Mål T‑33/09

Republiken Portugal

mot

Europeiska kommissionen

”Underlåtelse att verkställa en dom från domstolen varigenom ett fördragsbrott har konstaterats – Löpande vite – Krav på betalning – Upphävande av den omtvistade lagstiftningen”

Sammanfattning av domen

1.      Förfarande – Fördelning av behörighet mellan domstolen och tribunalen – Talan om ogiltigförklaring, som väckts av en medlemsstat, av ett kommissionsbeslut om fastställande av det vitesbelopp som ska utgå på grund av underlåtelse att verkställa en dom från domstolen

(Artiklarna 225.1 första stycket EG, 228.2 EG och 230 EG)

2.      Talan om fördragsbrott – Dom från domstolen i vilken det konstateras en underlåtelse att uppfylla skyldigheten att verkställa en dom och det påförs ett löpande vite – Kommissionens behörighet att beräkna storleken på det vite som fastslagits av domstolen – Gränser

(Artiklarna 226 EG–228 EG)

1.      EG‑fördraget innehåller inte någon särskild bestämmelse om hur tvister som uppkommer mellan en medlemsstat och kommissionen ska lösas, när det gäller belopp som ska betalas in till unionens budget enligt en dom från domstolen i vilken en medlemsstat föreläggs att betala ett vite till kommissionen med stöd av artikel 228.2 EG.

Härav följer att de rättsmedel som fastställs i EG‑fördraget är tillämpliga och att det beslut genom vilket kommissionen fastställer det belopp som en medlemsstat ska betala, i form av det i dom fastslagna vitet, kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring i enlighet med artikel 230 EG. Tribunalen är således behörig att pröva en sådan talan i enlighet med bestämmelserna i artikel 225.1 första stycket EG.

Vid utövandet av denna behörighet får tribunalen emellertid inte inkräkta på domstolens exklusiva behörighet enligt artiklarna 226 EG och 228 EG. Vid en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 230 EG som riktar sig mot ett kommissionsbeslut angående verkställigheten av en dom från domstolen som meddelats i enlighet med artikel 228.2 EG, får tribunalen således inte pröva en fråga angående huruvida medlemsstaten har uppfyllt sina skyldigheter i enlighet med EG‑fördraget som inte tidigare har prövats av domstolen.

(se punkterna 62–67)

2.      Vid verkställandet av en dom från domstolen genom vilken en medlemsstat påförs vite, ska kommissionen kunna bedöma de åtgärder som vidtagits av medlemsstaten för att följa domstolens dom för att bland annat förhindra att den medlemsstat som inte har uppfyllt sina skyldigheter enbart vidtar åtgärder som i själva verket har samma innehåll som de åtgärder som var föremål för bedömning i domstolens dom. Utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning får emellertid varken inkräkta på de rättigheter – och i synnerhet på de processuella rättigheter – som medlemsstaterna har enligt det förfarande som fastställts i artikel 226 EG, eller inkräkta på domstolens exklusiva behörighet att pröva huruvida en nationell lagstiftning är förenlig med gemenskapsrätten. Fastställandet av medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter samt bedömningen av deras handlingssätt kan nämligen endast ske i en av domstolen avkunnad dom med stöd av artiklarna 226 EG–228 EG. Kommissionen kan följaktligen inte i ett sådant sammanhang fastställa att de åtgärder som medlemsstaten vidtagit för att följa en dom inte är förenliga med gemenskapsrätten och därefter beakta detta vid beräkningen av det vite som domstolen beslutat. I den mån kommissionen anser att det nya regelverk som införts av en medlemsstat fortfarande inte utgör ett korrekt genomförande av ett direktiv, ska kommissionen inleda ett förfarande i enlighet med artikel 226 EG.

(se punkterna 81, 82, 88 och 89)