DOMSTOLENS DOM (sjunde avdelningen)
den 13 oktober 2022 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Social trygghet – Förordning (EG) nr 883/2004 – Artiklarna 67 och 68 – Familjeförmåner – Rättigheter på grund av uttag av pension – Pensionstagare som uppbär pension från två medlemsstater – Medlemsstat(er) där denna pensionstagare har rätt till familjeförmåner – Förordning (EG) nr 987/2009 – Artikel 60.1 tredje meningen – Lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken familjeförmåner ska beviljas den förälder vars hushåll barnet tillhör – Denna förälder avstår från att ansöka om familjeförmåner – Skyldighet att beakta den andra förälderns ansökan – Återkrav av familjeförmåner som utbetalats till den andra föräldern – Tillåtlighet”
I mål C‑199/21,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesfinanzgericht (Federala skattedomstolen, Österrike) genom beslut av den 19 mars 2021, som inkom till domstolen den 30 mars 2021, i målet
DN
mot
Finanzamt Österreich,
meddelar
DOMSTOLEN (sjunde avdelningen),
sammansatt av avdelningsordföranden M. L. Arastey Sahún samt domarna F. Biltgen (referent) och J. Passer,
generaladvokat: P. Pikamäe,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Tjeckiens regering, genom J. Pavliš, M. Smolek, och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom B.-R. Killmann och D. Martin, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 2 juni 2022 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 67 andra meningen och 68.1 samt 68.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 200, 2004, s. 1) samt av artikel 60 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 284, 2009, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan DN och Finanzamt Österreich (den österrikiska skattemyndigheten), tidigare Finanzamt Wien (skattemyndigheten i Wien, Österrike) (nedan kallad skattemyndigheten), angående återkrav av familjeförmåner som DN uppbar i Österrike under perioden januari till augusti 2013, för underhåll av sin dotter som bodde med hans före detta hustru i Polen.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Förordning nr 883/2004
3 I artikel 1 i förordning nr 883/2004 föreskrivs följande:
”I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
…
i) familjemedlem:
…
3) Om enligt den lagstiftning som är tillämplig enligt punkterna 1 och 2 en person betraktas som familje- eller hushållsmedlem endast om han lever i samma hushåll som den försäkrade personen eller pensionstagaren, skall detta villkor anses uppfyllt när personen i fråga är beroende till sin försörjning av den försäkrade personen eller pensionstagaren.
…
q) behörig institution:
i) den institution hos vilken den berörda personen är försäkrad vid den tidpunkt då en ansökan om förmåner görs,
eller
ii) den institution från vilken den berörda personen har eller skulle ha rätt till förmåner, om denne eller en eller flera medlemmar av hans familj var bosatta i den medlemsstat där institutionen finns,
eller
iii) den institution som har utsetts av den berörda medlemsstatens behöriga myndighet,
eller
iv) när det gäller ett system som gäller arbetsgivarens ansvar för de förmåner som avses i artikel 3.1, antingen arbetsgivaren eller försäkringsgivaren i fråga, eller, om sådan saknas, ett organ eller en myndighet som har utsetts av den berörda medlemsstatens behöriga myndighet.
…
s) behörig medlemsstat: den behöriga medlemsstat där den behöriga institutionen finns.
…
z) familjeförmån: alla förmåner och kontantförmåner som är avsedda att kompensera för en familjs utgifter, exklusive förskott avseende underhållsstöd till barns vårdnadshavare samt de särskilda bidrag vid barns födelse och vid adoption som anges i bilaga I.”
4 Artikel 2.1 i förordningen har följande lydelse:
”Denna förordning skall tillämpas på alla som är medborgare i en medlemsstat, statslösa och flyktingar som är bosatta i en medlemsstat och som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, samt deras familjemedlemmar och efterlevande.”
5 Enligt artikel 3.1 j i nämnda förordning tillämpas förordningen på all lagstiftning om de grenar av den sociala tryggheten som rör familjeförmåner.
6 I kapitel 8, som avser familjeförmåner, i avdelning III, föreskrivs följande i artikel 67, som har rubriken ”Familjemedlemmar bosatta i en annan medlemsstat”:
”Personer skall ha rätt till familjeförmåner i enlighet med lagstiftningen i den behöriga medlemsstaten även för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat som om de vore bosatta i den förra medlemsstaten. Pensionstagare skall dock ha rätt till familjeförmåner i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat som är behörig beträffande deras pensioner.”
7 Kapitel 8 innehåller även artikel 68 i förordningen, med rubriken ”Prioritetsregler vid sammanträffande”, där följande föreskrivs i punkterna 1 och 2:
”1. Om rätt till förmåner under samma period och för samma familjemedlemmar föreligger enligt flera medlemsstaters lagstiftning skall följande prioritetsregler tillämpas:
a) I de fall då flera medlemsstater är skyldiga att utge förmåner på olika grunder skall prioritetsordningen vara följande: i första hand rättigheter som förvärvats på grund av arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare, därefter rättigheter som förvärvats på grund av uttag av pension och slutligen rättigheter som förvärvats på grund av bosättning.
b) I de fall då flera medlemsstater är skyldiga att utge förmåner på samma grunder skall prioritetsordningen fastställas enligt följande tilläggskriterier:
…
ii) Om det gäller rättigheter som förvärvats på grund av uttag av pension: barnens bostadsort, förutsatt att en pension skall utges enligt dess lagstiftning, och i andra hand – i förekommande fall – den längsta försäkringsperioden eller bosättningsperioden som fullgjorts i enlighet med berörda lagstiftningar.
…
2. Vid sammanträffande av rätt till förmåner skall familjeförmåner beviljas i enlighet med den lagstiftning som anses ha företräde enligt punkt 1. Rätten till familjeförmåner med stöd av annan eller andra berörda lagstiftningar skall innehållas upp till det belopp som föreskrivs i den förra statens lagstiftning och i förekommande fall utges i form av ett tilläggsbelopp för den del som överstiger detta belopp. Ett sådant tilläggsbelopp behöver dock inte utges för barn som är bosatta i en annan medlemsstat, om rätten till förmånen i fråga endast grundar sig på bosättning.”
Förordning nr 987/2009
8 I artikel 60.1 i förordning nr 987/2009 föreskrivs följande:
”Ansökan om familjeförmåner ska lämnas in till den behöriga institutionen. Vid tillämpning av artiklarna 67 och 68 i [förordning nr 883/2004] ska situationen för hela familjen beaktas som om alla de berörda personerna omfattades av lagstiftningen i den berörda medlemsstaten och var bosatta där, särskilt när det gäller en persons rätt att begära sådana förmåner. När en person som har rätt att begära förmåner inte utnyttjar denna rätt, ska en ansökan om familjeförmåner som inlämnats av den andra föräldern, av en person som betraktas som förälder eller av en person eller institution som är barnets eller barnens vårdnadshavare, beaktas av den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning är tillämplig.”
9 I artikel 60.2–60.5 i denna förordning föreskrivs bland annat mekanismer för samarbete mellan behöriga institutioner i olika medlemsstater vid tillämpningen av artikel 68 i förordning nr 883/2004.
Österrikisk rätt
10 I 2 § Bundesgesetz betreffend de Familienlastenausgleich durch Beihilfen (lag om kompensation för familjeomkostnader genom bidrag) av den 24 oktober 1967 (BGBl. 376/1967), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad FLAG), föreskrivs följande:
”1. Personer som har sitt hemvist eller sin stadigvarande bostad i Österrike har rätt till familjeförmåner
…
b) för myndiga barn som ännu inte fyllt 24 år och som genomgår yrkesutbildning, …
…
2. Det är den person vars hushåll det barn som avses i punkt 1 tillhör som har rätt till familjeförmåner. En person, till vars hushåll barnet inte hör, men som ändå står för de huvudsakliga kostnaderna för barnets underhåll, har rätt till familjeförmåner om det inte finns någon annan person som har rätt till det med stöd av första meningen.
3. I detta avsnitt avses med ’barn till en person’
a) släktingar i rakt nedstigande led,
…
5. Ett barn tillhör en persons hushåll om han eller hon, i de fall det endast finns en vuxen person i hushållet, delar en bostad med denna person. Ett barn förlorar inte sin tillhörighet till hushållet
a) om barnet endast tillfälligt bor utanför den gemensamma bostaden.
…”
11 26 § 1 FLAG har följande lydelse:
”Den som felaktigt har uppburit familjeförmåner ska återbetala de aktuella beloppen.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
12 DN, som har polskt ursprung, är sedan år 2001 österrikisk medborgare och uteslutande bosatt i Österrike.
13 Fram till äktenskapsskillnad år 2011 var han gift med en polsk medborgare. Hon bor i Polen tillsammans med deras gemensamma dotter, född år 1991, som även hon är polsk medborgare.
14 Sedan november 2011 uppbär DN pension från behöriga polska och österrikiska institutioner till följd av förtidspensionering efter försäkringsperioder som fullgjorts i Polen och därefter i Österrike.
15 Målet vid den nationella domstolen avser återkrav av familjeförmåner i form av kompensationsbidrag och skatteavdrag för barn (nedan kallade de aktuella familjeförmånerna) vilka skattemyndigheten beviljat DN under perioden januari till augusti 2013 för omkostnader till följd av hans och hans före detta hustrus underhåll av den gemensamma dottern, som fullföljde sina studier i Polen och till vilken DN betalade ut dessa förmåner.
16 Det framgår av beslutet om hänskjutande att DN:s före detta hustru aldrig har ansökt i Österrike om att beviljas de aktuella familjeförmånerna. Istället var det hela tiden DN som beviljades dessa förmåner utan att det krävdes någon förklaring om avstående från hans före detta hustru.
17 Under denna period uppbar varken DN eller hans före detta hustru familjeförmåner i Polen, eftersom det pensionsbelopp som DN uppbar i Österrike översteg det högsta belopp som gav rätt till sådana förmåner.
18 Genom beslut av den 12 november 2014 förordnade skattemyndigheten om att de aktuella familjeförmånerna skulle återkrävas med motiveringen att Republiken Österrike, med hänsyn till att DN uppbar polsk pension, inte var behörig att bevilja dessa förmåner. Denna myndighet ansåg dessutom att skyldigheten att betala ut ett tilläggsbelopp enligt artikel 68.2 i förordning nr 883/2004 inte gällde den medlemsstat som i andra hand var behörig beträffande pension.
19 DN överklagade detta beslut till den hänskjutande domstolen, Bundesfinanzgericht (Federala skattedomstolen, Österrike) och gjorde gällande att villkoren för Österrikes utbetalning av tilläggsbeloppet enligt nämnda artikel 68.2 jämförd med relevanta bestämmelser i FLAG var uppfyllda.
20 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det förekommer två olika strömningar inom dess rättspraxis och har därvid anfört att eftersom DN har utövat avlönad verksamhet i Österrike inom ramen för sin fria rörlighet som arbetstagare och uppbär pension där till följd av denna verksamhet, är det endast denna medlemsstat ”som är behörig beträffande … pensioner” i den mening som avses i artikel 67 andra meningen i förordning nr 883/2004. Enligt den hänskjutande domstolen har DN således rätt till de aktuella familjeförmånerna och den enda fråga som uppkommer är huruvida det är Republiken Österrike som i första hand eller i andra hand ska betala ut dessa förmåner. Denna medlemsstats behörighet att bevilja nämnda förmåner på en av dessa grunder följer även av artikel 68.2 i förordningen, vars syfte, förutom att förhindra olaglig kumulering av rättigheter, enligt systemet med tilläggsbelopp är att garantera maximala familjeförmåner.
21 Enligt den hänskjutande domstolen är rätten till familjeförmåner i Polen enligt polsk rätt villkorad av att personen är bosatt i denna medlemsstat, medan den i Österrike, enligt unionsrätten, grundar sig på uppbörd av pension. Under dessa omständigheter anser den hänskjutande domstolen att Republiken Österrike, med tillämpning av artikel 68.1 a i förordning nr 883/2004, är den medlemsstat som är behörig i första hand och således ska betala ut de aktuella familjeförmånerna i deras helhet.
22 Den hänskjutande domstolen anser att skattemyndigheten, genom sin uppfattning att endast artikel 68.1 b ii i förordning nr 883/2004 är tillämplig, eftersom både Republiken Österrike och Republiken Polen är skyldiga att betala ut pension till DN, inte har beaktat artikel 67 i förordningen, vilket får till följd att Republiken Polen är den medlemsstat som är behörig i första hand i egenskap av den medlemsstat där DN:s dotter och hans före detta hustru har hemvist. Även i ett sådant fall skulle Republiken Österrike, i den mån dessa inte skulle ha betalats ut på grund av att det högsta inkomstbelopp som ger rätt till familjeförmåner i Polen hade överskridits, ha varit skyldig att utge ett tilläggsbelopp enligt artikel 68.2 i nämnda förordning, jämte det belopp som motsvarar det som Republiken Österrike skulle ha betalat om den hade varit behörig i första hand.
23 Den hänskjutande domstolen har preciserat att skattemyndigheten, i andra hand, motiverar sitt beslut om återkrav av de aktuella familjeförmånerna med hänsyn till att det enligt 2 § 2 FLAG är DN:s före detta hustru, som bor tillsammans med deras barn i Polen, som hade rätt till de aktuella familjeförmånerna. De familjeförmåner som uppburits av DN ska således återkrävas trots att hans före detta hustru inte längre har rätt att ansökan om sådana förmåner. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009, i vilken det föreskrivs att när en person som har rätt att begära förmåner inte utnyttjar denna rätt, ska en ansökan om familjeförmåner som inlämnats av den andra föräldern beaktas av den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning är tillämplig, utgör grunden för denna andra förälders rätt till sådana förmåner och, i detta hänseende, huruvida det är relevant att denna förälder har det huvudsakliga ansvaret för barnets försörjning, vilket är fallet i förevarande mål.
24 Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida de mekanismer för samarbete mellan medlemsstater som är behöriga i första respektive andra hand för beviljande av familjeförmåner, vilka anges i artikel 60 i förordning nr 987/2009, även är tillämpliga när det gäller återkrav av dessa förmåner.
25 Mot denna bakgrund beslutade Bundesfinanzgericht (Federala skattedomstolen, Österrike) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska uttrycket ’den medlemsstat som är behörig beträffande deras pensioner’ i artikel 67 andra meningen i förordning nr 883/2004 tolkas så, att den medlemsstat som avses är den som tidigare var behörig vad gäller familjeförmåner i egenskap av anställningsstat och som numera har en skyldighet att betala den pension som grundas på det tidigare utövandet av rätten till fri rörlighet för arbetstagare inom dess territorium?
2) Ska uttrycket ’[r]ättigheter som förvärvats på grund av uttag av pension’ i artikel 68.1 b ii i förordning nr 883/2004 tolkas så, att en rätt till familjeförmåner kan anses uppkomma genom uttag av pension om det, för det första, i unionsrättsliga eller nationella bestämmelser föreskrivs att uttag av pension är ett materiellt villkor för en rätt till familjeförmåner och, för det andra, att detta villkor avseende uppbörd av pension dessutom är uppfyllt i sak, vilket innebär att ’enbart ett uttag av pension i sig’ inte omfattas av artikel 68.1 b ii i förordning nr 883/2004 och den berörda medlemsstaten i unionsrättsligt hänseende inte kan anses utgöra ’pensionsstaten’?
3) Om endast ett uttag av pension i sig är tillräckligt för tolkningen av begreppet pensionsstat:
Vid uttag av sådan ålderspension på vilken förordningarna om migrerande arbetstagare är tillämpliga, till följd av anställning i en medlemsstat under en period när antingen endast bosättningsstaten eller ingen av de båda staterna ännu var medlemsstater i Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, ska uttrycket ’i förekommande fall utges i form av ett tilläggsbelopp för den del som överstiger detta belopp’ i artikel 68.2 andra meningen i förordning nr 883/2004 tolkas mot bakgrund av EU-domstolens dom av den 12 juni 1980 i mål 733/79, Laterza (EU:C:1980:156), på så sätt att familjeförmåner även vid uttag av pension garanteras till ett maximalt belopp enligt unionsrätten?
4) Ska artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009 tolkas så, att den utgör hinder mot en sådan bestämmelse som 2 § 5 [FLAG], enligt vilken rätten till familjeförmåner och skattelättnader vid skilsmässa tillkommer den förälder vars hushåll det myndiga och studerande barnet tillhör, när denna förälder varken har ingett någon ansökan i bosättningsstaten eller i pensionsstaten, vilket innebär att den andra föräldern – som är pensionär, bosatt i Österrike och i praktiken uteslutande ansvarig för barnets försörjning – kan grunda sitt anspråk på familjeförmåner och skattelättnader direkt på artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009 gentemot den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning främst ska tillämpas?
5) Ska artikel 60.1 tredje meningen i [förordning nr 987/2009] dessutom tolkas så, att det även krävs att en arbetstagare i unionen, för att styrka ett intresse av att delta i det nationella förfarandet om familjeförmåner, har det huvudsakliga ansvaret för [den berörda familjemedlemmens eller hushållets] försörjning i den mening som avses i artikel 1 i led 3 i förordning nr 883/2004?
6) Ska bestämmelserna om dialogförfarandet enligt artikel 60 i förordning nr 987/2009 tolkas så, att de behöriga institutionerna i de deltagande medlemsstaterna inte enbart ska genomföra ett sådant förfarande vid beviljande av familjeförmåner, utan även vid återkrav av sådana förmåner?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första, andra och tredje frågan
26 Den hänskjutande domstolen har ställt den första, den andra och den tredje frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i hur artikel 67 andra meningen, artikel 68.1 och 2 i förordning nr 883/2004 ska tolkas för att bedöma enligt vilken medlemsstats lagstiftning en person som uppbär pension från två medlemsstater har rätt, i förekommande fall i första hand, till familjeförmåner.
27 Det ska inledningsvis konstateras att en sådan person som DN ingår i den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 883/2004, vilken enligt artikel 2.1 i förordningen ska tillämpas på alla medborgare i en medlemsstat som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, samt deras familjemedlemmar och efterlevande.
28 Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att de aktuella familjeförmånerna utgör ”familjeförmåner” i den mening som avses i artikel 3.1 j i förordning nr 883/2004.
29 Artikel 67 i förordningen rör, såsom framgår av dess rubrik, utbetalning av familjeförmåner när ”familjemedlemmar[na] är bosatta i en annan medlemsstat”. Den sista meningen i denna artikel utgör härvid en specialbestämmelse enligt vilken ”[p]ensionstagare skall … ha rätt till familjeförmåner i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat som är behörig beträffande deras pensioner” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, Würker, C‑32/13, EU:C:2014:107, punkt 49).
30 Vad gäller den medlemsstat som är behörig beträffande en persons pension i den mening som avses i nämnda formulering, framgår det av artikel 1 s i förordning nr 883/2004 att begreppet ”behörig medlemsstat” i denna förordning avser den medlemsstat där den behöriga institutionen finns. Den sistnämnda institutionen definieras i artikel 1 q i förordningen bland annat som den institution hos vilken den berörda personen är försäkrad vid den tidpunkt då en ansökan om förmåner görs eller den institution från vilken den berörda personen har eller skulle ha rätt till förmåner, om denne eller dennes familjemedlemmar var bosatta i den medlemsstat där institutionen finns.
31 Begreppet ”behörig medlemsstat” kan således inte, vid tillämpningen av artikel 67 andra meningen i förordning nr 883/2004, begränsas till att avse den medlemsstat som är skyldig att betala ut pension till den berörda personen på grund av att denna tidigare har utövat sin rätt till fri rörlighet för arbetstagare i denna medlemsstat.
32 I förevarande fall uppbär DN pension från såväl Republiken Polen som Republiken Österrike på grund av försäkringsperioder som fullgjorts i dessa medlemsstater. Båda dessa medlemsstater ska således anses vara ”behörig[a] beträffande … pensioner” i den mening som avses i den ovan angivna bestämmelsen i föregående punkt. DN har följaktligen rätt till familjeförmåner enligt båda dessa medlemsstaters lagstiftning.
33 För det fall att ett flertal rättigheter tillkommer den berörda personen i enlighet med olika nationella lagstiftningar ska emellertid kumulationsförbudet i artikel 68 i förordning nr 883/2004 tillämpas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 september 2019, Moser, C‑32/18, EU:C:2019:752, punkt 40).
34 Det följer härvid av domstolens praxis att det inte räcker att sådana förmåner ska utges i en medlemsstat och att de endast, parallellt, skulle kunna betalas ut i en annan medlemsstat, för att sådan kumulation ska anses föreligga i ett bestämt fall (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2015, Trapkowski, C‑378/14, EU:C:2015:720, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
35 Av domstolens praxis följer nämligen att för att en rätt till familjeförmåner ska anses föreligga enligt en medlemsstats lagstiftning, måste lagen i denna stat ge den berörda familjemedlemmen en rätt till förmåner. Det är således nödvändigt att den berörda personen uppfyller alla villkor, såväl formella som materiella, som anges i denna stats nationella lagstiftning för att kunna utnyttja denna rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 2010, Schwemmer, C‑16/09, EU:C:2010:605, punkt 53).
36 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att varken DN eller hans före detta hustru har kunnat erhålla familjeförmåner i Polen för försörjningen av deras gemensamma dotter som bodde i denna medlemsstat, eftersom den pension som DN uppbar i Österrike överskred det högsta inkomstbelopp som enligt polsk lagstiftning kan ge rätt till sådana förmåner.
37 Eftersom varken DN eller hans före detta hustru kan göra anspråk på familjeförmåner i Polen, kan prioritetsreglerna i artikel 68 i förordning nr 883/2004 inte tillämpas i en sådan situation som den aktuella i det nationella målet.
38 Den första, den andra och den tredje tolkningsfrågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 67 andra meningen i förordning nr 883/2004 ska tolkas så, att när en person uppbär pension från två medlemsstater har denna person rätt till familjeförmåner i enlighet med lagstiftningen i dessa båda medlemsstater. Om sådana förmåner inte kan beviljas i en av dessa medlemsstater enligt den nationella lagstiftningen ska prioritetsreglerna i artikel 68.1 och 68.2 i denna förordning inte tillämpas.
Den fjärde och den femte frågan
39 Det framgår av lydelsen av den fjärde och den femte frågan, vilka ska prövas tillsammans, att den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken rätten till familjeförmåner är förbehållen den förälder som bor tillsammans med barnet, vilket innebär att även om den föräldern inte har ansökt om sådana förmåner, har den andra föräldern, som i praktiken är ensam ansvarig för barnets försörjning, inte rätt till familjeförmåner.
40 Även om det i förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009 föreskrivs regler som gör det möjligt att utpeka vilka personer som kan ha rätt till familjeförmåner bestäms de personer som ska beviljas dessa förmåner, såsom framgår av artikel 67 i den förstnämnda förordningen, enligt nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2015, Trapkowski, C‑378/14, EU:C:2015:720, punkterna 43 och 44).
41 Det föreskrivs vidare i artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009 att när en person som har rätt att begära förmåner inte utnyttjar denna rätt ska medlemsstaternas behöriga institutioner beakta en ansökan om familjeförmåner som lämnats in av de personer och institutioner som avses i denna bestämmelse. I denna krets ingår ”den andra föräldern”.
42 Domstolen har redan haft tillfälle att understryka att det såväl av ordalydelsen som av systematiken i artikel 60.1 i förordning nr 987/2009 framgår att det ska göras åtskillnad mellan att lämna in en ansökan om familjeförmåner och rätten att motta sådana förmåner. Det framgår visserligen även av nämnda artikels ordalydelse att det räcker att en av de personer som eventuellt kan ha rätt till familjeförmåner lämnar in en ansökan om sådana förmåner för att behöriga institutioner i medlemsstaten ska vara förpliktade att beakta ansökan. Unionsrätten utgör emellertid inte något hinder för att en sådan institution med tillämpning av nationell rätt drar slutsatsen att den person som har rätt att motta familjeförmåner för barn är en annan person än den som har lämnat in ansökan om dessa förmåner (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2015, Trapkowski, C‑378/14, EU:C:2015:720, punkterna 46–48).
43 Härav följer att artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009 inte utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken rätten till familjeförmåner är förbehållen den förälder som bor tillsammans med barnet, vilket innebär att även om denna förälder inte har ansökt om sådana förmåner har den andra föräldern, som i praktiken är ensam ansvarig för barnets försörjning, inte rätt till dessa förmåner (se, analogt, dom av den 22 oktober 2015, Trapkowski, C‑378/14, EU:C:2015:720, punkt 50).
44 Samtidigt har skattemyndigheten i det nationella målet, trots att DN:s före detta hustru som bor med deras gemensamma dotter aldrig har ansökt om vare sig familjeförmåner eller österrikiska skattelättnader, beviljat DN de aktuella familjeförmånerna utan att det krävdes någon förklaring om avstående från hans före detta hustru. Nämnda myndighet har i det nationella målet yrkat återbetalning av de aktuella familjeförmånerna med stöd av 26 § 1 FLAG, varvid den i andra hand har hänvisat till den nationella lagstiftning som nämnts i punkt 39 ovan.
45 Skattemyndigheten förefaller således i förevarande fall ha beaktat DN:s ansökan om familjeförmåner, i enlighet med artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009, och först beslutat att bifalla denna ansökan, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.
46 Av detta följer att det, för att avgöra det nationella målet, bland annat ska prövas huruvida skattemyndighetens återkrav, i ett senare skede, av de aktuella familjeförmånerna står i strid med denna bestämmelse.
47 Inom ramen för det samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits för att tillhandahålla den nationella domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. Det ankommer på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 131 samt där angiven rättspraxis).
48 Under dessa omständigheter ska den fjärde och den femte frågan förstås så, att de syftar till att få klarhet i huruvida artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken det är möjligt att återkräva familjeförmåner som, när den förälder som har rätt till förmånerna enligt denna lagstiftning har avstått från att lämna in någon ansökan, beviljats den andra föräldern, vars ansökan har beaktats av den behöriga institutionen i enlighet med denna bestämmelse, och som i praktiken är ensam ansvarig för barnets försörjning.
49 Även om den behöriga institutionen i den berörda medlemsstaten är skyldig att beakta en ansökan från en annan person som avses i artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009 är, såsom framgår av lydelsen i denna bestämmelse ‐ om den förälder som har rätt till familjeförmåner inte har ingett någon ansökan om sådana förmåner enligt den nationella lagstiftningen ‐ ett avslag på denna ansökan med motiveringen att denna person enligt nämnda lagstiftning inte är den som har rätt att uppbära dessa förmåner fortfarande en valmöjlighet som tillkommer denna institution.
50 I målet vid den nationella domstolen har skattemyndigheten emellertid inte utnyttjat denna valmöjlighet, eftersom den har bifallit DN:s ansökan om familjeförmåner. Myndighetens beslut att bevilja nämnda ansökan är under dessa omständigheter förenligt med artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009.
51 Detta beslut ska även, under de omständigheter som är aktuella i det nationella målet, anses vara förenligt med syftet med artikel 60.1 i denna förordning, vilket, med anledning av den hänvisning till artiklarna 67 och 68 i förordning nr 883/2004 som återfinns däri, motsvarar de sistnämnda artiklarnas syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 september 2019, Moser, C‑32/18, EU:C:2019:752, punkt 34).
52 Enligt artikel 67 i förordning nr 883/2004 har en person rätt till familjeförmåner även för familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat än den medlemsstat som ska utbetala förmånerna, som om dessa familjemedlemmar var bosatta i den sistnämnda medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2015, Trapkowski, C‑378/14, EU:C:2015:720, punkt 35). Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 34 i sitt förslag till avgörande förutsätter nämnda artikel ett helhetsgrepp eftersom den behöriga institutionen enligt denna bestämmelse ska beakta familjens situation i dess helhet för att fastställa rätten till familjeförmåner. Familjeförmåner kan nämligen inte på grund av sin konstruktion anses komma i fråga för en person oberoende av dennes familjesituation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 2020, Caisse pour l’avenir des enfants (Barn till make/maka till en gränsarbetare), C‑802/18, EU:C:2020:269, punkt 57 och där angiven rättspraxis).
53 Enligt artikel 1 z i förordning nr 883/2004 ska begreppet ”familjeförmån” i denna förordning förstås som alla förmåner och kontantförmåner som är avsedda att kompensera för en familjs utgifter, exklusive förskott avseende underhållsstöd till barns vårdnadshavare samt de särskilda bidrag vid barns födelse och vid adoption som anges i bilaga I till förordningen. Domstolen har slagit fast att uttrycket ”kompensera för en familjs utgifter” ska tolkas så, att det bland annat avser ett bidrag från det allmänna till en familjs budget i syfte att lindra den börda som utgifter för barns underhåll medför (dom av den 2 september 2021, INPS (Födelsebidrag och moderskapsbidrag till innehavare av ett kombinerat tillstånd), C‑350/20, EU:C:2021:659, punkt 57 och där angiven rättspraxis).
54 Artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009 ska mot bakgrund av detta ändamål, i likhet med vad generaladvokaten framhöll i punkt 38 i sitt förslag till avgörande, genom att det i denna bestämmelse föreskrivs att en ansökan om familjeförmåner från ”den andra föräldern” ska beaktas om den förälder som har rätt till sådana förmåner har avstått från att ansöka om dessa, anses syfta till att säkerställa att nämnda förmåner, under alla omständigheter i enlighet med deras syfte, bidrar till familjens utgifter och kompenserar kostnaderna för den person som i praktiken står för barnets underhåll.
55 Härav följer, såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 39–41 i sitt förslag till avgörande, att när beviljandet av familjeförmåner till ”den andra föräldern”, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, har lett till att ändamålet med dessa förmåner har uppnåtts, strider ett återkrav av dessa förmåner mot detta ändamål.
56 Även om DN i förevarande fall inte är den förälder som har rätt till familjeförmåner enligt den österrikiska lagstiftningen framgår det av beslutet om hänskjutande att det huvudsakligen är DN som ansvarar för sin dotters försörjning och att han har överfört de familjeförmåner som han uppbar under den ifrågavarande perioden till henne.
57 Under dessa omständigheter finner domstolen att ändamålet med de aktuella familjeförmånerna faktiskt har uppnåtts. En återbetalning av dessa förmåner skulle följaktligen strida mot syftet med artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009.
58 Den fjärde och den femte frågan ska således besvaras enigt följande. Artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken det är möjligt att återkräva familjeförmåner som, när den förälder som har rätt till förmånerna enligt denna lagstiftning har avstått från att ansöka om dessa, beviljats den andra föräldern, vars ansökan har beaktats av den behöriga institutionen i enlighet med denna bestämmelse, och som i praktiken är ensam ansvarig för barnets försörjning.
Den sjätte frågan
59 Mot bakgrund av svaret på frågorna 1–5 är det inte nödvändigt att besvara den sjätte frågan.
Rättegångskostnaderna
60 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:
1) Artikel 67 andra meningen i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen,
ska tolkas så,
att när en person uppbär pension från två medlemsstater har denna person rätt till familjeförmåner i enlighet med lagstiftningen i dessa båda medlemsstater. Om sådana förmåner inte kan beviljas i en av dessa medlemsstater enligt den nationella lagstiftningen ska prioritetsreglerna i artikel 68.1 och 68.2 i denna förordning inte tillämpas.
2) Artikel 60.1 tredje meningen i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen
ska tolkas så,
att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken det är möjligt att återkräva familjeförmåner som, när den förälder som har rätt till förmånerna enligt denna lagstiftning har avstått från att ansöka om dessa, beviljats den andra föräldern, vars ansökan har beaktats av den behöriga institutionen i enlighet med denna bestämmelse, och som i praktiken är ensam ansvarig för barnets försörjning.
Underskrifter