Language of document : ECLI:EU:C:2020:1033

Förenade målen C354/20 PPU och C412/20 PPU

L och P

(begäran om förhandsavgörande från Rechtbank Amsterdam)

 Domstolens dom (stora avdelningen) av den 17 december 2020

”Begäran om förhandsavgörande – Brådskande mål om förhandsavgörande – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Europeisk arresteringsorder – Rambeslut 2002/584/RIF – Artikel 1.3 – Artikel 6.1 – Överlämnande mellan medlemsstaterna – Villkor för verkställighet – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 47 andra stycket – Rätt till prövning inför en oavhängig och opartisk domstol – Systembrister eller allmänna brister – Begreppet utfärdande rättslig myndighet – Beaktande av händelser som inträffat efter det att den europeiska arresteringsordern i fråga utfärdades – Skyldighet för den utfärdande rättsliga myndigheten att göra en konkret, precis prövning av om det finns grundad anledning att tro att den berörda personen löper en verklig risk att få sin rätt till en rättvis rättegång kränkt vid ett överlämnande”

1.        Straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Principen om ömsesidigt erkännande – Räckvidd

(Rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, skäl 6 och artiklarna 1.2, 3, 4, 4a och 5)

(se punkterna 35–37 och 40)

2.        Polissamarbete – Straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Begreppet utfärdande rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet – Domstol – Omfattas – Systembrister eller allmänna brister avseende domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten – Brister som förelåg vid tidpunkten för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern eller uppkom senare – Villkor för beaktande

(Rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artikel 6.1)

(se punkterna 38, 41–45, 48–50 och 69 samt domslutet)

3.        Straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Överlämnande av dömda eller misstänkta personer till de utfärdande rättsliga myndigheterna – Skyldighet att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna – Rätt till tillgång till en oberoende och opartisk domstol – Systembrister eller allmänna brister avseende domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten – Brister som förelåg vid tidpunkten för utfärdandet av arresteringsordern eller uppkom senare – Presumtion om åsidosättande av nämnda rättighet – Föreligger inte – Kontroll av den verkställande rättsliga myndigheten – Räckvidd – Följder

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47 andra stycket; rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artikel 1.3)

(se punkterna 52, 53, 56–61, 63, 64 och 66–69 samt domslutet)

Resumé

Även om det finns uppgifter som vittnar om systembrister eller allmänna brister i fråga om domstolarnas oavhängighet i Polen eller om att sådana brister förvärras, motiverar detta inte i sig att de rättsliga myndigheterna i andra medlemsstater får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats av en polsk rättslig myndighet.

Verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats av en polsk rättslig myndighet ska emellertid vägras om det, med hänsyn tagen till den berördes personliga omständigheter, brottets art och de faktiska omständigheter som legat till grund för utfärdandet av arresteringsordern, finns grundad anledning att tro att den berörda personen på grund av dessa brister kommer att löpa en verklig risk för att dennes grundläggande rätt till en rättvis rättegång kränks om personen överlämnas till dessa myndigheter.

I augusti 2015 och i februari 2019 utfärdade polska domstolar europeiska arresteringsorder avseende två polska medborgare för lagföring respektive verkställighet av ett fängelsestraff. Eftersom de berörda personerna befann sig i Nederländerna, ansökte officier van justitie (allmän åklagare i Nederländerna) i enlighet med nederländsk rätt om verkställighet av dessa arresteringsorder vid Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna).

Enligt den hänskjutande domstolen är det emellertid oklart om dessa yrkanden ska bifallas. Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarhet i räckvidden av domen Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet),(1) som meddelades i samband med förändringar av det polska domstolsväsendet. I den domen slog domstolen fast att verkställighet av en europeisk arresteringsorder undantagsvis får vägras om det är fastställt att den berörda personen, för det fall han eller hon överlämnas till den medlemsstat som utfärdat den europeiska arresteringsordern, riskerar att få sin rätt till en oavhängig domstol, vilket är en väsentlig del av rätten till en rättvis rättegång, åsidosatt.(2) Verkställighet får dock vägras först efter en prövning i två steg: Först ska det prövas om det på grundval av objektiva uppgifter framgår att den rätten riskerar att åsidosättas på grund av systembrister eller allmänna brister avseende domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten. Därefter ska det prövas i vilken mån dessa brister kan ha en konkret inverkan på den berörda personens situation om denne överlämnas till de rättsliga myndigheterna i den medlemsstaten.

Till följd av den senaste tidens utveckling,(3) delvis vad gäller händelser efter det att de aktuella europeiska arresteringsorderna utfärdades, bedömer Rechtbank Amsterdam (Amsterdams domstol) att bristerna i det polska domstolsväsendet är sådana att samtliga polska domstolars oavhängighet inte längre är säkerställd och därmed inte heller rätten till en oavhängig domstol. I detta sammanhang frågar sig den hänskjutande domstolen om detta konstaterande i sig är tillräckligt för att motivera en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats av en polsk domstol, utan att behöva pröva vilken inverkan dessa brister har haft på det aktuella fallet.

I ett förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande lämnar EU-domstolen (stora avdelningen) ett nekande svar genom att bekräfta sin praxis enligt domen Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet).

Domstolens bedömning

För det första finner domstolen att systembrister eller allmänna brister som påverkar domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten, hur allvarliga de än är, inte i sig räcker för att en verkställande rättslig myndighet ska kunna anse att samtliga domstolar i den medlemsstaten faller utanför begreppet ”utfärdande rättslig myndighet” för en europeisk arresteringsorder,(4) ett begrepp som i princip innebär att den berörda myndigheten agerar självständigt.

Domstolen påpekar i detta avseende för det första att sådana brister inte nödvändigtvis påverkar varje avgörande som dessa domstolar kan komma att fatta. En anger också att även om det under exceptionella omständigheter är möjligt att begränsa principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande, vilka ligger till grund för systemet med den europeiska arresteringsordern, skulle det leda till ett allmänt undantag från tillämpningen av dessa principer inom ramen för de europeiska arresteringsorder som utfärdats av dessa domstolar om samtliga domstolar i den berörda medlemsstaten nekades ställning som utfärdande rättslig myndighet. En sådan lösning skulle dessutom få andra betydande konsekvenser, eftersom den skulle innebära bland annat att domstolarna i den medlemsstaten inte längre kunde begära förhandsavgörande från EU-domstolen.(5) Slutligen slår domstolen fast att dess senare praxis, enligt vilken åklagarmyndigheterna i vissa medlemsstater, med hänsyn till deras underordnade ställning i förhållande till den verkställande makten, inte är tillräckligt oberoende för att de ska anses vara ”utfärdande rättsliga myndigheter”,(6) inte kan överföras på medlemsstaternas domstolar. I en rättslig union utesluter kravet på oavhängiga domstolar att dessa kan vara underställda den verkställande makten på detta sätt.

För det andra slår domstolen fast att förekomsten eller förvärrandet av systembrister eller allmänna brister avseende domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten, vilka vittnar om en risk för att rätten till en rättvis rättegång åsidosätts, likväl inte innebär att det kan presumeras(7) att den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder faktiskt kommer att löpa en sådan risk vid ett överlämnande. Domstolen vidhåller således det krav på att göra en prövning i två steg som fastställdes i domen Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) och påpekar att om sådana brister konstateras, ska det visserligen föranleda den verkställande rättsliga myndigheten att vara vaksam men fritar den inte från skyldigheten att, i enlighet med det andra steget i denna prövning, göra en konkret och precis bedömning av den aktuella risken. Vid denna bedömning ska hänsyn tas till den berördes personliga omständigheter, brottets art och de faktiska omständigheter som legat till grund för utfärdandet av arresteringsordern, såsom uttalanden från myndigheter som kan komma att ingripa i handläggningen av det enskilda fallet. Domstolen erinrar om att det endast är när Europeiska rådet formellt konstaterar att en medlemsstat inte iakttar unionens grundläggande principer(8) som tillämpningen av systemet med en europeisk arresteringsorder allmänt kan avbrytas avseende den medlemsstaten och det bli tillåtet att inte göra en sådan individuell bedömning och att automatiskt vägra att verkställa europeiska arresteringsorder utfärdade av den staten.

Domstolen preciserar dessutom att när den europeiska arresteringsordern har utfärdats för lagföring ska den verkställande rättsliga myndigheten i förekommande fall beakta systembrister eller allmänna brister avseende domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten som förekommit efter utfärdandet av den europeiska arresteringsordern i fråga och bedöma i vilken mån dessa brister kan påverka de domstolar i denna stat som är behöriga att genomföra de förfaranden som den eftersökta personen kommer att bli föremål för. För det fall en europeisk arresteringsorder har utfärdats för överlämnande av en eftersökt person för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd, ska den verkställande rättsliga myndigheten pröva i vilken utsträckning de systembrister eller allmänna brister som förelåg i den utfärdande medlemsstaten vid den tidpunkt då den europeiska arresteringsordern utfärdades har påverkat oberoendet för den domstol i denna medlemsstat som beslutat om det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som den europeiska arresteringsordern avser.


1      Dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C-216/18 PPU, EU:C:2018:586).


2      Denna rättighet garanteras i artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.


3      Bland andra omständigheter nämner den hänskjutande domstolen EU-domstolens senaste praxis på området (dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen) (C-585/18, C-624/18 och C-625/18, EU:C:2019:982), och dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny (C-558/18 och C-563/18, EU:C:2020:234), samt fördragsbrottstalan som Europeiska kommissionen väckt mot Polen (pågående mål C-791/19).


4      Artikel 6.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24).


5      Det skulle nämligen innebära att ingen domstol i den utfärdande medlemsstaten längre kunde anses uppfylla det krav på oberoende som ingår i begreppet ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF.


6      Se, särskilt, dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) (C-508/18 och C-82/19 PPU, EU:C:2019:456).


7      Enligt artikel 1.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.


8      Detta förfarande föreskrivs i artikel 7.2 FEU.