TRIBUNALENS DOM (första avdelningen)

den 18 juni 2013(*)

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Världsmarknaden för aluminiumfluorid – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet konstateras – Prisfastställelse och uppdelning av marknader – Bevis på överträdelsen – Rätten till försvar – Överensstämmelse mellan meddelandet om invändningar och det angripna beslutet – Böter – 2006 års riktlinjer för beräkning av böter – Europa–Medelhavsavtalet”

I mål T‑406/08,

Industries chimiques du fluor (ICF), med säte i Tunis (Tunisien), inledningsvis företrätt av advokaterna M. van der Woude och T. Hennen, därefter av advokaterna P. Wytinck och D. Gillet,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av M. É. Gippini Fournier, K. Mojzesowicz och N. von Lingen, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2008) 3403 av den 25 juni 2008 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/39.180 – Aluminiumfluorid), angående en kartell på världsmarknaden för aluminiumfluorid rörande en världsomspännande fastställelse av priser och uppdelning av marknader, och alternativt, nedsättning av de böter som ålagts sökanden,

meddelar

TRIBUNALEN (första avdelningen),

sammansatt av ordföranden J. Azizi (referent) samt domarna I. Labucka och S. Frimodt Nielsen,

justitiesekreterare: handläggaren C. Kristensen,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 15 juni 2012,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

I –  Faktiska omständigheter

1        Kommissionens beslut K(2008) 3403 av den 25 juni 2008 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/39.180 – Aluminiumfluorid) (nedan kallat det angripna beslutet), rör en kartell på världsmarknaden för aluminiumfluorid avseende en världsomspännande fastställelse av priser och uppdelning av marknader, i vilken sökanden, Industries chimiques du fluor (ICF), aktivt deltog.

2        Sökanden är ett aktiebolag bildat enligt tunisisk rätt. Det är noterat på börsen i Tunis och är verksamt inom produktion och försäljning av aluminiumfluorid (skäl 23 i det angripna beslutet).

3        Boliden Odda A/S (nedan kallat Boliden) är ett företag bildat enligt norsk rätt som producerar och säljer zink och aluminiumfluorid (skäl 5 i det angripna beslutet). Den 23 mars 2005 inkom Boliden till Europeiska gemenskapernas kommission med en ansökan om immunitet med tillämpning av kommissionens tillkännagivande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3) (nedan kallat meddelandet om samarbete). I april 2005 inkom Boliden med närmare uppgifter och ytterligare upplysningar. Bolaget lämnande även muntliga uppgifter. Den 28 april 2005 beviljade kommissionen Boliden villkorlig immunitet mot böter i enlighet med punkt 8 a i meddelandet om samarbete (skäl 56 i det angripna beslutet).

4        Den 25 och den 26 maj 2005 genomförde kommissionen i enlighet med artikel 20.4 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, s. 1) inspektioner i lokalerna hos europeiska leverantörer av aluminiumfluorid (skäl 57 i det angripna beslutet). Inspektioner genomfördes bland annat hos Fluorsid SpA, ett bolag bildat enligt italiensk rätt, Alufluor AB, Derivados del Fluor, SA, och C.E. Giulini & C. Srl.

5        Den 23 och den 31 augusti 2006 hörde kommissionen O, före detta marknadsdirektör vid Bolidens aluminiumfluoridanläggning Noralf, i enlighet med artikel 19 i förordning nr 1/2003 (skäl 58 i det angripna beslutet).

6        Under perioden september 2006 till februari 2007 skickade kommissionen i enlighet med artikel 18.2 i förordning nr 1/2003 vid flera tillfällen begäran om upplysningar till de företag som omfattades av det administrativa förfarandet i detta skede, nämligen sökanden, Boliden, Alufluor, Derivados del Fluor, Fluorsid, C.E. Giulini & C., Minmet, ett bolag med säte i Schweiz och majoritetsaktieägare i Fluorsid, och Industrial Quimica de Mexico (IQM), ett bolag bildat enligt mexikansk rätt. Företagen inkom med upplysningar enligt kommissionens begäran (skäl 59 i det angripna beslutet).

7        Den 29 mars 2007 lämnade Fluorsid vissa handlingar i samband med ett möte med kommissionen. Den 22 april 2007 inkom Fluorsid med en ”ansökan om immunitet mot eller nedsättning av böter” i enlighet med meddelandet om samarbete. Kommissionen tolkade denna som en ansökan om nedsättning av böter. Den 27 maj 2007 inkom Fluorsid med ett tillägg till denna ansökan. Den 13 juli 2007 underrättade kommissionen Fluorsid om att den inte hade för avsikt att bevilja bolaget någon nedsättning av bötesbeloppet i enlighet med meddelandet om samarbete (skälen 60 och 248–249 i det angripna beslutet).

8        Den 24 april 2007 inledde kommissionen formellt förfarandet mot bland annat sökanden, Boliden, Fluorsid, Minmet och IQM. Kommissionen antog ett meddelande om invändningar som skickades till nämnda bolag den 25 april 2007 och som delgavs dem mellan den 26 och den 30 april 2007. Samtidigt beviljade kommissionen nämnda bolag tillgång till handlingarna i ärendet i form en CD-ROM (skäl 61 i det angripna beslutet).

9        Samtliga företag till vilka meddelandet om invändningar riktades, med undantag av Boliden, yttrade sig angående de anmärkningar som riktats mot dem (skäl 62 i det angripna beslutet).

10      Den 13 september 2007 hölls ett muntligt hörande, vid vilket samtliga mottagare av meddelandet om invändningar deltog (skäl 63 i det angripna beslutet).

11      Den 11 och den 14 april 2008 begärde kommissionen upplysningar från samtliga mottagare av meddelandet om invändningar. Kommissionen önskade upplysningar om deras totala omsättning och om deras försäljning av aluminiumfluorid. Vidare begärdes närmare uppgifter om kommande väsentliga ändringar av verksamheten eller ägandeförhållandena (skäl 64 i det angripna beslutet).

II –  Det angripna beslutet

A –  Artikeldelen i det angripna beslutet

12       Artikeldelen i det angripna beslutet har följande lydelse:

”Artikel 1

Följande företag har överträtt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet genom att, från den 12 juli 2000 till den 31 december 2000, delta i ett avtal och/eller samordnat förfarande inom aluminiumfluoridsektorn:

a) Boliden …

b) Fluorsid … och Minmet …

c) [ICF]

d) [IQM] och Q.B. Industrias S.A.B.

Artikel 2

För den överträdelse som avses i artikel 1 påförs följande böter:

a) Boliden …: 0 EUR;

b) Fluorsid … och Minmet …, gemensamt och solidariskt: 1 600 000 EUR;

c) [ICF]: 1 700 000 EUR;

d) [IQM] och Q.B. Industrias S.A.B., gemensamt och solidariskt: 1 670 000 EUR;

…”

B –  Skälen i det angripna beslutet

13      I skälen i det angripna beslutet konstaterade kommissionen i huvudsak följande:

1.     Aluminiumfluoridsektorn

14      Enligt kommissionen är aluminiumfluorid en kemisk sammansättning som används vid tillverkning av aluminium. Denna sammansättning gör det möjligt att minska förbrukningen av den elektricitet som krävs för fusionen i processen för tillverkning av primäraluminium och bidrar således väsentligt till att minska kostnaderna för aluminiumtillverkningen. Aluminiumproducenterna är de främsta användarna av aluminiumfluorid. Årsproduktionen av aluminium i världen uppgår till 20 miljoner ton, varav cirka 30 procent i Europa (skälen 2 och 3 i det angripna beslutet).

15      År 2000 uppgick sökandens försäljning av aluminiumfluorid i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) till 8 146 129 euro och i hela världen till 34 339 694 euro. År 2007 uppnådde omsättningen för hela världen 36 891 574 euro (skäl 25 i det angripna beslutet).

16      År 2000 uppskattades det totala försäljningsvärdet för aluminiumfluorid som sålts på den fria marknaden inom EES till närmare 71 600 000 euro. Försäljningsvärdet för aluminiumfluorid som sålts på de fria världsmarknaderna och som berörs av kartellen uppgick år 2000 till närmare 340 000 000 euro. Den uppskattade sammanlagda marknadsandelen för de företag som omfattas av det angripna beslutet uppgick till 33 procent av EES-marknaden och 35 procent av världsmarknaden (skäl 33 i det angripna beslutet).

17      Handel med aluminiumfluorid sker på världsmarknaden. Handel sker mellan Förenta staterna och EES och mellan EES och Förenta staterna, Afrika, Sydamerika och Australien (skäl 35 i det angripna beslutet). Sökanden säljer betydande kvantiteter inom EES (skäl 36 i det angripna beslutet). Sedan år 1997 företräder Inorganic Fluorine Producers Association (IFPA) alla producenterna i hela världen (skäl 38 i det angripna beslutet).

2.     Mötet i Milano och genomförandet av kartellen

18      Enligt kommissionen skedde viss samordning inom aluminiumfluoridindustrin redan från IFPA:s bildande år 1997 fram till och med mötet i Milano (Italien) den 12 juli 2000. Övertygande bevisning för detta saknas dock enligt kommissionen (skäl 73 i det angripna beslutet). Kommissionen anförde att företrädare för Fluorsid, sökanden och IQM närvarade under mötet i Milano, medan en företrädare för Bolidens Noralfanläggning deltog per telefon. Under detta möte kom deltagarna överens om målsättningen att höja försäljningspriset för aluminiumfluorid med 20 procent. De gick igenom flera regioner i världen, inbegripet Europa, för att fastställa en allmän prisnivå och i vissa fall dela upp marknaden. Enligt överenskommelsen var det allmänna syftet att erhålla högre priser och att inte uppmuntra till några betydande rabatter. Deltagarna utbytte även känsliga affärsuppgifter. Kommissionen grundade sig härvid på det protokoll från mötet i Milano som upprättades av R, Fluorsids företrädare, anteckningar från O, som företrädde Bolidens Noralfanläggning, och muntliga uppgifter som lämnats av O (skälen 77–91 i det angripna beslutet).

19      Efter mötet i Milano upprätthöll de berörda företagen kontakt med varandra (skäl 93 i det angripna beslutet).

20      Den 25 oktober 2000 utbytte T, vid Bolidens Noralfanläggning, och A från IQM uppgifter per telefon angående deras respektive anbud till en kund i Australien. Uppgifterna avsåg prisnivå, avtalets löptid och offererad kvantitet. Innehållet i denna konversation framgår av en handskriven anteckning från T:s tid i företaget, riktad till O, som också var verksam vid Bolidens Noralfanläggning (skäl 94 i det angripna beslutet).

21      Den 8 november 2000 skickade C, Minmets verkställande direktör, ett meddelande till Fluorsid angående ett telefonsamtal som denne haft med G, hos sökanden, samma dag rörande försäljningspriserna för aluminiumfluorid (skäl 95 i det angripna beslutet).

22      Den 9 november 2000 skickade Minmet ett annat protokoll till Fluorsid från ett möte med sökanden i Lausanne (Schweiz) angående kundkretsen och priset på vissa marknader, i synnerhet Brasilien och Venezuela (skäl 96 i det angripna beslutet).

3.     Tillämpningen av artikel 81.1 EG och artikel 53.1 i EES-avtalet

23      Kommissionen slog fast att mötet i Milano och de påföljande agerandena i syfte att genomföra vad som överenskommits på mötet uppfyllde alla kriterier för ett avtal och/eller ett samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 81 EG eller artikel 53 i EES-avtalet (skälen 115–122 i det angripna beslutet). Kommissionen fann att den konkurrensbegränsande samverkan utgjorde en enda fortlöpande överträdelse (skälen 123–129 i det angripna beslutet).

24      Enligt kommissionen syftade överträdelsen till att begränsa konkurrensen inom Europeiska gemenskapen och EES (skälen 130–135 i det angripna beslutet), men den geografiska omfattningen av överträdelsen var världsomspännande och omfattade de regioner som nämns i protokollet från mötet i Milano, nämligen bland annat Europa, Turkiet, Australien, Sydamerika, Sydafrika och Nordamerika (skäl 136 i det angripna beslutet).

25      Enligt kommissionen kunde den konkurrensbegränsande samverkan märkbart påverka handeln mellan medlemsstaterna ”och/eller” EES-avtalets avtalsparter (skälen 137–142 i det angripna beslutet).

4.     Överträdelsens varaktighet

26      Trots uppgifter om att aluminiumfluoridproducenterna redan hade deltagit i samordnade förfaranden under den sista halvan av 1990-talet, bland annat med anledning av ett möte som hölls i Grekland år 1999, ansåg kommissionen att den inte hade övertygande bevisning för en kartell förrän ”åtminstone” från och med den 12 juli 2000, det vill säga tidpunkten för mötet i Milano (skäl 144 i det angripna beslutet).

27      Inom aluminiumfluoridsektorn förhandlas leveransavtalen i förväg under en period som inleds under det andra halvåret varje kalenderår och som upphör i slutet av det aktuella kalenderåret eller under de fem första månaderna påföljande kalenderår. Detta gäller även för fleråriga avtal. Vissa av de fleråriga avtalen innehåller fortfarande bestämmelser om antingen en årlig prisförhandling i slutet av varje kalenderår, eller en prisjustering halvårsvis i slutet av varje sexmånadersperiod. Protokollet från mötet i Milano bekräftar att praxis i sektorn bestod i att fastställa priserna i förväg för påföljande verksamhetsår. Kommissionen fann att resultatet av de samordnande kontakterna i juli 2000 tillämpades på de förhandlingar som fördes andra halvåret 2000 (skäl 146 i det angripna beslutet).

28      Kommissionen drog härav slutsatsen att kartellen var i kraft och fortsatte att ha konkurrensbegränsande verkan genom kartelldeltagarnas ageranden ”åtminstone” fram till och med den 31 december 2000 (skäl 147 i det angripna beslutet).

5.     Fastställande av bötesbeloppet

29      Kommissionen fastställde grundbeloppet för de böter som skulle åläggas sökanden till 1 700 000 euro (skäl 243 i det angripna beslutet). Kommissionen angav härvid att enligt riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2) (nedan kallade 2006 års riktlinjer) ska ”grundbeloppet för böterna vara knutet till en andel av försäljningsvärdet och grundas på överträdelsens allvar multiplicerat med antalet år som företaget deltagit i överträdelsen” (skäl 234 i det angripna beslutet).

30      I förevarande fall bestod överträdelsen bland annat i ett horisontellt avtal om prisfastställelse, vilket, på grund av sin art, räknas till de mest allvarliga konkurrensbegränsningarna. Detta bör återspeglas i den andel av försäljningsvärdet som beaktas (skäl 236 i det angripna beslutet). Den sammanlagda marknadsandelen för de företag som deltog i denna överträdelse uppskattades för år 2000 inte ha överskridit 35 procent inom EES (skäl 237 i det angripna beslutet). Den geografiska omfattningen av kartellen var världsomfattande (skäl 238 i det angripna beslutet). Kommissionen ”tog även hänsyn till i vilken mån överträdelsen genomförts [skälen 134, 135, 154–156, 172 och 185 i det angripna beslutet], för att fastställa den andel av försäljningsvärdet som ska beaktas” (skäl 239 i det angripna beslutet).

31      Med beaktande av ovanstående omständigheter rörande överträdelsens art och dess geografiska omfattning, fastställde kommissionen den andel av respektive företags försäljningsvärde, utifrån vilket grundbeloppet för böterna beräknas, till 17 procent (skäl 240 i det angripna beslutet).

32      Överträdelsen pågick under ”åtminstone” perioden den 12 juli 2000 till den 31 december 2000, varför multiplikationsfaktorn för det fastställda grundbeloppet angavs till 0,5 (skäl 241 i det angripna beslutet). Tilläggsbeloppet för att avskräcka företagen från att delta i sådana horisontella avtal om prisfastställelse som det aktuella, fastställdes till 17 procent av försäljningsvärdet (skäl 242 i det angripna beslutet).

33      Kommissionen fastställde grundbeloppet för de böter som ska åläggas deltagarna i kartellen enligt följande:

–        Boliden: 1 miljon euro.

–        Fluorsid och Minmet: 1,6 miljoner euro.

–        ICF: 1,7 miljoner euro.

–        IQM, Q.B. Industrias S.A.B.: 1,67 miljoner euro.

34      Slutligen beviljade kommissionen Boliden fullständig immunitet mot böter med tillämpning av meddelandet om samarbete.

6.     Förmildrande omständigheter

35      Kommissionen ansåg att den bevisning som åberopats av sökanden inte styrkte att sökandens faktiska beteende på marknaden ”kunde påverka den konstaterade överträdelsens konkurrensbegränsande verkan, och att sökanden inte alltid antagit ett självständigt beteende på marknaden under överträdelseperioden”. Tvärtom visade bevisen i kommissionens ärende att sökanden upprätthöll bilaterala kontakter med sina konkurrenter, även efter mötet i Milano (skälen 245–247 i det angripna beslutet). Kommissionen konstaterade att det inte förelåg några förmildrande omständigheter till sökandens fördel som kunde medföra en nedsättning av böterna.

36      Kommissionen fastställde det bötesbelopp som skulle påföras sökanden enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 till 1,7 miljoner euro (skäl 276 i det angripna beslutet).

 Förfarandet och parternas yrkanden

37      Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli, per e-post och per telefax, den 19 respektive den 20 september 2008. Pappersversionen av ansökan inkom till kansliet den 24 september 2008. Vid samtliga tillfällen åtföljdes ansökan av en följeskrivelse.

38      Den 27 oktober 2008 inkom sökanden på förstainstansrättens begäran med yttrande angående huruvida pappersversionen som inkom den 24 september 2008 utgjorde ett originalexemplar.

39      Sökandena har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet,

–        alternativt, väsentligen nedsätta det bötesbelopp som påförts sökanden,

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

40      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        avvisa talan, eller, alternativt, ogilla talan,

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

41      På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (första avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet.

42      Eftersom en ledamot på avdelningen var förhindrad att delta, utsåg tribunalens ordförande, med stöd av artikel 32.3 i rättegångsreglerna, en annan domare för att göra tribunalens sammansättning fullständig.

43      Såsom en åtgärd för processledning i enlighet med artikel 64 i rättegångsreglerna, anmodade tribunalen kommissionen att skriftligen besvara frågor. Kommissionen hörsammade denna åtgärd för processledning inom den angivna fristen.

44      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 14 juni 2012.

 Rättslig prövning

I –  Upptagande till sakprövning

45      Kommissionen har gjort gällande att talan inte kan tas upp till sakprövning.

46      Det angripna beslutet av den 25 juni 2008 delgavs sökanden den 10 juli 2008. Fristen för att väcka talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet, med en förlängning av tidsfristen med hänsyn till avstånd på tio dagar, löpte ut den 22 september 2008. En kopia av ansökan inkom till förstainstansrättens kansli per e-post den 19 september 2008 och per telefax den 20 september 2008, medan pappersversionen inte inkom till kansliet förrän den 24 september 2008. Eftersom pappersversionen inte utgör originalexemplaret av ansökan, utan en kopia av originalet, är artikel 46.6 i rättegångsreglerna inte tillämplig och talan som väckts försent ska avvisas. Underskriften på kopian av ansökan utgör inte en egenhändig underskrift, utan en kopia av nämnda underskrift. Kravet på en underskrift i den mening som avses i artikel 43.1 i rättegångsreglerna ska anses utgöra en väsentlig formföreskrift och ska tillämpas strikt. Ett åsidosättande av detta krav medför därför att talan ska avvisas. Kommissionen överlåter på tribunalen att bedöma huruvida talan kan upptas till sakprövning.

47      Enligt sökanden är det fråga om ett ”fel i den administrativa handläggningen” som varken medför ett åsidosättande av rättssäkerheten eller artikel 43 i rättegångsreglerna. Ansökan om väckande av talan skickades per telefax den 19 september 2008 av sökandens ombud. Ansökan var undertecknad av advokaterna M. van der Woude och T. Hennen. Följeskrivelsen till telefaxet var undertecknad av advokaterna T. Hennen och P. Wytinck, vilka biträder advokaten M. Van der Woude. Samma dag skickade advokaten T. Hennen ansökan, följeskrivelsen och ett mottagningskvitto för telefaxet per e-post till domstolens kansli, vilket den 20 september 2008 vidarebefordrades till förstainstansrättens kansli av advokaten M. van der Woude. Den 23 september 2008 skickade advokaten T. Hennen genom bolaget UPS försorg sju exemplar av ansökan till förstainstansrättens kansli, varvid ett exemplar angavs utgöra original och de övriga sex med originalet överensstämmande kopior. Följeskrivelsen för denna försändelse undertecknades av advokaten T. Hennen. De sju exemplaren som skickades den 23 september 2008 var identiska med den skrift som skickats per telefax och e-post och vilka samtliga undertecknats av advokaten T. Hennen. Den version av ansökan som angavs utgöra originalexemplaret, men där originalversionen inte hade skickats på grund av ett ”fel i handläggningen”, hade inte egenhändigt undertecknats.

48      Sökanden har hävdat att pappersversionen av ansökan som skickades till förstainstansrättens kansli faktiskt utgjorde ett originalexemplar. Även om det inte var fråga om en egenhändig underskrift, iakttogs rättssäkerhetsprincipen i förevarande fall. För det första är samtliga versioner som ingetts till kansliet i materiellt hänseende identiska. För det andra framgår det klart av följeskrivelsen av den 23 september 2008, som egenhändigt undertecknats av advokaten T. Hennen, att sökanden hade för avsikt att inge ett originalexemplar. Underskriften på skrivelsen är identisk såväl med den kopierade underskriften på den handling som angetts vara originalexemplaret av ansökan, som med underskriften på samtliga övriga handlingar som ingetts till förstainstansrättens kansli. För det tredje är den version som angetts vara originalexemplaret av ansökan identisk med den som scannats och skickats per e-post. För det fjärde har advokaten T. Hennen undertecknat samtliga handlingar som ingetts till förstainstansrättens kansli, varför det inte råder något tvivel om att dessa handlingar har upprättats av den befullmäktigade advokaten. Enligt sökanden kan det sammanfattningsvis inte råda något tvivel om vem som är upphovsman till den ansökan som angetts vara originalexemplaret.

49      Enligt artikel 43.1 i rättegångsreglerna ska originalexemplaret av varje inlaga vara undertecknat av partens ombud eller advokat.

50      Av artikel 43.6 i rättegångsreglerna följer att då en inlaga inkommer till tribunalens kansli per telefax eller genom annat tekniskt kommunikationsmedel som tribunalen har tillgång till före fristens utgång, anses fristen ha följts förutsatt att det undertecknade originalet av inlagan inkommer till kansliet senast tio dagar därefter.

51      I förevarande fall inkom pappersversionen av ansökan till förstainstansrättens kansli inom fristen på tio dagar efter det att ansökan skickats per telefax och e-post.

52      Enligt rättspraxis syftar kravet på en egenhändig underskrift i den mening som avses i artikel 43.1 första stycket i rättegångsreglerna till att, av hänsyn till rättssäkerheten, säkerställa att ansökan är äkta och till att utesluta risken att den i själva verket har upprättats av en person som saknar behörighet. Kravet är således att anse som en väsentlig formföreskrift som ska tillämpas strikt, vilket innebär att talan ska avvisas om kravet inte är uppfyllt (förstainstansrättens dom av den 23 maj 2007 i mål T‑223/06 P, parlamentet mot Eistrup, REG 2007, s. II‑1581, punkt 51).

53      Artikel 43 i rättegångsreglerna syftar till att garantera iakttagandet av rättssäkerhetsprincipen genom att kräva att ansökan ska vara äkta och att den är upprättad av en advokat som erhållit vederbörlig fullmakt av sin klient.

54      I förevarande fall framgår det av handlingen av den 8 september 2008, som bifogats ansökan, att sökanden i behörig ordning utställt fullmakt för advokaten T. Hennen.

55      Även om själva ansökan, som skickades den 23 september 2008, inte är försedd med en underskrift i original av den advokat som företräder sökanden, utan endast en kopia av underskriften, åtföljdes ansökan av en följeskrivelse som var försedd med en egenhändig originalunderskrift av samma advokat som företräder sökanden, det vill säga T. Hennen. Denna underskrift överensstämmer även med den som återfinns på följeskrivelsen till telefaxet. Det är följaktligen uppenbart att underskriften på följeskrivelsen, underskriften på pappersversionen som skickades den 23 september 2008 och underskriften på den version av ansökan som skickades per telefax härrör från samma advokat, nämligen T. Hennen. Det föreligger således inte något tvivel angående identiteten på upphovsmannen till den ansökan som angetts utgöra originalexemplaret. Dessutom anses en skrivelse eller ett försättsblad som undertecknats av sökandens ombud och ett icke undertecknat inlägg utgöra en enda i behörig ordning undertecknad inlaga när de ingår i en och samma postförsändelse, såsom är fallet i det nu aktuella målet.

56      Tribunalen finner således att äktheten av den ansökan som inkommit per e-post och telefax i behörig ordning bekräftats inom den angivna fristen i enlighet med artikel 43.5 i rättegångsreglerna. Talan ska därmed upptas till sakprövning.

II –  Prövning i sak

A –  Sammanfattning av grunderna till stöd för talan om ogiltigförklaring

57      Till stöd för talan har sökanden i huvudsak åberopat fyra grunder, där vissa grunder består av flera delar.

58      Den första grunden avser främst ett åsidosättande av rätten till försvar och artikel 27 i förordning nr 1/2003. I det angripna beslutet utdömdes sanktioner för en annan överträdelse än den som beskrevs i meddelandet om invändningar och kommissionen grundade sig på nya handlingar i det angripna beslutet efter det att meddelandet om invändningar avsänts. Sökanden kunde inte få kännedom om kommissionens verkliga anmärkningar och kommissionen åsidosatte därmed sökandens rätt till försvar.

59      Den andra grunden avser ett åsidosättande av artikel 81 EG. Den första delen av denna grund avser att de omständigheter som lagts sökanden till last inte utgör en överträdelse av artikel 81 EG. De bevis som åberopats i det angripna beslutet styrker varken ett avtal om prisfastställelse eller ett samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 81 EG. Den andra delen av denna grund, som åberopats alternativt, avser att de omständigheter som lagts sökanden till last inte kan anses utgöra en enda fortlöpande överträdelse.

60      Den tredje grunden, som åberopats alternativt, avser ett åsidosättande av artikel 23 i förordning nr 1/2003 och principen om skydd för berättigade förväntningar. Den första delen av grunden avser en felaktig tillämpning av punkt 18 i 2006 års riktlinjer. Den andra delen av grunden avser ett felaktigt fastställande av grundbeloppet och tilläggsbeloppet för böterna.

61      Den fjärde grunden avser ett åsidosättande av artikel 36 i Europa–Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Tunisien, å andra sidan (EGT L 97, 1998, s. 2) (nedan kallat Europa–Medelhavsavtalet), omsorgsprincipen och principen om internationell hövlighet.

62      Tribunalen finner det lämpligt att först pröva den andra grunden.

B –  Den andra grunden: Huruvida artikel 81 EG har åsidosatts

1.     Den första delgrunden: Huruvida de omständigheter som lagts sökanden till last inte utgör en överträdelse av artikel 81 EG

a)     Inledande anmärkningar

63      Sökanden har bestritt förekomsten av en överträdelse av artikel 81 EG och att det föreligger en kartell samt att det informationsutbyte som ägt rum haft till syfte eller verkan att begränsa konkurrensen. Sökanden har även gjort gällande att kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning när den konstaterade att det är tillräckligt att det föreligger ett konkurrensbegränsande syfte för att fastställa förekomsten av en konkurrensbegränsning.

64      Den bevisning som åberopats i det angripna beslutet styrker på sin höjd att det förelåg kontakter där deltagarna gick igenom de olika marknader där de är verksamma. Sökanden har inte överenskommit med sina konkurrenter angående priser, vare sig genom ett avtal eller genom ett samordnat förfarande. På sin höjd kan de omständigheter som fastställts i det angripna beslutet betecknas som ett informationsutbyte. Det har dock inte styrkts att utbytet hade ett konkurrensbegränsande syfte eller en konkurrensbegränsande verkan. Kommissionen har inte visat att de berörda företagen träffade en överenskommelse om en höjning av priset på aluminiumfluorid med 20 procent eller ett fastställande av målen för en prishöjning. Av protokollet från mötet i Milano framgår endast att produktionskostnaderna ökat, en uppgift om marknaden som är känd för var och en, och en ”önskan” från deltagarnas sida om motsvarande prishöjning för deras produkt. Deltagarna tvivlade emellertid på att marknaden skulle kunna acceptera en sådan prishöjning. Sökanden har hävdat att diskussionen var av ”hypotetisk karaktär” och att det inte förekommit några gemensamma viljeyttringar avseende en höjning av priset på aluminiumfluorid med 20 procent. Det är fråga om en analytisk handling och inte ett avtal. De anteckningar som upprättats av O under mötet i Milano är också av analytisk karaktär, men innehåller inte någon uppgift om en prisöverenskommelse. De anteckningar som upprättats av O, vid Bolidens ”Noralfanläggning”, den 25 oktober 2000 rörande Australien, innehåller inte någon uppgift om något avtal eller om mötet i Milano. Inte heller Fluorsids anteckningar av den 8 november 2000 och de anteckningar som upprättats av R på Fluorsid den 9 november 2000, utgör något bevis för en prisöverenskommelse och innehåller inte någon hänvisning till det påstådda avtalet i Milano. Vidare har sökanden gjort gällande att påståendet att fyra producenter skulle ha möjlighet att överenskomma om en världsomspännande prishöjning är ”absurt ur ett ekonomiskt perspektiv”. Slutligen har kommissionen inte bevisat att informationsutbytet hade vare sig ett konkurrensbegränsande syfte eller en konkurrensbegränsande verkan.

65      Kommissionen anser att talan inte kan bifallas med stöd av denna grund.

66      Enligt fast rättspraxis åligger det den part eller myndighet som gör gällande att konkurrensreglerna har åsidosatts att visa detta genom att styrka de omständigheter som ligger till grund för överträdelsen. Det åligger vidare det företag som, då överträdelse av dessa regler kan konstateras, åberopar en grund för försvar, att visa att villkoren för att tillämpa denna grund för försvar är uppfyllda, så att myndigheten därmed får tillgripa andra bevismedel (domstolens dom av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen, REG 1998, s. I‑8417, punkt 58, av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I‑123, punkt 78, och förstainstansrättens dom av den 16 november 2006 i mål T-120/04, Peróxidos Orgánicos mot kommissionen, REG 2006, s. II‑4441, punkt 50).

67      När det gäller bevisningen till styrkande av en överträdelse av artikel 81.1 EG, erinrar tribunalen om att kommissionen är skyldig att förebringa exakt och samstämmig bevisning till styrkande av dess fasta övertygelse om att överträdelsen har begåtts (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 28 mars 1984 i de förenade målen 29/83 och 30/83, CRAM och Rheinzink mot kommissionen, REG 1984, s. 1679, punkt 20). Om unionsdomstolen anser att det föreligger tvivelsmål ska detta gynna det företag som beslutet i vilket överträdelsen konstateras är riktat till. Unionsdomstolen får således inte fastställa att kommissionen styrkt att den ifrågavarande överträdelsen förelegat om denna fråga enligt unionsdomstolen fortfarande är föremål för tvivel, särskilt i samband med talan om ogiltigförklaring av ett beslut om påförande av böter (förstainstansrättens dom av den 25 oktober 2005 i mål T‑38/02, Groupe Danone mot kommissionen, REG 2005, s. II‑4407, punkt 215).

68      Det följer vidare av fast rättspraxis att varje del av den bevisning som kommissionen förebringat inte nödvändigtvis måste motsvara dessa kriterier med avseende på varje del av överträdelsen. Det är tillräckligt att en samlad bedömning av alla de indicier som institutionen åberopat motsvarar detta krav (se förstainstansrättens dom av den 8 juli 2004 i de förenade målen T‑67/00, T‑68/00, T‑71/00 och T‑78/00, JFE Engineering m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑2501, punkt 180 och där angiven rättspraxis).

69      Det är dessutom vanligt att sådan verksamhet som de konkurrensbegränsande förfarandena och avtalen avser bedrivs i hemlighet, att mötena äger rum i hemlighet och att därtill hörande dokumentation begränsas till ett minimum. Även om kommissionen upptäcker handlingar som uttryckligen bekräftar att aktörer har haft otillåten kontakt med varandra, såsom mötesprotokoll, är dessa vanligtvis fragmentariska och spridda, varför det ofta visar sig vara nödvändigt att rekonstruera vissa detaljer genom slutledning. I de flesta fall måste därför förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som när de beaktas tillsammans och när annan hållbar förklaring saknas kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett (domstolens dom i de ovan i punkt 66 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkterna 55–57, och dom av den 25 januari 2007 i de förenade målen C‑403/04 P och C‑405/04 P, Sumitomo Metal Industries och Nippon Steel mot kommissionen, REG 2007, s. I‑729, punkt 51).

b)     Innehållet i det angripna beslutet

70      Kommissionen grundade sig i huvudsak på nedanstående handlingar för att konstatera att det förelåg en överträdelse av artikel 81 EG: protokollet från mötet i Milano (skälen 77 och 81–88 i det angripna beslutet), anteckningar som gjorts av O vid Bolidens ”Noralfanläggning” under detta möte (skäl 89 i det angripna beslutet), uttalande av O inför kommissionen den 23 och den 31 augusti 2006 angående nämnda protokoll (skäl 90 i det angripna beslutet), anteckningar från O av den 25 oktober 2000 rörande ett telefonsamtal mellan Bolidens ”Noralfanläggning” och IQM (skäl 94 i det angripna beslutet) samt anteckningar från C på Minmet av den 8 och den 9 november 2000 (skälen 95 och 96 i det angripna beslutet). Kommissionen drog av dessa handlingar slutsatsen att ett möte hade ägt rum mellan företrädarna för Fluorsid, sökanden, och IQM, det vill säga R, G respektive A, den 12 juli 2000 i Milano, vid vilket företrädaren för Bolidens ”Noralfanläggning” deltog per telefon. Protokollet från mötet i Milano upprättades av R på Fluorsid. Enligt kommissionen hade detta möte ett konkurrensbegränsande innehåll och syfte (skälen 115–122 i det angripna beslutet).

71      De tekniska termer och förkortningar som används i ovannämnda handlingar motsvarar följande definitioner:

–        ”US$/T eller US$/MT”: Det pris som anges i amerikanska dollar (USD) per ton.

–        ”Incoterms”:International Commercial Terms (internationella handelstermer).

–        ”C&F Filo” (Cost and Freight och Free in – Liner out): ”Kostnad och frakt” samt att lasten lämnas på fraktförarens bekostnad och tas ur fartyget på rederiets bekostnad.

–        CFR (Cost and Freight ): ”Fri kostnad och frakt.”

–        ”FCA” (Free Carrier): ”Fritt fraktföraren.”

–        ”FOB” (Free On Board): ”Fritt ombord.”

–        ”LME” (London Metal Exchange): Börs i London för handel med metaller. Kurserna vid LME avgör priset på aluminium. I de aktuella dokumenten avser denna förkortning aluminiumpriset.

–        ”AlF₃”: Förkortning för aluminiumfluorid. Priset på aluminiumfluorid kan för övrigt beräknas som en procentandel av kurserna på LME. Enligt uppgifter från parterna utgör priset på AlF₃ normalt mellan 45 och 55 procent av LME, det vill säga mellan 650 och 900 USD.

72      Tribunalen påpekar att de handlingar med stöd av vilka kommissionen antog det angripna beslutet ingavs av Boliden och andra deltagare i kartellen, bland annat sökanden. Sökanden har varken bestritt handlingarnas äkthet eller trovärdighet och inte heller deras karaktär av bevismaterial. Det finns inte heller någon omständighet i handlingarna i ärendet som ger anledning att ifrågasätta deras bevisvärde. Sökanden har nämligen inte ifrågasatt innehållet i denna bevisning som sådan, utan har endast ifrågasatt de slutsatser som kommissionen dragit av denna bevisning för att fastställa förekomsten av en kartell.

c)     Huruvida överträdelsen är styrkt

73      Kommissionen ansåg i det angripna beslutet att deltagarna i mötet i Milano träffade en överenskommelse om en höjning av försäljningspriset för aluminiumfluorid med 20 procent. Enligt kommissionen fastställde de även en allmän prisnivå för flera regioner i världen, däribland Europa, och gjorde i vissa fall en uppdelning av marknader och utbytte känsliga affärsuppgifter. Tribunalen ska således bedöma den bevisning som kommissionen lade till grund för sina slutsatser i det angripna beslutet.

74      I protokollet från mötet i Milano angavs att samtliga kostnader ökat med 20 procent under perioden juni 1999 till juni 2000, vilket gjorde det nödvändigt att höja priset på aluminiumfluorid för år 2001 med 20 procent. I protokollet angavs härvid följande:

”Eftersom försäljningspriset för [aluminiumfluorid] år 2000 fastställdes i slutet av första halvåret 1999 och våra kostnader i slutet av första halvåret år 2000 är 20 procent högre än år 1999, bör våra priser för [aluminiumfluorid] år 2001 vara 20 procent högre än priserna år 2000. De tre parterna [Fluorsid, sökanden och IQM] överenskom om att denna höjning var rimlig ur ett producentperspektiv. Frågan är emellertid om anbud och efterfrågan på marknaden tillåter en sådan höjning” (sidan 1 i protokollet från mötet i Milano).

75      Det framgår således klart av protokollet från mötet i Milano att de företrädare som deltog i mötet, däribland sökandens företrädare, överenskom om en höjning av deras försäljningspris för aluminiumfluorid med 20 procent för år 2001.

76      När det gäller den europeiska marknaden framgår vidare av protokollet från mötet i Milano att företrädarna träffat en prisöverenskommelse för år 2001 som avsåg 775 USD ”FCA”, det vill säga 800 USD ”FOB”, per ton aluminiumfluorid (skäl 85 i det angripna beslutet). Där angavs följande:

”För år 2001 vill [ICF] höja priset till USD 800/T FCA Mordijk och USD 775/T FOB Gabes. Det europeiska producentpriset [är således] 775/800 USD/T FCA/FOB [per] europeisk producent” (sidan 6 i protokollet från mötet i Milano).

77      Det framgår av samtliga dessa handlingar att priset utgör ett lägsta försäljningspris, under vilket deltagarna i kartellen inte bör erbjuda sina produkter på de berörda marknaderna.

78      Dessa slutsatser bekräftas av de anteckningar som gjorts av O, vid Bolidens ”Noralfanläggning”, i samband med mötet i Milano, vid vilket denne deltog per telefon, samt av de muntliga yttranden som denne avgett inför kommissionen den 23 och den 31 augusti 2006 (skälen 77, 89 och 90 i det angripna beslutet). Det framgår således av dessa anteckningar och förklaringar att deltagarna vid detta möte hävdade att det var nödvändigt att höja priset med 20 procent och att de kom till slutsatsen, efter att ha redovisat sina kostnader, att priset för år 2001 borde höjas med 20 procent och fastställas till 800 USD per ton, det vill säga 50 procent av LME-priset.

79      Vidare visar flera handlingar som upprättats efter mötet i Milano att deltagarna vid detta möte iakttog villkoren enligt denna överenskommelse, upprätthöll bilaterala kontakter i detta avseende och utbytte känsliga affärsuppgifter, bland annat i syfte att ömsesidigt kontrollera respektive parts prispolitik. Av den anteckning som gjorts av T vid Bolidens ”Noralfanläggning”, som var riktad till O, även denne vid Bolidens ”Noralfanläggning”, rörande ett telefonsamtal den 25 oktober 2000 mellan T och A, på IQM, framgår att sistnämnda personer utbytt uppgifter angående deras priserbjudande till en kund i Australien. Dessa priserbjudanden motsvarade det lägsta pris på 800 USD per ton som överenskommits vid mötet i Milano. Det framgår nämligen att IQM erbjöd denna kund en prisnivå på ”850/875/900” USD, medan Bolidens ”Noralfanläggning” uppgav att de erbjudit ett pris på cirka 800 USD, men att de ännu inte hade ingått något avtal med kunden i Australien (skäl 94 i det angripna beslutet).

80      Vidare framgår det av den anteckning som upprättats av C, på Minmet, angående dennes telefonsamtal med G, hos sökanden, den 8 november 2000, att sökanden hade klagat på de ”låga priser” som erbjudits av Minmet i samband med en anbudsinfordran i Egypten – detta erbjudande avsåg ”725 USD FOB–745 USD CFR” – och att bolaget önskade få reda på hur Minmet tänkte höja det pris som tillämpades i Venezuela till 875 USD, mot bakgrund av att köparna i Venezuela hade tillgång till anbudsinfordran i Egypten. Av samma anteckning framgår att C, hos Minmet, svarat att situationen var svår att kontrollera på grund av ett bristande förtroende och att G bekräftat att det pris som erbjudits Albras, en kund och aluminiumproducent i Brasilien, översteg 800 USD per ton. Det framgår likaså av denna anteckning att efter mötet i Milano var sökanden i kontakt med en annan mötesdeltagare, Minmet, beträffande den ingångna överenskommelsen för att kontrollera Minmets priser och informera om sina egna priser som erbjudits Albras (skäl 95 i det angripna beslutet).

81      Vidare framgår det av protokollet av den 9 november 2000, som upprättades av C, på Minmet och skickades till Fluorsid, från ett möte med G och T hos sökanden, att sistnämnda företag begärt en option på 1 000 ton, och ”740 USD FOB + 65 freight” samt att Derivados del Fluor av Albras begärt ett pris på 803 USD per ton CFR. Minmet uppgav i detta protokoll att ICF påstått sig ha begärt 845 USD per ton FOB av kunden Egyptalum och att det därvid avslog kundens begäran om att sänka priset till 750 USD per ton. Enligt protokollet hade ICF klagat på de låga priser som begärts av Minmet. Av protokollet framgår även att det skett ett informationsutbyte beträffande IQM:s affärsmässiga beteende i Australien, Nordamerika och Brasilien samt på marknaden i Venezuela. När det gäller sistnämnda marknad angavs det att ICF insisterade på att kvantiteterna skulle begränsas till 6 000 ton, medan Minmet insisterade på att priserna skulle överstiga 800 USD per ton CFR (se även skäl 96 i det angripna beslutet).

82      Det framgår således av handlingarna rörande kontakterna den 25 oktober, den 8 och den 9 november 2000 att de berörda företagen tillämpade ömsesidiga kontroller av prisnivåerna. Såsom kommissionen riktigt har påpekat i det angripna beslutet, överensstämde dessutom priserna med resultatet av de förhandlingar som fördes i samband med mötet i Milano. I detta hänseende framhåller tribunalen även att det av handlingarna av den 25 oktober, den 8 och den 9 november 2000 framgår att det efter mötet i Milano förekom kontakter mellan mötesdeltagarna, i synnerhet mellan Fluorsid, Minmet och sökanden. Det är beträffande dessa företag uppenbart att de var bundna av den prisöverenskommelse som träffats i samband med detta möte, eftersom de hänvisar till de väsentliga delarna av denna överenskommelse.

83      Denna prisöverenskommelse omfattade de europeiska marknaderna. Protokollet från mötet i Milano innehåller beträffande dessa marknader uppgifter om bland annat produktionskvantiteter och försäljningskvantiteter avseende aluminiumfluorid för år 2000, beträffande Norge, Sverige, Spanien och Italien (sidan 2 i protokollet från mötet i Milano) samt förväntade försäljningskvantiteter för år 2001 avseende Rumänien, Italien, Norge, Tyskland och Nederländerna (sidorna 2 och 3 i protokollet från mötet i Milano). I protokollet från mötet i Milano nämns även ett informationsutbyte beträffande kartellmedlemmarnas försäljning i Europa, bland annat i Italien, Rumänien, Spanien, Skandinavien, Tyskland, Benelux och Förenade kungariket. I detta sammanhang angav sökanden att bolaget för år 2001 önskade höja priset till 800 USD per ton ”FCA Mordijk” och 775 USD per ton ”FOB Gabes”, varvid priset för de europeiska producenterna skulle ha varit 775/800 USD per ton ”FCA/FOB” (sidan 6 i protokollet från mötet i Milano, se även skäl 85 i det angripna beslutet och punkt 76 ovan).

84      Kommissionen fastställde vidare i det angripna beslutet att denna överenskommelse även var tillämplig på olika regioner i världen. I protokollet från mötet i Milano angavs för Australien en ”prisidé” för år 2001 på 800 USD per ton ”FOB Europe”, det vill säga, ”50 % LME FOB”, medan det europeiska priset kunde ligga högre än det kinesiska priset och borde ligga på 875 USD per ton. För Sydamerika innehåller protokollet priserna för år 2000 och minimipriserna för år 2001. För Venezuela anges priset för år 2001 till 850 USD per ton ”C&F Filo” och som absolut minimipris 890 USD per ton. För Brasilien var samtliga producenter överens om att priset skulle fastställas till omkring ”50 % LME FOB” och 875 USD per ton ”CFR”. Vad gäller Nordamerika är priset för Alcoa för år 2000 775 USD per ton ”ex Point Comfort” och för år 2001 800/825 USD per ton ”ex Point Comfort”. Leverantörer som inte levererar till Alcoa borde ges priset 825 USD per ton såsom ”ex warehouse”-pris och 825 USD per levererat ton. Deltagarna i mötet i Milano angav att de hade intresse av att leverera inom vissa regioner i världen. Beträffande Indien anges i protokollet från mötet i Milano att det fanns ett intresse av att sälja 3 000 ton, men att priset borde ligga på 900 USD per levererat ton. För Turkiet anges priset 800 USD per ton ”FOB” (sidorna 6 och 7 i protokollet från mötet i Milano, se även skälen 86 och 87 i det angripna beslutet).

85      I de muntliga yttranden som O, vid Bolidens ”Noralfanläggning”, avgav inför kommissionen den 23 och den 31 augusti 2006, hävdade denne bland annat att deltagarna i mötet i Milano gjort upp om respektive deltagares kunder samt den prisnivå som skulle upprätthållas i Europa och utanför Europa. Syftet med mötet i Milano var även att utarbeta en gemensam förklaring till det sätt som de nya prisnivåerna skulle införas. Deltagarna i mötet i Milano hade gjort en uppdelning av de kvantiteter som skulle erbjudas de olika kunderna. Det fanns en underförstådd överenskommelse att respektera respektive deltagares kunder och de leveranser som gjorts till respektive kund (se skäl 90 i det angripna beslutet).

86      Det framgår även av telefonanteckningen av den 25 oktober 2000, att A, på IQM, ville ”fortsätta att hålla kontakten” med T på Bolidens ”Noralfanläggning” och att denne beträffande Australien förklarade sig vara införstådd med att Bolidens ”Noralfanläggning” tar 3 000 ton, varvid denne uppgav att IQM hade levererat 7 000 ton år 1999 och att företaget önskade upprätthålla denna nivå. Av denna anteckning framgår således att det förekommit kontakter mellan Bolidens ”Noralfanläggning” och IQM efter mötet i Milano angående prisnivåerna på aluminiumfluorid i Australien samt levererade eller erbjudna kvantiteter. Innehållet överensstämmer med vad som överenskommits vid mötet i Milano (skäl 94 i det angripna beslutet).

87      Slutligen framgår det även av protokollet från mötet i Milano att deltagarna vid mötet i Milano, det vill säga Fluorsid, sökanden och IQM, därefter utbytte uppgifter angående produktion och försäljningsvolymer för år 2000 samt försäljningsprognoser för år 2001 rörande olika länder i världen med angivande av exakta kvantiteter samt uppgifter i förhållande till producenter och kunder. Beträffande ”enskilda marknader” anges följande i protokollet (skäl 84 i det angripna beslutet):

”Vi har granskat varje marknad för att fastställa en allmän prisnivå, och i vissa fall en uppdelning av marknaden. Vi har emellertid gemensamt överenskommit om att det är nödvändigt, oavsett vem som får affären, att erhålla ett högre pris. Vi bör följaktligen inte uppmuntra till några betydande rabatter” (sidan 5 i protokollet från mötet i Milano).

88      Av detta följer således att deltagarna vid mötet i Milano utbytte känsliga affärsuppgifter, såsom uppgifter angående deras produktionsvolym, försäljningsvolym och förväntade försäljningsvolym, deras kunder såväl i Europa som i världen, fastställandet av priser och fördelningen av marknader mellan dem, i syfte att träffa en överenskommelse angående dessa konkurrensfaktorer.

89      Av ovanstående bevisning, beträffande vilken sökanden inte har bestritt innehållet som sådant, framgår således att kommissionen hade styrkt att det förelåg ett avtal om prisfastställelse, i den mening som avses i artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet, som ingåtts i samband med mötet i Milano där sökanden deltog.

90      Kommissionen hade således i det angripna beslutet styrkt att mötet i Milano hade ett konkurrensbegränsande syfte och att det förelåg ett avtal i strid med artikel 81.1 EG. Det var därmed inte nödvändigt att visa att detta avtal lett till något resultat (domstolens dom av den 8 juli 1999 i mål C-49/92 P, kommissionen mot Anic Partecipazioni, REG 1999, s. I-4125, punkt 123, och domen i det ovan i punkt 68 nämnda målet JFE Engineering m.fl. mot kommissionen, punkt 181). Tribunalen erinrar i detta avseende om att villkoren att ett avtal måste ha ett konkurrensbegränsande syfte respektive ett konkurrensbegränsande resultat inte är kumulativa utan alternativa villkor vid bedömningen av huruvida ett sådant avtal omfattas av förbudet i artikel 81.1 EG. Såsom har konstaterats i fast rättspraxis leder emellertid den omständigheten att detta villkor är alternativt, vilket markeras genom konjunktionen ”eller”, först och främst till att man måste beakta själva syftet med avtalet med hänsyn till det ekonomiska sammanhang i vilket det ska tillämpas. Det är inte nödvändigt att undersöka verkningarna av ett avtal när dess konkurrensbegränsande syfte har fastställts (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 6 oktober 2009 i de förenade målen C‑501/06 P, C‑513/06 P, C‑515/06 P och C‑519/06 P, GlaxoSmithKline Services m.fl. mot kommissionen m.fl., REG 2009, s. I‑9291, punkt 55, och av den 4 oktober 2011 i de förenade målen C‑403/08 och C‑429/08, Football Association Premier League m.fl., REU 2011, s. I-9083, punkt 135).

91      Mot denna bakgrund är det inte nödvändigt för tribunalen att pröva huruvida även de i rättspraxis fastställda kriterierna som styr begreppet samordnat förfarande (de domen i det ovan i punkt 90 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkterna 111–114, 131 och 132, och förstainstansrättens dom av den 20 mars 2002 i mål T-9/99, HFB m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. II-1487, punkterna 187 och 190) är uppfyllda i förevarande fall. Eftersom kriteriet att det ska föreligga ett ”avtal”, som är nödvändigt för att förbudet i artikel 81 EG ska bli tillämpligt, är uppfyllt i förevarande fall, är det enbart fråga om att ge samma kartell en alternativ kvalificering, vilken saknar inverkan på den fortsatta bedömningen.

92      Av det ovanstående följer att talan inte kan bifallas i den del som avser ett åsidosättande av artikel 81 EG.

2.     Den andra alternativa delgrunden: Huruvida de omständigheter som lagts sökanden till last kan anses utgöra en enda fortlöpande överträdelse

a)     Inledande anmärkningar

93      Sökanden har kritiserat det angripna beslutet i den del kommissionen kvalificerade överträdelsen som en enda och fortlöpande överträdelse. I meddelandet om invändningar görs ingen koppling mellan de olika kontakter som ägt rum mellan deltagarna i kartellen. Kommissionen tycks inte heller förfoga över några bevis för kartellen efter mötet i Milano. De bilaterala kontakterna mellan Bolidens ”Noralfanläggning” och IQM å ena sidan, och Fluorsid och sökanden å den andra, kan inte läggas till grund för konstaterandet att samtliga deltagare vid mötet i Milano upprätthöll kontakter mellan sig. Handlingarna rörande kontakterna i oktober och november 2000 innehåller slutligen inte någon hänvisning till mötet i Milano.

94      Kommissionen har bestritt sökandens argument och gjort gällande att talan inte ska bifallas på den andra grunden.

b)     En enda, fortlöpande överträdelse

95      Tribunalen ska inledningsvis erinra om rättsfiguren en enda, fortlöpande överträdelse.

96      I rättspraxis har det slagits fast att det vore konstlat att dela upp ett fortlöpande beteende, som kännetecknas av en samlad målsättning, i flera separata överträdelser, när det tvärtom rör sig om en enda överträdelse som gradvis tagit konkret form genom såväl avtal som samordnade förfaranden (domen i det ovan i punkt 90 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkt 81, och tribunalens dom av den 16 juni 2011 i mål T-211/08, Putters International mot kommissionen, REU 2011, s. II-3729, punkt 31).

97      Under sådana omständigheter kan ett företag som har deltagit i en överträdelse genom eget beteende – vilket utgör konkurrensbegränsande avtal eller samordnade förfaranden i den mening som avses i artikel 81.1 EG och vars syfte är att bidra till förverkligandet av överträdelsen i sin helhet – även vara ansvarigt, under den tid som företaget deltog i överträdelsen, för andra företags beteenden inom ramen för en och samma överträdelse (domen i det ovan i punkt 90 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkt 83, och domen i det ovan i punkt 96 nämnda målet Putters International mot kommissionen, punkt 32).

98      Det framgår av denna rättspraxis att kommissionen för att styrka att en enda, fortlöpande överträdelse förelegat, måste visa att företaget genom sitt eget beteende hade för avsikt att bidra till att uppnå de gemensamma mål som alla deltagarna eftersträvade och visa att det hade kännedom om de konkreta beteenden som planerades eller som genomfördes av andra företag i samma syfte eller visa att företaget borde ha förutsett dem och att det var berett att godta den risk som detta innebar (domen i det ovan i punkt 90 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkt 87, och domen i det ovan i punkt 96 nämnda målet Putters International mot kommissionen, punkt 33).

99      Överenskommelser kan nämligen endast anses utgöra beståndsdelar i ett enda, konkurrensbegränsande avtal om det är styrkt att de ingår i en övergripande plan med ett gemensamt mål. Vidare är det endast om företaget – när det deltog i dessa överenskommelser – kände till eller borde ha känt till att det därmed anslöt sig till det aktuella avtalet, som dess delaktighet i de ifrågavarande överenskommelserna kan ge uttryck för dess deltagande i sagda avtal (se domen i det ovan i punkt 96 nämnda målet Putters International mot kommissionen, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

100    Av ovan i punkterna 96–99 angivna rättspraxis framgår således att tre villkor måste vara uppfyllda för att deltagande i en enda, fortlöpande överträdelse ska anses styrkt. Det ska finnas en övergripande plan med ett gemensamt mål, företaget måste avsiktligen ha medverkat i denna plan och det måste känna till de övriga deltagarnas konkurrensbegränsande beteenden (domen i det ovan i punkt 96 nämnda målet Putters International mot kommissionen, punkt 35).

101    Begreppet en enda överträdelse avser det fallet att flera företag har deltagit i en överträdelse som består i antingen ett fortlöpande beteende i avsikt att nå ett enda ekonomiskt mål som syftar till att snedvrida konkurrensen eller individuella överträdelser som är förenade genom att de har samma syfte (samtliga delar har ett och samma ändamål) och samma aktörer (samma berörda företag, vilka är medvetna om att de eftersträvar ett gemensamt syfte) (tribunalens dom av den 24 mars 2011 i mål T-385/06, Aalberts Industries m.fl. mot kommissionen, REU 2011, s. II-1223, punkt 86, den 28 april 2010 i mål T-446/05, Amann & Söhne och Cousin Filterie mot kommissionen, REU 2010, s. II-1255, punkt 89, och förstainstansrättens dom av den 8 juli 2008 i mål T‑53/03, BPB mot kommissionen, REG 2008, s. II‑1333, punkt 257). Denna tolkning kan inte ifrågasättas med motiveringen att ett eller flera led i denna serie handlanden eller i detta fortlöpande beteende även var för sig kan utgöra ett åsidosättande av artikel 81 EG (domarna i de ovannämnda målen Aalberts Industries m.fl. mot kommissionen, punkt 86, och BPB mot kommissionen, punkt 252).

102    Enligt fast rättspraxis kan begreppet en enda överträdelse dessutom hänföra sig till den rättsliga kvalificeringen av ett konkurrensbegränsande beteende som består av avtal, samordnade förfaranden och beslut av företagssammanslutningar (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 20 april 1999 i de förenade målen T-305/94–T-307/94, T-313/94–T- 316/94, T-318/94, T-325/94, T-328/94, T-329/94 och T-335/94, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. II-931, punkterna 696–698, domen i det ovan i punkt 91 nämnda målet HFB m.fl. mot kommissionen, punkt 186, dom av den 12 december 2007 i de förenade målen T‑101/05 och T‑111/05, BASF och UCB mot kommissionen, REG 2007, s. II‑4949, punkt 159, och domen i det ovan i punkt 101 nämnda målet Amann & Söhne och Cousin Filterie mot kommissionen, punkt 91)

103    När de olika handlandena ingår i en ”samlad plan”, på grund av att de har ett identiskt syfte att snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden, får kommissionen således tillskriva företag ansvar för dessa handlanden utifrån deltagandet i överträdelsen, bedömd i dess helhet (domstolens dom i det ovan i punkt 66 nämnda målet Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 258, dom av den 21 september 2006 i mål C‑113/04 P, Technische Unie mot kommissionen, REG 2006, s. I‑8831, punkt 178, och domarna i de ovan i punkt 101 nämnda målen Amann & Söhne och Cousin Filterie mot kommissionen, punkt 90, och Aalberts Industries m.fl. mot kommissionen, punkt 87). De olika uttrycken för de rättsstridiga beteendena ska förstås mot bakgrund av helhetssammanhanget, som förklarar vad som ligger till grund för dessa. Bevisvärdet av de olika faktiska omständigheterna ökar eller stöds härvid i samband med bevisföringen av andra faktiska omständigheter, som, gemensamt, ger en logisk och fullständig bild av en enda överträdelse (förstainstansrättens dom av den 8 juli 2008 i mål T-54/03, Lafarge mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 271).

104    Det ska även preciseras att begreppet ett enda syfte inte kan fastställas med en allmän hänvisning till en snedvridning av konkurrensen på den marknad som var föremål för överträdelsen, eftersom påverkan på konkurrensen, till sitt syfte eller verkan, utgör en omständighet av samma slag som alla beteenden som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 81.1 EG. En sådan definition av begreppet ett enda syfte skulle riskera att begreppet en enda och fortlöpande överträdelse förlorade en del av sin betydelse, eftersom det skulle leda till att flera beteenden som berör den ekonomiska sektorn och som är förbjudna enligt artikel 81.1 EG systematiskt skulle kvalificeras som led i en enda överträdelse. För att fastställa huruvida olika handlanden utgör en enda och fortlöpande överträdelse, ska det således undersökas om det föreligger ett komplementärt samband i den meningen att var och en av åtgärderna syftar till att motverka en eller flera konsekvenser av en normalt fungerande konkurrens, och bidrar, genom ett samspel, till att åstadkomma samtliga de konkurrensbegränsande verkningar som eftersträvades av upphovsmännen inom ramen för en samlad plan med ett enda syfte. I detta hänseende ska samtliga omständigheter som kan läggas till grund för eller ifrågasätta detta samband beaktas, såsom den tillämpliga perioden, innehållet (inbegripet de tillämpade metoderna) och, i samband härmed, syftet med de olika handlandena i fråga (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 102 nämnda förenade målen BASF m.fl. mot kommissionen, punkterna 179–181, och domarna i de ovan i punkt 101 nämnda målen Amann & Söhne och Cousin Filterie mot kommissionen, punkt 92, och Aalberts Industries m.fl. mot kommissionen, punkt 88).

105    I förevarande fall ansåg kommissionen att mötet i Milano, telefonsamtalet mellan Bolidens ”Noralfanläggning” och IQM den 25 oktober 2000 samt kontakterna i november 2000 utgjorde en enda och fortlöpande överträdelse som grundade sig på deltagarnas vilja, däribland sökandens, att uppträda på ett visst sätt på aluminiumfluoridmarknaden. Enligt det angripna beslutet hade deltagarna i nämnda möte överenskommit, genom ett avtal ”och/eller” genom ett samordnat förfarande, om att anpassa sina beteenden på marknaden och på detta sätt begränsa respektive deltagares möjlighet att självständigt fastställa sin affärsstrategi. Dessa beteenden ingick i en samlad plan med ett enda och gemensamt konkurrensbegränsande syfte, nämligen att påverka den normala prisutvecklingen för aluminiumfluorid (skälen 125–128 i det angripna beslutet).

106    I likhet med vad kommissionen hade slagit fast, finner tribunalen att det framgår av bevisningen på vilken det angripna beslutet grundar sig, och som har prövats ovan i punkterna 73–89, att deltagarna i mötet i Milano, däribland sökanden, utbytte uppgifter angående fakturerade priser eller priser som skulle faktureras och att de överenskom om prishöjningar. De utbytte även känsliga affärsuppgifter angående förväntad försäljning och deras beteende i olika geografiska områden. Vidare höll de varandra informerade om deras ageranden, anbud och priser på marknaden efter mötet i Milano. Samtliga beteenden från de deltagande företagens sida hade ett och samma syfte, nämligen att uppnå en prishöjning på aluminiumfluorid och motsvarande samordning av de i kartellen ingående företagens beteende på marknaden. Det framgår av handlingarna som styrker kontakterna mellan deltagarna efter mötet i Milano, att de företag som deltog i detta möte fortsatte att hålla kontakten och att de fortsatte att utbyta affärsuppgifter rörande föremålet för mötet i Milano, det vill säga de priser som offererades olika kunder i olika delar av världen, och att de fortsatte att övervaka att priserna motsvarade de som överenskommits vid mötet i Milano. Det förhållandet att handlingarna angående kontakterna i oktober och november 2000 i detta avseende inte innehåller någon hänvisning till mötet i Milano är inte av avgörande betydelse, och en uttrycklig hänvisning till mötet i Milano är inte nödvändig. Det framgår nämligen klart av dessa handlingar att de där angivna priserna till fullo överensstämde med de priser som överenskoms vid mötet i Milano. Kommissionen kunde följaktligen dra slutsatsen att det var fråga om en övervakning av att deltagarna i kartellen angående priset på aluminiumfluorid följde det beteende på marknaden som ursprungligen överenskommits.

107    Det förhållandet att olika kontakter, såväl mötet i Milano som senare kontakter, ägde rum inom en relativt kort tidsperiod, påverkar inte kommissionens slutsats när det gäller förekomsten av en enda och fortlöpande överträdelse. Det finns inte något krav på någon minsta varaktighet eller ett minsta antal handlingar eller möten för att det ska vara fråga om en enda och fortlöpande överträdelse, men en längre varaktighet eller ett större antal handlingar eller möten kan utgöra stöd för konstaterandet att det föreligger en sådan överträdelse. Det avgörande är att de olika omständigheterna ingår i en samlad plan, vilket styrkts av kommissionen i det angripna beslutet. Det var fråga om beteenden som hade samma syfte, nämligen avtalet om priset på aluminiumfluorid och kartelldeltagarnas iakttagande av detta avtal.

108    Tribunalen finner således att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den slog fast att det i förevarande fall var fråga om en enda och fortlöpande överträdelse.

109    Talan kan således inte bifallas på den andra grunden.

C –  Den första grunden: Huruvida kommissionen åsidosatte rätten till försvar och artikel 27 i förordning nr 1/2003

1.     Inledande anmärkningar

110    Sökanden anser att kommissionen inte iakttog artikel 27 i förordning nr 1/2003 och åsidosatte den grundläggande principen om iakttagande av rätten till försvar när den antog det angripna beslutet. I det angripna beslutet påförs sanktioner för andra omständigheter och förhållanden än de som fastställts gentemot sökanden i meddelandet om invändningar. Dessa skillnader innebar ett åsidosättande av sökandens rätt att på ett meningsfullt sätt göra gällande sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet. Det föreligger därvid väsentliga skillnader när det gäller aktörerna och överträdelsens varaktighet. Den geografiska räckvidden av den kartell som konstaterats i det angripna beslutet är betydligt mer vidsträckt än tillämpningsområdet för de konkurrensbegränsande ageranden som det redogörs för i meddelandet om invändningar. Systematiken, strukturen och syftet med den överträdelse som det redogörs för i det angripna beslutet överensstämmer inte med redogörelsen för överträdelsen i meddelandet om invändningar. Enligt meddelandet om invändningar hade sökanden deltagit i en sammansatt överträdelse som pågått under lång tid, vilken kännetecknades av ett förberedande skede av bilaterala möten och ett slutgiltigt skede efter det att ett avtal träffats i Grekland den 29 juli 1999 genom vilket överenskommelse om priserna träffades för år 2000. Genom mötet i Milano och mötet i Grekland nåddes kulmen för kartellen och det var möjligt för de berörda företagen att fastställa priserna för år 2001. Kommissionen har inte hittat några bevis för något ytterligare möte inom kartellen under åren efter mötet i Milano. De senare kontakterna var begränsade till ett bilateralt informationsutbyte. I det angripna beslutet däremot behandlades inte det förberedande skedet och mötet i Grekland utan mötet i Milano angavs utgöra inledningen på en annan överträdelse som ägde rum efter ett antal tidigare händelser. Vidare konstaterades det att de senare kontakter som ägt rum efter mötet i Milano hade gjort det möjligt för deltagarna att övervaka genomförandet av det påstådda avtalet mellan dem. Kommissionen grundade sig i det angripna beslutet dessutom på handlingar som inte angetts i meddelandet om invändningar. Sökanden anser att skillnaden mellan den överträdelse som angetts i meddelandet om invändningar och den överträdelse som beivrades genom det angripna beslutet är av sådan omfattning att det enbart var genom att läsa det angripna beslutet som sökanden kunde få kännedom om kommissionens verkliga anmärkningar. Under det administrativa förfarandet gavs sökanden varken tillfälle att yttra sig angående den väsentliga roll som mötet i Milano spelat eller de senare kontakterna, som angetts utgöra ett genomförande av detta möte. Enligt sökanden var meddelandet om invändningar även grund för tveksamheter när det gäller kartellens geografiska omfattning. Sökanden kunde inte yttra sig angående de nya omständigheter som fick kommissionen att kvalificera en annan överträdelse som en enda och fortlöpande överträdelse, vilken grundade sig på kontakter beträffande vilka sökanden inte getts tillfälle att yttra sig. Kommissionen åsidosatte därmed sökandens rätt till försvar. Åsidosättandet av rätten till försvar får anses desto allvarligare med hänsyn till att det är uppenbart att förfarandets utgång hade blivit en annan om parterna hade getts möjlighet att framföra sina argument.

111    Kommissionen har bestritt sökandens argument. Kommissionen har härvid erinrat om principerna angående meddelandet om invändningar när det gäller iakttagandet av rätten till försvar. Kommissionen har anfört att meddelandet om invändningar i synnerhet ska innehålla en redogörelse för anmärkningarna som är tillräckligt tydlig för att de berörda parterna ska kunna få kännedom om de beteenden som kommissionen lägger dem till last. Det slutliga beslutet behöver inte nödvändigtvis vara en exakt kopia av meddelandet om invändningar, eftersom kommissionen i beslutet måste kunna beakta de svar som lämnas av de berörda företagen.

112    När det gäller överträdelsens varaktighet och antalet aktörer som deltagit i överträdelsen, har kommissionen gjort gällande att den måste kunna ändra sin bedömning avseende överträdelsens varaktighet och deltagarna i överträdelsen, i synnerhet när den inskränker omfattningen av de fastställda anmärkningarna. Kommissionen fastställde perioden den 12 juli 2000 till den 31 december 2000 i det angripna beslutet i stället för perioden den 30 juni 1997 till den 31 december 2000. Det skedde inte något åsidosättande av sökandens rätt till försvar med anledning av denna skillnad. När det gäller kartellens geografiska omfattning, har kommissionen erinrat om att kartellen var världsomspännande, vilket redan hade fastställts i meddelandet om invändningar och vilket klart framgick av protokollet från mötet i Milano. Sökanden hade kännedom om att kartellen var världsomspännande och hade getts möjlighet att yttra sig angående detta förhållande under det administrativa förfarandet. Kommissionen har tillbakavisat sökandens argument angående kartellens systematik och struktur. När det gäller överträdelsens art, har kommissionen påpekat att det såväl i meddelandet om invändningar som i det angripna beslutet slogs fast att den angivna konkurrensbegränsande verksamheten hade sådana egenskaper som kännetecknar ett avtal ”och/eller” samordnade förfaranden i den mening som avses i artikel 81 EG, samt att detta beteende utgjorde en enda och fortlöpande överträdelse. De omständigheter som fastställts till stöd för överträdelsen var vidare kända av sökanden och sökanden hade getts tillfälle att tillkännage sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet. Tvärtemot vad sökanden har påstått har det förberedande skedet och mötet i Grekland inte utelämnats i det angripna beslutet. Mötet i Milano utgjorde inte heller inledningen på en överträdelse som skapats från ingenting (”ab nihilo”). Bevisningen för perioden före mötet i Milano räckte dock inte. Dessutom hade sökanden getts tillfälle att yttra sig angående den väsentliga roll som mötet i Milano spelade och angående de bilaterala kontakter som ägt rum efter mötet i Milano.

113    När det gäller handlingarna rörande kontakterna den 8 och den 9 november 2000 mellan Minmet och sökanden, har kommissionen anfört att dessa handlingar ingick i akten i ärendet som översändes till sökanden tillsammans med meddelandet om invändningar. Dessa handlingar användes av kommissionen i det angripna beslutet för att besvara sökandens argument om att det inte förelåg något avtal. Vidare hade kommissionen i meddelandet om invändningar angett att de företag som var delaktiga i avtalet, efter mötet i Milano fortsatte att utbyta uppgifter angående marknaden genom bilaterala kontakter. Under alla omständigheter anser kommissionen att bevisningen rörande mötet i Milano styrker att sökanden deltog i den överträdelse som det redogjorts för i meddelandet om invändningar och i det angripna beslutet. Enligt kommissionen har sökanden inte visat att den tog avstånd från det avtal som träffades under detta möte.

114    Enligt kommissionen kan talan således inte bifallas på den första grunden rörande ett åsidosättande av rätten till försvar.

2.     Tribunalens bedömning

a)     Allmänna överväganden

115    Tribunalen erinrar om att iakttagandet av rätten till försvar i handläggningen av administrativa förfaranden som rör konkurrenspolitik är en allmän unionsrättslig princip som säkerställs av unionsdomstolarna (se domstolens dom av den 3 september 2009 i mål C‑534/07 P, Prym och Prym mot kommissionen, REG 2009, s. I‑7415, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

116    Enligt fast rättspraxis förutsätter iakttagandet av rätten till försvar att det berörda företaget har getts tillfälle att under det administrativa förfarandet på ett meningsfullt sätt framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på de handlingar som enligt kommissionen styrker dess påstående om att fördraget har överträtts (se domstolens dom av den 7 juni 1983 i de förenade målen 100/80–103/80, Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, REG 1983, s. 1825, punkt 10, svensk specialutgåva, volym 7, s. 133, av den 6 april 1995 i mål C‑310/93 P, BPB Industries och British Gypsum mot kommissionen, REG 1995, s. I‑865, punkt 21, och av den 9 juli 2009 i mål C‑511/06 P, Archer Daniels Midland mot kommissionen, REG 2009, s. I‑5843, punkt 88 och där angiven rättspraxis).

117    Artikel 27.1 i förordning nr 1/2003 återspeglar denna princip, eftersom den föreskriver att parterna ska tillsändas ett meddelande om invändningar i vilket det tydligt ska anges alla huvudsakliga omständigheter på vilka kommissionen grundar sig i detta skede av förfarandet (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 66 nämnda målet Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 67), för att tillåta de berörda parterna att faktiskt få kännedom om de beteenden som kommissionen lägger dem till last och om den bevisning som den förfogar över (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C-238/99 P, C-244/99 P, C-245/99 P, C-247/99 P, C-250/99 P–C-252/99 P och C-254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I-8375, punkterna 315 och 316, och domen i det ovan i punkt 66 nämnda målet Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkterna 66 och 67) samt på ett meningsfullt sätt göra gällande sitt försvar innan kommissionen antar ett definitivt beslut (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 116 nämnda målet Archer Daniels Midland mot kommissionen, punkterna 85 och 86). Detta krav är uppfyllt när de berörda parterna i nämnda beslut inte lastas för andra överträdelser än de som nämns i meddelandet om invändningar och när det i beslutet endast beaktas sådana faktiska omständigheter som parterna haft tillfälle att yttra sig över (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 19 mars 2003 i mål T-213/00, CMA CGM m.fl. mot kommissionen, REG 2003, s. II-913, punkt 109 och där angiven rättspraxis).

118    Angivandet av de huvudsakliga omständigheter som kommissionen grundar sig på i meddelandet om invändningar kan vara kortfattat och det slutgiltiga beslutet behöver inte nödvändigtvis vara en kopia av meddelandet om invändningar (domen i de ovan i punkt 116 nämnda förenade målen Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, punkt 14), eftersom detta meddelande utgör ett förberedande dokument vars bedömningar av faktiska och rättsliga förhållanden är av rent provisorisk karaktär (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 17 november 1987 i de förenade målen 142/84 och 156/84, British American Tobacco och Reynolds mot kommissionen, REG 1987, s. 4487, svensk specialutgåva, volym 9, s. 247, punkt 70). Det är således tillåtet att göra tillägg till meddelandet om invändningar mot bakgrund av parternas svarsinlagor, varvid de däri framförda argumenten visar att parterna verkligen har kunnat utöva sin rätt till försvar. Kommissionen kan även mot bakgrund av det administrativa förfarandet ändra och lägga till argument avseende de faktiska omständigheterna och rättsreglerna till stöd för anmärkningar som den redan har formulerat (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 28 februari 2002 i mål T‑86/95, Compagnie générale maritime m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1011, punkt 448, och av den 22 oktober 2002 i mål T‑310/01, Schneider Electric mot kommissionen, REG 2002, s. II‑4071, punkt 438). Kommissionen kan följaktligen ända fram till dess att ett slutligt beslut är fattat med beaktande av bland annat parternas skriftliga och muntliga synpunkter återkalla vissa av, eller till och med alla, de anmärkningar som ursprungligen framställts mot dem och således ändra sin ståndpunkt till deras fördel eller tvärtom besluta att lägga till nya anmärkningar, förutsatt att kommissionen ger de berörda företagen tillfälle att yttra sig häröver (se förstainstansrättens dom av den 30 september 2003 i de förenade målen T‑191/98 och T‑212/98–T‑214/98, Atlantic Container Line m.fl. mot kommissionen, REG 2003, s. II-3275, punkt 115 och där angiven rättspraxis).

119    Det har vidare slagits fast i rättspraxis att rätten till försvar har åsidosatts när det finns en möjlighet att kommissionens administrativa förfarande, på grund av kommissionens felaktiga handlande, hade kunnat leda till ett annat resultat. Ett sökandeföretag visar att ett sådant åsidosättande har skett, inte genom att bevisa att kommissionens beslut skulle ha haft ett annat innehåll, utan genom att bevisa att det hade kunnat försvara sig bättre om kommissionen inte gjort något fel i förfarandet, exempelvis genom att det hade kunnat åberopa handlingar till sitt försvar som det nekats tillgång till under det administrativa förfarandet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 2 oktober 2003 i mål C‑194/99 P, Thyssen Stahl mot kommissionen, REG 2003, s. I‑10821, punkt 31 och där angiven rättspraxis, och av den 1 juli 2010 i mål C‑407/08 P, Knauf Gips mot kommissionen, REU 2010, s. I‑6375, punkt 28, se även analogt domstolens dom av den 1 oktober 2009 i mål C-141/08 P, Foshan Shunde Yongjian Housewares & Hardware mot rådet, REG 2009, s. I‑9147, punkt 94).

120    När det särskilt gäller rätten att få tillgång till handlingarna i ärendet, har det vid avslag på en begäran om tillgång till en handling i fast rättspraxis slagits fast att det är tillräckligt att företaget visar att det hade kunnat använda handlingen för sitt försvar (se domstolens dom av den 25 oktober 2011 i mål C-109/10 P, Solvay mot kommissionen, REU 2011, s. I-10329, punkt 57 och där angiven rättspraxis, och generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i detta mål, REU 2011, s. I-10329, punkt 171 och där angiven rättspraxis, domen i de ovan i punkt 66 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkterna 74 och 75, domen i det ovan i punkt 119 nämnda målet Knauf Gips mot kommissionen, punkt 23, och domen av den 15 oktober 2002 i de ovan i punkt 117 nämnda förenade målen Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, punkterna 318 och 324). Det ankommer inte på företaget att styrka att denna felaktighet påverkade förfarandets förlopp och innehållet i kommissionens beslut till företagets nackdel, utan endast att felaktigheten kunde påverka förfarandets förlopp och innehållet i kommissionens beslut (se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande inför domen av den 25 oktober 2011 i det ovannämnda målet Solvay mot kommissionen, punkterna 179 och 181, domstolens dom av den 8 juli 1999 i mål C-51/92 P, Hercules Chemicals mot kommissionen, REG 1999, s. I-4235, punkt 81, av den 2 oktober 2003 i mål C-199/99, Corus UK mot kommissionen, REG 2003, s. I-11177, punkt 128, domen av den 15 oktober 2002 i de ovan i punkt 117 nämnda förenade målen Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, punkt 318, och domen i de ovan i punkt 66 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 74). När det är fråga om ett beslut att inte lämna ut handlingar, är det berörda företaget således inte skyldigt att styrka att det administrativa förfarandet skulle ha fått en annan utgång om handlingarna hade lämnats ut, utan det är tillräckligt att företaget visar att det fanns en möjlighet, även en begränsad sådan, att de handlingar som inte lämnats ut under det administrativa förfarandet hade kunnat vara till nytta för dess försvar (se generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande inför domen av den 25 oktober 2011 i det ovannämnda målet Solvay mot kommissionen, punkt 181, och domen i de ovan i punkt 66 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 131).

b)     Bedömning i förevarande mål

 Inledning

121    I förevarande fall har sökanden kritiserat kommissionen för att ha fastställt andra omständigheter och förhållanden än de som fastställts i meddelandet om invändningar. Detta gäller aktörerna, varaktigheten, den geografiska omfattningen och beskrivningen av överträdelsen. Dessutom grundade sig kommissionen i det angripna beslutet på handlingar som inte nämndes i meddelandet om invändningar. Sökanden har hävdat att den inte har fått yttra sig angående dessa punkter.

 Kritiken som gäller deltagarna i kartellen och dess varaktighet

122    När det gäller sökandens påstående rörande skillnaden vad avser deltagarna i överträdelsen, påpekar tribunalen att kommissionen i det angripna beslutet minskade antalet deltagare i överträdelsen i förhållande till det antal som fastställts i meddelandet om invändningar. Såsom tribunalen har erinrat om ovan i punkterna 117 och 118, får kommissionen under det administrativa förfarandet anpassa och till och med ändra sin bedömning, bland annat med beaktande av de svar som erhålls med anledning av meddelandet om invändningar. Det förhållandet att ett utomstående företag, som inte är sökanden, var mottagare av meddelandet om invändningar, men inte det angripna beslutet, utgör inte ett ingrepp i sökandens rätt till försvar. Kommissionen åsidosatte således inte sökandens rätt till försvar genom att minska antalet mottagare av det angripna beslutet. Tribunalen konstaterar i övrigt att sökanden inte har anfört något argument till stöd för denna ståndpunkt.

123    När det gäller överträdelsens varaktighet, påpekar tribunalen att den varaktighet som fastställts i det angripna beslutet, nämligen perioden den 12 juli 2000 till den 31 december 2000, är kortare än den som fastställdes i meddelandet om invändningar, det vill säga den 30 juni 1997 till den 31 december 2001. I det angripna beslutet ansåg kommissionen att det skedde viss samordning inom aluminiumfluoridindustrin före mötet i Milano den 12 juli 2000, men att övertygande bevisning för den tidigare perioden saknades (skäl 73 i det angripna beslutet). Härav framgår att kommissionen under det administrativa förfarandet inskränkte överträdelsens varaktighet med hänsyn till det bevisvärde som tillerkändes bevisningen, varvid kommissionen angav att det förelåg uppenbara bevis för en hemlig samordning från och med den 12 juli 2000 i form av mötet i Milano och bevisen för detta möte och dess innehåll (skälen 73–76 och 144 i det angripna beslutet). Det förhållandet att det i det angripna beslutet fastställdes att mötet i Milano utgjorde bevis på överträdelsens början, och att överträdelsen inte inleddes redan i och med mötet i Grekland den 29 juli 2009 såsom fastställts i meddelandet om invändningar, utgör en inskränkning av varaktigheten för den överträdelse som kommissionen gör gällande. Denna inskränkning utgör inte en ytterligare anmärkning och innebär inte någon skada för sökandens intressen. Tvärtom innebär en inskränkning av den tidsperiod som den överträdelse som fastställts i meddelandet om invändningar pågick i förhållande till den tidsperiod som fastställts i det angripna beslutet, en fördel för sökanden och kan därmed i princip inte innebära någon skada för sökandens intressen (domen i det ovan i punkt 68 nämnda målet JFE Engineering m.fl. mot kommissionen, punkt 435). Kommissionen har i detta fall gjort en tillåten återkallelse av en del av en anmärkning till sökandens förmån (se, analogt, domen i de ovan i punkt 118 nämnda förenade målen Atlantic Container Line m.fl. mot kommissionen, punkt 115).

124    Vidare konstaterar tribunalen att sökanden hade getts tillfälle att yttra sig angående meddelandet om invändningar, och därvid även beträffande uppgifterna om en längre varaktighet för överträdelsen, vilken omfattas av den kortare period som slutligen fastställdes i det angripna beslutet. I det administrativa förfarandet gjorde sökanden endast gällande att ”varaktigheten borde inskränkas till det datum då informationsutbytet faktiskt ägde rum, nämligen den 12 juli 2000” (skäl 168 i det angripna beslutet, med hänvisning till skäl 245 i nämnda beslut).

125    Kommissionen har således inte åsidosatt sökandens rätt till försvar när det gäller överträdelsens varaktighet i det angripna beslutet.

 Kritiken som gäller kartellens geografiska omfattning

126    När det gäller kritiken angående kartellens geografiska omfattning, konstaterar tribunalen endast att kommissionen såväl i meddelandet om invändningar som i det angripna beslutet slog fast att kartellen var världsomspännande. Överträdelsens geografiska omfattning kvalificerades nämligen som världsomspännande såväl i skäl 163 i meddelandet om invändningar som i skäl 136 i det angripna beslutet.

127    Härav framgår, tvärtemot vad sökanden har påstått, att det inte föreligger någon skillnad när det gäller den geografiska räckvidden mellan meddelandet om invändningar och det angripna beslutet. Sökanden har för övrigt getts möjlighet att yttra sig angående det förhållandet att kartellen angavs ha världsomspännande räckvidd i meddelandet om invändningar. Tribunalen konstaterar att sökandens rätt till försvar således inte har åsidosatts i detta avseende.

 Kritiken vad gäller kartellens systematik och struktur samt handlingarna angående kontakterna den 8 och den 9 november 2000

 i) Inledning

128    Sökanden har hävdat att den överträdelse som beskrivs i det angripna beslutet inte överensstämmer med den som beskrivs i meddelandet om invändningar, i synnerhet när det gäller överträdelsens ”systematik”, ”struktur” och ”syfte”.

129    Huvuddelen av de omständigheter som fastställts av kommissionen i det angripna beslutet till stöd för den konstaterade överträdelsen motsvarar de omständigheter som åberopats i meddelandet om invändningar. Av detta följer att dessa omständigheter var kända av sökanden och att sökanden hade getts tillfälle att yttra sig därom under det administrativa förfarandet (se punkterna 62–70 i sökandens svar på meddelandet om invändningar). Mötet i Milano och den viktiga roll som det spelade hade i tillräcklig utsträckning angetts i meddelandet om invändningar (se skälen 103–116, 151, 163–165, och 200 i meddelandet om invändningar). I punkt 16 i ansökan hänvisade sökanden själv till meddelandet om invändningar, och anförde att det där angavs att mötet i Milano tillsammans med mötet i Grekland utgjorde ”kulmen för kartellen”.

130    Sökanden har gjort gällande att kommissionen grundade det angripna beslutet på handlingar som inte tagits upp i meddelandet om invändningar, särskilt handlingarna angående kontakterna den 8 och den 9 november 2000. Enligt sökanden hade den inte getts tillfälle under det administrativa förfarandet att yttra sig angående de kontakter som ägt rum efter mötet i Milano.

 ii) Innehållet i meddelandet om invändningar

131    I meddelandet om invändningar angav kommissionen att det förekommit kontakter mellan medlemmarna i kartellen från och med år 1997 (skäl 76 och följande skäl) och nämnde ett möte i Grekland den 29 juli 1999 (skäl 85 och följande skäl) samt ”senare kontakter” (skäl 92 och följande skäl) och mötet i Milano (skäl 103 och följande skäl). I redogörelsen för de faktiska omständigheterna i meddelandet om invändningar nämnde kommissionen kontakter mellan medlemmarna i kartellen, även kontakter efter mötet i Milano. Kommissionen anser att ”efter mötet i Milano fortsatte de bolag som var inblandade i det avtal som ingåtts att genom bilaterala kontakter utbyta information angående aluminiumfluoridmarknaden” (skäl 117). Kommissionen nämnde härvid uttryckligen kontakter den 25 oktober 2000, kontakter under år 2001, en konferens som pågick från den 17 till den 21 februari 2002, en annan konferens i San Diego, Kalifornien (Förenta staterna), den 6 mars 2003 samt kontakter i januari 2004 och den 21 januari 2005 (skälen 118–123). Dessutom angav kommissionen att kartellen hade genomförts, en omständighet som den avsåg att beakta i samband med bedömningen av överträdelsens allvar (skäl 227).

132    När det gäller överträdelsens varaktighet ansåg kommissionen i meddelandet om invändningar att överträdelsen inletts den 30 juni 1997, det vill säga datumet för mötet i Sousse (Tunisien), att den intensifierats från och med mötet i Grekland den 29 juli 1999 ”när den slutliga överenskommelsen rörande prishöjningen för försäljningar under år 2000 ingåtts och trätt i kraft”. Vidare ansåg kommissionen att en liknande överenskommelse ingåtts den 12 juli 2000 i Milano för försäljningspriserna för år 2001. Kommissionen drog härav slutsaten att överträdelsen fortsatte, när det gäller Fluorsid, sökanden och IQM, ”åtminstone fram till och med den 31 december 2001”, eftersom slutet på genomförandeperioden för överenskommelsen överensstämde med slutet på den period under vilken sådana försäljningar som berörs av överenskommelsen hade genomförts (skäl 216).

 iii) Innehållet i det angripna beslutet

133    I skälen 155 och 156 i det angripna beslutet hänvisade kommissionen till ”bilaterala kontakter under hösten 2000” och i synnerhet de som ägt rum den 25 oktober 2000 och den 8 och den 9 november 2000. Dessa kontakter visade att det skedde en uppföljning av den överenskommelse som träffats under mötet i Milano i syfte att genomföra denna. I skäl 239 i det angripna beslutet hänvisade kommissionen, i samband med fastställandet av grundbeloppet för böterna, på nytt till handlingarna rörande kontakterna den 8 och den 9 november 2000 rörande genomförandet av kartellen. Kommissionen angav därvid att den tagit hänsyn till i vilken grad kartellen genomförts för att fastställa den andel av försäljningsvärdet som ska beaktas och hänvisade bland annat till skälen 154–156 i det angripna beslutet.

134    När det gäller överträdelsens varaktighet ansåg kommissionen i det angripna beslutet att avtalet pågick åtminstone från den 12 juli till och med den 31 december 2000 (skälen 241 och 147 i det angripna beslutet). Enligt skäl 146 i det angripna beslutet ”förhandlas leveransavtalen i förväg under en period som inleds under det andra halvåret varje kalenderår och som upphör i slutet av det aktuella kalenderåret eller under de fem första månaderna påföljande kalenderår”. Kommissionen ansåg således att priserna i enlighet med praxis inom aluminiumfluoridsektorn fastställdes i förväg för påföljande verksamhetsår.

135    Slutligen preciserar tribunalen att handlingarna rörande kontakter som ägt rum efter mötet i Milano, däribland kontakterna den 8 och den 9 november 2000, inte nämns i den del av det angripna beslutet som hänför sig till överträdelsens varaktighet.

 iv) Bedömning

–       Huruvida sökanden getts tillgång till de aktuella handlingarna under det administrativa förfarandet

136    I meddelandet om invändningar hänvisades det till handlingar som rör de kontakter som ägde rum efter mötet i Milano, såsom angetts ovan i punkt 131. Tribunalen konstaterar dock att meddelandet om invändningar inte innehåller några uttryckliga uppgifter om de handlingar som hänför sig till de bilaterala kontakterna den 8 och den 9 november 2000, medan dessa handlingar däremot nämndes i det angripna beslutet.

137    Dessa handlingar som rör kontakterna den 8 och den 9 november 2000 ingick emellertid bland handlingarna i kommissionens ärende. Kommissionen översände dessa handlingar till parterna i det administrativa förfarandet, och således till sökanden, i samband med att meddelandet om invändningar skickades, för att parterna skulle kunna utöva sin rätt till försvar och sin rätt att få tillgång till handlingarna i ärendet. Sökanden fick således tillgång till samtliga dessa handlingar. Situationen i förevarande fall skiljer sig således märkbart från de fall där tillgång till ärendet eller till vissa handlingar inte medges och där det enligt rättspraxis anses föreligga ett åsidosättande av rätten till försvar. Det har nämligen inte bestritts att sökanden fick tillgång till samtliga handlingar i ärendet, inbegripet handlingarna angående kontakterna den 8 och den 9 november 2000. Det har därvid inte heller bestritts att de kontakter som ägde rum efter mötet i Milano uttryckligen nämndes i meddelandet om invändningar, om än i allmänna ordalag.

–       Betydelsen av de aktuella handlingarna för bedömningen av överträdelsens genomförande

138    Av såväl de bilaterala kontakterna den 8 och den 9 november 2000, som inte nämndes i meddelandet om invändningar, som av de kontakter som uttryckligen nämndes följer att sökanden var inblandad i kartellen och dess genomförande efter mötet i Milano. Det var härvid tillräckligt att kommissionen i meddelandet om invändningar grundade sin bedömning beträffande en enda fortlöpande överträdelse och dess genomförande på olika omständigheter, däribland mötet i Milano samt bilaterala och multilaterala kontakter som ägt rum efter detta möte, särskilt en kontakt den 25 oktober 2000. Redan enbart den bevisning som åberopats i meddelandet om invändningar var nämligen tillräcklig för att göra sökanden uppmärksam på att kommissionen kunde använda dessa omständigheter mot sökanden som bevisning till dess nackdel. Med hänsyn till de handlingar rörande kontakter som ägt rum efter mötet i Milano som nämns i meddelandet om invändningar, utgjorde handlingarna rörande kontakterna den 8 och den 9 november 2000 således inte nödvändig bevisning för att styrka en fortlöpande överträdelse och dess genomförande. I skäl 156 i det angripna beslutet, och särskilt i fotnot 128, hänvisade kommissionen således även till kontakten den 25 oktober 2000, vilken redan hade nämnts i skäl 118 i meddelandet om invändningar. Handlingarna rörande kontakterna den 8 och den 9 november var följaktligen i sig inte avgörande för kommissionens slutsats i det angripna beslutet, eftersom kommissionen redan i meddelandet om invändningar på grundval av annan bevisning hade fastställt en fortlöpande överträdelse och genomförandet av denna även efter den 31 december 2000.

139    Tribunalen erinrar i övrigt om den rättspraxis som nämns ovan i punkt 119 enligt vilken rätten till försvar åsidosätts först när det finns en möjlighet att kommissionens administrativa förfarande hade kunnat få en annan utgång om det inte hade begåtts något fel i förfarandet, det vill säga i förevarande fall avsaknaden av en uttrycklig hänvisning i meddelandet om invändningar till handlingarna rörande kontakterna den 8 och den 9 november 2000.

140    Tribunalen konstaterar att så inte är fallet i förevarande mål.

141    Tribunalen har nämligen ovan i punkt 137 konstaterat att sökanden fått tillgång till handlingarna rörande kontakterna den 8 och den 9 november 2000 tillsammans med meddelandet om invändningar utan att sökanden åberopade några omständigheter till dess fördel, vare sig under det administrativa förfarandet eller i förfarandet vid tribunalen. Under det administrativa förfarandet tog sökanden för övrigt inte ens ställning till de kontakter som ägt rum efter mötet i Milano och som uttryckligen nämndes i meddelandet om invändningar (skälen 117–123 i meddelandet om invändningar). I förfarandet vid tribunalen har sökanden inte heller förklarat eller åberopat något stöd för varför avsaknaden av en uttrycklig uppgift om nämnda handlingar i meddelandet om invändningar inverkade på dess möjlighet att effektivt utöva sitt försvar under det administrativa förfarandet och hur sökanden hade kunnat utöva sitt försvar på ett effektivare sätt om den vid detta tillfälle uttryckligen hade underrättats om kommissionens avsikt att använda handlingarna av den 8 och den 9 november 2000 som bevisning till sökandens nackdel i det angripna beslutet rörande sökandens deltagande i överträdelsen och dess genomförande. Med hänsyn till innehållet i dessa handlingar och det förhållandet att sökanden hade full kännedom om dem, konstaterar tribunalen att sökanden inte har styrkt att den hade kunnat utnyttja omständigheter i dessa handlingar till sin fördel när det gäller förekomsten av ett konkurrensbegränsande avtal och det senare genomförandet av detta. Tribunalen påpekar härvid att kommissionen inte beaktade – i samband med bedömningen av överträdelsens allvar och beräkningen av böterna – överträdelsens verkan på marknaden. Sökanden har således inte kunnat visa att det förhållandet, att den inte i meddelandet om invändningar underrättades om kommissionens avsikt att använda de aktuella handlingarna som bevisning till dess nackdel, kunde inverka på dess möjlighet att effektivt utöva sitt försvar och därmed på det resultat som kommissionen nådde i det angripna beslutet (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen av den 17 december 1991 i det ovan i punkt 75 nämnda målet Hercules Chemicals mot kommissionen, punkt 56 och där angiven rättspraxis, fastställd genom domen av den 8 juli 1999 i det ovan i punkt 120 nämnda målet Hercules Chemicals mot kommissionen, punkt 80).

–       Betydelsen av de aktuella handlingarna för bedömningen av överträdelsens varaktighet

142    Varken i meddelandet om invändningar eller i det angripna beslutet grundade kommissionen överträdelsens varaktighet efter mötet i Milano på kontakterna den 8 och den 9 november 2000. När det gäller överträdelsens varaktighet efter mötet i Milano skiljer sig inte det angripna beslutet från meddelandet om invändningar, i vilket det också fastställdes att överträdelsen pågått efter mötet i Milano, det vill säga såvitt avser bland annat sökanden fram till den 31 december 2001. Sökanden hade således erhållit full kännedom om relevansen av bevisningen rörande de kontakter som ägt rum mellan de berörda företagen efter mötet i Milano, såsom den bevisning som framställts i meddelandet om invändningar och i det angripna beslutet för att fastställa överträdelsens varaktighet. Överträdelsens varaktighet grundade sig i huvudsak på kommissionens slutsatser från praxis i aluminiumfluoridsektorn, vilken innebär att priserna fastställs i förväg för påföljande verksamhetsår. Mot bakgrund av denna praxis kunde kommissionen med fog, redan på grundval av den bevisning som uttryckligen nämndes i meddelandet om invändningar, slå fast att hela det berörda halvåret fram till och med den 31 december 2001 omfattades av överträdelseperioden. I detta hänseende saknar den ytterligare referensen i det angripna beslutet till handlingarna angående kontakterna den 8 och den 9 november 2000 betydelse.

143    Tribunalen påpekar vidare att den varaktighet som fastställts av kommissionen i det angripna beslutet är den kortaste möjliga varaktigheten för en överträdelse, eftersom de perioder som avsåg mindre än ett halvår räknades som ett halvår och multiplikationsfaktorn för grundbeloppet endast var 0,5 i båda fallen. Även om det antas att varaktigheten för överträdelsen endast var begränsad till mötet i Milano, utan att beakta det avtal som ingicks och de kontakter som ägde rum efter mötet, hade varaktighetsfaktorn för fastställande av böterna varit densamma.

 v) Slutsats

144    Mot bakgrund av samtliga ovan redovisade överväganden konstaterar tribunalen att det således under alla omständigheter inte skett något åsidosättande av sökandens rätt till försvar. Talan kan således inte bifallas på den första grunden.

D –  Den tredje grunden: Huruvida artikel 23 i förordning nr 1/2003 och 2006 års riktlinjer åsidosatts när det gäller fastställandet av bötesbeloppet

1.     Inledande anmärkningar

145    Tribunalen påpekar inledningsvis att det i förevarande fall är fråga om tillämpning av 2006 års riktlinjer.

146    Denna grund är i huvudsak uppdelad i tre delar, nämligen ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, en felaktig tillämpning av 2006 års riktlinjer när det gäller fastställandet av försäljningsvärdena samt slutligen ett felaktigt fastställande av grundbeloppet och tilläggsbeloppet för böterna.

147    Tribunalen ska härvid erinra om de allmänna principer som styr fastställandet av bötesbeloppet.

148    Enligt artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 ska vid fastställandet av det bötesbelopp som ska påföras på grund av överträdelser av artikel 81.1 EG, hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått.

149    Det utgör fast rättspraxis att bedömningen av hur allvarliga överträdelserna är ska göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom de särskilda omständigheterna i ärendet, dess sammanhang och böternas avskräckande verkan. Det har emellertid inte fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som måste tas i beaktande (domstolens dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I‑5425, punkt 241, domen i det ovan i punkt 115 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkt 54, och dom av den 24 september 2009 i de förenade målen C-125/07 P, C-133/07 P, C-135/07 P och C-137/07 P, Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. I-8681, punkt 91).

150    Av rättspraxis följer att, när bötesbeloppet fastställs, ska hänsyn tas till hur länge överträdelserna pågått och till alla omständigheter som kan påverka bedömningen av överträdelsernas allvar, såsom de enskilda företagens beteende, den roll som respektive företag spelat vid genomförandet av de samordnade förfarandena, de fördelar förfarandena kan ha medfört för företagen, deras storlek och värdet på de aktuella varorna samt den risk som överträdelser av detta slag innebär för gemenskapen (se domstolens dom av den 8 december 2011 i mål C‑386/10 P, Chalkor mot kommissionen, REU 2011, s. I-13085, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

151    Domstolen har även fastställt att sådana objektiva omständigheter som innehållet i och varaktigheten av de konkurrensbegränsande beteendena, deras antal och intensitet, omfattningen av den berörda marknaden och den skada som samhällsekonomin har lidit ska beaktas. Vid bedömningen ska även de ansvariga företagens relativa storlek och marknadsandel beaktas, liksom eventuellt upprepade överträdelser (se domen i det ovan i punkt 150 nämnda målet Chalkor mot kommissionen, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

152    Detta stora antal faktorer kräver att kommissionen gör en fördjupad prövning av de faktiska omständigheter som ligger till grund för överträdelsen (domen i det ovan i punkt 150 nämnda målet Chalkor mot kommissionen, punkt 58).

153    I syfte att öka insyn och objektivitet i sina beslut om fastställande av böter för överträdelse av konkurrensreglerna antog kommissionen riktlinjer för beräkning av böter (punkt 3 i 2006 års riktlinjer). I dessa riktlinjer anger kommissionen i vilken utsträckning den kommer att beakta den ena eller den andra omständigheten som hänför sig till överträdelsen och vilka konsekvenser detta kan få för bötesbeloppet (domen i det ovan i punkt 150 nämnda målet Chalkor mot kommissionen, punkt 59).

154    Riktlinjerna innehåller vägledande förhållningsregler för den praxis som ska följas och från vilka kommissionen, i ett enskilt fall, inte kan avvika utan att ange skäl som är förenliga med likabehandlingsprincipen. Riktlinjerna inskränker sig därvid till att beskriva den metod som kommissionen ska använda när den bedömer överträdelsen och de kriterier som den förbinder sig att beakta när den fastställer bötesbeloppet (se domen i det ovan i punkt 150 nämnda målet Chalkor mot kommissionen, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

155    Riktlinjerna är ett verktyg som, med bibehållen respekt för rättsregler med högre ställning i normhierarkin, är ägnat att precisera de kriterier som kommissionen anser ska beaktas inom ramen för dess utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av böter enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Även om riktlinjerna inte utgör den rättsliga grunden för ett beslut om påförande av böter, vilket grundas på förordning nr 1/2003, bestäms genom dessa riktlinjer ändå på ett allmänt och abstrakt sätt den metod som kommissionen har ålagt sig att tillämpa vid fastställandet av storleken på de böter som ska påföras genom detta beslut. De säkerställer således rättssäkerheten för företagen (domen i de ovan i punkt 149 nämnda målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 209–213, och förstainstansrättens dom av den 14 december 2006 i de förenade målen T 259/02–T-264/02 och T-271/02, Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, REG 2006, s. II-5169, punkterna 219 och 223).

156    Även om riktlinjerna således inte kan betraktas som rättsregler som administrationen under alla omständigheter är skyldig att iaktta, utgör de likväl vägledande förhållningsregler för den praxis som ska följas av administrationen och från vilka administrationen, i ett enskilt fall, inte kan avvika utan att ange något skäl, med risk för att åsidosätta rättssäkerhetsprincipen och likabehandlingsprincipen (domstolens dom i de ovan i punkt 149 nämnda målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 209 och 210, och dom av den 18 maj 2006 i mål C-397/03 P, Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen, REG 2006, s. I-4429, punkt 91).

157    Enligt punkt 5 i 2006 års riktlinjer, i den lydelse som är tillämplig i förevarande mål, bör kommissionen fastställa böterna på grundval av försäljningsvärdet av de varor eller tjänster som överträdelsen avser. Överträdelsens varaktighet bör också spela en viktig roll vid fastställandet av bötesbeloppet. Kombinationen av det försäljningsvärde som har ett samband med överträdelsen och överträdelsens varaktighet återspeglar överträdelsens ekonomiska betydelse samt den relativa omfattningen av varje företags delaktighet i överträdelsen. Enligt punkt 6 i 2006 års riktlinjer ger hänvisningen till dessa omständigheter en god indikation på ett rimligt bötesbelopp, men bör inte ses som en grund för en ”automatisk och aritmetisk” beräkning av böterna.

158    Enligt punkterna 10 och 11 i 2006 års riktlinjer ska kommissionen för fastställandet av böterna beräkna ett grundbelopp för varje företag. Kommissionen kan sedan höja eller sänka grundbeloppet.

159    Enligt punkterna 12 och 13 i 2006 års riktlinjer fastställer kommissionen grundbeloppet på grundval av försäljningsvärdet för varor och tjänster beträffande försäljning som företaget genomfört och som har ett direkt eller indirekt samband med överträdelsen inom det berörda geografiska området i EES. Kommissionen utgår i regel ifrån företagets försäljning under det sista kompletta räkenskapsår som det deltar i överträdelsen. Enligt punkt 15 i 2006 års riktlinjer ska kommissionen utgå från ”de bästa uppgifter som finns tillgängliga”.

160    I punkt 18 i 2006 års riktlinjer föreskrivs följande:

”Om överträdelsen sträcker sig utanför EES (till exempel världsomfattande karteller) räcker det i vissa fall inte med att fastställa ett företags försäljning inom EES för att ge en korrekt bild av företagets delaktighet i överträdelsen. Det kan framför allt vara fallet vid världsomfattande avtal om uppdelning av marknaden.

I sådana fall kan kommissionen fastställa försäljningsvärdet inom EES och omfattningen av varje företags delaktighet i överträdelsen genom att uppskatta det sammanlagda försäljningsvärdet av de varor eller tjänster överträdelsen avser i det berörda geografiska området (större än EES), fastställa varje deltagande företags andel av försäljningen på denna marknad, och lägga denna andel till varje företags totala försäljning inom EES. Resultatet betraktas som företagets försäljningsvärde när kommissionen fastställer grundbeloppet för böterna.”

161    Enligt punkt 19 i 2006 års riktlinjer är grundbeloppet för böterna knutet till en andel av försäljningsvärdet, vilken fastställs i förhållande till överträdelsens allvar, och vilken multipliceras med antalet år som företaget deltagit i överträdelsen. I punkt 20 i 2006 års riktlinjer anges att överträdelsens allvar ska fastställas från fall till fall för varje typ av överträdelse med beaktande av alla relevanta omständigheter i ärendet. Av punkt 21 i 2006 års riktlinjer följer att den andel av försäljningsvärdet som beaktas regelmässigt uppgår till högst 30 procent.

2.     Den första delgrunden: Huruvida principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts

162    Tribunalen påpekar att sökanden i den tredje grunden även hänvisar till ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar när det gäller fastställandet av bötesbeloppet. Sökanden har emellertid inte utvecklat eller underbyggt denna del i samband med de argument som anförts till stöd för denna grund.

163    Enligt artikel 21 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 44.1 c i rättegångsreglerna ska en ansökan innehålla uppgifter om föremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för denna. Oaktat den terminologi som används, ska denna framställning vara tillräckligt klar och precis för att svaranden ska kunna förbereda sitt försvar och för att tribunalen ska kunna utföra sin prövning. Det framgår av fast rättspraxis att tribunalen är skyldig att avvisa ett yrkande, om de väsentliga faktiska och rättsliga omständigheter som yrkandet grundar sig på inte på ett konsekvent och begripligt sätt framgår av innehållet i själva ansökan (se dom av den 18 juli 2006 i mål C‑214/05 P, Rossi mot harmoniseringsbyrån, REG 2006, s. I‑7057, punkt 37, beslut av den 13 mars 2007 i mål C‑150/06 P, Arizona Chemical m.fl. mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 45, och domstolens dom av den 16 december 2010 i mål C-480/09 P, AceaElectrabel mot kommissionen, REU 2010, s. I‑13335, punkt 28).

164    Även om det kan räcka att grunderna för talan framställs genom att deras sakliga innehåll anges, i stället för deras rättsliga kvalificering, får detta emellertid endast ske under förutsättning att grunderna med tillräcklig tydlighet framgår av ansökan. Att endast abstrakt nämna grunderna i ansökan uppfyller inte de ovan angivna kraven, eftersom ansökan klart ska uttrycka vad de åberopade grunderna består i. En ansökan som inte ens innehåller en kortfattad framställning av de grunder eller rättsliga omständigheter som åberopas, som gör det möjligt för svaranden att bedöma de grunder på vilka sökanden stöder sin talan eller förstå vad sökanden kan grunda sina yrkanden på, uppfyller inte dessa minimikrav (förstainstansrättens dom av den 27 november 1997 i mål T-224/95, Tremblay m.fl. mot kommissionen, REG 1997, s. II‑2215, punkt 79, och av den 26 mars 2010, i mål T‑577/08, Proges mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 19–21).

165    Sökanden har endast angett ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, utan att ens kortfattat framställa något stöd i denna del. Denna del av grunden kan således inte upptas till sakprövning.

3.     Den andra delgrunden: Huruvida kommissionen gjort en felaktig tillämpning av 2006 års riktlinjer när det gäller fastställandet av försäljningsvärdet

a)     Inledande anmärkningar

166    I förevarande fall har sökanden gjort gällande att försäljningsvärdet beräknades i enlighet med punkt 18 i riktlinjerna för beräkning av böter, men att kommissionen begick två fel vid tillämpningen av denna punkt. I skäl 25 i det angripna beslutet fastställdes en världsomsättning på 34 339 694 euro för år 2000, vilket var det belopp som sökanden underrättade kommissionen om i sitt svar den 30 oktober 2006. Sökanden anser att detta belopp inte motsvarar de bästa tillgängliga uppgifterna vid antagandet av det angripna beslutet. Den 25 april 2008 inkom sökanden på en uttrycklig begäran från kommissionen med reviderade uppgifter, av vilka det framgick att sökandens omsättning för år 2000 uppgick till 32 368 925 euro. Detta belopp borde ha använts av kommissionen i enlighet med punkt 15 i 2006 års riktlinjer. Vidare tillämpade kommissionen inte punkt 18 i 2006 års riktlinjer på ett korrekt sätt. Kommissionen gjorde en uppskattning av den procentuella försäljningsandelen för varje företag inom ett större geografiskt område än EES i förhållande till kartelldeltagarnas försäljning. Denna uppskattning borde ha gjorts i förhållande till försäljningen för samtliga övriga företag som är verksamma på aluminiumfluoridmarknaden. Slutligen anser sökanden att om kommissionen hade använt reviderade belopp, vilka var lägre än de tillämpade beloppen, och om kommissionen hade gjort en korrekt tillämpning av punkt 18 i riktlinjerna, hade den kommit fram till en lägre försäljningsandel än de 28,5 procent som fastställts i det angripna beslutet.

167    Kommissionen har bestritt sökandens argument och gjort gällande att talan inte kan bifallas på denna del av den tredje grunden.

168    Tribunalen påpekar att sökanden i förevarande fall har angripit det grundbelopp som kommissionen slog fast i det angripna beslutet genom att ifrågasätta det försäljningsvärde som kommissionen fastställt och överträdelsens allvar. Sökanden har emellertid varken ifrågasatt överträdelsens varaktighet eller höjningarna och sänkningarna av grundbeloppet.

169    Denna delgrund är uppdelad i två delar, nämligen dels att kommissionen använde uppgifterna om försäljningen felaktigt vid beräkningen av böterna, dels att kommissionen gjorde en felaktig tillämpning av punkt 18 i 2006 års riktlinjer genom att försäljningen i andra företag som inte deltog i kartellen inte beaktades.

b)     De uppgifter om omsättning som användes av kommissionen

170    Sökanden har gjort gällande att kommissionen använde oriktiga uppgifter om försäljningen vid beräkningen av böterna.

171    När det gäller grundbeloppet anges i 2006 års riktlinjer att detta ska fastställas på grundval av försäljningsvärdet för varor och tjänster beträffande försäljning som företaget genomfört och som har ett direkt eller indirekt samband med överträdelsen inom det berörda geografiska området i EES. Kommissionen utgår i regel ifrån företagets försäljning under det sista kompletta räkenskapsår som det deltar i överträdelsen (punkterna 12 och 13 i 2006 års riktlinjer). Kommissionen ska härvid utgå från ”de bästa uppgifter som finns tillgängliga” (punkt 15 i 2006 års riktlinjer).

172    Om överträdelsen sträcker sig utanför EES, vid till exempel världsomfattande karteller såsom i förevarande fall, räcker det, enligt punkt 18 i 2006 års riktlinjer, i vissa fall inte med att fastställa ett företags försäljning inom EES för att ge en korrekt bild av företagets delaktighet i överträdelsen. Det kan framför allt vara fallet vid världsomfattande avtal om uppdelning av marknaden. I sådana fall kan kommissionen fastställa försäljningsvärdet inom EES och omfattningen av varje företags delaktighet i överträdelsen genom att uppskatta det sammanlagda försäljningsvärdet av de varor eller tjänster överträdelsen avser i det berörda geografiska området (större än EES), fastställa varje deltagande företags andel av försäljningen på denna marknad, och lägga denna andel till varje företags totala försäljning inom EES.

173    I förevarande fall hade sökanden tillhandahållit uppgifter om omsättningen för åren 1997–2005 när det gäller försäljningen av aluminiumfluorid, dels i en skrivelse av den 30 oktober 2006, vilken avsåg försäljningen såväl för hela världen som för EES, dels i en skrivelse av den 25 april 2008 som avsåg åren 1999, 2000 och 2001. I skrivelsen av den 25 april 2008 angavs även växelkursen för tunisiska dinar och euro för de angivna åren, däribland år 2000.

174    I det angripna beslutet fastställde kommissionen sökandens försäljning av aluminiumfluorid inom EES för år 2000 till 8 146 129 euro och inom det geografiska område som omfattas av överträdelsen, det vill säga på världsnivå, till 34 339 694 euro (skäl 25 i det angripna beslutet). Kommissionen angav att den grundade sig på uppgifter som tillhandahållits av sökanden den 30 oktober 2006, på sökandens skrivelser av den 25 april 2008 och den 12 maj 2008 samt att den använt sig av de växelkurser som sökanden tillhandahållit i sin skrivelse av den 25 april 2008 för att omvandla belopp i tunisiska dinar till euro.

175    När det gäller den omsättning som nämns i handlingen av den 25 april 2008, anges i denna handling att beloppen avser ”F.O.B netto inkl. kommissioner”, det vill säga netto inklusive transportkostnader och kommissioner. Det är den omsättning som ger den mest fullständiga bilden av det faktiska transaktionsbeloppet och den omsättning som är intressant för beräkningen av försäljningsvärdet vid fastställandet av grundbeloppet för böterna. Det är således omsättningen såsom den framgår av företagets redovisning som ska beaktas. Kommissionen angav för övrigt att den skickat en begäran om upplysningar till sökanden angående de uppgifter som ingetts den 25 april 2008 och att sökanden inte lämnat något fullständigt svar på denna begäran. Dessutom erinrar tribunalen om att det i punkt 16 i 2006 års riktlinjer anges att om ett företags uppgifter är ofullständiga eller otillförlitliga, kan kommissionen fastställa värdet på företagets försäljning på grundval av de ofullständiga uppgifterna eller på grundval av alla andra uppgifter som den anser relevanta.

176    Såsom kommissionen har gjort gällande, återspeglar för övrigt försäljningsvärdet det pris som faktureras kunden, utan något avdrag för transportkostnader eller andra kostnader. I detta sammanhang erinrar tribunalen om att det följer av rättspraxis, när det gäller transportkostnader, att när en producent, på begäran av kunden, levererar den sålda mängden till viss ort, ingår transporttjänsten i försäljningen av varan. Det pris som begärs för en sådan tjänst, även om det skulle motsvara ersättning för belopp som säljaren är skyldig den oberoende transportör som säljaren anlitar för denna tjänst, utgör således en del av det totala försäljningspriset (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 15 mars 2000 i de förenade målen T‑25/95, T‑26/95, T‑30/95–T‑32/95, T‑34/95–T‑39/95, T‑42/95–T‑46/95, T‑48/95, T‑50/95–T‑65/95, T‑68/95–T‑71/95, T‑87/95, T‑88/95, T‑103/95 och T‑104/95, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. II‑491, punkt 5030).

177    Kommissionen gjorde således en riktig bedömning när den ansåg att de uppgifter som lämnats den 30 oktober 2006 var de bästa tillgängliga uppgifterna i den mening som avses i punkt 15 i 2006 års riktlinjer. Talan kan följaktligen inte bifallas på denna första del av den första delgrunden som rör en felaktig tillämpning av 2006 års riktlinjer i samband med fastställandet av försäljningsvärdet.

178    Tribunalen preciserar att kommissionen i skäl 229 i det angripna beslutet angav att försäljningsvärdet för sökanden i EES beräknades till 6 739 601 euro med tillämpning av punkt 18 i 2006 års riktlinjer. Kommissionen hänvisade härvid till de uppgifter som sökanden lämnat den 30 oktober 2006, enligt vilka sökandens försäljningsvärde år 2000 uppgick till 8 146 129 euro i EES och 34 339 694 euro i det geografiska område som omfattas av överträdelsen, det vill säga hela världen (skäl 25 i det angripna beslutet).

c)     Försäljningen och marknadsandelen

179    När det gäller den andra delen av denna delgrund, erinrar tribunalen om att kommissionen i det angripna beslutet angav att varje berört företags delaktighet i överträdelsen, i enlighet med punkt 18 i 2006 års riktlinjer, motsvarar den andel av företagets försäljning som är hänförlig till överträdelsen inom det geografiska område som omfattas av kartellen, i förhållande till den totala försäljningen inom detta område för samtliga berörda företag. Denna andel ska därefter tillämpas på den totala försäljningen som är hänförlig till överträdelsen för de berörda företagen inom EES (skäl 232 i det angripna beslutet). Kommissionen angav således att frågan huruvida företagsintern försäljning i andra företag skulle beaktas och frågan exakt hur den geografiska marknaden skulle definieras saknar intresse för beräkning av försäljningsvärdet och det slutgiltiga bötesbeloppet (skäl 233 i det angripna beslutet).

180    Det framgår för övrigt av skäl 32 i det angripna beslutet att vissa ”stora aluminiumproducenter, vilka således är stora aluminiumfluoridkonsumenter, har en stor ’företagsintern’ produktion av aluminiumfluorid, vilket innebär att de (i huvudsak) producerar för eget bruk, även om de, under överträdelseperioden, också köpte aluminiumfluorid från andra producenter”.

181    Sökanden har gjort gällande att skäl 232 och följande skäl i det angripna beslutet är rättsstridiga, på grund av att kommissionen där gör en felaktig tillämpning av punkt 18 i 2006 års riktlinjer. Enligt sökanden underlät kommissionen nämligen att beakta försäljning i andra företag som inte deltog i kartellen, däribland företag som har en företagsintern produktion. Kommissionen agerade dessutom i strid med sin egen beslutspraxis.

182    Mot bakgrund av dessa påståenden, erinrar tribunalen om att kommissionen i enlighet med punkt 18 i 2006 års riktlinjer, kan fastställa försäljningsvärdet inom EES och omfattningen av varje företags delaktighet i överträdelsen genom att uppskatta det sammanlagda försäljningsvärdet av de varor eller tjänster överträdelsen avser i det berörda geografiska området (större än EES), fastställa varje deltagande företags andel av försäljningen på denna marknad, och lägga denna andel till varje företags totala försäljning inom EES. Resultatet betraktas som företagets försäljningsvärde när kommissionen fastställer grundbeloppet för böterna.

183    Det framgår av systematiken i punkt 18 i 2006 års riktlinjer att uttrycket ”det sammanlagda försäljningsvärdet av de varor eller tjänster överträdelsen avser” ska förstås så, att det avser det sammanlagda försäljningsvärdet för de företag som deltar i överträdelsen, och inte det sammanlagda försäljningsvärdet för samtliga företag som är verksamma på den marknad där företagen har gjort sig skyldiga till överträdelsen. Försäljningen i de företag som inte deltar i överträdelsen utgör nämligen inte försäljning av varor eller tjänster som ”överträdelsen avser”.

184    Denna lexikaliska tolkning överensstämmer vidare med systematiken i punkt 18 i 2006 års riktlinjer som syftar till att återge såväl storleken på den totala berörda försäljningen som varje företags relativa delaktighet i överträdelsen. Det sistnämnda syftet innebär att det enbart är försäljningsvärdet för de företag som deltar i överträdelsen som beaktas.

185    Föregående tolkning överensstämmer med sammanhanget och systematiken i 2006 års riktlinjer som helhet, då riktlinjerna har till syfte att som grund för beräkning av böterna utgå ifrån värdet på den försäljning som påverkats av överträdelsen. Såsom kommissionen har framhållit motsvarar det försäljningsvärde som beaktats med tillämpning av punkterna 13 och 14 i 2006 års riktlinjer, vilka återfinns under samma rubrik som punkt 18, det försäljningsvärde som företagen uppnått till följd av överträdelsen.

186    Denna tolkning påverkas inte av hänvisningen till ”marknad” i punkt 18 i 2006 års riktlinjer. Ordet ”marknad” hänvisar nämligen endast till den geografiska marknad som är större än EES som berörs av försäljningen i de företag som deltar i överträdelsen.

187    Sökanden har således felaktigt gjort gällande att iakttagandet av riktlinjerna borde ha lett kommissionen till att beakta försäljningen i övriga företag och även den företagsinterna produktionen för aktörer såsom Alcan och Alcoa.

188    Tvärtemot vad sökanden har påstått strider nämnda tolkning av 2006 års riktlinjer inte mot kommissionens tidigare beslutspraxis såsom den framgår av kommissionens beslut 2002/742/EG av den 5 december 2001 om ett förfarande enligt artikel 81 i EG-fördraget och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/E-1/36 604 – Citronsyra) (EGT L 239, 2002, s. 18), vilken innebar att bötesbeloppet justerades i förhållande till parternas relativa delaktighet i karteller som sträckte sig utanför unionen.

189    Enligt fast rättspraxis utgör den omständigheten att kommissionen tidigare har tillämpat en viss bötesnivå för vissa typer av överträdelser inte något hinder för kommissionen att höja bötesnivån inom de gränser som föreskrivs i förordning nr 1/2003, om detta är nödvändigt för att säkerställa genomförandet av unionens konkurrenspolitik. En effektiv tillämpning av unionens konkurrensregler kräver tvärtom att kommissionen vid varje tillfälle kan anpassa bötesnivån efter vad denna politik kräver. Detta gäller inte endast när kommissionen höjer bötesnivån vid åläggandet av böter genom individuella beslut, utan även när denna höjning sker genom tillämpning, i enskilda fall, av förhållningsregler med allmän räckvidd såsom riktlinjerna (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 149 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 227 och 230).

190    Den tidigare beslutspraxis som sökanden hänvisar till grundade sig på kommissionens meddelande av den 14 januari 1998 om riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget (EGT C 9, s. 3) (nedan kallade 1998 års riktlinjer).

191    I punkterna 3–5 i 2006 års riktlinjer angav kommissionen att den ville utveckla och finslipa sin politik i fråga om böter, vilken har till syfte att bestraffa överträdelser och avskräcka andra företag från att agera på ett sätt som strider mot artiklarna 81 EG och 82 EG eller från att fortsätta med sådana beteenden. För att uppnå dessa syften ansåg kommissionen att den borde fastställa böterna på grundval av försäljningsvärdet av de varor eller tjänster som överträdelsen avser. Kommissionen angav således skälet till att den antog en ny metod för beräkning av böterna, det vill säga behovet av att säkerställa ett effektivare genomförande av unionens konkurrenspolitik. Sökanden har inte anfört några argument med stöd av vilka det välgrundade i detta förändrade tillvägagångssätt kan ifrågasättas.

192    Det fanns således inte anledning att tolka bestämmelserna i 2006 års riktlinjer med hänvisning till tillämpningen av 1998 års riktlinjer.

193    Av ovanstående skäl kan talan inte heller bifallas på den andra delen av den andra delgrunden.

4.     Den tredje delgrunden: Huruvida kommissionen fastställde ett felaktigt grundbelopp och tillämpade tilläggsbeloppet på ett felaktigt sätt

194    Sökanden har gjort gällande att kommissionen gjorde vissa felaktigheter i samband med bedömningen av överträdelsens allvar. Konkret gällde det bedömningen av överträdelsens art och bedömningen av marknadsandelen för mottagarna av det angripna beslutet. Dessutom tog kommissionen hänsyn till genomförandet bland de faktorer som låg till grund för beräkningen av grundbeloppet för böterna.

195    Sökanden har hävdat att kommissionen gjorde en felaktig kvalificering av överträdelsen. De omständigheter som åberopades mot sökanden kunde i bästa fall kvalificeras som ett enstaka informationsutbyte, vilket inte utgör någon allvarlig överträdelse av konkurrensrätten och inte omfattas av sådana horisontella avtal om fastställande av priser som avses i punkterna 23 och 24 i riktlinjerna. Kommissionens kvalificering av överträdelsen i det angripna beslutet som ett horisontellt avtal om fastställande av priser och därmed som en allvarlig konkurrensbegränsning, ledde till att kommissionen höjde grundbeloppet med ett tilläggsbelopp i enlighet med punkt 25 i 2006 års riktlinjer. Sökanden har vidare gjort gällande att den fastställda överträdelsen inte kan kvalificeras som en enda och fortlöpande överträdelse. I detta sammanhang har sökanden på nytt hävdat att kommissionen åsidosatte rätten till försvar, vilket innebar att tribunalen inte kan utöva sin fulla prövningsrätt. Sökanden har följaktligen yrkat att tribunalen ska ändra skälen 236–242 i det angripna beslutet.

196    Enligt sökanden innebar den sammanlagda marknadsandelen på 35 procent som konstaterats i det angripna beslutet att den påstådda kartellen fick oproportionerligt stor ekonomisk betydelse, eftersom denna procentsats beräknats utan hänsyn till den företagsinterna produktionen hos stora aluminiumproducenter. Kommissionen gjorde således en felaktig bedömning av en av de viktigaste faktorerna för att bedöma hur allvarlig den aktuella överträdelsen var.

197    Slutligen har sökanden gjort gällande att kommissionen ansåg att avtalet från Milano om den påstådda höjningen av priset var föremål för en uppföljning under det andra halvåret 2000, varvid kommissionen hänvisade till de bilaterala kontakterna mellan IQM och Bolidens ”Noralfanläggning” den 25 oktober 2000 och till diskussionerna mellan sökanden och Fluorsid i november 2000, trots att de bilaterala kontakterna inte hade något samband med mötet i Milano och inte kunde åberopas mot sökanden, eftersom de inte hade tagits upp i meddelandet om invändningar. Kommissionen kunde således inte mot denna bakgrund dra slutsatsen att kartellen genomförts, eftersom det saknades handlingar eller annan giltig bevisning avseende tiden efter mötet i Milano. Det är således nödvändigt att undanröja hela tilläggsbeloppet och att i väsentlig mån minska den procentsats på 17 procent som tillämpats för att fastställa grundbeloppet.

198    Kommissionen har bestritt sökandens argument och gjort gällande att talan inte kan bifallas på den tredje delen av den tredje delgrunden.

199    I förevarande fall erinrar tribunalen om att när det gäller förekomsten av en överträdelse av artikel 81.1 EG, gjorde kommissionen en riktig bedömning när den fastställde att det förelåg en kartell, ett avtal om fastställande av priser och uppdelning av marknaden mellan deltagarna, och däribland sökanden (se ovan punkterna 66–92). Detta konstaterande kan inte ifrågasättas i detta skede genom sökandens påståenden om de böter som kommissionen ålagt.

200    Tvärtemot vad sökanden har påstått, gjorde kommissionen i det angripna beslutet, i enlighet med punkt 23 i 2006 års riktlinjer, en riktig bedömning när den fastställde att det i förevarande fall var fråga om en överträdelse som bland annat bestod i ett horisontellt avtal om fastställande av priser, vilket som sådant räknas till de mest allvarliga konkurrensbegränsningarna.

201    Kommissionen kunde således tillämpa punkt 25 i 2006 års riktlinjer utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning. I denna punkt anges att ”kommissionen [ska], oavsett varaktigheten av företagets överträdelse, höja grundbeloppet med ett belopp på mellan 15 och 25 % av försäljningsvärdet ... för att avskräcka företagen från att över huvud taget delta i … horisontella avtal om fastställande av priser [och] uppdelning av marknaden”. Kommissionen ska därvid i enlighet med punkt 22 i 2006 års riktlinjer särskilt beakta överträdelsens art, de berörda parternas sammanlagda marknadsandel, överträdelsernas geografiska omfattning och om överträdelsen har genomförts eller ej.

202    I det angripna beslutet fann kommissionen att den sammanlagda marknadsandelen inom EES för deltagarna i kartellen inte överskred 35 procent år 2000 (skäl 237 i det angripna beslutet, med hänvisning till skäl 33 i beslutet) och att överträdelsens geografiska omfattning var världsomfattande (skäl 238 i det angripna beslutet, med hänvisning till skäl 136 i beslutet). Kommissionen angav vidare att den beaktade en marknadsandel på under 35 procent och på grundval därav beslutade att inte höja grundbeloppet. Såsom har angetts ovan i punkterna 199–201 var det korrekt av kommissionen att fastställa dessa faktorer för att bestämma överträdelsens allvar.

203    När det gäller genomförandet av överträdelsen gjorde kommissionen i det angripna beslutet en riktig bedömning när den ansåg att avtalet från Milano hade varit föremål för en uppföljning under andra halvåret 2000. Kommissionen hade nämligen i det angripna beslutet styrkt att det förelåg ett avtal mellan mottagarna av beslutet, och däribland sökanden. Det konstaterades att ett avtal träffats i samband med mötet i Milano och att det förekommit bilaterala kontakter efter detta möte, bland annat den 25 oktober 2000. I samband med dessa bilaterala kontakter, såsom har fastställts ovan i samband med prövningen av den första grunden angående förekomsten av en överträdelse, utövade mottagarna av det angripna beslutet, och däribland sökanden, en ömsesidig kontroll över prisnivåerna. De priser som angavs i samband med dessa kontakter som ägde rum efter mötet i Milano motsvarar innehållet i det avtal som ingicks i samband med detta möte. Kommissionen hade följaktligen skäl att anse att dessa kontakter hänförde sig till mötet i Milano och utgör således bevis för kartellens genomförande.

204    Med hänsyn till att talan inte kan bifallas på sökandens andra grund och att tribunalen har fastställt det angripna beslutet när det gäller förekomsten av ett avtal samt dess varaktighet och allvar, såsom har utvecklats ovan i punkterna 66–109, finner tribunalen att talan inte heller kan bifallas på den tredje grunden som avser ett felaktigt fastställande av grundbeloppet.

205    Kommissionen gjorde följaktligen en korrekt rättstillämpning när den som andel för fastställande av grundbeloppet för beräkning av det bötesbelopp som skulle åläggas sökanden, utgick ifrån 17 procent av försäljningsvärdet.

206    Även om överträdelsens varaktighet i övrigt inte har ifrågasatts av sökanden, påpekar tribunalen att kommissionen fastställde varaktigheten i det angripna beslutet till en period som löpte från den 12 juli 2000 till ”åtminstone” den 31 december 2000, det vill säga en period som är kortare än ett halvår. Kommissionen tillämpade i enlighet med punkt 24 i 2006 års riktlinjer en multiplikationsfaktor på 0,5. I punkt 24 i 2006 års riktlinjer anges nämligen att för att varje enskilt företags delaktighet i överträdelsen ska beaktas fullt ut, multipliceras det belopp som fastställs på grundval av försäljningsvärdet med det antal år som företaget deltagit i överträdelsen, varvid perioder under sex månader beräknas som ett halvår.

207    Talan kan följaktligen inte bifallas på den tredje grunden.

E –  Den fjärde grunden: Huruvida kommissionen åsidosatte artikel 36 i Europa–Medelhavsavtalet, omsorgsprincipen och principen om internationell hövlighet

1.     Inledande anmärkningar

208    Sökanden har gjort gällande att konkurrensreglerna i Europa–Medelhavsavtalet är tillämpliga i förevarande fall, även om de emellertid är parallellt tillämpliga med unionens konkurrensregler. Kommissionen avstod dock från att tillämpa artikel 36.1 i Europa–Medelhavsavtalet till förmån för en exklusiv tillämpning av unionens konkurrensregler. Genom detta tillvägagångssätt åberopade kommissionen skyddsklausulen i artikel 36.6 i Europa–Medelhavsavtalet. En sådan ensidig åtgärd borde ha föregåtts av ett samråd med associeringskommittén. Sökandena anser att det förhållandet att förfarandet i Europa–Medelhavsavtalet inte har följts utgör ett åsidosättande av ett väsentligt formkrav, vars iakttagande hade kunnat få ett avgörande inflytande på ärendets utgång. Kommissionens ensidiga handlande strider inte bara mot artikel 36 i Europa–Medelhavsavtalet utan även mot principen om internationell hövlighet och omsorgsprincipen.

209    Kommissionen har bestritt sökandens argument och gjort gällande att talan inte kan bifallas på den fjärde grunden.

210    Av rättspraxis framgår att unionens konkurrensrätt är tillämplig på en kartell som har verkan på den inre marknadens territorium, oberoende av huruvida ett av de företag som deltar i ett avtal bedriver sin verksamhet i ett tredje land (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 25 november 1971 i mål 22/71, Béguelin Import, REG 1971, s. 949, punkterna 22–29, av den 27 september 1988 i de förenade målen 89/85, 104/85, 114/85, 116/85, 117/85 och 125/85–129/85, Ahlström Osakeyhtiö m.fl. mot kommissionen, REG 1988, s. 5193, punkterna 11–23, svensk specialutgåva, volym 9, s. 651, och domen i de ovan i punkt 118 nämnda förenade målen Atlantic Container Line m.fl. mot kommissionen, punkterna 69–93).

2.     Europa–Medelhavsavtalet

211    Europa–Medelhavsavtalet mellan gemenskapen och Tunisien är ett av de associeringsavtal som ingåtts inom Europa–Medelhavsstrategin med sju länder söder om Medelhavet. Dessa avtal utgör ramen för den politiska dialogen mellan nord och syd, lägger grunden för en gradvis liberalisering av handeln i Medelhavsområdet och fastställer villkoren för det ekonomiska, sociala och kulturella samarbetet mellan gemenskapen och respektive avtalspart.

212    När det gäller Europa–Medelhavsavtalet är det, oberoende av dess rättsliga art och dess inverkan på unionens rättsordning, tillräckligt att konstatera att bestämmelserna i detta avtal inte har företräde framför tillämplig unionsrätt, särskilt artikel 81 EG, och inte hindrar en tillämpning av denna artikel. Tvärtom följer det av den av sökanden åberopade artikel 36 i Europa–Medelhavsavtalet att parterna förbinder sig att tillämpa konkurrensrätten, och det föreskrivs uttryckligen att alla förfaranden som strider mot denna artikel ska utvärderas på grundval av de kriterier som utformas genom tillämpning av bestämmelserna i artiklarna 81 EG, 82 EG och 87 EG (artikel 36.2 i Europa–Medelhavsavtalet). I artikel 36.6 i Europa–Medelhavsavtalet föreskrivs endast att samråd på vissa villkor ska ske med associeringskommittén, bland annat om konkurrensrätten inte kan lösa problemet.

213    Det angripna beslutet berör inte ett förfarande som specifikt påverkar handeln mellan Europeiska unionen och Tunisien, utan ett världsomfattande förfarande som påverkar den europeiska marknaden. I det angripna beslutet utövade kommissionen sin befogenhet och tillämpade artikel 81 EG såvitt avser påverkan på konkurrensen inom EES. Det angripna beslutet omfattas däremot inte av tillämpningsområdet för Europa–Medelhavsavtalet och strider inte heller mot detta avtal. Det fanns således inte något skäl att tillämpa Europa–Medelhavsavtalet och förfarandena enligt detta avtal.

214    Tribunalen finner således att dessa argument saknar grund.

3.     Internationell hövlighet och ”omsorgsprincipen”

215    När det gäller sökandens argument om att internationell hövlighet (comitas gentium) inte har iakttagits, har sökanden inte utvecklat den åberopade principen, inte angett dess inverkan och inte heller angett på vilket sätt detta medför att det angripna beslutet är rättsstridigt. Det går inte att fastställa på vilken grund det härav följer att kommissionen borde ha ”kontaktat de tunisiska myndigheterna innan den genomförde en ensidig tillämpning av gemenskapens konkurrensbestämmelser”.

216    I den mån sökandens argument syftar till att ifrågasätta unionens befogenhet att tillämpa konkurrensreglerna på sådana beteenden som konstaterats i förevarande fall (domen i det ovan i punkt 210 nämnda förenade målen Ahlström Osakeyhtiö m.fl. mot kommissionen, punkterna 31 och 32), kan tribunalen under alla omständigheter inte godta dessa. Kommissionen har nämligen befogenhet att vidta åtgärder och beivra överträdelser av artikel 81 EG såvitt avser den europeiska marknaden. En sådan överträdelse har konstaterats av kommissionen i förevarande fall. Det är under dessa omständigheter vedertaget enligt folkrättsliga regler att kommissionen har befogenhet att tillämpa unionens konkurrensregler på sådana beteenden (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 210 nämnda förenade målen Ahlström Osakeyhtiö m.fl. mot kommissionen, punkt 18, se även analogt, förstainstansrättens dom av den 25 mars 1999 i mål T‑102/96, Gencor mot kommissionen, REG 1999, s. II‑753, punkt 89 och följande punkter).

217    När det gäller den påstådda omsorgsskyldigheten som åberopats av sökanden, enligt vilken kommissionen borde ha kontaktat bland annat tunisiska myndigheter, framhåller tribunalen att sökanden inte har anfört något stöd eller utvecklat detta påstående. Vad sökanden har åberopat är således inte klart. Sökanden har för övrigt inte heller angett på vilket sätt denna allmänna princip i internationell rätt påverkar det angripna beslutets rättsenlighet.

218    Enligt artikel 21 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 44.1 c i rättegångsreglerna ska en ansökan innehålla uppgifter om föremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för denna. Tribunalen erinrar i detta hänseende om den rättspraxis som angetts ovan i punkterna 163 och 164.

219    Eftersom sökanden enbart har angett att ”internationell hövlighet” inte har iakttagits, och hävdat att det förelåg en ”omsorgsskyldighet”, utan att ens kortfattat utveckla dessa argument, konstaterar tribunalen att dessa inte kan upptas till sakprövning.

220    Talan kan följaktligen inte bifallas på den fjärde grunden.

221    Mot bakgrund av det ovanstående konstaterar tribunalen att sökandens talan om ogiltigförklaring inte kan bifallas i någon del. När det gäller det alternativa yrkandet om en ändring av de böter som ålagts sökanden, finner tribunalen, särskilt mot bakgrund av ovanstående överväganden, inte skäl att med stöd av sin obegränsade behörighet bifalla detta yrkande.

222    Talan ska följaktligen ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

223    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökanden har tappat målet, ska sökanden ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med vad kommissionen har yrkat.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Industries chimiques du fluor ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

Azizi Labucka Frimodt Nielsen

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 18 juni 2013.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Bakgrund till tvisten

I –  Faktiska omständigheter

II –  Det angripna beslutet

A –  Artikeldelen i det angripna beslutet

B –  Skälen i det angripna beslutet

1.  Aluminiumfluoridsektorn

2.  Mötet i Milano och genomförandet av kartellen

3.  Tillämpningen av artikel 81.1 EG och artikel 53.1 i EES-avtalet

4.  Överträdelsens varaktighet

5.  Fastställande av bötesbeloppet

6.  Förmildrande omständigheter

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig prövning

I –  Upptagande till sakprövning

II –  Prövning i sak

A –  Sammanfattning av grunderna till stöd för talan om ogiltigförklaring

B –  Den andra grunden: Huruvida artikel 81 EG har åsidosatts

1.  Den första delgrunden: Huruvida de omständigheter som lagts sökanden till last inte utgör en överträdelse av artikel 81 EG

a)  Inledande anmärkningar

b)  Innehållet i det angripna beslutet

c)  Huruvida överträdelsen är styrkt

2.  Den andra alternativa delgrunden: Huruvida de omständigheter som lagts sökanden till last kan anses utgöra en enda fortlöpande överträdelse

a)  Inledande anmärkningar

b)  En enda, fortlöpande överträdelse

C –  Den första grunden: Huruvida kommissionen åsidosatte rätten till försvar och artikel 27 i förordning nr 1/2003

1.  Inledande anmärkningar

2.  Tribunalens bedömning

a)  Allmänna överväganden

b)  Bedömning i förevarande mål

Inledning

Kritiken som gäller deltagarna i kartellen och dess varaktighet

Kritiken som gäller kartellens geografiska omfattning

Kritiken vad gäller kartellens systematik och struktur samt handlingarna angående kontakterna den 8 och den 9 november 2000

i) Inledning

ii) Innehållet i meddelandet om invändningar

iii) Innehållet i det angripna beslutet

iv) Bedömning

–  Huruvida sökanden getts tillgång till de aktuella handlingarna under det administrativa förfarandet

–  Betydelsen av de aktuella handlingarna för bedömningen av överträdelsens genomförande

–  Betydelsen av de aktuella handlingarna för bedömningen av överträdelsens varaktighet

v) Slutsats

D –  Den tredje grunden: Huruvida artikel 23 i förordning nr 1/2003 och 2006 års riktlinjer åsidosatts när det gäller fastställandet av bötesbeloppet

1.  Inledande anmärkningar

2.  Den första delgrunden: Huruvida principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts

3.  Den andra delgrunden: Huruvida kommissionen gjort en felaktig tillämpning av 2006 års riktlinjer när det gäller fastställandet av försäljningsvärdet

a)  Inledande anmärkningar

b)  De uppgifter om omsättning som användes av kommissionen

c)  Försäljningen och marknadsandelen

4.  Den tredje delgrunden: Huruvida kommissionen fastställde ett felaktigt grundbelopp och tillämpade tilläggsbeloppet på ett felaktigt sätt

E –  Den fjärde grunden: Huruvida kommissionen åsidosatte artikel 36 i Europa–Medelhavsavtalet, omsorgsprincipen och principen om internationell hövlighet

1.  Inledande anmärkningar

2.  Europa–Medelhavsavtalet

3.  Internationell hövlighet och ”omsorgsprincipen”

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: franska.