Överklagande ingett den 26 februari 2021 av International Skating Union av den dom som tribunalen (fjärde avdelningen i utökad sammansättning) meddelade den 16 december 2020 i mål T-93/18, International Skating Union mot Europeiska Kommissionen

(Mål C-124/21 P)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Klagande: International Skating Union (ombud: J.-F. Bellis, avocat)

Övriga parter i målet: Europeiska Kommissionen, Mark Jan Hendrik Tuitert, Niels Kerstholt, European Elite Athletes Association

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal, Internationel Skating Union mot kommissionen (mål T-93/18) till den del klagandens talan ogillades,

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 8 december 2017 i ärende AT. 40208 – Internationella skridskoförbundets behörighetsregler, och

förplikta kommissionen och intervenienterna att ersätta rättegångskostnaderna i såväl tribunalen som domstolen.

Grunder och huvudargument

Första grunden: Tribunalen åsidosatte artikel 263 FEUF och domstolens praxis avseende artikel 101 FEUF genom att fastställa att Internationella skridskoförbundets (ISU) behörighetsregler har ett konkurrensbegränsande syfte.

Del 1: Tribunalen underlät att pröva klagandens argument, som ifrågasätter kommissionens bedömning av de faktiska omständigheter som låg till grund för konstaterandet av att konkurrensen begränsats genom syfte, enligt kommissionens beslut av den 8 december 2017 i ärende AT. 40208 ‒ Internationella skridskoförbundets behörighetsregler (nedan kallat det omtvistade beslutet).

Samtliga klagandens argument mot kommissionens bedömning av de faktiska omständigheter som låg till grund för konstaterandet i artikel 1 i det ifrågasatta beslutet att ISU hade åsidosatt artikel 101 FEUF genom att ”anta och tillämpa” behörighetsreglerna, ansågs felaktigt antingen som verkningslösa eller irrelevanta eller ignorerades helt enkelt.

Del 2:    Tribunalen omdefinierade den i målet aktuella konkurrensbegränsningen, i strid med dess skyldighet att inte ersätta kommissionens motivering med sin egen och klassificerade felaktigt de omständigheter som kommissionen behandlade i avsnitt 8.5 i det omtvistade beslutet som relevanta för konstaterandet att det förelåg konkurrensbegränsning genom syfte, i strid med domstolens praxis avseende artikel 101 FEUF.

I stället för att pröva konstaterandet av att det förelåg en överträdelse enligt vad som fastställts i det omtvistade beslutet konstruerade tribunalen en ny konkurrensbegränsning genom syfte härledd ur: 1) en abstrakt läsning av ISU:s behörighetsregler utan något som helst beaktande av hur de tillämpades i praktiken, 2) omständigheter som kommissionen prövat i avsnitt 8.5 i det omtvistade beslutet, som inte lagts till grund för konstaterandet av att det förelåg ett konkurrensbegränsande syfte (avsnitt 8.3).

Del 3: Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av de fyra omständigheter som kommissionen lade till grund för fastställandet av att ISU:s behörighetsregler hade ett konkurrensbegränsande syfte.

Innehållet i behörighetsreglerna: Det kan inte dras någon slutsats om reglernas påstått begränsande syfte utifrån nivån på de sanktioner som åläggs med tillämpning av dessa regler. Konkurrensen påverkas negativt av sanktioner endast om en vägran att godkänna ett event är omotiverat. Sanktionsnivån som sådan säger ingenting om innehållet i reglerna.

Syftet med ISU:s behörighetsregler: På grundval av erkännandet av att ISU:s regler om förhandsgodkännande eftersträvar ett legitimt mål borde tribunalen ha dragit slutsatsen att ISU:s behörighetsregler inte kan anses ha ett konkurrensbegränsande syfte.

Det rättsliga och ekonomiska sammanhanget för ISU:s behörighetsregler: Tribunalen gjorde en felaktig tolkning av domen i målet Cartes Bancaires (C-67/13) när den fann att den omständigheten att samtliga tredjeparters konståkningsevent godkändes av ISU saknade betydelse, med motiveringen att det inte finns något ”samspel” mellan marknaden för konståkning och den relevanta marknaden för hastighetsåkning på skridskor.

ISU:s avsikt att begränsa konkurrensen: Den omständigheten att avsikten inte är en nödvändig faktor för bedömningen av huruvida det föreligger ett konkurrensbegränsande syfte möjliggör för tribunalen att avvisa klagandens argument mot kommissionens bedömning av de faktiska omständigheterna i skälen 175‒178 i det omtvistade beslutet som verkningslösa och som kommissionen lade till grund för sitt konstaterande att ISU åsidosatte artikel 101 FEUF när det antog och tillämpade behörighetsreglerna.

Andra grunden: Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den underlät att pröva klagandens fjärde grund för talan, nämligen att ISU:s beslut att inte godkänna 2014 Dubai Icederby event faller utanför tillämpningsområdet för artikel 101 FEUF, eftersom detta beslut eftersträvade ett legitimt mål i linje med ISU:s etiska regelverk, som förbjuder alla former av stöd för vadslagning.

Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att kvalificera klagandens grund som involverande en abstrakt diskussion om huruvida målsättningen att värna om integriteten hos hastighetsåkning på skridskor var legitimt. Med denna grund ifrågasattes kommissionens vägran att erkänna att ISU:s etiska farhågor var befogade vad gäller tävlingar i hastighetsåkning på skridskor i kombination med den vadslagning på plats som skulle lanseras under eventet i Dubai. Tribunalen bortsåg från de bevis som klaganden har lagt fram, och i synnerhet rapporten om den debatt som förts i den koreanska nationalförsamlingen där detta koncept avvisades på grund av den höga risken för manipulationer, vilket bekräftar att ISU:s etiska farhågor var befogade. Dubai Icederby är endast det tredje eventet i samband med skridskoåkning som inte godkänts enligt ISU:s regler om förhandsgodkännande.

____________