TRIBUNALENS BESLUT (första avdelningen)
den 28 februari 2012 (*)
”Tullunion — Import av färgtelevisionsmottagare monterade i Turkiet — Uppbörd av importtullar i efterhand — Ansökan om att bokföring i efterhand inte ska ske och om eftergift av tullar — Artikel 220.2 b och artikel 239 i förordning (EEG) nr 2913/92 — Kommissionens avslagsbeslut — Nationella myndigheters beslut om bokföring av tullar i efterhand ogiltigförklarade av den nationella domstolen — Anledning saknas att döma i saken”
I mål T‑153/10,
Schneider España de Informática, SA, Torrejón de Ardoz (Spanien), företrätt av advokaterna P. De Baere och P. Muñiz,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av R. Lyal och L. Bouyon, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2010) 22 slutlig av den 18 januari 2010, i vilket det konstateras att bokföring av importtullar i efterhand är motiverad och att en eftergift av dessa tullar inte är motiverad i ett särskilt fall (ärende REM 02/08),
meddelar
TRIBUNALEN (första avdelningen)
sammansatt av ordföranden J. Azizi samt domarna E. Cremona och S. Frimodt Nielsen (referent),
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Beslut
Bakgrund till tvisten
1 Åren 1999–2001 importerade sökanden, Schneider España de Informática, SA, färgtelevisionsmottagare till Spanien för övergång till fri omsättning. Sökanden uppgav då att dessa varor hade sitt ursprung i Turkiet.
2 De spanska tullmyndigheterna underrättade sökanden den 28 augusti 2002 om att de företog en kontroll i efterhand av den import som anges i punkt 1 ovan.
3 Den 29 april–2 maj 2003 genomförde Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), inom ramen för ett administrativt samarbete, ett uppdrag i Turkiet. Den kom härvid till slutsatsen att sökandens turkiska leverantör hade satt in katodstrålerör med ursprung i Kina eller Sydkorea i de tv-apparater som importerades av sökanden. Sådan import omfattades av den antidumpningstull som då föreskrevs i rådets förordning (EG) nr 710/95 av den 27 mars 1995 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av färgtelevisionsmottagare med ursprung i Malaysia, Kina, Sydkorea, Singapore och Thailand och om slutgiltigt uttag av den preliminära antidumpningstull som införts (EGT L 73, s. 3), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 2584/98 av den 27 november 1998 (EGT L 324, s. 1).
4 Efter denna undersökning konstaterade de spanska tullmyndigheterna, i tre beslut av den 23 juni 2004 (nedan kallade besluten om bokföring i efterhand), att en tullskuld hade uppkommit till följd av att antidumpningstullar inte hade betalats vid den import som anges i punkt 1 ovan. De begärde att sökanden för de obetalda tullarna skulle erlägga 51 639,89 euro, jämte ett räntebelopp på 10 008,97 euro, samt betalning för mervärdesskatt med 8 263,38 euro, jämte ett räntebelopp på 1 601,44 euro (nedan kallade de aktuella tullarna).
5 I skrivelse av den 18 maj 2005 ansökte sökanden om att denna tullskuld inte skulle bokföras i efterhand, enligt artikel 220.2 b i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, i dess ändrade lydelse (EGT L 302, s. 1) (nedan kallad gemenskapens tullkodex), och om att tullskulden skulle efterges, enligt artikel 139 i samma förordning. Denna ansökan (nedan kallad sökandens ansökan) vidarebefordrades av Konungariket Spanien till kommissionen genom skrivelse av den 17 mars 2008.
6 Parallellt med sin ansökan inledde sökanden ett förfarande vid de nationella förvaltningsmyndigheterna och domstolarna för att utverka en ogiltigförklaring av besluten om bokföring i efterhand.
7 Tribunal Económico-Administrativo Regional de Madrid ogillade sökandens ansökan den 21 november 2008. Sökanden överklagade detta avgörande till Tribunal Superior de Justicia de Madrid.
8 Kommissionen avslog sökandens ansökan, som hade vidarebefordrats av Konungariket Spanien, genom beslut KOM(2010) 22 slutlig av den 18 januari 2010, i vilket det konstateras att bokföring av importtullar i efterhand är motiverad och att en eftergift av dessa tullar inte är motiverat i ett särskilt fall (ärende REM 02/08) (nedan kallat det angripna beslutet).
9 I det angripna beslutet bedömde kommissionen att tullmyndigheterna i detta fall inte hade begått något misstag i den mening som avses i artikel 220.2 b i gemenskapens tullkodex och att sökanden inte hade visat den omsorg som krävs enligt samma bestämmelse. Kommissionen bedömde även att det inte förelåg ett särskilt fall i den mening som avses i artikel 239 i gemenskapens tullkodex.
10 Den 3 maj 2010 avslog de spanska tullmyndigheterna sökandens ansökan, med tillämpning av artikel 869 och följande artiklar samt artikel 908.2 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för gemenskapens tullkodex (EGT L 253, s. 1) (nedan kallad genomförandeförordningen), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1335/2003 av den 25 juli 2003 (EUT L 187, s. 16), och i enlighet med det angripna beslutet.
Förfarandet och parternas yrkanden
11 Sökanden väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 6 april 2010.
12 Sökanden begärde genom separat handling, som inkom till tribunalens kansli samma dag, att tribunalen skulle vidta åtgärder för processledning genom att ålägga kommissionen att lägga fram en fullständig utskrift av 28 handlingar. Kommissionen förklarade, i det yttrande som den i detta avseende gav in inom den angivna fristen, att den motsatte sig denna begäran.
13 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
— ogiltigförklara det angripna beslutet, och
— förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
14 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
— ogilla talan, och
— förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
15 Sökanden har, genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 21 september 2011, tillhandahållit tribunalen en kopia av dom nr 178/11 som meddelats den 16 mars 2011 av Tribunal Superior de Justicia de Madrid (nedan kallad domen från Tribunal Superior de Justicia). Genom denna dom från Tribunal Superior de Justicia, som inte kan överklagas, har besluten om bokföring i efterhand ogiltigförklarats på grund av att det, vid tidpunkten då sökanden underrättades om besluten, hade inträtt en sådan preskription som föreskrivs i artikel 221.3 i gemenskapens tullkodex. Sökanden har, i den skrivelse som åtföljde ingivandet av denna dom till tribunalen, anfört att den till följd av ogiltigförklaringen inte längre kan anses vara skyldig att betala de aktuella tullarna. Sökanden har inte desto mindre yrkat att tribunalen ska, i första hand, pröva talan eller, i andra hand, om den slår fast att det inte längre finns anledning att döma i saken, fastställa att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.
16 Kommissionen har, som svar på en fråga från tribunalen, bedömt att förevarande talan, till följd av domen från Tribunal Superior de Justicia, har förlorat sitt föremål. Sökanden har yttrat sig över kommissionens ställningstagande inom den angivna fristen.
Rättslig bedömning
17 Enligt artikel 113 i tribunalens rättegångsregler får den när som helst på eget initiativ, efter att ha hört parterna, fastställa att det inte längre finns något föremål för talan och att det saknas anledning att döma i saken. Av artikel 114.3 i rättegångsreglerna framgår att återstoden av förfarandet ska vara muntligt, om inte tribunalen bestämmer annat.
18 Tribunalen anser, efter det att parterna har hörts (se punkterna 15 och 16 ovan), att handlingarna i förevarande mål innehåller tillräckliga upplysningar för att den ska kunna avgöra målet utan ytterligare behandling.
19 Sökanden har genom denna talan yrkat ogiltigförklaring av det angripna beslutet, genom vilket kommissionen avslog sökandens ansökan om att bokföring i efterhand inte ska ske och om eftergift av den tullskuld som sökanden ålagts att betala genom besluten om bokföring i efterhand. Tribunalen ska följaktligen pröva huruvida en ogiltigförklaring av det angripna beslutet fortfarande kan medföra en fördel för sökanden, efter det att besluten om bokföring i efterhand har ogiltigförklarats genom ett slutligt domstolsavgörande. För det fall ett sådant intresse inte längre föreligger i målet, bör det nämligen slås fast att förevarande talan har förlorat sitt föremål och att det följaktligen saknas anledning att döma i saken.
20 Kravet på att talans föremål ska bestå är nämligen en nödvändig förutsättning för att den aktuella domstolen ska kunna utföra sin prövning. Det innebär att det slutliga domstolsavgörandet ska kunna medföra en konkret fördel för sökanden (se, för ett liknande resonemang, domstolens beslut av den 11 oktober 2007 i mål C‑301/05 P, Wilfer mot harmoniseringsbyrån, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 19 och där angiven rättspraxis).
21 Detta intresse som sökanden har av att utverka ett domstolsavgörande ska bedömas mot bakgrund av den aktuella domstolens befogenheter, med hänsyn till den typ av talan som väckts vid denna (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 24 november 2005 i de förenade målen C‑138/03, C‑324/03 och C‑431/03, Italien mot kommissionen, REG 2005, s. I‑10043, punkt 25).
22 Frågan huruvida föremålet för talan består ska således bedömas i förening med frågan huruvida det finns ett berättigat intresse av att få saken prövad. Medan avsaknaden av ett berättigat intresse av att få saken prövad leder till att talan ska avvisas, varvid denna bedömning ska göras dagen då talan väcks (domstolens dom av den 18 april 2002 i de förenade målen C‑61/96, C‑132/97, C‑45/98, C‑27/99, C‑81/00 och C‑22/01, Spanien mot rådet, REG 2002, s. I‑3439, punkt 23), innebär den omständigheten att talan förlorar sitt föremål under förfarandet, som en följd av att domstolsavgörandet inte längre kan medföra en fördel för sökanden, att det inte längre finns anledning att döma i saken (se domstolens dom av den 15 februari 2005 i mål C‑13/03 P, kommissionen mot Tetra Laval, REG 2005, s. I‑1113, punkt 23, av den 7 juni 2007 i mål C‑362/05 P, Wunenburger mot kommissionen, REG 2007, s. I‑4333, punkt 42, och förstainstansrättens beslut av den 26 juni 2008 i de förenade målen T‑433/03, T‑434/03, T‑367/04 och T‑244/05, Gibtelecom mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
23 Konstaterandet att talan har förlorat sitt föremål ska i förekommande fall dessutom göras på eget initiativ (se domstolens dom av den 3 december 2009 i de förenade målen C‑399/06 P och C‑403/06 P, Hassan och Ayadi mot rådet och kommissionen, REU 2009, s. I‑11393, punkt 58 och där angiven rättspraxis). Den domstol vid vilken talan väckts är i ett sådant fall skyldig att underlåta att döma i saken, och den har inget utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller de eventuella följderna av ett sådant konstaterande (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 22 nämnda målet Wunenburger mot kommissionen, punkt 39).
24 Vid prövningen av frågan huruvida talans föremål består finns det anledning att undersöka förhållandet mellan å ena sidan de nationella tullmyndigheternas beslut i vilka det konstateras att det har uppkommit en tullskuld som en importör är skyldig att betala, såsom i förevarande fall besluten om bokföring i efterhand, och å andra sidan de beslut i vilka kommissionen uttalar sig, såsom i det angripna beslutet, om tillämpligheten av artikel 220.2 b och artikel 239 i gemenskapens tullkodex på den situation som denna importör befinner sig i.
25 De villkor under vilka en tullskuld vid import uppkommer anges härvid i artiklarna 201–205 i gemenskapens tullkodex. Det ska i förevarande fall erinras om att enligt artikel 201 i gemenskapens tullkodex innebar den omständigheten att de tv-apparater som anges i punkt 1 ovan infördes till Spaniens territorium för övergång till fri omsättning att en tullskuld, som sökanden är skyldig att betala, uppkom dagen då de spanska tullmyndigheterna tog emot de tulldeklarationer som undertecknats av sökanden vid importen.
26 Enligt artiklarna 217–221 i samma kodex ska de nationella myndigheterna bokföra tullbeloppen för varje tullskuld och lämna underrättelse om sina beslut till de importörer som inte korrekt har deklarerat de tullar som de var betalningsskyldiga för (artikel 221.2 i gemenskapens tullkodex). När de spanska tullmyndigheterna i förevarande fall antog besluten om bokföring i efterhand (se punkt 4 ovan) begärde de att sökanden skulle betala de aktuella tullarna, det vill säga de antidumpningstullar som sökanden inte hade angett i de deklarationer som den gett in vid den import som anges i punkt 1 ovan.
27 Även om förekomsten av tullskulden lagligen har kunnat fastställas och det tullbelopp som ska betalas till följd av skulden har beräknats korrekt, kan importören efter ansökan befrias från skyldigheten att betala tullarna i de fall som anges i artikel 220.2 b och artikel 239 i gemenskapens tullkodex.
28 Så är fallet när det rätta tullbeloppet inte har bokförts på grund av ett misstag från tullmyndigheternas sida och gäldenären rimligen inte kunde ha upptäckt detta, eftersom denne för sin del handlat i god tro och följt bestämmelserna i den gällande lagstiftningen i fråga om tulldeklarationen. Sådana omständigheter gör det motiverat att inte bokföra de obetalda tullarna i efterhand (artikel 220.2 b första stycket i gemenskapens tullkodex).
29 Så är även fallet när gäldenären visar att det föreligger ett särskilt fall och att varken uppenbar vårdslöshet eller oriktigheter kan tillskrivas denne, vilket motiverar att hans tullskuld efterges eller, i förekommande fall, återbetalas (artikel 239 i gemenskapens tullkodex). Artikel 239 i gemenskapens tullkodex utgör således en generalklausul för skälighetsbedömning (se, analogt, såvitt avser tolkningen av artikel 13 i rådets förordning (EEG) nr 1430/79 av den 2 juli 1979 om återbetalning eller eftergift av import- och exporttullar (EGT L 175, s. 1), domstolens dom av den 15 december 1983 i mål 283/82, Papierfabrik Schoellershammer mot kommissionen, REG 1983, s. 4219, punkt 7). För att kunna utnyttja detta ska gäldenären visa att han eller hon omfattas av ett undantagsfall jämfört med övriga aktörer som bedriver samma verksamhet och att han eller hon rimligen inte kunde ha upptäckt de misstag som begåtts vid tillämpningen av tullagstiftningen (se, analogt, förstainstansrättens dom av den 10 maj 2001 i de förenade målen T‑186/97, T‑187/97, T‑190/97–T‑192/97, T‑210/97, T‑211/97, T‑216/97–T‑218/97, T‑279/97, T‑280/97, T‑293/97 och T‑147/99, Kaufring m.fl. mot kommissionen, REG 2001, s. II‑1337, punkterna 217–219 och där angiven rättspraxis).
30 Av detta följer att de omständigheter som beaktas vid tillämpningen av artikel 220.2 b och artikel 239 i gemenskapens tullkodex inte har något att göra med frågan huruvida förekomsten av tullskulden lagligen har kunnat fastställas och huruvida de tullar som importören är skyldig att betala har beräknats korrekt, och att de beslut som antas med tillämpning av dessa artiklar i princip varken har till syfte eller till verkan att avgöra denna fråga (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom av den 14 maj 1996 i de förenade målen C‑153/94 och C‑204/94, Faroe Seafood m.fl., REG 1996, s. I‑2465, punkterna 66–68, och av den 24 september 1998 i mål C‑413/96, Sportgoods, REG 1998, s. I‑5285, punkterna 41–43, förstainstansrättens dom av den 16 juli 1998 i mål T‑195/97, Kia Motors och Broekman Motorships mot kommissionen, REG 1998, s. II‑2907, punkt 36, och av den 11 juli 2002 i mål T‑205/99, Hyper mot kommissionen, REG 2002, s. II‑3141, punkterna 98 och 99 och där angiven rättspraxis).
31 I förevarande fall ansökte sökanden vid de spanska tullmyndigheterna om att de skulle tillämpa artikel 220.2 b och artikel 239 i gemenskapens tullkodex på bolaget och om att detta följaktligen skulle befrias från skyldigheten att betala de aktuella tullarna (se punkt 5 ovan). Eftersom det dels förhöll sig så att sökanden påstod att kommissionen hade begått ett misstag i den mening som avses i artikel 220.2 b i gemenskapens tullkodex och underlåtit att uppfylla sina skyldigheter, dels förhöll sig så att omständigheterna i fallet hade samband med resultatet av en gemenskapsundersökning (se punkt 3 ovan), vidarebefordrade de spanska myndigheterna sökandens ansökan, i enlighet med artikel 871.1 och artikel 905.1 i genomförandeförordningen, till kommissionen, som antog det angripna beslutet.
32 Det är inte desto mindre så, att eftersom de beslut som antas enligt artikel 220.2 b och artikel 239 i gemenskapens tullkodex, såsom det angripna beslutet, förutsätter att det har uppkommit en tullskuld och avgör frågan huruvida importören, trots skulden, kan befrias från skyldigheten att betala de tullar som inte har betalats, kan besluten endast få verkan på den rättsliga situation som den aktuella importören befinner sig i om de tullar som det begärs att importören ska betala lagligen har påförts denne. Av artikel 871.6 fjärde strecksatsen och artikel 905.6 fjärde strecksatsen i genomförandeförordningen framgår nämligen att kommissionen, om förekomsten av tullskulden inte har fastställts, är skyldig att skicka tillbaka ärendehandlingarna till tullmyndigheten och då följaktligen inte får pröva saken. Det anses dessutom som om det administrativa förfarandet vid kommissionen aldrig inletts.
33 Beslut om fastställande av tullskuld och om beräkning av de tullar som ska betalas får, enligt artikel 243 i gemenskapens tullkodex, överklagas till de nationella förvaltningsmyndigheterna och domstolarna. I förevarande fall använde sig sökanden av dessa rättsmedel genom att vid de spanska förvaltningsmyndigheterna och domstolarna bestrida giltigheten av besluten om bokföring i efterhand, och sökanden utverkade en ogiltigförklaring av dessa beslut på grund av att det, vid den tidpunkt då sökanden underrättades om besluten, hade inträtt en sådan preskription som föreskrivs i artikel 221.3 i gemenskapens tullkodex (se punkterna 6, 7 och 15 ovan).
34 Såsom parterna har medgett får ogiltigförklaringen av besluten om bokföring i efterhand således till följd att sökanden inte längre kan krävas på betalning för de aktuella tullarna. Det angripna beslutet har följaktligen förlorat sitt föremål och kan inte få någon verkan på den rättsliga situation som sökanden befinner sig i. En ogiltigförklaring av detta beslut kan således inte medföra en fördel för sökanden.
35 Det finns emellertid anledning att härefter undersöka sökandens påstående att förevarande talan, trots det nyssnämnda konstaterandet i punkt 34 ovan, alltjämt har ett föremål som motiverar att tribunalen prövar saken.
36 Sökanden har för det första hävdat att även om en ogiltigförklaring av det angripna beslutet inte kan få någon verkan på den rättsliga situation som sökanden befinner sig i, såvitt avser den betalning av tullskulden som den ålagts genom besluten om bokföring i efterhand, kan en dom genom vilken tribunalen avgör det angripna beslutets lagenlighet likväl få verkningar i förhållande till andra importörer vilkas fall kommissionen, i enlighet med artikel 905.2 i genomförandeförordningen, inte har prövat, varvid kommissionen i stället har hänvisat de nationella tullmyndigheterna till det angripna beslutet i dessa andra fall som den har ansett är jämförbara.
37 Det ska i detta hänseende påpekas att enligt artiklarna 874, 875 och 908 i genomförandeförordningen ska kommissionens beslut om tillämpning av artikel 220.2 b och artikel 239 i gemenskapens tullkodex, såsom det angripna beslutet, anmälas till den berörda medlemsstaten och underrättelse om besluten lämnas till de andra medlemsstaterna, vilka är skyldiga att meddela beslut om de ansökningar som aktörerna ger in i enlighet med de beslut som meddelats av kommissionen. Detta gäller oavsett om kommissionen har prövat det särskilda fallet, där den berörde vid de nationella tullmyndigheterna har ansökt om att bokföring i efterhand inte ska ske eller om eftergift, eller andra fall med jämförbara faktiska och rättsliga omständigheter.
38 Sökanden har följaktligen rätt när den hävdar att det angripna beslutet kan få verkningar i förhållande till andra importörer. Sökanden har även lagt fram bevisning av vilken det framgår att det finns förfaranden avseende andra importörer i vilka kommissionen har hänvisat de nationella myndigheterna till det angripna beslutet. Denna omständighet räcker emellertid inte för att visa att förevarande talan alltjämt har ett föremål.
39 Inledningsvis ska, enligt fast rättspraxis (se punkterna 20–22 ovan), frågan huruvida talan alltjämt har ett föremål bedömas i förhållande till det intresse som sökanden har av att utverka ett domstolsavgörande, med hänsyn till det rättsmedel som används. Det aktuella intresset är i princip samma som det som sökanden ska styrka för att säkerställa att hans talan kan tas upp till sakprövning (se domen i det ovan i punkt 22 nämnda målet Wunenburger mot kommissionen, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
40 Enligt fast rättspraxis ska det berättigade intresset av att få saken prövad vara personligt, och en sökande kan inte väcka talan om ogiltigförklaring i det allmänna intresset för tredje man eller med avseende på lagenlighet (se förstainstansrättens dom av den 27 januari 2000 i mål T‑256/97, BEUC mot kommissionen, REG 2000, s. II‑101, punkt 33 och där angiven rättspraxis). Detta egna intresse ska dessutom vara tillräckligt direkt (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 31 mars 1998 i de förenade målen C‑68/94 och C‑30/95, Frankrike m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. I‑1375, punkt 67). Endast den omständigheten att tredje man, i förhållande till sökanden, alltjämt har intresse av att det angripna beslutet ogiltigförklaras räcker under dessa omständigheter inte för att dra slutsatsen att förevarande talan inte har förlorat sitt föremål.
41 Vidare är det riktigt att sökanden, i sitt svar på kommissionens yttrande över sökandens skrivelse som omnämns i punkt 15 ovan, angav att den inte avsåg att hänvisa till de andra importörernas eget intresse för att göra gällande att förevarande talan inte hade förlorat sitt föremål. Under alla omständigheter har domstolen i domen i det ovan i punkt 22 nämnda målet Wunenburger mot kommissionen (punkterna 50–52) slagit fast att en sökande alltjämt kan ha ett berättigat intresse av att en rättsakt som har antagits av en av unionens institutioner eller av ett av dess organ ogiltigförklaras för att undvika att dess påstådda rättsstridighet upprepas i framtiden, dock endast om den åberopade rättsstridigheten riskerar att upprepas oberoende av de faktiska omständigheterna i det mål som gav upphov till att talan väcktes av nämnda sökande.
42 Av de tre grunder som sökanden har åberopat utgörs den första av anmärkningar rörande förfarandet vilka berör sökanden personligen, medan de två andra grunderna avser misstag som kommissionen ska ha begått vid tillämpningen av artikel 220.2 b, artikel 236 och artikel 239 i gemenskapens tullkodex på omständigheterna i fallet. Vad beträffar det angripna beslutet, innefattar det ett avgörande av tillämpningen av artikel 220.2 b och artikel 239 i gemenskapens tullkodex på sökandens särskilda fall med bestämda faktiska omständigheter. Den rättsstridighet som har åberopats av sökanden riskerar följaktligen inte att upprepas oberoende av de faktiska omständigheterna i förevarande mål.
43 Den omständigheten att kommissionen kunde bedöma att andra importörer kunde omfattas av ett jämförbart fall påverkar härvid inte i sig detta konstaterande. Det som kommissionen har bestämt i det angripna beslutet kan nämligen endast göras gällande mot dem inom ramen för ett nationellt avgörande som meddelats i enlighet med artiklarna 874, 875 och 908 i genomförandeförordningen (se punkt 37 ovan) och med hänsyn till deras särskilda fall. Till stöd för den talan som dessa andra importörer kan väcka vid de nationella domstolarna mot beslut som berör dem kan de, i förekommande fall, bestrida det angripna beslutets lagenlighet och anhålla om att EU-domstolen ska meddela ett förhandsavgörande angående giltigheten (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 30 nämnda målet Hyper mot kommissionen, punkt 98).
44 Vad beträffar anmärkningen att de andra importörerna, enligt sökanden, inte förfogar över en direkt talan vid unionsdomstolen mot det angripna beslutet, hänför sig denna till tillämpningen av de sakprövningsförutsättningar som föreskrivs i artikel 263 FEUF, som inte är tillämplig på förvarande mål vid tribunalen. Även om det antas att det angripna beslutet inte kan anses beröra dessa andra aktörer direkt och personligen, kan en sådan omständighet under alla förhållanden inte ha någon betydelse för frågan huruvida sökanden alltjämt har ett personligt intresse av att beslutet ogiltigförklaras (se punkt 40 ovan).
45 Av detta följer att sökanden inte kan vinna framgång med det första argumentet.
46 Sökanden har för det andra hävdat att förevarande talan är sådan att ett avgörande kan meddelas, medan andra förfaranden pågår i vilka det angripna beslutets lagenlighet kan komma att ifrågasättas.
47 Sådana processekonomiska överväganden förutsätter emellertid att det i detta fall kan göras en lämplighetsbedömning. Av fast rättspraxis (se punkt 23 ovan) framgår att om talan har förlorat sitt föremål är den domstol vid vilken talan väckts skyldig att underlåta att döma i saken, och den har inget utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller de eventuella följderna av ett sådant konstaterande.
48 Sökanden kan följaktligen inte vinna framgång med sitt andra argument, eftersom det saknar verkan.
49 Sökanden har för det tredje gjort gällande att det angripna beslutet fortsätter att få rättsliga verkningar för den situation som sökanden befinner sig i, trots att tullskulden har upphört.
50 Sökanden har hävdat att de spanska tullmyndigheterna antog ett beslut som avsåg sökanden på grundval av det angripna beslutet (se punkt 10 ovan) och att detta beslut fortfarande är föremål för ett överklagande.
51 Ett fastställande av att besluten om bokföring i efterhand är ogiltiga medför likväl att sökanden inte längre kan krävas på betalning för de aktuella tullarna. De spanska tullmyndigheternas avslag på sökandens ansökan får således ingen verkan på den rättsliga situation som sökanden befinner sig i. Sökanden kan därmed inte åberopa detta beslut till stöd för påståendet att den alltjämt har ett intresse av att tribunalen avgör huruvida det angripna beslutet är lagenligt.
52 Sökanden har vidare hävdat att det angripna beslutet innefattar bedömningar som missgynnar sökanden och som kan hindra att den får status som godkänd ekonomisk aktör, enligt artikel 5a i gemenskapens tullkodex, för det fall den avser att ansöka om sådan status.
53 Sökandens beteende prövades i skälen 46–58 i det angripna beslutet. Kommissionen påpekade att frågan om icke-förmånsberättigande ursprung för de färgtelevisionsmottagare som sökanden importerade inte var komplicerad (skälen 48–54), att sökanden skulle anses vara en erfaren importör (skäl 55), att sökanden till stöd för sin argumentering inte kunde åberopa tekniska svårigheter som den hade kunnat övervinna genom att kontakta de nationella tullmyndigheterna (skäl 56) och att sökandens beteende under dessa omständigheter inte kunde anses ha varit omsorgsfullt (skäl 57).
54 Till skillnad från vad sökanden anser utgör det aktuella avsnittet i det angripna beslutet inte någon kränkning av sökandens anseende. I synnerhet har kommissionen, trots sökandens påståenden, inte alls ifrågasatt sökandens goda tro, utan endast bedömt att, med hänsyn till graden av komplexitet för den tullagstiftning som är tillämplig i detta fall, en omdömesgill aktör som har lika stora erfarenheter som sökanden borde ha undvikit de fel som sökanden gjorde i deklarationen. Kommissionen har i det angripna beslutet således inte fällt något värdeomdöme om sökanden eller dess beteende, utan snarare bemödat sig om att undersöka huruvida bolaget kunde omfattas av de fall för befrielse som föreskrivs i artikel 220.2 b och artikel 239 i gemenskapens tullkodex, huruvida bolaget inte rimligen kunde ha undvikit de fel som det gjorde i deklarationen, eller huruvida det tvärtom skulle tillskrivas ansvar för dessa fel.
55 Vad gäller de svårigheter som sökanden har uppgett att den befarar att ställas inför om den skulle ansöka om status som godkänd ekonomisk aktör, i den mening som avses i artikel 5a i gemenskapens tullkodex, ska det genast påpekas att detta argument är rent hypotetiskt. I detta fall ska under alla förhållanden kommissionens förklaring beaktas, enligt vilken en ogiltigförklaring av det angripna beslutet inte kan medföra någon som helst fördel för sökanden. Under dessa omständigheter kan det angripna beslutet inte i sig utesluta att uppgifter om sökandens tidigare efterlevnad av tullens krav kan anses vara ”vederbörligen styrkta”, vilket är det villkor som föreskrivs i artikel 5a.2 i gemenskapens tullkodex.
56 Sökanden kan följaktligen inte vinna framgång med sitt tredje argument.
57 Av det anförda följer att en ogiltigförklaring av det angripna beslutet inte kan medföra någon fördel för sökanden och att förevarande talan följaktligen har förlorat sitt föremål. Det finns därför varken anledning att döma i saken eller att besluta om den begäran om vidtagande av åtgärder för processledning som framställts av sökanden, eftersom denna begäran också har förlorat sitt föremål.
Rättegångskostnader
58 Enligt artikel 87.6 i rättegångsreglerna ska tribunalen i mål där det inte finns anledning att döma i saken besluta om kostnader enligt vad den finner skäligt.
59 Tribunalen anser att det med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall är skäligt att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (första avdelningen)
följande:
1) Det finns inte längre anledning att döma i saken.
2) Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.
Luxemburg den 28 februari 2012.
Justitiesekreterare | | Ordförande |