TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

av den 5 juli 2023 (*)

”Personalmål – Tillfälligt anställda – Rekrytering – Anställningsavtal – Artikel 2 b i anställningsvillkoren för övriga anställda – Avslag på en ansökan – Befordran – Ny lönegradsplacering – Nytt anställningsavtal – Avtalets upphörande – Artiklarna 8 andra stycket och 10.3 i anställningsvillkoren för övriga anställda – Felaktig rättstillämpning – Likabehandling – Talan om ogiltigförklaring – Upptagande till sakprövning”

I mål T‑223/21,

SE, företrädd av advokaten L. Levi,

sökande

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av T. Bohr, L. Vernier och I. Melo Sampaio, samtliga i egenskap av ombud,

svarande

meddelar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen i utökad sammansättning),

sammansatt av ordföranden R. da Silva Passos samt domarna S. Gervasoni, N. Półtorak (referent), I. Reine och T. Pynnä,

justitiesekreterare: handläggaren P. Cullen,

efter den skriftliga delen av förfarandet

efter förhandlingen den 19 januari 2023,

följande

Dom

1        Sökanden, SE, har väckt talan med stöd av artikel 270 FEUF med yrkande dels om ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut av den 4 augusti 2020 om avslag på hans ansökan om den lediga tjänst som utlysts med referensnummer COM/2020/1474 (nedan kallat beslutet om avslag på ansökan) och av svaret av den 28 oktober 2020 på hans begäran med stöd av artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) gällande hans möjlighet att bli befordrad, att få en ny lönegradsplacering och att omplaceras på en ny tjänst, dels om ersättning för den skada som han har lidit till följd av dessa beslut.

 Bakgrund till tvisten

2        Den 16 maj 2018 tillträdde sökanden sin tjänst vid kommissionen som tillfälligt anställd i lönegrad AST 3 i enlighet med artikel 2 b i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren) för en period på tre år (nedan kallat det ursprungliga avtalet). Den 18 januari 2021 förlängdes det ursprungliga avtalet, genom ett tilläggsavtal, med två år till den 15 maj 2023.

3        Från och med anställningsdagen och till och med den 30 juni 2018 var sökanden placerad vid enheten [konfidentiell uppgift](1) som [konfidentiell uppgift]. Den 1 juli 2018 omplacerades han inom samma enhet i egenskap av [konfidentiell uppgift], på grund av en omorganisation inom generaldirektoratet [konfidentiell uppgift].

4        Den 1 april 2020 blev en fast tjänst i tjänstegruppen för handläggare (AD) ledig vid sökandens enhet. Sökanden ansökte om denna tjänst, som utlystes genom meddelande om ledig tjänst COM/2020/816.

5        Den 15 maj 2020 informerade enhetschefen sökanden om att generaldirektoratet för personal och säkerhet hade motsatt sig hans ansökan, med motiveringen att enligt artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren kan en tillfälligt anställd såsom han, som har anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren för övriga anställda, ha endast ett sådant anställningsavtal under sin karriär.

6        Den 29 juni 2020 ingav sökanden en begäran med stöd av artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna (nedan kallad begäran av den 29 juni 2020), för att administrationen slutgiltigt skulle ta ställning till huruvida han uppfyllde kraven för att bli befordrad, få en ny lönegradsplacering och omplaceras på en ny tjänst i en högre lönegrad och huruvida han kunde ansöka om och utnämnas till andra tjänster som tillfälligt anställd vid kommissionen.

7        Den 10 juli 2020 ansökte sökanden om en annan fast tjänst i tjänstegrupp AD vilken hade blivit ledig vid hans enhet och var föremål för meddelande om ledig tjänst COM/2020/1474 (nedan kallad den omtvistade tjänsten).

8        Den 24 juli 2020 skrev sökandens enhetschef ett meddelande där han föreslog att sökanden skulle rekryteras till den omtvistade tjänsten, eftersom ingen lämplig intern eller extern kandidat hade ansökt om den.

9        Den 29 juli 2020 informerade enhetschefen sökanden muntligen om att generaldirektoratet för personal och säkerhet hade motsatt sig hans ansökan om den omtvistade tjänsten, på grund av hans ställning som tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren.

10      Den 4 augusti 2020 skickades, på grund av en felaktig registrering av sökandens namn, ett meddelande om avslag på hans ansökan om den omtvistade tjänsten till en felaktig e‑postadress, via kommissionens datoriserade personaladministrationssystem (SysPer 2). En kopia av det beslutet skickades till sökanden per e‑post den 4 mars 2021.

11      Den 10 september 2020, efter det att sökanden hade begärt upplysningar om huruvida hans ansökan hade behandlats, informerades han genom ett e‑postmeddelande från den biträdande enhetschefen vid generaldirektoratet för personal och säkerhet om att det ”inte [var] möjligt för en tillfälligt anställd vid kommissionen att erhålla ett andra anställningsavtal som tillfälligt anställd vid kommissionen under sin karriär” och uppmanade honom att invänta slutsatserna från myndigheten med behörighet att ingå anställningsavtal (nedan kallad tillsättningsmyndigheten) beträffande begäran av den 29 juni 2020.

12      Den 15 september 2020 fick sökanden kännedom om att en annan person hade tillträtt den omtvistade tjänsten.

13      Den 16 september 2020 anförde sökanden ett klagomål i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna för att bestrida beslutet om avslag på ansökan (nedan kallat klagomål R/440/20).

14      Den 28 oktober 2020 mottog sökanden ett svar från administrationen på begäran av den 29 juni 2020 (nedan kallat svaret av den 28 oktober 2020).

15      Den 2 november 2020 anförde sökanden ett klagomål, i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, mot svaret av den 28 oktober 2020 (nedan kallat klagomål R/507/20).

16      Den 3 november 2020 inkom sökanden med ytterligare synpunkter och invändningar inom ramen för klagomål R/440/20.

17      Genom beslut av den 18 januari 2021 avslog administrationen klagomål R/440/20 (nedan kallat beslutet om avslag på klagomål R/440/20).

18      Den 19 januari 2021, efter att ha delgetts beslutet om avslag på klagomål R/507/20, kontaktade sökanden kommissionens medlingstjänst för att denna skulle ingripa inom ramen för klagomål R/507/20 och försäkra sig om att kommissionen faktiskt undersökte de huvudfrågor som hade tagits upp.

19      Den 3 mars 2021 antog kommissionen ett beslut om att klagomål R/507/20 skulle ogillas, vari kommissionen emellertid i andra hand har undersökt vissa av sökandens argument (nedan kallat beslutet om avslag på klagomål R/507/20).

 Parternas yrkanden

20      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara beslutet om avslag på ansökan,

–        ogiltigförklara svaret av den 28 oktober 2020,

–        ogiltigförklara, i den mån det är nödvändigt, beslutet om avslag på klagomål R/440/20 och beslutet om avslag på klagomål R/507/20,

–        förplikta kommissionen att bevilja honom ersättning för den materiella skada som han har lidit på grund av den förlorade möjligheten att utnämnas till den omtvistade tjänsten från och med den 1 september 2020,

–        förplikta kommissionen att bevilja honom ersättning för den materiella skada som han har lidit, vilken uppskattas till 24 245 euro, på grund av den förlorade möjligheten att bli befordrad från och med den 16 maj 2020,

–        förplikta kommissionen att bevilja honom ersättning för den materiella skada som han har lidit på grund av den förlorade möjligheten att bli fast anställd tjänsteman genom att delta i de interna uttagningsprov för vilka deltagandet var begränsat till tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren på nivå AD, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

21      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        avvisa talan, eftersom det är uppenbart att den inte kan tas upp till prövning,

–        under alla omständigheter ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

 Saken i målet

22      Sökanden har yrkat att tribunalen, förutom att ogiltigförklara beslutet om avslag på ansökan och svaret av den 28 oktober 2020, i den mån det är nödvändigt, ska ogiltigförklara besluten om avslag på klagomålen R/440/20 och R/507/20.

23      Tribunalen erinrar i detta hänseende om att när ett yrkande om ogiltigförklaring formellt avser beslutet att avslå ett klagomål men det beslutet saknar självständigt innehåll, ska yrkandet enligt fast rättspraxis medföra att talan väcks vid tribunalen mot den rättsakt som klagomålet avsåg (se dom av den 5 juni 2019, Bernaldo de Quirós/kommissionen, T‑273/18, ej publicerad, EU:T:2019:371, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

24      Ett rent beslut om avslag på ett klagomål, oavsett om det är tyst eller uttryckligt, utgör nämligen en bekräftelse på den rättsakt eller den passivitet som klaganden klagat på och det utgör inte i sig en rättsakt mot vilken talan kan väckas. Detta innebär att yrkanden som riktas mot detta beslut utan självständigt innehåll i förhållande till det ursprungliga beslutet ska anses vara riktade mot den ursprungliga rättsakten (dom av den 12 september 2019, XI/kommissionen, T‑528/18, ej publicerad, EU:T:2019:594, punkt 20).

25      Ett uttryckligt beslut om avslag på ett klagomål kan emellertid, med hänsyn till dess innehåll, vara sådant att det inte bekräftar den rättsakt som sökanden har angripit. Så är fallet om beslutet att avslå klagomålet innehåller en omprövning av sökandens situation i förhållande till nya rättsliga och faktiska omständigheter eller om det ändrar eller kompletterar det ursprungliga beslutet. I sådana fall utgör avslaget på klagomålet en rättsakt som är underställd domstolsprövning, vilken ska beakta denna vid bedömningen av den angripa rättsaktens lagenlighet, eller betrakta den som en rättsakt som går sökanden emot och som ersätter den angripna rättsakten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2019, XI/kommissionen, T‑528/18, ej publicerad, EU:T:2019:594, punkt 21).

26      Vad för det första gäller yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet om avslag på ansökan påpekar tribunalen att beslutet om avslag på klagomål R/440/20 bekräftar kommissionens vägran att betrakta sökandens ansökan om den omtvistade tjänsten som godtagbar, samtidigt som det anger skälen för detta avslag. Tribunalen finner således att förevarande talan medför att tribunalen ska pröva yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet om avslag på ansökan, vars lagenlighet ska prövas med beaktande av den motivering som ges i beslutet om avslag på klagomål R/440/20.

27      Vad för det andra gäller yrkandet om ogiltigförklaring av svaret av den 28 oktober 2020 påpekar tribunalen att tillsättningsmyndigheten har avvisat klagomål R/507/20, men att den icke desto mindre, i andra hand, har prövat de argument som sökanden har anfört mot svaret av den 28 oktober 2020. Av dessa skäl ska nämnda grunder beaktas vid bedömningen av lagenligheten av svaret av den 28 oktober 2020 enligt den rättspraxis som avses i punkt 25 ovan.

 Yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet om avslag på ansökan

 Upptagande till prövning

28      Tribunalen erinrar om att kommissionen har framställt en invändning om rättegångshinder avseende förevarande yrkande enligt artikel 130.1 i tribunalens rättegångsregler och, i huvudsak, hävdat att sökanden inte hade något intresse av att väcka talan om ogiltigförklaring av beslutet om avslag på ansökan.

29      Det ska dock påpekas att kommissionen, under den muntliga förhandlingen, drog tillbaka sitt yrkande om att talan om ogiltigförklaring av beslutet om avslag på ansökan inte kunde tas upp till sakprövning, vilket noterades i förhandlingsprotokollet.

 Prövning i sak

30      Till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring av beslutet om avslag på ansökan har sökanden åberopat fyra grunder. Den första grunden avser underlåtenhet att delge beslutet och motivera det, den andra en felaktig tolkning av artiklarna 8 andra stycket och 10.3 i anställningsvillkoren och ett åsidosättande av dessa artiklar, den tredje underlåtenhet att följa fastställda administrativa förfaranden samt särbehandling och åldersdiskriminering och den fjärde bristande öppenhet, åsidosättande av rätten att yttra sig och rätten till ett effektivt rättsmedel.

–       Den första grunden: Underlåtenhet att delge beslutet om avslag på ansökan och bristande motivering

31      Sökanden har hävdat att han aldrig formellt underrättades om resultatet av sin ansökan om den omtvistade tjänsten, vilket strider mot den skyldighet som föreskrivs i artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna och principen om god förvaltning som slås fast i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Enligt sökanden fick han kännedom om att hans ansökan hade avslagits först den 15 september 2020 när en annan person tillträdde den omtvistade tjänsten som tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren. Den bristande motiveringen av beslutet om avslag på ansökan kan således inte anses ha åtgärdats genom beslutet om avslag på klagomål R/440/20.

32      Kommissionen har bestritt sökandens argument.

33      Det ska inledningsvis noteras att sökanden, i huvudsak, har hävdat att han inte informerades om skälen till att ansökan avslogs på grund av den felaktiga delgivningen av beslutet. Han har således försökt visa att kommissionen har åsidosatt sin motiveringsskyldighet.

34      Enligt fast rättspraxis har den motiveringsskyldighet som fastställs i artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, vilken endast återger den allmänna motiveringsplikten i artikel 296 andra stycket FEUF, till syfte dels att ge den berörda personen tillräcklig vägledning för att denne ska bedöma om en rättsakt som går hon eller henne emot är välgrundad och en möjlighet att väcka talan vid tribunalen, dels att ge sistnämnda instans möjlighet att utöva sin prövningsrätt (se dom av den 16 oktober 2019, ZV/kommissionen, T‑684/18, ej publicerad, EU:T:2019:748, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

35      Motiveringens bristfälliga art ska bedömas med hänsyn till de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som den som rättsakten riktade sig till kan ha av att få förklaringar (dom av den 9 juli 2019, VY/kommissionen, T‑253/18, ej publicerad, EU:T:2019:488, punkt 49). I synnerhet ska ett beslut anses vara tillräckligt motiverat om det har tillkommit i ett sammanhang som är känt för tjänstemannen i fråga, så att vederbörande har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne (dom av den 29 september 2005, Napoli Buzzanca/kommissionen, T‑218/02, EU:T:2005:343, punkt 64).

36      Det ska erinras om att tillsättningsmyndigheten inte är skyldig att motivera beslut om att inte anställa en viss sökande. Myndigheten ska däremot motivera ett beslut genom vilket ett klagomål som en sökande har anfört i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna har avslagits. Motiveringen av detta beslut förmodas nämligen stämma överens med motiveringen av det beslut mot vilket klagomålet anförts (se dom av den 9 juli 2019, VY/kommissionen, T‑253/18, ej publicerad, EU:T:2019:488, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

37      Sökanden har hävdat att han aldrig fick meddelandet, via SysPer 2, från enhet 5 ”Account Management Centre” vid generaldirektoratet för personal och säkerhet om att han inte var behörig för den omtvistade tjänsten. Sökanden har dessutom hävdat att även om han skulle ha fått meddelandet var innehållet i det otillräckligt för att ge honom korrekt information.

38      Det ska i detta hänseende noteras att det av handlingarna i målet framgår att kommissionen har medgett att den gjorde fel vid registreringen i SysPer2 av mottagaren av meddelandet gällande beslutet om avslag på ansökan. Meddelandet skickades den 4 augusti 2020 men kom dock inte fram till sökanden den dagen, utan delgavs sökanden först den 4 mars 2021.

39      Mot denna bakgrund måste det prövas huruvida sökanden, med tanke på att beslutet om avslag på ansökan meddelades i ett sent skede, ändå hade möjlighet att förstå skälen till att kommissionen inte ansåg att hans ansökan om den omtvistade tjänsten kunde godtas.

40      För det första bör det noteras att sökandens enhetschef muntligen informerade sökanden, den 29 juli 2020, om att generaldirektoratet för personal och säkerhet eller tillsättningsmyndigheten hade invänt mot att han skulle utnämnas till tjänsten, på grund av hans ställning som tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren.

41      För det andra erhöll sökanden den 10 september 2020, efter att ha begärt upplysningar om huruvida hans ansökan hade behandlats, ett kort meddelande från generaldirektoratet för personal och säkerhet om hans ansökan om den omtvistade tjänsten (nedan kallat e‑postmeddelandet av den 10 september 2020). I detta informerades sökanden bland annat om att det ”inte [var] möjligt för en tillfälligt anställd vid kommissionen att erhålla ett andra anställningsavtal som tillfälligt anställd vid kommissionen under sin karriär”.

42      För det tredje och såsom sökanden har medgett i sin ansökan fick sökanden kännedom den 15 september 2020 om att hans ansökan hade avslagits, samtidigt som han fick veta att en annan person hade tillträtt den omtvistade tjänsten.

43      Mot bakgrund av ovanstående var det sammanhang i vilket beslutet om avslag på ansökan tillkommit känt för sökanden vid den tidpunkt då han fick kännedom om beslutet, nämligen senast den 15 september 2020, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 35 ovan.

44      E-post:meddelandet av den 10 september 2020 innehåller i detta hänseende bland annat en motivering som icke desto mindre är precis och utförlig och förklarar varför sökanden inte är behörig för den omtvistade tjänsten, nämligen att han inte kan erhålla ett andra anställningsavtal som tillfälligt anställd med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren vid kommissionen.

45      Den omständigheten att sökanden, i klagomål R/440/20, var i stånd att bestrida kommissionens tolkning av artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren visar att han hade förstått att skälet till avslaget på hans ansökan var kopplat till hans ställning som tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren.

46      Eftersom beslutet om avslag på ansökan inte nödvändigtvis behövde motiveras, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 36 ovan, är det tillräckligt att konstatera, för att avfärda sökandens argument om bristande motivering, att kommissionen den 18 januari 2021 antog ett uttryckligt beslut om avslag på klagomål R/440/20 och att tillsättningsmyndigheten i det beslutet gav sökanden tillräckliga upplysningar för att han skulle kunna bedöma huruvida det fanns fog för beslutet om avslag på ansökan och bestrida dess lagenlighet. Dessutom innebär motiveringen i avslaget på klagomål R/440/20 att tribunalen kan företa sin lagenlighetsprövning av beslutet om avslag på ansökan.

47      När det gäller sökandens påstående att den som skrev e‑postmeddelandet av den 10 september 2020 inte var behörig att fatta beslutet om avslag på ansökan, ska det påpekas att det e‑postmeddelandet inte är något beslut om att ansökan ska avslås, utan bekräftar och förklarar skälen till avslagsbeslutet. Hänsyn ska även tas till det sammanhang som var känt för sökanden och som innebar, såsom konstateras i punkt 43 ovan, att han kunde förstå räckvidden av den åtgärd som vidtogs gentemot honom. Det kan således konstateras att det argumentet inte är relevant för prövningen av huruvida motiveringen var tillräcklig.

48      Överklagandet kan därför inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

–       Den andra grunden: Felaktig tolkning av artiklarna 8 andra stycket och 10.3 i anställningsvillkoren

49      Klaganden har gjort gällande att kommissionen har åsidosatt artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren genom att anse att han, i egenskap av tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren, inte kunde ingå ett andra anställningsavtal vid kommissionen som tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren.

50      Sökanden har i detta avseende i huvudsak gjort gällande att det, i motsats till vad kommissionen har hävdat, inte framgår av någon bestämmelse i anställningsvillkoren att en tillfälligt anställd vid kommissionen som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren inte kan erhålla ett andra anställningsavtal i denna egenskap under sin karriär. I synnerhet följer det inte av artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren att en tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren kan ingå endast ett avtal om tillfällig anställning på denna grundval.

51      Sökanden har dessutom påpekat att även om artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren för övriga anställda på ett eller annat sätt begränsar antalet avtal under den ursprungliga anställningen, så är den artikeln inte tillämplig, eftersom han, enligt artikel 10.3 i anställningsvillkoren, alltid kan utnämnas till en ny tjänst, inbegripet i en högre lönegrad, genom ett tilläggsavtal, och således utan att ett nytt anställningsavtal måste ingås.

52      Kommissionen har bestritt sökandens argument.

53      Kommissionen har hävdat att den omtvistade tjänsten var en fast tjänst som, vad tillfälligt anställda beträffar, därför bara kunde vara tillgänglig för tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren, med uteslutande av andra kategorier av tillfälligt anställda. Eftersom sökanden redan var en tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren kunde han därför inte erhålla ett annat anställningsavtal som tillfälligt anställd som anställts på samma grundval vid kommissionen, i enlighet med artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren. Dessutom hade sökanden endast kunnat anställas för nämnda tjänst om ett nytt anställningsavtal inte hade behövt ingås.

54      Det ska inledningsvis påpekas att sökanden, vid den tidpunkt då han ansökte om den omtvistade tjänsten, arbetade inom ramen för ett avtal som tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren i lönegrad AST 3 för en inledande period på tre år, innan detta avtal förlängdes med en period på två år, vilken skulle löpa ut i mars 2023. Det var således under det ursprungliga avtalet som sökanden ansökte om den omtvistade tjänsten, som var en ledig fast tjänst som handläggare vid den avdelning som han arbetade på när han ingav sin ansökan.

55      I beslutet om avslag på ansökan fann tillsättningsmyndigheten att sökandens ansökan om den omtvistade tjänsten inte kunde godtas, eftersom det behövde ingås ett nytt avtal om tillfällig anställning med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren för att han skulle kunna anställas för den tjänsten, vilket enligt kommissionen skulle strida mot artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren. Följaktligen grundar kommissionen sitt beslut uteslutande på sin tolkning av artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren.

56      Denna tolkning har bestritts av sökanden, som har hävdat att kommissionen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren ska tolkas så, att den utgör hinder för att en tillfälligt anställd som har anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren och som har ett pågående avtal, såsom sökanden, kan erhålla ett nytt avtal om tillfällig anställning med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren.

57      Det ska erinras om att det framgår av en jämförelse av artikel 1a.1 i tjänsteföreskrifterna och artiklarna 2–5 i anställningsvillkoren att institutionernas fasta tjänster i princip ska innehas av tjänstemän och endast i undantagsfall kan innehas av andra anställda (se dom av den 13 juli 2022, TL/kommissionen, T‑438/21, ej publicerad, EU:T:2022:455, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

58      Även om det i artikel 2 b i anställningsvillkoren uttryckligen anges att tillfälligt anställda får anställas på fasta tjänster, preciseras det således i den artikeln att detta bara får ske tillfälligt. I artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren, i den lydelse som är tillämplig i förevarande mål, föreskrivs dessutom att sådana anställda som avses i artikel 2 b eller d inte får anställas för mer än fyra år, men deras anställning får begränsas till kortare tid och deras anställningsavtal får inte förnyas mer än en gång och då med högst två år, om det fanns en bestämmelse om möjlighet till förnyelse i det ursprungliga avtalet och inom de gränser som föreskrevs i det avtalet. Efter den tiden får de inte längre anställas som tillfälligt anställda inom ramen för de bestämmelserna. När deras anställningsavtal löper ut kan sådana anställda anställas för fasta tjänster vid institutionerna endast om de tillsätts som tjänstemän i enlighet med tjänsteföreskrifterna.

59      Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i. Bakgrunden till en unionsbestämmelse kan även ge relevanta upplysningar om tolkningen av densamma (se dom av den 7 september 2022, LR/EIB, T‑529/20 PPU, EU:C:2022:523, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

60      När det gäller den bokstavliga tolkningen av artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren, som återges i punkt 58 ovan, ska det för det första påpekas att det i den artikeln inte föreskrivs någon uttrycklig begränsning av antalet avtal om tillfällig anställning som en tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren får ingå under den totala kumulativa tjänstgöringstiden för en tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren, vilken har fastställts till sex år. I den engelska versionen av artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren hänvisas det för övrigt till flera anställningsavtal och inte till enbart ett avtal när det gäller tillfälligt anställda som har anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren. I den versionen används således uttryckligen plural när det gäller uttrycken ”[t]heir contrats may be renewed” och ”[o]n the expiry of their contracts”.

61      Enligt kommissionen följer det emellertid av en bokstavlig tolkning av artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren och i synnerhet av användningen av begreppen ”[e]fter den tiden” och ”[n]är deras anställningsavtal löper ut” att unionslagstiftaren har velat förhindra att en tillfälligt anställd som har anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren, så snart vederbörandes avtal som tillfälligt anställd enligt artikel 2 b i anställningsvillkoren löper ut, ingår ett nytt avtal som tillfälligt anställd med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren. Detta innebär utan tvekan att en tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsavtalet inte får erhålla ett annat avtal som tillfälligt anställd på denna grundval under resten av sin karriär. Om en tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren, vilken inte har klarat ett uttagningsprov för anställning som tjänsteman på de villkor som fastställs i tjänsteföreskrifterna, ansöker om en fast tjänst, är vederbörande mot denna bakgrund med nödvändighet obehörig, såvida det inte kan fastställas att hans eller hennes nya tjänst inte kräver att det ingås ett nytt avtal om tillfällig anställning med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren.

62      Enligt sökanden måste ett avtals upphörande särskiljas från när ett avtal sägs upp i förtid eller hävs. Sökanden anser att begreppet ”upphörande” av avtalet inte ska tolkas så, att det innefattar fall där avtalet sägs upp i förtid eller hävs, oavsett vilken tolkningsmetod som tillämpas. Denna tolkning stöds av ordalydelsen i artikel 47 b i anställningsvillkoren.

63      Vad framför allt gäller uttrycket ”den tiden” i artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren ska det noteras att detta avser det ursprungliga avtalets löptid enligt artikel 8 andra stycket andra meningen i anställningsvillkoren, vilken får vara på högst fyra år och eventuellt förlängas med högst två år.

64      Frasen ”[e]fter den tiden” ska således tolkas så, att den avser upphörandet av anställningen av den tillfälligt anställde som rekryterats med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren, varmed menas antingen den dag då det ursprungliga avtalet löper ut, för det fall att avtalet inte förnyas, eller den dag då den beviljade förlängningen löper ut, för det fall att en sådan beviljats.

65      Vid den tidpunkt då beslutet om avslag på ansökan antogs var sökandens avtal som tillfälligt anställd med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren, vilket ännu inte hade förnyats, fortfarande gällande och sökanden befann sig således inte ”[e]fter den tiden” i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

66      Vad dessutom gäller uttrycket ”[n]är deras anställningsavtal löper ut” i artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren ska detta begrepp, eftersom det i tjänsteföreskrifterna inte ges någon definition av begreppet ”löper ut”, tolkas i enlighet med dess gängse innebörd i normalt språkbruk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2022, LR/EIB, T‑529/20, EU:T:2022:523, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

67      Det bör dock noteras att begreppet ”löper ut” enligt dess gängse innebörd avser ”utgången av en period”, vilket i förevarande fall är utgången av den period för vilken avtalet om tillfällig anställning har ingåtts.

68      För det andra ger en kontextuell tolkning av artikel 8 andra stycket fjärde meningen i anställningsvillkoren stöd för den bokstavliga tolkningen av den bestämmelsen.

69      Det bör i själva verket i detta hänseende påpekas att det i artikel 47 b ii) i anställningsvillkoren föreskrivs att ”[o]m institutionen säger upp avtalet skall den anställde ha rätt till en ersättning som motsvarar en tredjedel av hans grundlön under perioden mellan den dag då han lämnar sin tjänst och den dag då avtalet löper ut”. Det görs således en åtskillnad mellan uppsägning och upphörande av ett avtal om tillfällig anställning.

70      Eftersom identiska uttryck i en och samma rättsakt ska tolkas på ett enhetligt sätt (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 18 september 2019, Peters, C‑700/17, EU:C:2019:753, punkt 18) finns det dock ingen anledning att ifrågasätta det faktum att lagstiftaren, genom bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna, har gjort åtskillnad mellan uppsägning och upphörande av ett avtal.

71      Begreppet ”löper ut” i artikel 8 andra stycket fjärde meningen i anställningsvillkoren är således inte likvärdigt med begreppet ”säger upp”, i motsats till vad kommissionen har hävdat.

72      Artikel 8 andra stycket fjärde meningen i anställningsvillkoren skulle följaktligen inte vara tillämplig på sökandens situation om utnämningen av sökanden till den omtvistade tjänsten, såsom kommissionen har hävdat, med nödvändighet skulle ha medfört att hans avtal om tillfällig inställning som ingåtts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren sägs upp.

73      Mot bakgrund av det ovan anförda måste den slutsatsen dras att det inte framgår av ordalydelsen i artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren att det är omöjligt för en tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren att ingå ett nytt avtal om tillfällig anställning med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren under det ursprungliga avtalets löptid.

74      För det tredje ger en teleologisk tolkning av artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren stöd för den bokstavliga och kontextuella tolkningen av den bestämmelsen.

75      Enligt den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 59 ovan ska artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren tolkas framför allt mot bakgrund av dess ändamål och de som ligger till grund för anställningsvillkoren mer generellt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 februari 2014, Drakeford/EMA, F‑29/13, EU:F:2014:10, punkt 45).

76      Det ska inledningsvis erinras om att det framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 57 ovan att institutionernas fasta tjänster i princip ska innehas av tjänstemän och endast i undantagsfall kan innehas av andra anställda, såsom tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren.

77      I samma anda föreskrivs i artikel 3.1 i kommissionens beslut C(2013) 9049 av den 16 december 2013 om praxis för rekrytering och anställning av tillfälligt anställda bland annat att ”[e]ftersom fasta tjänster är avsedda att innehas av tjänstemän får det totala antalet tillfälligt anställda som rekryterats med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren inte överstiga 3 procent av det totala antal fasta tjänster som får finnas vid kommissionen”. I artikel 3.2 i nämnda beslut föreskrivs vidare att ”[s]ådana anställningar får endast tillåtas efter det att tjänsten har utlysts i enlighet med artiklarna 4 och 29 i tjänsteföreskrifterna utan resultat”.

78      Härav följer att huvudsyftet med artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren är att begränsa möjligheten att använda sig av tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren och som tillfälligt innehar fasta tjänster som ska innehas av tjänstemän och att den längsta totala varaktigheten på sex år för anställningsförhållandet för en tillfälligt anställd som anställts i denna egenskap med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren är avsedd att tjäna det syftet.

79      I avsaknad av särskilda bestämmelser som utgör hinder för ett sådant synsätt ska dessutom tolkningen av artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren grunda sig på ramavtalet om visstidsarbete, som ingicks den 18 mars 1999 (nedan kallat ramavtalet) och som är fogat till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43) (dom av den 5 februari 2014, Drakeford/EMA, F‑29/13, EU:F:2014:10, punkt 44).

80      Det bör i detta hänseende erinras om att den omständigheten att ett direktiv som sådant inte är bindande för institutionerna eller byråerna inte hindrar att dessa indirekt ska ta hänsyn till det i sina förbindelser med tjänstemännen och övriga anställda (dom av den 13 april 2011, Scheefer/parlamentet, F‑105/09, EU:F:2011:41, punkt 54).

81      Vidare kan direktiv 1999/70 och det ramavtal som det syftar till att genomföra, inom de gränser som fastställs i rättspraxis, åberopas av enskilda gentemot unionens institutioner för att bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren, i den mån som det är möjligt, ska tolkas i enlighet med de krav som ställs i ramavtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2011, Adjemian m.fl./kommissionen, T‑325/09 P, EU:T:2011:506, punkt 57).

82      Av detta följer att lagstiftaren, i samband med att den utövar sina lagstiftningsbefogenheter enligt artikel 336 FEUF för att anta anställningsvillkoren, och anställningsmyndigheten, i samband med att den utövar det stora utrymme för skönsmässig bedömning som den förfogar över, inom ramen för bestämmelserna i anställningsvillkoren, är skyldiga att, när de antar eller genomför regler som rör förhållandet mellan unionen och dess anställda, förhindra rättsmissbruk som kan följa av användningen av på varandra följande avtal om visstidsanställning, i enlighet med målen i artikel 151 FEUF om att förbättra levnads- och arbetsvillkoren för arbetstagare och att åstadkomma ett fullgott socialt skydd för dem (dom av den 21 september 2011, Adjemian m.fl./kommissionen, T‑325/09 P, EU:T:2011:506, punkt 61).

83      Genom ramavtalet utgör dock anställningstryggheten en betydande del av skyddet för arbetstagare inom unionen (dom av den 8 mars 2012, Huet, C‑251/11, EU:C:2012:133, punkterna 35 och 44). Närmare bestämt syftar klausul 5.1 i detta särskilt till att begränsa möjligheten att ingå på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, vilken anses kunna missbrukas till nackdel för arbetstagarna, genom att föreskriva vissa minimibestämmelser som syftar till att undvika otrygga arbetsförhållanden för löntagare. I klausul 5.1 c i ramavtalet föreskrivs nämligen att bestämmelser ska fastställas om hur många gånger en visstidsanställning får förnyas (se dom av den 5 februari 2014, Drakeford/EMA, F‑29/13, EU:F:2014:10, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

84      Det bör noteras att artikel 8 i anställningsvillkoren redan har ansetts vara förenlig med ramavtalet, i den mån den inte påverkar syftena med och minimiföreskrifterna i detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2012, AI/domstolen, F‑85/10, EU:F:2012:97, punkt 140).

85      Påpekas bör att det i artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren dels föreskrivs en längsta anställningstid för en sådan tillfälligt anställd som avses i artikel 2 b i anställningsvillkoren, dels föreskrivs en begränsning vad gäller antalet förnyelser som kan beviljas den anställde, nämligen endast en i förevarande fall.

86      De mål som eftersträvas genom fastställandet av dessa två begränsningar bör också beaktas vid den teleologiska tolkningen av artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren.

87      Vad gäller anställningens maximala varaktighet följer det av rättspraxis att artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren, genom att fastställa en längsta sammanlagd anställningstid för en tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren, innehåller en av de åtgärder som anges i klausul 5 i ramavtalet för att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt, i förevarande fall ett sådant som föreskrivs klausul 5.1 b (dom av den 11 juli 2012, AI/domstolen, F‑85/10, EU:F:2012:97, punkt 138).

88      Parterna bekräftade vid förhandlingen i detta hänseende att sökandens längsta sammanlagda anställningstid som tillfälligt anställd enligt artikel 2 b i anställningsvillkoren, oavsett om han rekryterades till den omtvistade tjänsten eller inte, inte fick överskrida den längsta varaktighet på sex år som föreskrivs i artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren.

89      Vad gäller begränsningen av antalet möjliga förnyelser innehåller artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren, såsom kommissionen medgav vid förhandlingen, i och med begränsningen av hur många gånger ett avtal med en tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren får förnyas, även en av de åtgärder som anges i klausul 5 i ramavtalet för att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningsavtal, i förevarande den som avses i klausul 5.1 c. Detta innebär att möjligheten till endast en förlängning av ett avtal med en tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren syftar till att säkerställa att den institution som anställer honom eller henne skyddar den tillfälligt anställde som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren mot missbruk som kan uppstå genom användning av flera på varandra följande visstidsanställningsavtal (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2011, Adjemian m.fl./kommissionen, T‑325/09 P, EU:T:2011:506, punkt 66).

90      Möjligheten för en tillfälligt anställd som anställts enligt artikel 2 b i anställningsvillkoren att ingå ett nytt avtal om tillfällig anställning på samma grundval, för en varaktighet som inte överstiger den längsta period på sex år som föreskrivs i artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren, strider dock inte i sig mot syftet med den bestämmelsen som är att begränsa tillfälligt anställdas möjlighet att inneha fasta tjänster över tid.

91      Det finns för övrigt inget som tyder på att ingåendet av ett nytt anställningsavtal skulle ha medfört en risk för rättsmissbruk till sökandens nackdel vilken kan följa av användningen av på varandra följande visstidsanställningsavtal.

92      Artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren utgör således inte hinder för att en tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren ingår ett nytt avtal om tillfällig anställning med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren, i den mån som den tidsmässiga begränsning på sex år som föreskrivs i den bestämmelsen iakttas.

93      Denna tolkning av artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren är dessutom i linje med den praxis som andra EU-institutioner och EU‑organ tillämpar. Som svar på en processledningsåtgärd har kommissionen nämligen inkommit med resultaten av ett samråd som kommissionen genomförde i juni 2022 med andra EU-institutioner och EU-organ om möjligheten för en tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren att ingå ett nytt avtal i denna egenskap inom den längsta tidsfrist som föreskrivs i artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren. Nämnda resultat visar att merparten av de institutioner och organ som tillfrågades överväger eller planerar att införa en sådan möjlighet.

94      Mot bakgrund av ovanstående måste den slutsatsen dras att beslutet om avslag på ansökan, eftersom det ansågs att sökandens ansökan inte kunde godtas, grundar sig på en felaktig tolkning av artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren.

95      Överklagandet ska således vinna bifall såvitt avser denna grund och beslutet om avslag på ansökan ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga argument som har framförts inom ramen för förevarande grund och de andra grunder som åberopats till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet om avslag på ansökan.

 Yrkandet om ogiltigförklaring av svaret av den 28 oktober 2020

 Upptagande till prövning

96      Kommissionen har gjort en invändning om rättegångshinder avseende förevarande yrkande enligt artikel 130.1 i tribunalens rättegångsregler, med motiveringen att svaret av den 28 oktober 2020 inte utgör en rättsakt som går sökanden emot.

97      Kommissionen har för det första hävdat att svaret av den 28 oktober 2020 endast är ett svar på de frågor som sökanden ställde i sin begäran av den 29 juni 2020 och att det enbart syftar till att ge en tolkning av de åberopade bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna. De svar som har lämnats ändrar således inte sökandens rättsliga ställning.

98      För det andra har kommissionen hävdat att den inte har underlåtit att vidta åtgärder genom att inte anordna ett befordringsförfarande för tillfälligt anställda som rekryterats med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren och att det, för det fall sökanden ville invända mot den uteblivna befordran, ankom på honom att bestrida befordringsbeslutet där hans namn inte fanns med.

99      Sökanden har gjort gällande att hans talan ska tas upp till sakprövning.

100    I svaret av den 28 oktober 2020 uttalade sig anställningsmyndigheten, på sökandens begäran, om tillämpningen av rättsliga bestämmelser gentemot sökanden och om fyra frågor som, i huvudsak, avsåg tillämpningen av artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna, artiklarna 10 och 15 i anställningsvillkoren och klausul 4.1 i ramavtalet på sökandens särskilda situation.

101    Anställningsmyndigheten har för det första påpekat i detta hänseende att artiklarna 10 och 15 i anställningsvillkoren inte ger anställda någon ”direkt rätt” till befordran och att de inte heller medför någon som helst skyldighet för administrationen att flytta upp tillfälligt anställda i lönegrad. För det andra har anställningsmyndigheten förklarat att det i sökandens fall inte är möjligt att ingå ett andra avtal med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren och att det, i princip och utom i undantagsfall, är omöjligt att omplacera sökanden till en annan fast tjänst än den som han hade. Anställningsmyndigheten har för det tredje gjort gällande att artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna inte är direkt tillämplig på sökandens situation och för det fjärde att ramavtalet inte är tillämpligt i sökandens fall i den mån som hans faktiska situation, i egenskap av tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren, skiljer sig från den för tillfälligt anställda som rekryterats på grundval av andra rättsliga bestämmelser.

102    I svaret av den 28 oktober 2020 behandlas således huvudsakligen två frågor som för det första rör möjligheten till ”befordran” eller ”uppflyttning i lönegrad” av den tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren, och för det andra möjligheten för en tillfälligt anställd som rekryterats med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren att erhålla ett nytt anställningsavtal, medan hans eller hennes anställningsavtal pågår.

103    Enligt fast rättspraxis är en rättsakt som går någon emot en rättsakt som har sådana bindande rättsverkningar som direkt och omedelbart kan påverka sökandens intresse, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning. En sådan rättsakt ska ha antagits av behörig myndighet och innehålla myndighetens slutliga ställningstagande (se beslut av den 10 september 2021, Kühne/parlamentet, T‑691/20, ej publicerat, EU:T:2021:600, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

104    När det gäller yrkandet om ogiltigförklaring av svaret av den 28 oktober 2020 avseende skälen till att sökanden, enligt artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren, inte kan komma i åtnjutande av ett annat avtal som tillfälligt anställd med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren, ska det påpekas att tillsättningsmyndigheten i sin motivering i det avseendet enbart upprepar det ställningstagande som den intog i beslutet om avslag på ansökan. Härav följer att denna del av svaret av den 28 oktober 2020, före vilket beslutet om avslag på ansökan redan hade antagits, inte klart förändrar sökandens rättsliga situation enligt den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 103 ovan.

105    Yrkandet om ogiltigförklaring av svaret av den 28 oktober 2020 om skälen till att sökanden, enligt artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren, inte kan komma i åtnjutande av ett annat anställningsavtal som tillfälligt anställd med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren ska således avvisas.

106    När det gäller resten av yrkandet om ogiltigförklaring av svaret av den 28 oktober 2020, bör det erinras om att unionsdomstolen har rätt att, utifrån omständigheterna i varje enskilt fall, avgöra huruvida en god rättskipning motiverar att talan ogillas i sak utan att först pröva invändningen om rättegångshinder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2002, rådet/Boehringer, C‑23/00 P, EU:C:2002:118, punkt 52).

107    Med hänsyn till omständigheterna i målet och principen om god rättskipning är det emellertid nödvändigt att pröva yrkandet om ogiltigförklaring av svaret av den 28 oktober 2020 såvitt avser den del som rör möjligheten till befordran eller uppflyttning i lönegrad inom kommissionen av en tillfälligt anställd med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren, utan att först pröva huruvida yrkandet kan upptas till sakprövning, såtillvida som det under alla omständigheter och av de skäl som anges nedan, är ogrundat.

 Prövning i sak

108    Till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring av svaret av den 28 oktober 2020 har sökanden åberopat i huvudsak två grunder, varav den första avser felaktig tolkning och åsidosättande av artiklarna 8 andra stycket och 10.3 i anställningsvillkoren och den andra ett åsidosättande av principen om likabehandling.

–       Den första grunden: Felaktig tolkning och åsidosättande av artiklarna 8 andra stycket och 10.3 i anställningsvillkoren

109    Sökanden anser att administrationens svar, som enligt honom ska tolkas så, att sökanden nekas att bli befordrad, få en ny lönegradsplacering eller omplaceras på en ny tjänst, är uppenbart felaktigt och strider mot artikel 45 i tjänsteföreskrifterna samt artiklarna 8 andra stycket och 10.3 i anställningsvillkoren.

110    Kommissionen har bestritt sökandens argument.

111    Vad för det första gäller sökandens möjlighet att bli befordrad i den mening som avses i artikel 45 i tjänsteföreskrifterna ska det noteras, såsom kommissionen med rätta har påpekat, att det inte nämns något om befordran i anställningsvillkoren. Enligt artikel 45 i tjänsteföreskrifterna ska befordran ”ske uteslutande genom ett urval bland de tjänstemän som fullgjort en minimiperiod på två år i sin lönegrad”.

112    I anställningsvillkoren föreskrivs således inte någon möjlighet till befordran för tillfälligt anställda, utan snarare en möjlighet, med tillämpning av artiklarna 15 och 16 i dessa, att klassificeras i en lönegrad motsvarande de arbetsuppgifter som de ska utöva under sin anställningstid (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2016, Todorova Androva/rådet m.fl., T‑366/15 P, ej publicerad, EU:T:2016:729, punkt 48).

113    Därför måste den slutsatsen dras att kommissionen, i sitt svar av den 28 oktober 2020, hade fog för att anse att det befordringsförfarande som avses i artikel 45 i tjänsteföreskrifterna endast avsåg tjänstemän.

114    Vad för det andra gäller möjligheten att få en ny lönegradsplacering, i den mening som avses i artikel 10.3 i anställningsvillkoren, ska det påpekas att kommissionen i sitt svar av den 28 oktober 2020, i motsats till vad sökanden har gjort gällande, inte hävdade att artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren förbjuder uppflyttning i lönegrad av tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren. Kommissionen konstaterade endast att den, med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som den har i det avseendet, har möjlighet att inte föreskriva att det ska anordnas ett förfarande för uppflyttning i lönegrad av tillfälligt anställda med tidsbegränsade kontrakt, däribland tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren.

115    Det ska för övrigt understrykas att artikel 10.3 i anställningsvillkoren, som avser möjligheten till uppflyttning i lönegrad, inte på något sätt ger en tillfälligt anställd rätt att, på egen begäran, flyttas upp i lönegrad.

116    Även om principen om att alla unionstjänstemän ska omfattas av samma tjänsteföreskrifter, innebär denna princip dock inte att institutionerna måste använda den befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar som de tillerkänns i tjänsteföreskrifterna på samma sätt, utan tvärtom omfattas deras personalförvaltning av en ”självständighetsprincip” (dom av den 9 juni 2021, KZ/kommissionen, T‑453/20, ej publicerad, EU:T:2021:339, punkt 52). Samma resonemang gäller för tillfälligt anställda som omfattas av anställningsvillkoren.

117    Eftersom det i anställningsvillkoren inte föreskrivs någon skyldighet för administrationen att genomföra ett förfarande för uppflyttning i lönegrad av tillfälligt anställda har kommissionen följaktligen inte åsidosatt artiklarna 8 andra stycket och 10.3 i anställningsvillkoren, genom att inte, inom ramen för sin administrativa självständighet, föreskriva anordnande av ett förfarande för uppflyttning i lönegrad av tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren.

118    Denna slutsats kan inte kullkastas av sökandens argument att tribunalen, i punkterna 60–63 i domen av den 28 april 2021, Correia/EESK (T‑843/19, EU:T:2021:221), i huvudsak konstaterade att avsaknaden av skriftliga regler och praxisen med ad hoc-beslut, utan offentliggörande, utgör bristande insyn som strider mot rättssäkerhetsprincipen.

119    Den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 118 ovan avser nämligen en situation där en institution föreskriver en möjlighet till uppflyttning i lönegrad för sina tillfälligt anställda, men inte anger uttryckliga kriterier för sådana förfaranden. Så är emellertid inte fallet i förevarande mål. Det argumentet innebär för övrigt inte att man med framgång kan ifrågasätta kommissionens självständighet vad gäller beslutet att inte föreskriva en möjlighet till uppflyttning i lönegrad av tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren.

120    Sökanden har dessutom gjort gällande, med hänvisning till en skärmdump av SysPer2, att kommissionen troligen fram till år 2017 inledde separata befordringsförfaranden för tjänstemän, kontraktsanställda och tillfälligt anställda.

121    Det bör påpekas i detta hänseende att kommissionen har förnekat att sådana separata befordringsförfaranden för tillfälligt anställda har förekommit över huvud taget och har förklarat att de uppgifter som sökanden har lagt fram följer av ett tekniskt fel i SysPer2, vilket har åtgärdats. Även om en sådan praxis skulle ha existerat har kommissionen emellertid på giltigt sätt kunnat ändra denna praxis i överensstämmelse med principen om administrativ självständighet, som nämns i punkt 116 ovan.

122    Talan kan följaktligen inte bifallas på den första grunden.

–       Den andra grunden: Åsidosättande av principen om icke-diskriminering

123    Genom sin andra grund har klaganden i huvudsak gjort gällande att kommissionen, genom att anta svaret av den 28 oktober 2020, har åsidosatt principen om icke-diskriminering i flera avseenden.

124    Förevarande grund består av tre delar. Den första delen avser särbehandling och diskriminering mellan deltagare i programmet Junior Professionals Program (nedan kallat JPP-programmet) och tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren vid kommissionen. Den andra delen avser särbehandling mellan tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren och andra tillfälligt anställda vid kommissionen, och den tredje särbehandling mellan tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren vid unionens olika institutioner, byråer och organ.

125    Kommissionen har bestritt dessa argument.

126    Tribunalen erinrar inledningsvis om att den i artikel 20 i stadgan föreskrivna principen om likabehandling är en allmän princip i unionsrätten för vilken icke-diskrimineringsprincipen i artikel 21.1 i stadgan är ett särskilt uttryck. Denna princip kräver att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se dom av den 27 november 2018, Hebberecht/Europeiska utrikestjänsten, T‑315/17, EU:T:2018:842, punkterna 58 och 59 och där angiven rättspraxis).

127    Vad gäller kravet på att situationer ska vara jämförbara, ska detta bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter som kännetecknar dem. Dessa omständigheter ska bland annat bestämmas och bedömas utifrån föremålet för och syftet med den unionsrättsakt som medför den ifrågavarande skillnaden i behandling. Dessutom måste principerna och målsättningarna för det område som rättsakten omfattas av beaktas (se dom av den 19 december 2019, HK/kommissionen, C‑460/18 P, EU:C:2019:1119, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

128    Sökanden har genom den första delgrunden gjort gällande att kommissionens praxis diskriminerar honom i förhållande till deltagarna i JPP-programmet som, liksom han, är tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren. Eftersom deltagarna i JPP-programmet är tillfälligt anställda som kan omplaceras till andra tjänster vid kommissionens avdelningar, vilka väsentligt skiljer sig åt sett till arbetsuppgifternas art, utan att ett nytt anställningsavtal behöver ingås, behandlas dessa sökande förmånligare än andra tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren, för vilka administrationen anser att ett nytt avtal måste ingås vilket därmed är förbjudet.

129    Först och främst ska det påpekas, såsom kommissionen förklarade i beslutet om avslag på klagomål R/507/20, att om en tillfälligt anställd, som rekryterats med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren och tillhör tjänstegrupp AST, skulle väljas ut för att delta i JPP-programmet, skulle vederbörande erbjudas ett avtal som tillfälligt anställd med stöd av artikel 2 a i anställningsvillkoren och inte ett avtal som tillfälligt anställd med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren.

130    Vad sedan gäller sökandens påstående att han diskrimineras på grund av att de regelmässiga omplaceringarna av deltagarna i JPP-programmet inte kräver att nya anställningsavtal ingås, räcker det att erinra om att sökanden redan har omplacerats, vilket påpekades i punkt 3 ovan, genom ett tillägg till hans anställningsavtal och därmed utan att ett nytt avtal ingicks. Sökanden har därför inte grund för att hävda att det var omöjligt för honom att bli omplacerad utan att detta med nödvändighet innebar att ett nytt anställningsavtal behövde ingås.

131    Vad slutligen gäller påståendet att sökanden har utsatts för åldersdiskriminering, eftersom sökandena inom JPP-programmet uteslutande är unga yrkesutövare med högst tre års yrkeserfarenhet, ska detta avvisas med hänsyn till att det, såsom framgår av punkterna 129 och 130 ovan, inte har kunnat konstateras någon skillnad i behandling mellan deltagare i JPP-programmet och andra tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren vad gäller omplacering utan att ett nytt anställningsavtal behöver ingås.

132    Sökanden har följaktligen inte fog för att hävda att tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren och som rekryterats inom ramen för JPP-programmet behandlas förmånligare än han, eftersom de kan omplaceras utan att behöva ingå nya anställningsavtal som tillfälligt anställda med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren.

133    I den andra delgrunden har sökanden hävdat att den omständigheten att myndigheten inte anordnar befordringsförfaranden eller inte tillåter individuella befordringar av tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren innebär att han, i egenskap av tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren, särbehandlas i förhållande till andra kategorier av tillfälligt anställda, särskilt tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 a och c i anställningsvillkoren.

134    Sökanden har gjort gällande att tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 c i anställningsvillkoren tjänstgör direkt hos en person som fullgör ett uppdrag, medan tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren inte har någon sådan specialiserad uppgift. I artikel 2 i anställningsvillkoren görs dock ingen större åtskillnad mellan arbetsuppgifternas art, och denna skillnad är föga relevant i fråga om likabehandling.

135    Sökanden har på denna punkt gjort gällande att kommissionen försöker motivera särbehandlingen genom att förklara att tillfälligt anställda med tillsvidareanställning utgör en mycket liten del av personalstyrkan. Sökanden har vidare hävdat att den stora skillnaden mellan tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 a respektive artikel 2 b i anställningsvillkoren ligger i hur tjänsten klassificeras för budgetändamål. Dessa kriterier saknar emellertid relevans för analysen av huruvida särbehandling föreligger.

136    Såsom det erinras om i punkt 126 ovan kräver principen om likabehandling och icke-diskriminering att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.

137    När det gäller frågan om en jämförelse av situationerna för de olika kategorierna av tillfälligt anställda ska det för det första erinras om att vad gäller tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 a i anställningsvillkoren ingår deras tjänster i tjänsteförteckningen och avser de sedvanliga uppgifter som definieras som allmännyttiga, vilka likväl inte, på grund av budgetmyndighetens val, motsvarar ”fasta tjänster” (dom av den 27 november 2012, Sipos/Harmoniseringsbyrån, F‑59/11, EU:F:2012:164, punkt 39).

138    För det andra har tillfälligt anställda som har anställts med stöd av artikel 2 c i anställningsvillkoren ingått ett anställningsavtal som är intuitu personae inom ramen för vilket ömsesidigt förtroende utgör en viktig beståndsdel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2006, Bonnet/domstolen, T‑406/04, EU:T:2006:322, punkterna 47 och 101).

139    Vad för det tredje gäller tillfälligt anställda som har anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren ska det nämnas att även om det i anställningsvillkoren uttryckligen anges att tillfälligt anställda får anställas på fasta tjänster, får detta bara ske tillfälligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2011, Adjemian m.fl./kommissionen, T‑325/09 P, EU:T:2011:506, punkt 79).

140    Kommissionen har med rätta påpekat i detta hänseende att lagstiftaren har infört olika kategorier av tillfälligt anställda, som omfattas av olika arbetsvillkor, vilket försätter dem i situationer som inte är jämförbara, varför det är omöjligt att konstatera att det förekommer en skillnad i behandling mellan tillfälligt anställda som utgör diskriminering i den mening som avses i artikel 21.1 i stadgan.

141    Sökanden har dock gjort gällande att denna praxis strider mot klausul 4.1 i ramavtalet, enligt vilken visstidsanställda inte får behandlas mindre fördelaktigt än jämförbara tillsvidareanställda enbart på grund av att de har en visstidsanställning, om detta inte motiveras på objektiva grunder.

142    Kommissionen har emellertid med rätta dragit slutsatsen att tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren inte befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för andra kategorier av tillfälligt anställda. Den grundläggande skillnaden mellan de olika kategorierna av tillfälligt anställda ligger i den ”typ av tjänst” som var och en av de berörda kategorierna innehar och inte direkt i anställningsavtalets längd. Syftet med att ha dessa tre kategorier av tillfälligt anställda är nämligen att tillgodose institutionernas, byråernas eller organens olika behov. Längden på de avtal som de olika kategorierna av tillfälligt anställda kan ingå följer därför direkt av de olika typer av tjänster som de kan inneha och därmed av deras olika art.

143    Genom den tredje delgrunden har sökanden gjort gällande att andra unionsinstitutioner och unionsorgan uttryckligen har erkänt möjligheten för tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren att få en ny lönegradsplacering.

144    Kommissionen har bestritt att den tredje delgrunden kan tas upp till sakprövning, eftersom den framställdes för första gången i ansökan.

145    I detta avseende ska det erinras om att enligt regeln om överensstämmelse mellan klagomålet och den därpå följande ansökan krävs, vid äventyr av avvisning, att en grund som åberopas inför unionsdomstolen redan har åberopats under det administrativa förfarandet, så att tillsättningsmyndigheten har getts möjlighet att ta del av den kritik som den berörde har formulerat mot det ifrågasatta beslutet (se dom av den 25 oktober 2013, kommissionen/Moschonaki, T‑476/11 P, EU:T:2013:557, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

146    I förevarande fall hänvisade sökanden, i sin begäran av den 29 juni 2020, till övriga unionsinstitutioners praxis till stöd för sitt argument att ha rätt till en ny lönegradsplacering. I klagomålet har sökanden även gjort gällande att vedertagen administrativ praxis inte har iakttagits. Det bör dessutom noteras att klagomålet innehåller argument rörande den påstådda diskrimineringen, särskilt på grund av åldern hos de olika tillfälligt anställda som rekryterats med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren, och särbehandlingen mellan tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren och andra kategorier av tillfälligt anställda. Utöver dessa påståenden tar sökanden i sin ansökan upp den tredje delgrunden avseende påstådd diskriminering till följd av annan praxis som påstås förekomma vid andra institutioner, i det bredare sammanhanget för grunden avseende ett åsidosättande av principen om icke-diskriminering.

147    Mot denna bakgrund anser tribunalen att vare sig grunden eller föremålet för klagomålet ändras på grund av den omständigheten att sökanden för första gången i sin ansökan uttryckligen gjorde gällande en skillnad i behandling mellan tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren vid kommissionen respektive vid andra institutioner, organ och byråer.

148    Kommissionens påståenden om att den tredje delgrunden inte kan tas upp till sakprövning måste därför avvisas.

149    Sökanden har gjort gällande att kommissionen, genom att inte anordna befordringsförfaranden och ge samma rätt till befordran till tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren, behandlar sådana tillfälligt anställda mindre förmånligt än vad som är fallet vid andra institutioner och organ, såsom Europeiska utrikestjänsten eller Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust). Även om unionens olika institutioner, byråer och organ har en viss grad av administrativ självständighet i fråga om det sätt på vilket förfaranden för uppflyttning i lönegrad anordnas, får de dessutom inte göra en avvikande tolkning av anställningsvillkorens bestämmelser så att tillfälligt anställda ges färre rättigheter.

150    Tribunalen konstaterar i detta hänseende att sökanden inte med framgång kan åberopa de interna regler som är tillämpliga på andra institutioners personal. Tribunalen vill i själva verket erinra om att enligt fast rättspraxis har institutionerna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när de organiserar sin verksamhet för att fullgöra de uppgifter som anförtrotts dem och i det syftet placerar sin personal (se dom av den 14 oktober 2004, Pflugradt/ECB, C‑409/02 P, EU:C:2004:625, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

151    Såsom anges i punkt 117 ovan kunde kommissionen således inom ramen för sin administrativa självständighet besluta att inte anordna förfaranden för uppflyttning i lönegrad av tillfälligt anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren. Ett sådant beslut strider inte på något sätt mot principen om icke-diskriminering, särskilt eftersom det gäller samma kategorier av tillfälligt anställda inom samma institution.

152    Av ovanstående följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden och att yrkandet om ogiltigförklaring av svaret av den 28 oktober 2020 därmed ska ogillas i sin helhet.

 Skadeståndsyrkandet

153    Sökanden har yrkat att tribunalen ska bevilja honom skadestånd och ersättning för den materiella skada som han anser sig ha lidit på grund av den påstådda rättsstridigheten i beslutet om avslag på ansökan och i svaret av den 28 oktober 2020. Sökandens skadeståndsyrkande består, i huvudsak, av två delar. Inom ramen för den första delen, som hänger samman med beslutet om avslag på ansökan, har sökanden gjort gällande att det beslutet har orsakat honom en materiell skada i det att han har förlorat möjligheten dels att bli rekryterad till den omtvistade tjänsten, dels att bli tjänsteman genom att delta i de interna uttagningsprov för vilka deltagandet var begränsat till tillfälligt anställda i tjänstegrupp AD. Inom ramen för den andra delgrunden, som hänger samman med svaret av den 28 oktober 2020, har sökanden hävdat att det svaret har orsakat honom en materiell skada i det att han har förlorat möjligheten att bli uppflyttad till lönegrad AST 4 från och med den 16 maj 2020.

154    Kommissionen har bestritt sökandens argument.

 Den materiella skada som hänger samman med beslutet om avslag på ansökan

155    Sökanden har hävdat att han, på grund av beslutet om avslag på ansökan, har förlorat en möjlighet att bli rekryterad till den omtvistade tjänsten. Sökanden har i detta hänseende anfört att eftersom urvalskommittén den 24 juli ingav en begäran om att han skulle rekryteras och bli utnämnd till den omtvistade tjänsten, ska den förlorade möjligheten att bli rekryterad till följd av beslutet om avslaget på ansökan fastställas till 100 procent. Han begär därför en ersättning på 24 245 euro, vilket motsvarar skillnaden mellan hans nuvarande lön och den lön som han skulle ha haft rätt till om han hade rekryterats till den omtvistade tjänsten i lönegrad AD 5, från och med den 1 september 2020 och fram till anställningsavtalets upphörande.

156    Sökanden har dessutom förlorat en möjlighet att bli tjänsteman genom att delta i de interna uttagningsprov för vilka deltagandet var begränsat till tillfälligt anställda i tjänstegrupp AD. Sökanden har nämligen hävdat att han – om han hade rekryterats till den omtvistade tjänsten och därmed hade flyttats upp till lönegrad AD 5 från och med den 1 september 2020 – skulle ha fått delta i nämnda interna uttagningsprov som anordnades år 2021 och år 2022. Sökanden har gjort gällande att cirka 90 sökande klarade de datorbaserade proven inom ramen för det uttagningsprov som hölls, för 20 tjänster som tjänstemän på det juridiska området, vid den tidpunkt då förevarande talan väcktes. Detta innebär att han skulle ha blivit tjänsteman med en sannolikhet på 44 procent. Sökanden har vad gäller den förlorade möjligheten att bli tjänsteman begärt ersättning på 600 000 euro för förlorade intäkter bestående av den lön och de tillägg för underhållsberättigade personer som skulle ha utbetalats till honom varje månad under 20 år, vilka ska beräknas med en sannolikhetskoefficient på 0,44.

157    Det ska inledningsvis erinras om att för att unionen ska bli skadeståndsansvarig krävs att ett antal villkor är uppfyllda. Det beteende som institutionerna klandras för ska vara rättsstridigt, skadan ska vara verklig och det ska föreligga ett orsakssamband mellan beteendet och den åberopade skadan (dom av den 21 februari 2008, kommissionen/Girardot, C‑348/06 P, EU:C:2008:107, punkt 52). Eftersom de tre villkoren är kumulativa, räcker det att ett av dem inte är uppfyllt för att en skadeståndstalan ska ogillas (dom av den 9 september 1999, Lucaccioni/kommissionen, C‑257/98 P, EU:C:1999:402, punkt 14).

158    När det gäller de två påståenden om skada som görs i punkterna 155 och 156 ovan, ska det påpekas att dessa grundar sig på beslutet om avslag på ansökan.

159    Tribunalen konstaterar emellertid att, vad gäller yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet om avslag på ansökan och då överklagandet har vunnit bifall på den andra grunden avseende det beslutet, är det första villkoret för att kommissionen ska ådra sig skadeståndsansvar, nämligen att det påtalade beteendet är rättsstridigt, uppfyllt.

160    Det är därför nödvändigt att pröva de två andra villkoren för att kommissionen ska ådra sig skadeståndsansvar, det vill säga att skadan är verklig och att det föreligger ett orsakssamband.

161    Beträffande huruvida den materiella skadan är verklig följer det av fast rättspraxis att den måste vara vederbörligen fastställd och säker (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 2008, kommissionen/Girardot, C‑348/06 P, EU:C:2008:107, punkt 54). När den påstådda skadan, såsom i detta fall, utgörs av en förlorad möjlighet måste den förlorade möjligheten nämligen dels ha varit verklig, dels måste förlusten vara slutgiltig (se dom av den 24 oktober 2018, Fernández González/kommissionen, T‑162/17 RENV, ej publicerad, EU:T:2018:711, punkt 110 och där angiven rättspraxis).

162    För att ett säkert orsakssamband ska anses föreligga krävs inte att den rättsstridighet som unionsinstitutionen gjort sig skyldig till har berövat en person en anställning, vilket den berörda personen inte har möjlighet att bevisa, utan det är tillräckligt att den med säkerhet har berövat denna person en seriös möjlighet att anställas som tjänsteman eller övrig anställd, vilket fått till följd att den berörda personen har lidit ekonomisk skada i form av utebliven inkomst (se dom av den 24 oktober 2018, Fernández González/kommissionen, T‑162/17 RENV, ej publicerad, EU:T:2018:711, punkt 111 och där angiven rättspraxis).

163    Det ska för det första prövas om villkoret att förlusten av en möjlighet ska vara verklig är uppfyllt.

164    Enligt rättspraxis ska bedömningen huruvida förlusten av en möjlighet är verklig göras med utgångspunkt i det datum då beslutet om att avslå ansökan fattades (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2022, SU/Eiopa, T‑296/21, EU:T:2022:808, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

165    I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att sökanden skulle ha kunnat rekryteras till den omtvistade tjänsten om avslaget på ansökan inte hade varit rättsstridigt.

166    Framför allt hade sökanden, såsom han själv har hävdat, med största omsorg utfört sina arbetsuppgifter på den tjänst som han innehade när han ingav sin ansökan och som uppvisade likheter med den omtvistade tjänsten. Det framgår nämligen av sökandens bedömningsrapporter för år 2019 och år 2020 att han hade fullgjort sina uppgifter på ett mycket tillfredsställande sätt, då hans arbetsinsats ansågs vara exceptionell, vilket innebar att han efter den inledande treårsperiod för vilken han hade anställts fick förnyad tjänst. Det är ostridigt att lyckad arbetslivserfarenhet utgör en viktig faktor som ska beaktas vid valet av vilken sökande som ska rekryteras (se dom av den 13 september 2011, AA/kommissionen, F‑101/09, EU:F:2011:133, punkt 91 och där angiven rättspraxis).

167    Det bör vidare noteras att sökandens enhetschef den 24 juli 2020 hade utfärdat ett meddelande där det angavs att enhetschefen ville att sökanden skulle anställas för den omtvistade tjänsten, eftersom den omtvistade tjänsten inte hade kunnat tillsättas med en lämplig intern eller extern kandidat, inte ens bland de godkända sökandena i ett allmänt uttagningsprov som hade anordnats av Europeiska rekryteringsbyrån (Epso), och på grundval av sökandens meriter.

168    Dessa överväganden utgör ett antal tillräckligt detaljerade och trovärdiga omständigheter som visar att sökanden år 2020, inom ramen för urvalsförfarandet för den omtvistade tjänsten, hade en verklig möjlighet att bli anställd på nämnda tjänst, trots det stora utrymme för skönsmässig bedömning som administrationen har i fråga om rekrytering (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2022, TM/ECB, T‑440/21, ej publicerad, EU:T:2022:800, punkt 113).

169    Vad vidare gäller den slutgiltiga karaktären av den påstådda förlusten av möjligheter ska det erinras om att denna ska bedömas vid tidpunkten för unionsdomstolens prövning, med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, inbegripet de omständigheter som inträffat efter antagandet av den rättsstridiga rättsakt som gav upphov till skadan (se dom av den 14 december 2022, SU/Eiopa, T‑296/21, EU:T:2022:808, punkt 90 och där angiven rättspraxis).

170    För att bedöma denna slutgiltiga karaktär ska det undersökas huruvida sökanden, vid tidpunkten för avkunnandet av förevarande dom och mot bakgrund av de åtgärder för att följa denna dom som det ankommer på kommissionen att anta, slutgiltigt förlorat möjligheten att rekryteras till den omtvistade tjänsten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2022, SU/Eiopa, T‑296/21, EU:T:2022:808, punkt 91).

171    I förevarande fall bör det erinras om att sökandens ursprungliga anställningsavtal, som ingicks den 16 maj 2018 för en period på tre år, förnyades den 18 januari 2021 för en period på två år och löpte ut den 15 maj 2023. Eftersom det i artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren föreskrivs att när anställningsavtal för anställda som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren, löper ut, kan vederbörande anställas för fasta tjänster vid institutionerna endast om de tillsätts som tjänstemän i enlighet med tjänsteföreskrifterna, konstaterar tribunalen att sökanden, den dag då förevarande dom meddelas, inte längre kan anställas för de aktuella tjänsterna med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren.

172    Det ska dessutom tilläggas att i tvister avseende avslag på ansökningar, såsom den som är föremål för förevarande talan, har tribunalen slagit fast att den slutgiltiga karaktären av förlusten av möjligheten att bli anställd följde av skyddet av de rättigheter som tillkommer de tredje män som hade nått framgång med sina ansökningar för de aktuella tjänsterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2006, Girardot/kommissionen, T‑10/02, EU:T:2006:148, punkt 49, och dom av den 24 oktober 2018, Fernández González/kommissionen, T‑162/17 RENV, ej publicerad, EU:T:2018:711, punkt 91), och inte av den omständigheten att det är omöjligt för administrationen att i rättsligt hänseende rätta till den rättsstridighet som begåtts (dom av den 14 december 2022, SU/Eipoa, T‑296/21, EU:T:2022:808, punkt 95).

173    Mot bakgrund av det ovan anförda har sökanden således fog för sitt påstående att han slutgiltigt har förlorat möjligheten att anställas för den omtvistade tjänsten.

174    På grundval av dessa omständigheter anser tribunalen således att den rättsstridighet som kommissionen har begått har berövat sökanden från en verklig möjlighet att anställas för den omtvistade tjänsten, vilket innebär att det finns ett orsakssamband mellan rättsstridigheten i beslutet om avslag på ansökan och den påstådda förlusten av möjligheter.

175    Det andra och det tredje villkoret för att kommissionen ska ådra sig skadeståndsansvar är således uppfyllda.

176    För att fastställa det skadeståndsbelopp som ska utges på grund av förlusten av en möjlighet ska, enligt rättspraxis, beskaffenheten av den möjlighet tjänstemannen eller den anställde har gått miste om identifieras, och sedan ska det fastställas från och med vilken tidpunkt tjänstemannen hade kunnat dra förmån av denna möjlighet. Möjligheten ska därefter kvantifieras och de ekonomiska konsekvenserna för tjänstemannen till följd av denna förlust ska slutligen fastställas (se dom av den 14 december 2022, SU/Eiopa, T‑296/21, EU:T:2022:808, punkt 102 och där angiven rättspraxis).

177    Vad gäller hur och med vilket belopp den förlorade möjligheten ska ersättas ska dessutom, om möjligt, den möjlighet som en tjänsteman eller en anställd har gått miste om bedömas objektivt enligt en matematisk koefficient som följer av en noggrann analys (se dom av den 14 december 2022, SU/Eiopa, T‑296/21, EU:T:2022:808, punkt 103 och där angiven rättspraxis). Samtidigt ska det beaktas att det är mycket svårt, om inte omöjligt, att fastställa en metod som gör det möjligt att exakt kvantifiera möjligheten att anställas vid en institution och därmed värdera den skada som förlust av den möjligheten innebär (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 2008, kommissionen/Girardot, C‑348/06 P, EU:C:2008:107, punkterna 59 och 60).

178    Domstolen har dessutom redan slagit fast att kriteriet inkomstförlust inte på egen hand kan vara avgörande för hur stor ersättning som skall utgå för den skada som är följden av förlust av en möjlighet att anställas. Skadan i det fallet kan inte jämställas med den lönesumma som vederbörande skulle ha erhållit om möjligheten i fråga hade förverkligats. Den berörda personen kan nämligen inte, med tanke på kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning i denna fråga, göra gällande en rätt att anställas. Den skada som personen har rätt till ersättning för kan därför inte motsvara den inkomstförlust som svarar mot förlusten av en rättighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 2008, kommissionen/Girardot, C‑348/06 P, EU:C:2008:107, punkt 65).

179    I det aktuella fallet har sökanden gjort en kvantitativ bedömning av det belopp som ska tjäna som grund för beräkningen av den ersättning som är kopplad till den förlorade möjligheten. Den bedömningen kan emellertid inte godtas. Det är nämligen inte möjligt att kvantifiera denna möjlighet och att specificera de ekonomiska konsekvenserna av den förlorade möjligheten, eftersom en korrekt bedömning av sökandens ekonomiska skada är beroende av olika antaganden, bland annat vilken inverkan tjänstens intresse har på sannolikheten för att sökanden anställs och på den anställningens totala varaktighet med hänsyn till det faktum att den längsta sammanlagda anställningstiden för en tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 b i anställningsvillkoren är sex år och att sökandens ursprungliga anställningsavtal, som ingicks för en period på tre år, i förevarande fall hade varit i kraft sedan den 16 maj 2018.

180    Med hänsyn till samtliga omständigheter i målet ska följaktligen den skada som åsamkats fastställas i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2020, VP/Cedefop, T‑187/18, ej publicerad, EU:T:2020:613, punkt 200 och där angiven rättspraxis).

181    I detta sammanhang ska det göras en skälig bedömning av hela den materiella skada som sökanden har lidit till följd av hans förlorade möjlighet att rekryteras till den omtvistade tjänsten, varvid kommissionen ska förpliktas att i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) betala ett schablonbelopp på 10 000 euro till honom.

182    Vad gäller påstående om skada i form av den förlorade möjligheten att bli tjänsteman genom att delta i de interna uttagningsprov som kommissionen anordnade år 2021 och år 2022 och som var förbehållna tillfälligt anställda i tjänstegrupp AD, ska det påpekas att villkoret att det ska finnas bevis för att det föreligger en verklig och säker skada, samt ett orsakssamband, i samband med den förlorade möjligheten att lyckas i dessa interna uttagningsprov som kommissionen anordnade år 2021 och år 2022 och att därefter rekryteras som EU-tjänsteman inte är uppfyllt. Beslutet om avslag på ansökan har nämligen inte till följd att sökanden hindras från att bli handläggare vid kommissionen. Beslutet om avslag på ansökan hindrade inte sökanden från att söka andra tjänster inom tjänstegrupp AD som var lediga vid kommissionen efter det att det beslutet antogs, precis som det inte hindrar honom från att i framtiden rekryteras till en tjänst på AD-nivå, exempelvis med stöd av artikel 2 a i anställningsvillkoren.

183    Yrkandet om ersättning för den materiella skada som följer av den påstådda förlorade möjligheten att bli tjänsteman genom att delta i de interna uttagningsprov som kommissionen anordnade år 2021 och år 2022 för vilka deltagandet var begränsat till tillfälligt anställda i tjänstegrupp AD ska således ogillas.

 Den materiella skada som hänger samman med svaret av den 28 oktober 2020

184    Sökanden har gjort gällande att han har förlorat en möjlighet att befordras till lönegrad AST 4 från och med den 16 maj 2020. Denna möjlighet till befordran ska fastställas till 100 procent, med tanke på sökandens exceptionella arbetsinsats, och därför uppgår den begärda ersättningen till 13 152 euro.

185    Enligt fast rättspraxis ska yrkanden om ersättning för ekonomisk eller ideell skada ogillas när de har ett nära samband med de yrkanden om ogiltigförklaring som redan har avvisats eller ogillats (se dom av den 12 januari 2022, MW/parlamentet, T‑630/20, ej publicerad, EU:T:2022:3, punkt 137 och där angiven rättspraxis).

186    I förevarande fall finns det ett nära samband mellan påståendet om skada som grundar sig på den förlorade möjligheten att befordras till lönegrad AST 4 från och med den 16 maj 2020 och yrkandet om ogiltigförklaring av svaret av den 28 oktober 2020.

187    Mot denna bakgrund och eftersom det vid prövningen av de grunder som har åberopats till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av svaret av den 28 oktober 2020 inte har framkommit någon rättsstridighet från kommissionens sida, ska även det skadeståndsyrkande som grundar sig på den förlorade möjligheten att befordras till lönegrad AST 4 från och med den 16 maj 2020 ogillas.

188    Härav följer att yrkandet om ersättning för den materiella skada som hänger samman med den förlorade möjligheten att bli befordrad till lönegrad AST 4 från och med den 16 maj 2020 ska ogillas.

 Rättegångskostnader

189    Enligt artikel 134.3 i rättegångsreglerna ska vardera rättegångsdeltagaren bära sina rättegångskostnader, om deltagarna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Tribunalen får emellertid besluta att en rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – delvis ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet. Enligt artikel 135.1 i rättegångsreglerna får tribunalen, om så anses skäligt, besluta att en tappande rättegångsdeltagare endast delvis, eller inte alls, ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

190    I det aktuella fallet har kommissionen tappat målet såvitt avser en väsentlig del av sökandens yrkanden. Kommissionen har för övrigt framställt en invändning om rättegångshinder vad gäller yrkandet mot beslutet om avslag på ansökan, vilken kommissionen sedan återkallade, vilket har påverkat rättegångskostnaderna. Mot denna bakgrund anser tribunalen att det med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall är skäligt att förplikta kommissionen att ersätta samtliga rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Europeiska kommissionens beslut av den 4 augusti 2020 om avslag på SE:s ansökan om den lediga tjänst som utlysts med referensnummer COM/2020/1474 ogiltigförklaras.

2)      Kommissionen förpliktas att ersätta SE med ett belopp på 10 000 euro som ersättning för den materiella skada som lidits.

3)      Talan ogillas i övrigt.

4)      Kommissionen förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

da Silva Passos Gervasoni Półtorak

Reine       Pynnä

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 5 juli 2023.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: engelska.

1 Konfidentiella uppgifter har utelämnats.