PERSONALDOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 23 januari 2007

Mål F-43/05

Olivier Chassagne

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

“Tjänstemän – Lön – Årliga resekostnader – Bestämmelser tillämpliga på tjänstemän med ursprung i ett franskt utomeuropeiskt departement – Artikel 8 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna i ändrad lydelse”

Saken:         Talan väckt med stöd av artikel 236 EG och artikel 152 EA, med yrkande om dels ogiltigförklaring av kommissionens tysta avslag på sökandens klagomål av den 20 november 2004 mot hans lönebesked för augusti 2004 jämte ogiltigförklaring av nämnda lönebesked, dels skadestånd för den ideella och ekonomiska skada han påstår sig ha lidit

Avgörande: Talan ogillas. Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Ersättning för utlägg – Årliga resekostnader

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 71; bilaga VII, artikel 8)

2.      Tjänstemän – Tjänsteföreskrifterna – Tolkning – Metoder

3.      Tjänstemän – Ersättning för utlägg – Årliga resekostnader

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 8)

4.      Tjänstemän – Ersättning för utlägg – Årliga resekostnader

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 8)

5.      Tjänstemän – Ersättning för utlägg – Årliga resekostnader

(Artikel 253 EG; tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 8, i dess lydelse enligt förordning nr 723/2004)

6.      Tjänstemän – Tjänsteföreskrifterna – Ändring

(Tjänsteföreskrifterna; rådets förordning nr 723/2004)

7.      Tjänstemän – Principer – Skydd för berättigade förväntningar

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 8)

1.      Rätten till ersättning för kostnaden för en årlig resa från anställningsorten till ursprungsorten för en tjänsteman och dennes underhållsberättigade familjemedlemmar, som följer av artikel 8 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, är ett uttryck för gemenskapslagstiftarens fria maktutövning, då denne inte är förpliktad enligt någon överordnad gemenskapsrättslig eller folkrättslig regel att erkänna en sådan rätt för tjänstemän och deras familjemedlemmar. I synnerhet som det är inom ramen för sin fria maktutövning som gemenskapslagstiftaren beslutat att gemenskapsinstitutionernas anställda skall ersättas för resekostnader som de haft med anledning av sin semesterledighet, har denne ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att fastställa villkoren och formerna för denna ersättning. Detta måste dock ske i enlighet med överordnade gemenskapsrättsliga regler och principer.

Den kontroll av rättsenligheten som gemenskapsdomstolarna utför på detta område skall följaktligen begränsa sig till att pröva huruvida åtgärden i fråga innehåller något uppenbart fel eller maktmissbruk eller om myndigheten i fråga uppenbart har gått utöver sitt utrymme för skönsmässig bedömning, som måste användas med iakttagande av överordnade gemenskapsrättsliga regler och principer. Domstolskontrollen skall således, såvitt gäller likhets- och icke-diskrimineringsprinciperna, inskränka sig till en prövning av huruvida den berörda institutionen har gjort en godtycklig eller uppenbart oriktig åtskillnad, och, vad gäller proportionalitetsprincipen att det beslutade åtgärden inte är uppenbart olämplig i förhållande till lagstiftningens syfte.

Gemenskapslagstiftaren hade således, mot bakgrund av den avsevärda och ständiga ökningen av antalet tjänstemän, på legitima grunder – bland annat budgethänsyn och administrativa och personalpolitiska hänsyn – all rätt att välja att för framtiden begränsa sig till en schablonersättning i stället för ersättning för faktiska kostnader. Det enda förbehållet är att syftet bakom artikel 8 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna iakttas, vilket tycks vara fallet, nämligen att ge varje tjänsteman möjlighet att vårda sin personliga relation till den ort där han sina huvudsakliga intressen.

(se punkterna 52, 55–57, 61, 62, 65, 66 och 73)

Hänvisning till domstolen den 11 mars 1987, Rau mot kommissionen, 279/84, 280/84, 285/84 och 286/84, REG s. 1069, punkt 34; domstolen den 11 juli 1989, Schräder, 265/87, REG s. 2237, punkt 22 (svensk specialutgåva, s. 97); domstolen den 26 juni 1990, Zardi, C-8/89, REG s. I‑2515, punkt 10; den 12 juli 2001, Jippes m.fl., C-189/01, REG s. I‑5689, punkt 80, och där angiven rättspraxis; domstolen den 7 september 2006, Spanien mot rådet, C-310/04, REG s. I‑7285, punkt 96; förstainstansrätten den 30 september 1998, Losch mot domstolen, T-13/97, REGP s. I‑A‑543 och s. II‑1633, punkterna 113, 121 och 122; förstainstansrätten den 30 september 1998, Busacca m.fl. mot revisionsrätten, T‑164/97, REGP s. I‑A‑565 och s. II‑1699, punkterna 48, 49, 58 och 59; förstainstansrätten den 6 juli 1999, Séché mot kommissionen, T-112/96 och T-115/96, REGP s. I‑A‑115 och s. II‑623, punkterna 127 och 132; förstainstansrätten den 8 januari 2003, Hirsch m.fl. mot ECB, T-94/01 T-152/01 och T-286/01, REGP s. I‑A‑1 och s. II‑27, punkt 51; förstainstansrätten den 13 september 2006, Sinaga mot kommissionen, T-217/99, T-321/00 och T-222/01, REGP s. II‑67, punkt 144

2.      Bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna i dess nu gällande lydelse skall tolkas med hänsyn tagen till deras systematik och syften, inte mot bakgrund av upphävd lagstiftning.

(se punkt 70)

Hänvisning till domstolen den 25 november 1982, Evens mot revisionsrätten, 79/82, REG s. 4033, punkt 10

3.      Tillämpningen av artikel 8 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, rörande rätten till schablonersättning för kostnader för resor från tjänsteorten till ursprungsorten, i dess lydelse från den 1 maj 2004, leder visserligen till en skillnad i situationen för en tjänsteman med ursprung i ett franskt utomeuropeiskt departement och för det stora flertalet andra tjänstemän för vilka avståndet är mindre mellan deras tjänsteort och ursprungsort, genom att ge den förstnämnde en lägre kilometerersättning än dem i den andra kategorin. Denna skillnad beror dock på att priset för flygbiljetter är högre per kilometer för resmål på medellångt avstånd. Det är visserligen sant att tarifferna i nämnda artikel inte utformats efter en studie av marknaden för flygbiljetter, utan endast grundar sig på den allmänna uppfattningen om kilometerprisstrukturen. Gemenskapslagstiftaren kunde emellertid ändå med rätta konstatera att prisstrukturen såg ut på detta sätt och ta hänsyn till detta när den utarbetade och genomförde det nya systemet med schablonersättning, med tanke på institutionernas långa erfarenhet av att handlägga krav på ersättning för resekostnader. Trots den konstaterade åtskillnaden mellan kilometerersättningen för en tjänsteman med ursprung i ett franskt utomeuropeiskt departement och den för andra tjänstemän, framstår systemet i nämnda artikel varken som uppenbart oriktigt eller som uppenbart olämpligt i förhållande till sitt syfte, nämligen att ge tjänstemannen plus familjemedlemmar som han har ansvar för möjlighet att återvända till sin ursprungsort åtminstone en gång per år. För att säkerställa att syftet med den artikeln iakttas, kunde lagstiftaren inte nöja sig med att fastställa ersättningsbelopp som exakt motsvarade eller var en aning högre än de brukliga priserna för resor mellan tjänstemännens anställningsort och ursprungsort. Lagstiftaren har således, då marknaden för flygbiljetter förändras snabbt och politiska och ekonomiska konjunkturer har en betydande inverkan på biljettpriserna, som en allmän regel fastställt kilometerersättningen så, att de schablonbelopp som följer av denna i stora drag räcker för att täcka de faktiska resekostnaderna samt, för vissa fall, kostnaderna för en andra resa, eller rentav mer än så. Mot denna bakgrund kan den omständigheten att andra tjänstemän erhåller en högre genomsnittlig kilometerersättning, förutsatt att den berörda tjänstemannen erhåller en ersättning som är tillräcklig för att finansiera resan till dennes ursprungsort, inte innebära att systemet är rättsstridigt, inte ens om vissa tjänstemän, till följd av prisnivåerna för olika transportmedel vid en given tidpunkt, kan resa tillbaka till sin ursprungsort oftare än sökanden.

Med hänsyn till gemenskapslagstiftarens stora utrymme för skönsmässig bedömning och till logiken i systemet i artikel 8 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna i sin helhet, är detta följaktligen varken uppenbart oriktigt eller uppenbart olämpligt i förhållande till sitt syfte, särskilt som lagstiftaren inte kan klandras för att ha gjort en uppdelning i kategorier – även om införandet av ett generellt, abstrakt regelverk i och för sig måste leda till tillfälliga nackdelar i marginalfall – eftersom denna inte är diskriminerande till sin art i förhållande till det syfte som eftersträvas.

(se punkterna 86 och 89–91)

Hänvisning till domstolen den 16 oktober 1980, Hochstrass mot domstolen, 147/79, REG s. 3005, punkt 14

4.      Vid utövandet av sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning, har lagstiftaren rätt att anse att vad gäller beräkningen av schablonbeloppet för ersättning för kostnader för den årliga resan mellan anställningsorten och ursprungsorten befinner sig alla tjänstemän som har lika långt mellan dess orter i samma situation i den mening som avses vid tillämpningen av likabehandlingsprincipen. Så är fallet trots de skillnader som beror på att vissa ursprungsorter är öar, på att vissa tjänstemän inte har några möjligheter att använda transportmedel än flyg och på huruvida biljetter till vissa resmål är subventionerade. Av detta följer att den likabehandling som alla tjänstemän garanteras genom artikel 8 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna är förenlig med kraven enligt likabehandlingsprincipen.

(se punkt 93)

5.      Eftersom motiveringen vad beträffar en rättsakt med allmän giltighet kan begränsas till den helhetssituation som har lett fram till att denna antagits och de allmänna syften som skall uppnås med den, och eftersom det vore alltför strängt att, om det syfte som institutionen eftersträvar väsentligen framgår av den omtvistade rättsakten, kräva särskild motivering för de olika tekniska lösningar som valts, är skälen i förordning nr 723/2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna tillräckliga, trots att de är kortfattade, vad gäller de nya bestämmelserna om ersättning för årliga resekostnader.

(se punkterna 105, 106 och 108)

Hänvisning till domstolen den 3 juli 1985, Abrias m.fl. mot kommissionen, 3/83, REG s. 1995, punkterna 30 och 31; domstolen den 19 november 1998, Förenade kungariket mor rådet, C-150/94, REG s. I‑7235, punkterna 25 och 26; domstolen den 19 november 1998, Spanien mot rådet, C-284/94, REG s. I‑7309, punkt 30; domstolen den 7 november 2000, Luxemburg mot parlamentet och rådet, C‑168/98, REG s. I‑9131, punkt 62; domstolen den 9 september 2003, Kik mot harmoniseringsbyrån, C-361/01 P, REG s. I‑8283, punkt 102; domstolen den 10 mars 2005, Spanien mot rådet, C-342/03, REG s. I‑1975, punkt 55; förstainstansrätten den 22 juni 1994, Rijnoudt och Hocken mot kommissionen, T‑97/92 och T-111/92, REGP s. I‑A‑159 och s. II‑511, punkt 49 och följande punkter; förstainstansrätten den 8 november 2000, Ghignone m.fl. mot rådet, T‑44/97, REGP s. I‑A‑223 och s. II‑1023, punkterna 54 och 55

6.      Antagandet av en gemenskapsförordning om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän gäller opåverkat av att det inte har publicerats en konsoliderad version av de bestämmelser där situationen för tjänstemännen vid Europeiska unionens institutioner regleras. Bestämmelsers giltighet är avhängig att de publiceras i Europeiska unionens officiella tidning, ett formkrav som iakttagits såväl för den ursprungliga förordningen om fastställande av tjänsteföreskrifterna som för senare ändringsförordningar, inklusive senast förordning nr 723/2004. I alla händelser finns den konsoliderade versionen av tjänsteföreskrifterna tillgänglig på kommissionens intranät. Varje tjänsteman får normalt också en tryckt version när denne tillträder. Det kan tilläggas att ingen rättslig bestämmelse angående effekterna av en framtida ändring av tjänsteföreskrifterna innehåller några formföreskrifter för hur information avsedd för personalen skall publiceras. Inte heller anges det i någon bestämmelse att giltigheten av tjänsteföreskrifterna är beroende av någon sådan publicering.

En tjänsteman kan för övrigt inte stödja sig på principerna om skydd för berättigade förväntningar och om god förvaltningssed för att ifrågasätta rättsenligheten av en ny rättslig bestämmelse, särskilt på ett område där målsättningen med regleringen förutsätter en ständig anpassning i takt med att de ekonomiska förhållandena förändras.

(se punkterna 109–111)

Hänvisning till förstainstansrätten den 15 mars 1994, La Pietra mot kommissionen, T-100/92, REGP s. I‑A‑83 och s. II‑275, punkt 45; ovannämnda Rijnoudt och Hocken mot kommissionen, punkt 104; förstainstansrätten den 7 juli 1998, Mongelli m.fl. mot kommissionen, T-238/95–T-242/95, REGP s. I‑A‑319 och s. II‑925, punkterna 52–54; den 7 juli 1998, Telchini m.fl. mot kommissionen, T-116/96, T-212/96 och T-215/96, REGP s. I‑A‑327 och s. II‑947, punkterna 83–85

7.      Inom ett område där målsättningen förutsätter en ständig anpassning i takt med att de ekonomiska förhållandena förändras, såsom ersättning till tjänstemän för årliga resekostnader, får iakttagandet av principen om skydd för berättigade förväntningar inte hindra att nya bestämmelser tillämpas fortsättningsvis på förhållanden som uppkom under den tidigare regleringens giltighetstid om det inte föreligger ett åtagande från myndigheternas sida.

(se punkterna 113 och 114)

Hänvisning till domstolen den 5 maj 1981, Dürbeck, 112/80, REG s. 1095, punkt 48; förstainstansrätten den 26 oktober 1993, Reinarz mot kommissionen, T‑6/92 och T-52/92, REG s. II‑1047, punkt 85; ovannämnda Mongelli m.fl. mot kommissionen, punkterna 52–54; ovannämnda Telchini m.fl. mot kommissionen, punkterna 83–85