning av avvecklingstiden, byts ut, och komplexiteten i en hypotetisk avveckling av [Banco Popular], valde [värderingsbyrån] att värdera följande tre alternativa tidscenarier, varvid antogs att längre perioder skulle ha möjliggjort större utdelningar genom avyttring och en mer ordnad avveckling av tillgångarna: (i) En avvecklingsperiod på 18 månader, (ii) en avvecklingsperiod på 3 år och (iii) en avvecklingsperiod på 7 år. [Värderingsbyrån] ansåg, vad beträffar de olika borgenärernas förhållningssätt till avvecklingsplanen, att man i stor utsträckning skulle låta räntor upphöra att löpa sedan en avveckling hade inletts. Detta grundades på den omständigheten att borgenärer med högre rang kunde anse det osannolikt att de skulle kompenseras vid dröjsmål med återbetalningen av de förfallna beloppen, medan ett uppskov med räntebetalningarna skulle kunna gynna borgenärer som stod lägre i rang. Mot denna bakgrund ansåg [värderingsbyrån] att det skulle vara oskäligt att kräva att borgenärerna skulle vänta mer än 7 år på att avvecklingen skulle slutföras.”

74      SRB angav också att de berörda aktieägarna och borgenärerna hade kommenterat avvecklingsperiodens längd under förfarandet avseende rätten att yttra sig. SRB angav att värderingsbyrån för varje alternativt tidsscenario övervägde den optimala strategin och den avyttringsperiod som gjorde det möjligt att maximera realiseringarna av de olika kategorierna av tillgångar, beroende på deras art och likviditet. SRB framhöll i detta avseende att det enligt klargörandedokumentet angavs i punkt 2.2 i värdering 3 att 18 månader enligt lag 22/2003, efter 2015 års reform, skulle ha varit den faktiska maximitiden för en avveckling av Banco Popular. Med hänsyn till komplexiteten i ett hypotetiskt insolvensförfarande för Banco Popular och det faktum att en skyndsam process skulle leda till kapacitetsproblem på marknaden, sjunkande priser och låga realiseringsvärden, övervägde ändå värderingsbyrån även två längre avvecklingsscenarier än det scenario på 18 månader som fastställts genom lag 22/2003, det vill säga scenarierna på 3 och 7 år. Värderingsbyrån ansåg att dessa ytterligare scenarier skulle möjliggöra en effektivare avveckling av Banco Populars tillgångar och större utdelningar än 18-månadersscenariot, samtidigt som principen om att borgenärer ska få tillbaka värdet i rimlig tid iakttogs. Värderingsbyrån ansåg att en längre avvecklingsperiod än 7 år skulle medföra högre avvecklingskostnader, högre kostnader för förvaltning och underhåll och en ökad osäkerhet i fråga om storleken på realiseringen av tillgångarna. Värderingsbyrån ansåg vidare att en längre avvecklingsperiod skulle strida mot logiken i lag nr 22/2003 och de osäkrade prioriterade borgenärernas intressen. SRB slog fast att värderingsbyrån hade gjort en korrekt bedömning av avvecklingsperiodens längd.

1)      Första anmärkningen: Oriktig tolkning av lag nr 22/2003

75      Sökandena har i saken gjort gällande att antagandena om längden på de avvecklingsscenarier som användes i värdering 3 grundar sig på tre felaktiga tolkningar av lag 22/2003.

76      Sökandena har för det första anfört att enligt vittnesmålet från A, en advokat som är specialiserad på spansk konkursrätt, vilket bifogats ansökan, avgörs vad som är en lämplig längd på avvecklingsperioden enligt lag 22/2003 enbart av kriteriet att utdelningen ska maximeras i borgenärernas intresse och att det inte finns någon på förhand fastställd tidsgräns för längden på ett insolvensförfarande. SRB och värderingsbyrån ansåg felaktigt, samtidigt som de medgav att syftet med ett insolvensförfarande är att maximera värdet på tillgångarna i borgenärernas intresse, att denna princip i spansk rätt innebär en skyldighet att kontrollera huruvida avvecklingsperioden är ”rimlig”.

77      I värdering 3 framhöll värderingsbyrån att lag 22/2003 kräver att en konkursförvaltare vid en realisering av tillgångar agerar omsorgsfullt för att erhålla bästa värdet med hänsyn till omständigheterna, men att konkursförvaltaren inte är skyldig att spekulera i osäkra resultat och att konkursförvaltaren ska beakta borgenärernas önskemål om att återfå utestående summor i rimlig tid.

78      I klargörandedokumentet angav värderingsbyrån, som svar på de berörda aktieägarnas och borgenärernas kommentarer om att de avvecklingsscenarier som berördes i värdering 3 var för korta, att en längre avvecklingsperiod än sju år oundvikligen skulle leda till högre avvecklings-, förvaltnings- och driftkostnader och öka osäkerheten för konkursförvaltaren i fråga om storleken på realiseringen av tillgångarna. Värderingsbyrån ansåg att en konkursförvaltare inte skulle vara beredd att spekulera i eventuella framtida positiva utfall som skulle vara mycket osäkra.

79      Värderingsbyrån ansåg att målen i lag 22/2003 och trycket från borgenärerna inte skulle ge stöd för ett längre scenario än sju år. Värderingsbyrån framhöll för det första att lag 22/2003 innehöll regler för avveckling av tillgångar i en insolvent bank med det övergripande målet att erhålla högsta tänkbara realiseringsvärde. En konkursförvaltare var enligt denna lag skyldig att agera omsorgsfull för att erhålla bästa värdet på realiseringen av enhetens tillgångar inom de parametrar som var tillåtna enligt den rättsliga ramen (däri inbegripet fastställd tid för avvecklingen), men var emellertid inte skyldig att spekulera i osäkra resultat. Värderingsbyrån angav för det andra att lag 22/2003 uppmuntrade till en snabb försäljning av tillgångarna i en enhet under avveckling. De ändringar som infördes i lag 22/2003 år 2015 var utformade för att påskynda avvecklingsförfarandena och undvika obegränsade förlängningar, vilket var ett problem före reformerna. Värderingsbyrån konstaterade i detta avseende att det efter 2015 års reform fastställdes i lag 22/2003 att borgenärer hade rätt att i domstol begära att konkursförvaltaren skulle bytas ut vid en omotiverad förlängning av avvecklingsförfarandet. Detta konstaterande var särskilt relevant i fråga om en marknad som vid avvecklingens början var omfattande och likvid. Värderingsbyrån angav för det tredje att borgenärerna skulle kräva återbetalning av sina fordringar inom rimlig tid, i synnerhet borgenärer med högre rang. Så skulle i synnerhet vara fallet om borgenärer med högre rang (däribland systemet med insättningsgaranti), med beaktande av vad som anges i lag 22/2003 om ränta på fordringar utan säkerhet (det vill säga när ränta inte kan tas ut efter avvecklingen), skulle ha små utsikter till ersättning i händelse av dröjsmål med betalningen av utestående belopp och skulle således trycka på för en kortare avvecklingsperiod.

80      Tribunalen framhåller först och främst att en konkursförvaltares huvudmål visserligen är att maximera utdelningen, men att detta inte är det enda målet. Som SRB och Konungariket Spanien har påpekat måste konkursförvaltaren även ta hänsyn till andra mål och väga olika intressen mot varandra.

81      Som SRB och Konungariket Spanien har framhållit kan vissa borgenärer beroende på sin rangordning ha ett intresse av att avvecklingsförfarandet slutförs skyndsamt. Sökandena har inte bestritt att detta intresse bland annat följer av lag 22/2003, i den del lagen föreskriver att ränta ska upphöra att löpa på skulder utan säkerhet, vilket som SRB har framhållit innebär att borgenärer med högre rang inte kompenseras för dröjsmålet med betalning av utestående belopp.

82      Syftet med att värderingsbyrån genom en intresseavvägning mellan de olika kategorierna av borgenärer fann att ett längre scenario än ett sjuårigt inte var tänkbart, var tvärtemot vad sökandena har anfört inte att gynna vissa grupper av borgenärer, utan att maximera utdelningen för alla borgenärer.

83      För att visa att avvecklingsförfarandet behövde genomföras inom en rimlig tid tog SRB och värderingsbyrån vidare hänsyn till den omständigheten att ett av målen i lag 22/2003 var att förhindra onödigt långa avvecklingsförfarandena.

84      I skäl VII i lag 22/2003 anges i detta avseende att ”[l]agen syftar till att förhindra orimligt utdragna avvecklingstransaktioner och ålägger därför förvaltarna en skyldighet att upprätta kvartalsrapporter om transaktionernas fortskridande och fastställer en frist på ett år för deras slutförande, vilken förenas med påföljden att förvaltaruppdraget återkallas och rätten till ersättning dras in om denna skyldighet inte fullgörs”.

85      I artikel 153 i lag 22/2003 anges dessutom att alla berörda parter kan begära att konkursdomstolen upphäver konkursförvaltarens förordnande och utser en ny konkursförvaltare om avvecklingen inte har avslutats ett år efter det att den inleddes.

86      Som Konungariket Spanien också har framhållit fastslog Juzgado de lo Mercantil nr 6 Madrid (Madrids handelsdomstol nr 6, Spanien) i ett beslut av den 19 juni 2015 att lag 22/2003 ”inte i något fall fastställ[de] en bindande gräns på högst ett år för en insolvensavveckling, eftersom det framg[ick] av lydelsen i motiveringen [Avsnitt VII] till lag [22/2003] och av artikel 153 i denna lag, vilken ger rätt att begära att försumliga konkursförvaltares förordnande ska avslutas, att det var lagstiftarens vilja och ambition att avvecklingstransaktionerna inte ska pågå längre än nödvändigt, varvid en ettårsperiod inledningsvis betraktas som rimlig för att genomföra och avsluta transaktionerna, vilket inbegriper realisering av betalningar, upprättande av räkenskaper och avslutande av konkursförfarandet”.

87      Målet att avvecklingsförfarandet inte ska förlängas i oskälig utsträckning har bekräftats genom en ändring av lag 22/2003, vilken infördes genom Ley 25/2015 de mecanismo de segunda oportunidad, reducción de la carga financiera y otras medidas de orden social (lag 25/2015 om mekanismen för en andra chans, minskning av den ekonomiska bördan och andra sociala åtgärder), av den 28 juli 2015 (BOE nr 180 av den 29 juli 2015, s. 64479). I den tredje övergångsbestämmelsen i lag nr 25/2015 om arvoden för rättsliga ombud föreskrivs följande:

”Från och med den trettonde månaden efter inledandet av avvecklingen ska det rättsliga ombudet inte uppbära någon ersättning, såvida inte behörig domstol, på motiverade grunder och efter att ha hört parterna, beslutar att förlänga denna frist med beaktande av omständigheterna i målet. Förlängningar ska vara kvartalsvisa och får inte överstiga sammanlagt sex månader”.

88      Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) fann i en dom av den 23 juni 2020 att den tredje övergångsbestämmelsen i lag 25/2015 skulle tolkas så, att den ”generellt [innebar] att konkursförvaltarens rätt till ersättning under avvecklingen [var] begränsad till de första tolv månaderna” och att ”konkursförvaltaren från och med den trettonde månaden inte [hade] rätt att uppbära arvode från boet, såvida inte behörig domstol beslutar om detta på motiverade grunder och efter att ha hört parterna, med beaktande av de särskilda omständigheterna i målet”. Tribunal Supremo (Högsta domstolen) ansåg att ”denna bestämmelse [var] en del av de rättsliga bestämmelser som syftar till att säkerställa att avvecklingen inte ska bli alltför långvarig (artikel 152 i lag nr 22/2003)”.

89      Av detta framgår att de spanska domstolarnas tolkning av lag 22/2003 ger stöd åt värderingsbyrån bedömning, att avvecklingsförfarandet måste slutföras i rimlig tid.

90      SRB och värderingsbyrån baserade dessutom sin bedömning, att avvecklingsförfarandet inte skulle kunna pågå längre än sju år, även på andra faktorer. De framhöll särskilt att kostnaderna för förfarandet och osäkerheten i samband med realiseringen av tillgångarna efter en viss tid gjorde det omöjligt att säkerställa en maximering av utdelningen. Som SRB har framhållit medför längre avvecklingsperioder en större osäkerhet vad gäller eventuella värdeminskningar och makroekonomiska risker.

91      Som SRB och Konungariket Spanien har understrukit kan sökandena inte påstå att ett beaktande av ett längre förfarande nödvändigtvis är gynnsammare och nödvändigtvis leder till en maximering av utdelningen.

92      Av detta framgår att sökandena inte har visat att målet med avvecklingsförfarandet, att maximera utdelningen för borgenärerna, utgjorde hinder för värderingsbyråns bedömning, att förfarandet måste genomföras inom rimlig tid. De har inte heller visat att denna bedömning blev följden av en felaktig tolkning av den spanska lagstiftningen.

93      För det andra har sökandena anfört att SRB och värderingsbyrån felaktigt ansåg att artikel 153 i lag 22/2003, i dess lydelse efter 2015 års ändring, fastställde en ettårsperiod för avvecklingsprocessen. De har klandrat värderingsbyrån för att den ansåg att bestämmelserna i lag 22/2003 om ersättning till konkursförvaltare fastställde en ”faktiskt högsta” gräns på 18 månader för avvecklingen av Banco Popular.

94      Värderingsbyrån angav i värdering 3 att den hade använt sig av ett avvecklingsscenario på 18 månader, med hänsyn till att konkursförvaltaren enligt lag 22/2003 endast skulle få ersättning i 12 månader, med en möjlig förlängning på 6 månader för komplicerade förfaranden. Värderingsbyrån ansåg emellertid att bankens storlek och komplexitet gjorde det ytterst osannolikt med ett sådant scenario.

95      I klargörandedokumentet erinrade värderingsbyrån om att vad den hade angett i värdering 3 – att situationen var sådan enligt lag 22/2003, efter 2015 års reform, att den längsta perioden för en avveckling av Banco Popular i praktiken skulle vara 18 månader. Värderingsbyrån framhöll att syftet med dessa ändringar var att förhindra att ett avvecklingsförfarande förlängdes i det oändliga och att lag 22/2003 i dess ändrade lydelse innebar att en omotiverad förlängning av avvecklingsfasen var ett skäl som motiverade att konkursförvaltaren byttes ut. Bedömningsbyrån har emellertid påpekat att den, med hänsyn till komplexiteten i Banco Populars hypotetiska insolvensförfarande och det faktum att ett alltför skyndsamt förfarande skulle leda till kapacitetsproblem på marknaden, fallande priser och låg utdelning, använde sig av två avvecklingsscenarier som var längre än de 18 månader som föreskrivs i lag nr 22/2003. Värderingsbyrån angav också att de tillkommande scenarierna på 3 och 7 år skulle ha gjort det möjligt att avveckla Banco Populars tillgångar effektivare och med högre utdelning än scenariot på 18 månader, samtidigt som principen att borgenärerna ska få tillbaka värdet inom rimlig tid iakttogs.

96      Värderingsbyrån ansåg följaktligen att avvecklingsscenariot på 18 månader var högst osannolikt och tog därför fram ytterligare två längre scenarier. Sökandenas argument i syfte att klandra värderingsbyrån för att den felaktigt tolkade lag 22/2003 så, att den fastställde en ”faktisk maximitid” för avvecklingen på 18 månader, är därmed verkningslösa. På samma sätt är de exempel på insolvensförfaranden som inleddes efter 2015 och som har pågått i mer än tre år som anfördes i A:s vittnesmål inte heller relevanta.

97      För det tredje har sökandena bestritt, med stöd av A:s vittnesmål, dels värderingsbyråns bedömning i klargörandedokumentet, att vissa borgenärer med högre rang än de berörda aktieägarna och borgenärerna skulle kunna begära att konkursförvaltarens förordnande upphävs om avvecklingsperioden utan giltiga skäl varade mer än ett år, dels antagandet att konkursförvaltaren skulle föregripa sådana åtgärder och påskynda förfarandet.

98      Syftet med värderingsbyråns förklaringar i klargörandedokumentet är, tvärtemot vad sökandena har anfört med stöd av A:s vittnesmål, inte att motivera ett ”påskyndat” avvecklingsscenario, utan att motivera varför ett avvecklingsförfarande inte skulle pågå i mer än sju år.

99      Det framgår av det angripna beslutet, vilket anges ovan i punkt 73, att SRB angav, beträffande de olika borgenärernas förhållningssätt till avvecklingsplanen, att värderingsbyrån i värdering 3 hade tagit hänsyn till den omständigheten att betalningsinställelsen för räntor till följd av en avveckling kunde vara viktig, eftersom borgenärer med högre rang skulle se det som osannolikt att de skulle kompenseras för betalningsdröjsmålet.

100    Olika borgenärer i Banco Popular kunde således, utifrån sin rang, ha motstridiga intressen i fråga om avvecklingsförfarandets längd, och värderingsbyrån och SRB kan inte klandras för att de tog hänsyn till samtliga dessa intressen.

101    Med hänsyn till innebörden av lag 22/2003, enligt vilken en konkursförvaltare kan fråntas sitt uppdrag om avvecklingen omotiverat drar ut på tiden, och till det faktum att det inte ligger i vissa borgenärers intresse att förfarandet blir långvarigt, är dessutom den omständigheten att konkursförvaltaren kan fråntas sitt uppdrag en eventualitet som värderingsbyrån kunde beakta när den värderade längden på avvecklingsförfarandet.

102    Tribunalen framhåller i detta avseende att A uppgav i sitt vittnesmål, vilket sökandena har grundat sig på, att ”även om vissa grupper av borgenärer utövar påtryckningar på konkursförvaltaren för att denne ska påskynda avvecklingsprocessen, kan andra grupper av borgenärer, såsom innehavare av icke prioriterade fordringar, motsätta sig en sådan strategi” genom att väcka skadeståndstalan mot konkursförvaltaren. A tillade att han alltså ansåg ”att [värderingsbyrån] utg[ick] från principen att konkursförvaltaren i högre grad skulle ha påverkats av prioriterade borgenärers intressen och hypotetiska rättsliga ageranden än av icke prioriterade borgenärers intressen” och att han inte såg ”några skäl att anta att en konkursförvaltare helt enkelt skulle favorisera en särskild grupp av borgenärer i utarbetandet av avvecklingsplanen jämfört med en annan, genom att omotiverat påskynda insolvensförfarandet och följaktligen potentiellt avstå från utdelningar till borgenärer med oprioriterade fordringar”.

103    Tribunalen framhåller att A:s vittnesmål är en ren åsikt som inte kan ifrågasätta den eventuella möjlighet som utvärderingsbyrån beaktade, att vissa borgenärer skulle kunna anse att ett längre avvecklingsförfarande än sju år vore oberättigat och av den anledningen skulle kunna föranledas att begära att konkursförvaltarens förordnande upphävs för att få ersättning för sina fordringar inom rimlig tid.

104    Sökandena har dessutom inte framfört något argument i syfte att ifrågasätta de andra omständigheter som värderingsbyrån beaktade i värdering 3 och erinrade om i klargörandedokumentet i syfte att motivera att avvecklingsförfarandet inte skulle pågå i mer än sju år, exempelvis högre kostnader för avveckling, förvaltning och underhåll, en ökad osäkerhet för konkursförvaltaren i fråga om storleken på realiseringen av tillgångar och det faktum att en konkursförvaltare inte skulle vara beredd att spekulera i ett eventuellt framtida positivt utfall som skulle vara högst osäkert.

105    Av detta följer att sökandena inte med framgång kan anföra att SRB:s eller värderingsbyråns antaganden om avvecklingsscenariernas varaktighet grundades på en felaktig tolkning av lag 22/2003. Den första anmärkningen ska följaktligen underkännas.

2)      Andra anmärkningen: Underlåtenhet att beakta en längre avvecklingsperiod

106    Sökandena har anfört att en rimlig uppskattning av insolvensens varaktighet, enligt A:s vittnesmål i bilaga till ansökan och tillägget i bilaga till repliken, vore tio år eller mer och minst sju år. De har även grundat sig på sina sakkunnigutlåtanden, enligt vilka ett avvecklingsscenario på tio år skulle ha lett till högre utdelning. De har åberopat några exempel på insolvens, vilka anges i deras sakkunnigutlåtanden och i A:s vittnesmål, där avvecklingen av portföljen med aktiva tillgångar varade längre än den maximala avvecklingsperiod på sju år som beaktades av värderingsbyrån.

107    Tribunalen framhåller att artikel 4.3 i delegerad förordning 2018/344 föreskriver följande:

”Värderingsmannen ska beakta följande vid fastställandet av diskonterade belopp av förväntade kassaflöden under normala insolvensförfaranden:

a)      Tillämplig insolvenslagstiftning och insolvenspraxis i den berörda jurisdiktionen som kan påverka faktorer såsom förväntad avyttringsperiod eller utdelningsgrad.

…

c)      Information om insolvensärenden i nära förfluten tid avseende liknande enheter, om sådan finns och är relevant.”

108    I skäl 121 i det angripna beslutet konstaterade SRB att vissa berörda aktieägare och borgenärer hade hänvisat till tidigare insolvensärenden i Spanien och i andra jurisdiktioner. SRB angav att värderingsbyrån i klargörandedokumentet hade noterat att även om den i viss utsträckning hade tagit hänsyn till insolvensförfarandet för Banco de Madrid, innebar de betydande ändringar som senare gjorts i nationell insolvensrätt (till exempel ändringar som påverkade längden på förfarandena) att det inte var möjligt att jämföra med tidigare spanska ärenden. SRB konstaterade också att värderingsbyrån hade undersökt huruvida andra avvecklingsfall i Europa kunde ge vägledning för ett hypotetiskt avvecklingsscenario. På grund av avsaknaden av harmonisering av de olika europeiska lagstiftningarna i fråga om insolvens, hade värderingsbyrån emellertid inte sett denna jämförelse som mer än av begränsat värde. Det makroekonomiska sammanhanget och enhetens transaktioner, verksamheter och tillgångar kunde dessutom variera avsevärt från ett fall till ett annat vilket påverkade resultatet av en värdering inom ramen för ett insolvensförfarande. SRB ansåg att värderingsbyrån i enlighet med artikel 4.3 c i delegerad förordning 2018/344 hade beaktat information om insolvensärenden i nära förfluten tid avseende liknande enheter och hade lämnat en tillräcklig motivering i fråga om uppgifternas relevans.

109    Tribunalen framhåller i detta avseende att de exempel som sökandena har nämnt och som anges i deras sakkunnigutlåtanden i bilaga till ansökan och i repliken inte är relevanta för en jämförelse i fråga om bedömningen av längden på avvecklingsscenariot för Banco Popular.

110    Vad beträffar AFINSA Bienes Tangibles SA, Ploder Uicesa SA, Assignia Infraestructruras SA och Essentium Grupo SL, vilka nämns i A:s vittnesmål och sakkunnigutlåtandet i bilaga till ansökan och vars insolvensförfaranden varade längre än 18 månader, konstaterar tribunalen i likhet med SRB att dessa företag inte är bankinstitut och att de alltså inte är relevanta exempel.

111    Vad beträffar Northern Rock, Bradford & Bingley, Dexia SA, Heta Asset Resolution AG, SNS Bank och Banco Espírito Santo ska det framhållas att det inte rör sig om spanska banker och att deras insolvensförfaranden följaktligen reglerades av andra nationella bestämmelser än dem som är tillämpliga i Banco Populars situation.

112    Sökandenas sakkunniga angav dessutom i sitt utlåtande som fogats som bilaga till ansökan att det inte fanns några fall med insolvens i banker som var jämförbara med Banco Popular i Spanien och att exemplen med den portugisiska banken Banco Espírito Santo och den nederländska banken SNS Bank grundade sig på rapporter om hypotetisk insolvens. De kan alltså inte tjäna som exempel på insolvenspraxis i Spanien.

113    SRB angav vidare att det i fallen med Sociedad de Gestión de Activos procedentes de la Reestructuración Bancaria (SAREB), Heta Asset Resolution, Northern Rock, Bradford & Bingley och Dexia inte rörde sig om insolvens, vilket har medgetts av sökandena och av deras sakkunniga i utlåtandet i bilaga till repliken.

114    I fråga om SAREB, som är det enda exemplet på en spansk bank som angetts av sökandena, har sökandena inte bestritt SRB:s påstående att de föreskrivna 15 åren för en ordnad avyttring av tillgångarna motsvarade en omstruktureringsperiod som fastställts inom ramen för en allmän omstrukturering av den spanska banksektorn och inte längden på en avveckling.

115    Slutligen har sökandena inte förklarat i vilken utsträckning situationen i de olika exempel som de har angett skulle vara jämförbar med Banco Populars situation i fråga om bland annat strukturen hos portföljerna av tillgångar eller det makroekonomiska sammanhanget.

116    I fråga om Banco de Madrid har sökandena anfört att insolvensen i denna bank, som är mindre och mindre komplex än Banco Popular, har pågått i mer än sex år och visar att ett scenario på tio år skulle vara lämpligt.

117    I värdering 3 angav värderingsbyrån i detta avseende att den hade tagit hänsyn till Banco de Madrids fall, som då var det senast inledda spanska bankinsolvensförfarandet, samtidigt som den konstaterade att förfarandet skiljde sig från Banco Populars fall i fråga om dess systempåverkan. Värderingsbyrån framhöll även att avvecklingen av Banco de Madrid genomfördes innan vissa betydande rättsliga ändringar gjordes i lag 22/2003 vilka påverkade det scenario som tillämpades på Banco Popular. Värderingsbyrån angav emellertid att detta fall var användbart som en bekräftelse på återkallande av banktillstånd och för värderingen av vissa tillgångar.

118    Som värderingsbyrån även angav i klargörandedokumentet genomfördes nämligen Banco de Madrids insolvensförfarande före den ändring av lag 22/2003 som kunde leda till att avvecklingsförfarandet begränsades till 18 månader. Syftet med lag 25/2015 var nämligen, som anges ovan i punkt 87, att ett avvecklingsförfarande inte skulle bli onödigt långvarigt genom att det föreskrevs att konkursförvaltarens ersättning skulle kunna begränsas till 18 månader.

119    Då det angripna beslutet antogs hade Banco de Madrids avvecklingsförfarande, vilket inleddes i mars 2015, dessutom pågått i fem år vilket alltså inte talade mot antagandet om ett avvecklingsscenario på högst sju år. Sökandena har slutligen inte förklarat varför detta exempel skulle styrka att det vore lämpligt med ett tioårigt scenario för Banco Populars avveckling.

120    De exempel som sökandena har angett kan följaktligen inte styrka att det var uppenbart oriktigt att beakta ett avvecklingsscenario på högst sju år för Banco Popular.

121    Tribunalen erinrar också om att det framgår ovan av punkterna 66–70 att den omständigheten att sökandenas sakkunniga gjorde sin egen bedömning av avvecklingsscenariot för Banco Popular i syfte att styrka att utdelningarna skulle ha blivit större över en period på tio år, inte medför att bedömningarna i värdering 3 förlorar sin trovärdighet.

122    A:s påstående, att ”en rimlig uppskattning av insolvensperiodens längd enligt [hans] mening skulle vara tio år eller mer och minst sju år”, utgör dessutom inte mer än en åsikt som inte grundar sig på en konkret bedömning av Banco Populars ställning.

123    Av detta följer att den andra anmärkningen ska underkännas.

124    Det framgår av bedömningen av den första delgrunden att sökandena inte har anfört några argument som medför att värderingsbyråns bedömningar förlorar sin trovärdighet, enligt vilka ett avvecklingsscenario för Banco Popular skulle ha varat i högst sju år, med hänsyn till i synnerhet målet att en avveckling ska genomföras inom rimlig tid och den osäkerhet som en utdragen avveckling för med sig. Sökandena har alltså inte visat att SRB gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den förlitade sig på dessa bedömningar i det angripna beslutet.

125    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första delgrunden.

b)      Andra delgrunden: värderingen av presterande lån

126    Sökandena har gjort gällande att värderingsbyråns antaganden om värderingen av Banco Populars portfölj med presterande lån, vilka SRB lade till grund för det angripna beslutet, är uppenbart oriktiga och har medfört en avsevärd undervärdering av denna portfölj.

127    Delgrunden består av fyra anmärkningar om värderingsbyråns analys. Den första anmärkningen rör omklassificeringen av presterande lån till nödlidande lån, den andra rör antagandena om förtida återbetalning av presterande lån, den tredje rör nya betalningsinställelser för återstående presterande lån och den fjärde, diskonteringsräntan på försäljningen av den återstående portföljen av presterande lån.

1)      Första anmärkningen: Omklassificeringen av presterande lån till nödlidande lån

128    Sökandena anser att de skäl som värderingsbyrån har angett för att motivera att 1,1 miljarder euro i presterande lån klassificerades om till nödlidande lån i värdering 3 är uppenbart felaktiga.

129    Sökandena har för det första hävdat att IFRS 9 (International Financial Reporting Standard (internationell standard för finansiell rapportering)) och Circular 4/2017 del Banco de España, a entidades de crédito, sobre normas de información financiera pública y reservada, y modelos de estados financieros (cirkulär 4/2017 från Spaniens centralbank till kreditinstitut om offentlig och reserverad finansiell rapportering och mallar för finansiella rapporter), av den 27 november 2017 (BOE nr 296 av den 6 december 2017, s. 119454) inte är lämpliga att använda i ett insolvenssammanhang och att värderingsbyrån tillämpade IFRS 9 alltför restriktivt i syfte att klassificera om presterande lån till nödlidande lån. De kriterier som värderingsbyrån använde motsvarar inte definitionen i IFRS 9 av lån som ska klassificeras i fas 3 och som alltså ska ”skrivas ned” och lyftas ut från gruppen presterande lån.

130    I värdering 3 beaktade värderingsbyrån i detta avseende, i fråga om omklassificeringen av presterande lån till nödlidande lån, kunder som i Banco Populars räkenskaper hade klassificerats i fas 2 enligt IFRS 9, det vill säga kunder med hög risk för betalningsinställelse. Värderingsbyrån tillämpade sedan objektiva kriterier i syfte att fastställa vilka av de låneavtal som innehades av dessa kunder som kunde klassificeras om till nödlidande lån, i synnerhet vid bankens insolvens. Värderingsbyrån ansåg sedan att en omklassificering till nödlidande lån skulle göras för lån som redan hade fallerat i mer än 30 dagar och för vilka det utestående beloppet översteg värdet av den säkerhet som lämnats samt lån till kunder som redan hade ett fallerande låneavtal antingen om den säkerhet som lämnats var otillräcklig eller om det fallerande avtalet var betydande i det övergripande förhållandet med banken.

131    Således framgår det av detta att värderingsbyrån inte ansåg att vissa lån skulle klassificeras i fas 3 enligt kriterierna i IFRS 9 och att den inte klassificerade om vissa lån från presterande till nödlidande enligt denna standard.

132    Den omständigheten att värderingsbyrån i värdering 3 angav att dess metod var förenlig med cirkulär 4/2017 från Spaniens centralbank betyder dessutom inte, tvärtemot vad sökandena har anfört, att den tillämpade cirkuläret för att klassificera om presterande lån till nödlidande lån.

133    Sökandenas argument ska följaktligen underkännas i den del det grundar sig på en felaktig tolkning av värdering 3.

134    Sökandena har för det andra gjort gällande att värderingsbyrån för att i klargörandedokumentet motivera en låntagares svårigheter med att betala tillbaka sitt lån felaktigt grundade sig på frysningen av låntagarens tillgångar, samtidigt som den bortsåg från dels det faktum att en låntagare kan ha konton i andra banker, dels hur det spanska systemet för insättningsgaranti fungerar. Hänvisningen till ospecificerade ”genkäromål” är ren spekulation. Sökandena har anfört att dessa påstående är vaga och inte underbyggda och inte kan motivera den omfattande omklassificeringen av presterande lån till nödlidande lån som gjordes i värdering 3.

135    I klargörandedokumentet lämnade värderingsbyrån följande förklaringar, som svar på kommentarer från berörda aktieägare och borgenärer som önskade att få klargöranden om den omklassificering av vissa presterande lån till nödlidande lån som gjordes i värdering 3:

”Som angavs i [värdering 3] skulle en insolvens i Banco Popular få avsevärda följder, däribland för låntagarna, och skulle kunna medföra ett ökat antal betalningsinställelser (till exempel skulle låntagare som även har transaktionskonton i Banco Popular kunna få dessa konton frysta och inte kunna komma åt sina medel, andra skulle kunna väcka genkäromål för att inte behöva betala eller för att skjuta upp planerade betalningar). Denna ökning skulle koncentreras till de delar av portföljen och/eller de låntagare som redan befinner sig i svårigheter, och skulle förvärras av svårigheterna att upprätthålla en proaktiv hållning i förvaltningen av dessa lån, med tanke på de störningar i Banco Populars verksamhet och personal som skulle bli följden av insolvensen. [Värderingsbyrån ansåg], på grundval av [sin] erfarenhet och [sin] sakkunskap, att låntagare som identifierats som låntagare i fas 2 [enligt IFRS 9] i de uppgifter som tillhandahållits uppvis[ade] en hög risk för betalningsinställelse. Denna klassificering blev i kombination med andra faktorer (till exempel de säkerheter som var kopplade till lånen) avgörande för uppskattningen av det ökade antalet betalningsinställelser och omklassificeringen. Situationen [skiljde] sig i detta avseende från en analys avseende ett företag i fortsatt drift.”

136    Tribunalen framhåller att sökandena inte har anfört annat än att värderingsbyråns exempel på hur låntagarna kan tänkas agera vid en avveckling av Banco Popular, inte motiverade omfattningen av den omklassificering som gjordes i värdering 3. Argumenten måste betraktas som verkningslösa.

137    De förklaringar som lämnades i värdering 3 och i klargörandedokumentet avseende omklassificeringen av presterande lån till nödlidande grundar sig nämligen inte på dessa exempel. Sökandena tycks inte vara medvetna om att den omklassificering som gjordes i värdering 3, och som anges ovan i punkt 130, endast avsåg vissa lån som innehades av låntagare som redan uppvisade en risk för betalningsinställelse. De har inte anfört några argument i syfte att bestrida värderingsbyråns bedömningar av följderna av en plötslig avyttring av bankens verksamheter, dels på den förvärrade situationen för låntagare som redan hade betalningssvårigheter för sina lån när Banco Popular var i drift, dels på den ökade risken för betalningsinställelser för lån som på grund av sådana egenskaper som ett lågt värde på säkerheterna för lånen, redan riskerade att inte betalas tillbaka före avvecklingen.

138    Av detta följer att sökandena inte kan vinna framgång med påståendet att SRB borde ha ansett att den omklassificering av presterande lån till nödlidande som gjordes i värdering 3 var uppenbart felaktig. Den första anmärkningen ska följaktligen underkännas.

2)      Andra anmärkningen: Antagandena om förtida återbetalning av presterande lån

139    Sökandena har gjort gällande att värderingsbyråns slutsats i värdering 3, att storleken på portföljen med presterande lån skulle minska från 59,5 miljarder euro till 24,9 miljarder euro på 18 månader, grundar sig på orealistiska antaganden om förtida återbetalning. De har bestritt dessa antaganden i fråga om såväl presterande företagslån som presterande hypotekslån.

140    Tribunalen framhåller inledningsvis att sökandenas jämförelse mellan nivåerna på de förtida återbetalningarna på den spanska marknaden 2017 och värderingsbyråns antaganden inte är relevant. Värdering 3 utgick nämligen från antagandet att Banco Popular skulle ha inlett en avveckling, och därför är nivåerna på de förtida återbetalningarna för företag i fortsatt drift inte jämförbara.

i)      Presterande företagslån

141    Sökandena har bestritt värderingsbyråns antagande att 80,23 procent av Banco Populars portfölj med presterande företagslån skulle betalas tillbaka i förtid inom ett år efter Banco Populars insolvens. Detta antagande vilar på den ologiska förutsättning som strider mot den spanska marknadens särdrag, att professionella kunder som har behov av en bank som erbjuder kommersiella banktjänster skulle vara tvungna att lägga om sina lån hos en ny bank som kan erbjuda sådana tjänster.

142    Sökandena har för det första gjort gällande att det inte finns något samband mellan ett lån och ett transaktionskonto, att det inte är riktigt att ett låntagande företag endast har en bankförbindelse för alla sina behov och att det finns skäl att medge att låntagare är motvilliga till att byta bank. Värderingsbyrån medgav detta i klargörandedokumentet och grundade sig på allmänna uttalanden om de spanska bankernas nära förbindelser med sina kunder eller om de konkurrerande bankernas strategier, utan att fastställa hur många av Banco Populars företagskunder med lån som också hade andra banktjänster som skulle behöva flyttas.

143    I värdering 3 ansåg värderingsbyrån att de förtida återbetalningarna kunde förväntas vara avsevärt högre i ett avvecklingsscenario än när det rör sig om en bank i drift, eftersom kunderna som hade förmågan skulle vara benägna att flytta till andra finansinstitut och betala tillbaka sin skuld till banken, och att övriga spanska storbanker även aktivt kunde försöka locka till sig de bästa kunderna från en bank under avveckling. Värderingsbyrån ansåg att detta antagande var än mer sannolikt i fråga om företagskunder som för sin löpande verksamhet måste förlita sig på en operativt fullt fungerande bank som kan erbjuda sådana produkter och tjänster som förnybara kreditmöjligheter, andra uttag, kundservice och en rad andra tjänster som Banco Popular inte längre skulle kunna erbjuda efter det att en avveckling hade inletts.

144    Värderingsbyrån angav även att den antagit att alla företagskunder skulle byta bank utom företag på bevakningslistan, vilka sannolikt inte skulle beviljas lån i en annan bank, och fastighetsutvecklingsföretag, vilka konkurrerande banker hade föga intresse av vid tidpunkten för resolutionen.

145    I klargörandedokumentet angav värderingsbyrån följande, till följd av kommentarerna från de berörda aktieägarna och borgenärerna om att antagandena om förtida återbetalning av presterande lån föreföll alltför höga:

”Vi konstaterade också att den spanska affärsmodellen för detaljistbanker vilar på en nära relation till kunden. I avvecklingsscenariot för Banco Popular skulle ett stort antal företagskunder föra affärsdiskussioner med andra bankleverantörer, där den alternativa enheten skulle ha ett bättre läge för att överta företagskundernas lån och banktransaktioner. För tydlighetens skull vill vi framhålla att vi inte har förutsatt något operativt samband mellan de båda produkterna. Vi har emellertid utgått från att de affärsdiskussioner som skulle bli följden skulle omfatta kundens hela bankbehov (oavsett om det rör sig om affärstransaktioner eller lån) och att den andra leverantören skulle vilja fånga upp så många nya verksamheter som möjligt. Diskussionerna kan underlättas om det redan finns en bankförbindelse (kunder med flera banker). Enligt vår uppfattning skulle i synnerhet de små och medelstora företagen och de lägre rankade franchiseföretagen hos Banco Popular ha varit strategiskt intressanta för de andra spanska bankerna vid den tidpunkten, och därför skulle ett avvecklingsscenario sannolikt lett till en proaktiv strategi i syfte att fånga upp Banco Populars kunder hos en eller flera konkurrenter. Vi anser därför att antagandena bakom det ökade antalet förtida återbetalningar av lån, såsom det redovisas i [värdering 3], är rimliga.”

146    Värderingsbyrån medgav också, som svar på de berörda aktieägarnas och borgenärernas kommentarer om att trögheten hos låntagarna skulle reducera antalet bankbyten och att kundernas beteende inte alltid är rationellt, att detta visserligen var en faktor i ett läge med fortsatt drift men att situationen var en helt annan i ett avvecklingsscenario. Värderingsbyrån erinrade om att kunder som var beroende av Banco Popular för sina transaktionsbanktjänster skulle vara tvungna att byta bank och att det var sannolikt, även om det inte fanns någon operativ koppling, att de samtidigt skulle flytta sina lån för att upprätthålla samma servicenivå och för den administrativa bekvämlighetens skull.

147    Av detta framgår att den omständigheten att värderingsbyrån medgav att det inte fanns något operativt samband mellan ett lån och ett transaktionskonto tvärtemot vad sökandena har anfört inte undergräver dess bedömning att företagskunderna måste ta hjälp av en bank som kan erbjuda dem en komplett uppsättning av produkter och tjänster. Det faktum att Banco Popular på grund av sin avveckling inte längre skulle kunna erbjuda dessa tjänster var en faktor som kunde få kunderna att flytta till andra banker och alltså att betala tillbaka sina lån i förtid.

148    Dessutom framgår det inte av värdering 3 att värderingsbyrån utgick från antagandet att ett företag endast har en bankrelation för alla sina behov. Sökandena har således inte fog för påståendet att värderingsbyrån medgav att dess antagande var felaktigt när den i klargörandedokumentet, som svar på vissa kommentarer, höll med om att det förekom flera bankrelationer. Värderingsbyrån ansåg i detta avseende att den omständigheten att en kund hos Banco Popular har ett konto i en annan bank skulle kunna vara en faktor som underlättade för den andra leverantören att överta deras lån och alltså att presterande lån återbetalades i förtid.

149    I motsats till vad sökandena har anfört medgav värderingsbyrån inte i klargörandedokumentet att låntagarna skulle vara ovilliga att byta bank för det fall att Banco Popular avvecklades.

150    Det argument som anförts i syfte att klandra värderingsbyrån för att den inte fastställde hur många företagskunder med lån som också utnyttjade andra banktjänster är slutligen inte relevant, eftersom värderingsbyrån tydligt angav vilka kategorier av företagskunder som inte ingick i dess antagande om kunder som kunde flytta sina lån.

151    I repliken har sökandena också gjort gällande att värderingsbyrån betraktade ”nära bankförbindelser” som en avgörande faktor för förtida återbetalningar framför alla andra överväganden, inbegripet lånekostnader. Sökandena menar att professionella kunder, särskilt små och medelstora företag, anser att lånekostnaden väger tyngre än det slags bankförbindelser de har.

152    Tribunalen konstaterar att sökandena har framfört detta argument utan att ta hänsyn till följderna av att Banco Popular inleder en avveckling, inte bara för dess oförmåga att tillhandahålla alla banktjänster, utan även för konkurrerande bankers förhållningssätt. I klargörandedokumentet angav värderingsbyrån i synnerhet att en del av Banco Populars företagskunder, i synnerhet de små och medelstora företagen, är strategiskt intressanta för andra spanska banker som skulle kunna ta fram en strategi för att fånga upp dessa kunder vid en avveckling.

153    Sökandena har alltså inte fört fram något argument som kan styrka att förekomsten av nära förbindelser mellan spanska företagskunder och deras bank inte var en relevant faktor som kunde beaktas av värderingsbyrån. Värderingsbyråns antagande, att företagskunder som till följd av en avveckling av Banco Popular måste flytta sina affärstransaktioner till en annan bank skulle välja att även flytta sina lån, i syfte att bibehålla en förbindelse som omfattar alla banktjänster, blir inte mindre trovärdigt av sökandenas argument.

154    Sökandena har för det andra gjort gällande att motiveringen är bristfällig, eftersom värderingsbyrån inte har lagt fram några sifferuppgifter om de relativa räntesatser och uppsägningskostnader som den beaktade.

155    I klargörandedokumentet angav värderingsbyrån, som svar på kommentarerna om relativa räntesatser och överföringskostnader, att den vid formuleringen av antagandena om förtida återbetalning beaktade kundens vilja att byta bank (till exempel, de relativa räntesatserna mellan Banco Popular och andra leverantörer), potentiella hinder (till exempel överföringskostnader) och kundens attraktivitet för andra banker vid en prövning av ett övertagande av kundens lån (med beaktande av låntagarens riskprofil, kredithistorik, segmentering, ekonomiska ställning m.m.). Värderingsbyrån angav att den undersökte de relativa räntesatserna genom att jämföra den ränta som skulle betalas på de löpande lånen (såsom angetts i tillhandahållna uppgifter) med de räntesatser som tillämpades på nya jämförbara transaktioner på dagen för uppsägningen och uppsägningskostnaderna, varvid den även granskade ett stickprov av avtal, i syfte att få en bild av uppsägningskostnaderna för varje standardavtal, och i vilken mån en uppsägning av avtalet inverkade.

156    Tribunalen konstaterar att denna motivering är tillräcklig för att styrka att värderingsbyrån i värdering 3 faktiskt beaktade de räntesatser som tillämpades av Banco Popular och de andra bankerna samt kostnaderna för överföring av ett lån. Denna förklaring uppfyller kraven i artikel 6 b i delegerad förordning 2018/344, där det anges att en värdering ska innehålla en förklaring av de centrala metoder som används och de antaganden som gjorts samt hur känslig värderingen är för dessa val. Det ankom inte på värderingsbyrån att specificera alla uppgifter och siffror som den grundade sig på i värdering 3.

157    Av detta framgår att sökandena inte har anfört något argument som medför att värderingsbyråns antagande, att 80,23 procent av Banco Populars portfölj med presterande företagslån skulle betalas tillbaka i förtid inom ett år efter Banco Populars insolvens, förlorar sin trovärdighet.

ii)    Presterande hypotekslån

158    Sökandena har anfört att värderingsbyråns antagande, att 33,55 procent av Banco Populars portfölj med presterande hypotekslån skulle betalas tillbaka i förtid inom 18 månader, grundar sig på icke underbyggda generaliseringar.

159    Sökandena har för det första anfört att räntorna på hypotekslån på den spanska marknaden var påtagligt högre än de räntesatser på 1 och 1,2 procent som tillämpades av värderingsbyrån. Sökandena har härvid grundat sig på sitt sakkunnigutlåtande, i vilket hänvisas till uppgifter i Spaniens centralbanks statistikbulletin från juli 2018 och uppgifter från ECB som offentliggjorts av Standard & Poor’s. De har gjort gällande att kunder som betalade en ränta på 2 procent eller mindre på sitt hypotekslån, vilket motsvarade räntesatsen på dessa lån på den spanska marknaden i juni 2017, inte hade något intresse av att byta bank. Värderingsbyrån ifrågasatte inte dessa uppgifter eller deras relevans i klargörandedokumentet, men den gjorde en irrelevant åtskillnad mellan räntesatserna på den spanska marknaden i juni 2017 och de gällande räntesatserna under hela hypotekslånets löptid.

160    Sökandena har bestritt användningen av räntesatser som gällde under hela löptiden för ett hypotekslån, eftersom kunder inte bestämmer sig för att teckna ett hypotekslån på grundval av en sådan räntesats, utan enbart på grundval av den initiala räntesats som är tillgänglig på marknaden, och eftersom de initiala räntesatserna tenderar att vara lägre än den genomsnittliga räntesatsen under lånets löptid.

161    I värdering 3 ansåg värderingsbyrån att kunder där förhållande mellan lånet och värdet på den egendom som förvärvats med hjälp av lånet (nedan kallat belåningsgrad) under 90 procent och kunder som inte var upptagna på bevakningslistan eller kunder som hade mer än 2 års löptid kvar på lånet var mer benägna att vilja byta bank. Värderingsbyrån ansåg att kunder som hade en belåningsgrad under 80 procent skulle betala tillbaka sitt lån i förtid om de betalade 1 procent eller mer i ränta och att kunder med en belåningsgrad mellan 80 och 90 procent skulle betala tillbaka sitt lån i förtid om de betalade en ränta på 1,2 procent eller mer.

162    Tribunalen framhåller att det argument som sökandena har fört fram i syfte att bestrida beaktandet av räntesatser på 1 och 1,2 procent redan har förts fram av några av de berörda aktieägarna och borgenärerna i förfarandet avseende rätten att yttra sig.

163    Värderingsbyrån angav i detta avseende i klargörandedokumentet att uppgifterna från Spaniens centralbanks statistikbulletin från juli 2018 och uppgifterna från ECB som offentliggjorts av Standard & Poor’s, vilka har åberopats av de berörda aktieägarna och borgenärerna, inte var samma uppgifter som dem som användes i värdering 3, i och med att de endast återspeglade den initiala räntesatsen på hypotekslånet.

164    Värderingsbyrån förklarade att de hypoteksräntor som användes i värdering 3 hade beräknats genom en jämförelse mellan räntorna (fasta och rörliga) i Banco Populars portfölj med de räntor som erbjöds den 6 juni 2017 av de främsta leverantörerna av hypotekslån på den spanska marknaden. Värderingsbyrån angav också att den hade beaktat de räntor som gällde under hela hypotekslånetiden (i stället för att endast beakta den initiala perioden), eftersom hypotekslån i Spanien i allmänhet har en annan räntesats i början av lånet jämfört med resten av låneavtalets löptid. Värderingsbyrån framhöll att man hade beräknat dessa räntesatser genom att räkna ut den genomsnittliga räntan för hypotekslån med såväl rörlig som fast ränta på den spanska marknaden vid den aktuella tidpunkten och att dessa viktningar hade multiplicerats med den genomsnittliga fasta respektive rörliga räntan för nya hypotekslåneavtal.

165    Av detta framgår att sökandena inte med framgång kan anföra att värderingsbyrån inte ifrågasatte relevansen av sökandens uppgifter som härrör från Spaniens centralbanks statistikbulletin från juli 2018 och uppgifterna från ECB som publicerats av Standard & Poor’s. Värderingsbyrån angav tydligt och klart att dessa uppgifter inte återspeglade räntesatsen på hypotekslån under hela lånetiden och att de därför inte hade beaktats i värdering 3.

166    Vidare grundar sig sökandenas påstående, att kunderna enbart skulle ta hänsyn till den initiala låneräntan och inte till den ränta som gällde under hypotekslånets hela löptid, inte på någon konkret faktor. Påståendet motsägs vidare, som SRB har framhållit, av sökandenas argument, att kunderna försöker ”få den lägsta genomsnittliga räntan på lång sikt”.

167    Sökandenas påstående att de initiala räntesatserna tenderade att vara lägre än en genomsnittlig räntesats under lånets löptid har inte heller stöd i någon bevisning.

168    Av detta framgår att de argument som sökandena har framfört enbart utgörs av egna antaganden som de har lagt fram i syfte att motsäga de antaganden som användes i värdering 3 och inte medför att värderingsbyråns bedömning förlorar sin trovärdighet. Dessa argument har dessutom framförts utan hänsyn till de övriga faktorer, såsom belåningsgraden och lånets löptid, som värderingsbyrån beaktade när den fastställde vilka presterande hypotekslån som skulle betalas tillbaka i förtid.

169    Sökandena har för det andra bestritt värderingsbyråns bedömning att kostnaderna för förtida återbetalning av ett hypotekslån inte var en relevant faktor. De anser att det var fel av värderingsbyrån att utesluta uppläggningskostnaderna för ett nytt hypotekslån.

170    I klargörandedokumentet angav värderingsbyrån att den när den formulerade sina antaganden om förtida återbetalning beaktade alla faktorer som kunde påverka kundernas byte till en annan enhet, med avseende på såväl utbudet, till exempel kundens kreditvärdighet eller tillgången till säkerheter, som efterfrågan, det vill säga hur kostnaderna för att lösa ett hypotekslån hos Banco Popular inverkade, liksom kostnaderna för att teckna nya hypotekslån hos en annan leverantör.

171    Värderingsbyrån erinrade om sin bedömning i värdering 3, enligt vilken det inte fanns några hinder för att en kund skulle flytta sitt hypotekslån till en annan leverantör trots att vissa lån är förenade med avgifter för förtida återbetalning. Värderingsbyrån ansåg att kunder med insatta medel hos Banco Popular skulle bli tvungna att finna en annan leverantör för dessa insättningar och att dessa leverantörer sannolikt skulle skapa incitament och förenkla processen för att flytta deras övriga produkter. Värderingsbyrån ansåg följaktligen att dessa kostnader inte skulle avskräcka kunderna från att flytta sina hypotekslån. Värderingsbyrån ansåg även att det var möjligt att konkursförvaltaren inte skulle kunna tillämpa avgifterna för förtida återbetalning om kunderna ansågs tvingade att byta leverantör, på grund av de operativa svårigheter som skulle uppstå för Banco Popular vid en avveckling. Värderingsbyrån värderade slutligen dessa kostnader till ungefär 40 miljoner euro för alla kunder som lämnade Banco Popular och inkluderade alltså inte intäkterna från dem.

172    I det sistnämnda avseendet angav värderingsbyrån även i klargörandedokumentet att den hade granskat ett stickprov av transaktioner för att få en uppfattning om Banco Populars standardkostnader för hävande av låneavtal och att den utifrån detta hade dragit slutsatsen att de var marknadsmässiga.

173    Av detta framgår att sökandena inte med framgång kan anföra att värderingsbyrån vid sin bedömning av antagandena om förtida återbetalning av presterande hypotekslån inte tog hänsyn till kostnaderna för att flytta dessa lån till en annan bank.

174    Sökandena har i övrigt endast anfört att värderingsbyråns förklaringar till varför man bortsåg från kostnaderna för förtida återbetalning är ytliga och att den har förklarat varför man inte tog med uppläggningskostnaderna för nya lån. De anser att förklaringen som bygger på de konkurrerande bankernas incitamentåtgärder är rent spekulativ, att konkursförvaltaren inte skulle avstå från att driva in kostnader för förtida återbetalning och att även om ett belopp på 40 miljoner euro inte var betydande sett till helheten, borde granskningen göras på individuell nivå.

175    Tribunalen konstaterar att värderingsbyråns förklaringar inte syftade till att visa att kostnaderna för att flytta presterande hypotekslån till en annan bank inte behövde beaktas, utan att de inte var avskräckande. Sökandenas argument bygger på rena påståenden som inte visar att de antaganden som värderingsbyrån beaktade var uppenbart felaktiga.

176    Av detta följer att sökandena inte har anfört något argument som medför att värderingsbyråns antagande, att 33,55 procent av Banco Populars portfölj med presterande hypotekslån skulle betalas tillbaka i förtid inom ett år efter Banco Populars insolvens, förlorar sin trovärdighet.

177    Det framgår av bedömningen av den andra anmärkningen att sökandena inte har visat att SRB begick ett uppenbart fel när den i det angripna beslutet ansåg att värderingsbyrån i klargörandedokumentet ”hade lämnat lämpliga argument om grunderna för dess antaganden om nivån på den förtida återbetalningen” av presterande lån. Den andra anmärkningen ska därmed underkännas.

3)      Tredje anmärkningen: Nya betalningsinställelser för de återstående presterande lånen

178    Sökandena har angett att de inte motsätter sig metoden för beräkning av den förväntade utdelningen från avvecklingen av de återstående presterande lånen, det vill säga de lån som återstår i portföljen efter avdrag för de lån som klassificerats om till nödlidande och för de lån som omfattas av antagandena om förtida återbetalning, och att de godtar att vissa av dessa lån skulle bli nödlidande under sin löptid. De har emellertid gjort gällande att värderingsbyrån inte har lämnat någon grund för antagandet i värdering 3, att antalet betalningsinställelser skulle ”öka avsevärt” vid insolvens.

179    Sökandena har hänvisat till ett utdrag från en tabell i värdering 3, vilken innehåller en sammanfattning av den strategi för realisering av Banco Populars tillgångar som tillämpades av värderingsbyrån, enligt vilken ”[p]ortföljen med presterande lån avvecklas fram till avvecklingsperiodens slut, med hänsyn till deras avkastning, en betydande ökning av antalet förtida återbetalningar och nya betalningsinställelser, följt av en slutlig försäljning av den återstående portföljen”.

180    Av detta framgår att värderingsbyrån angav en betydande ökning av antalet förtida återbetalningar av presterande lån och inte en betydande ökning av nya betalningsinställelser för de återstående presterande lånen.

181    Därmed räcker det att i likhet med SRB framhålla att sökandenas argument grundar sig på en felaktig tolkning av värdering 3.

182    Den tredje anmärkningen ska följaktligen underkännas.

4)      Fjärde anmärkningen: Diskonteringsräntan vid försäljning av den återstående portföljen med presterande lån

183    Sökandena har framhållit att värderingsbyrån i det hypotetiska avvecklingsscenariot på sju år tillämpade en diskonteringsränta på försäljningen av den återstående portföljen med presterande lån (”rump”) på 5,1 procent för det bästa utfallet och 6,1 procent för det sämsta utfallet, utan att förklara denna skillnad på 1 procent.

184    I värdering 3 angav värderingsbyrån att den diskonteringsränta som användes i slutet av avvecklingsperioden i varje scenario återspeglade den avkastning som krävdes på den spanska marknaden för varje kategori av tillgångar på grundval av den prognostiserade riskprofilen vid tidpunkten för avvecklingen, vilket gjorde det nödvändigt med justeringar. Värderingsbyrån angav vilka faktorer den grundat sig på för att göra dessa justeringar. Värderingsbyrån förklarade att de olika diskonteringsräntor som den använde i de olika avvecklingsscenarierna återspeglade utvecklingen av en kombination av de olika kategorierna av tillgångar i portföljen och den antagna diskonteringsräntan för respektive kategori.

185    Tribunalen konstaterar att dessa förklaringar, vilka inte har bestritts av sökandena, är tillräckliga för att motivera varför man beaktade en annan diskonteringsränta på försäljningen av den återstående portföljen med presterande lån i bästa och sämsta fall i varje alternativt tidsscenario.

186    Vad beträffar sökandenas hänvisningar till deras sakkunnigutlåtande, där diskonteringsräntan antogs vara högst 5 procent, erinrar tribunalen om att det framgår ovan av punkterna 66–70 att en jämförelse med den analys som gjordes i sökandenas sakkunnigutlåtande inte är relevant när det gäller att fastställa huruvida värderingsbyrån gjorde uppenbart oriktiga bedömningar i värdering 3.

187    Av detta följer att den fjärde anmärkningen ska underkännas.

188    Det framgår av bedömningen av den andra delgrunden att sökandena inte har anfört några argument som kan medföra att värderingsbyråns bedömning avseende värderingen av Banco Populars portfölj med presterande lån förlorar sin trovärdighet. De har alltså inte styrkt att SRB gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den grundade sig på dessa bedömningar i det angripna beslutet.

189    Den andra delgrunden ska därmed underkännas.

c)      Tredje delgrunden: Värderingen av de nödlidande lånen

190    Sökandena har gjort gällande att uppskattningen av utdelningen från nödlidande lån i värdering 3 grundar sig på inkonsekventa och ogrundade antaganden och är oförenlig med referensuppgifterna, vilket medförde att denna utdelning underskattades.

191    Sökandena har för det första bestritt antagandet i värdering 3, att alla nödlidande lån skulle säljas inom 18 månader efter avvecklingen. De har anfört att portföljen med nödlidande lån med säkerhet huvudsakligen består av lån med säkerhet i fast egendom och att dess värde alltså avgörs av värdet på den underliggande fasta egendomen. I värdering 3 medgav värderingsbyrån att det främsta kriteriet för värdering av nödlidande lån med säkerhet var utdelning av belopp som härrör från försäljningen av de övertagna tillgångarna, men intog samtidigt ett inkonsekvent förhållningssätt genom att utgå från antagandet att den optimala avyttringsperioden inte var densamma för nödlidande lån och för fastighetstillgångar.

192    I värdering 3 angav värderingsbyrån att den avvecklingsstrategi som övervägdes var att skyndsamt sälja portföljen med nödlidande lån för att undvika en ytterligare försämring av bankens ställning, med hänsyn till den spanska marknadens ”aptit” på dessa tillgångar och att detta överensstämde med erfarenheter från andra bankavvecklingar. Värderingsbyrån uppskattade att de nödlidande lånen kunde antas vara sålda i december 2018, det vill säga ungefär 18 månader efter tidpunkten för resolutionen, i de tre alternativa scenarierna på 18 månader, 3 år och 7 år.

193    I klargörandedokumentet angav värderingsbyrån, till följd av de berörda aktieägarnas och borgenärernas kommentarer i förfarandet avseende rätten att yttra sig, vilka gjort gällande att försäljningsresultatet skulle kunna bli bättre med en längre avyttringstid för nödlidande lån, att man vid utarbetandet av värdering 3 hade beaktat antagandet att Banco Popular skulle behålla de nödlidande lånen under en längre period. Värderingsbyrån vidhöll emellertid att en tidplan på 18 månader för avyttring av portföljen med nödlidande lån fortfarande var den mest lämpliga.

194    Värderingsbyrån ansåg att större utdelningar över en längre period skulle vara osäkra, medan kostnaderna för att bibehålla personal för avvecklingen (med hänsyn till risken att nyckelpersoner skulle lämna, vilket skulle medföra en högre grad av potentiell ineffektivitet) och andra faktorer såsom fallerande låntagares ovilja att föra diskussioner med en insolvent bank, var säkrare. Värderingsbyrån angav också att en längre tidsfrist även skulle medföra en ökad makroekonomisk risk, särskilt på grund av att det fanns en aktiv marknad för nödlidande lån andra halvåret 2017. Värderingsbyrån ansåg att det var osannolikt att en konkursförvaltare skulle vilja spekulera i gynnsamma villkor över en lång period (i synnerhet i ett sammanhang av en potentiellt omfattande makroekonomisk skevhet som skulle kunna bli följden av en avveckling av Banco Popular). Värderingsbyrån drog alltså slutsatsen att det till syvende och sist vore fördelaktigare med en försäljning på relativt kort sikt, vilket inte skulle leda till kapacitetsproblem hos köparen som skulle påverka storleken på de slutförda realiseringarna.

195    SRB hänvisade till dessa förklaringar i det angripna beslutet och godkände dem.

196    Tribunalen framhåller vidare att värderingsbyrån förklarade i klargörandedokumentet att den, i fråga om den metod som användes i värdering 3, hade valt ett dynamiskt scenario, vilket definierades som en metod genom vilken fastställdes olika tidpunkter för realisering under avvecklingen och sedan ett värde på tillgången, i synnerhet utifrån tidpunkten för realiseringen. Värderingsbyrån angav således att den för varje alternativt tidsscenario hade övervägt den optimala strategin och avyttringsperioden för att maximera realiseringen av de olika kategorierna av tillgångar, utifrån deras bakomliggande art och likviditet.

197    Sökandena har inte framfört något argument som kan ifrågasätta denna metod.

198    Även om 66,6 procent av Banco Populars portfölj av nödlidande lån hade fastighetstillgångar som säkerhet, tillhörde dessa lån och fastighetstillgångar inte samma kategori av tillgångar och vid en avveckling skulle olika strategier gälla för deras avyttring.

199    Den omständigheten att värdet av nödlidande lån med säkerhet underbyggs av värdet av de fastigheter som utgör säkerheter är förvisso den viktigaste faktorn vid värderingen av dessa lån. Denna omständighet har emellertid ingen betydelse för frågan om vilken tidsperiod som är lämpligast för att maximera utdelningen från dessa lån.

200    Därmed kan sökandena inte med framgång göra gällande att det är inkonsekvent att beakta olika avyttringstider för nödlidande lån och för fastighetstillgångar.

201    Sökandena har inte framfört något argument som kan undergräva förklaringarna i klargörandedokumentet, vilka anges ovan i punkt 194, och i vilka angavs varför dessa lån behövde avyttras skyndsamt efter inledandet av avvecklingen för att utdelningen skulle maximeras.

202    För att göra gällande att en längre avyttringstid skulle ha möjliggjort större utdelningar har sökandena nämligen endast framhållit påstådda skillnader i värderingsbyråns tillvägagångssätt mellan avyttringen av portföljen med nödlidande lån och avyttringen av fastighetstillgångar rörande de makroekonomiska riskerna eller angett att deras sakkunniga har en annan uppfattning om kostnaderna för att behålla portföljen med nödlidande lån och de fallerande låntagarnas ovilja att förhandla. Varken jämförelsen med värderingen av fastighetstillgångarna eller jämförelsen med bedömningarna i deras sakkunnigutlåtande kan styrka att värderingsbyrån gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den beaktande en avyttringstid på 18 månader.

203    Sökandena har vidare anfört att uppskattningen av utdelningen från nödlidande lån inte stämmer överens med referensuppgifterna. Sökandena har gjort gällande att den internränta på 16 procent som användes i värdering 3 var omotiverat hög, vilket fick till följd att priset på portföljen med nödlidande lån sänktes.

204    De har gjort gällande att värderingsbyrån bortsåg från de faktiska marknadsuppgifterna om internräntan och grundade sig på den ”lägre kvaliteten” på avyttringsförfarandet och konkursförvaltarens oförmåga att ”lämna förklaringar och säkerheter”. Påståendena innebär att avvecklingen skulle ha misskötts av konkursförvaltaren i strid med kraven i lag 22/2003. Marknadsundersökningar som utförts av deras sakkunniga visar dessutom att bristen på förklaringar och garantier hade en begränsad inverkan på internräntan.

205    Värderingsbyrån angav följande i värdering 3:

”Internränta: vi har antagit att investerare i svårigheter som är intresserade av denna typ av portfölj [nödlidande lån med säkerhet] skulle kräva internräntor på mellan 16 procent i ett högre antagande och 20 procent i ett lågt antagande, vilket är högre än vad vi ser på marknaden på grund av att följande måste beaktas vid en försäljning av en portfölj med nödlidande lån i ett avvecklingsscenario:

–        En förväntad lägre kvalitet på processer och information till potentiella köpare.

–        Säljarens (konkursförvaltarens) oförmåga att lämna förklaringar och garantier i köpe- och försäljningsavtalet.”

206    Det räcker för tribunalen att framhålla att värderingsbyrån inte påstod att bristen på information berodde på konkursförvaltaren eller att den antog att konkursförvaltaren gjort sig skyldig till minsta fel i förvaltningshänseende. Sökandena har bara upprepat en åsikt som deras sakkunniga intog efter marknadsundersökningar som de påstår har genomfört, utan några närmare angivelser om arten av dessa studier eller resultatet av dem. Argumenten ska följaktligen underkännas.

207    Verkliga marknadsuppgifter kan dessutom som SRB har framhållit inte tjäna som referensuppgifter i ett hypotetiskt insolvensförfarande. De behöver justeras för att hänsyn ska kunna tas till svårigheter, i synnerhet administrativa, i samband med avvecklingen.

208    Av detta följer att sökandena inte har styrkt att SRB och värderingsbyrån gjorde en uppenbart oriktig bedömning vid värderingen av de nödlidande lånen.

209    Det framgår av bedömningen av den tredje delgrunden att sökandena inte har anfört några argument som medför att värderingsbyråns bedömningar avseende värderingen av Banco Populars portfölj med nödlidande lån förlorar sin trovärdighet. De har alltså inte visat att SRB gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den grundade sig på dessa bedömningar i det angripna beslutet.

210    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje delgrunden.

d)      Fjärde delgrunden: Värderingen av fastighetstillgångar

211    Sökandena har gjort gällande att värderingsbyråns värdering av Banco Populars indirekta fastighetstillgångar vilar på inkonsekventa antaganden och att SRB gjorde uppenbart oriktiga bedömningar som ledde till en underskattning av utdelningarna knutna till dessa tillgångar.

212    De har anfört att värderingsbyråns antagande, att Banco Populars indirekta fastighetstillgångar skulle avyttras skyndsamt inom 18 månader oavsett avvecklingsscenario, strider mot dess bedömning av Banco Populars direkta fastighetstillgångar, vilka skulle avyttras stegvis under hela avvecklingsperioden i syfte att maximera utdelningen.

213    De har även anfört att värderingsbyrån inte kvantifierade, och SRB inte övervägde, utdelningar som kunde realiseras över en längre avyttringsperiod motsvarande den period som beaktades för Banco Populars direkta fastighetstillgångar. Sökandena har med stöd av sitt sakkunnigutlåtande bestritt de skäl som värderingsbyrån framförde i klargörandedokumentet som förklaring till att den ansåg att det inte var möjligt att maximera utdelningarna med en längre avyttringsperiod för fastighetsdotterbolagen.

214    SRB framhöll i det angripna beslutet att vissa av de berörda aktieägarna och borgenärerna hade gjort gällande i förfarandet avseende rätten att yttra sig, att den avvecklingsstrategi som föreslagits av värderingsbyrån för fastighetsdotterbolagen var olämplig och oförenlig med uppgifterna i värdering 3 angående Banco Populars direkta fastighetstillgångar. De hade påstått att realiseringarna skulle maximeras genom en ordnad avyttring av tillgångarna över hela avvecklingsperioden och att en 18-månadersperiod varit onödigt skyndsamt, vilket hade medfört en betydande undervärdering av utdelningarna.

215    SRB angav att värderingsbyrån, som den förklarade i klargörandedokumentet, för fastighetsdotterbolagen hade ansett att en försäljning av fastighetsdotterbolagen i drift under de första 18 månader av avvecklingen var en optimal realiseringsstrategi. SRB framhöll att man genom att betrakta fastighetsdotterbolagen som företag i drift och inte bara som ägare av fast egendom gjorde det möjligt att realisera dessa dotterbolag, efter försäljningen, på ett snabbare och mer ordnat sätt, utan att fastighetspriserna påverkades negativt och utan att kapacitetsmättnad uppstod på marknaden. SRB angav också att värderingsbyrån visserligen hade övervägt andra strategier, däribland att Banco Popular skulle behålla enheterna och själv fastställa värdet på tillgångarna eller att den skulle sprida ut avyttringarna över en längre period, men att dessa strategier skulle ha medfört en mer komplicerad och kapitalintensiv process samt ytterligare kostnader och risker som konkursförvaltaren svårligen skulle ha godtagit utan att vara säker på att erhålla högre utdelningar.

216    Värderingsbyrån angav i klargörandedokumentet av vilka skäl den i värdering 3 hade valt en strategi för avyttring av fastighetsdotterbolagen över en längre period. Värderingsbyrån angav följande:

”[Vid] utformningen [av värdering 3] övervägde vi andra strategier, däribland att Banco Popular skulle behålla enheterna och själv beräkna tillgångarna över en längre period eller sprida ut avyttringarna över en längre period. Det skulle emellertid bli en potentiellt kapitalintensivare process som skulle vara mer komplicerad att hantera, i synnerhet med hänsyn till Banco Populars avveckling. I väntan på avyttringen av tillgångarna skulle enheterna närmare bestämt kunna ha behov av finansiering, och en sådan strategi skulle dessutom, mot bakgrund av Banco Populars fallissemang och den potentiella makroekonomiska effekten på tillgångarnas värde, utsätta konkursförvaltaren för ytterligare en risk (inbegripet ur operativ synvinkel) som konkursförvaltaren enligt vår mening skulle vara ovillig att acceptera. Vi ansåg dessutom, med tanke på de tillkommande kostnaderna och riskerna, att en längre tidsram för försäljningen av dessa enheter skulle påverka det realiserbara beloppet negativt, med hänsyn till den effekt som en avvecklingsprocess i moderbolaget skulle få på förvaltningen av dessa enheter. Om försäljningen av fastighetsdotterbolagen inte genomförs förrän i slutet av tidplanen för avvecklingen blir avvecklingskostnaderna, liksom förvaltnings- och driftskostnaderna, högre, utan att utdelningarna nödvändigtvis blir större.”

217    Av detta framgår att värderingsbyrån förklarade att den hade övervägt en avyttring av Banco Populars fastighetsdotterbolag som företag i drift och inte som indirekta fastighetstillgångar, men att en avyttring över en längre period av 18 månader inte skulle möjliggöra en maximering av utdelningarna.

218    Sökandena har i detta avseende hävdat att de motiveringar som anförts av värderingsbyrån gällde såväl för Banco Populars indirekta fastighetstillgångar som för bankens direktägda fastighetstillgångar. De har bestritt att förvaltningen av de indirekta fastighetstillgångarna skulle medföra merkostnader, eftersom konkursförvaltaren enligt deras sakkunniga skulle ha dragit nytta av fastighetsdotterbolagens sakkunskap vilka skulle ha bistått med att hantera den risk som är förenad med fastighetstillgångar. De har angett att de är medvetna om de särskilda finansieringsbehov som värderingsbyrån har berört.

219    Tribunalen framhåller att dessa argument inte är tillräckliga för att ifrågasätta SRB:s och värderingsbyråns förklaringar, enligt vilka en avyttring av fastighetsdotterbolagen som indirekta fastighetstillgångar över en längre period skulle leda till ökade kostnader, såväl med avseende på kostnaderna för driften av dotterbolagen som för avvecklingen, och till ökade risker, i synnerhet med hänsyn till risken för mättnad på fastighetsmarknaden, och alltså inte skulle möjliggöra en maximering av utdelningarna.

220    Sökandenas argument gör det inte heller möjligt att fastställa att värderingsbyrån gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den övervägde en avyttring av Banco Populars fastighetsdotterbolag som företag i drift. Den omständigheten att det enligt deras sakkunnigutlåtande var möjligt att överväga en annan strategi, nämligen att avyttra dessa dotterbolag som indirekt ägda fastighetstillgångar, är inte tillräcklig för att värderingsbyråns antagande ska förlora sin trovärdighet.

221    Tribunalen erinrar i detta avseende om att sökandena som anges ovan i punkterna 196 och 197 inte har bestritt värderingsbyråns värderingsmetod, enligt vilken värderingsbyrån övervägde den optimala strategin och avyttringstiden för att maximera realiseringarna av de olika kategorierna av tillgångar utifrån deras underliggande art och likviditet.

222    Sökandena kan således inte med framgång anföra att det är motsägelsefullt att beakta olika tidsperioder för avyttring för två olika kategorier av tillgångar, det vill säga fastighetsdotterbolagen som företag i drift och Banco Populars direkta fastighetstillgångar.

223    I och med att värderingsbyrån motiverade varför en avyttring av fastighetsdotterbolag som indirekta fastighetstillgångar inte skulle möjliggöra större utdelningar, har sökandena vidare inte fog för att klandra värderingsbyrån för att den inte kvantifierade de utdelningar som ett sådant antagande ledde till.

224    Tribunalen framhåller slutligen att sökandenas argument och det sakkunnigutlåtande som de grundat sig på i syfte att visa att värderingsbyrån borde ha övervägt en längre avyttringsperiod, vilar på antagandet att fastighetsdotterbolagen avyttrades som Banco Populars indirekta fastighetstillgångar. Sökandenas argument kan alltså inte ifrågasätta värderingsbyråns bedömning av tiden för att avyttra fastighetsdotterbolagen som företag i drift.

225    Tribunalen framhåller att sökandena inte har anfört att det skulle ha varit oriktigt att beakta en avyttringsperiod på 18 månader vid antagandet att Banco Populars fastighetsdotterbolag avyttrades som företag i drift.

226    Av detta följer att sökandena inte har anfört några argument som medför att värderingsbyråns bedömning om värderingen av Banco Populars fastighetsdotterbolag förlorar sin trovärdighet. De har alltså inte visat att SRB gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den grundade sig på dessa bedömningar i det angripna beslutet.

227    Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den fjärde delgrunden.

e)      Femte delgrunden: Värderingen av de juridiska riskerna

228    Sökandena har gjort gällande att uppskattningen av de juridiska riskerna i värdering 3, vilken ligger i ett brett spann mellan 1,8 miljarder euro i det bästa utfallet och 3,5 miljarder euro i det sämsta utfallet, följer av felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktiga bedömningar och ledde till en godtycklig överskattning av avsättningarna för juridiska risker och till en lägre utdelningsgrad.

229    Värderingsbyrån redogjorde i värdering 3 för sitt allmänna förhållningssätt till värderingen av de juridiska riskerna. Värderingsbyrån angav att den hade granskat Banco Popular årsredovisning och tillsammans med bankens interna jurister undersökt huruvida uppskattningarna borde ses över eller huruvida ytterligare anspråk kunde uppkomma vid en avveckling av banken. Värderingsbyrån förklarade att den hade räknat om de juridiska riskerna i årsredovisningen med hjälp av sina egna antaganden som grundade sig på uppgifter som lämnats av banken, i förekommande fall med beaktande av befintlig rättspraxis. Värderingsbyrån påpekade att en insolvensförklaring inte hindrade parterna från att lägga fram nya anspråk och att dess erfarenhet av andra fall i själva verket visade att ytterligare anspråk som kunde vara omfattande och fram till dess inte förutsetts kunde uppkomma i ett avvecklingsscenario där kunder, borgenärer eller aktieägare försökte maximera utsikterna till utdelning. Värderingsbyrån angav även att det som i alla rättsliga förfaranden var omöjligt att förutsäga hur en domstol skulle betrakta de anspråk som inkommit, i synnerhet sådana som då var rent hypotetiska. Värderingsbyrån ansåg under dessa omständigheter att dess analys kunde utgöra en försiktig bedömning av potentiella juridiska risker vid värderingen.

230    Värderingsbyrån förklarade i fråga om den metod och de antaganden som använts, att den antagit att de främsta juridiska riskerna fanns med i Banco Populars årsredovisning och att den hade granskat bankens antaganden och räknat om det potentiella belopp som kunde beröras av anspråken. Värderingsbyrån angav att den i sin analys hade tagit med risken för anspråk i samband med kapitalökningar i ett avvecklingsscenario, baserat på sin kunskap om sektorn.

231    Värderingsbyrån förklarade sedan den metod som den använde sig av för att värdera varje kategori av juridiska risker, det vill säga golvklausuler i hypotekslån, obligatoriskt konvertibla obligationer, kostnader för hypotekslån, Banco Populars kapitalökningar år 2012 och 2016 samt fastighetsutvecklingsgarantier.

232    Sökandena har för det första gjort gällande att värderingsbyråns tillvägagångssätt inte är förenligt med spansk rätt. De har med stöd av A:s vittnesmål i bilaga till ansökan anfört att konkursförvaltaren i ett normalt insolvensförfarande enligt spansk rätt i allmänhet inte gör några avsättningar för pågående eller potentiella anspråk mot enheten under avveckling. Spansk rätt hindrar konkursförvaltaren från att spekulera i utfallet av anspråk som inte har konkretiserats, för att inte skada befintliga borgenärer. Konkursförvaltaren skulle i undantagsfall kunna göra en avsättning för värdet av ett pågående anspråk som redan har registrerats om konkursförvaltaren bedömer att anspråket högst sannolikt kommer att vinna framgång. Däremot gör konkursförvaltaren ingen värdering av fordringar som ännu inte har registrerats, i enlighet med sin skyldighet att maximera utdelningen för de befintliga borgenärerna.

233    Det räcker för tribunalen att i detta avseende konstatera att sökandenas argument vilar på rena påståenden som deras vittne, A, har gjort utan att uttryckligen ha angett någon bestämmelse i spansk lagstiftning.

234    Som SRB har framhållit anges dessutom följande i artikel 87.4 i lag 22/2003:

”Om konkursdomstolen anser att resolutionsvillkoret sannolikt är uppfyllt eller att en eventuell fordran sannolikt kommer att bekräftas kan konkursdomstolen, på begäran av någon av parterna, besluta om skyddsåtgärder för avsättningar i boet, parternas ställande av säkerheter och andra eventuella åtgärder som domstolen finner lämpliga i varje enskilt fall.”

235    Av detta framgår att lag 22/2003 i motsats till vad sökandena har anfört inte begränsar konkursförvaltarens möjlighet att beakta anspråk i sådana undantagsfall där konkursförvaltaren anser att det är ”mycket sannolikt” att de vinner framgång.

236    Sökandena har för det andra anfört att värderingsbyrån räknade om storleken på de avsättningar för juridiska risker som redan hade gjorts i Banco Populars årsredovisning inte på grundval av redan registrerade anspråk, utan på grundval av egen erfarenhet eller egna antaganden. Den motiveringen är inte tillräcklig för att frångå Banco Populars årsredovisning. Trots att värderingsbyrån angav i värdering 2 att det krävdes ett juridiskt utlåtande för att bedöma anspråkens chanser att vinna framgång finns det ingenting i värdering 3 som indikerar att värderingsbyrån inhämtade ett sådant utlåtande.

237    Tribunalen påpekar, i likhet med SRB i det angripna beslutet, att värderingsbyrån angav i värdering 3 och i klargörandedokumentet att den samrått med Banco Populars jurister och tillsammans med dem undersökt huruvida uppskattningarna i bankens årsredovisning behövde ses över eller om ytterligare anspråk kunde uppkomma vid en avveckling.

238    Det framgår också av värdering 3 att värderingsbyrån grundade sig på den tillämpliga spanska lagstiftningen för att utföra värderingen. Sökandena har inte bestritt att värderingsbyrån hade den kompetens som krävdes för att utföra värdering 3 effektivt, i den mening som avses i artikel 38.1 i delegerad förordning 2016/1075, vilket inbegriper juridisk kompetens.

239    Sökandena kan följaktligen inte anföra att ytterligare ett juridiskt utlåtande var nödvändigt för att genomföra värdering 3.

240    När det sedan gäller det faktum att värderingsbyråns uppskattningar avvek från avsättningarna i Banco Populars årsredovisning, framhöll SRB i det angripna beslutet att det framgick av klargörandedokumentet att de räkenskapskriterier som Banco Popular hade tillämpat för att beräkna avsättningarna för juridiska risker på grundval av kontinuerlig drift inte gällde i samband med ett insolvensförfarande.

241    I klargörandedokumentet förklarade värderingsbyrån att de räkenskapskriterier som Banco Popular hade tillämpat för att beräkna avsättningarna för juridiska risker under andra förutsättningar än ett insolvensförfarande, inte var desamma som de kriterier som tillämpades för den beräkning som skulle göras i samband med ett avvecklingsscenario och att räkenskapskriterierna inte gällde vid insolvens. Värderingsbyrån angav också att en avsättning som gjorts i räkenskaperna inte medförde några särskilda rättigheter inom rangordningen av borgenärer i händelse av en avveckling och inte kunde ge dessa borgenärer något företräde till utdelning av något belopp. Värderingsbyrån angav att det följaktligen var sannolikt att de avsättningar som Banco Popular hade räknat med i sin årsredovisning låg på en annan nivå, eftersom storleken på Banco Populars avsättningar inte återspeglade ett avvecklingsscenario.

242    Värderingsbyrån angav även att inledandet av ett normalt insolvensförfarande skulle kunna leda till ytterligare anspråk som kunde framställas av borgenärer som ville maximera sin utdelning innan avvecklingen hade slutförts.

243    Av detta framgår att värderingsbyrån i tillräcklig omfattning motiverade varför den i värdering 3 frångick Banco Populars årsredovisning och grundade sig på egna uppskattningar för att värdera de juridiska riskerna vid ett avvecklingsscenario.

244    I repliken har sökandena gjort gällande att värderingsbyrån inte underbyggde sitt påstående, att de uppskattade juridiska riskerna skulle vara högre vid insolvens än vid ett företag i drift. Enligt deras sakkunniga skulle man förvänta sig att uppskattningen är lägre vid insolvens.

245    Det räcker för tribunalen att konstaterar att värderingsbyrån angav i värdering 3, utöver den förklaring som anges ovan i punkt 242, att avvecklingsförfaranden i allmänhet gav upphov till omfattande tvister och anspråk som grundade sig på antaganden som var svåra att förutse. Som anges ovan i punkt 229 förklarade värderingsbyrån att dess erfarenhet visade att ytterligare anspråk som kunde vara omfattande och fram till dess oförutsedda, kunde uppkomma i ett avvecklingsscenario, avsedda att maximera utsikterna till utdelning.

246    I värdering 3 lämnade värderingsbyrån dessutom särskilda förklaringar avseende risken för ökade anspråk för varje kategori av juridisk risk. Beträffande golvklausuler i hypotekslån beaktade värderingsbyrån exempelvis den omständigheten att en ny konsumentskyddslagstiftning trädde i kraft år 2018.

247    Av detta framgår att värderingsbyrån i tillräcklig omfattning motiverade varför den uppskattade större avsättningar för juridiska risker i värdering 3 än avsättningarna i Banco Populars årsredovisning.

248    Sökandena har för det tredje bestritt uppskattningarna av avsättningarna för juridiska risker avseende Banco Populars kapitalökningar 2012 och 2016.

249    I värdering 3 erinrade värderingsbyrån om att Banco Popular hade genomfört två kapitalökningar, i november 2012 och maj 2016, på vardera 2,5 miljarder euro. Värderingsbyrån framhöll att ärendet Bankia var vägledande för hur aktieägare skulle kunna ta upp eventuella fel eller utelämnanden i det ursprungliga prospektet för kapitalanskaffning som grund för ett anspråk som, om det vann framgång, skulle ge aktieägaren möjlighet att erhålla skadestånd från banken. Värderingsbyrån förklarade att den för att uppskatta de potentiella anspråken bland annat hade beaktat hur lång tid som förflutit och förtydligade att preskriptionstiden inte hade löpt ut för 2012 års kapitalökning, liksom investerarnas profil med stöd av tillgängliga offentliga uppgifter och den aktieägarstruktur som tillhandahållits av Banco Popular.

250    SRB framhöll i det angripna beslutet att några de berörda aktieägarna och borgenärerna hade kommenterat att det var högst osannolikt med anspråk avseende 2012 års kapitalökning med hänsyn till den tid som förflutit. SRB angav att värderingsbyrån i klargörandedokumentet hade ansett att det inte helt kunde uteslutas att sådana anspråk var möjligt, även om de kunde vara mindre sannolika än anspråk avseende 2016 års kapitalökning. Värderingsbyrån menade att anspråk avseende 2012 års kapitalökning i Banco Popular skulle kunna framställas i förhållande till eventuella fel eller utelämnanden i det ursprungliga prospektet för kapitalökningen och att denna möjlighet inte hade kunnat uteslutas på grund av att preskriptionstiden ännu inte hade löpt ut. SRB angav att värderingsbyrån följaktligen hade slagit fast att anspråk avseende 2012 års kapitalökning förvisso var mycket osannolika med hänsyn till den tid som förflutit, men att de inte kunde uteslutas.

251    Tribunalen framhåller att värderingsbyrån förtydligade i klargörandedokumentet att den hade utgått från att dessa anspråk skulle utebli när den fastställde antagandet om det bästa utfallet i fråga om värderingen av avsättningarna för juridiska risker.

252    Vad beträffar juridiska risker i samband med 2016 års kapitalökning har sökandena angett att deras sakkunniga bedömde att 1,1 miljarder euro var en rättvis, försiktig och rimlig avsättning på grundval av den uppskattning som Ernst & Young gjorde åt Bankia och den uppskattning som gjordes av Banco Santander.

253    Det räcker för tribunalen att konstaterar att detta argument, genom vilket sökandena endast har hänvisat till beräkningen i deras sakkunnigutlåtande, enligt punkterna 67–70 ovan inte är relevant för att styrka förekomsten av en uppenbart oriktigt bedömning i värdering 3.

254    När det sedan gäller de juridiska riskerna i samband med 2012 års kapitalökning, anser sökandena att de såväl i det bästa som det sämsta utfallet borde värderas till noll i och med att sådana anspråk var mycket osannolika med hänsyn till den tid som förflutit och att en konkursförvaltare enligt A:s vittnesmål inte skulle få göra avsättningar för sådana fordringar.

255    Tribunalen erinrar i detta avseende endast till att det framgår ovan av punkterna 234 och 235 att konkursförvaltaren har möjlighet att beakta eventuella fordringar och att detta redan har argument underkänts.

256    Sökandena har inte framfört några argument som kan undergräva värderingsbyråns förklaringar, vilka godtogs av SRB och anges ovan i punkt 250 och, till varför anspråk avseende 2012 års kapitalökning fortfarande skulle kunna väckas vid en avveckling av Banco Popular.

257    Den omständigheten att värderingsbyrån – som sökandena har framhållit – medgav i klargörandedokumentet att det var mindre sannolikt att anspråk avseende 2012 års kapitalökning skulle kunna framställas än för 2016 års kapitalökning, är inte tillräcklig för att medföra att värderingsbyråns antagande, att det inte var helt uteslutet med anspråk avseende 2012 års kapitalökning, förlorar sin trovärdighet.

258    Sökandena kan inte heller anföra att storleken på den avsättning för juridiska risker avseende 2012 års kapitalökning som beaktades i värdering 3 i det sämsta utfallet var avsevärd och uppenbart felaktig genom att jämföra det sammanlagda beloppet för avsättningar för juridiska risker i det bästa och det sämsta utfallet i värdering 3. Detta sammanlagda belopp inbegriper nämligen värderingen av alla kategorier av juridiska risker som anges ovan i punkt 231.

259    Sökandena har alltså inte framfört något argument som medför att värderingsbyråns uppskattning, enligt vilken avsättningarna för juridiska risker avseende 2012 års kapitalökning inte kunde uppgå till noll i det sämsta utfallet, förlorar sin trovärdighet.

260    Sökandena har för det fjärde, för första gången i repliken, gjort gällande att avsättningen avseende golvklausuler som Banco Popular hade gjort i sin årsredovisning – enligt Banco Santanders årsredovisning för 2020 – var korrekt och att värderingsbyråns ökning av denna avsättning var omotiverad.

261    Tribunalen konstaterar, i likhet med SRB, att detta argument avseende golvklausuler fördes fram för första gången i repliken och att det ska avvisas enligt artikel 84.1 i rättegångsreglerna, i och med att det inte utgör en utveckling av en grund som framställts i ansökan och sökandena inte har fört fram någon rättslig eller faktisk omständighet som framkommit under förfarandet. Argumentet grundar sig på faktiska omständigheter som uppkommit efter det angripna beslutet och kan därför i vart fall inte medföra att trovärdigheten i värderingsbyråns antaganden i värdering 3 ifrågasätts.

262    Sökandena har också begärt att tribunalen ska vidta åtgärder för bevisupptagning i syfte att kräva att SRB ska ge tribunalen möjlighet att granska handlingarna i ärendet och vidta lämpliga säkerhetsåtgärder för att göra det möjligt för deras företrädare att granska dem.

263    För att tribunalen ska kunna avgöra om det är ändamålsenligt med åtgärder för processledning måste den part som har begärt detta ange vilka handlingar som ska företes och tillhandahålla tribunalen åtminstone ett minimum av uppgifter som styrker att dessa handlingar behövs för handläggningen av målet (se dom av den 28 juli 2011, Diputación Foral de Vizcaya m.fl./kommissionen, C‑474/09 P–C‑476/09 P, ej publicerad, EU:C:2011:522, punkt 92 och där angiven rättspraxis, och dom av den 20 mars 2019, Hércules Club de Fútbol/kommissionen, T‑766/16, EU:T:2019:173, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

264    Det räcker för tribunalen att konstatera att sökandena inte har preciserat vilka uppgifter som ska läggas fram eller i vilken mån de skulle vara användbara. Tribunalen finner att sökandenas begäran inte är tillräckligt preciserad och att den därför inte ska bifallas.

265    Av detta följer att sökandena inte har anfört några argument som medför att värderingsbyråns bedömningar avseende värderingen av de juridiska riskerna förlorar sin trovärdighet. De har alltså inte visat att SRB gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den grundade sig på dessa bedömningar i det angripna beslutet.

266    Den femte delgrunden ska därför underkännas.

267    Sammanfattningsvis har sökandena genom den första grunden gjort gällande att deras rätt till egendom har åsidosatts. De har anfört att det framgår av de argument som de framfört i de fem delgrunderna i denna grund att slutsatsen i det angripna beslutet, att de inte har rätt till någon ersättning, inte utgör en skälig ersättning. Vid ett normalt insolvensförfarande skulle de, enligt den bevisning som de har tillhandahållit, ha erhållit full utdelning, eller åtminstone en väsentlig del, av beloppet på deras obligationer.

268    Eftersom den första grundens fem delgrunder ska underkännas, konstaterar tribunalen att sökandena inte har styrkt att SRB gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den beslutade att inte bevilja dem någon ersättning. De kan således inte med framgång göra gällande att deras rätt till egendom har åsidosatts genom beslutet.

269    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

3.      Andra grunden: SRB gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den utsåg värderingsbyrån till oberoende värderingsman

270    Sökandena har gjort gällande att SRB gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning eller felaktig rättstillämpning när den i strid med artikel 20.16 i förordning nr 806/2014 utsåg värderingsbyrån till värderingsman för att utföra värdering 3. De har för det första anfört att SRB inte granskade värderingsbyråns oberoende. För det andra anser de att värderingsbyrån under alla omständigheter inte var en oberoende värderingsman i den mening som avses i artikel 38 i delegerad förordning 2016/1075.

a)      Första delgrunden: SRB granskade inte värderingsbyråns oberoende

271    Sökandena har gjort gällande att SRB delegerade skyldigheten att undersöka huruvida värderingsbyrån var oberoende till värderingsbyrån själv vilket stred mot artikel 41 i delegerad förordning 2016/1075. SRB specificerade inte vilken granskning av interna konflikter som den begärt av värderingsbyrån, inte heller vilka tillräckliga skyddsåtgärder som värderingsbyrån vidtagit eller vilka yrkesstandarder som den följt eller vilken övervakning som den utövat för att försäkra sig om att det inte uppstod något faktiskt eller potentiellt materiellt intresse som kunde påverka eller rimligen kunde anses påverka värderingsbyråns bedömning i förfarandet.

272    Enligt artikel 20.16 i förordning nr 806/2014 ska SRB säkerställa att en värdering utförs av en oberoende person som avses i punkt 1, det vill säga en person som är oberoende av offentliga myndigheter, inbegripet SRB och den nationella resolutionsmyndigheten och enheten i fråga.

273    Under det anbudsförfarande som utmynnade i att värderingsbyrån tilldelades det specifika kontrakt som anges ovan i punkt 4, lämnade värderingsbyrån den 18 maj 2017 en förklaring om avsaknad av intressekonflikter med Banco Popular till SRB. Den 22 maj 2017 lämnade värderingsbyrån en förklaring om avsaknad av intressekonflikter som ingick i dess ”anbud om tillhandahållande av rådgivnings- och stödtjänster avseende ekonomisk och finansiell värdering inom ramen för delkontrakt 2 (SRB/OP/1/2015)” i vilken den angav vilka tjänster den hade tillhandahållit Banco Popular.

274    Den 23 maj 2017, den dag då värderingsbyrån utsågs till värderingsman, lade den även fram en förklaring om oberoende i enlighet med delegerad förordning 2016/1075, i vilken den bland annat angav att den kände till lagkraven och att lämpliga åtgärder vid behov hade vidtagits för att säkerställa att varken värderingsbyrån eller någon i den personalgrupp som skulle fullgöra det specifika kontraktet hade något sådant väsentligt intresse som definieras i artikel 41 i delegerad förordning 2016/1075. Värderingsbyrån åtog sig att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att byråns oberoende inte äventyrades av framtida tjänster som eventuellt skulle tillhandahållas till andra parter. Värderingsbyrån påpekade att kraven på oberoende skulle vara uppfyllda och SRB:s godkännande inhämtas innan ny personal tillkom i personalgruppen.

275    Efter att ha utsetts till värderingsman lämnade värderingsbyrån den 21 september 2017 och den 11 april 2019 ytterligare förklaringar om sitt oberoende efter det att ny personal tillkommit i den personalgrupp som ansvarade för värdering 3.

276    Den 18 december 2019 lämnade värderingsbyrån dessutom en ny förklaring om avsaknad av intressekonflikter, på begäran av SRB, till följd av kommentarerna från de berörda aktieägarna och borgenärerna i förfarandet avseende rätten att yttra sig. Värderingsbyrån bekräftade den 15 november 2019 att den, mot bakgrund av sina system och kontroller, var och hade varit oberoende vad gäller värdering 3 och att den inte kände till vare sig någon intressekonflikt i förhållande till andra uppdrag som den hade utfört eller några individuella konflikter. Den angav bland annat vilka tjänster den tillhandahållit Banco Santander och klargjorde att det inte fanns någon koppling mellan dessa tjänster och de som byrån tillhandahållit SRB för värdering 3 eller för klargörandedokumentet. Värderingsbyrån angav också att den inte hade tillhandahållit några tjänster avseende värdering eller finansiell rapportering med avseende på de tillgångar och skulder som var föremål för värdering 3.

277    I det angripna beslutet ansåg SRB att värderingsbyrån var oberoende, i enlighet med kraven i artikel 20.1 i förordning nr 806/2014 och i kapitel IV i delegerad förordning 2016/1075. SRB påpekade att värderingsbyrån hade valts ut i ett anbudsförfarande, efter vilket SRB bedömde att värderingsbyrån hade de kvalifikationer, den erfarenhet, den kompetens, de kunskaper och de resurser som krävdes för att genomföra värdering 3 utan alltför stort beroende av en berörd offentlig myndighet eller Banco Popular, i enlighet med kraven i artikel 38 led 1 och artikel 39 i delegerad förordning 2016/1075. SRB bedömde att värderingsbyrån, med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av den värdering som skulle göras, hade eller hade tillgång till den personal och de tekniska resurser som den ansåg lämpliga för att genomföra värdering 3, i enlighet med artikel 39.2 i delegerad förordning 2016/1075.

278    SRB ansåg också att värderingsbyrån var en juridisk enhet som var oberoende av offentliga myndigheter och Banco Popular och att den i detta avseende var helt oberoende från SRB och inte hade anlitats för Banco Popular årsredovisning.

279    SRB framhöll slutligen, beträffande avsaknaden av ett faktiskt eller potentiellt väsentligt gemensamt eller motstridigt intresse, i den mening som avses i artikel 41 i delegerad förordning 2016/1075, att värderingsbyrån hade företagit en intern kontroll mot bakgrund av tillämpliga yrkesstandarder. Värderingsbyrån ansåg mot bakgrund av resultatet av denna kontroll att det inte förelåg någon intressekonflikt med avseende på dess utnämning som oberoende värderingsman. SRB nämnde i detta avseende de olika förklaringar om avsaknad av intressekonflikt som värderingsbyrån lämnat under anbudsförfarandet och efter det att den utsågs för att säkerställa att byrån och medlemmarna i dess personalgrupper var oberoende, i synnerhet personalen i den grupp som ansvarade för genomförandet av värdering 3.

280    SRB ansåg att värderingsbyrån mot bakgrund av dessa förklaringar och värderingsbyråns försäkringar hade ställt tillräckliga garantier för att undvika varje form av faktiskt eller potentiellt väsentligt intresse som är gemensamt eller står i strid med en berörd offentlig myndighet eller Banco Popular. SRB drog slutsatsen att värderingsbyrån var oberoende i enlighet med kraven i artikel 20.16 i förordning nr 806/2014 och artiklarna 39–41 i delegerad förordning 2016/1075.

281    I avsnitt 6.2.1 (”kommentarer om värderingsbyråns oberoende”) i det angripna beslutet besvarade SRB särskilt de berörda aktieägarnas och borgenärernas kommentarer om att värderingsbyrån inte var oberoende i förhållande till SRB, Banco Santander och Banco Popular och det faktum att den hade genomfört värdering 2. I detta avsnitt i det angripna beslutet förde SRB ett ingående resonemang och förklarade att värderingsbyrån, då den utsågs och under genomförandet av värdering 3, inte hade något faktiskt eller potentiellt väsentligt gemensamt eller motstridigt intresse i den mening som avses i artikel 41 i delegerad förordning 2016/1075.

282    Det framgår således av det angripna beslutet att SRB granskade värderingsbyråns olika förklaringar om avsaknad av intressekonflikt som anges ovan i punkterna 273–276, vilka bland annat innehöll en beskrivning av de tjänster som värderingsbyrån tillhandahållit Banco Popular och Banco Santander. Det framgår också av förklaringen om avsaknad av intressekonflikter av den 18 december 2019 att värderingsbyrån lämnade denna förklaring på SRB:s begäran till följd av vissa kommentarer från de berörda aktieägarna och borgenärerna i syfte att lämna kompletterande uppgifter om en eventuell intressekonflikt med avseende på tjänster som tillhandahållits Banco Santander.

283    Av detta följer att SRB under hela förfarandet avseende resolutionen av Banco Popular, som den var skyldig att göra, såg till att värderingsbyrån iakttog kraven på oberoende och, i synnerhet, kraven på avsaknad av intressekonflikter enligt artikel 41 i delegerad förordning 2016/1075.

284    Det angripna beslutet innehöll också, i motsats till vad sökandena har anfört, tillräckligt med information för att det skulle framgå enligt vilka krav och förfaranden som SRB kontrollerade värderarens oberoende.

285    Sökandena har i detta avseende begärt att tribunalen ska vidta en åtgärd för bevisupptagning för att SRB och värderingsbyrån ska lägga fram uppgifter som visar vilka förbindelser värderingsbyrån hade med Banco Popular och Banco Santander.

286    När det gäller en begäran om åtgärder för processledning eller bevisupptagning som framställs av en part i ett mål, är tribunalen ensam behörig att avgöra huruvida det föreligger ett eventuellt behov av att komplettera den information som den har tillgång till i anhängiggjorda mål (se dom av den 4 mars 2021, Liaño Reig/SRB, C‑947/19 P, EU:C:2021:172, punkt 98 och där angiven rättspraxis, och dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 435 och där angiven rättspraxis).

287    I och med att SRB i bilaga till svaromålet har fogat de förklaringar från värderingsbyrån som anges ovan i punkterna 273–276, i vilka värderingsbyrån beskrev vilka tjänster den tillhandahållit Banco Popular och Banco Santander, är det inte nödvändigt att vidta den åtgärd för bevisupptagning som sökandena har begärt.

288    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första delgrunden.

b)      Andra delgrunden: Värderingsbyrån var inte oberoende i den mening som avses i artikel 38 i delegerad förordning 2016/1075

289    Sökandena har anfört att värderingsbyrån med beaktande av de faktorer som anges i artikel 41.4 a och c i delegerad förordning 2016/1075 inte uppfyllde villkoren för att anses sakna faktiskt eller potentiellt väsentligt intresse som var gemensamt eller stod i strid med en berörd myndighet eller den berörda enheten av tre skäl som avsåg värderingsbyråns förhållande till Banco Popular, de tjänster som tillhandahållits Banco Santander och det faktum att den hade genomfört värdering 2.

290    Bestämmelserna om värderingsmännens oberoende finns i kapitel IV i delegerad förordning 2016/1075, där följande anges i artikel 38:

”En juridisk eller fysisk person kan utses till värderingsman. Värderingsmannen ska anses vara oberoende av alla berörda myndigheter och den relevanta enheten om samtliga följande villkor är uppfyllda:

1)       Värderingsmannen har de kvalifikationer, den erfarenhet, kompetens och kunskap samt de resurser som krävs och kan utföra värderingen effektivt utan alltför stort beroende av någon berörd offentlig myndighet eller den berörda relevanta enheten i enlighet med artikel 39.

2)       Värderingsmannen är juridiskt fristående från de berörda myndigheterna och den berörda enheten i enlighet med artikel 40.

3)       Värderingsmannen har inga väsentliga gemensamma eller motstridiga intressen i den mening som avses i artikel 41.”

291    I artikel 41 i delegerad förordning 2016/1075, som rör väsentliga gemensamma eller motstridiga intressen, föreskrivs följande:

”1. Den oberoende värderingsmannen får inte ha ett faktiskt eller potentiellt väsentligt intresse som är gemensamt eller står i strid med en berörd myndighet eller den berörda enheten.

2. Vid tillämpning av punkt 1 ska ett faktiskt eller potentiellt intresse anses vara väsentligt när detta, enligt den bedömning som utförts av tillsättningsmyndigheten eller sådan annan myndighet som får ges befogenhet att utföra denna uppgift i den berörda medlemsstaten, kan påverka, eller rimligtvis anses påverka den oberoende värderingsmannens bedömning vid utförandet av värderingen.

3. Vid tillämpningen av punkt 1 ska gemensamma eller motstridiga intressen med åtminstone följande parter vara relevanta:

a)       Företagsledningen och ledningsorganets medlemmar i den berörda enheten.

b)       De juridiska eller fysiska personer som kontrollerar eller har ett kvalificerat innehav i den relevanta enheten.

c)       De borgenärer som tillsättningsmyndigheten eller sådan annan myndighet som får ges befogenhet att utföra denna uppgift i den berörda medlemsstaten, konstaterat vara betydande på grundval av de upplysningar som var tillgängliga för tillsättningsmyndigheten eller sådan annan myndighet som kan ha befogenhet att utföra denna uppgift i den berörda medlemsstaten.

d)       Varje koncernenhet.

4. Vid tillämpningen av punkt 1 ska åtminstone följande gälla:

a)       Den oberoende värderingsmannens tillhandahållande av tjänster, inbegripet tidigare tjänster som den relevanta enheten och personer som avses i punkt 3 försetts med, och i synnerhet kopplingen mellan dessa tjänster och de faktorer som är relevanta för värderingen.

b)       Personliga och ekonomiska förbindelser mellan den oberoende värderingsmannen och den relevanta enheten och de personer som avses i punkt 3.

c)       Investeringar eller andra väsentliga ekonomiska intressen för den oberoende värderingsmannen.

d)       När det gäller juridiska personer, varje strukturell åtskillnad eller andra arrangemang som ska inrättas för att hantera eventuella hot mot revisorernas oberoende såsom självgranskning, egenintresse, partiskhet, förtrogenhet, tillit eller hot, inbegripet arrangemang för att särskilja de tjänstemän som kan vara involverade i värderingen och andra medarbetare.

…”

292    Tribunalen vill inledningsvis klargöra att sökandena inte har bestritt att värderingsbyrån uppfyllde villkoren i artikel 38.1 och 38.2 i delegerad förordning 2016/1075, det vill säga att den hade de kvalifikationer, den erfarenhet, kompetens och kunskap samt de resurser som krävdes och kunde utföra värdering 3 effektivt och att den var juridiskt fristående från de berörda myndigheterna och Banco Popular.

293    De har inte heller gjort gällande att värderingsbyrån hade ett faktiskt eller potentiellt väsentligt intresse som var gemensamt eller stod i strid med den berörda offentliga myndigheten, det vill säga SRB.

1)      Första anmärkningen: Kopplingen mellan värderingsbyrån och Banco Popular

294    Sökandena har anfört att värderingsbyrån inte var oberoende av Banco Popular, i den del den tycks ha tillhandahållit banken tjänster under perioden 2012–2016, däribland tjänster som var relevanta för värdering 3. SRB beaktade inte förekomsten av väsentliga intressekonflikter mellan värderingsbyrån och Banco Popular, i strid med artikel 41.4 i delegerad förordning 2016/1075.

295    Sökandena har för det första gjort gällande att värderingsbyrån var Banco Populars revisor år 2012.

296    I detta avseende räcker det för tribunalen att konstatera att det klart och tydligt framgår av informationen på webbplatsen för Comisión nacional del mercado de valores (CNMV, Nationella värdepappers- och marknadsnämnden, Spanien), som SRB har hänvisat till, att värderingsbyrån inte var Banco Populars revisor under perioden 1991–2017.

297    Sökandenas argument grundar sig vidare på en oriktig tolkning av en handling från Spaniens centralbank av den 28 september 2012 med rubriken ”Proceso de recapitalización y reestructuración bancaria” (Rekapitalisering- och omstrukturering av banker), vilken de har gett in som en bilaga till ansökan.

298    Den tabell som hämtats från denna handling visar nämligen inte att värderingsbyrån var Banco Populars revisor år 2012, vilket sökandena medgav vid förhandlingen. Det framgår av denna handling att Spaniens centralbank uppdrog åt värderingsbyrån att utföra ett revisionsarbete avseende en låneportfölj och tillgångar som beslagtagits eller erhållits i betalning för Banco Populars och tre andra bankers skulder, inom ramen för en oberoende värdering av den spanska banksektorn som genomfördes år 2012.

299    Tribunalen framhåller också att värderingsbyrån i sin förklaring om avsaknad av intressekonflikter av den 22 maj 2017, som anges ovan i punkt 273, specificerade att den inte var Banco Populars revisor.

300    Av detta framgår att värderingsbyrån i motsats till vad sökandena har anfört inte har tillhandahållit revisionstjänster till Banco Popular.

301    Sökandena har vidare anfört att värderingsbyrån år 2015 tillhandahöll rådgivning till Banco Popular angående försäljningen av Popular Banca Privada, SA (nedan kallad Banca Privada). De har grundat sig på ett utdrag ur Banco Populars registreringshandling från 2015, enligt vilken ”[Banco] Popular i november 2015, gav [värderingsbyrån] i uppdrag att sälja 40 procent av dess dotterbolag Banca Privada” och enligt vilken ”ingen försäljning [hade] ägt rum [d]å denna handling upprättades, och den ursprungliga procentandelen [kunde] vara en annan”.

302    Tribunalen framhåller i detta avseende att värderingsbyrån uppgav i sin förklaring om avsaknad av intressekonflikter, vilken anges ovan i punkt 273 att den hade tillhandahållit värderings- och transaktionsstöd till Banco Popular men att dessa tjänster inte medförde någon intressekonflikt, eftersom de avsåg antingen bistånd vid försäljning av tillgångar eller företag som inte längre ingick i banken eller stöd till köp- och säljtransaktioner i samband med obetydliga transaktioner som aldrig genomfördes eller som inte hade något materiellt värde.

303    Det räcker för tribunalen att konstatera att det framgår av värdering 3 att Banca Privada, vid tidpunkten för resolutionen, var ett dotterbolag som ägdes av Banco Popular och att den transaktion som sökandena har hänvisat till inte genomfördes år 2015.

304    Sökandena har även framhållit att Banco Popular enligt en tidningsartikel hade anlitat värderingsbyrån år 2016 för rådgivning om genomförandet av ny lagstiftning, nämligen cirkulär 4/2017 från Spaniens centralbank och standarden IFRS 9, vars användning de har bestritt i värdering 3. Sådana tjänster anges i skäl 40 och i artikel 41.4 i delegerad förordning 2016/1075.

305    Sökandena har grundat sig på en artikel i El Mundo den 13 februari 2018, som har rubriken ”[värderingsbyrån] var rådgivare åt Angel Ron om Banco Populars redovisningsprinciper år 2016” ([värderingsbyrån] advised Angel Ron in 2016 on Banco Popular’s accounting policy). Av artikeln framgår att värderingsbyrån anlitades av Banco Popular år 2016 för teknisk rådgivning om konsekvenserna av ikraftträdandet av standarden IFRS 9 för den nya lagstiftning som gällde från och med den 1 januari 2018.

306    Tribunalen framhåller att det framgår av samma artikel att värderingsbyrån uppgav att den aldrig hade arbetat med någon aspekt av de avsättningar som gjorts av Banco Popular och att det rörde sig om rådgivning om hur banken skulle anpassa sig till ny lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 2018.

307    Sökandena har inte lagt fram några uppgifter som kan ifrågasätta värderingsbyråns påståenden om arten av de tjänster som den tillhandahöll Banco Popular inom ramen för genomförandet av standarden IFRS 9.

308    Sökandena har följaktligen inte visat att de tjänster som värderingsbyrån tillhandahöll Banco Popular, varken inom ramen för förslaget till försäljning av Banca Privada eller inom ramen för genomförandet av standarden IFRS 9, hade någon koppling till uppgifter som vara relevanta för värdering 3, i den mening som avses i artikel 41.4 a i delegerad förordning 2016/1075. Sökandena har inte förklarat i vilken mån de tjänster som värderingsbyrån tidigare tillhandahållit Banco Popular skulle ha kunnat påverka värderingsmannens bedömning i genomförandet av värdering 3 och alltså styrka förekomsten av ett faktiskt eller potentiellt väsentligt intresse som var gemensamt eller i strid med Banco Popular, i den mening som avses i artikel 41.2 i samma delegerade förordning.

309    Den första anmärkningen ska följaktligen underkännas.

2)      Andra anmärkningen: Kopplingen mellan värderingsbyrån och Banco Santander

310    Sökandena har gjort gällande att värderingsbyrån tillhandahöll Banco Santander redovisningstjänster under perioden 2002–2016 och var Santanderkoncernens huvudrevisor år 2015. De har anfört att den omständigheten att värderingsbyrån kunde vara oberoende den 23 maj 2017, den dag då SRB gav byrån värderingsuppdraget, tvärtemot vad SRB angav i det angripna beslutet, inte var relevant för värdering 3. Även om SRB inte kunde förutse att Banco Santander skulle delta i resolutionsförfarandet i maj 2017, borde denna faktor ha beaktats i juni 2017 då SRB uppdrog åt värderingsbyrån att utföra värdering 3. SRB borde även ha tagit hänsyn till de tjänster som värderingsbyrån tillhandahöll Banco Santander efter resolutionen av Banco Popular när den integrerades i Santanderkoncernen.

311    Sökandena anser att de tjänster som värderingsbyrån tillhandahöll Banco Santander är relevanta mot bakgrund av artikel 41.4 a i delegerad förordning 2016/1075, vilken avser tidigare tjänster som tillhandahållits en enhet som äger den enhet som avses med resolutionen.

312    Tribunalen framhåller att några av de berörda aktieägarna och borgenärerna under förfarandet avseende rätten att yttra sig kommenterade värderingsbyråns oberoende, vilket påstods ha äventyrats av att byrån hade tillhandahållit Banco Santander tjänster före och efter Banco Populars resolution.

313    I det angripna beslutet fann SRB för det första, som svar på dessa kommentarer, att de revisionstjänster som värderingsbyrån tillhandahållit Banco Santander inte skulle beaktas vid bedömningen av dess oberoende då den anlitades den 23 maj 2017, eftersom denna bedömning gjordes med avseende på Banco Popular. SRB angav att det inte gjordes någon bedömning av värderingsbyråns oberoende i förhållande till potentiella köpare vid denna tidpunkt, eftersom det inte föreskrevs någon sådan bedömning i de tillämpliga bestämmelserna och eftersom värderingsförfarandet var något annat än det försäljningsförfarande genom vilket en köpare fastställdes. Värderingsbyrån hade i synnerhet inte tillgång till information om namnen på potentiella köpare eller köparens identitet innan resolutionsordningen antogs.

314    SRB ansåg inte att de revisionstjänster som värderingsbyrån tidigare hade tillhandahållit Banco Santander, med hänsyn till omfattningen av och syftet med värdering 3, skulle påverka värderingsbyråns oberoende i fråga om genomförandet av värdering 3 och att de inte gav upphov till något faktiskt eller potentiellt gemensamt eller motstridigt intresse i den mening som avses i artikel 41 i delegerad förordning 2016/1075. SRB påpekade särskilt att värdering 3 enbart avsåg Banco Populars tillgångar och skulder före försäljningen till Banco Santander och inte Banco Santanders tillgångar och skulder.

315    SRB ansåg vidare att de tjänster avseende integreringen av Banco Popular som värderingsbyrån tillhandahållit Banco Santander inte innebar några väsentliga gemensamma eller motstridiga intressen, i den mening som avses i artikel 41.2 och 41.4 i delegerad förordning 2016/1075, med en relevant person i den mening som avses i artikel 41.3 i samma delegerade förordning.

316    SRB ansåg att de tjänster som värderingsbyrån tillhandahöll efter resolutionen avseende ett företag i fortsatt drift inte skulle kunna påverka värdering 3 och de faktorer som den berörde, med tanke på värderingens omfattning och syfte. SRB framhöll dessutom att värdering 3 inte skulle kunna påverka Banco Populars eller Banco Santander ställning, eftersom värderingen enbart fastställde huruvida de berörda aktieägarna och borgenärerna skulle medges ersättning genom den gemensamma resolutionsfonden.

317    SRB ansåg också att värderingsbyrån efter antagandet av resolutionsordningen i vart fall hade lämnat ytterligare försäkringar i syfte att garantera att de tjänster som hade tillhandahållits Banco Santander inte kunde ge upphov till aktuella eller potentiella väsentliga gemensamma eller motstridiga intressen. SRB påpekade att värderingsbyrån i sin förklaring av den 18 december 2019 hade bekräftat att ingen av de tjänster som tillhandahållits Banco Santander hade någon koppling till värderingen av de tillgångar eller skulder som var föremål för värdering 3 eller den finansiella rapporteringen om tillgångarna och skulderna. SRB angav dessutom att värderingsbyrån hade bekräftat att det inte fanns något informationsflöde mellan den utförda värderingsverksamheten och andra projekt, med hänsyn till de skyddsåtgärder som vidtagits och byråns sekretessprotokoll.

318    Vad särskilt gäller tjänsterna avseende integreringen av Banco Popular, angav SRB att värderingsbyrån i tillräcklig utsträckning hade tydliggjort att även om den hade tillhandahållit rådgivningstjänster till Banco Santander, hade dessa tjänster ingen koppling till de tjänster som SRB erhållit. De avsåg inga frågor som hade bäring på de värderingstjänster som SRB erhållit och omfattade inte heller några värderingstjänster eller juridiska tjänster med anknytning till Banco Popular.

319    Tribunalen framhåller i detta avseende att värderingsbyrån uppgav i sin förklaring av den 18 december 2019 om avsaknad av intressekonflikter, vilken anges ovan i punkt 276, att byråns tjänster till Banco Santander inte hade någon anknytning till värdering 3 eller till klargörandedokumentet.

320    I artikel 41.4 a i delegerad förordning 2016/1075 anges att när det ska fastställas huruvida det föreligger ett väsentligt gemensamt eller motstridigt intresse i den mening som avses i punkt 1 i denna artikel, är den oberoende värderingsmannens tillhandahållande av tjänster, inbegripet tidigare tjänster som den relevanta enheten och personer som avses i punkt 3 försetts med, relevanta, i synnerhet kopplingen mellan dessa tjänster och de faktorer som är relevanta för värderingen.

321    Tribunalen framhåller att sökandena inte har anfört något argument i syfte att ifrågasätta SRB:s bedömningar om avsaknad av koppling mellan, å ena sidan, de revisionstjänster och tjänster avseende integreringen av Banco Popular som värderingsbyrån tillhandahållit Banco Santander och, å andra sidan, de faktorer som var relevanta för värdering 3, vilken endast avsåg värderingen av Banco Popular och inte av Banco Santander.

322    Sökandena har inte förklarat på vilket sätt dessa tjänster kunde påverka, eller rimligtvis kunde anses påverka den oberoende värderingsmannens bedömning vid utförandet av värderingen, i den mening som avses i artikel 41.2 i delegerad förordning 2016/1075.

323    Sökandena har också anfört att värderingsbyrån hade ett väsentligt ekonomiskt intresse av att Banco Santander skulle vara tillfreds med en negativ värdering av Banco Popular. De anser att den omständigheten att ersättningen skulle betalas av den gemensamma resolutionsfonden och inte av Banco Santander innebar att man inte beaktade den omständigheten att Banco Santander, om förfarandena i tribunalen avseende ogiltigförklaring av resolutionsordningen blev framgångsrika, kunde bli tvungen att betala ett högre pris för Banco Popular. Det låg alltså i Banco Santanders intresse att värdering 3 inte visade att utdelningarna i Banco Popular i händelse av insolvens skulle bli högre än vad som framgick av värdering 2.

324    SRB framhöll i det angripna beslutet att värdering 3 mot bakgrund av dess syfte, vilket var att avgöra huruvida de berörda aktieägarna och borgenärerna skulle ha fått en bättre behandling inom ramen för ett hypotetiskt normalt insolvensförfarande, inte skulle kunna påverka försäljningen av Banco Popular och inte skulle kunna påverka Banco Santanders ställning. SRB ansåg att värdering 3 endast hade verkan i förhållande till SRB, eftersom SRB skulle betala ersättning, genom den gemensamma resolutionsfonden, för det fall det förelåg en skillnad i behandling.

325    Tribunalen framhåller att sökandena inte har påstått att resultatet av värdering 3 påverkade vare sig lagenligheten eller legitimiteten av beslutet att inleda ett resolutionsförfarande avseende Banco Popular eller resultatet av denna resolution, det vill säga försäljningen till Banco Santander.

326    Tribunalen erinrar också om att värdering 2 hade ett annat syfte än värdering 3, det vill säga att uppskatta värdet av hela Banco Popular för en eventuell köpare vid en tillämpning av försäljningsinstrumentet. Den uppskattning av värdet på Banco Populars tillgångar i ett hypotetiskt normalt insolvensförfarande som gjordes i värdering 3 medför således inte att den värdering som gjordes i värdering 2 undergrävs.

327    I artikel 85.4 sista stycket i direktiv 2014/59 anges slutligen att när det är nödvändigt att skydda tredje mans intressen, när denne i god tro har förvärvat aktier i ett institut under resolution, genom att resolutionsmyndigheten använder resolutionsverktyg, ska annulleringen av en resolutionsmyndighets beslut inte påverka några efterföljande administrativa åtgärder eller transaktioner som den berörda resolutionsmyndigheten beslutat om och som baserade sig på det annullerade beslutet.

328    En eventuell annullering av resolutionsbeslutet kan därmed inte leda till att villkoren för försäljningen av Banco Popular till Banco Santander ändras, tvärtemot vad sökandena har anfört. Därmed kan försäljningen av Banco Popular till Banco Santander för priset av 1 euro i vart fall inte ifrågasättas och resultatet av värdering 3 har ingen betydelse i detta avseende.

329    Vid förhandlingen hänvisade sökandena också till den inverkan som en ogiltigförklaring av det angripna beslutet skulle kunna ha på ett brottmålsförfarande som inletts vid spansk domstolar.

330    I detta avseende framhåller tribunalen att domstolen har funnit att såväl en skadeståndstalan som en ogiltighetstalan innebär ett krav på att det kreditinstitut eller det värdepappersföretag som omfattas av resolutionsförfarandet, eller dessa enheters efterträdare, ska ersätta aktieägarna för de förluster som uppkommit till följd av att en resolutionsmyndighet utövar sin nedskrivnings- eller konverteringsbefogenhet med avseende på detta instituts eller företags skulder, eller ett krav på att de ska återbetala de belopp som investerats i samband med tecknandet av aktier som skrivits ned i samband med detta förfarande. Sådana åtgärder skulle äventyra den värdering som ligger till grund för resolutionsbeslutet, eftersom kapitalets sammansättning utgör en del av de objektiva uppgifterna i denna värdering. Såsom generaladvokaten Richard de la Tour påpekade i punkterna 82 och 95 i sitt förslag till avgörande skulle i så fall själva resolutionsförfarandet och de mål som eftersträvas med direktiv 2014/59 undergrävas (dom av den 5 maj 2022, Banco Santander (Resolution Banco Popular), C‑410/20, EU:C:2022:351, punkt 43).

331    Eftersom värdering 3, oberoende av dess resultat, inte kunde påverka Banco Santanders situation, kunde värderingsbyrån följaktligen inte gynna Banco Santander.

332    Av detta framgår att sökandena inte har visat att SRB gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den ansåg att de tjänster som värderingsbyrån tillhandhållit Banco Santander inte påvisade förekomst av faktiska eller potentiella väsentliga intressen som kunde påverka eller rimligen kunde anses påverka dess bedömning, i den mening som avses i artikel 41 i delegerad förordning 2016/1075.

333    Den andra anmärkningen ska därmed underkännas.

3)      Tredje anmärkningen: Den omständigheten att värderingsbyrån utförde värdering 2

334    Sökandena har gjort gällande att värderingsbyråns tidigare deltagande i resolutionsprocessen kan ha påverkat dess bedömning. Värdering 3 tycks ha utformats för att slutsatsen ska stämma överens med den bedömning av skillnaden i behandling som gjordes i värdering 2. De anser att SRB hade möjligheten att utse en annan värderingsman.

335    Det ska framhållas att denna anmärkning rör den andra delen av värdering 2, vilken innehåller en simulering av ett avvecklingsscenario och i enlighet med artikel 20.9 i förordning nr 806/2014 syftar till att uppskatta den behandling som varje kategori av aktieägare och borgenärer sannolikt skulle få om den enhet som avses med resolutionsåtgärden hade avvecklats enligt ett normalt insolvensförfarande enligt spansk lagstiftning.

336    Tribunalen framhåller först och främst att det inte finns någon bestämmelse i förordning nr 806/2014 eller i delegerad förordning 2016/1075 som hindrar att värderingarna 2 och 3 utförs av samma värderingsman.

337    Det framgår vidare av det angripna beslutet att i förfarandet avseende rätten att yttra sig, kommenterade några av de berörda aktieägarna och borgenärerna värderingsbyråns oberoende och ansåg att det undergrävdes av det faktum att värderingsbyrån hade utfört både värdering 2 och värdering 3. SRB framhöll att några av dem anförde att värderingsbyrån försökte bekräfta slutsatserna från analysen av principen att ingen borgenär ska åsamkas större förluster som den hade utfört i värdering 2.

338    SRB angav att värderingarna 2 och 3 genomfördes i olika syften och med olika tillvägagångssätt. Syftet med värdering 2 var att i enlighet med artikel 20.5 i förordning nr 806/2014 belysa resolutionsåtgärden genom att uppskatta det ekonomiska värdet av tillgångarna och skulderna i Banco Popular på dagen för resolutionen. Värdering 3 syftade i stället till att uppskatta vilken behandling de berörda aktieägarna och borgenärerna skulle få i ett hypotetiskt insolvensförfarande, det vill säga med avseende på ett företag vars verksamhet har avslutats, i enlighet med artikel 20.18 a i samma förordning.

339    SRB framhöll att de tillämpliga bestämmelserna inte hindrade att den utsåg samma värderingsman för att genomföra olika värderingar inför samma resolution och att en sådan utnämning inte i sig påverkade värderingsmannens oberoende.

340    SRB angav att förhandsbedömningen av den behandling som de berörda aktieägarna och borgenärerna skulle ha fått i ett hypotetiskt insolvensförfarande, vilken ingick i värdering 2, utfördes inom en specifik tidsram och grundade sig på uppgifter som värderingsbyrån hade tillgång till före resolutionen, det vill säga huvudsakligen uppgifter som var tillgängliga den 31 mars 2017, medan värdering 3 grundade sig på mer förfinade uppgifter den 6 juni 2017, den dag då verksamheten upphörde, när sådana uppgifter var tillgängliga. SRB ansåg att värderingsbyrån mot bakgrund av de olika uppgifter som låg till grund för dessa bedömningar och bedömningarnas olika syften, mycket väl hade kunnat komma fram till olika slutsatser.

341    I det angripna beslutet påpekade SRB även att de tillämpliga bestämmelserna medgav att den preliminära uppskattningen av den behandling som berörda aktieägare och borgenärer sannolikt skulle ha fått om enheten hade avvecklats enligt värdering 2 inte kunde vara lika exakt som den som görs i värdering 3 av flera skäl, nämligen framför allt tidsbegränsningar och bristen på uppgifter tillräckligt nära resolutionsdatumet i samband med värdering 2. Enligt artikel 20.9 i förordning 806/2014 skulle värdering 2 således innehålla en ”uppskattning” av denna behandling, medan värdering 3 enligt artikel 20.17 i samma förordning måste ”fastställa” den. SRB menade att enbart det faktum att den preliminära uppskattningen i värdering 2 och värdering 3 gav liknande resultat men vilade på olika antaganden, inte i sig kunde betraktas som ett tillräckligt bevis för att värdering 3 inte utfördes i enlighet med lagstiftningens krav.

342    Det ska också framhållas att värderingsbyrån i värdering 2 uttryckte många förbehåll om tillförlitligheten hos den simulering av avvecklingsscenariot som ingick i värderingen.

343    I värdering 2 angav värderingsbyrån i detta avseende att den inte förfogade över vare sig all nödvändig information och alla nödvändiga uppgifter eller tillräckligt med tid för att göra mer än bara en indikativ uppskattning i detta skede. Värderingsbyrån angav vid flera tillfällen att simuleringen av avvecklingsscenariot vilade på flera osäkra faktorer och att värderingsbyrån, när mer exakt information fanns tillgänglig, skulle kunna förbättra sina antaganden och utarbeta ett mer ”robust” och tillförlitligt avvecklingsscenario.

344    Sökandena kan därför inte påstå att värderingsbyrån inte var oberoende på grund av att den ansåg sig vara bunden av slutsatserna i värdering 2.

345    I värdering 2 baserades också simuleringen av ett avvecklingsscenario för Banco Popular på tillgängliga uppgifter den 31 mars 2017 och avsåg ett treårsscenario. I värdering 3 grundade sig värderingsbyrån på icke reviderade finansiella uppgifter från den 6 juni 2017 eller, om de inte fanns tillgängliga, på sådana uppgifter från den 31 maj 2017, för att fastställa tre olika tidsscenarier för en avveckling.

346    I värdering 3 bekräftade värderingsbyrån således inte bara resultatet av simuleringen i värdering 2.

347    I värdering 2 uppskattades till exempel borgenärernas sammanlagda belopp från realiseringen av tillgångarna i Banco Popular i ett treårigt avvecklingsscenario till mellan 120,9 miljarder euro i det bästa utfallet och 116,5 miljarder euro i det sämsta utfallet. I värdering 3 fick värderingen av tillgångarna, i det treåriga avvecklingsscenariot, ett annat resultat, nämligen 101,546 miljarder euro i det bästa utfallet och 97,593 miljarder euro i det sämsta utfallet.

348    Enbart den omständigheten att värderingsbyrån kom fram till samma slutsats, det vill säga att de berörda aktieägarna och borgenärerna inte skulle erhålla någon utdelning vid en avveckling av Banco Popular, räcker inte för att fastställa att den ansåg sig vara bunden av sin värdering i värdering 2 när den genomförde värdering 3.

349    Av detta framgår att sökandenas argument, att värderingsbyrån i värdering 3 försökte bekräfta värdering 2, motsägs av innehållet i dessa värderingar.

350    Av detta följer att sökandena inte har visat att det var fel av SRB att anse att den omständigheten att värderingsbyrån hade gjort värdering 2 inte påverkade dess oberoende vid genomförandet av värdering 3 och dess utseende av värderingsbyrån som oberoende värderare. Argumentet att SRB kunde ha utsett en annan värderingsman är i detta hänseende verkningslöst.

351    Den tredje anmärkningen ska följaktligen underkännas.

352    Det framgår av bedömningen av den andra delgrunden att sökandena inte har anfört några argument som kan undergräva SRB:s slutsats att värderingsbyrån var oberoende i den mening som avses i artiklarna 38 och 41 i delegerad förordning 2016/1075.

353    Av detta följer att den andra delgrunden ska underkännas och att talan följaktligen inte kan bifallas såvitt avser någon del av den andra grunden.

4.      Tredje grunden: SRB delegerade felaktigt sina beslutsbefogenheter enligt förordning nr 806/2014 till värderingsbyrån

354    Sökandena har gjort gällande att SRB fattade det angripna beslutet, som innebär ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om ersättning till aktieägare och borgenärer som påverkas av resolutionsbeslutet, med stöd av värdering 3 som utfördes av en privat enhet. De har anfört att SRB i det angripna beslutet nöjde sig med att sammanfatta värdering 3 och klargörandedokumentet, det vill säga de huvudsakliga aspekterna av utövandet av befogenheten att bevilja dem ersättning eller inte. Genom att bedömningen av alla frågor om värderingen delegerades till värderingsbyrån, utan att de bakomliggande uppgifterna eller de berörda aktieägarnas och borgenärernas kommentarer granskades och utan att de uppenbart osammanhängande antaganden som specificerats i den första grunden kontrollerades, åsidosattes den princip som fastställdes genom domen av den 13 juni 1958, Meroni/Höga myndigheten (9/56, EU:C:1958:7).

355    Sökandena har gjort gällande att SRB inte lade fram några bevis för att den gjorde mer än en ytlig granskning av värdering 3 och att den enbart granskade värderingsbyråns klargörandedokument, inte kommentarerna från de berörda aktieägarna och borgenärerna om värdering 3. SRB avvek inte från värdering 3 och beslutet huruvida de berörda aktieägarna och borgenärerna hade rätt till ersättning fattades av värderingsbyrån, vilken utövade SRB:s beslutsbefogenhet. De anser att den princip som fastställdes genom domen av den 13 juni 1958, Meroni/Höga myndigheten (9/56, EU:C:1958:7), gäller när SRB:s befogenheter, även om det rör sig om tydligt fastställda genomförandebefogenheter, delegeras till värderingsbyrån utan lämplig övervakning av SRB.

356    Tribunalen framhåller inledningsvis att fördragen inte innehåller någon bestämmelse om överföring av befogenheter till ett organ eller en byrå inom unionen. Byråer omnämns således varken i artikel 290 FEUF, i vilken delegering av lagstiftningsbefogenhet genom lagstiftningsakter till kommissionen föreskrivs, eller i artikel 291 FEUF genom vilken medlemsstaterna, kommissionen och under vissa begränsade omständigheter rådet tilldelas genomförandebefogenheter (förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Förenade kungariket/parlamentet och rådet, C‑270/12, EU:C:2013:562, punkt 75).

357    Det är alltså rättspraxis och i synnerhet domen av den 13 juni 1958, Meroni/Höga myndigheten (9/56, EU:C:1958:7), som har ställt upp principerna i fråga om delegering av befogenheter. Dessa principer tillämpades sedan i domen av den 22 januari 2014, Förenade kungariket/parlamentet och rådet (C‑270/12, EU:C:2014:18), i ett fall där unionslagstiftaren hade tilldelat en byrå befogenheter.

358    I punkt 41 i domen av den 22 januari 2014, Förenade kungariket/parlamentet och rådet (C‑270/12, EU:C:2014:18), angav domstolen att den i domen av den 13 juni 1958, Meroni/Höga myndigheten (9/56, EU:C:1958:7), hade understrukit att följderna av en delegering av befogenheter skilde sig åt markant, beroende på om den avsåg klart avgränsade verkställande befogenheter, vilkas användning därigenom var föremål för sträng kontroll med hjälp av objektiva kriterier fastställda av den delegerande myndigheten, eller om den avsåg ”diskretionär befogenhet som innebär en vidsträckt bedömningsfrihet och som i den praktiska användningen [kunde] ge uttryck för en verklig ekonomisk politik”.

359    Domstolen tillade att den i domen av den 13 juni 1958, Meroni/Höga myndigheten (9/56, EU:C:1958:7), även hade angett att en delegering av det förstnämnda slaget inte nämnvärt kunde ändra de följder som utövandet av de aktuella befogenheterna medförde, medan en delegering av det andra slaget innebar en ”verklig förändring av ansvarsförhållandena” genom att den delegerande myndighetens val ersätts med de val som görs av den myndighet som mottar befogenheterna. I domen av den 13 juni 1958, Meroni/Höga myndigheten (9/56, EU:C:1958:7), fann domstolen således att den befogenhetsdelegering som Höga myndigheten hade beviljat organen i fråga genom beslut nr 14–55 av den 26 mars 1955 om inrättande av ett finansiellt arrangemang för att garantera en jämn anskaffning av järnskrot till den gemensamma marknaden (EGT 8, 1955, s. 685), gav dem ”en bedömningsfrihet som innebär en omfattande diskretionär beslutanderätt” som inte kan anses förenlig med ”kraven i fördraget” (dom av den 22 januari 2014, Förenade kungariket/parlamentet och rådet, C‑270/12, EU:C:2014:18, punkt 42).

360    Det följer av denna rättspraxis att förordning nr 806/2014 kan ge SRB klart avgränsade genomförandebefogenheter, vilkas användning därigenom är föremål för sträng kontroll med hjälp av objektiva kriterier, men att den inte kan tilldela SRB diskretionära befogenheter som innebär en vidsträckt bedömningsfrihet.

361    I det nu aktuella fallet har sökandena inte framställt någon invändning om rättsstridighet mot förordning nr 806/2014. De har inte anfört att SRB, i egenskap av unionens byrå, har utövat en diskretionär befogenhet som borde ha utövats av en unionsinstitution. Sökandena har inte heller gjort gällande att SRB:s genomförandebefogenheter inte är tydligt avgränsade i förordning nr 806/2014 eller att SRB åsidosatte förordning nr 806/2014 i den del den agerade utanför de befogenheter som den tilldelats genom denna förordning.

362    Av detta framgår att de argument som sökandena har fört fram i syfte att klandra SRB för att den tilldelat värderingsbyrån en beslutsbefogenhet inte visar att principerna för delegering av befogenheter enligt domen av den 13 juni 1958, Meroni/Höga myndigheten (9/56, EU:C:1958:7), har åsidosatts.

363    Vad beträffar sökandenas argument, att SRB delegerade sin beslutsbefogenhet till värderingsbyrån, ska det också först erinras om att beslutet att inte medge ersättning till de berörda aktieägarna och borgenärerna fattades av SRB och inte av värderingsbyrån.

364    Vidare anges det uttryckligen i artikel 76.1 e i förordning nr 806/2014 att SRB, i syfte att avgöra huruvida berörda aktieägare och borgenärer kan beviljas ersättning, ska grunda sig på resultatet av en oberoende värdering enligt artikel 20.16 i samma förordning. Vad denna värdering ska innehålla regleras i artikel 20.17 och 20.18 i förordning nr 806/2014, och kriterierna avseende metoden för värdering av en skillnad i behandling anges i delegerad förordning 2018/344.

365    Bedömningen av de ekonomiska och tekniska aspekterna av värderingen av den behandling som berörda aktieägare och borgenärer skulle ha fått om Banco Popular hade blivit föremål för ett normalt insolvensförfarande skulle således enligt förordning nr 806/2014 göras av en oberoende värderingsman och inte av SRB själv. Den omständigheten att SRB gav värderingsbyrån i uppdrag att genomföra värdering 3 kan i motsats till vad sökandena har påstått inte tolkas som att SRB delegerade sin befogenhet att fatta beslutet.

366    Innan SRB beslutar om en eventuell ersättning till de berörda aktieägarna och borgenärerna ska den kontrollera att den värdering som utförts av en oberoende sakkunnig uppfyller kraven i förordning nr 806/2014 och i delegerad förordning 2018/344 och även att den sakkunnige uppfyller kraven på oberoende i delegerad förordning 2016/1075.

367    Tribunalen framhåller i detta avseende att den omständigheten att SRB godkände slutsatserna från värdering 3 inte kan tolkas så, att SRB inte kontrollerade att de krav som den oberoende värderingsmannen skulle rätta sig efter i sin bedömning var uppfyllda.

368    Sökandenas argument, att SRB endast sammanfattade värdering 3 och klargörandedokumentet och att SRB inte granskade de berörda aktieägarnas och borgenärernas kommentarer om värdering 3 motsägs också av innehållet i det angripna beslutet.

369    I avsnitt 4 i det angripna beslutet bedömde SRB nämligen värderingsbyråns oberoende mot bakgrund av kraven i artikel 20.1 i förordning nr 806/2014 och i kapitel IV i delegerad förordning 2016/1075. I avsnitt 6.2.1 i det angripna beslutet besvarade SRB ”kommentarer om värderingsmannens oberoende”.

370    I avsnitt 5, ”värdering 3”, i det angripna beslutet, fann SRB efter att ha sammanfattat innehållet i värdering 3 att den uppfyllde kraven i de tillämpliga bestämmelserna, i synnerhet kraven i artikel 20.17 i förordning nr 806/2014 och i artikel 3, artikel 4.1–5 och artikel 6 a och b i delegerad förordning 2018/344, och att den var tillräckligt motiverad och begriplig för att utgöra grund för ett beslut enligt artikel 76.1 e i förordning nr 806/2014.

371    I avsnitt 6.2.2 i det angripna beslutet besvarade SRB ”kommentarer om innehållet i värdering 3” vilka bland annat rörde uppgifter och antaganden som användes i värdering 3 samt det avvecklingsscenario och den metod som värderingsbyrån använde sig av. Vad beträffar den värdering av de olika kategorierna av tillgångar som gjordes i värdering 3, undersökte SRB om den fortfarande var giltig mot bakgrund av kommentarerna från de berörda aktieägarna och borgenärerna och klargörandedokumentet.

372    Det framgår av det ovan anförda att sökandena inte har fog för sitt påstående att SRB felaktigt delegerade sin beslutsbefogenhet enligt förordning nr 806/2014 till värderingsbyrån.

373    Av detta följer att talan inte kan vinna bifall på den tredje grunden, och talan ska därmed ogillas i sin helhet.

IV.    Rättegångskostnader

374    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökandena har tappat målet och ska därför, i enlighet med vad SRB har yrkat, bära sina rättegångskostnader och ersätta SRB:s kostnader.

375    Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Konungariket Spanien ska således bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Bybrook Capital Badminton Fund LP tillåts att träda i stället för Cairn Global Funds PLC och Cairn Special Opportunities Credit Master Fund Limited som sökande.

2)      PIMCO Global Cross-asset Opportunities Master Fund LDC tillåts att träda i stället för PHFS series SPC – PHSF VII SP som sökande.

3)      Talan ogillas.

4)      ACMO Sàrl och de övriga sökandena vars namn finns upptagna i en bilaga till denna dom, ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Gemensamma resolutionsnämnden (SRB).

5)      Konungariket Spanien ska bära sina rättegångskostnader.

van der Woude De Baere Steinfatt

Kecsmár       Kingston

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 22 november 2023.

Underskrifter

Innehållsförteckning

I. Bakgrund

II. Parternas yrkanden

III. Rättslig bedömning

A. Upptagande till sakprövning

B. Prövning i sak

1. Inledande synpunkter

a) Omfattningen av tribunalens prövning

b) Huruvida bevisning som ingetts i bilaga till repliken kan tillåtas

2. Första grunden: Uppenbart oriktiga bedömningar avseende insolvensperiodens längd, presterande lån, nödlidande lån, fastighetstillgångar och juridiska risker hos Banco Popular

a) Första delgrunden: avvecklingsscenariots längd

1) Första anmärkningen: Oriktig tolkning av lag nr 22/2003

2) Andra anmärkningen: Underlåtenhet att beakta en längre avvecklingsperiod

b) Andra delgrunden: värderingen av presterande lån

1) Första anmärkningen: Omklassificeringen av presterande lån till nödlidande lån

2) Andra anmärkningen: Antagandena om förtida återbetalning av presterande lån

i) Presterande företagslån

ii) Presterande hypotekslån

3) Tredje anmärkningen: Nya betalningsinställelser för de återstående presterande lånen

4) Fjärde anmärkningen: Diskonteringsräntan vid försäljning av den återstående portföljen med presterande lån

c) Tredje delgrunden: Värderingen av de nödlidande lånen

d) Fjärde delgrunden: Värderingen av fastighetstillgångar

e) Femte delgrunden: Värderingen av de juridiska riskerna

3. Andra grunden: SRB gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den utsåg värderingsbyrån till oberoende värderingsman

a) Första delgrunden: SRB granskade inte värderingsbyråns oberoende

b) Andra delgrunden: Värderingsbyrån var inte oberoende i den mening som avses i artikel 38 i delegerad förordning 2016/1075

1) Första anmärkningen: Kopplingen mellan värderingsbyrån och Banco Popular

2) Andra anmärkningen: Kopplingen mellan värderingsbyrån och Banco Santander

3) Tredje anmärkningen: Den omständigheten att värderingsbyrån utförde värdering 2

4. Tredje grunden: SRB delegerade felaktigt sina beslutsbefogenheter enligt förordning nr 806/2014 till värderingsbyrån

IV. Rättegångskostnader

*      Rättegångsspråk: engelska.

1      Förteckningen över övriga sökande finns fogad endast till den version som har delgetts parterna.