TRIBUNALENS DOM (första avdelningen)

den 17 maj 2013 (*)

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Den europeiska marknaden för lastslangar – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet konstateras – Fastställande av priser, uppdelning av marknaden och utbyte av kommersiellt känslig information – Begreppet fortlöpande eller upprepade överträdelser – Preskription – Motiveringsskyldighet – Likabehandling – Berättigade förväntningar – Böter – Överträdelsens allvar och varaktighet – Förmildrande omständigheter – Samarbete”

I mål T‑154/09,

Manuli Rubber Industries SpA (MRI), Milano (Italien), företrätt av advokaterna L. Radicati di Brozolo, M. Pappalardo och E. Marasà,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av V. Di Bucci, S. Noë och L. Prete, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan om i första hand delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2009) 428 slutlig av den 28 januari 2009 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/39406 – Lastslangar för oljeprodukter), i den del som avser sökanden, och i andra hand undanröjande eller kraftig nedsättning av de böter som ålagts sökanden i nämnda beslut,

meddelar

TRIBUNALEN (första avdelningen),

sammansatt av ordföranden J. Azizi samt domarna M. Prek och S. Frimodt Nielsen (referent),

justitiesekreterare: handläggaren J. Weychert,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 26 april 2012,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

A –  Sektorn för lastslangar för olja och gas

1        Lastslangar används för att lasta lågsvavlig råolja eller bearbetad råolja och andra oljeprodukter från offshoreanläggningar (till exempel bojlastare – som vanligtvis är förankrade på öppet hav där de fungerar som förtöjningsplats för oljetankers – eller flytande produktionsanläggningar med lagrings- och lossningsfunktioner – vilka består i ett system med flytande cisterner som används för att hämta, bearbeta och lagra olja eller gas från en angränsande plattform före omlastning till en oljetanker) till tankfartyg och därefter lossa tillbaka dem till offshoreanläggningar (till exempel bojlastare) eller på land.

2        Lastslangarna används offshore – det vill säga i eller i närheten av vatten – medan industrislangar eller markslangar används på land.

3        Varje lastslangsanläggning består, allt efter kundens behov, av ett visst antal standardslangar, särskilda slangar med kopplingar i båda ändar och ytterligare anordningar, såsom ventiler, ändkugghjul eller flytande utrustning. I förevarande mål inbegriper uttrycket lastslangar dessa ytterligare anordningar.

4        Lastslangarna används av oljebolag, bojlastartillverkare, hamnterminaler, oljeindustrin och regeringar och anskaffas antingen för nya projekt eller i ersättningssyfte.

5        Vad beträffar nya projekt ger oljeterminaler och andra slutanvändare i regel ingenjörsfirmor (även kallade materialtillverkare, OEM-företag (original equipment manufacturer) eller leverantörer) i uppdrag att bygga eller installera nya oljedistributionsanläggningar, såsom en fast förankrad förtöjningsplats eller flytande produktionsanläggningar med lagrings- och lossningsfunktioner. För sådana projekt anskaffar leverantören ett fullständigt installationssystem med lastslangar från en tillverkare.

6        När lastslangarna installerats måste varje beståndsdel ersättas inom ett till sju år. Slutanvändare köper ofta själva in lastslangar i ersättningssyfte (även kallad reservdelssektorn). I vissa fall centraliserar de dock inköpen via dotterbolag eller utomstående bolag vilka agerar i egenskap av underleverantörer. Reservdelsförsäljningen upptar globalt sett en större del av marknaden för lastslangar än försäljningen av nya produkter.

7        Efterfrågan på lastslangar beror till stor del på oljemarknadens utveckling och i synnerhet på oljeutvinningen i områden som är avlägset belägna i förhållande till den plats där oljan används. Efterfrågan har ökat med tiden. Den går i cykler och följer i viss mån oljeprisutvecklingen. Efterfrågan började bli stor i slutet av 60-talet och ökade i början av 70-talet, i synnerhet i oljeutvinningsområdena i Persiska viken, Nordsjön och i Nordafrika. Under 80-talet ökade efterfrågan hos framväxande nationella oljebolag i Sydamerika. I slutet av 90-talet flyttades efterfrågan till Västafrika.

8        Lastslangarna tillverkas av välkända däck- och gummitillverkningsföretag eller av något av deras spin-off-företag. De tillverkas på beställning och anpassas till kundens behov. Eftersom efterfrågan på lastslangar är spridd över ett stort geografiskt område använder sig de flesta slangtillverkare av en rad mellanhänder vilka, på vissa bestämda marknader, tillhandahåller allmänna marknadsföringstjänster och erbjuder sina produkter inom ramen för offentliga upphandlingar.

9        Lastslangar säljs över hela världen och de största tillverkarna är verksamma internationellt. Regelverket på området för lastslangar skiljer sig inte nämnvärt från ett land till ett annat och även om de tekniska kraven skiljer sig beroende på yttre förhållanden och användningssätt, uppfattas inte detta som ett hinder för att sälja lastslangar över hela världen.

10      Under den period som det angripna beslutet avser sålde medlemmarna i kartellen lastslangar tillverkade i Japan, Förenade kungariket, Italien och Frankrike till såväl slutanvändare som leverantörer etablerade i olika länder i Europeiska unionen och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Även om merparten av lastslangsinstallationerna har icke-europeiska regioner som slutdestination, är vissa av de världsledande leverantörerna däremot belägna i olika länder i unionen och EES.

B –  Beskrivning av sökanden

11      Sökanden, Manuli Rubber Industries SpA (MRI), är ett bolag som bedriver verksamhet inom konstruktion, tillverkning och distribution, över hela världen, av maskiner, system och komponenter i gummi/metall för transport av fluider avsedda för användning inom sjöfart/oljeindustrin och hydrauliska högtryckssystem.

12      Sökanden är det yttersta moderbolaget i koncernen Manuli. Det har sitt säte i Milano (Italien).

13      Manuli grundade den 2 december 1984 Uniroyal Manuli (USA) Inc., vilket var hemmahörande i Delaware (Förenta staterna) och var helägt av MRI. Det bolaget bytte därefter namn till Uniroyal Manuli Rubber (USA) Inc. år 1986, till Manuli Rubber Industries (USA) Inc. år 1990, och sedan till Manuli Oil & Marine (USA) Inc. (nedan kallat MOM) år 1997. Bolaget likviderades den 31 december 2006.

14      Sedan MOM bildades sköttes försäljningen och marknadsföringen av MRI:s lastslangar på internationell nivå av MOM.

15      [sekretessbelagt](1).

16      [sekretessbelagt].

17      [sekretessbelagt].

18      I januari 2006 underställdes sektorn för lastslangar företagskoncernen Ingénierie och MOM rapporterade till chefen för denna koncern.

19      Den 1 januari 2007, efter likvidationen av MOM, övertog MRI den operativa verksamheten avseende lastslangar.

C –  Det administrativa förfarandet

20      Samtidigt som Förenta staternas justitiedepartement samt de japanska och de brittiska konkurrensmyndigheterna inledde utredningar avseende liknande omständigheter, ingav [sekretessbelagt] den 20 december 2006, med stöd av det program för förmånlig behandling som föreskrivs i kommissionens tillkännagivande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EUT C 298, 2006, s. 17) (nedan kallat meddelandet om samarbete), en ansökan om immunitet till Europeiska gemenskapernas kommission för att ha avslöjat en kartell på marknaden för lastslangar.

21      Kommissionen inledde därför en utredning angående en eventuell överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet och företog, den 2 maj 2007, ett antal inspektioner hos Parker ITR, andra berörda tillverkare, samt hos [sekretessbelagt] och W.

22      MRI, Parker ITR och Bridgestone ingav var sin ansökan om förmånlig behandling till kommissionen den 4 maj, den 17 juli, respektive den 7 december 2007.

23      Den 28 april 2008 antog kommissionen ett meddelande om invändningar som delgavs olika berörda bolag mellan den 29 april och den 1 maj 2008.

24      Samtliga berörda bolag besvarade meddelandet om invändningar inom den föreskrivna fristen och begärde, med undantag för [sekretessbelagt]/DOM, ContiTech AG och Continental AG, att få yttra sig vid ett muntligt hörande som ägde rum den 23 juli 2008.

D –  Det angripna beslutet

25      Den 28 januari 2009 antog kommissionen beslut K(2009) 428 slutlig om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/39406 – Lastslangar för oljeprodukter) (nedan kallat det angripna beslutet). Av det angripna beslutet framgår i huvudsak följande:

–        Beslutet är riktat till elva bolag, däribland sökanden.

–        De bolag som avses i det angripna beslutet har deltagit, på ibland lite olika sätt, i en enda komplex överträdelse, vars syfte har varit följande:

–        Fördelning av anbud.

–        Fastställande av priser.

–        Fastställande av kvoter.

–        Fastställande av försäljningsvillkor.

–        Uppdelning av geografiska marknader.

–        Utbyte av känslig information om priser, försäljningsvolymer och anbudsförfaranden.

–        Kartellen hade åtminstone pågått sedan den 1 april 1986 (men troligen sedan i början av 70-talet) och upphört den 2 maj 2007.

–        Från den 13 maj 1997 till den 11 juni 1999 för vissa bolag, till den 21 juni 1999 för andra bolag, och till den 9 maj 2000 vad beträffar MRI, var kartellens verksamhet begränsad och det uppstod slitningar mellan medlemmarna. Enligt kommissionen ledde detta dock inte till något egentligt avbrott i överträdelsen, utan från och med juni 1999 var dess organiserade struktur helt återställd och kartellen fungerade enligt samma tillvägagångssätt och med samma medlemmar, med undantag för sökanden, vilken inte återinträdde i kartellen fullt ut förrän den 9 juni 2000. Kommissionen fann därför att tillverkarna hade gjort sig skyldiga till en enda fortlöpande överträdelse under perioden den 1 april 1986–2 maj 2007 eller, för det fall överträdelsen trots allt skulle anses ha avbrutits, i vart fall en enda upprepad överträdelse. Perioden från den 13 maj 1997 till, i sökandens fall, den 9 juni 2000 beaktades inte vid beräkningen av böterna med hänsyn till att det fanns så få bevis för överträdelsen avseende denna period.

–        Det slogs fast att sökanden hade deltagit i överträdelsen under perioderna den 1 april 1986–1 augusti 1992 och den 3 september 1996–2 maj 2007.

–        Med tillämpning av kriterierna i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2) (nedan kallade riktlinjerna) fastställdes böternas grundbelopp för vart och ett av bolagen enligt följande:

–        Kommissionen utgick från det genomsnittliga globala årliga försäljningsvärdet för vart och ett av bolagen under perioden 2004–2006, med undantag av Yokohama Rubber, för vilket kommissionen utgick från perioden 2003–2005. Kommissionen beaktade härvid den försäljning som fakturerats köpare i EES.

–        Kommissionen fastställde det relevanta försäljningsvärdet för vart och ett av bolagen genom att tillämpa respektive bolags andel av försäljningen på världsmarknaden på den totala försäljningen inom EES, såsom föreskrivs i punkt 18 i riktlinjerna.

–        Kommissionen beaktade 25 procent av detta värde (i stället för högst 30 procent enligt riktlinjerna) med hänsyn till överträdelsens allvar.

–        Det värde som då erhölls multiplicerades med antalet år som vart och ett av bolagen hade deltagit i överträdelsen.

–        I enlighet med punkt 25 i riktlinjerna höjde kommissionen detta värde med 25 procent av det relevanta försäljningsvärdet i avskräckande syfte.

–        Kommissionen konstaterade därefter att det fanns försvårande omständigheter med avseende på Parker ITR och Bridgestone och att det saknades förmildrande omständigheter med avseende på övriga bolag.

–        Till sist beviljade kommissionen, i enlighet med meddelandet om samarbete, en nedsättning av [sekretessbelagt] böter (100 procent) och av MRI:s böter (30 procent), men avslog begäran om bötesnedsättning som framställts av Bridgestone och Parker ITR.

26      [sekretessbelagt].

27      Det ansågs inte föreligga några förmildrande omständigheter till fördel för MRI.

28      MRI beviljades dock en nedsättning av böterna med 30 procent med tillämpning av meddelandet om samarbete, vilket medförde att det bötesbelopp som bolaget ålades uppgick till 4 900 000 euro.

 Förfarandet och parternas yrkanden

29      Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 10 april 2009.

30      Eftersom en domare på första avdelningen hade fått förhinder, utsåg tribunalens ordförande, med stöd av artikel 32.3 i tribunalens rättegångsregler, en annan domare för att göra sammansättningen fullständig.

31      På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (första avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet. Rätten anmodade parterna, såsom åtgärder för processledning enligt artikel 64 i rättegångsreglerna, att förete vissa handlingar och vissa frågor ställdes till dem skriftligen. Parterna efterkom rättens begäran.

32      Genom skrivelse av den 25 april 2012 inkom sökanden med en begäran om att förhandlingen skulle hållas inom stängda dörrar.

33      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 26 april 2012.

34      I samband därmed återkallade sökanden sin begäran om förhandling inom stängda dörrar.

35      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        i första hand

–        ogiltigförklara artikel 1 i det angripna beslutet, i den del det däri slås fast att sökanden deltog i en enda fortlöpande överträdelse på marknaden för lastslangar från den 1 april 1986 till den 1 augusti 1992 och från den 3 september 1996 till den 2 maj 2007, särskilt med avseende på perioden den 3 september 1996–9 maj 2000,

–        ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet, i den mån sökanden ålades böter på 4 900 000 euro,

–        avslå alla invändningar och yrkanden med motsatt innebörd,

–        i andra hand

–        i enlighet med artikel 229 EG sätta ned det bötesbelopp på 4 900 000 euro som sökanden ålades enligt artikel 2 i det angripna beslutet, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

36      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

A –  Yrkandena om ogiltigförklaring

37      Sökanden har åberopat tre grunder till stöd för sin talan om ogiltigförklaring.

38      Som första grund har det gjorts gällande att kommissionen gjorde en felaktig kvalificering av överträdelsen och åsidosatte artikel 253 EG.

39      Den andra grunden avser att kommissionen gjorde flera oriktiga bedömningar vid fastställandet av överträdelsens varaktighet och åsidosatte artiklarna 81 EG och 253 EG samt artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1).

40      Grunden består av sex delar. Den första delgrunden avser felaktigheter vid bedömningen av de bevis som kommissionen beaktade. Som andra delgrund har det gjorts gällande att kommissionen inte fullgjorde sin bevisbörda. Den tredje delgrunden avser att sökanden lade fram bevis för motsatsen och gav en annan rimlig förklaring. Den fjärde delgrunden avser åsidosättande av principen om likabehandling och avsaknad av motivering, på grund av att det gjordes oriktiga bedömningar vid jämförelsen mellan MRI:s uppförande under perioden september 1996–maj 1997 och dess uppförande under perioden maj 1997–maj 2000. Som femte delgrund har det gjorts gällande att preskription borde ha inträtt vad gäller de individuella och separata överträdelser som eventuellt begicks under perioden 1996–2000. Den sjätte delgrunden avser att användningen av de handlingar som MRI ingav inom ramen för programmet för förmånlig behandling för att styrka förekomsten av en överträdelse under perioden den 3 september 1996–13 maj 1997 strider mot meddelandet om samarbete och åsidosätter sökandens berättigade förväntningar.

41      Den tredje grunden består av fem delar. Som första delgrund har det gjorts gällande att kommissionen gjorde en oriktig bedömning av överträdelsens allvar och åsidosatte principen om likabehandling. Den andra delgrunden avser ett fel vid beräkningen av böterna med hänsyn till överträdelsens varaktighet och åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar. Som tredje delgrund har det gjorts gällande att kommissionen felaktigt tillämpade en höjning av böterna i avskräckande syfte samt åsidosatte motiveringsskyldigheten och principen om likabehandling. Den fjärde delgrunden avser att kommissionen felaktigt ansåg att det inte förelåg några förmildrande omständigheter och åsidosatte motiveringsskyldigheten. Som femte delgrund har det gjorts gällande att nedsättningen av böterna med anledning av samarbetet inom ramen för programmet för förmånlig behandling var otillräcklig.

42      Den första grunden och den andra grundens sex delar ska prövas tillsammans.

B –  Den första grunden, avseende en felaktig kvalificering av överträdelsen och åsidosättande av artikel 153 EG, och den andra grunden, avseende uppenbart oriktiga bedömningar vid fastställandet av överträdelsens varaktighet, åsidosättande av artiklarna 81 EG och 253 EG samt artikel 2 i förordning nr 1/2003

1.     Det angripna beslutet

43      Vad beträffar den första grunden, framgår det av skäl 412 i det angripna beslutet att kommissionen fann att MRI hade avbrutit sitt deltagande i kartellen mellan den 1 augusti 1992 och den 3 september 1996, att preskription kunde föreligga vad gäller överträdelseperioden den 1 april 1986–1 augusti 1992 och att kommissionen följaktligen beslutade att inte ålägga bolaget böter för denna period. Det framgår dessutom av artikel 1 i det angripna beslutet att kommissionen ansåg att en fortlöpande överträdelse hade begåtts mellan den 1 april 1986 och den 2 maj 2007 och att MRI hade deltagit i denna överträdelse från den 1 april 1986 till den 1 augusti 1992 och från den 3 september 1996 till den 2 maj 2007. Vidare framgår det av skälen 187, 201–208 och 446–448 i det angripna beslutet att den överträdelseperiod som kommissionen beaktade vid beräkningen av böterna löper från den 3 september 1996 till den 13 maj 1997 och från den 9 maj 2000 till den 2 maj 2007. Perioden den 13 maj 1997–9 maj 2000 betraktades, med avseende på sökanden, som en period under vilken kartellens verksamhet var begränsad och det var inte motiverat att ålägga böter för denna period.

44      Vad beträffar den andra grunden, framgår det av skälen 141–147 i det angripna beslutet att kommissionen, med stöd av olika handlingar, däribland vissa interna skrivelser som MRI ingav i samband med sin ansökan om förmånlig behandling (skälen 143–145 i det angripna beslutet), fann att MRI hade aktivt anslutit sig till kartellen från och med den 3 september 1996.

45      I skälen 148–187 i det angripna beslutet anges dessutom den bevisning, däribland flera handlingar som MRI ingav i samband med sin ansökan om förmånlig behandling, som kommissionen stödde sig på för att konstatera att kartellen, mellan den 13 maj 1997 och maj 1999, hade haft en period med begränsad verksamhet, under vilken det förekom kontakter som sökanden deltog i och som särskilt syftade till att åter väcka liv i kartellen och förhandla om de olika kartellmedlemmarnas villkor för deltagande. Kommissionen ansåg dock, med hänsyn till kartellmedlemmarnas begränsade verksamhet, att de inte skulle åläggas några böter för denna period, vilken i MRI:s fall förlängdes till den 9 maj 2000 (skäl 447 i det angripna beslutet).

46      I skälen 289–307 i det angripna beslutet anges vidare varför kommissionen ansåg att det rörde sig om en fortlöpande överträdelse eller, i vart fall, en upprepad överträdelse, trots att den funnit att kartellen inte hade varit så aktiv mellan den 13 maj 1997 och maj 1999 och att det saknades anledning att ålägga böter för denna period.

47      I skälen 480–488 i det angripna beslutet anges slutligen varför kommissionen beviljade MRI en nedsättning av böterna med 30 procent enligt meddelandet om samarbete, men underkände MRI:s argument om att den bevisning som det hade ingett till kommissionen avseende perioden 1996–1997 inte skulle användas mot bolaget enligt punkt 26 i nämnda meddelande.

2.     Parternas argument

a)     Den första grunden

48      Sökanden anser att eftersom kommissionen medgav, för det första, att sökanden drog sig ur kartellen mellan den 1 augusti 1992 och den 3 september 1996, för det andra, att det var fråga om ett verkligt avbrott och inte ett tillfälligt uppehåll i dess deltagande i kartellen, i den mening som det i rättspraxis görs åtskillnad mellan dessa två begrepp (skälen 129, 130 och 402 i det angripna beslutet), och, för det tredje, att sökanden följaktligen skulle få dra fördel av preskriptionsreglerna för perioden före år 1992 (skäl 412 i det angripna beslutet), skulle denna period följaktligen inte beaktas vid beräkningen av böterna. Kommissionen kunde inte samtidigt besluta att sökanden hade deltagit i en komplex och fortlöpande överträdelse från den 1 april 1986 till den 2 maj 2007, vilket skulle strida mot artikel 25.2 i förordning nr 1/2003. Perioden efter det att sökanden återupptog sitt deltagande i kartellen ska således inte anses utgöra en ny överträdelse som är skild från den föregående.

49      Sökanden har vidare bestritt att kommissionen ”skönsmässigt” beslutade att preskription hade inträtt i sökandens fall, vilket kommissionen har gjort gällande (skäl 412 i det angripna beslutet).

50      Enligt sökanden framstår en sådan motivering dessutom som motstridig och bristfällig.

51      Sökanden anser även att dess situation inte kan jämföras med de andra kartellmedlemmarnas situation, med hänsyn till detta avbrott i dess deltagande i kartellen.

52      Kommissionen har bestritt dessa påståenden och hävdat att den inte var skyldig att slå fast att preskription hade inträtt och att den följaktligen nöjde sig med att ange att preskription kunde föreligga.

b)     Den andra grunden

 Den första delgrunden

53      Sökanden har hävdat att kommissionen, för att slå fast att sökanden deltog under perioden 1996–2000, stödde sig på vissa handlingar som påstås visa de kontakter som ägde rum mellan sökanden och dess konkurrenter och som påstås tyda på att ”[sökanden] i slutet av år 1996 återigen samordnade vissa anbud avseende lastslangar med kartellmedlemmarna” (skäl 141 i det angripna beslutet) och att sökanden, under denna period, ”drog fördel av uttömmande marknadsinformation som utbyttes för att övervaka avtalen om fördelning av marknaderna bland kartellmedlemmarna” (skäl 147 i det angripna beslutet).

54      Enligt sökanden kan dock de bevis som kommissionen stödde sig på [sekretessbelagt] inte leda till en sådan slutsats och sökanden har ifrågasatt kommissionens läsning och tolkning av dessa bevis, om det antas att kommissionen får stödja sig på de uppgifter som sökanden själv har lagt fram i samband med den förmånliga behandlingen för att slå fast att sökanden var inblandad i kartellen vad gäller perioden den 3 september 1996–13 maj 1997, den period som beaktades vid beräkningen av de böter som sökanden ålades.

55      Kommissionen har bestritt dessa påståenden och angett att sökanden i sina inlagor flera gånger har medgett att bolaget hade många förbjudna kontakter med sina konkurrenter under åren 1997–2000, även om bolaget har försökt att förringa kontakternas omfattning och betydelse.

 Den andra delgrunden

56      Sökanden har gjort gällande att de bevis som kommissionen lade fram inte är tillräckliga för att styrka att sökanden på nytt deltog i en gemensam plan under den aktuella perioden. Enligt sökanden ankom det på kommissionen att bevisa att bolaget hade deltagit i en ny överträdelse, eftersom det helt hade lämnat kartellen år 1992 och överträdelsen för perioden som föregick år 1992 var preskriberad. Kommissionen kunde således inte nöja sig med indicier på grundval av vilka den presumerade att sökandens deltagande fortsatte. Det var dock vad kommissionen gjorde, genom att felaktigt stödja sig på teorin att det rörde sig om en fortlöpande överträdelse sedan år 1986.

57      Vidare anser sökanden att de indicier som kommissionen samlade in visar att sökanden uttryckligen nekade att godta de övriga kartelldeltagarnas förslag till samarbete.

58      Kommissionen har bestritt dessa påståenden.

 Den tredje delgrunden

59      För det första har sökanden bestritt att den underlät att ge en annan rimlig förklaring till de bevis som kommissionen lade fram än förklaringen att den deltog i avtalet om otillåten samverkan (skäl 142 i det angripna beslutet). Sökanden har vidare invänt mot kommissionens påstående att överträdelsen går att utläsa utifrån enbart presumtioner, eftersom informationsutbyten och otillåtna kontakter med konkurrenterna har styrkts, med följden att det därefter ankommer på företaget att lägga fram en annan rimlig förklaring (skäl 262 i det angripna beslutet).

60      Sökanden anser nämligen att den gav en annan förklaring, som inte bara var rimlig utan även stöddes av olika bevis – den första muntliga utsagan av [sekretessbelagt] – vilken ger stöd för att sökanden inte hade deltagit i kartellen mellan den 3 september 1986 och den 9 maj 2000 och att den återinträdde i kartellen först vid detta datum.

61      Sökanden har i det avseendet gjort gällande att de handlingar som kommissionen omnämnde i det angripna beslutet visar att de kontakter som ägde rum i själva verket var resultatet av de andra företagens ansträngningar för att försöka övertala sökanden att delta i kartellen och vittnar om en av dess chefers strategi, vilken bestod i att ”fingera en obestämd villighet att samarbeta med konkurrenterna”, för att inte driva dem till att vidta samordnade bojkottåtgärder som skulle ha kunnat visa sig vara skadliga för sökanden, som de åtgärder som vidtogs av Dunlop och Bridgestone, samtidigt som sökanden fortsatte att verka på marknaden på ett självständigt eller rent av offensivt sätt i förhållande till konkurrensen.

62      För det andra har sökanden hävdat att kommissionen felaktigt bortsåg från flera handlingar som stöder denna förklaring och att den förnekade bevisvärdet av dessa.

63      Sökanden anser i det avseendet att kommissionen visserligen har medgett att de aktuella handlingarna ”bekräftar ... [att sökanden] inte ingick i klubbens formella struktur före detta datum [den 9 maj 2000]”, men den har likväl hävdat att de ”inte motsäger slutsatsen ... att [sökanden] fortsatte att ha några slags otillåtna kontakter med de andra kartellmedlemmarna och underrättades av dem om det pågående samarbetet” och att dessa kontakter avsåg ”ett samarbete på marknaden för lastslangar”, vilket fick kommissionen att dra slutsatsen att sökanden även hade ingått i kartellen mellan år 1997 och den 9 maj 2000 (skälen 146, 209 och 210 i det angripna beslutet).

64      Sökanden anser att kommissionen således tycks stödja sig på rättspraxis enligt vilken den omständigheten att var och en av kartellmedlemmarna har spelat sin egen specifika roll, genom att uppträda på ett sätt som innefattar endast vissa av överträdelsens beståndsdelar, inte utesluter att vart och ett av företagen har ansvar för hela överträdelsen, inbegripet de åtgärder som vidtagits av andra deltagare (skälen 284–288 i det angripna beslutet).

65      Sökanden anser dock att denna rättspraxis inte är tillämplig i förevarande fall, eftersom den avser bevisning för deltagande i en kartell av företag, vilkas närvaro vid möten som syftar till ingåendet av konkurrensbegränsande avtal har styrkts och vilka inte har gett uttryck för någon oenighet gentemot den aktuella kartellen.

66      Det är nämligen utrett att sökanden lämnade kartellen år 1992 och de kontakter som skedde mellan åren 1996–2000 ska följaktligen bedömas med hänsyn till deras möjligheter att styrka att bolaget på nytt anslöt sig till en gemensam plan.

67      Kommissionen kan därför inte nöja sig med enbart presumtioner.

68      Vidare har sökanden anfört att det följer av rättspraxis att det, för att styrka att sökanden hade anslutit sig till den gemensamma plan som de andra kartellmedlemmarna följde, inte räcker att kommissionen bevisar att sökanden hade kännedom om kartellen eller att den eftersträvade det allmänna målet att begränsa konkurrensen på marknaden för lastslangar – vilket sökanden i alla händelser har bestritt – utan det måste även styrkas att sökandens beteende hade ett ”nära samband” med förverkligandet av ”samtliga de konkurrensbegränsande verkningar som eftersträvades av de ansvariga inom ramen för en samlad plan med ett enda syfte”. Sökanden anser att de handlingar som kommissionen har stött sig på i själva verket visar att sökanden inte bara saknade avsikt att ansluta sig till den gemensamma plan som de andra tillverkarna följde, utan att sökanden till och med föredrog att agera på motsatt sätt, samtidigt som den, begripligt nog, försökte att undvika repressalier från sina konkurrenter, eftersom konkurrenterna kunde agera på ett samordnat sätt för att utesluta sökanden från marknaden eller orsaka bolaget allvarlig skada.

69      Sökanden anser även att kommissionen, i strid med domstolens praxis, inte beaktade det faktum att kartellmedlemmarnas kännedom om huruvida det aktuella företaget tillhör eller står utanför kartellen är avgörande vid bedömningen av huruvida ett företag faktiskt deltar i kartellen. Sökanden anser sig ha visat att den, i sina kontakter med konkurrenterna vilka skedde på deras initiativ, alltid hade uttryckligen tillbakavisat alla förslag till samarbete, förutom i hypotetiska termer och för framtiden, och att konkurrenterna själva hade klart intryck av att sökanden faktiskt stod utanför deras samlade plan.

70      Sökanden har slutligen bestritt att de bevis som den har åberopat har ett lägre bevisvärde än kommissionens bevis. Sökanden anser att den distinktion som kommissionen har gjort mellan klubbens formella struktur och ett deltagande utanför denna struktur är felaktig, eftersom en sådan distinktion inte förelåg för de medlemmar av klubben som endast kände till den formella strukturen. Enligt sökanden är det just av det skälet som de andra medlemmarna av klubben ansåg att sökanden stod utanför denna.

71      Kommissionen har bestritt dessa påståenden.

 Den fjärde delgrunden

72      Sökanden har anfört att kommissionen ansåg, beträffande perioden den 13 maj 1997–9 maj 2000, att det inte fanns anledning att ålägga sökanden några sanktioner, med hänsyn till att kartellen var mindre allvarlig och av lägre intensitet. Kommissionen ålade således sökanden sanktioner endast för perioden 1996–1997. Enligt sökanden ändrades dock inte dess uppträdande under åren 1996–2000, vilket den anser framgår av de handlingar som den tidigare har åberopat i samband med den andra grunden, eftersom bevisen för perioden september 1996–maj 1997 inte var mer övertygande än dem som avsåg perioden maj 1997–juni 1999. Några sanktioner borde således inte ha ålagts för perioden september 1996–maj 1997.

73      Sökanden anser även att inkonsekvensen i kommissionens resonemang och slutsatser framgår av det faktum att sökanden, till skillnad från de andra företagen, inte ålades några sanktioner för perioden juni 1999–maj 2000, eftersom dess deltagande i kartellen inte ansågs som allvarligt, medan de andra företagen ålades sanktioner för denna period.

74      Kommissionen har bestritt dessa påståenden.

 Den femte delgrunden

75      För det första har sökanden hävdat att oavsett huruvida kartellen kvalificeras som avtal eller som samordnat förfarande, ägde de begränsade kontakterna och informationsutbytena mellan sökanden och dess konkurrenter under perioden 1996–2000 rum utanför den kartellmekanism som de andra företagen deltog i.

76      Sökanden anser att även om dessa beteenden kunde utgöra en överträdelse av artikel 81 EG, skiljer de sig till sin art och sitt allvar från deltagandet i kartellen, eftersom de inte har samband med kartellens enda syfte. Kommissionen har för övrigt inte visat motsatsen.

77      Dessa beteenden ska således på sin höjd betraktas som separata och skilda episoder av överträdelser av artikel 81 EG, och ska bedömas skilt från såväl den överträdelse som sökanden begick under åren 1986–1992 som dess nya anslutning till kartellen från och med år 2000.

78      Enligt sökanden följer härav att dessa överträdelser, om de antas vara styrkta, fullbordades i samma ögonblick som de begicks, eftersom de inte ingår i en enda fortlöpande eller upprepad överträdelse. Eftersom mer än fem år förflöt, för varje överträdelse, mellan den tidpunkt då de begicks och den tidpunkt då kommissionen beivrade dessa, var de under alla omständigheter preskriberade enligt artikel 25.1 b i förordning nr 1/2003.

79      För det andra har sökanden gjort gällande att med hänsyn till att avbrottet mellan de handlingar som begicks fram till år 1992 och de handlingar som begicks från och med år 2000 varade i åtta år, kan dessa handlingar inte anses ligga tillräckligt nära i tiden för att styrka att kartellen fortsatte oavbrutet.

80      Detsamma gäller för övrigt om avbrottet endast varade i fyra år (åren 1992–1996).

81      För det tredje har sökanden anfört att den under alla omständigheter upphörde att delta i kartellen år 1992 och att det således rör sig om ett avbrott och inte ett tillfälligt uppehåll i dess deltagande, något som för övrigt medgavs av kommissionen, vilken ansåg att handlingarna före år 1992 var preskriberade.

82      För det fjärde följer även härav att kommissionen, eftersom den hade medgett att avbrottet år 1992 kunde medföra preskription, inte kunde lämna denna fråga obesvarad och hävda att avsaknaden av sanktioner för den föregående perioden endast var resultatet av att den hade utövat sin befogenhet att företa skönsmässig bedömning. Följden av detta är att det saknas en motivering, vilken kvalificeringen av överträdelsen är beroende av.

83      För det femte har sökanden slutligen hävdat att kommissionen inte lade fram någon som helst bevisning som visar att sökanden anammade ett av de beteenden som, enligt det angripna beslutet (skäl 300), visar att kartellen fortsatte mellan åren 1996–1997 och 2000.

84      Sökanden har gjort gällande att den inte deltog i något möte med de andra kartellmedlemmarna, att den inte lämnade någon information till samordnaren om kommande upphandlingar, att den inte deltog i diskussioner om förslagen till att utse vinnare med tillämpning av påstådda globala avtal och att sökanden inte ålades några sanktioner för att den inte iakttog de påstådda förhandsöverenskommelserna.

85      Kommissionen har således inte visat att sökanden återinträdde i kartellen, inte ens i begränsad utsträckning, under perioden 1996–2000.

86      Kommissionen har bestritt dessa påståenden.

 Den sjätte delgrunden

87      Sökanden har anfört att samtliga bevis – utom ett, nämligen [sekretessbelagt] – som kommissionen använde för att bevisa sökandens ansvar under perioden den 3 september 1996–13 maj 1997, och därefter för att beräkna de böter som sökanden ålades, hade lämnats av sökanden själv inom ramen för programmet för förmånlig behandling.

88      Sökanden har angett att kommissionen på så sätt förlängde överträdelsens varaktighet markant, vilket medförde en betydande höjning av böterna (skälen 243 och 448 i det angripna beslutet).

89      Sökanden har tillagt att den samarbetade under den administrativa utredningen och ansåg sig ha fog för att anse att detta inte kunde skada den. Resultatet av detta samarbete användes dock, enligt sökanden, av kommissionen för att hålla sökanden ansvarig, trots att kommissionen inte hade några bevis avseende den omtvistade perioden innan sökanden lämnade dessa till kommissionen. Kommissionen åsidosatte därför sökandens berättigade förväntningar.

90      Sökanden har vidare invänt mot kommissionens tolkning att nedsättning av böter och delvis immunitet mot böter inte kan beviljas samtidigt vid tillämpningen av meddelandet om samarbete.

91      Enligt kommissionen avser sökandens argument i själva verket beräkningen av böterna och inte konstaterandet att det förelåg en överträdelse.

92      Vidare har kommissionen gjort gällande att de handlingar som lämnats inom ramen för meddelandet om samarbete alltid får användas av kommissionen för att konstatera en överträdelse.

93      Kommissionen har hävdat att sökanden belönades för sitt samarbete genom en nedsättning av böterna med 30 procent, vilket i absoluta tal är klart högre än den nedsättning som följer vid eventuell partiell immunitet. Enligt systemet i meddelandet om samarbete kan inte dessa två fördelar beviljas samtidigt.

94      Kommissionen har vidare angett att det i punkt 26 i meddelandet om samarbete endast föreskrivs att med avseende på det första företag som kan beviljas en nedsättning av böterna ska ”övertygande bevis” (i den mening som avses i punkt 25 i nämnda meddelande, det vill säga bevis som inte behöver bekräftas om de ifrågasätts) för att ”fastställa nya sakförhållanden som ökar överträdelsens allvar eller varaktighet” inte användas för att fastställa de böter som ska åläggas detta företag.

95      De bevis som sökanden lade fram var visserligen viktiga för att bekräfta de bevis som erhölls i den ansökan om immunitet som ingavs av [sekretessbelagt] och vid de kontroller på plats som utfördes den 2 maj 2007, men enligt kommissionen räcker inte detta för att uppfylla villkoren i punkt 26 i meddelandet om samarbete. Enligt denna punkt krävs det att bevisen gör det möjligt ”att fastställa nya sakförhållanden som ökar överträdelsens allvar eller varaktighet” och – vilket kommissionen har framhållit – överträdelsen i sin helhet, och inte enbart i förhållande till ett eller flera deltagande företag betraktade var för sig.

96      Kommissionen anser att syftet med denna bestämmelse faktiskt är att ge kommissionen möjlighet att bevilja partiell immunitet åt det företag som inger nya uppgifter som kan öka en överträdelses allvar eller varaktighet, vilken kommissionen redan hade kännedom om och avseende vilken den redan hade beviljat ett annat deltagande företag total immunitet. Sådan immunitet kunde däremot inte beviljas ett företag som enbart ökade den kännedom som kommissionen redan hade om en viss period eller en viss aspekt av överträdelsen, även om dess samarbete gör det möjligt att bättre fastställa dess eget deltagande i kartellen.

97      De bevis som sökanden lade fram har dock, enligt kommissionen, inte gjort det möjligt att konstatera att den överträdelse som kommissionen hade kännedom om var allvarligare eller hade en längre varaktighet.

98      Slutligen anser kommissionen att sökanden inte informerade den om nya omständigheter vad beträffar även dess deltagande i kartellen under perioden 1996–1997. [sekretessbelagt] – som bekräftar att de två företagen är överens om att sökanden ska tilldelas en del i en upphandling och som otvetydigt styrker MRI:s medverkan i den otillåtna verksamheten redan från den tidpunkten – hade nämligen uppdagats vid kontrollerna den 2 maj 2007 och kommissionen hade således redan tillgång till denna när MRI ingav ansökan om förmånlig behandling den 4 maj 2007.

99      Kommissionen har därför yrkat att talan inte ska bifallas såvitt avser den andra grundens sjätte del.

3.     Tribunalens bedömning

a)     Redogörelse för principerna avseende bevisbördan

100    Enligt fast rättspraxis rörande bevisbördans fördelning åligger det den part eller myndighet som gör gällande att konkurrensreglerna har åsidosatts att bevisa detta genom att styrka att omständigheter föreligger som utgör rekvisit för en överträdelse. När en överträdelse har konstaterats åligger det företaget som åberopar rätten till ett visst försvar att visa att villkoren för att tillämpa detta försvar är uppfyllda, varvid myndigheten måste tillgripa andra bevismedel (förstainstansrättens dom av den 16 november 2006 i mål T‑120/04, Peróxidos Orgánicos mot kommissionen, REG 2006, s. II‑4441, punkt 50; se även, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 17 december 1998 i mål C‑185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen, REG 1998, s. I‑8417, punkt 58, och av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I‑123, punkt 78). Överträdelsens varaktighet är ett av rekvisiten för begreppet överträdelse enligt artikel 81.1 EG, och bevisbördan för att styrka denna åvilar i första hand kommissionen (förstainstansrättens dom av den 7 juli 1994 i mål T‑43/92, Dunlop Slazenger mot kommissionen, REG 1994, s. II‑441, punkt 79, och domen i det ovannämnda målet Peróxidos Orgánicos mot kommissionen, punkt 51).

101    Fördelningen av bevisbördan kan dock variera, eftersom de faktiska omständigheter som en part åberopar kan vara sådana att motparten tvingas lämna en förklaring eller en motivering, vid äventyr av att bevisbördan kan anses ha uppfyllts (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 100 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 79, och domen i det ovan i punkt 100 nämnda målet Peróxidos Orgánicos mot kommissionen, punkt 53).

102    När det gäller den bevisning som kommissionen kan stödja sig på, är det principen om fri bevisprövning som gäller inom konkurrensrätten (domstolens dom av den 25 januari 2007 i mål C‑407/04 P, Dalmine mot kommissionen, REG 2007, s. I-829, punkt 63, och förstainstansrättens dom av den 8 juli 2004 i de förenade målen T‑67/00, T‑68/00, T‑71/00 och T‑78/00, JFE Engineering m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑2501, punkt 273). Eftersom förbudet mot att delta i konkurrensbegränsande förfaranden och avtal liksom de sanktioner som kan åläggas den som bryter mot detta förbud är väl kända, är det vanligt att den verksamhet som sådana förfaranden och avtal medför bedrivs i hemlighet, att mötena äger rum i lönndom, oftast i tredjeland, och att därtill hörande dokumentation begränsas till ett minimum. Även om kommissionen upptäcker handlingar som uttryckligen bekräftar att aktörer har haft otillåten kontakt med varandra, till exempel mötesprotokoll, är dessa handlingar vanligtvis fragmentariska och spridda, varför det ofta visar sig vara nödvändigt att rekonstruera vissa detaljer med hjälp av slutledning. I de flesta fall måste förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som sammantagna, förutsatt att det saknas en annan hållbar förklaring, kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett (domen i de ovan i punkt 100 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkterna 55–57). Sådana indicier och sammanträffanden kan ge upplysningar inte endast om att det har förekommit konkurrensbegränsande beteenden eller avtal, utan också om hur länge fortgående konkurrensbegränsande beteenden har pågått och om hur länge ett avtal som har ingåtts i strid med konkurrensreglerna har varit tillämpligt (domstolens dom av den 21 september 2006 i mål C‑113/04 P, Technische Unie mot kommissionen, REG 2006, s. I‑8831, punkt 166).

103    Kommissionen måste lägga fram exakt och samstämmig bevisning till stöd för att den påstådda överträdelsen har ägt rum (se förstainstansrättens dom av den 6 juli 2000 i mål T‑62/98, Volkswagen mot kommissionen, REG 2000, s. II‑2707, punkterna 43 och 72 samt där angiven rättspraxis, och av den 25 oktober 2005 i mål T‑38/02, Groupe Danone mot kommissionen, REG 2005, s. II‑4407, punkt 217). Emellertid måste varje del av den bevisning som kommissionen har åberopat inte nödvändigtvis motsvara dessa kriterier med avseende på varje del av överträdelsen. Det räcker att en samlad bedömning av alla de indicier som institutionen har hänvisat till (se ovan punkt 102) motsvarar detta krav (domen i de ovan i punkt 102 nämnda förenade målen JFE Engineering m.fl. mot kommissionen, punkt 180, och domen i det ovannämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 218; se även, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 20 april 1999 i de förenade målen T‑305/94–T‑307/94, T‑313/94–T‑316/94, T‑318/94, T‑325/94, T‑328/94, T‑329/94 och T‑335/94, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, kallade PVC II, REG 1999, s. II‑931, punkterna 768–778, i synnerhet punkt 777). När det gäller en överträdelses varaktighet fordras det enligt rättspraxis att kommissionen, när det saknas bevisning som gör det möjligt att direkt fastställa varaktigheten, åtminstone ska stödja sig på bevisning som hänför sig till omständigheter som ligger tillräckligt nära i tiden för att det rimligen ska kunna antas att överträdelsen har fortgått utan avbrott mellan två exakta tidpunkter (domen i det ovan i punkt 102 nämnda målet Technische Unie mot kommissionen, punkt 169, domen i det ovan i punkt 100 nämnda målet Dunlop Slazenger mot kommissionen, punkt 79, och domen i det ovan i punkt 100 nämnda målet Peróxidos Orgánicos mot kommissionen, punkt 51).

104    När det gäller olika uppgifters bevisvärde ska det understrykas att det enda relevanta kriteriet för att värdera fritt framlagd bevisning utgörs av dess trovärdighet (domen i det ovan i punkt 102 nämnda målet Dalmine mot kommissionen, punkt 63; se förstainstansrättens dom av den 8 juli 2004 i mål T-44/00, Mannesmannröhren-Werke mot kommissionen, REG 2004, s. II-2223, punkt 84 och där angiven rättspraxis, och domen i de ovan i punkt 102 nämnda förenade målen JFE Engineering m.fl. mot kommissionen, punkt 273). Enligt de allmänna reglerna för bevisning beror en handlings trovärdighet och därmed dess bevisvärde på dess ursprung, omständigheterna vid dess upprättande, dess avsedda mottagare och dess innehåll (förstainstansrättens dom av den 15 mars 2000 i de förenade målen T‑25/95, T-26/95, T-30/95–T-32/95, T-34/95–T-39/95, T-42/95–T-46/95, T-48/95, T-50/95–T-65/95, T-68/95–T-71/95, T-87/95, T‑88/95, T-103/95 och T-104/95, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. II-491, punkt 1053; förslaget till avgörande från domaren Vesterdorf, tillförordnad generaladvokat, i mål T-1/89, Rhône-Poulenc mot kommissionen, där förstainstansrätten meddelade dom den 24 oktober 1991, REG 1991, sidorna II-867, II‑869 och II-956). Härvid bör det bland annat tillmätas stor vikt om en handling har upprättats i omedelbar anslutning till de faktiska omständigheterna (förstainstansrättens dom av den 11 mars 1999 i mål T-157/94, Ensidesa mot kommissionen, REG 1999, s. II-707, punkt 312) eller av en person som direkt har bevittnat dessa omständigheter (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 102 nämnda förenade målen JFE Engineering m.fl. mot kommissionen, punkt 207). Handlingar som visar att kontakter har ägt rum mellan flera företag och att dessa verkligen eftersträvade målet att i förväg undanröja osäkerheten om konkurrenternas framtida beteenden räcker för att styrka att ett samordnat förfarande har förelegat (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 16 december 1975 i de förenade målen 40/73–48/73, 50/73, 54/73–56/73, 111/73, 113/73 och 114/73, Suiker Unie m.fl. mot kommissionen, REG 1975, s. 1663, punkterna 175 och 179). Vidare ska uttalanden som går emot den som har avgett dem i regel anses utgöra särskilt trovärdig bevisning (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 102 nämnda förenade målen JFE Engineering m.fl. mot kommissionen, punkterna 207, 211 och 212).

105    Vidare följer det av fast rättspraxis att det räcker att ett företag lämnar uppgifter till sina konkurrenter i avsikt att förbereda ett konkurrensbegränsande avtal för att det ska anses styrkt att det förelegat ett samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 81 EG (förstainstansrättens dom av den 6 april 1995 i mål T-148/89, Tréfilunion mot kommissionen, REG 1995, s. II-1063, punkt 82, och av den 8 juli 2008 i mål T-53/03, BPB mot kommissionen, REG 2008, s. II-1333, punkt 178).

106    Avslutningsvis vill tribunalen erinra om att när talan har väckts enligt artikel 230 EG med yrkande om ogiltigförklaring av ett beslut i vilket kommissionen har konstaterat en överträdelse av konkurrensreglerna och ålagt dem som beslutet riktar sig till att betala böter, åligger det unionsdomstolen att pröva huruvida den bevisning och de andra uppgifter som kommissionen har lagt till grund för sitt beslut räcker för att styrka överträdelsen (domen i de ovan i punkt 102 nämnda förenade målen JFE Engineering m.fl. mot kommissionen, punkterna 174 och 175; se även, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 103 nämnda förenade målen PVC II, punkt 891). Om unionsdomstolen anser att det föreligger tvivel, ska den ge företräde åt den lösning som gynnar dem till vilka beslutet riktade sig. Unionsdomstolen kan således inte fastslå att kommissionen har styrkt att den aktuella överträdelsen har förelegat om denna fråga enligt unionsdomstolen fortfarande är föremål för tvivel (domen i de ovan i punkt 102 nämnda förenade målen JFE Engineering m.fl. mot kommissionen, punkt 177, och domen i det ovan i punkt 103 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 215). I den sistnämnda situationen är det nämligen nödvändigt att beakta den princip om oskuldspresumtion som följer bland annat av artikel 6.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950. Denna princip ingår enligt domstolens praxis bland de grundläggande rättigheter för vilka unionens rättsordning ger skydd, vilket dessutom har bekräftats i ingressen till Europeiska enhetsakten, i artikel 6.2 EU och i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som proklamerades den 7 december 2000 i Nice (EGT C 364, s. 1). Mot bakgrund av de aktuella överträdelsernas art samt de därtill knutna sanktionernas art och omfattning, ska principen om oskuldspresumtion bland annat tillämpas på förfaranden som rör överträdelser av konkurrensreglerna där böter eller viten kan åläggas (domstolens dom av den 8 juli 1999 i mål C‑199/92 P, Hüls mot kommissionen, REG 1999, s. I-4287, punkterna 149 och 150, och i mål C-235/92 P, Montecatini mot kommissionen, REG 1999, s. I-4539, punkterna 175 och 176, samt domen i det ovan i punkt 103 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 216).

107    Vid bedömningen av huruvida en överträdelse har förelegat ska hänsyn tas uteslutande till den bevisning som kommissionen lade fram i det beslut där den konstaterade överträdelsen. Den enda relevanta frågan är således huruvida denna bevisning i materiellt hänseende räcker för att styrka överträdelsen (domen i de ovan i punkt 104 nämnda förenade målen Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, punkt 726).

108    Den motivering som krävs enligt artikel 253 EG ska slutligen vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 253 EG inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området (domstolens dom av den 2 april 1998 i mål C‑367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, REG 1998, s. I‑1719, punkt 63, av den 30 september 2003 i mål C‑301/96, Tyskland mot kommissionen, REG 2003, s. I‑9919, punkt 87, och av den 22 juni 2004 i mål C‑42/01, Portugal mot kommissionen, REG 2004, s. I‑6079, punkt 66).

109    Den rättspraxis som har angetts ovan kan tillämpas analogt på artikel 53 i EES-avtalet och på de beslut som kommissionen antar med stöd av den artikeln.

110    Det är med beaktande av de regler som angetts ovan i punkterna 100–109 som tribunalen ska undersöka huruvida kommissionen, i det angripna beslutet, har lagt fram tillräckligt trovärdiga, exakta och samstämmiga uppgifter till stöd för slutsatsen, inom ramen för en helhetsbedömning och efter prövning av de alternativa förklaringar eller motiveringar som sökanden har gett, att sökanden återinträdde i kartellen från och med den 3 september 1996 och i vilken utsträckning sökanden deltog i överträdelsen mellan detta datum och den 9 maj 2000, eftersom sökanden inte har bestritt att den deltog i överträdelsen under den föregående perioden, åren 1986–1992, eller den efterföljande perioden, den 9 maj 2000–2 maj 2007.

b)     Sökandens deltagande i överträdelsen mellan den 3 september 1996 och den 9 maj 2000

111    Sökandens resonemang förutsätter att det görs åtskillnad mellan följande två perioder: dels perioden den 3 september 1996–13 maj 1997, för vilken sökanden ålades böter och avseende vilken sökanden har ifrågasatt det faktum att kommissionen åberopade bevis gentemot sökanden som den själv hade ingett till kommissionen och som gjorde det möjligt för denna institution att konstatera att överträdelsen fortsatte ända fram till den 13 maj 1997, dels perioden den 13 maj 1997–9 maj 2000 (nedan kallad mellanperioden) för vilken kommissionen inte ålade sökanden några böter och beträffande vilken sökanden har hävdat att de bevis som kommissionen åberopade gentemot sökanden endast visar dess avsikt att låta de andra kartellmedlemmarna tro att den i viss mån var villig att diskutera, men i syfte att lura dem och undvika deras repressalier, och inte dess inblandning i kartellen, även under denna period med begränsad verksamhet.

 Perioden den 3 september 1996–13 maj 1997

112    Tribunalen ska först pröva den andra grundens sjätte del.

113    Det ska nämligen bedömas huruvida sökanden har fog för sitt påstående att kommissionen, med hänsyn till lydelsen i punkt 26 sista stycket i meddelandet om samarbete, inte kunde åberopa bevis gentemot sökanden, för perioden den 3 september 1996–13 maj 1997, som sökanden själv hade ingett till kommissionen i samband med sin ansökan om förmånlig behandling.

–       Räckvidden av punkt 26 i meddelandet om samarbete

114    I artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 föreskrivs att när bötesbeloppet fastställs, ska hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.

115    Det framgår vidare av fast rättspraxis att kommissionen, inom de gränser som föreskrivs i förordning nr 1/2003, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid utövandet av sin befogenhet att ålägga sådana böter (domstolens dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I‑5425, punkt 172, och av den 24 september 2009 i de förenade målen C‑125/07 P, C‑133/07 P, C‑135/07 P och C‑137/07 P, Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. I‑8681, punkt 123). Detta utrymme är dock begränsat. När kommissionen utfärdar riktlinjer för att i enlighet med fördragets bestämmelser ange de kriterier som den har för avsikt att tillämpa inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, begränsar dessa riktlinjer detta utrymme, eftersom kommissionen då är skyldig att följa de riktlinjer som den har ålagt sig (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 17 juni 2010 i mål C‑413/08 P, Lafarge mot kommissionen, REU 2010, s. I‑5361, punkt 95, och förstainstansrättens dom av den 8 oktober 2008 i mål T‑73/04, Carbone-Lorraine mot kommissionen, REG 2008, s. II‑2661, punkt 192 och där angiven rättspraxis). Kommissionen får inte, i ett enskilt fall, avvika från dessa utan att ange skäl som är förenliga med principen om likabehandling eller principen om skydd för berättigade förväntningar (domen i de ovannämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 209).

116    Mot denna bakgrund ska punkterna 23–26 i meddelandet om samarbete beaktas, vilka har följande lydelse:

”23.      Företag som avslöjar sitt deltagande i en misstänkt kartell som påverkar gemenskapen och som inte uppfyller villkoren i avsnitt II ovan kan beviljas nedsättning av böter som annars skulle ha ålagts dem.

24.      För att uppfylla villkoren måste ett företag förse kommissionen med bevis för den misstänkta överträdelsen som har ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan har samlat in. Dessutom måste företaget uppfylla alla de villkor som anges i punkterna 12 a–12 c ovan.

25.      Begreppet ’mervärde’ avser i vilken grad bevismaterialet som sådant eller genom sin detaljrikedom stärker kommissionens möjligheter att bevisa den misstänkta kartellen. I sin bedömning tillmäter kommissionen i allmänhet skriftliga bevis från den period som uppgifterna gäller ett större kvalitativt värde än bevis som framställs senare. Komprometterande bevis som är direkt relevanta för klargörandet av sakförhållandena kommer generellt att kvalitativt värderas högre än bevis som endast indirekt är relevanta. På samma sätt påverkas värdet av de inlämnade bevisen mot andra företag också av i hur stor utsträckning de måste bekräftas med bevis från andra källor. Övertygande bevisning kommer således att tillmätas ett större värde än bevis, till exempel redogörelser, som måste bekräftas om de ifrågasätts.

26.      Kommissionen kommer i de slutliga beslut som fattas i slutet av det administrativa förfarandet att avgöra hur stor nedsättning av böterna ett företag skall beviljas jämfört med de böter som annars skulle ha ålagts.

–        Det första företaget som lämnar bevis med betydande mervärde beviljas en nedsättning på 30–50 %.

...

För att bestämma nivån av [nedsättning] inom dessa kategorier kommer kommissionen att beakta tidpunkten för inlämnandet av bevismaterialet som uppfyller villkoren i punkt 24 och i vilken omfattning det representerar mervärde.

Om den som ansöker om nedsättning av böter är den första som lämnar in övertygande bevis i den mening som avses i punkt 25, vilka kommissionen använder för att fastställa nya sakförhållanden som ökar överträdelsens allvar eller varaktighet, kommer kommissionen inte att beakta sådana nya sakförhållanden när den fastställer böter som skall åläggas det företag som lämnade in bevisen.”

117    Med andra ord måste flera villkor vara uppfyllda för att ett företag ska kunna dra fördel av bestämmelserna i punkt 26 i meddelandet om samarbete: företaget ska lägga fram övertygande bevis i den mening som avses i punkt 25 i meddelandet om samarbete, vilket betyder att de ska ha ett betydande mervärde och inte behöva bekräftas. Dessa bevis ska göra det möjligt att fastställa nya sakförhållanden utöver dem som kommissionen kan fastställa, vilka ökar antingen överträdelsens allvar eller dess varaktighet.

118    När dessa villkor är uppfyllda kommer kommissionen inte att beakta sådana nya sakförhållanden när den fastställer de böter – vilka beror på överträdelsens allvar och varaktighet, i enlighet med artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 – som ska åläggas det företag som har gjort det möjligt att fastställa dessa sakförhållanden genom de bevis som det har ingett till kommissionen, såsom anges i punkt 26 sista stycket i meddelandet om samarbete.

119    Det framgår följaktligen av den sista delen av meningen i punkt 26 sista stycket i meddelandet om samarbete att kommissionen inte kommer att stödja sig på dessa bevis för att fastställa hur allvarlig den överträdelse som begåtts av den som ansöker om förmånlig behandling är eller hur länge den har pågått, om vederbörande uppfyller villkoren i punkt 26 i nämnda meddelande. Samtidigt kan den som ansöker om förmånlig behandling dessutom beviljas den nedsättning som föreskrivs i detta meddelande för den återstående delen av den överträdelseperiod som vederbörande hålls ansvarig för.

120    Det förhållandet att skyddsmekanismen för den som ansöker om förmånlig behandling föreskrivs i punkt 26, vilken rör nedsättning av böter, bekräftar att de två åtgärderna kan tillämpas samtidigt av kommissionen, i motsats till vad denna institution har gjort gällande.

121    Den procentuella nedsättningen av böterna ska således stå i proportion till mervärdet av de bevis som har ingetts av den som ansöker om förmånlig behandling. Punkt 26 sista stycket har dessutom till syfte att undvika att ett företag åläggs sanktioner enbart på grundval av det bevismaterial som företaget självt har ingett till kommissionen.

122    Kommissionens resonemang kan således inte godtas på den punkten.

–       Fastställandet i förevarande fall av nya sakförhållanden som ökar antingen överträdelsens allvar eller varaktighet

123    Tribunalen ska därefter pröva kommissionens invändning om att det bevismaterial som sökanden ingav inte gjorde det möjligt för kommissionen att fastställa nya sakförhållanden, vilket utgör ett av villkoren för att tillämpa punkt 26 sista stycket i meddelandet om samarbete.

124    I meddelandet om samarbete omnämns ”nya sakförhållanden”, vilka kan öka överträdelsens varaktighet eller allvar.

125    För att styrka kartellens verksamhet mellan september 1996 och maj 1997, stödde sig kommissionen i förevarande fall huvudsakligen på följande:

–        [sekretessbelagt] (skäl 142 i det angripna beslutet).

–        [sekretessbelagt] (skälen 143–145 i det angripna beslutet).

–        ”Fyra exempel på kontakter med andra kartellmedlemmar mellan maj 1995 och mars 1996 och mellan september 1996 och januari 1997, vilka sparades på disketter som hittades i W.:s lokaler ...” (skäl 139 i det angripna beslutet). Kommissionen har dock angett i fotnot 216 i det angripna beslutet att ”trots att det av mapparna på dessa disketter framgår att det finns många andra filer med liknande namn avseende denna period, vilket tyder på att de innehåller andra telefax som skickats mellan kartellmedlemmarna, kommer kommissionen inte att använda innehållet i dessa filer som bevismaterial, eftersom de inte ingick i den fil som kommissionen hade tillgång till”.

–        Bridgestones svar på meddelandet om invändningar (”Bridgestone hävdade att kartellen som bildades år 1986 hade upphört att existera på våren 1997”) (skäl 291 i det angripna beslutet).

–        DOM:s svar på samma meddelande om invändningar (”DOM hävdade att det klart [hade] visats att kartellen hade upphört med sin verksamhet under perioden från mars 1997 fram till år 1999”) (skäl 292 i det angripna beslutet).

–        Den verksamhetshistorik som upprättades av W. (”3/97: allt samarbete upphör”) (skäl 157 i det angripna beslutet).

–        Uttalandena av [sekretessbelagt] (”klubben för lastslangar upplöstes nästan år 1998”) (skäl 151 i det angripna beslutet).

–        Svar på begäran om upplysningar som lämnades av P. den 29 juni 2007 och av Trelleborg den 15 juni 2007 samt handlingar som hittades hos Trelleborg och hos Dunlop (punkt 163 i svaromålet).

–        Slutligen tabellerna från W. avseende perioden november 1996–december 1997 samt åren 1998 och 1999 (skäl 165 i det angripna beslutet).

126    Kommissionen hade således visserligen en rad indicier, men den hade emellertid endast tillgång till ett enda samtida skriftligt bevis, nämligen [sekretessbelagt] och tabellerna från W. – vilka kommissionen har medgett att den inte kan datera med precision – samt uttalandena av de olika kartellmedlemmarna, om man därifrån undantar det bevismaterial som MRI ingav i samband med sin ansökan om förmånlig behandling.

127    Tribunalen ska följaktligen undersöka huruvida de indicier som kommissionen beaktade i det angripna beslutet för att dra slutsatsen att kartellen fortsatte att vara fullt verksam mellan den 3 september 1996 och den 13 maj 1997, vilka skiljer sig från det bevismaterial som MRI ingav i samband med sin ansökan om förmånlig behandling, i sig räcker för att kunna dra en sådan slutsats.

128    Först ska [sekretessbelagt] som skickades till DOM beaktas (skäl 142 i det angripna beslutet).

129    Texten i den omtvistade [sekretessbelagt] har följande lydelse:

”Jag anser att vi har en unik möjlighet att återställa en bättre prisnivå i år. Enligt vad jag har förstått är Sumed nu redo för en betydande prishöjning.

Jag instämmer i ert förslag att låta C få en betydande del av detta kontrakt och jag föreslår följande siffror, där tvåan efter vinnaren ligger på PL x 0,65. Vi bör försöka med det.

Vänligen bekräfta att samtliga medlemmar är överens. Om så inte är fallet, vänligen skicka förslag så snart som möjligt.”

130    Denna text åtföljs av en tabell där de olika delarna (eller andelarna) av ”Sumed”-kontraktet har delats upp på följande sätt mellan olika ”vinnare” (champions) som utsetts bland de sex företag som var medlemmar i kartellen:

ITEM	Qty		Designation						PL			A 1			A 2				C			B 1			B 2				B 3
1	2		FOB 24" 35’						80,900			52,640			53,920				53,210			54,860			Champion				54,155
2	3		FOB 20" 35’						63,420			42,380			41,220				41,900			43,280			Champion				41,468
3	12		FF 24" 35’						73,590			50,290			49,300				50,150			47,830			Champion				48,116
4	36		FF 20" 35’						50,370			33,720			34,380				Champion			34,150			32,600				32,740
5	34		FF 16" 35’						45,170			29,860			Champion				29,360			30,440			30,830				30,793
6	1		Red 24/20" 35’						67,790			46,270			46,190				44,130			44,060			Champion				44,222
7	3		Red 20/16" 35’						47,230			32,355			32,910				30,700			30,950			Champion				30,735
8	3		TRH 16" 35’						55,180			36,830			Champion				35,870			36,090			37,660				35,982

131    Referenserna A 1, A 2, B 1, B 2, B 3 och C är de gängse kodnamnen för de olika kartellmedlemmarna (skäl 114 i det angripna beslutet). Enligt dessa kodnamn är Bridgestone A 1, Yokohama Rubber A 2, DOM B 1, Trelleborg B 2, Parker ITR B 3 och MRI C.

132    Denna tabell visar inte bara att en ”vinnare” har utsetts för varje del eller för varje andel av kontraktet, utan även att det pris som ”tvåan” erbjuder, vilket i tabellen anges med fetstil, kursiv stil och understrykning, samt de priser som erbjuds av de andra deltagarna också har beaktats.

133    Den viktiga roll som ”tvåan” spelade vid manipulationen av anbudet kan också utläsas av texten i telefaxet, där det anges att ”jag föreslår följande siffror, där tvåan efter vinnaren ligger på PL x 0,65”.

134    Det kan även konstateras att det pris som anges för varje del vad beträffar tvåan alltid överensstämmer med denna beräkning: priset PL x 0,65. Det finns bara ett undantag vad gäller ”item 5”, där tvåans pris enligt denna beräkning borde ha varit 29 360 (kolumn C, det vill säga MRI) och inte 29 860. Det rör sig dock med all sannolikhet om ett sakfel, då den som upprättade tabellen antagligen av misstag har använt fetstil och strukit under 29 860.

135    ”Tvåans” viktiga roll bekräftas även av sökanden i dess svar på de skriftliga frågor som tribunalen ställde till den. Sökanden har nämligen angett att ”kartellens välkända regel bestod just i att fastställa priset för ’den andra anbudsgivaren med lägst anbud’, medan detaljerna i vinnarens anbud ... fastställdes av denne efter eget skön”.

136    Det framgår således av tabellen att sökanden är den vinnare som utsågs för ett anbud – vilket inte skulle ha kunnat ske utan att sökanden deltog i diskussionerna eller att den var underrättad, såsom sökanden själv har hävdat – men även att sökanden utsågs till att komma tvåa vid två tillfällen, eller rent av tre, om man beaktar felet avseende ”item 5”.

137    För att den manipulation av anbudet som anges i denna tabell skulle fungera, krävdes det med nödvändighet att varje bolag tog på sig den roll som det hade tilldelats, i synnerhet tvåan, eftersom vinnaren i annat fall aldrig skulle ha varit säker på att den skulle få kontraktet.

138    Härav följer att det inte är sannolikt att den minutiösa och detaljerade iscensättningen av anbudsförfarandet avseende ”Sumed” som anges i denna tabell hade kunnat fungera utan sökandens aktiva och frivilliga deltagande och att sökandens planerade roll som ”tvåa” hade tilldelats den av de andra kartellmedlemmarna utan att sökanden var helt delaktig i kartellens verksamhet sedan september 1996.

139    Härav följer att även om denna handling härrör från tredje man, styrker den att MRI deltog i diskussionerna rörande ”Sumed”-kontraktet.

140    Följaktligen kan tribunalen inte godta sökandens argument om att den inte alls kände till denna handling och den diskussion som det redogörs för däri.

141    Det framgår vidare av den tabell som upprättades av W. (bilaga 10 till ansökan, rad 87), avseende de marknader som faktiskt delades upp mellan kartellmedlemmarna, att tre företag sinsemellan delade upp ett kontrakt avseende ”Sumed” som tilldelades i november 1996, det vill säga lite drygt två månader efter förslaget till samordning som skickades av [sekretessbelagt]. Det rör sig i detta fall om Yokohama Rubber (betecknat som Japan C0.2), Trelleborg (betecknat som European C0.2) och MRI (betecknat som European C0.4).

142    Det rör sig om de tre företag mellan vilka delarna i kontraktet avseende ”Sumed” hade delats upp i den tabell som finns i bilagan till Trelleborgs telefax.

143    Som sökanden har anfört ska det visserligen konstateras att tabellen från W. innehåller kommentaren ”uppskattningar” (estimates) med avseende på ”Sumed”-kontraktet, men de tre företag som tilldelades delarna motsvarar likväl den fördelning som föreslogs i Trelleborgs telefax, och för två av företagen som tilldelades delarna motsvarar beloppen värdet på delarna multiplicerat med vinnarens pris per enhet, såsom de framgår av samma telefax.

144    Tribunalen anser att det under dessa omständigheter inte kan vara fråga om rena tillfälligheter eller gissningar rörande MRI, vilket bolaget självt har gjort gällande.

145    Vidare anser tribunalen att eftersom tabellen från W. återspeglar resultaten av samordningen av anbudsförfarandet avseende ”Sumed”, såsom den framgår av Trelleborgs telefax, har bevisvärdet av detta bevismaterial därigenom stärkts.

146    Tabellerna från W. innehåller flersidiga redogörelser för resultaten av de olika samordnade anbudsförfaranden som ägde rum mellan kartellens olika medlemmar mellan år 1996 och slutet av år 1997.

147    Härav följer att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den stödde sig på denna tabell inte bara för att slå fast att MRI återinträdde i kartellen från och med den 3 september 1996 och deltog fullt ut fram till den 13 maj 1997, utan även för att mer allmänt bekräfta de uppgifter – i synnerhet de olika uttalanden som kommissionen hade inhämtat (se ovan punkt 125) – som kommissionen hade tillgång till beträffande att de andra kartellmedlemmarna fortsatte med kartellen fram till och med detta datum.

148    De handlingar som MRI ingav var således inte nödvändiga för att kommissionen skulle kunna dra en sådan slutsats.

149    Härav följer att de bevis som MRI ingav till kommissionen avseende perioden den 3 september 1996–13 maj 1997 inte gjorde det möjligt för kommissionen att konstatera att överträdelsen hade en längre varaktighet eller var allvarligare.

150    Sökanden saknar följaktligen fog för att göra gällande att den kan dra fördel av punkt 26 sista stycket i meddelandet om samarbete.

151    Härav följer även att dessa bevis fick användas av kommissionen gentemot sökanden.

152    Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den andra grundens sjätte del.

153    För övrigt bekräftar vissa av dessa bevis utan tvekan MRI:s inblandning i samordningen av vissa anbud.

154    I [sekretessbelagt] angav således F. följande:

”[J]ag tackade nej till detta anbud, eftersom det ändrade det ursprungliga upplägg som Dunlop hade gett mig och även på grund av att vi, i samband med det första anbudsförfarandet, endast hade fått 18 längder i stället för de planerade 36 på grund av Sumeds budgetbegränsningar. Vi är säkra på att Kléber har problem med de 24" i Sumed och det är av det skälet som de endast har fått 4 längder i stället för de 12 som angetts i ett tidigare anbudsförfarande.”

155    I den tabell som finns i bilagan till Trelleborgs telefax (se ovan punkt 130) anges MRI som vinnare för en del som avser 36 längder av FF 20" och ”Kléber” – det vill säga Trelleborg – för fem delar, däribland en del som avser 12 längder av FF 24".

156    F.:s hänvisningar till ett tidigare ”Sumed”-kontrakt överensstämmer således helt med den tabell som finns i bilagan till [sekretessbelagt] (se ovan punkt 130), vilket inte kan vara en ren tillfällighet.

157    Preciseringarna i detta meddelande gör det dessutom möjligt att förstå kommentaren ”uppskattningar” som W. förde in i sin tabell rörande anbudsförfarandet avseende ”Sumed” som var föremål för [sekretessbelagt] som anger att MRI slutligen erhöll en mindre del än vad som ursprungligen planerades.

158    Tribunalen kan således i övrigt inte godta sökandens resonemang om att den i dag inte längre kan avgöra huruvida ”Sumed”-kontraktet som det är fråga om i denna [sekretessbelagt] motsvarar det som omnämns i [sekretessbelagt].

159    I den mån det behövs (se ovan punkt 147), är det således bekräftat att sökanden deltog i överträdelsen från den 3 september 1996 till den 13 maj 1997.

 Mellanperioden

160    Det följer av fast rättspraxis att begreppet samordnat förfarande avser en form av samordning mellan företag som, utan att det har lett fram till att ett egentligt avtal har ingåtts, medvetet ersätter den fria konkurrensens risker med ett praktiskt inbördes samarbete (domstolens dom av den 8 juli 1999 i mål C‑49/92 P, kommissionen mot Anic Partecipazioni, REG 1999, s. I‑4125, punkt 115, och domen i det ovan i punkt 106 nämnda målet Hüls mot kommissionen, punkt 158).

161    Artikel 81.1 EG utgör härvid hinder mot att det förekommer direkta eller indirekta kontakter mellan ekonomiska aktörer som är ägnade antingen att påverka en faktisk eller potentiell konkurrents beteende på marknaden eller att för en sådan konkurrent avslöja det beteende som den berörda ekonomiska aktören har beslutat eller överväger att själv tillämpa på marknaden, när dessa kontakter har till syfte eller resultat att begränsa konkurrensen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 160 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkterna 116 och 117).

162    Det räcker att ett företag lämnar uppgifter till sina konkurrenter i avsikt att förbereda ett konkurrensbegränsande avtal för att det ska anses styrkt att det förelegat ett samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 81 EG (domarna i de ovan i punkt 105 nämnda målen Tréfilunion mot kommissionen, punkt 82, och BPB mot kommissionen, punkt 178).

163    Enligt fast rättspraxis omfattar begreppen avtal och samordnat förfarande, i den mening som avses i artikel 81.1 EG, olika former av samförstånd som är av samma art men som skiljer sig åt vad avser intensitet och de former som de kommer till uttryck i (domen i det ovan i punkt 160 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkterna 131 och 132, och förstainstansrättens dom av den 20 mars 2002 i mål T‑9/99, HFB m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1487, punkt 190).

164    När det gäller en komplex överträdelse, i vilken flera producenter varit inblandade under många år och som syftat till att åstadkomma en gemensam reglering av marknaden, kan det inte krävas av kommissionen att den preciserar om det rör sig om ett avtal eller ett samordnat förfarande, eftersom artikel 81 EG under alla omständigheter omfattar båda dessa slag av överträdelser (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 160 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkterna 111–114, och domen i de ovan i punkt 103 nämnda förenade målen PVC II, punkt 696).

165    Beteckningen av överträdelsen som avtal ”och/eller” samordnat förfarande ska anses gälla ett sammansatt förhållande som innefattar faktiska omständigheter av vilka vissa kan betecknas som avtal och andra som samordnade förfaranden i den mening som avses i artikel 81.1 EG, vilken inte kräver att denna typ av komplexa överträdelser preciseras närmare (förstainstansrättens dom av den 17 december 1991 i mål T‑7/89, Hercules Chemicals mot kommissionen, REG 1991, s. II‑1711, punkt 264, svensk specialutgåva, volym 11, s. II-83, och domen i det ovan i punkt 163 nämnda målet HFB m.fl. mot kommissionen, punkt 187).

166    I förevarande mål beslutade kommissionen att ålägga sökanden och dess konkurrenter sanktioner för att de hade deltagit i ”en rad avtal och samordnade förfaranden inom sektorn för lastslangar” under den aktuella perioden.

167    I skälen 263–272 i det angripna beslutet angav kommissionen hur den avsåg att beteckna de rättsstridiga omständigheter som den hade kännedom om. I skälen 271 och 272 i det angripna beslutet preciserade kommissionen särskilt att informationsutbytena utgjorde samordnade förfaranden.

168    Kommissionen klandrade sökanden för att ha utbytt information med vissa kartellmedlemmar under mellanperioden bland annat i avsikt att åter väcka liv i kartellen.

169    Det räcker emellertid att ett företag lämnar uppgifter till sina konkurrenter i avsikt att förbereda ett konkurrensbegränsande avtal för att det ska anses styrkt att det förelegat ett samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 81 EG (se domstolens dom av den 4 juni 2009 i mål C‑8/08, T-Mobile Netherlands m.fl., REG 2009, s. I‑4529, punkterna 51 och 52, och generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i samma mål, REG 2009, s. I‑4523, punkterna 90 och 91 samt där angiven rättspraxis).

170    Frågan huruvida detta beteende har skett inom ramen för ”klubbens struktur” eller utanför denna är således oväsentlig och sökandens resonemang i det avseendet inom ramen för den andra grundens tredje del ska lämnas utan avseende.

171    Dessutom framgår det av det angripna beslutet att sökanden drog sig ur kartellen år 1992.

172    Vidare är det även fastställt att sökanden återinträdde i kartellen år 1996 i samband med manipulationen av anbudsförfarandet avseende ”Sumed”, vilket medförde en tilldelning av kvoter och fastställande av priser på marknaden för lastslangar efter en samordning för det syftet som sökanden ska anses ha deltagit i (se ovan punkterna 128–159).

173    Vad beträffar mellanperioden, vilken i sökandens fall löpte från maj 1997 till maj 2000, ska det preciseras att sökanden bekräftade vid förhandlingen, som svar på en fråga som tribunalen ställde till den, att dess grund endast avsåg bevisen avseende perioden den 3 september 1996–13 maj 1997.

174    Dessa bevis kunde följaktligen användas av kommissionen för att fastställa att sökanden hade deltagit i vissa kontakter och i vissa diskussioner under mellanperioden.

175    Sökanden har dock ifrågasatt omfattningen av dessa kontakter och kommissionens tolkning av de handlingar vari dessa omnämns.

176    Tribunalen ska följaktligen granska dessa handlingar för att fastställa huruvida kommissionen gjorde en riktig bedömning när den slog fast att sökanden hade deltagit i en fortlöpande överträdelse under mellanperioden, trots att varken sökanden eller de andra kartellmedlemmarna ålades några böter för denna period.

177    Mot bakgrund av sökandens handlingar [sekretessbelagt] (skälen 174 och 176 i det angripna beslutet) ska det konstateras att dessa handlingar gör det möjligt att i varje fall slå fast dels att W. kontaktade F. vid MRI angående tre anbudsförfaranden (CPC Taiwan, Ancap Uruguay och Petrobras Brazil), ett samordningsförsök som även Bridgestone, DOM, Yokohama Rubber och Parker ITR var inblandade i, dels att kartellen åtminstone försökte att fungera under denna period, trots att F. tackade nej till det anbud som han fick. Det råder således inget tvivel om att de olika företagen hade kontakt med varandra och med sökanden för att samordna vissa anbudsförfaranden. Det förhållandet att dessa handlingar kan tyda på att allt inte fungerade perfekt i kartellen och att det förekom oenighet överensstämmer för övrigt med den bedömning som kommissionen gjorde av denna period i det angripna beslutet. Vad beträffar handlingen från F. som är daterad den 4 februari 1999, i vilken han ger en historik över kartellen, men även redogör för den rådande situationen vid denna tidpunkt, en handling som var avsedd för en av sökandens handelsagenter, konstaterar tribunalen att även om F. i denna handling påstår att sökanden inte ingår i kartellen, bekräftar denna handling i varje fall de kontakter som F. deltog i tillsammans med andra kartellmedlemmar. Dessa handlingar visar således klart att det förekom kontakter mellan de olika berörda företagen i avsikt att åtminstone försöka samordna anbuden.

178    [sekretessbelagt] (skäl 177 i det angripna beslutet) styrker att det förekom kontakter mellan kartellens olika centralgestalter (W., F. och P.), i samband med vilka de utbytte affärsuppgifter. Det förhållandet att kartellen vid denna tidpunkt gick igenom en krisperiod, vilket även denna handling visar, medför inte att dessa kontakter upphör att vara otillåtna. Kartellen återupptogs dessutom strax efter att dessa kontakter ägde rum, vilket tycks bekräfta uppfattningen att de bidrog till att åter väcka liv i kartellen, även om sökanden själv åter ingick i kartellen fullt ut först ett år efter de andra centralgestalterna.

179    [sekretessbelagt] (skäl 201 i det angripna beslutet) visar att C. och F. hade kontakt vid en tidpunkt då kartellen ännu inte hade återupptagits till fullo – i varje fall vad gäller sökanden. Den visar dock att C. och F. utbytte känsliga affärsuppgifter, men även att F. sökte efter ett nytt funktionssätt för kartellen från och med denna tidpunkt, särskilt vad gäller samordningen av kartellen, samtidigt som han försökte att redan då fastställa sökandens marknadsandel till 12 procent. Som kommissionen dessutom har angett, ska detta bevis bedömas mot bakgrund av de möten som på nytt började hållas från och med juni 1999. Även om det är riktigt att sökandens fulla inblandning kommer att börja först senare, förberedde sökanden likväl redan vid denna tidpunkt sin återkomst i kartellen och samarbetade, åtminstone marginellt, med vissa av sina konkurrenter.

180    Slutligen fastställer handlingen med rubriken [sekretessbelagt] (skäl 190 i det angripna beslutet) klart ramen för det förnyade samarbetet. Sökanden har hävdat att den inte deltog i mötet – något som kommissionen inte har bestritt – och att det förhållandet att den marknadsandel som sökanden tilldelades anges i denna handling inte betyder att sökanden ingick i kartellen. Det är visserligen riktigt att kommissionen fann att sökanden hade återinträtt i kartellen först från och med den 9 maj 2000 (se skäl 202 i det angripna beslutet, där kommissionen har angett att den har bevis för att MRI på nytt tilldelades kvoter från och med denna tidpunkt). Det finns dock, för det första, ett direkt bevis för att sökanden hade klandervärda kontakter i syfte att återinträda i kartellen i juni 1999 (sökandens interna meddelande av den 30 juni 1999), för det andra, en handling som delades ut i december 1999 i samband med ett möte som ägde rum efter det att de andra kartellmedlemmarna hade återupptagit kartellen, i vilken den marknadsandel som skulle tillfalla sökanden fastställdes, och, för det tredje, bevis för att sökanden faktiskt återinträdde i kartellen i maj 2000, vilket den för övrigt inte har bestritt. Tribunalen finner följaktligen att eftersom de andra kartellmedlemmarna hade återupptagit sina otillåtna verksamheter, kunde den marknadsandel som de avsåg att förbehålla sökanden endast följa av en långtgående samordning med sökanden. Det är fastställt att MRI förhandlade om villkoren för sin återkomst i juni 1999, det vill säga sex månader före utarbetandet av de tabeller som delades ut i december 1999. Dessa tabeller utgör således ett särskilt allvarligt indicium på att sökanden deltog, i december 1999, i diskussionerna rörande fördelningen och samordningen av kartellmedlemmarnas respektive marknadsandelar.

181    Sammanfattningsvis finner tribunalen att kommissionen har förebringat tillräcklig bevisning som styrker att det, under mellanperioden, förekom ett rättsstridigt beteende från sökandens sida, vilket visserligen var begränsat jämfört med de föregående och efterföljande perioderna, vilket för övrigt föranledde kommissionen att inte ålägga sökanden några böter för denna period.

182    Tribunalen kan i övrigt inte godta sökandens påståenden om att den på det sättet avsåg att ge de andra kartellmedlemmarna intrycket av att ha ett visst intresse av att åter väcka liv i kartellen, samtidigt som den genom detta knep skyddade sig mot deras eventuella affärsmässiga repressalier.

183    Sökandens påstådda avsikter är nämligen i det avseendet inte bara irrelevanta, utan det ska även konstateras att sökanden därigenom har medgett att den, genom att upprätthålla kontakter med de andra kartellmedlemmarna, försökte att skydda sig mot deras konkurrens, vilket räcker för att fastställa att det föreligger en överträdelse.

184    För övrigt visar ovannämnda handlingar att dessa kontakter huvudsakligen hade till syfte att åter väcka liv i kartellen och att sökanden deltog i dessa särskilt för att förhandla om den ställning som tillkom sökanden inom kartellen.

185    Tribunalen kan således inte godta sökandens argument om att den deltog i dessa diskussioner endast i syfte att lura dessa tidigare – och framtida – partner i kartellen och att sökanden har gett en rimlig alternativ förklaring till de olika handlingar som kommissionen beaktade för att fastställa att sökanden deltog i överträdelsen under mellanperioden.

186    De olika bevis – [sekretessbelagt] – som sökanden har åberopat till stöd för sin ståndpunkt påverkar för övrigt inte denna slutsats.

187    Dessa olika handlingar styrker nämligen utan tvekan att MRI återinträdde i kartellen fullt ut i maj 2000, men vederlägger inte att det förekom hemliga planer från sökandens sida som syftade till ett sådant återinträde under de föregående åren.

188    Tribunalen kan således inte godta sökandens argument i övrigt.

c)     Förekomsten av en fortlöpande överträdelse

189    Sökanden har bestritt att överträdelsen var fortlöpande mellan den 3 september 1996 och den 13 maj 1997, genom att hävda att det, om sökanden ska anses ha begått överträdelser under denna period, rör sig om enstaka överträdelser som inte har anknytning till de föregående och efterföljande perioderna. Sökanden har även bestritt att överträdelsen var fortlöpande mellan den 13 maj 1997 och den 9 maj 2000, eftersom sökanden inte deltog i diskussionerna i ett konkurrensbegränsande syfte, utan tvärtom för att försvara sig mot eventuella repressalier från de andra kartellmedlemmarna. I vilket fall som helst kan inte kommissionen anse att det föreligger en fortlöpande överträdelse och samtidigt konstatera att det föreligger en begränsad verksamhet på grund av en krissituation bland kartellmedlemmarna, vilket för övrigt föranledde kommissionen att inte ålägga några böter för denna period.

 Begreppet fortlöpande överträdelse och upprepad överträdelse

190    I artikel 25.2 i förordning nr 1/2003 föreskrivs att preskriptionstiden ska räknas från och med den dag då överträdelsen begicks. Vid fortsatta eller upprepade överträdelser ska dock tiden räknas från och med den dag då överträdelsen upphörde.

191    Av rättspraxis framgår i det avseendet att förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal i de flesta fall måste härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som sammantagna, förutsatt att det saknas en annan hållbar förklaring, kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett. Sådana indicier och sammanträffanden kan, vid en samlad bedömning, ge upplysningar inte endast om att det har förekommit konkurrensbegränsande beteenden eller avtal, utan också om hur länge fortgående konkurrensbegränsande beteenden har pågått och om hur länge ett avtal som har ingåtts i strid med konkurrensreglerna har varit tillämpligt (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom i de ovan i punkt 100 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 57, och av den 21 september 2006 i mål C‑105/04 P, Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied mot kommissionen, REG 2006, s. I‑8725, punkterna 94–96 och där angiven rättspraxis).

192    En sådan överträdelse av artikel 81.1 EG kan dessutom ske inte bara genom ett enstaka handlande utan även genom en serie handlanden eller genom ett fortlöpande beteende. Denna tolkning kan inte ifrågasättas med motiveringen att ett eller flera led i denna serie handlanden eller i detta fortlöpande beteende även i sig och helt isolerat kan utgöra en överträdelse av nämnda bestämmelse. När de olika handlandena ingår i en ”samlad plan” på grund av deras identiska syfte som snedvrider konkurrensen inom den gemensamma marknaden, får kommissionen således tillskriva företag ansvar för dessa handlanden utifrån deltagandet i överträdelsen bedömd i dess helhet (domen i de ovan i punkt 100 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 258, och domen i det ovannämnda målet Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied mot kommissionen, punkt 110).

193    Vad gäller avsaknaden av bevis för att det förelegat ett avtal under vissa bestämda tidsperioder eller, åtminstone, för att avtalet genomförts av ett företag under en viss period, erinrar tribunalen om att den omständigheten att bevis för överträdelsen inte har lagts fram beträffande vissa bestämda perioder inte hindrar att överträdelsen kan anses omfatta en övergripande tidsperiod som är längre än dessa perioder, om ett sådant konstaterande grundas på objektiva och samstämmiga indicier. Att den konkurrensbegränsande samverkan, inom ramen för en överträdelse som pågår under flera år, kommer till uttryck vid olika perioder, som kan vara mer eller mindre åtskilda i tiden, påverkar inte förekomsten av denna samverkan, förutsatt att de olika handlingar som är en del av överträdelsen har samma syfte och ingår i en enda och fortlöpande överträdelse (domen i det ovan i punkt 191 nämnda målet Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied mot kommissionen, punkt 98; se även, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 100 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 260).

194    I rättspraxis har flera kriterier identifierats som relevanta vid bedömningen av huruvida en enda överträdelse ska anses föreligga, nämligen de aktuella förfarandenas gemensamma syften (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 102 nämnda målet Technische Unie mot kommissionen, punkterna 170 och 171, och förstainstansrättens dom av den 20 mars 2002 i mål T-21/99, Dansk Rørindustri mot kommissionen, REG 2002, s. II-1681, punkt 67, och av den 27 september 2006 i mål T-43/02, Jungbunzlauer mot kommissionen, REG 2006, s. II-3435, punkt 312), huruvida de berörda varorna eller tjänsterna är identiska (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 15 juni 2005 i de förenade målen T‑71/03, T-74/03, T-87/03 och T-91/03, Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 118, 119 och 124, samt domen i det ovannämnda målet Jungbunzlauer mot kommissionen, punkt 312), huruvida det är samma företag som har deltagit (domen i det ovannämnda målet Jungbunzlauer mot kommissionen, punkt 312) och huruvida sättet för genomförande är identiskt (domen i det ovannämnda målet Dansk Rørindustri mot kommissionen, punkt 68). Omständigheter såsom att samma fysiska personer har varit inblandade å företagens vägnar och att de aktuella förfarandena har tillämpats inom samma geografiska område kan också anses vara relevanta vid denna bedömning.

195    Enligt rättspraxis kan kommissionen således presumera att överträdelsen – eller ett företags delaktighet i överträdelsen – inte har avbrutits, även om det saknas bevisning för att en överträdelse ägt rum under vissa bestämda perioder, i den mån de olika ageranden som överträdelsen består i har haft samma syfte och kan anses ha skett inom ramen för en enda fortlöpande överträdelse, då ett sådant konstaterande ska vara grundat på objektiva och samstämmiga indicier som tyder på att det har funnits en samlad plan.

196    Begreppet fortlöpande överträdelse möjliggör när dessa villkor är uppfyllda för kommissionen att ålägga böter för hela den beaktade överträdelseperioden och avgör vid vilket datum preskriptionstiden börjar löpa, det vill säga den dag då den fortlöpande överträdelsen upphörde.

197    De företag som anklagas för otillåten samverkan kan emellertid bryta denna presumtion genom att åberopa indicier eller bevisning som styrker att överträdelsen – eller deras delaktighet i denna – tvärtom inte fullföljdes under dessa perioder.

198    Vidare ska det göras åtskillnad mellan begreppen upprepad överträdelse och fortlöpande överträdelse (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 19 maj 2010 i mål T‑18/05, IMI m.fl. mot kommissionen, REU 2010, s. II‑1769, punkterna 96 och 97). Denna åtskillnad bekräftas för övrigt av användningen av konjunktionen ”eller” i artikel 25.2 i förordning nr 1/2003.

199    När det kan fastställas att ett företags delaktighet i överträdelsen har avbrutits och att den överträdelse som företaget begick före och efter denna period har samma särdrag – vilket ska bedömas bland annat med beaktande av de aktuella förfarandenas gemensamma syften, huruvida de berörda varorna är identiska, huruvida det är samma företag som har deltagit i den otillåtna samverkan, huruvida det huvudsakliga sättet för genomförande är identiskt, huruvida samma fysiska personer har varit inblandade å företagens vägnar och slutligen huruvida de aktuella förfarandena har tillämpats inom samma geografiska område – ska den aktuella överträdelsen kvalificeras som en enda upprepad överträdelse.

200    I sådant fall kan kommissionen inte ålägga böter avseende den period under vilken överträdelsen var avbruten.

201    Enligt artikel 25.1 b i förordning nr 1/2003 kan längden på avbrottet inte överstiga fem år. I annat fall inträder nämligen preskription för behörigheten att ålägga böter för överträdelseperioden före detta avbrott.

 Förekomsten av en fortlöpande överträdelse i förevarande fall

202    Tribunalen ska följaktligen avgöra huruvida kommissionen, under dessa omständigheter, hade rätt att slå fast att sökanden gjort sig skyldig till en fortlöpande överträdelse mellan den 1 april 1986 och den 1 augusti 1992 och mellan den 3 september 1996 och den 2 maj 2007.

203    I förevarande fall framgår det av det angripna beslutet att de företag som avses i beslutet har deltagit, på ibland lite olika sätt, i en överträdelse som tog sig uttryck i fördelning av anbud, fastställande av priser, fastställande av kvoter, fastställande av försäljningsvillkor, uppdelning av geografiska marknader och utbyte av känslig information om priser, försäljningsvolymer och anbudsförfaranden, på världsmarknaden för lastslangar.

204    Tribunalen konstaterar att det klart har fastställts i det angripna beslutet att det fanns en samlad plan. Denna plan framgår av det förhållandet att, före och efter mellanperioden, de aktuella förfarandena hade gemensamma syften, de berörda varorna var identiska, det var samma företag som deltog i den otillåtna samverkan, det huvudsakliga sättet för genomförande var identiskt, samma fysiska personer var inblandade å företagens vägnar och slutligen att de aktuella förfarandena tillämpades inom samma geografiska område.

205    De beteenden som hade till syfte att undanröja motsättningarna mellan kartellmedlemmarna och åter väcka liv i kartellen under mellanperioden, såsom de framgår av de handlingar som sökanden har ingett och som har analyserats ovan i punkterna 177–180, ska följaktligen anses utgöra en del av den samlade plan som kartellmedlemmarna följde.

206    När sökanden yttrade sig i denna fråga vid förhandlingarna, förnekade den inte heller att den hade deltagit i överträdelsen mellan den 1 april 1986 och den 1 augusti 1992 och därefter mellan den 9 maj 2000 och den 2 maj 2007.

207    Sökanden har visserligen anfört att det rör sig om skilda överträdelser och att de inte kan kvalificeras som en fortlöpande eller upprepad överträdelse, vilket sökanden bekräftade vid förhandlingen. Tribunalen anser dock att det klart framgår av det angripna beslutet att det fanns en samlad plan, med hänsyn till att, under åren 1986–2007, de aktuella förfarandena hade gemensamma syften, de berörda varorna var identiska, det var samma företag som deltog i den otillåtna samverkan, det huvudsakliga sättet för genomförande var identiskt, samma fysiska personer var inblandade å företagens vägnar och slutligen att de aktuella förfarandena tillämpades inom samma geografiska område.

208    Det är dessutom fastställt att sökanden återinträdde i kartellen från och med den 3 september 1996 och deltog i överträdelsen fram till den 13 maj 1997 (se punkt 147 och följande punkter ovan) och att sökanden aktivt deltog i de diskussioner som ägde rum under mellanperioden i avsikt att åter väcka liv i kartellen och återinträda i denna (se punkt 181 och följande punkter ovan).

209    Tribunalen har även underkänt de alternativa förklaringar som sökanden har gett till sitt beteende under denna period (se punkt 181 och följande punkter ovan).

210    Kommissionen har dessutom medgett, och det framgår av artikel 1 i det angripna beslutet, att sökanden avbröt sitt deltagande i överträdelsen mellan den 1 augusti 1992 och den 3 september 1996.

211    Kommissionen konstaterade visserligen att det förelåg en fortlöpande överträdelse som MRI var ansvarigt för, samtidigt som den konstaterade att bolagets deltagande i kartellen hade avbrutits mellan den 1 augusti 1992 och den 3 september 1996.

212    Kommissionen begick dock inte något fel när den konstaterade att sökanden hade deltagit i kartellen under två skilda överträdelseperioder, från den 1 april 1986 till den 1 augusti 1992 och från den 3 september 1996 till den 2 maj 2007.

213    Kommissionens oriktiga bedömning som avses ovan i punkt 211 saknar följaktligen betydelse för det angripna beslutets lagenlighet, eftersom kommissionen hade kunnat konstatera att den överträdelse som sökanden begick utgjorde en upprepad överträdelse i den mening som avses i artikel 25 i förordning nr 1/2003 – de två överträdelseperioderna kännetecknas nämligen av att det fanns en samlad plan (se ovan punkterna 203 och 204) – och att avbrottet i MRI:s deltagande i överträdelsen mellan den 1 augusti 1992 och den 3 september 1996 understeg fem år (se ovan punkt 201).

214    Sammanfattningsvis finner tribunalen att eftersom det ska anses att överträdelsen som begicks mellan den 1 april 1986 och den 1 augusti 1992 inte var preskriberad, kan talan inte bifallas såvitt avser den första grunden, vilken i huvudsak avser att kommissionen inte kunde konstatera en preskriberad överträdelse. Tribunalen kan inte heller godta anmärkningen om avsaknaden av motivering, eftersom det framgår av det angripna beslutet att sökanden hade deltagit i kartellen under två skilda överträdelseperioder, från den 1 april 1996 till den 1 augusti 1992 och från den 3 september 1996 till den 2 maj 2007.

215    Vidare kan tribunalen inte godta det resonemang som sökanden har anfört till stöd för sin andra grund rörande preskription av överträdelseperioden den 3 september 1996–9 maj 2000, eftersom det är fastställt att sökanden återinträdde i kartellen från och med den 3 september 1996 och att den, under mellanperioden, deltog i diskussioner som syftade till att åter väcka liv i kartellen och fastställa sökandens ställning inom denna.

216    Av det ovan anförda följer att talan inte kan bifallas såvitt avser den andra grundens första, andra och tredje del, i den mån sökanden därigenom har gjort gällande dels att kommissionen feltolkade det bevismaterial som den hade tillgång till och inte styrkte sökandens inblandning i kartellen mellan den 3 september 1996 och den 9 maj 2000, dels att sökanden gav en rimlig alternativ förklaring till det bevismaterial som kommissionen beaktade och till dess beteende under denna period.

d)     Huruvida det finns fog för den andra grundens övriga delar

217    Inom ramen för den andra grundens andra del har sökanden anfört som argument att kommissionen borde ha styrkt att sökanden hade deltagit i en ny överträdelse, eftersom överträdelsen före år 1992 var preskriberad, och att kommissionen i det avseendet inte kunde hävda att det förelåg en fortlöpande överträdelse från och med den 1 april 1986. Tribunalen erinrar om att kommissionen inte begick något fel när den konstaterade att sökanden hade deltagit i kartellen under två överträdelseperioder som visserligen var skilda, men under vilka sökanden hade deltagit i en samlad plan som kännetecknades av att, före och efter mellanperioden, de aktuella förfarandena hade gemensamma syften, de berörda varorna var identiska, det var samma företag som deltog i den otillåtna samverkan, det huvudsakliga sättet för genomförande var identiskt, samma fysiska personer var inblandade å företagens vägnar och slutligen att de aktuella förfarandena tillämpades inom samma geografiska område (se ovan punkterna 203 och 204). Det är således felaktigt av sökanden att påstå att den deltog i en ny överträdelse och dess argument kan följaktligen inte godtas.

218    Till stöd för den andra grundens tredje del har sökanden anfört som argument att kommissionen inte styrkte att sökandens beteende mellan den 3 september 1996 och den 9 maj 2000 hade ett nära samband med förverkligandet av samtliga de konkurrensbegränsande verkningar som eftersträvades av de andra som var ansvariga för överträdelsen inom ramen för en samlad plan med ett enda syfte. Tribunalen konstaterar i det avseendet att det klart är fastställt att sökanden hade ett nära samband med förverkligandet av samtliga de konkurrensbegränsande verkningarna av en samlad plan som eftersträvades av de andra som var ansvariga för överträdelsen, eftersom sökanden dels anslöt sig till den samordning som kartellen anordnade den 3 september 1996 och erhöll i samband därmed en del av anbudsförfarandet avseende ”Sumed”, dels deltog aktivt i kontakterna som syftade till att åter väcka liv i kartellen under mellanperioden. Sökandens argument kan följaktligen inte godtas.

219    Tribunalen kan inte heller godta sökandens argument som anförts inom ramen för den andra grundens fjärde del, nämligen att sökanden ålades sanktioner endast för perioden den 3 september 1996–13 maj 1997, trots att dess beteende hade varit detsamma under mellanperioden, och att denna skillnad i behandling var omotiverad. Det framgår nämligen av det ovan anförda att sökanden på nytt deltog i kartellen mellan den 3 september 1996 och den 13 maj 1997, genom att den erhöll en del av ”Sumed”-kontraktet till följd av en samordning för det syftet med de andra kartellmedlemmarna, och att sökanden under mellanperioden deltog i kontakter som syftade till att åter väcka liv i kartellen och förhandlade om sin ställning inom kartellen. Det rör sig således om olika beteenden som motiverade kommissionens beslut att ålägga böter för perioden den 3 september 1996–13 maj 1997 och att inte ålägga böter för mellanperioden.

220    Sökandens argument att den inte ålades några sanktioner för perioden maj 1999–maj 2000, trots att de andra kartellmedlemmarna ålades sanktioner, påverkar inte heller denna slutsats. Denna åtskillnad är nämligen motiverad av att sökanden aktivt återinträdde i kartellen först ett år efter de andra kartellmedlemmarna, genom att faktiskt förlänga sina kontakter med de andra kartellmedlemmarna i syfte att omförhandla villkoren för sitt deltagande.

221    Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den andra grundens fjärde del.

222    Inom ramen för den andra grundens femte del har sökanden hävdat att de rättsstridiga omständigheterna under perioden 1996–2000 skiljer sig från de rättsstridiga beteenden som skedde inom ramen för själva kartellen och ska följaktligen bli föremål för sanktioner separat, om det antas att de inte är preskriberade. I det avseendet hänvisar tribunalen till bedömningen ovan i punkterna 123–187 och 202–214 och underkänner följaktligen såväl sökandens argument i sak som den anmärkning som avser avsaknaden av motivering.

223    Talan kan således inte bifallas såvitt avser den första och den andra grunden.

C –  Den tredje grunden: Olika felaktigheter vid fastställandet av bötesbeloppet, åsidosättande av proportionalitetsprincipen, principen att sanktionen ska stå i proportion till överträdelsen, principen om likabehandling och principen om skydd för berättigade förväntningar samt avsaknad av motivering

224    Tribunalen påpekar inledningsvis att principen om likabehandling innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se domstolens dom av den 3 maj 2007 i mål C‑303/05, Advocaten voor de Wereld, REG 2007, s. I‑3633, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

225    Proportionalitetsprincipen innebär dessutom att institutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas. Vid beräkningen av böterna ska det fastställas hur allvarliga överträdelserna är utifrån ett stort antal kriterier, och inget av dessa bedömningskriterier får tillmätas oproportionerligt stor betydelse i förhållande till de övriga. Proportionalitetsprincipen innebär i det sammanhanget att kommissionen ska fastställa böterna i proportion till de kriterier som har beaktats vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen var och att den då ska tillämpa dessa kriterier konsekvent och på ett sätt som är sakligt motiverat (se förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 194 nämnda målet Jungbunzlauer mot kommissionen, punkterna 226–228 och där angiven rättspraxis, och tribunalens dom av den 28 april 2010 i de förenade målen T‑456/05 och T‑457/05, Gütermann och Zwicky mot kommissionen, REU 2010, s. II‑1443, punkt 264).

226    Slutligen följer det av fast rättspraxis att rätten att åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar tillkommer varje enskild person som befinner sig i en situation där en unionsinstitution, genom att ge tydliga försäkringar, har väckt grundade förhoppningar (domstolens dom av den 24 november 2005 i mål C‑506/03, Tyskland mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 58, och av den 18 juli 2007 i mål C‑213/06 P, AER mot Karatzoglou, REG 2007, s. I‑6733, punkt 33). Tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter utgör, oavsett i vilken form de har lämnats, en sådan försäkran (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 16 december 2008 i mål C‑47/07 P, Masdar (UK) mot kommissionen, REG 2008, s. I‑9761, punkterna 34 och 81).

1.     Den tredje grundens första del: Oriktig bedömning av överträdelsens allvar och åsidosättande av principen om likabehandling

a)     Det angripna beslutet

227    Det framgår av skälen 437–445 i det angripna beslutet att kommissionen beaktade en procentsats på 25 procent av det relevanta försäljningsvärdet för att fastställa böternas grundbelopp, med hänsyn till överträdelsens allvar.

b)     Parternas argument

228    Sökanden anser att det är felaktigt och omotiverat att använda en procentsats på 25 procent av det relevanta försäljningsvärdet för att fastställa böternas grundbelopp, med hänsyn till överträdelsens allvar, eftersom kommissionen därigenom på ett diskriminerande sätt likställde sökanden med de andra tillverkarna. Sökanden anser nämligen att den överträdelse som den begick är klart mindre allvarlig än den som de andra företagen begick.

229    Enligt sökanden följer det av rättspraxis att kommissionen, för att iaktta principen om likabehandling och principen att sanktioner ska vara proportionerliga, inte får underlåta att bedöma de faktorer som medför en annan bedömning av hur allvarlig den överträdelse är som kan tillskrivas vart och ett av företagen, vilket innebär att kommissionen ska fastställa böterna med vederbörlig hänsyn till de särskilda omständigheter som särskiljer ett företags ställning från de andra företagens ställning. Enligt sökanden underlät kommissionen att göra någon bedömning av gradskillnaden och skillnaden i intensitet i sökandens inblandning i kartellen, trots att den i beslutet vid flera tillfällen erkände sökandens särskilda ställning inom kartellen (se, exempelvis, skälen 170, 187 och 211–214 i det angripna beslutet).

230    Sökanden har gjort gällande att kommissionen särskilt inte beaktade det förhållandet att sökanden, till skillnad från de andra tillverkarna, aldrig var en ”hängiven, entusiastisk och dynamisk deltagare” i kartellen, vilket framgår av det faktum att sökanden beslutade att upphöra med sitt deltagande i kartellen vid två tillfällen, att den var den enda som hade bedrivit sin verksamhet i strid med kartellen, att den ständigt utsattes för påtryckningar, hot och motåtgärder från konkurrenterna och att den inte heller kan anses ha deltagit i en enda komplex överträdelse under hela den period som kommissionen beaktade.

231    Enligt sökanden följer härav att kommissionen åsidosatte proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling, principer som riktlinjerna för böter inte får tillintetgöra.

232    Kommissionen har bestritt dessa påståenden.

c)     Tribunalens bedömning

233    Sökanden har på samma gång hävdat att kommissionen gjorde en oriktig bedömning och att den åsidosatte proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling.

234    Som kommissionen riktigt har påpekat, följer det av fast rättspraxis att bedömningen av hur allvarlig en överträdelse är ska göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter – såsom de särskilda omständigheterna i ärendet, dess sammanhang och böternas avskräckande verkan – varvid kommissionen förfogar över ett utrymme för eget skön (domstolens dom av den 10 maj 2007 i mål C‑328/05 P, SGL Carbon mot kommissionen, REG 2007, s. I‑3921, punkt 43).

235    Bland de faktorer som kan påverka bedömningen av hur allvarlig en överträdelse är återfinns de enskilda företagens beteende, deras respektive roll vid genomförandet av det samordnade förfarandet, den vinst företagen kunnat göra genom detta förfarande, deras storlek och värdet på de ifrågavarande varorna samt den risk som överträdelser av detta slag innebär för genomförandet av unionens mål. Vid fastställandet av böterna är det tillåtet att ta hänsyn till såväl företagets totala omsättning, vilken ger en antydan, om än ungefärlig och ofullständig, om företagets storlek och ekonomiska styrka, som den del av denna omsättning som härrör från de varor som är föremål för överträdelsen och som därmed kan ge en antydan om överträdelsens omfattning. Varken den ena eller den andra av dessa sifferuppgifter avseende omsättningen får ges en oproportionerlig betydelse i förhållande till andra bedömningskriterier, och fastställandet av ett lämpligt bötesbelopp kan därför inte ske genom en enkel beräkning som grundar sig på den totala omsättningen från försäljningen av den aktuella produkten. Unionsrätten innehåller inte heller någon allmängiltig princip om att sanktionen ska stå i proportion till den omsättning som företaget har uppnått genom försäljningen av den produkt som är föremål för överträdelsen (domstolens dom av den 8 december 2011 i mål C-389/10 P, KME Germany m.fl. mot kommissionen, punkterna 58–60).

236    I förevarande mål ska det konstateras att även om sökanden avbröt sitt deltagande i kartellen år 1992, återinträdde den likväl i kartellen den 3 september 1996, och att den under perioden maj 1997–december 1999 hade otillåtna kontakter med kartellen för att återigen återinträda i kartellen fullt ut i maj 2000, och fram till maj 2007. Sökanden har hävdat att den var tvungen att göra det, men tribunalen kan inte godta detta argument, liksom tribunalen inte kan godta sökandens påståenden om att den inte deltog i en enda komplex överträdelse (se ovan punkterna 159, 185 och 202–214).

237    Följaktligen befann sig inte sökanden i en situation som särskilde den från de övriga deltagarna i kartellen, vilket skulle motivera att det i sökandens fall användes en annan procentsats av det relevanta försäljningsvärdet för att fastställa böternas grundbelopp.

238    Härav följer även att kommissionen inte åsidosatte proportionalitetsprincipen.

239    Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den tredje grundens första del.

2.     Den tredje grundens andra del: Ett fel vid beräkningen av böterna med hänsyn till överträdelsens varaktighet och åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar

a)     Det angripna beslutet

240    Det framgår av skälen 141–147 i det angripna beslutet att kommissionen, med stöd av olika handlingar, däribland vissa interna skrivelser som MRI ingav i samband med sin ansökan om förmånlig behandling (skälen 143–145 i det angripna beslutet), fann att MRI hade aktivt anslutit sig till kartellen från och med den 3 september 1996.

241    I skäl 487 i det angripna beslutet anges varför kommissionen invände mot sökandens argument, varigenom den begärde att den bevisning som den hade ingett till kommissionen avseende perioden 1996–1997 inte skulle användas mot bolaget enligt punkt 26 i meddelandet om samarbete.

242    I skälen 447 och 448 i det angripna beslutet anges slutligen varaktigheten på den överträdelseperiod som kommissionen beaktade vid beräkningen av böterna.

b)     Parternas argument

243    Sökanden har i huvudsak gjort gällande att överträdelsens varaktighet felaktigt förlängdes till åtta år, genom att perioden den 3 september 1996–13 maj 1997 medräknades (denna period på åtta månader avrundades till ett extra år), vilket medförde en höjning av böterna med ungefär [sekretessbelagt]. Sökanden anser att den faktiskt felaktigt ålades sanktioner för denna period, enbart på grundval av de bevis som den själv hade ingett till kommissionen inom ramen för programmet för förmånlig behandling. I enlighet med meddelandet om samarbete kunde dock dessa bevis inte användas mot sökanden, och denna kränkning av sökandens rättigheter utgör även ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar. Det angripna beslutet saknar dessutom en lämplig motivering i det avseendet.

244    Kommissionen har i det avseendet endast hänvisat till det resonemang som den har anfört i samband med den andra grunden.

c)     Tribunalens bedömning

245    Det framgår av prövningen av den andra grunden att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den fann att sökanden hade återinträtt i kartellen den 3 september 1996 och hade deltagit fullt ut i överträdelsen fram till den 13 maj 1997 (se ovan punkt 159).

246    Kommissionen begick således inte något fel när den beaktade överträdelseperioden från den 3 september 1996 till den 13 maj 1997 och när den förlängde överträdelsens varaktighet från sju och ett halvt år till åtta år, i enlighet med dess riktlinjer.

247    Vidare konstaterar tribunalen att det angripna beslutet innehåller en lämplig motivering, vilken återfinns i skälen 141–147 och 487 i beslutet. Anmärkningen om avsaknad av motivering kan följaktligen inte godtas.

248    Tribunalen kan inte heller godta anmärkningen om att principen om skydd för berättigade förväntningar åsidosattes, genom att kommissionen använde vissa handlingar gentemot sökanden som den hade ingett i samband med sin ansökan om samarbete. Kommissionen var nämligen inte skyldig att bortse från dessa handlingar enligt punkt 26 sista stycket i meddelandet om samarbete, och dessa handlingar var i vilket fall som helst inte nödvändiga för att fastställa den överträdelse som sökanden begick mellan september 1996 och maj 1997 (se ovan punkterna 123–159).

249    Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den tredje grundens andra del.

3.     Den tredje grundens tredje del: En felaktig höjning av böterna i avskräckande syfte samt åsidosättande av motiveringsskyldigheten och principen om likabehandling

a)     Det angripna beslutet

250    Det framgår av skälen 449 och 450 i det angripna beslutet att kommissionen, med tillämpning av punkt 25 i riktlinjerna, höjde grundbeloppet med 25 procent av försäljningsvärdet i avskräckande syfte.

b)     Parternas argument

251    Sökanden har erinrat om att höjningen med 25 procent för att säkerställa en avskräckande verkan är den högsta tillåtna enligt riktlinjerna, vilka föreskriver att en sådan höjning ska ligga på mellan 15 procent och 25 procent av det relevanta försäljningsvärdet.

252    Sökanden anser att kommissionen, genom att påföra sökanden den högsta höjningen, felaktigt likställde den med de andra tillverkarna i strid med gällande principer och utan att motivera detta likställande.

253    Enligt sökanden beaktade således inte kommissionen det förhållandet att sökanden var avsevärt mindre än de andra tillverkarna. Enligt rättspraxis krävs det dock att den höjning som tillämpas i syfte att säkerställa en avskräckande verkan tar hänsyn till skillnaderna i storlek mellan de företag som deltagit i kartellen.

254    Sökanden har gjort gällande att detsamma gäller skillnaden i sökandens beteende, eftersom den inte var en trägen kartellmedlem, lämnade kartellen år 1992 och gjorde vad den kunde för att ta avstånd från kartellen och återgick till kartellen endast på grund av att den inte kunde stå emot påtryckningarna och hoten från de andra kartellmedlemmarna. För övrigt gav sökandens ledning år 2003 på ett entydigt sätt uttryck för sin önskan att lämna kartellen, och om sökanden trots allt blev kvar i kartellen efter detta datum, berodde det enbart på agerandet av vissa illojala anställda i dotterbolaget i Förenta staterna, vilka agerade utan sökandens vetskap och mot sökandens vilja. Kommissionen har för övrigt aldrig hävdat att sökanden kände till verksamheten i sin amerikanska gren och än mindre att sökanden hade godkänt denna. Så snart sökanden fick kännedom om deras roll i kartellen och att de hade åsidosatt sökandens etikregler, avbröt den omedelbart sina förbindelser med konsulten F. och avslutade anställningsförhållandet med en före detta anställd vid MOM.

255    Sedan år 2005 hade dessutom sökanden infört ett internt förfarande i syfte att ålägga de anställda att iaktta konkurrensreglerna, och med tillämpning av de nya etikregler som antogs i det sammanhanget vidtog den disciplinåtgärder mot en av sina anställda.

256    Enligt sökanden visar detta att den var och är helt övertygad om att det är nödvändigt att inte delta i konkurrensbegränsande verksamhet i framtiden, och höjningen av böterna i avskräckande syfte är fullständigt onödig och saknar motivering.

257    Slutligen framstår tillämpningen av den maximala höjningen i vilket fall som helst som omotiverad, med hänsyn till sökandens roll i kartellen.

258    Kommissionen har bestritt dessa påståenden.

c)     Tribunalens bedömning

259    I riktlinjerna föreskrivs följande:

”10.      I det första steget fastställer kommissionen ett grundbelopp för varje företag eller företagssammanslutning ...

11.      I det andra steget kan kommissionen höja eller sänka grundbeloppet ...

…

19.      Grundbeloppet för böterna kommer att vara knutet till en andel av försäljningsvärdet och grundas på överträdelsens allvar multiplicerat med antalet år som företaget deltagit i överträdelsen.

20.      Överträdelsens allvar fastställs från fall till fall för varje typ av överträdelse med beaktande av alla relevanta omständigheter i ärendet.

…

23.      Horisontella avtal om fastställande av priser, uppdelning av marknaden och produktionsbegränsningar, som i allmänhet är hemliga, hör till [de] mest allvarliga konkurrensbegränsningarna. EU:s konkurrenspolitik innebär att sådana överträdelser bestraffas hårt ...”

260    Vidare har det upprepade gånger slagits fast att medan böternas utgångsbelopp fastställs utifrån överträdelsen, ska frågan hur allvarlig denna är bedömas med hänsyn till en rad andra omständigheter. Kommissionen har härvid ett utrymme för skönsmässig bedömning (domen i det ovan i punkt 235 nämnda målet KME Germany m.fl. mot kommissionen, punkt 58). Det framgår dessutom av riktlinjerna att bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är görs i två etapper. I ett första skede bedöms hur allvarlig överträdelsen generellt är endast på grundval av faktorer som har att göra med själva överträdelsen, som dess art och dess påverkan på marknaden, och i ett andra skede görs bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är på grundval av omständigheter som endast är hänförliga till det berörda företaget, varvid kommissionen inte endast tar hänsyn till eventuella försvårande omständigheter, utan i förekommande fall även till förmildrande omständigheter. Detta förfarande gör det möjligt att – i synnerhet vid överträdelser i vilka flera företag har deltagit – vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är ta hänsyn till vilka olika roller respektive företag har haft samt företagens respektive hållning gentemot kommissionen under förfarandet (förstainstansrättens dom av den 12 juli 2001 i de förenade målen T‑202/98, T‑204/98 och T‑207/98, Tate & Lyle m.fl. mot kommissionen, REG 2001, s. II‑2035, punkt 109, och tribunalens dom av den 28 april 2010 i mål T-452/05, BST mot kommissionen, REU 2010, s. II-1373, punkt 48). Även om det antas att sökandens individuella roll har varit försumbar, kan det således inte påverka bedömningen av överträdelsens allvar.

261    Följaktligen kan inte kommissionen klandras för att den ansåg att överträdelsen – vilken varade åtminstone under åren 1986–2007 och kännetecknades av både avtal om priser och uppdelning av geografiska marknader och kvoter – generellt var mycket allvarlig.

262    Sökanden deltog fullt ut i de rättsstridiga beteendena, även om den avlägsnade sig från kartellen år 1992 och återinträdde i denna först år 1996, en omständighet som beaktades vid beräkningen av de böter som den ålades, eftersom sökanden faktiskt inte ålades några böter för perioden före den 3 september 1996 (skäl 448 i det angripna beslutet).

263    Anmärkningen om att principen om likabehandling åsidosattes kan således inte godtas.

264    Vidare följer det av fast rättspraxis att eftersom kommissionen inte är skyldig att beräkna bötesbeloppet utifrån belopp som grundar sig på de berörda företagens omsättning, behöver den inte heller säkerställa – när böter åläggs flera företag som har varit inblandade i samma överträdelse – att de slutliga bötesbelopp som beräkningen leder till för de berörda företagen återspeglar alla skillnader som finns beträffande företagens sammanlagda omsättning eller deras omsättning på den relevanta produktmarknaden. Det ska i detta hänseende påpekas att det i artikel 15.2 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av artiklarna [81 EG] och [82 EG] (EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8), och artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 inte heller anges att ett litet eller medelstort företag inte får åläggas högre böter, i procent av omsättningen, än dem som åläggs större företag, när flera företag som varit inblandade i samma överträdelse åläggs böter. Det framgår nämligen av dessa bestämmelser att bötesbeloppen för såväl små och medelstora som för större företag ska fastställas med hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och till hur länge den har pågått. När kommissionen ålägger vart och ett av de företag som varit inblandade i samma överträdelse skäliga böter i förhållande till hur allvarlig överträdelsen är och till hur länge den har pågått, kan den inte kritiseras för att bötesbeloppet för vissa av dem blir högre i förhållande till omsättningen än för andra företag. Kommissionen är således inte skyldig att sätta ned bötesbeloppet när de berörda företagen är små och medelstora företag. Företagets storlek har nämligen redan beaktats genom den övre gränsen i artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 och genom bestämmelserna i riktlinjerna. Förutom dessa överväganden med avseende på storleken finns det ingen anledning att behandla små och medelstora företag annorlunda än andra företag. Det förhållandet att de berörda företagen är små och medelstora företag befriar dem inte från deras skyldighet att iaktta konkurrensreglerna (se tribunalens dom i de ovan i punkt 225 nämnda förenade målen Gütermann och Zwicky mot kommissionen, punkterna 279–281 och där angiven rättspraxis, och av den 28 april 2010 i mål T‑446/05, Amann & Söhne och Cousin Filterie mot kommissionen, REU 2010, s. II‑1255, punkterna 198–200).

265    Det är således felaktigt av sökanden att göra gällande att dess ringa storlek borde ha renderat den en särbehandling vad gäller bedömningen av överträdelsens allvar. Det är för övrigt styrkt att sökanden deltog fullt ut i denna överträdelse.

266    Anmärkningen om att proportionalitetsprincipen åsidosattes kan följaktligen inte heller godtas.

267    Eftersom sökanden inte med framgång kan göra gällande att den deltog i kartellen endast marginellt mellan åren 1996–2000 eller att dess deltagande hade till syfte att inta en defensiv hållning i förhållande till dess konkurrenter (se särskilt punkt 185 ovan), kan kommissionen inte klandras för att den inte beaktade dessa omständigheter vid sin bedömning av överträdelsens allvar.

268    Trots att sökanden har gjort gällande att den inte kände till de rättsstridiga agerandena av dess amerikanska dotterbolag MOM, har den, inom ramen för förevarande talan, inte bestritt att den har fullt ansvar för dotterbolagets handlande i den mening som avses i rättspraxis (domstolens dom av den 10 september 2009 i mål C‑97/08 P, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. I‑8237). Sökanden har nämligen endast bestritt den procentsats för höjningen som i avskräckande syfte tillämpades av kommissionen, vilken inte i tillräcklig utsträckning beaktade sökandens hållning, särskilt i förhållande till de andra företag som var inblandade i kartellen.

269    Under dessa omständigheter saknar den avsikt att lämna kartellen som sökanden kunde ge uttryck för år 2003 betydelse, eftersom det i varje fall är styrkt att sökandens dotterbolag fortsatte att delta i överträdelsen fram till år 2007.

270    Kommissionen hade följaktligen rätt att beakta det förhållandet att sökanden, i vart fall genom sitt dotterbolag, hade deltagit i kartellen fram till maj 2007.

271    Följaktligen gjorde inte kommissionen en felaktig bedömning av överträdelsens allvar i det avseendet.

272    Detsamma gäller sökandens interna program som syftar till att konkurrensrätten ska iakttas, eftersom det faktiskt har slagits fast att även om det är viktigt att ett företag vidtog åtgärder för att förhindra att dess anställda begick nya överträdelser av unionens konkurrensrätt, ändrar detta inte det faktum att en överträdelse faktiskt har konstaterats. Denna omständighet medför inte såsom förmildrande omständighet någon skyldighet för kommissionen att nedsätta det bötesbelopp som ålagts nämnda företag (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 115 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 373).

273    Tribunalen kan följaktligen inte godta anmärkningen om att höjningen av böterna saknade avskräckande verkan på grund av att sökanden redan hade vidtagit åtgärder som visade dess önskan att undvika att bli inblandad i verksamhet som avser otillåten samverkan.

274    Slutligen framgår det av det ovan anförda att anmärkningen som avser avsaknad av motivering inte heller kan godtas.

275    Följaktligen kan talan inte bifallas såvitt avser den tredje grundens tredje del.

4.     Den tredje grundens fjärde del: Felaktig bedömning av villkoren för tillämpning av förmildrande omständigheter och åsidosättande av motiveringsskyldigheten

a)     Det angripna beslutet

276    Det framgår av skäl 464 i det angripna beslutet att kommissionen inte ansåg att det förelåg några förmildrande omständigheter till förmån för kartellmedlemmarna som kunde följa av en passiv eller underordnad roll inom kartellen.

b)     Parternas argument

277    Sökanden anser att kommissionen i skäl 464 i det angripna beslutet uteslöt att det förelåg några förmildrande omständigheter, utan att göra en särskild bedömning av företagens individuella situation och utan någon motivering.

278    Kommissionen tog därigenom inte någon hänsyn till sökandens särskilda situation eller till en rad omständigheter som var avgörande för kvalificeringen av dess beteende i förhållande till kartellen och inom denna, och kommissionen åsidosatte således principen om likabehandling.

279    Sökanden har dessutom gjort gällande att den inte finns med bland de ”flera företag” (skäl 434 i det angripna beslutet) som åberopade den ringa omfattningen av deras verksamhet inom sektorn för lastslangar för att det skulle anses föreligga förmildrande omständigheter i deras fall, vilket innebär att sökandens försvar utan åtskillnad och på ett ytligt sätt likställdes med de övriga tillverkarnas försvar.

280    Vidare anser sökanden att kommissionen inskränkte sig till att behandla sökanden på samma sätt som Trelleborg och Dunlop, trots att varken dessa företags beteende eller betydelse var jämförbara med sökandens.

281    Sökanden anser slutligen att den nedsättning som den borde ha beviljats inte under några omständigheter kunde ha varit lägre än 30 procent.

282    Kommissionen har bestritt dessa påståenden.

c)     Tribunalens bedömning

283    I riktlinjerna föreskrivs följande:

”29.      Grundbeloppet kan sänkas om kommissionen konstaterar att det finns förmildrande omständigheter, till exempel följande:

...

–        Det berörda företaget kan visa att dess deltagande i överträdelsen har varit mycket begränsat, eftersom företaget under den tid då det var ... bundet av de otillåtna avtalen i realiteten undvek att tillämpa dem genom att bete sig på ett konkurrensinriktat sätt på marknaden. Att ett företag har deltagit i en överträdelse under en kortare period än de andra företagen betraktas inte som någon förmildrande omständighet, eftersom kommissionen redan tagit hänsyn till detta när den fastställt grundbeloppet.

...”

284    Skäl 464 i det angripna beslutet, med rubriken ”Passiv och/eller underordnad roll”, har följande lydelse:

”Flera företag som berörs har hävdat att deras verksamhet [avseende lastslangar] är obetydlig. Kommissionen anser i allmänhet att detta inte kan utgöra utgångspunkten för att fastställa en passiv eller underordnad roll, vilken enbart grundar sig på den typ av roll som ett företag har haft inom en kartell och inte på omfattningen av verksamheten inom gruppen. Kommissionen noterar vidare att trots verksamhetens relativa omfattning, ansåg samtliga inblandade företag att verksamheten [avseende lastslangar] var tillräckligt omfattande för att bibehålla denna, antagligen av lönsamhetsskäl (med undantag av Bridgestone, vilket upphörde med sin verksamhet efter att överträdelsen upphörde). Slutligen påpekar kommissionen att verksamhetens relativa omfattning framkom tillräckligt vid beräkningen av grundbeloppet och ska inte längre beaktas.”

285    Tribunalen ska först pröva huruvida kommissionen, såsom sökanden har hävdat, gjorde en oriktig bedömning när den slog fast att det inte fanns någon anledning att beakta några förmildrande omständigheter i sökandens fall.

286    Det följer av rättspraxis att påtryckningar som utövas av företag och som syftar till att få andra företag att delta i en överträdelse av konkurrensrätten – oberoende av hur hårda de är – varken befriar det berörda företaget från ansvar för den överträdelse som det gjort sig skyldigt till, medför att kartellens allvar ska bedömas annorlunda eller kan utgöra en förmildrande omständighet vid fastställandet av bötesbeloppet. Det berörda företaget hade nämligen kunnat anmäla eventuella påtryckningar som det utsatts för till behöriga myndigheter och framföra ett klagomål till dessa (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 115 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 369 och 370, och förstainstansrättens dom av den 29 november 2005 i mål T-62/02, Union Pigments mot kommissionen, REG 2005, s. II-5057, punkt 63). Kommissionen var följaktligen inte skyldig att anse att sådana hotelser som dem som gjordes gällande i förevarande fall utgjorde en förmildrande omständighet (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 26 april 2007 i de förenade målen T‑109/02, T‑118/02, T‑122/02, T‑125/02, T‑126/02, T‑128/02, T‑129/02, T‑132/02 och T‑136/02, Bolloré m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. II‑947, punkt 640).

287    Vidare framgår det av rättspraxis att bland de omständigheter som indikerar att ett företag haft en passiv roll i en kartell hör den omständigheten att företaget har deltagit i mötena betydligt mer sporadiskt än de övriga kartellmedlemmarna (förstainstansrättens dom av den 9 juli 2003 i mål T-220/00, Cheil Jedang mot kommissionen, REG 2003, s. II-2473, punkt 168; se även förstainstansrättens dom av den 29 april 2004 i de förenade målen T‑236/01, T‑239/01, T‑244/01–T‑246/01, T‑251/01 och T‑252/01, Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑1181, punkt 331 och där angiven rättspraxis), liksom att företaget har inträtt sent på den marknad som är föremål för överträdelsen, oavsett hur länge företaget varit delaktigt i denna (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 10 december 1985 i de förenade målen 240/82–242/82, 261/82, 262/82, 268/82 och 269/82, Stichting Sigarettenindustrie m.fl. mot kommissionen, REG 1985, s. 3831, punkt 100, och domen i det ovan i punkt 115 nämnda målet Carbone-Lorraine mot kommissionen, punkt 164 och där angiven rättspraxis), eller vidare att företrädare för andra företag som har deltagit i överträdelsen har gjort uttryckliga uttalanden med den innebörden (se domen av den 29 april 2004 i de ovannämnda förenade målen Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, punkt 331 och där angiven rättspraxis). Förstainstansrätten har vidare fastställt att en ”uteslutande passiv roll” innebär att det berörda företaget har hållit en ”låg profil”, det vill säga att det inte aktivt har deltagit i utarbetandet av det eller de konkurrensbegränsande avtalen (se domen i det ovan i punkt 194 nämnda målet Jungbunzlauer mot kommissionen, punkt 252 och där angiven rättspraxis).

288    Vidare utgör enbart det förhållandet att ett företag, beträffande vilket det har fastställts att det deltagit i ett samordnat förfarande med sina konkurrenter, inte har uppträtt på marknaden i enlighet med vad som överenskommits med konkurrenterna, genom att det fört en mer eller mindre självständig politik på marknaden, inte nödvändigtvis en omständighet som ska anses vara förmildrande. Det kan inte uteslutas att detta företag endast har försökt att utnyttja den konkurrensbegränsande samverkan för egen vinning (tribunalens dom av den 16 juni 2011 i mål T‑191/06, FMC Foret mot kommissionen, REU 2011, s. II-2959, punkterna 345 och 346).

289    I enlighet med fast rättspraxis ska det slutligen, vid bedömningen av huruvida ett företag ska komma i åtnjutande av en förmildrande omständighet av den anledningen att företaget i praktiken inte har tillämpat otillåtna avtal, utredas huruvida företaget har anfört argument som styrker att företaget, under den tid då det deltog i de otillåtna avtalen, underlät att tillämpa dem och i stället uppträdde på ett konkurrensinriktat sätt på marknaden eller om det i vart fall har åsidosatt sina skyldigheter för att genomföra kartellen på ett så tydligt och omfattande sätt att kartellens funktion har rubbats (se förstainstansrättens dom av den 15 mars 2006 i mål T-26/02, Daiichi Pharmaceutical mot kommissionen, REG 2006, s. II‑713, punkt 113, och domen i det ovan i punkt 115 nämnda målet Carbone-Lorraine mot kommissionen, punkt 196).

290    Härav följer att sökanden inte med framgång kan åberopa vare sig de påstådda påtryckningar som den utsattes för eller att den deltog i överträdelsen under en kortare period.

291    Vad beträffar sökandens påstått passiva beteende och dess inverkan på böterna, ska det erinras om att sökanden återinträdde i kartellen fullt ut från och med den 3 september 1996, att den deltog i de diskussioner för att åter väcka liv i kartellen som ägde rum under åren 1997–1999, och att den från och med maj 2000 fullt ut återupptog sin verksamhet inom kartellen.

292    Sökanden kan således inte göra gällande någon passiv roll inom kartellen och följaktligen inte heller göra anspråk på att få dra fördel av förmildrande omständigheter som grundar sig på en sådan omständighet.

293    Om man följer sökandens eget resonemang, hade dessutom dess avsikt och beteende under denna period till syfte att låta påskina att sökanden var positivt inställd till kartellen och att den för det syftet åtminstone upprätthöll kontakter och utbytte information med vissa kartellmedlemmar, vilket betyder att sökanden enligt egen utsago deltog aktivt i överträdelsen.

294    Vad beträffar anmärkningen om avsaknad av motivering, ska det påpekas att kommissionen inte har bestritt sökandens argument att den för egen del inte åberopade, i samband med det administrativa förfarandet, den ringa omfattningen av dess verksamhet inom sektorn för lastslangar för att det skulle anses föreligga förmildrande omständigheter i sökandens fall.

295    Kommissionen har inte heller bestritt att sökanden, i samband med det administrativa förfarandet, åberopade liknande argument som dem som den har anfört inom ramen för förevarande talan, nämligen att ”den deltog i kartellen under en kortare tid och ... dess roll inom [denna] var av mindre betydelse eller marginell”.

296    Även om kommissionen inte uttryckligen bemötte sökandens olika argument i de skäl i det angripna beslutet som avser bedömningen av förmildrande omständigheter, framgår det av de överväganden som angetts ovan i punkterna 283–293 att det angripna beslutet, som helhet betraktad, innehåller en tillräckligt detaljerad motivering som gör det möjligt för tribunalen och för sökanden att förstå varför den inte kunde dra fördel av några förmildrande omständigheter i förevarande fall.

297    Tribunalen anser följaktligen att motiveringen i det angripna beslutet uppfyller kraven enligt den rättspraxis som angetts ovan i punkt 108.

298    Härav följer att talan inte kan bifallas såvitt avser den tredje grundens fjärde del.

5.     Den tredje grundens femte del: Nedsättningen av böterna med anledning av samarbetet inom ramen för programmet för förmånlig behandling

a)     Det angripna beslutet

299    I skälen 480–488 i det angripna beslutet anges varför kommissionen ansåg att det var lämpligt att bevilja sökanden en nedsättning med 30 procent av de böter som den ålagts med hänsyn till dess bidrag till utredningen av ärendet.

300    Kommissionen ansåg i det avseendet att det datum då MRI hade beslutat att samarbeta vid utredningen visserligen skulle beaktas (skälen 480 och 485 i det angripna beslutet), men att dess bidrag hade ett begränsat värde, eftersom kommissionen vid den tidpunkten redan hade tillgång till ett stort antal bevis som gjorde det möjligt att fastställa kartellens huvudsakliga särdrag (skäl 485 i det angripna beslutet).

301    Kommissionen har i huvudsak angett att MRI ingav bevis avseende kartellen från och med slutet av 80-talet (skäl 481 i det angripna beslutet), särskilt en handling från år 1989 som visar att kartellmedlemmarna utbytte statistiska uppgifter (skäl 482 i det angripna beslutet) samt två handlingar som utbyttes år 2000 med kartellens samordnare, vilka gör det möjligt att visa en geografisk uppdelning av marknaderna mellan kartellmedlemmarna (skäl 483 i det angripna beslutet), och slutligen interna handlingar från början av år 1997 rörande kartellens förekomst vid denna tidpunkt, vilka gör det möjligt att visa MRI:s roll i kartellen mellan åren 1996 och 1997 och stärker kommissionens möjligheter att bevisa att kartellen förelåg under 90‑talets andra hälft (skäl 484 i det angripna beslutet).

b)     Parternas argument

302    Sökanden har anfört att kommissionen begick ett fel vid fastställandet av nedsättningen av böterna med anledning av sökandens samarbete inom ramen för programmet för förmånlig behandling. Kommissionen beviljade sökanden den minsta nedsättningen, nämligen 30 procent, trots att det i meddelandet om samarbete föreskrivs att det första företag som är berättigat till en förmånlig behandling har rätt till en nedsättning som kan uppgå till 50 procent, enligt punkt 26 i meddelandet om samarbete. Sökanden anser att detta fel följer av att kommissionen inte i tillräcklig utsträckning beaktade sökandens avgörande bidrag till utredningen.

303    Sökanden har erinrat om att tidpunkten för inlämnandet av bevismaterialet till stöd för ansökan och bevismaterialets mervärde är två kriterier som enligt meddelandet om samarbete gör det möjligt att bestämma nivån på nedsättningen.

304    Sökandens skyndsamhet var maximal, såsom framgår av skäl 480 i det angripna beslutet, eftersom den ingav merparten av de mest betydelsefulla bevis som den hade tillgång till dagen efter inspektionerna, det vill säga den 4 maj 2007.

305    Vidare anser sökanden att dess bidrag var mycket betydelsefullt. I motsats till vad kommissionen har hävdat i skäl 482 i det angripna beslutet, har de bevis och upplysningar som den lämnade inte bara ”stärkt” eller ”förfinat” kommissionens möjligheter att upprätta det meddelande om invändningar som den riktade till tillverkarna, utan det framgår enligt sökanden av meddelandet om invändningar och av det angripna beslutet att de upplysningar som den lämnade var avgörande för att stödja kommissionens invändningar vad gäller kartellens särdrag, dess funktionssätt och överträdelsens varaktighet samt omfattningen av tillverkarnas deltagande. I många fall är dessa upplysningar de enda omständigheter som stöder kommissionens ståndpunkt.

306    Sökanden har i det avseendet angett att de upplysningar och uppgifter som den lämnade dels gjorde det möjligt att bekräfta de muntliga utsagor som lämnades av den första klaganden – vilka var otillräckliga, i avsaknad av skriftliga eller objektiva bevis som kan bekräfta dessa, för att på ett obestridligt sätt ligga till grund för de därtill knutna invändningarna – och de upplysningar som lämnades av de andra företagen, dels utgjorde de enda verkliga uppgifterna till stöd för kommissionens invändning att de andra tillverkarna hade deltagit i en enda fortlöpande överträdelse.

307    Vidare anser sökanden att de bevis som den ingav avseende perioden mars 1997–juni 1999 är den enda eller den huvudsakliga grunden för kommissionens slutsatser avseende denna period. Det är visserligen riktigt att det finns annat bevismaterial, men enligt sökanden är det bevismaterialet klart otillräckligt för att överhuvudtaget styrka något vad beträffar kartellen under denna period. Utan dessa bevis skulle kommissionen, enligt sökanden, ha varit tvungen att beakta två skilda överträdelser och inte en enda fortlöpande eller upprepad överträdelse.

308    Kommissionen gjorde således en oriktig bedömning när den, i skäl 485 i det angripna beslutet, slog fast att ”den redan hade tillgång till en stor mängd handlingar, på grundval av vilka den kunde bevisa kartellens huvudsakliga delar”.

309    Följaktligen anser sökanden att tillämpningen av den lägsta procentsatsen för nedsättning var obefogad och för övrigt omotiverad. Sökanden anser dessutom att detta beslut strider mot principen om likabehandling, eftersom kommissionen i andra fall har beviljat större nedsättningar i utbyte mot att information lämnats i mindre omfattning.

310    Kommissionen har bestritt dessa påståenden.

311    Kommissionen anser att den enligt fast rättspraxis har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller hur den beräknar böterna, och den kan härvid beakta ett stort antal olika faktorer, däribland berörda företags samarbete under institutionens undersökning. Kommissionen måste i det sammanhanget göra komplicerade bedömningar av de faktiska omständigheterna, exempelvis vad rör respektive företags samarbete. I synnerhet har den ett omfattande utrymme att skönsmässigt bedöma kvaliteten på och användbarheten av det samarbete som ett företag erbjuder, särskilt i förhållande till andra företags samarbete. Dess bedömningar blir föremål för en begränsad domstolsprövning.

312    Kommissionen har bestritt att MRI var det första och enda företag vars bidrag ansågs kunna motivera att det fick delta i programmet för förmånlig behandling. Kommissionen anser nämligen att ärendet har sin grund i ansökan om immunitet från [sekretessbelagt], som upphörde att delta i kartellen före denna ansökan och som avslöjade kartellens förekomst, syfte och särdrag, vilket gjorde det möjligt för kommissionen att genomföra utredningen och motiverade att [sekretessbelagt] beviljades fullständig immunitet. MRI började däremot samarbeta först efter inspektionerna.

313    Vad gäller betydelsen och nyttan av MRI:s samarbete, underlättade det visserligen kommissionens uppgift, men kommissionen kände för det första redan till kartellens förekomst, syfte och funktionssätt. För det andra har kommissionen bestritt att den utan MRI inte skulle ha kunnat styrka överträdelsens ihärdighet. För det tredje ålades inte något av de deltagande företagen sanktioner för perioden den 13 maj 1997–11 juni 1999, avseende vilken MRI:s samarbete visade sig vara till större nytta. För det fjärde anser kommissionen att det skulle ha varit möjligt att kvalificera överträdelsen som upprepad, även om den avbröts under några år för att därefter börja på nytt, med samma deltagare, samma syfte och motsvarande metoder, i syfte att genomföra ett och samma samlade projekt. Enligt kommissionen har därför MRI felaktigt hävdat att dess samarbete var nödvändigt för att överträdelsen skulle kunna kvalificeras som fortlöpande.

314    Vad beträffar de övriga perioderna var dessutom MRI:s samarbete av begränsad nytta, med hänsyn till de uppgifter som redan hade lämnats av [sekretessbelagt] och den mängd handlingar som upptäcktes vid inspektionerna.

315    En nedsättning av böterna med 30 procent skulle följaktligen vara högst motiverad.

316    Kommissionen anser dessutom att de jämförelser som MRI har gjort med andra företag är ovidkommande, dels eftersom denna typ av jämförelse mellan olika ärenden är extremt svår, dels eftersom det förhållandet att kommissionen i sin tidigare beslutspraxis har beviljat en viss procentuell nedsättning för ett visst beteende inte betyder att den är skyldig att bevilja samma nedsättning vid bedömningen av ett liknande beteende inom ramen för ett senare administrativt förfarande, enligt rättspraxis.

317    Slutligen anser kommissionen att dess beslut att inte bevilja mer än 30 procent i nedsättning motiveras i skäl 485 i det angripna beslutet.

c)     Tribunalens bedömning

318    I punkt 26 i meddelandet om samarbete föreskrivs följande:

”Kommissionen kommer i de slutliga beslut som fattas i slutet av det administrativa förfarandet att avgöra hur stor nedsättning av böterna ett företag skall beviljas jämfört med de böter som annars skulle ha ålagts.

–        Det första företaget som lämnar bevis med betydande mervärde beviljas en nedsättning på 30–50 %.

–        Det andra företaget som lämnar bevis med betydande mervärde beviljas en nedsättning på 20–30 %.

–        Övriga företag som lämnar bevis med betydande mervärde beviljas en nedsättning på högst 20 %.

För att bestämma nivån av [nedsättning] inom dessa kategorier kommer kommissionen att beakta tidpunkten för inlämnandet av bevismaterialet som uppfyller villkoren i punkt 24 och i vilken omfattning det representerar mervärde.”

319    Det ska erinras om att det i punkt 24 i meddelandet om samarbete anges att det berörda företaget, för att uppfylla villkoren, måste förse kommissionen med bevis för den misstänkta överträdelsen som har ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan har samlat in. Själva begreppet mervärde fastställs i punkt 25 i meddelandet om samarbete (se ovan punkt 116).

320    Lydelsen i meddelandet om samarbete förutsätter följaktligen att man gör åtskillnad mellan följande två etapper:

–        För att kunna beviljas en nedsättning av böterna krävs det, för det första, att företaget förser kommissionen med bevis som har ett betydande mervärde. Det första företag som samarbetar på detta sätt kommer att beviljas en nedsättning av bötesbeloppet med minst 30 procent och högst 50 procent av grundbeloppet.

–        För att fastställa procentsatsen för nedsättningen inom denna kategori, ska kommissionen, för det andra, beakta följande två kriterier: tidpunkten för inlämnandet av bevismaterialet och i vilken omfattning det representerar mervärde.

321    Vidare anses begreppet betydande mervärde, enligt meddelandet om samarbete, avse i vilken grad bevismaterialet som sådant eller genom sin detaljrikedom stärker kommissionens möjligheter att bevisa den misstänkta kartellen. Detta mervärde ska i sig bedömas i förhållande till ett visst antal parametrar som anges i punkt 25 i meddelandet om samarbete.

322    När de bevis som lämnas till kommissionen har ett betydande mervärde och företaget är det första som lämnar sådana bevis, ska således nedsättningen av böterna uppgå till minst 30 procent. Ju tidigare samarbetet har börjat och ju högre mervärdet är, desto mer kommer procentsatsen för nedsättningen att öka, för att uppgå till högst 50 procent av bötesbeloppet.

323    I förevarande fall ska det konstateras att kommissionen, i det angripna beslutet, medgav att MRI var det första företaget som uppfyllde villkoren för att erhålla en nedsättning av böterna, eftersom de handlingar som det hade ingett till kommissionen hade ett betydande mervärde, men kommissionen inskränkte sig till att bevilja MRI den lägsta nivån på nedsättning av böterna, det vill säga 30 procent. Den enda fråga som parterna har diskuterat och som tribunalen ska avgöra är således storleken på den nedsättning som kommissionen beviljade inom denna kategori och inte själva orsaken till denna nedsättning.

324    Även om kommissionen visserligen har bedömt, mot bakgrund av det bevismaterial som MRI ingav, den procentuella nedsättning som skulle tillämpas på den som ansökte om förmånlig behandling, ska tribunalen likväl undersöka huruvida kommissionen bestämde denna procentsats i enlighet med de kriterier som den fastställde i meddelandet om samarbete och huruvida den, i det angripna beslutet, har angett hur den resonerade i det avseendet, så att sökanden kan få kännedom om skälen för den åtgärd som vidtagits gentemot den och så att tribunalen ges möjlighet att utföra sin prövning.

325    Vad beträffar tidpunkten för inlämnandet av bevismaterialet, är det utrett att ansökan om förmånlig behandling ingavs, tillsammans med bevismaterialet, den 4 maj 2007 (skäl 480 i det angripna beslutet) – det vill säga två dagar efter den inspektion som kommissionen anordnade till följd av den ansökan om förmånlig behandling som ingavs av [sekretessbelagt] den 20 december 2006.

326    Kommissionen anser att det i det fallet är fråga om ett samarbete som skedde i ett tidigt skede av utredningen (skäl 486 i det angripna beslutet).

327    Tribunalen konstaterar dock att denna bedömning inte återspeglas i den procentsats för nedsättningen som tillämpades på de böter som sökanden ålades.

328    Vad beträffar i vilken omfattning det av MRI ingivna bevismaterialet representerade ett betydande mervärde, ska följande påpekas.

329    I det angripna beslutet angav kommissionen att MRI hade ingett bevis avseende kartellen från och med slutet av 80-talet – särskilt en handling från år 1989 som visar att kartellmedlemmarna utbytte statistiska uppgifter – samt två handlingar som utbyttes år 2000 med kartellens samordnare, vilka gör det möjligt att visa en geografisk uppdelning av marknaderna mellan kartellmedlemmarna, och slutligen interna handlingar från början av år 1997 rörande kartellens förekomst vid denna tidpunkt, vilka gör det möjligt att visa MRI:s roll i kartellen mellan åren 1996 och 1997 och stärker kommissionens möjligheter att bevisa att kartellen förelåg under 90-talets andra hälft. Kommissionen angav dock att MRI:s bidrag endast hade ett begränsat värde, eftersom kommissionen, vid den tidpunkt då den ingrep, redan hade tillgång till ett stort antal bevis som gjorde det möjligt att fastställa kartellens huvudsakliga särdrag (se ovan punkterna 300 och 301).

330    I skälen 148–187 i det angripna beslutet anges dock den bevisning som kommissionen stödde sig på för att konstatera att kartellen, mellan den 13 maj 1997 och juni 1999, hade haft en period med begränsad verksamhet, under vilken det förekom kontakter som sökanden hade deltagit i och som särskilt syftade till att försöka väcka liv i kartellen.

331    Denna bevisning består av följande: [sekretessbelagt].

332    Kommissionen har vidare angett att olika handlingar – nämligen två telefax från [sekretessbelagt], vilka daterar sig från den 11 juni 1999, och ett telefax från Parker ITR, vilket daterar sig från den 21 juni 1999 – gör det möjligt att konstatera att oenigheten mellan kartellmedlemmarna hade upphört från och med den 11 juni 1999 (skäl 178 i det angripna beslutet).

333    De skriftliga bevis som kommissionen samlade in avseende mellanperioden, vilken löpte från den 13 maj 1997 till juni 1999, härrörde således huvudsakligen från MRI och ingavs av detta bolag i samband med dess ansökan om förmånlig behandling.

334    Vidare konstaterar tribunalen att kommissionen endast har nämnt det relativa värdet av de handlingar som MRI ingav och inte värdet av handlingarna i sig, trots att dessa gjorde det möjligt för kommissionen att bekräfta ett visst antal uttalanden och indicier som den endast förfogade över dessförinnan.

335    De bevis som MRI ingav till kommissionen avseende perioden den 13 maj 1997–juni 1999 – till skillnad från de bevis som bolaget ingav för perioden den 3 september 1996–13 maj 1997 (se ovan punkterna 148 och 149) – utgör dock skriftliga bevis som stärkte kommissionens möjligheter att bevisa att kartellen förelåg mellan maj 1997 och juni 1999 och gjorde det möjligt för den att visa att vissa av de andra kartellmedlemmarnas påståenden om att kartellen hade avbrutits helt under perioden maj 1997–juni 1999 var felaktiga.

336    Dessa bevis gjorde det möjligt för kommissionen att underbygga sin ståndpunkt att överträdelsen var fortlöpande från april 1986 till maj 2007, trots den kris som kartellen hade gått igenom mellan maj 1997 och juni 1999 (se skälen 289, 293 och 294 i det angripna beslutet), även om den inte ålade några böter för denna mellanperiod. Tribunalen konstaterar i det avseendet att kommissionen har nöjt sig med att hänvisa till fotnot 733 i det angripna beslutet och till andra fotnoter i detta beslut, vilka hänvisar till tre handlingar avseende mellanperioden, dock utan att denna period eller MRI:s bidrag omnämns i skälen 481–484 i det angripna beslutet.

337    Enligt punkt 25 i meddelandet om samarbete avser begreppet mervärde i vilken grad bevismaterialet som sådant eller genom sin detaljrikedom stärker kommissionens möjligheter att bevisa den misstänkta kartellen. I punkt 25 i nämnda meddelande anges att värdet av de inlämnade bevisen mot andra företag påverkas av i hur stor utsträckning de måste bekräftas med bevis från andra källor. Övertygande bevisning kommer således att tillmätas ett större värde än bevis, till exempel redogörelser, som måste bekräftas om de ifrågasätts.

338    Det ska följaktligen konstateras att omfattningen av mervärdet av de bevis som sökanden ingav till kommissionen inte återspeglas i den procentsats för nedsättningen av böterna som kommissionen fastställde till den lägsta nivån på 30 procent.

339    Kommissionen beaktade således inte de kriterier som den hade ålagt sig i punkt 26 i meddelandet om samarbete.

340    Vad beträffar anmärkningen om avsaknad av motivering, inskränkte sig kommissionen till att ange, i skäl 486 i det angripna beslutet, att ”med hänsyn till värdet av dess bidrag i detta ärende, det tidiga skede i vilket bolaget lämnade detta bidrag och omfattningen av dess samarbete efter dess uttalanden, ska MRI beviljas en nedsättning med 30 procent av de böter som det i annat fall skulle ha ålagts”.

341    Det ska följaktligen, i andra hand, konstateras att om kommissionen hade särskilda skäl för att begränsa procentsatsen för den nedsättning av böterna som sökanden beviljades till 30 procent och inte höja denna, trots bolagets tidiga samarbete och den betydande omfattningen av mervärdet av de bevis som ingavs, ankom det på kommissionen att motivera det angripna beslutet på den punkten. Kommissionen underlät dock att göra det, vilket medför att tribunalen inte med säkerhet kan kontrollera huruvida kommissionen även gjorde en uppenbart oriktig bedömning i det avseendet.

342    Med hänsyn till att varken sökandens tidiga samarbete eller omfattningen av mervärdet av de bevis som sökanden ingav återspeglas i den procentsats för nedsättningen som kommissionen tillämpade i det angripna beslutet och med hänsyn till den bristfälliga motiveringen i beslutet, ska talan delvis bifallas såvitt avser den tredje grundens femte del och artikel 2 f i det angripna beslutet ska ogiltigförklaras.

343    Vad beträffar anmärkningen om att principen om likabehandling åsidosattes, konstaterar tribunalen att sökanden inte har lagt fram tillräckliga uppgifter som gör det möjligt att fastställa att dess situation var jämförbar med situationen för andra företag under identiska omständigheter. Denna anmärkning kan följaktligen inte godtas.

344    Talan kan således i övrigt inte bifallas såvitt avser den tredje grundens femte del.

D –  Yrkandet om nedsättning av böterna

345    Enligt artikel 229 EG får domstolen i kraft av de förordningar som Europaparlamentet och Europeiska unionens råd gemensamt antar enligt bestämmelserna i fördraget ges obegränsad behörighet i fråga om de påföljder som föreskrivs i dessa förordningar. Unionsdomstolarna har getts en sådan behörighet genom artikel 31 i förordning nr 1/2003. Förutom att pröva påföljdens lagenlighet är således unionsdomstolarna behöriga att ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning. Följaktligen kan unionsdomstolarna undanröja, sätta ned eller höja de böter eller viten som ålagts. Av detta följer att unionsdomstolarna är behöriga att utöva sin fulla prövningsrätt när frågan om böternas belopp har väckts och att de får utöva sin behörighet i detta avseende såväl för att sätta ned bötesbeloppet som för att höja det (se domstolens dom av den 8 februari 2007 i mål C-3/06 P, Groupe Danone mot kommissionen, REG 2007, s. I-1331, punkterna 60–62 och där angiven rättspraxis).

346    Enligt artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 ska, när bötesbeloppet fastställs, hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Vidare får inte bötesbeloppet överstiga 10 procent av företagets sammanlagda omsättning under föregående räkenskapsår, enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003.

347    Som påpekas i artikel 49 i stadgan om de grundläggande rättigheterna bör straffets stränghet inte heller vara oproportionerligt i förhållande till lagöverträdelsen.

348    För övrigt ska det påpekas att tribunalens fastställelse av bötesbelopp, inom ramen för sin fulla prövningsrätt, inte har karaktären av en exakt räkneoperation. Vidare är tribunalen inte bunden av kommissionens beräkningar, utan ska göra en egen bedömning med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet (förstainstansrättens dom av den 14 september 2004 i mål T-156/94, Aristrain mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 43).

349    Domstolen har slagit fast att, när bötesbeloppet fastställs, hänsyn ska tas till hur länge överträdelserna pågått och till alla omständigheter som kan påverka bedömningen av överträdelsernas allvar, såsom de enskilda företagens beteende och roll vid genomförandet av de samordnade förfarandena, den vinst företagen kunnat göra genom dessa förfaranden, deras storlek och värdet på de aktuella varorna samt den risk som överträdelser av detta slag innebär för unionen (se domstolens dom av den 8 december 2011 i mål C-386/10 P, Chalkor mot kommissionen, REU 2011, s. I-13085, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

350    Domstolen har även fastställt att sådana objektiva omständigheter som innehållet i och varaktigheten av de konkurrensbegränsande beteendena, deras antal och intensitet, omfattningen av den berörda marknaden och den skada som samhällsekonomin har lidit ska beaktas. Vid bedömningen ska även de ansvariga företagens relativa storlek och marknadsandel beaktas, liksom en eventuell upprepning (domen i det ovan i punkt 349 nämnda målet Chalkor mot kommissionen, punkt 57).

351    Vidare följer av fast rättspraxis att proportionalitetsprincipen innebär att institutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelsen i fråga. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen. Härav följer att bötesbeloppet måste stå i rimlig proportion till de eftersträvade målen, det vill säga i förhållande till iakttagandet av konkurrenslagstiftningen, och att det bötesbelopp som åläggs ett företag på grund av en konkurrensrättslig överträdelse ska stå i proportion till överträdelsen bedömd i sin helhet, med beaktande av bland annat hur allvarlig den varit (se tribunalens dom av den 5 oktober 2011 i mål T‑11/06, Romana Tabacchi mot kommissionen, REU 2011, s. II-6681, punkt 280 och där angiven rättspraxis).

352    I förevarande fall finner tribunalen – mot bakgrund av sin bedömning av den tredje grundens femte del och med beaktande av de felaktigheter som konstaterats härvid (se punkt 342 ovan) – att det är lämpligt att den utövar sin fulla prövningsrätt som följer av artikel 31 i förordning nr 1/2003 och ersätter kommissionens bedömning med sin egen i fråga om vilket bötesbelopp som sökanden ska åläggas.

353    Det ska erinras om att i förevarande fall uppgick MRI:s globala konsoliderade omsättning för alla dess produkter till [sekretessbelagt] år 2006 och till [sekretessbelagt] år 2007 (skäl 44 i det angripna beslutet) och kommissionen uppskattade företagets världsmarknadsandel till [sekretessbelagt], vilket sökanden inte bestred (skäl 433 i det angripna beslutet).

354    Det ska vidare påpekas att kartellen utan tvekan var allvarlig, med hänsyn till överträdelsens varaktighet och att de lagstridiga ageranden som sökanden deltog i fullt ut bestod i fördelning av anbud, fastställande av priser, fastställande av kvoter, fastställande av försäljningsvillkor, uppdelning av geografiska marknader och utbyte av känslig information om priser, försäljningsvolymer och anbudsförfaranden. Dessutom rör det sig om en världsomspännande kartell.

355    Vidare är det klarlagt att sökanden deltog i överträdelsen från den 1 april 1986 till den 1 augusti 1992 – preskription har inte inträtt vad gäller denna period (se punkterna 212–214 ovan) – och därefter från den 3 september 1996 till den 2 maj 2007. Under denna andra överträdelseepisod förekom det visserligen en period med begränsad verksamhet under mellanperioden, men F. deltog fullt ut i denna verksamhet, särskilt i syfte att åter väcka liv i kartellen och förhandla om sökandens ställning inom denna.

356    Sökandens samarbete i samband med kommissionens utredning ska visserligen beaktas. Tack vare de bevis som sökanden tidigt ingav till kommissionen, gjorde nämligen sökanden det möjligt för kommissionen att slå fast att det förelåg en fortlöpande överträdelse som de andra kartellmedlemmarna skulle hållas ansvariga för, trots att det förekom en krisperiod som, utan dessa bevis, med all sannolikhet skulle ha kunnat föranleda kommissionen att anse att kartellen avbröts under en period på två år – eller rent av tre år vad gäller sökanden själv.

357    Det ska dock beaktas att kommissionen, även utan dessa bevis, skulle ha kunnat slå fast att det förelåg en upprepad överträdelse som kartellmedlemmarna skulle hållas ansvariga för (se i det avseendet de uppgifter som kommissionen redogjorde för i skälen 296–304 och 307 i det angripna beslutet), vilket leder till att betydelsen av mervärdet av MRI:s samarbete blir relativ.

358    Tribunalen anser att procentsatsen för nedsättningen av böterna under sådana omständigheter borde ha uppgått till 40 procent.

359    Mot bakgrund av det ovan anförda och med hänsyn till nödvändigheten av att göra en avvägning mellan de olika omständigheter som ska beaktas vid fastställandet av bötesbeloppet (se ovan punkterna 349 och 350), anser dock tribunalen att det bötesbelopp som sökanden ålades, särskilt med hänsyn till överträdelsens allvar och hur länge MRI deltog i denna, är lämpligt och att det följaktligen saknas anledning att sätta ned det.

360    Sökandens yrkande om ändring av det angripna beslutet ska således ogillas, såvitt det syftar till en nedsättning av det bötesbelopp på 4 900 000 euro som sökanden ålades.

 Rättegångskostnader

361    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 87.3 första stycket i rättegångsreglerna kan dock tribunalen, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, besluta att kostnaderna ska delas eller att vardera parten ska bära sina kostnader.

362    Eftersom både sökanden och kommissionen delvis har tappat målet, ska de bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande:

1)      Artikel 2 f i kommissionens beslut K(2009) 428 slutlig av den 28 januari 2009 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/39406 – Lastslangar för oljeprodukter) ogiltigförklaras.

2)      Det bötesbelopp som ålagts MRI fastställs till 4 900 000 euro.

3)      Talan ogillas i övrigt.

4)      Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.

Aziz Prek Frimodt Nielsen

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 17 maj 2013.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Bakgrund till tvisten

A –  Sektorn för lastslangar för olja och gas

B –  Beskrivning av sökanden

C –  Det administrativa förfarandet

D –  Det angripna beslutet

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

A –  Yrkandena om ogiltigförklaring

B –  Den första grunden, avseende en felaktig kvalificering av överträdelsen och åsidosättande av artikel 153 EG, och den andra grunden, avseende uppenbart oriktiga bedömningar vid fastställandet av överträdelsens varaktighet, åsidosättande av artiklarna 81 EG och 253 EG samt artikel 2 i förordning nr 1/2003

1.  Det angripna beslutet

2.  Parternas argument

a)  Den första grunden

b)  Den andra grunden

Den första delgrunden

Den andra delgrunden

Den tredje delgrunden

Den fjärde delgrunden

Den femte delgrunden

Den sjätte delgrunden

3.  Tribunalens bedömning

a)  Redogörelse för principerna avseende bevisbördan

b)  Sökandens deltagande i överträdelsen mellan den 3 september 1996 och den 9 maj 2000

Perioden den 3 september 1996–13 maj 1997

–  Räckvidden av punkt 26 i meddelandet om samarbete

–  Fastställandet i förevarande fall av nya sakförhållanden som ökar antingen överträdelsens allvar eller varaktighet

Mellanperioden

c)  Förekomsten av en fortlöpande överträdelse

Begreppet fortlöpande överträdelse och upprepad överträdelse

Förekomsten av en fortlöpande överträdelse i förevarande fall

d)  Huruvida det finns fog för den andra grundens övriga delar

C –  Den tredje grunden: Olika felaktigheter vid fastställandet av bötesbeloppet, åsidosättande av proportionalitetsprincipen, principen att sanktionen ska stå i proportion till överträdelsen, principen om likabehandling och principen om skydd för berättigade förväntningar samt avsaknad av motivering

1.  Den tredje grundens första del: Oriktig bedömning av överträdelsens allvar och åsidosättande av principen om likabehandling

a)  Det angripna beslutet

b)  Parternas argument

c)  Tribunalens bedömning

2.  Den tredje grundens andra del: Ett fel vid beräkningen av böterna med hänsyn till överträdelsens varaktighet och åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar

a)  Det angripna beslutet

b)  Parternas argument

c)  Tribunalens bedömning

3.  Den tredje grundens tredje del: En felaktig höjning av böterna i avskräckande syfte samt åsidosättande av motiveringsskyldigheten och principen om likabehandling

a)  Det angripna beslutet

b)  Parternas argument

c)  Tribunalens bedömning

4.  Den tredje grundens fjärde del: Felaktig bedömning av villkoren för tillämpning av förmildrande omständigheter och åsidosättande av motiveringsskyldigheten

a)  Det angripna beslutet

b)  Parternas argument

c)  Tribunalens bedömning

5.  Den tredje grundens femte del: Nedsättningen av böterna med anledning av samarbetet inom ramen för programmet för förmånlig behandling

a)  Det angripna beslutet

b)  Parternas argument

c)  Tribunalens bedömning

D –  Yrkandet om nedsättning av böterna

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: italienska.

1 – Sekretessbelagda uppgifter har utelämnats.