TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)

12 december 2014

Mål T‑512/13 P

AN

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Mobbning – Artikel 22a.3 i tjänsteföreskrifterna – Underlåtenhet att pröva talan – Missuppfattning av de faktiska omständigheterna”

Saken:      Överklagande av den dom som Europeiska unionens personaldomstol (andra avdelningen) meddelade den 11 juli 2013 i mål AN/kommissionen (F‑111/10, REUP, EU:F:2013:114), med yrkande om upphävande av domen.

Avgörande:      Den dom som Europeiska unionens personaldomstol (andra avdelningen) meddelade i mål AN/kommissionen (F‑111/10, REUP, EU:F:2013:114) upphävs i den del personaldomstolen har underlåtit att pröva talan såvitt avser grunden att utredningen CMS 07/041 var behäftad med brister. Överklagandet ogillas i övrigt. AN:s talan i mål F‑111/10 vid personaldomstolen ogillas. AN ska bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av Europeiska kommissionens rättegångskostnader vid personaldomstolen och tribunalen. Kommissionen ska bära hälften av sina rättegångskostnader vid personaldomstolen och tribunalen.

Sammanfattning

Tjänstemän – Rättigheter och skyldigheter – Yttrandefrihet – Lämnande av uppgifter om förhållanden som kan ge anledning att misstänka olaglig verksamhet eller ett allvarligt åsidosättande – Skydd för tjänstemän som lämnat sådana uppgifter – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 22a.3)

I artikel 22a.3 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att en tjänsteman som, enligt punkt 1 i nämnda artikel, har lämnat information om förhållanden som ger anledning att misstänka en olaglig verksamhet eller om ett beteende som kan innebära ett allvarligt åsidosättande av de förpliktelser som åligger unionens tjänstemän inte, av denna anledning, av institutionen får behandlas på ett sätt som är till hans nackdel om han har agerat på ett rimligt och ärligt sätt. I detta avseende kan brister i ett administrativt förfarande utgöra sådan ofördelaktig behandling som avses i denna artikel, även om förfarandet avskrivits utan att det meddelats ett beslut som går någon emot. Oavsett utgången i ett administrativt förfarande kan det nämligen inte från början uteslutas att de konkreta omständigheterna kring en sådan utredning – och i synnerhet orimligt, opassande eller trakasserande beteende gentemot den tjänsteman som är föremål för utredningen – i sig kan medföra ofördelaktig behandling av den aktuella tjänstemannen. Artikel 22a.3 i tjänsteföreskrifterna syftar således inte bara till att skydda den som slår larm om missförhållanden från att en oberättigad utredning inleds, utan även till att skydda denna person mot all ofördelaktig behandling, i materiellt och ideellt hänseende, under en utredning, även om det fanns skäl att inleda en sådan. Denna slutsats påverkas inte av att ett administrativt förfarande inte grundar sig på en begäran om bistånd från en tjänsteman.

Alla brister i en administrativ utredning utgör emellertid inte en sådan ofördelaktig behandling som avses i artikel 22a.3 i tjänsteföreskrifterna. För att det ska vara fråga om en sådan behandling krävs nämligen att det, vid en prövning i varje enskilt fall, kan konstateras att omständigheterna är av ett visst allvar.

(se punkterna 30, 33, 34 och 64)