Mål T‑197/13
Marques de l’État de Monaco (MEM)
mot
Byrån för harmonisering inom den inre marknaden
(varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)
”Gemenskapsvarumärke – Internationell registrering som designerar Europeiska gemenskapen – Ordmärket MONACO – Absoluta registreringshinder – Beskrivande karaktär – Särskiljningsförmåga saknas – Artikel 151.1 och artikel 154.1 i förordning (EG) nr 207/2009 – Artikel 7.1 b och c och artikel 7.2 i förordning nr 207/2009 – Delvis vägran att medge skydd”
Sammanfattning – Tribunalens dom (åttonde avdelningen) av den 15 januari 2015
1. Gemenskapsvarumärke – Förfarandebestämmelser – Motivering av beslut – Artikel 75 första meningen i förordning nr 207/2009 – Samma räckvidd som artikel 296 FEUF
(Artikel 296 FEUF; rådets förordning nr 207/2009, artikel 75 första meningen)
2. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Innehavare av gemenskapsvarumärken – Personkrets som omfattas av tillämpningsområdet – Tredjeland som är ett rättssubjekt enligt internationell rätt och bolag hemmahörande i dess område – Omfattas
(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 5)
3. Begäran om förhandsavgörande – Anhängiggörande vid domstolen – Frågor som formulerats inom ramen för en talan om ogiltigförklaring vid tribunalen – Avvisning
(Artikel 256 FEUF och 267 FEUF; domstolens stadga, artiklarna 51 och 54 andra stycket; tribunalens rättegångsregler, artikel 112)
4. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Absoluta registreringshinder – Varumärken som endast består av kännetecken eller upplysningar vilka visar en varas eller en tjänsts egenskaper – Bedömningen av ett känneteckens beskrivande karaktär – Geografiska namn
(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 7.1 c)
5. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Absoluta registreringshinder – Varumärken som endast består av kännetecken eller upplysningar vilka visar en varas eller en tjänsts egenskaper – Varumärken som saknar särskiljningsförmåga – Ordmärket MONACO
(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 7.1 b och c)
6. Gemenskapsvarumärke – Harmoniseringsbyråns beslut – Principen om likabehandling – Principen om god förvaltningssed – Harmoniseringsbyråns tidigare beslutspraxis – Legalitetsprincipen
1. Se domen.
(se punkterna 16 och 19)
2. Det följer av ordalydelsen i artikel 5 i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken, som reglerar vilken personkrets nämnda förordning är tillämplig på (ratione personae), uttryckligen att juridiska personer, däribland offentliga organ, har rätt att ansöka om skydd som gemenskapsvarumärke. Detta gäller naturligtvis för ett företag som är hemmahörande i ett tredje land i förhållande till unionen, men även för nämnda tredje land, som – om det är ett rättssubjekt enligt internationell rätt – utgör en offentligrättslig juridisk person enligt unionsrätten.
Härav följer att den omständigheten att ett tredje land, genom sin regering, gett in en ansökan om att unionen ska designeras för den internationella registreringen av ett varumärke, innebär att det landet självt sett till att det omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 207/2009. Därigenom kunde följaktligen även något av de absoluta registreringshinder som föreskrivs i artikel 7 i nämnda förordning göras gällande med avseende på det tredje landets ansökan.
(se punkterna 30–32)
3. Se domen.
(se punkterna 37–40)
4. Vad gäller kännetecken och upplysningar som kan användas för att visa det geografiska ursprunget eller avsedda ändamålet för de varukategorier eller den plats där de tjänster tillhandahålls som är föremål för en ansökan om internationell registrering som designerar Europeiska gemenskapen, i synnerhet geografiska namn, föreligger det ett allmänintresse av att se till att frihållningsbehovet iakttas. Sådana kännetecken och upplysningar kan nämligen inte endast ge information om kvaliteten och andra egenskaper hos de berörda varu- eller tjänstekategorierna, utan kan också på olika sätt påverka konsumenternas preferenser, till exempel genom att varorna eller tjänsterna förknippas med en plats som kan väcka positiva känslor.
Registrering av geografiska namn som varumärken är inte tillåten när dessa pekar ut vissa geografiska platser som redan är ansedda eller kända för den berörda varu- eller tjänstekategorin och som därför enligt omsättningskretsens uppfattning har en koppling till denna kategori. Det är inte heller tillåtet att registrera sådana geografiska namn som kan komma att användas av företag, vilka även ska vara tillgängliga för dessa såsom geografiska ursprungsbeteckningar för den berörda varu- eller tjänstekategorin. Artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken utgör i princip inte något hinder mot registrering av geografiska namn som är okända för omsättningskretsen, eller i vart fall är okända som beteckning på en geografisk plats, eller av geografiska namn vilka omsättningskretsen, på grund av den utpekade platsens karaktär, sannolikt inte kommer att uppfatta som en upplysning om att den berörda varu- eller tjänstekategorin har sitt ursprung på denna plats eller att de utformats där.
Med hänsyn till det ovan anförda kan bedömningen av huruvida ett kännetecken är beskrivande endast göras med utgångspunkt i de aktuella varorna eller tjänsterna och hur omsättningskretsen uppfattar kännetecknet. I denna bedömning är harmoniseringsbyrån skyldig att visa att det geografiska namnet är känt bland omsättningskretsen som benämning på en geografisk plats. Det är vidare nödvändigt att det aktuella namnet enligt omsättningskretsens uppfattning har samband med den varu- eller tjänstekategori som avses i varumärkesansökan, eller i vart fall att det är rimligt att anta att ett sådant namn, enligt omsättningskretsens uppfattning, kan beteckna denna varu- eller tjänstekategoris geografiska ursprung. Inom ramen för denna prövning ska hänsyn tas till den större eller mindre kunskap som omsättningskretsen har om det aktuella geografiska namnet samt till de utmärkande dragen hos den plats som avses och den aktuella varu- eller tjänstekategorin.
(se punkterna 47–51)
5. Ansökan om registrering av ordkännetecknet MONACO avser ”Magnetiska databärare”, ”Papper, kartong, samt produkter därav, ej ingående i andra klasser; trycksaker; fotografier”, ”Transport; anordnande av resor”, ”Underhållning; sport- och idrottsaktiviteter” och ”Kortvarigt boende” i klasserna 9, 16, 39, 41 och 43 i Niceklassificeringen. Nämnda ordkännetecken är beskrivande för de varor som avses i ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke i den mening som avses i artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken med avseende på omsättningskretsen som delvis består av genomsnittskonsumenter och delvis av en specialiserad omsättningskrets i unionen. Var och en av de berörda varorna och tjänsterna har nämligen ett tillräckligt direkt och konkret samband med det aktuella varumärket för att ordet ”monaco” i handeln ska anses visa varornas geografiska ursprung eller avsedda ändamål, eller platsen för tillhandahållande av tjänster.
Det är utrett att ordet ”monaco” motsvarar namnet på ett furstendöme som, trots att det endast är 2 km2 stort och invånarantalet inte överstiger 40 000, är världsberömt bland annat genom att dess furstefamilj är välkänd samt att en stor grand prix-tävling i formel 1 och en cirkusfestival anordnas där. Furstendömet Monaco är i ännu högre grad känt för unionsmedborgarna, bland annat eftersom det gränsar till en medlemsstat, Frankrike, att det ligger nära en annan medlemsstat, Italien, och att nämnda tredje land använder samma valuta som 19 av de 28 medlemsstaterna, nämligen euro. Det råder inte något tvivel om att ordet ”monaco”, oavsett omsättningskretsens språkliga tillhörighet, för tankarna till det geografiska området med samma namn.
Ett ordmärke som är beskrivande för varors eller tjänsters egenskaper i den mening som avses i artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 saknar av denna anledning med nödvändighet särskiljningsförmåga i den mening som avses i artikel 7.1 b i nämnda förordning i förhållande till dessa varor eller tjänster. Varumärket kan inte anses ha särskiljningsförmåga i den mening som avses i artikel 7.1 b i förordning nr 207/2009, och inte heller i den mening som avses i artikel 7.2 i samma förordning.
(se punkterna 52, 53, 55, 58, 67 och 68)
6. Se domen.
(se punkt 59)