Language of document : ECLI:EU:T:2015:478

Mål T‑548/12

Deutsche Rockwool Mineralwoll GmbH & Co. OHG

mot

Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken och mönster) (harmoniseringskontoret)

”Gemenskapsvarumärke – Ogiltighetsförfarande – Gemenskapsfigurmärket REDROCK – Äldre nationella ordmärkena ROCK, KEPROCK, FLEXIROCK, FORMROCK, FLOOR-ROCK, TERMAROCK, KLIMAROCK, SPEEDROCK, DUROCK, SPLITROCK, PLANAROCK, TOPROCK, KLEMMROCK, FIXROCK, SONOROCK PLUS, VARIROCK, SONOROCK och MASTERROCK – Relativt registreringshinder – Artiklarna 8.1 b och 53.1 a i förordning (EG) nr 207/2009”

Sammanfattning – Tribunalens dom (nionde avdelningen) av den 8 juli 2015

1.      Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Relativa registreringshinder – Invändning från innehavaren av ett identiskt eller liknande äldre varumärke som registrerats för varor eller tjänster som är identiska eller av liknande slag – Risk för förväxling med det äldre varumärket – Bedömningskriterier

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 8.1 b)

2.      Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Relativa registreringshinder – Invändning från innehavaren av ett identiskt eller liknande äldre varumärke som registrerats för varor eller tjänster som är identiska eller av liknande slag – Risk för förväxling med det äldre varumärket

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 8.1 b)

3.      Gemenskapsvarumärke – Avstående, upphävande och ogiltighet – Relativa ogiltighetsgrunder – Ett äldre identiskt eller liknande varumärke som registrerats för varor eller tjänster som är identiska eller av liknande slag – Risk för förväxling med det äldre varumärket – Figurmärket REDROCK och ordmärkena KEPROCK, FLEXIROCK, FORMROCK, FLOOR-ROCK, TERMAROCK, KLIMAROCK, SPEEDROCK, DUROCK, SPLITROCK, PLANAROCK, TOPROCK, KLEMMROCK, FIXROCK, SONOROCK PLUS, VARIROCK, SONOROCK och MASTERROCK

(Rådets förordning nr 207/2009, artiklarna 8.1 b och 53.1 a)

4.      Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Relativa registreringshinder – Invändning från innehavaren av ett identiskt eller liknande äldre varumärke som registrerats för varor eller tjänster som är identiska eller av liknande slag – Likhet mellan de berörda varumärkena

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 8.1 b)

5.      Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Relativa registreringshinder – Invändning från innehavaren av ett identiskt eller liknande äldre varumärke som registrerats för varor eller tjänster som är identiska eller av liknande slag – Risk för förväxling med det äldre varumärket

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 8.1 b)

6.      Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Relativa registreringshinder – Invändning från innehavaren av ett identiskt eller liknande äldre varumärke som registrerats för varor eller tjänster som är identiska eller av liknande slag – Risk för förväxling med det äldre varumärket

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 8.1 b)

1.      Se domen.

(se punkt 15)

2.      Se domen.

(se punkt 18)

3.      I Tyskland, i en omsättningskrets som utgörs av fackmän i byggbranschen och tillfälligtvis genomsnittskonsumenter som är välinformerade på byggområdet och som köper de aktuella varorna i byggvarhus föreligger inte risk för förväxling i den mening som avses i artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken mellan å ena sidan figurkännetecknet REDROCK som sökts registrerat som gemenskapsvarumärke för varor i klasserna 1, 2, 17, 19 och 37 enligt Niceöverenskommelsen och å andra sidan ordmärket KEPROCK som registrerats tidigare i Tyskland för varor och tjänster i klasserna 17, 19 och 37, samt ordmärkena REDROCK, FLEXIROCK, FORMROCK, FLOOR-ROCK, TERMAROCK, KLIMAROCK, SPEEDROCK, DUROCK, SPLITROCK, PLANAROCK, TOPROCK, KLEMMROCK, FIXROCK, SONOROCK PLUS, VARIROCK, SONOROCK och MASTERROCK, som registrerats tidigare i Tyskland för varor eller tjänster i klasserna 17, 19 eller 37.

Graden av fonetisk likhet mellan två varumärken har mindre betydelse om varorna saluförs på ett sådant sätt att omsättningskretsen vid köp vanligtvis även visuellt uppfattar det varumärke som varorna omfattas av. Detta är emellertid fallet avseende det byggnadsmaterial som avses med de motstående kännetecknen och som saluförs på ett sådant sätt att genomsnittskonsumenten visuellt kan uppfatta de anbringade varumärkena. Omsättningskretsens val av de aktuella varorna måste ha föregåtts av en undersökning av deras egenskaper i butiker eller på internet. Omsättningskretsen vill nämligen försäkra sig om att de material som använts uppfyller sin funktion på lång sikt i den byggnad i vilken de infogas. Dessa omständigheter innebär vidare att omsättningskretsen före valet konfronteras visuellt med en bild av varumärket.

Under dessa förhållanden anser tribunalen att det inte föreligger någon risk för förväxling mellan varumärkena REDROCK och KEPROCK sedda var för sig, ej heller vad beträffar de varor som avses med båda varumärkena och som är identiska. En genomsnittskonsument som har en särskilt hög uppmärksamhetsnivå vid inköpstillfället uppfattar skillnaderna mellan varumärkena och tror inte att de varor som försetts med de motstående kännetecknen har samma kommersiella ursprung.

Detsamma gäller i fråga om de tjänster som avses med varumärkena REDROCK och KEPROCK. Omsättningskretsen kommer inte att förväxla de motstående kännetecknen, eftersom varumärket KEPROCK har en medelhög särskiljningsförmåga, eftersom omsättningskretsens uppmärksamhetsnivå är särskilt hög, eftersom omsättningskretsen är angelägen om att få kännedom om varornas och tjänsternas kommersiella ursprung och eftersom en låg likhet i visuellt hänseende föreligger mellan de motstående kännetecknen, de i fonetiskt hänseende liknar varandra i medelhög grad och jämförelsen i begreppsmässigt hänseende inte ger något resultat.

Mot bakgrund av att omsättningskretsens uppmärksamhetsnivå är särskilt hög finner tribunalen därför att skillnaderna mellan det ifrågasatta varumärket och de äldre varumärkena FLEXIROCK, FORMROCK, FLOOR-ROCK, TERMAROCK, KLIMAROCK, SPEEDROCK, DUROCK, SPLITROCK, PLANAROCK, TOPROCK, KLEMMROCK, FIXROCK, SONOROCK PLUS, VARIROCK, SONOROCK och MASTERROCK är tillräckliga för att risk för förväxling inte ska föreligga.

Eftersom beståndsdelen rock i hög grad är beskrivande och lovordande för de varor och tjänster som avses med de äldre varumärkena, är den inte ägnad att vara den gemensamma beståndsdelen i en varumärkesfamilj. Ett erkännande av en varumärkesfamilj som innehåller den i en serie ingående beståndsdelen rock, skulle innebära just att ett monopol tillerkändes avseende beståndsdelen rock, som i hög grad är beskrivande och lovordande för de varor och tjänster som avses med de äldre varumärkena. Det starkare skydd som skulle uppkomma genom att en varumärkesfamilj erkändes, skulle i praktiken innebära att andra aktörer inte kunde registrera ett varumärke som innehöll beståndsdelen rock, och i förekommande fall till och med kunde förbjudas att använda den beståndsdelen i slogans och reklammaterial. En sådan begränsning av den fria konkurrensen som skulle följa av att ett grundläggande ord i det engelska språket förbehölls en enda ekonomisk aktör kan inte motiveras med en strävan att gottgöra den kreativa insats eller reklaminsats som innehavaren av de äldre varumärkena har gjort. När det inte är fråga om att särskiljningsförmågan ökat genom att varumärket använts, är det kommersiella värde som nämnda förbehåll utgör nämligen inte ett resultat av sådana insatser från innehavarens sida, utan endast ett resultat av ordets innebörd, som är förutbestämt genom det aktuella språket och som anknyter till de aktuella varornas och tjänsternas egenskaper.

(se punkterna 19, 24, 74–76, 78–81, 88, 93 och 95)

4.      Helhetsbedömningen av risken för förväxling ska, vad gäller de motstående kännetecknens visuella, fonetiska eller begreppsmässiga likhet, grunda sig på det helhetsintryck som dessa åstadkommer med hänsyn särskilt till deras särskiljande och dominerande beståndsdelar. Den uppfattning som genomsnittskonsumenten av de ifrågavarande varorna och tjänsterna har av varumärkena är av avgörande betydelse vid helhetsbedömningen av risken för förväxling. Genomsnittskonsumenten uppfattar vanligtvis ett varumärke som en helhet och ägnar sig inte åt att undersöka varumärkets olika detaljer.

Bedömningen av likheten mellan två varumärken kan inte endast avse en beståndsdel i ett sammansatt varumärke varvid denna beståndsdel jämförs med ett annat varumärke. Jämförelsen ska tvärtom göras genom att de aktuella varumärkena, betraktade vart och ett för sig, undersöks i sin helhet. Detta utesluter emellertid inte att omsättningskretsens minnesbild av det helhetsintryck som ett sammansatt varumärke ger, under vissa förhållanden kan domineras av en eller flera av varumärkets beståndsdelar. Det är endast när alla andra beståndsdelar i varumärket är försumbara som bedömningen av likheten kan grunda sig enbart på den dominerande beståndsdelen. Detta kan vara fallet bland annat när denna beståndsdel i sig kan dominera omsättningskretsens minnesbild av varumärket på ett sådant sätt att övriga beståndsdelar är försumbara för helhetsintrycket.

Genomsnittskonsumenten uppfattar vanligtvis ett varumärke som en helhet och ägnar sig inte åt att undersöka varumärkets olika detaljer, men när han ser ett ordkännetecken delar han emellertid ändå upp det i ordelement som har en konkret innebörd för honom eller som liknar ord som han känner till. Identifieringen av ordelement som konsumenten kan förstå är för övrigt relevant för bedömningen av visuell, fonetisk och begreppsmässig likhet mellan de motstående kännetecknen.

Det finns inte något hinder för att överklagandenämnden först identifierar de begripliga beståndsdelarna i de motstående kännetecknen, bedömer deras särskiljningsförmåga och därefter jämför dem i deras helhet. Ett sådant förfarande är helt och hållet förenligt med rättspraxis. Vid identifieringen av ”särskiljande” och ”dominerande” beståndsdelar kan det dessutom vara nödvändigt att bedöma särskiljningsförmågan med avseende på varumärkets samtliga beståndsdelar och därmed att identifiera mindre särskiljande beståndsdelar. Detta förfarande påverkar inte att en bedömning av det helhetsintryck som varumärkena ger görs i ett senare skede.

(se punkterna 32, 33, 37 och 43)

5.      För att fastställa särskiljningsförmågan hos en beståndsdel i ett varumärke, ska det göras en bedömning av huruvida beståndsdelen lämpar sig som identifikationsmedel för att fastställa att de varor med avseende på vilka varumärket har registrerats kommer från ett visst företag och således för att särskilja dessa varor från andra företags. Vid denna bedömning ska hänsyn bland annat tas till beståndsdelens inneboende egenskaper mot bakgrund av frågan huruvida den är beskrivande med avseende på de varor för vilka varumärket har registrerats.

(se punkt 34)

6.      Associationsrisk utgör ett specialfall av förväxlingsrisk och karaktäriseras av den omständigheten att varumärkena i fråga visserligen inte direkt kan förväxlas av omsättningskretsen, men kan uppfattas som två varumärken med samma innehavare. För att det kriteriet ska beaktas är det nödvändigt att ansökan om ogiltighetsförklaring bygger på att flera varumärken föreligger som har gemensamma kännetecken som gör det möjligt att anse att de tillhör samma serie eller familj. Den omständigheten att en serie eller en familj av varumärken föreligger är emellertid relevant endast om den gemensamma beståndsdelen är särskiljande. Om den beståndsdelen är beskrivande, kan den inte ge upphov till risk för förväxling.

Det mer omfattande skyddet för en varumärkesfamilj kan inte med framgång åberopas när den gemensamma beståndsdelen i de äldre varumärkena i hög grad är beskrivande för de varor och tjänster som avses. Ett ord som anknyter till arten av dessa varor eller tjänster kan nämligen inte bilda den gemensamma särskiljande grunden för en varumärkesfamilj.

(se punkterna 91 och 92)