Talan väckt den 19 mars 2010 - FESI mot rådet

(Mål T-134/10)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: European Sporting Goods Industries (FESI) (Bryssel, Belgien) (ombud: advokaterna E. Vermulst och Y. Van Gerven)

Svarande: Europeiska unionens råd

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

helt ogiltigförklara rådets genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009 av den 22 december 2009 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Vietnam och Folkrepubliken Kina, utvidgad till att omfatta import av vissa skodon med överdelar av läder som avsänds från den särskilda administrativa regionen Macao, oavsett om produktens deklarerade ursprung är den särskilda administrativa regionen Macao eller inte, efter en översyn vid giltighetstidens utgång enligt artikel 11.2 i rådets förordning (EG) nr 384/96¹, alternativt i den mån som den berör sökanden och dess medlemmar, särskilt de fyra medlemmar som ingår i urvalet (Adidas AG, Nike European Operations BV, Puma AG and Timberland Europe BV),

förplikta rådet att lämna uppgifter om produktionen för varje unionstillverkare i urvalet, vilka låg till grund för urvalet vid översynen, samt uppgifter om varje unionstillverkarna i urvalets anställda, och

förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Sökanden anför sju grunder till stöd för sin talan.

Som första grund gör sökanden gällande att rådet gjorde sig skyldig till felaktig tillämpning av artikel 17.1 i grundförordningen², gjorde en uppenbart oriktig bedömning och åsidosatte rätten till försvar och principen om icke-diskriminering, genom att inte kräva att de klagande unionstillverkarna skulle fylla i stickprovsformulär. Sökanden hävdar särskilt att Europeiska unionens institutioner inte krävde att de klagande unionstillverkarna skulle fylla i stickprovsformulär och därför valdes unionstillverkarna ut i avsaknad av erforderliga uppgifter, och på grundval av ostyrkta uppgifter som klagandena tillhandahöll. Sökanden hävdar att de följaktligen inte hade möjlighet att kontrollera lämpligheten av urvalet. Sökanden hävdar vidare att EU-institutionerna behandlade berörda parter i jämförbara situationer olika, utan objektiva skäl, och åsidosatte den grundläggande principen om icke-diskriminering.

Som andra grund gör sökanden gällande att rådet gjorde en uppenbart oriktig bedömning och åsidosatte artikel 17.1 i grundförordningen vid urvalet av unionstillverkare. Sökanden hävdar att urvalet av unionstillverkare inte utgjorde den största representativa produktions- eller försäljningsvolymen som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande enligt artikel 17.1 i grundförordningen, och att urvalet främst gjordes på grundval av kriterier som inte föreskrivs i bestämmelsen.

Sökanden gör som tredje grund gällande att rådet åsidosatte artikel 6.10 i världshandelsorganisationens avtal om antidumping, genom att inte tillämpa artikel 17.1 i grundförordningen i enlighet med den förstnämnda bestämmelsen. Rådet gjorde inte ett urval av unionstillverkare som representerade den största andelen av produktionsvolymen såsom krävs enligt artikel 6.10 i världshandelsorganisationens avtal om antidumping.

Som fjärde grund gör sökanden gällande att vid fastställandet av sannolikheten för fortsatt skada åsidosatte rådet artiklarna 3.1, 3.2 och 3.5 samt 11.2 i grundförordningen, och gjorde en uppenbart oriktig bedömning av sakomständigheterna. Sökanden menar att rådet felaktigt fastställde att det var sannolikt att skadan skulle fortsätta i avsaknad av åtgärder, till följd av att unionsindustrin vållades skada även under översynsperioden enligt makroekonomiska uppgifter vari ingick uppgifter från tillverkare som omfattas av unionsindustrin, och på grundval av ostyrkta uppgifter. Sökanden gör därtill gällande att de mikroekonomiska indikatorerna bedömdes på grundval av uppgifter från ett icke-representativt urval av unionstillverkare.

Som femte grund gör sökanden gällande att rådet åsidosatte artikel 19.1 i grundförordningen och rätten till försvar, genom att bevilja unionstillverkarna konfidentiell behandling, eftersom den beviljade konfidentiell behandling utan att ha goda grunder till det, och utan att noggrant undersöka ansökan om konfidentiell behandling.

Som sjätte grund gör sökanden gällande att rådet åsidosatte artiklarna 2.10 och 3.2 i grundförordningen samt omsorgsprincipen och principen om god förvaltningssed vid upprättandet av systemet för produktkodnumren (PCN) avseende klassificering av de berörda produkterna. Sökanden anser att det PCN-system som användes och omklassificeringen av vissa skor mitt i undersökningen förhindrade en rättvis jämförelse mellan normalvärdet och exportpriset. Sökanden anser vidare att detta förhindrade en objektiv undersökning av både den dumpade importens volym och vekningarna av den dumpade importen på priserna på den inhemska marknaden för likadana produkter, och därmed hur denna import påverkade de inhemska tillverkarna av dessa produkter. Sökanden gör även gällande att rådet inte gjorde en noggrann och opartisk undersökning av alla relevanta uppgifter och inte heller de skäl som sökanden i vederbörlig ordning lagt fram vilka styrkte att PCN-systemet skulle ändras i enlighet med sökandens förslag.

Sökanden hävdar slutligen att rådet åsidosatte omsorgsprincipen och principen om god förvaltningssed, gjorde en uppenbart oriktig bedömning samt åsidosatte artikel 2.7 a i grundförordningen vid valet av jämförbart land. Sökanden anser att rådet begick ett allvarligt förfarandefel när det valde Brasilien som ett jämförbart land, eftersom detta val inte gjordes på ett lämpligt och rimligt sätt i detta fall.

____________

¹ - EUT L 352, s. 1.

² - Rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 56, s. 1).