Mål T‑573/16
(publicerad i utdrag)
PT
mot
Europeiska investeringsbanken
Tribunalens dom (fjärde avdelningen) av den 3 juli 2019
”Personalmål – Anställda vid EIB – Organisation av tjänstegrenarna – Befrielse från arbetsskyldighet – Åtkomst till e-postkonto och it-anslutningar – Administrativt förfarande – Upptagande till prövning – Rättssäkerhet – Rätten att yttra sig – Oskuldspresumtion – Olafs slutliga rapport – Motiveringsskyldighet – Skadeståndsansvar – Ekonomisk skada – Ideell skada”
1. Unionsrätt – Principer – Rättssäkerhet – Unionslagstiftning – Krav på klarhet och förutsebarhet
(se punkterna 233–237)
2. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Organisation av tjänstegrenarna – En anställds befrielse från arbetsskyldighet – Beslut om att befria en anställd från sina yrkesförpliktelser utan att ange den rättsliga grunden eller göra det möjligt att för den anställda att avgöra beslutens tillämplighet i tiden – Otillåtet – Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen
(Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artiklarna 16, 22, 23 och 39)
(se punkterna 238–258)
Resumé
I domen PT/EIB (T‑573/16), vilken meddelades den 3 juli 2019, biföll tribunalen en talan som hade väckts av en anställd vid Europeiska investeringsbanken (EIB). Talan hade väckts mot EIB:s beslut att ”befria” sökanden ”från arbetsskyldighet” under en sammanlagd tid av två och ett halvt år samt att stänga av hans åtkomst till sitt e-postkonto och EIB:s it-anslutningar. Tribunalen ogiltigförklarade i sitt avgörande de angripna besluten och förpliktade EIB att utge skadestånd till sökanden med 25 000 euro för den ideella skada som han hade lidit till följd av dessa beslut.
Sökande var föremål för flera beslut, till följd av vilka han under en längre tidsperiod var fråntagen möjligheten att utföra sitt arbeta men behöll sin lön. Dessa beslut syftade för det första till att underlätta en återgång till normala förhållanden i en situation där det förelåg spänningar som skadade arbetet på den avdelning där sökanden tjänstgjorde och, för det andra, till att säkerställa det ändamålsenliga genomförandet av utredningarna angående de påståenden om utpressning och försök till utpressning som hade riktats mot sökanden samt till att möjliggöra för administrationen att vidta de åtgärder som är påkallade i anledning av utredningsrapporterna. Sökanden gjorde i sin talan gällande att rättssäkerhetsprincipen och motiveringsskyldigheten hade åsidosatts, eftersom han inte hade beretts möjlighet att förstå hur dessa beslut inverkade på hans rättigheter och skyldigheter. Besluten innehöll nämligen begrepp och uttryck beträffande vilka han saknade möjlighet att förstå såväl deras räckvidd som deras exakta innebörd. Beträffande de två första besluten angavs inte någon rättslig grund.
Tribunalen fann angående frågan huruvida det var förenligt med rättssäkerhetsprincipen och motiveringsskyldigheten att i de två första besluten inte ange någon rättslig grund, att det i dessa beslut inte anges någon rättsregel eller några faktiska omständigheter som skulle ha gjort det möjligt för sökanden att identifiera en sådan rättslig grund. Tribunalen påpekade att begreppet ”befrielse från arbetsskyldighet” i sig inte har något uttryckligt stöd i någon unionsbestämmelse och att det inte var visat att detta var en vanlig eller till och med välkänd praxis vid EIB i synnerhet och hos unionens institutioner i allmänhet. Tribunalen konstaterade även att EIB under lång tid hade underlåtit att svara på sökandens begäran om klargörande angående vilken rättslig grund som använts, och istället hade nöjt sig med att informera sökanden om att han inte var föremål för någon avstängning. Tribunalen fann att motiveringen i de två första besluten var bristande samt att de var behäftade med ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen.
Tribunalen fann angående frågan i vilken utsträckning som rättssäkerhetsprincipen kräver att en unionsinstitution eller unionsorgan specificerar den tidslängd som en individuell åtgärd, såsom den befrielse från arbetsskyldighet som sökanden var föremål för, ska gälla och att det ankom på EIB att se till att sökanden med tillräcklig precison kunde förstå hur länge det var tänkt att han skulle vara befriad från arbetsskyldighet. Detta krav var desto mer akut, eftersom en långvarig befrielse från arbetsskyldighet, av det slag som sökanden varit föremål för, är likvärdigt med en avstängning i det avseendet att den berövar honom möjligheten att fullgöra sina uppgifter och dessutom sannolikt också kommer att få betydande negativa konsekvenser för hans yrkesmässiga, administrativa och finansiella situation. I den utsträckning som en sådan åtgärd eller en sådan befrielse från arbetsskyldighet innebär att den berörda personen inte får arbeta, fråntas vederbörande möjligheten att på ett ändamålsenligt sätt vara föremål för utvärdering och därefter kunna befordras eller få bonus. Den omständigheten att inga arbetsuppgifter tilldelas den berörde innebär att vederbörande kan göra gällande att hans ideella intressen skadas och att principen om överensstämmelse mellan lönegrad och tjänst åsidosatts. Till skillnad från ett beslut om avstängning, vars längsta varaktighet är tre månader, med undantag för straffrättsliga förfaranden, fanns det inte någon tydligt angiven tidsmässig begränsning för de tredje och fjärde besluten. I dessa beslut erinrades det visserligen om att befrielsen från arbetsskyldighet var tillfällig och att dess avslutande var avhängigt av att en framtida händelse inträffar, nämligen upprättandet av Europeiska byrån för bedrägeribekämpnings utredningsrapport. Datumet för denna framtida händelse kunde emellertid inte fastställas med tillräcklig precision. Tribunalen fann därför att det tredje och fjärde beslutet åsidosatte rättssäkerhetsprincipen.