CURIA - Documents

Home > Search form > List of results > Documents

Start printing

Language of document : ECLI:EU:T:2001:133

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (tredje avdelningen)

den 10 maj 2001 (1)

Talan om ogiltigförklaring - Import av TV-apparater från Turkiet - Associeringsavtalet EEG-Turkiet - Artikel 3.1 i tilläggsprotokollet - Utjämningsavgift - Artikel 13.1 i förordning (EEG) nr 1430/79 - Ej berättigad eftergift av importtullar - Rätten till försvar

I de förenade målen T-186/97, T-187/97, T-190/97-T-192/97, T-210/97, T-211/97, T-216/97-T-218/97, T-279/97, T-280/97, T-293/97 och T-147/99,

Kaufring AG, Düsseldorf (Tyskland), företrätt av advokaterna D. Ehle och V. Schiller, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande i mål T-186/97,

Crown Europe GmbH, Gelsenkirchen (Tyskland), företrätt av advokaterna D. Ehle och V. Schiller, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande i mål T-187/97,

Profex Electronic Verwaltungsgesellschaft mbH, Tiefenbach (Tyskland), inledningsvis företrätt av advokaten G. Sobotta, och sedan av advokaten E.O. Rau, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande i mål T-190/97,

Horten AG, Düsseldorf, företrätt av advokaterna D. Ehle och V. Schiller, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande i mål T-191/97,

Dr. Seufert GmbH, Karlsruhe (Tyskland), företrätt av advokaterna D. Ehle och V. Schiller, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande i mål T-192/97,

Grundig AG, Fürth (Tyskland), företrätt av advokaterna D. Ehle och V. Schiller, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande i mål T-210/97,

Hertie Waren- und Kaufhaus GmbH, Frankfurt am Main (Tyskland), företrätt av advokaterna D. Ehle och V. Schiller, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande i mål T-211/97,

Lema SA , Gennevilliers (Frankrike), företrätt av advokaten F. Goguel, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande i mål T-216/97,

Masco SA, tidigare Seiga SA (High Tech Industries), Thiais (Frankrike), företrätt av advokaten F. Goguel, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande i mål T-217/97 och T-218/97,

DFDS Transport BV, Venlo (Nederländerna), företrätt av advokaten C. Grisart, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande i mål T-279/97,

Wilson Holland BV, Hoogvliet Rotterdam (Nederländerna), företrätt av advokaten C. Grisart, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande i mål T-280/97,

Elta GmbH, Dreieich-Sprendlingen (Tyskland), företrätt av advokaterna G. Breit och A. Breit,

sökande i mål T-293/97,

Miller NV, Willebroek (Belgien), företrätt av advokaterna Y. Van Gerven och I. Bernaerts, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande i mål T-147/99,

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt, i mål T-186/97, T-187/97, T-190/97-T-192/97, T-210/97, T-211/97, T-279/97, T-280/97 och T-293/97, av M. Ewing och R. V. Magrill, biträdda av D. Wyatt, QC, alla i egenskap av ombud, och, i mål T-216/97-T-218/97, av D. Cooper, biträdd av Wyatt, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

intervenient i mål T-186/97, T-187/97,

T-190/97-T-192/97, T-210/97, T-211/97,

T-216/97-T-218/97, T-279/97, T-280/97 och T-293/97,

Förbundsrepubliken Tyskland, inledningsvis företrädd av E. Röder och C.-D. Quassowski, sedan av W. D. Plessing och Quassowski, alla i egenskap av ombud,

intervenient i mål T-186/97, T-187/97,

T-190/97-T-192/97 och T-210/97,

och av

Republiken Frankrike, inledningsvis företrädd av K. Rispal-Bellanger, G. Mignot och F. Pascal, sedan av K. Rispal-Bellanger och C. Vasak, alla i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

intervenient i mål T-186/97, T-187/97, T-190/97-T-192/97, T-210/97, T-211/97 och T-216/97-T-218/97,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd i mål T-186/97, T-187/97, T-190/97-T-192/97, T-210/97, T-211/97 och T-293/97 av R.B. Wainwright, inledningsvis biträdd av K. Schreyer, sedan av G. zur Hausen, alla i egenskap av ombud, i mål T-216/97-T-218/97 inledningsvis av M. Nolin, sedan av R. Tricot, båda i egenskap av ombud, biträdd av advokaten A. Barav, barrister, i mål T-279/97 och T-280/97 av Wainwright, biträdd av Tricot, båda i egenskap av ombud, och i mål T-147/99 av Tricot, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten J. Stuyck, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)

sammansatt av ordföranden K. Lenaerts samt domarna J. Azizi och M. Jaeger,

justitiesekreterare: P. de Bandt, rättssekreterare,

med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter förhandlingen den 10 juli 2000,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

I - Bestämmelser om utjämningsavgift

A - Associeringsavtalet EEG-Turkiet

1.

Förevarande mål rör Avtalet om upprättandet av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet (nedan kallat associeringsavtalet), som undertecknades i Ankara av Republiken Turkiet å ena sidan och av medlemsstaterna i EEG och gemenskapen å andra sidan (nedan kallade de avtalsslutande parterna). Associeringsavtalet godkändes genom rådets beslut64/732/EEG av den 23 december 1963 (EGT 217, 1964, s. 3685). Det trädde i kraft den 1 december 1964.

2.

Enligt artikel 2 i associeringsavtalet, som finns i avdelning I, vilken handlar om principerna, syftar detta till att främja ett fortgående och balanserat stärkande av handeln och de ekonomiska förbindelserna mellan de avtalsslutande parterna.

3.

Avtalet omfattar en förberedande fas som enligt artikel 3 skall göra det möjligt för Republiken Turkiet att stärka sin ekonomi med gemenskapens hjälp, en övergångsetapp, under vilken en tullunion enligt artikel 4 stegvis skall införas och parternas ekonomiska politik tillnärmas samt en slutfas, som enligt artikel 5 bygger på en tullunion och innebär en intensifierad samordning av parternas ekonomiska politik. Enligt artikel 28 skall associeringsavtalet på sikt göra det möjligt att utreda Republiken Turkiets möjlighet att ansluta sig till gemenskapen.

4.

De avtalsslutande parterna skall enligt artikel 7 vidta alla allmänna och särskilda åtgärder som krävs för att säkerställa att associeringsavtalets förpliktelser fullgörs och avstå från alla åtgärder som kan äventyra förverkligandet av avtalets mål.

5.

Enligt artiklarna 22 och 23, som finns i avdelning III, vilken innehåller allmänna bestämmelser och slutbestämmelser, skall ett associeringsråd bildas bestående av dels medlemmar av medlemsstaternas regeringar samt av rådet och kommissionen, dels medlemmar av den turkiska regeringen. Associeringsrådet har befogenhet att enhälligt fatta beslut för att genomföra associeringsavtalets mål. Enligt artikel 25 har associeringsrådet befogenhet att på talan av någon av de avtalsslutande parterna avgöra alla tvister angående tillämpning eller tolkning av associeringsavtalet eller hänskjuta sådana tvister till domstolen.

6.

Slutligen föreskrivs i artikel 1 i Avtalet om förfaranden för genomförande av associeringsavtalet (EGT 1964, 217, s. 3703; svensk specialutgåva, område 11, volym 1, s. 18) hur den gemensamma ståndpunkt som gemenskapens och medlemsstaternas företrädare skall inta i associeringsrådet skall fastställas.

B - Artikel 3.1 i tilläggsprotokollet

7.

För att fastställa villkoren för, den närmare utformningen av och tidsplanen för genomförandet av den övergångsetapp som föreskrivs i associeringsavtalet undertecknade de avtalsslutande parterna den 23 november 1970 i Bryssel ett tilläggsprotokoll. Protokollet godkändes genom rådets förordning (EEG) nr 2760/72 av den 19 december 1972 (EGT L 293, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 1, s. 133).

8.

Eftersom den slutgiltiga fas som föreskrivs i associeringsavtalet inte inleddes förrän den 31 december 1995 (beslut nr 1/95 fattat av associeringsrådet, av den 22 december 1995, om genomförande av den slutgiltiga fasen av tullunionen, EGT L 35, 1996, s. 1), var tilläggsprotokollets bestämmelser tillämpliga vidtidpunkten för den import som avses i de beslut av kommissionen som begärs ogiltigförklarade i förevarande mål.

9.

I dessa bestämmelser ingår bland andra artikel 3.1 i protokollet. Enligt denna artikel skall tilläggsprotokollets bestämmelser om avskaffande av tullar och kvantitativa restriktioner (nedan kallad förmånsbehandlingen) gälla även för de varor som är framställda i gemenskapen eller Turkiet och vid vars tillverkning sådana varor från tredje land har använts som inte kan omsättas fritt i gemenskapen eller Turkiet.

10.

Emellertid föreskrivs att tillämpningen av förmånsbehandlingen på dessa varor förutsätter att den exporterande staten skall ta ut en utjämningsavgift motsvarande en viss procentsats av de tullavgifter som enligt Gemensamma tulltaxan föreskrivs för de varor från tredje land som används vid tillverkningen (nedan kallad utjämningsavgiften).

11.

Vidare föreskrivs att associeringsrådet skall fastställa procentsatsen för utjämningsavgiften samt bestämmelser för uttaget av denna. Associeringsrådet har slutligen ansvar för att fastställa förfarandet för det administrativa samarbetet för tillämpning av artikel 3.1 i tilläggsprotokollet (artikel 4 i tilläggsprotokollet).

12.

Med stöd av de sistnämnda bestämmelserna fattade associeringsrådet ett antal beslut angående utjämningsavgiften.

13.

Genom beslut nr 2/72 av den 29 december 1972 (ej offentliggjort i Europeiska gemenskapernas officiella tidning) fastställde associeringsrådet procentsatsen för sådana tullavgifter enligt Gemensamma tulltaxan som skall användas vid beräkning av utjämningsavgiften till hundra, för varor som är framställda i Turkiet.

14.

Genom beslut nr 3/72 av den 29 december 1972 (ej offentliggjort i Europeiska gemenskapernas officiella tidning) fastställde associeringsrådet bestämmelser för uttag av utjämningsavgiften. Enligt detta beslut skall avgiften beräknas med utgångspunkt från av vilket slag den vara är som har sitt ursprung i tredje land och som har använts vid tillverkning av varor på de avtalsslutande parternas territorium (nedan kallade beståndsdelar med ursprung i tredje land) samt från denna varas tullvärde (artikel 1). Om befrielse från tull eller anstånd med tull helt eller delvis medges för dessa beståndsdelar med ursprung i tredje land, skall utjämningsavgiften betalas upp till ett belopp motsvarande de tullar som inte tas ut (artikel 3). Gemenskapen och Republiken Turkiet skall meddela varandra och associeringsrådet vilka åtgärder de vidtar, för att säkerställa att beslutet tillämpas enhetligt (artikel 4).

15.

Slutligen antog associeringsrådet beslut nr 5/72 av den 29 december 1972 rörande metoder för administrativt samarbete vid genomförande av artiklarna 2 och 3 i tilläggsprotokollet till Ankaraavtalet (EGT L 59, 1973, s. 74), enligt vilket exportören för att komma i åtnjutande av förmånsbehandling måste förete ettcertifikat som har utfärdats av tullmyndigheterna i Republiken Turkiet eller i en medlemsstat på exportörens begäran. För varor som transporteras direkt från gemenskapen till Turkiet rör det sig om varucertifikat A.TR.1. (nedan kallat A.TR.1-varucertifikat). En förlaga till ett sådant certifikat finns som bilaga till beslutet (artikel 2). Denna förlaga har ersatts av förlagan i bilagan till beslut nr 1/78 av associeringsrådet, av den 18 juli 1978, om ändring av beslut nr 5/72 (EGT L 253, s. 2; svensk specialutgåva, område 2, volym 2, s. 127).

16.

På baksidan av nämnda förlaga förklaras för vilka [v]aror ... ett A.TR.1-varucertifikat får påtecknas. Enligt punkt I.1 c i dessa förklaringar får så ske för [v]aror som erhållits eller framställts inom den importerande staten, och vid vars tillverkning har använts varor för vilka tillämpliga tullar eller avgifter med motsvarande verkan inte har tagits ut, eller varor som helt eller delvis har åtnjutit restitution av sådana tullar eller avgifter med förbehåll, om så är tillämpligt, för erläggande av det utjämningsbidrag som föreskrivs för dem.

17.

I artikel 11 i ovannämnda beslut nr 5/72 föreskrivs att medlemsstaterna och Republiken Turkiet genom sina respektive tullförvaltningar skall bistå varandra vid kontrollen av att certifikaten är äkta och riktiga för att säkerställa en riktig tillämpning av bestämmelserna i detta beslut. I artikel 12 i beslut nr 5/72 föreskrivs vidare följande:

[Republiken] Turkiet, medlemsstaterna och gemenskapen skall vidta de åtgärder som krävs av respektive part för att verkställa beslutets bestämmelser.

C - De turkiska myndigheternas införlivande av bestämmelserna om utjämningsavgift

1. Perioden innan dekretet antogs i januari 1994

18.

Före den 15 januari 1994 hade den turkiska regeringen inte antagit några allmänna bestämmelser i enlighet med artikel 3.1 i tilläggsprotokollet om uttag av utjämningsavgift för varor som hade framställts med hjälp av beståndsdelar med ursprung i tredje land som inte hade övergått till fri omsättning i Turkiet. Den turkiska regeringen hade däremot antagit ett exportstödprogram och antog i juni 1992 två dekret, varav det ena gällde uttag av en utjämningstull och det andra gällde anstånd med vissa importtullar.

a) Exportstödprogrammet

19.

För att uppmuntra till export av turkiska varor till gemenskapen och tredje länder antog de turkiska myndigheterna ett exportstödprogram (kallat export incentive scheme, nedan kallat exportincitamentsprogrammet). Enligt detta program skulle import av beståndsdelar med ursprung i tredje land undantas från tull under förutsättning att dessa beståndsdelar sattes in i produkter som sedan exporterades till gemenskapen eller tredje länder. De turkiska bolag som ville komma i åtnjutande av undantaget skulle ha ett exportstödcertifikat utfärdat av de turkiska myndigheterna. Namnen på de bolag som omfattades avexportincitamentsprogrammet publicerades årligen i Turkiets officiella tidning. Undantaget från importtullar gällde endast under förutsättning att de varor som innehöll nämnda beståndsdelar exporterades före utgången av en viss frist efter det att beståndsdelarna hade importerats till Turkiet. Vid importen beräknades de tullar som normalt skulle ha betalats, och motsvarande belopp deponerades hos olika banker. Efter tillverkning och export styrkte företaget att export hade skett, varpå det deponerade beloppet återbetalades.

b) Dekreten som antogs av den turkiska regeringen i juni 1992

20.

I en skrivelse av den 28 juli 1992 uppgav Republiken Turkiets ständiga delegation vid Europeiska gemenskaperna till associeringsrådet att den turkiska regeringen hade antagit två dekret den 16 juni 1992.

21.

För det första avsågs dekret 92/3177 av den 16 juni 1992, som publicerades i Turkiets officiella tidning nr 21277 av den 7 juli 1992 och trädde i kraft samma dag. Enligt detta dekret skall de exportörer som har för avsikt att exportera färgtelevisionsapparater med stöd av A.TR.1-varucertifikat förete ett sakkunnigutlåtande från sin handelskammare, i vilket det intygas att värdet av beståndsdelarna med ursprung i tredje land understiger eller är lika med 56 procent av TV-apparaternas totala fob-värde (fritt ombord). Tullmyndigheterna skall ta ut en utjämningsavgift om det framgår av sakkunnigutlåtandet att värdet av beståndsdelarna med ursprung i tredje land överstiger denna procentsats. Den utjämningsavgift som sålunda tas ut tillfaller fonden för stöd och prisstabilisering (Support and Price Stabilization Fund). Den minister som är knuten till undersekretariatet för statskassan och utrikeshandeln (Undersecretariat for Treasury and External Commerce) är avsvarig för att verkställa dekretet.

22.

Den turkiska regeringen antog samma dag dekret 92/3127, som publicerades i Turkiets officiella tidning nr 21277 av den 7 juli 1992 och trädde i kraft samma dag. Enligt detta dekret skall anstånd medges för importtullar på katodstrålerör för färgtelevisionsapparater som importeras till Turkiet, oavsett ursprung (EEG eller tredje land) och destination (insatta i TV-apparater avsedda för den inhemska marknaden eller för export till EEG eller tredje land).

2. Dekretet som antogs av den turkiska regeringen i januari 1994

23.

Den 12 januari 1994 antog den turkiska regeringen dekret 94/5168, som publicerades i Turkiets officiella tidning nr 21832 av den 28 januari 1994. Enligt artikel 1 i dekretet skall en utjämningsavgift tas ut för beståndsdelar med ursprung i tredje land som sätts in i färgtelevisionsapparater som är avsedda att exporteras till gemenskapen. Avgiften motsvarar den tull som enligt Gemensamma tulltaxan skall erläggas för samma slags varor. De belopp som sålunda tas ut tillfaller fonden för främjande av investeringar och tjänster för att inbringa utländsk valuta (Fund for the Promotion of Investments and Foreign Exchange Earning Services). Ovannämnda dekret 92/3127 upphävdes genom artikel 2 i dekret 94/5168. På grundav dekret 94/5168 publicerades ett meddelande i Turkiets officiella tidning nr 21845 av den 10 februari 1994.

24.

Vidare antog den turkiska regeringen den 16 augusti 1994 dekret 94/5782, som publicerades i Turkiets officiella tidning den 26 augusti 1994, enligt vilket skyldigheten att erlägga en utjämningsavgift utsträcks till att omfatta alla varor som innehåller beståndsdelar med ursprung i tredje land som inte har övergått till fri omsättning i Turkiet.

II - Bestämmelser om eftergift och avstående från uppbörd av tullar

A - Materiella bestämmelser om eftergift och avstående från uppbörd i efterhand av tullar

1. Bestämmelser som är tillämpliga på den omtvistade importen

25.

Såsom framgår av det andra övervägandet i de omtvistade besluten avser dessa import till gemenskapen av färgtelevisionsapparater från Turkiet som har genomförts under åren 1991-1993 samt i början av år 1994 (nedan kallad den omtvistade perioden). Nästan all import regleras således av dels rådets förordning (EEG) nr 1430/79 av den 2 juli 1979 om återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar (EGT L 175, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 3069/86 av den 7 oktober 1986 (EGT L 286, s. 1), dels rådets förordning (EEG) nr 1697/79 av den 24 juli 1979 om uppbörd i efterhand av import- eller exporttullar som inte har utkrävts av gäldenären för varor som hänförts till ett tullförfarande som medför skyldighet att betala sådana tullar (EGT L 197, s. 1).

26.

Beträffande den import som har skett efter det att rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1, svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4, nedan kallad tullkodexen) trädde i kraft den 1 januari 1994, erinrar rätten om att de relevanta bestämmelserna i förordningarna nr 1430/79 och 1697/79 har ersatts av nästan identiska bestämmelser i tullkodexen. På grund av denna likhet är domstolens och förstainstansrättens rättspraxis avseende de förstnämnda även tillämplig på de sistnämnda (förstainstansrättens dom av den 16 juli 1998 i mål T-195/97, Kia Motors och Broekman Motorships mot kommissionen, REG 1998, s. II-2907, punkt 33, och domstolens dom av den 11 november 1999 i mål C-48/98, Söhl & Söhlke, REG 1999, s. I-7877, punkt 53). Det saknas således skäl att behandla den import som regleras av tullkodexen särskilt. De relevanta bestämmelserna i denna kommer således endast att återges där det är nödvändigt.

2. Skillnaden mellan eftergift och avstående från uppbörd

27.

Den huvudsakliga skillnaden mellan eftergift och avstående från uppbörd av tullar är att tullmyndigheterna i eftergiftsfallet redan har bokfört tullarna, vilket inte är fallet vid avstående från uppbörd. Med bokföring avses att tullmyndigheterna har fört in ett belopp avseende importtullar eller exporttullar som kommer från entullskuld i räkenskaperna eller något annat likvärdigt medium (artikel 217 i tullkodexen).

3. Förutsättningar för eftergift av tullar

28.

Förutsättningarna för eftergift av tullar reglerades fram till den 1 januari 1994 av artikel 13.1 i förordning nr 1430/79 i dess ändrade lydelse, i vilken följande föreskrivs:

Importtullar får ... efterges i särskilda situationer ... som följer av omständigheter under vilka bedrägeri eller klar försumlighet inte kan tillskrivas personen i fråga.

29.

I artikel 4 punkt 2 c i kommissionens förordning (EEG) nr 3799/86 av den 12 december 1986 om tillämpningsföreskrifter för artiklarna 4a, 6a, 11a och 13 i förordning nr 1430/79 (EGT L 352, s. 19) anges ingivande av handlingar, som sedan visar sig vara förfalskade eller inte giltiga för det ändamålet, i syfte att erhålla förmånsbehandling i tullhänseende av varor som deklarerats för fri omsättning, även om dessa handlingar ingivits i god tro som en situation som inte i sig utgör en särskild situation i den mening som avses i artikel 13 i förordning nr 1430/79.

30.

När tullkodexen trädde i kraft upphävdes förordning nr 1430/79 (artikel 251 i tullkodexen). Artikel 13.1 i denna förordning återgavs med nästan identisk lydelse i artikel 239.1 i tullkodexen, i vilken följande föreskrivs:

Import- eller exporttullar får ... efterges i ... fall ... vilka ... följer av omständigheter vid vilka varken oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet kan tillskrivas den person det gäller.

31.

Förordning nr 3799/86 upphävdes genom artikel 913 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för tullkodexen (EGT L 253, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1).

32.

Artikel 4 punkt 2 c i förordning nr 3799/86 ersattes av artikel 904 i förordning nr 2454/93, i vilken följande föreskrivs:

Importtullar skall inte ... efterges, om de enda grunder som ansökan om ... eftergift baserar sig på, alltefter omständigheterna, är ... c) ingivande av handlingar, som sedan visar sig vara förfalskade eller inte giltiga för det ändamålet, för att erhålla förmånsbehandling i tullhänseende av varor som deklarerats för övergång till fri omsättning, även om dessa handlingar ingivits i god tro.

4. Förutsättningar för avstående från uppbörd av tullar i efterhand

33.

Förutsättningarna för avstående från uppbörd av tullar i efterhand reglerades fram till dess tullkodexen trädde i kraft av artikel 5.2 i förordning nr 1697/79, i vilken följande föreskrivs:

De behöriga myndigheterna kan avstå från att i efterhand uppbära import- eller exporttullar som inte har tagits ut till följd av ett misstag från tullmyndigheternas sida, om den betalningsskyldige inte rimligen kunde ha upptäckt detta, eftersom denne för sin del handlat i god tro och följt bestämmelserna i den gällande lagstiftningen i fråga om tulldeklarationen ...

34.

Då förordning nr 1697/79 upphävdes i samband med att tullkodexen trädde i kraft, återgavs lydelsen av artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 i artikel 220.2 i nämnda kodex i nästan identisk lydelse enligt följande:

Förutom i de fall som avses i artikel 217.1 andra och tredje stycket, skall bokföring i efterhand inte ske i följande fall ... b) Det rätta tullbeloppet har inte bokförts på grund av ett misstag från tullmyndigheternas sida och gäldenären kunde inte rimligen ha upptäckt detta, eftersom denne för sin del handlat i god tro och följt bestämmelserna i den gällande lagstiftningen i fråga om tulldeklarationen.

B - Processregler om eftergift och avstående från uppbörd i efterhand av tullar

1. Processregler som är tillämpliga på den omtvistade importen

35.

Eftersom processuella regler enligt en fast rättspraxis (domstolens domar av den 12 november 1981 i mål 212/80-217/80, Salumi m.fl., REG 1981, s. 2735, punkterna 9-14 samt - specifikt angående eftergift och avstående från uppbörd - av den 6 juli 1993 i mål C-121/91 och C-122/91, CT Control (Rotterdam) och JCT Benelux mot kommissionen, REG 1993, s. I-3873, punkt 22) i allmänhet anses vara tillämpliga i alla mål som pågår vid tidpunkten då de träder i kraft, är det processreglerna i tullkodexen och i förordning nr 2454/93 som är tillämpliga på de anspråk på eftergift som har gjorts efter det att dessa bestämmelser trädde i kraft. Det rör sig närmare bestämt om artiklarna 236-239 i tullkodexen och artiklarna 878-909 i förordning nr 2454/93.

36.

Rätten noterar emellertid att förfarandet vid eftergift och återbetalning av tullar fram till dess tullkodexen trädde i kraft reglerades på ett nästan identiskt sätt genom artiklarna 16 och 17 i förordning nr 1430/79 samt genom kommissionens förordning (EEG) nr 1574/80 av den 20 juni 1980 om fastställande av bestämmelser om tillämpningen av artiklarna 16 och 17 i förordning nr 1430/79 (EGT L 161, 1980, s. 3). De processregler som styrde förfarandet vid avstående från uppbörd fanns i kommissionens förordning (EEG) nr 2380/89 av den 2 augusti 1989 om fastställande av bestämmelser om tillämpningen av artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 (EGT L 225, s. 30).

2. Förfarandet vid eftergift av tullar

37.

Alla fall av eftergift av tull skall föregås av en speciell ansökan av den berörda personen (nedan kallad ansökan om eftergift; artikel 878.1 i förordning nr 2454/93). Denna ansökan skall inges till den behöriga tullmyndigheten (artikel 879.1 i förordning nr 2454/93). För att underlätta behandlingen av ansökan skall denna göras på den blankett som finns i bilaga 111 till tullkodexen. När den behöriga tullmyndigheten innehar alla nödvändiga uppgifter, skall den skriftligen meddela sitt beslut om ansökan om eftergift (artikel 886.1 i förordning nr 2454/93).

38.

Om tullmyndigheten inte kan fatta beslut på grundval av artikel 899 och följande artiklar i förordning nr 2454/93, i vilka ett antal situationer beskrivs där eftergift kan eller inte kan medges, och ansökan är bestyrkt med bevis som kan ge upphov till en särskild situation till följd av omständigheter under vilka inget bedrägeri eller klar försumlighet kan tillskrivas personen i fråga, skall den medlemsstat som denna myndighet tillhör emellertid överlämna ärendet till kommissionen (artikel 905.1 i förordning nr 2454/93). De handlingar som överlämnas till kommissionen skall innehålla alla fakta som behövs för en fullständig utredning av det överlämnade ärendet (artikel 905.2). Kommissionen skall inom 15 dagar efter mottagandet av handlingarna överlämna ett exemplar av dessa till medlemsstaterna (artikel 906.1). Efter samråd med en grupp av experter som består av företrädare från alla medlemsstaterna som sammanträder inom ramen för tullkommittén för att behandla ärendet i fråga, skall kommissionen därefter besluta, om den särskilda situation som har behandlats berättigar till ... eftergift (artikel 907.1). Beslutet skall fattas inom sex månader från den dag då kommissionen tog över det ärende som medlemsstaten har överlämnat (artikel 907.2), och den berörda medlemsstaten skall underrättas om det så snart som möjligt (artikel 908.1). Slutligen skall den beslutande myndigheten besluta, om den skall bevilja eller avslå ansökan som ingivits till den på grundval av kommissionens beslut (artikel 908.2)

39.

Rätten noterar att de processregler som har beskrivits ovan i viss mån har ändrats genom kommissionens förordning (EG) nr 1677/98 av den 29 juli 1998 om ändring av förordning nr 2454/93 (EGT L 212, s. 18), som trädde i kraft den 6 augusti 1998. De nya bestämmelserna tillämpades i mål T-147/99, Miller mot kommissionen.

40.

Genom förordning nr 1677/98 infördes bland annat en ny artikel 906a, i vilken följande föreskrivs: När kommissionen avser att fatta ett beslut som innebär avslag för den part som ansöker om återbetalning eller eftergift, skall kommissionen när som helst under det förfarande som avses i artiklarna 906 och 907 skriftligen underrätta parten om sina invändningar samt om de dokument som den grundar sina invändningar på. Den part som ansökt om återbetalning eller eftergift skall skriftligen framföra sina synpunkter inom en tidsperiod av en månad från det datum invändningarna skickades. Om han inte har gjort detta inom denna tidsfrist skall han anses ha avstått från möjligheten att uttrycka sin ståndpunkt. Den frist på sex månader som föreskrivs i artikel 907 i förordning nr 2454/93 ersattes med en frist på nio månader.

3. Förfarandet vid avstående från uppbörd av tullar i efterhand

41.

I motsats till vad som gäller i fall avseende eftergift, behöver avstående från uppbörd av tullar inte föregås av en ansökan av den berörda personen. Det är ett beslut som tullmyndigheterna själva kan fatta om förutsättningarna är uppfyllda för något av de fall som anges i den uttömmande uppräkningen i artikel 869 i förordning nr 2454/93.

42.

I fall där de behöriga myndigheterna antingen anser att de villkor som fastställs i artikel 220.2 b i [tull]kodexen är uppfyllda eller tvekar om den riktiga omfattningen av den bestämmelsens villkor för ett särskilt fall, skall dessa myndigheter [emellertid] hänföra ärendet till kommissionen, varvid de akter som sålunda överlämnas skall innehålla alla uppgifter som behövs för en fullständig utredning (artikel 871 första stycket i förordning nr 2454/93). Kommissionen skall inom 15 dagar efter mottagandet av handlingarna överlämna en kopia av dessa till medlemsstaterna (artikel 872 första stycket). Efter samråd med en grupp av experter som består av företrädare från alla medlemsstaterna och som sammanträder inom tullkommitténs ramar för att bedöma ärendet i fråga, skall kommissionen därefter besluta om omständigheterna i fråga är eller inte är sådana att tullbeloppet i fråga inte behöver registreras i bokföringen (artikel 873 första stycket).

43.

Detta beslut skall fattas inom sex månader från den dag då det ärende som överlämnats av medlemsstaten tas över av kommissionen (artikel 873 andra stycket), och den berörda medlemsstaten skall underrättas om det så snart som möjligt (artikel 874 första stycket).

44.

Rätten noterar att de regler för förfarandet vid avstående från uppbörd som har beskrivits ovan i likhet med de processregler som tillämpas vid eftergift av tullar har ändrats då förordning nr 1677/98 trädde i kraft. De nya bestämmelserna tillämpades i mål T-147/99, Miller mot kommissionen.

45.

Genom förordning nr 1677/98 infördes sålunda bland annat en ny artikel 872a, i vilken följande föreskrivs: När kommissionen avser att fatta ett beslut som innebär avslag för den part som berörs av fallet i fråga, skall den när som helst under det förfarande som avses i artiklarna 872 och 873 [i förordning nr 2454/93] skriftligen underrätta parten om sina invändningar samt om de dokument som den grundar sina invändningar på. Den part som berörs av det fall som lagts fram för kommissionen skall skriftligen framföra sina synpunkter inom en tidsperiod av en månad från det datum invändningarna skickades. Om han inte har gjort detta inom denna tidsfrist skall han anses ha avstått från möjligheten att uttrycka sin ståndpunkt. Den frist på sex månader som föreskrivs i artikel 873 i förordning nr 2454/93 ersattes med en frist på nio månader.

Bakgrund till tvisten

I - Omständigheter som är relevanta i samtliga mål

46.

Förevarande mål rör import till gemenskapen av färgtelevisionsapparater som monterades i Turkiet under den omtvistade perioden. Dessa TV-apparater hade tillverkats av olika turkiska bolag, bland annat Vestel, Meta, Profilo, Bekoteknik och Cihan. Vid tillverkningen använde dessa delvis beståndsdelar med turkiskt ursprung, men även beståndsdelar med ursprung i gemenskapen samt beståndsdelar med ursprung i tredje land (i regel från Korea, Japan, Hongkong och Singapore).

47.

Under den omtvistade perioden importerades färgtelevisionsapparater som var tillverkade i Turkiet till gemenskapen med stöd av A.TR.1-varucertifikat varför de befriades från tullar enligt associeringsavtalet och tilläggsprotokollet.

48.

Till följd av ett antal klagomål och meddelanden om oegentligheter genomförde kommissionen under perioden den 18 oktober - den 9 november 1993 ett kontrolluppdrag i Turkiet, där två representanter från kommissionen och fem representanter från de belgiska, franska, nederländska, tyska och brittiska tullmyndigheterna deltog. Till följd av kontrolluppdraget upprättades en rapport (nedan kallad uppdragsrapporten). Vid kontrollerna konstaterades att de turkiska myndigheterna attesterade A.TR.1-varucertifikat utan att någon utjämningstull togs ut.

49.

Kommissionens slutsats som redovisades i uppdragsrapporten var att de certifikat som hade företetts var ogiltiga, eftersom de i själva verket avsåg färgtelevisionsapparater som hade tillverkats i Turkiet och innehöll beståndsdelar med ursprung i tredje land som varken hade övergått till fri omsättning eller belagts med någon utjämningsavgift, och att dessa TV-apparater därför inte kunde ha omfattats av bestämmelserna om den fria rörligheten då de importerades till gemenskapen.

50.

Genom skrivelser av den 2 mars respektive den 21 april 1994 anmodade kommissionen därför de berörda medlemsstaterna att - med beaktande av tillämpliga preskriptionsfrister - kräva att de bolag som hade importerat TV-apparater från Turkiet under den omtvistade perioden skulle betala tull med de belopp som anges i Gemensamma tulltaxan (det vill säga 14 procent av det totala värdet av TV-apparaterna vid den tidpunkt då de importerades till gemenskapen). Kommissionen tillät emellertid de medlemsstater som så önskade att skjuta upp eller avvakta med uppbörden av tullarna fram till dess kommissionen hade gjort en slutgiltig bedömning av resultaten av kontrolluppdraget.

51.

Genom en skrivelse av den 25 november 1994 bekräftade kommissionen slutligen för medlemsstaterna att det fanns skäl att - med beaktande av preskriptionsfristen på tre år - utan dröjsmål uppbära tullar avseende de färgtelevisionsapparater som hade importerats med stöd av A.TR.1-varucertifikat utfärdade före den 15 januari 1994.

II - Omständigheter som är specifika för de enskilda målen

A - Omständigheter som är specifika för de tyska målen (T-186/97, T-187/97, T-190/97-T-192/97, T-210/97, T-211/97 och T-293/97)

1. De tyska myndigheternas beslut om uppbörd

52.

Bolagen Kaufring AG (nedan kallat Kaufring; T-186/97), Crown Europe GmbH (nedan kallat Crown; T-187/97), Profex Electronic Verwaltungsgesellschaft mbH (nedan kallat Profex; T-190/97), Horten AG (nedan kallat Horten; T-191/97), Dr. Seufert GmbH (nedan kallat Dr. Seufert; T-192/97), Grundig AG (nedan kallat Grundig; T-210/97), Hertie Waren- und Kaufhaus GmbH (nedan kallat Hertie; T-211/97) och Elta GmbH (nedan kallat Elta; T-293/97) (nedan kallade de tyska sökandena) importerade under den omtvistade perioden flera partier färgtelevisionsapparater från Turkiet. Bolagen åtnjöt förmånsbehandling vid importen av samtliga partier med stöd av A.TR.1-varucertifikat. Samtliga A.TR.1-varucertifikat har attesterats av de turkiska tullmyndigheterna.

53.

I enlighet med kommissionens anmodan (se ovan punkterna 50 och 51) sände de tyska tullmyndigheterna besked om ändrad tull (Steueränderungsbescheide) till de tyska sökandena. Sålunda begärde myndigheterna betalning av tullar med ett belopp av sammanlagt 545 727,35 tyska mark (DEM) av Kaufring, 238 352,97 DEM av Crown, 2 269 866,84 DEM av Profex, 123 809,12 DEM av Horten, 126 828,26 DEM av Dr. Seufert, 6 596 210,31 DEM av Grundig, 593 110,16 DEM av Hertie och 113 875,49 DEM av Elta.

2. De tyska sökandenas framställningar till de tyska myndigheterna om eftergift och/eller om avstående från uppbörd

54.

De tyska sökandena invände mot dessa beslut. De yrkade hos tullmyndigheterna i fråga att de skulle beviljas eftergift av tullarna. Dr. Seufert, Crown och Grundig yrkade även att uppbörd av tullarna inte skulle ske.

3. De tyska myndigheternas framställningar till kommissionen om eftergift

55.

Efter att ha granskat de tyska sökandenas framställningar fann Bundesministerium der Finanzen (tyska finansministeriet), som tullmyndigheterna i fråga hade överlämnat ärendena till, att de förutsättningar för eftergift av tullar som anges i artikel 13.1 i förordning nr 1430/79 samt i artikel 239 i tullkodexen var uppfyllda i förevarande fall.

56.

Bundesministerium der Finanzen överlämnade därför ärendena till kommissionen i enlighet med artikel 905 i förordning nr 2454/93 och underrättade kommissionen om sin uppfattning att förutsättningarna för eftergift av tullarna var uppfyllda.

57.

Före överlämnandet anmodade Bundesministerium der Finanzen var och en av de tyska sökandena att dels kommentera utkastet till den framställan som skulle sändas till kommissionen, dels skriftligen bekräfta att ministeriet i sin framställantog hänsyn till alla omständigheter i fallet och alla sökandenas argument samt att akten var fullständig.

58.

Kaufring, Horten, Hertie, Profex och Elta gick med på att inkomma med en sådan skriftlig bekräftelse. Grundig, Dr. Seufert och Crown uppgav däremot till Bundesministerium der Finanzen att de vägrade att göra detta. De uppgav vidare att de önskade att deras framställningar om eftergift med bilagor skulle bifogas till de akter som överlämnades av Bundesministerium der Finanzen, vilket ministeriet gick med på. Beträffande dessa parter gick Bundesministerium der Finanzen även med på att skjuta in följande text i sina överlämnandeskrivelser till kommissionen:

Den berörda personen har begärt att kommissionen vid beslutsfattandet skall utgå från den detaljerade framställan om eftergift som inklusive bilagor bifogas till denna framställan. Den berörda personen har vidare begärt att få yttra sig direkt till kommissionen innan beslut fattas, så att dess rätt till försvar gentemot kommissionen iakttas. Den berörda personen anser att kommissionen bör informera personen om vilka huvudsakliga fakta och handlingar kommissionen avser grunda sitt beslut om eftergift av tullar på.

59.

Innan kommissionen fattade slutgiltigt beslut avseende respektive ovannämnda framställan om eftergift, samrådde den med den grupp av experter som avses i artikel 907.1 i förordning nr 2454/93. Gruppen behandlade ärendena vid sitt sammanträde den 10 januari 1997. Samtliga vid sammanträdet närvarande företrädare för medlemsstaterna utom företrädarna för Republiken Österrike och Republiken Portugal uttalade sig för eftergift.

60.

Genom besluten REM 14/96, REM 15/96, REM 16/96, REM 17/96, REM 18/96, REM 19/96 och REM 20/96 av den 19 februari 1997 avseende Horten, Kaufring, Elta, Grundig, Hertie, Crown respektive Profex samt REM 21/96 av den 25 mars 1997 avseende Dr. Seufert, slog kommissionen därefter fast att det inte var berättigat att bevilja ansökningarna om eftergift. Respektive beslut delgavs de tyska sökandena av de nationella myndigheterna.

B - Omständigheter som är specifika för de franska målen (T-216/97-T-218/97)

1. De franska myndigheternas beslut om uppbörd

61.

Bolagen Lema SA (nedan kallat Lema; T-216/97) och Masco SA (nedan kallat Masco; T-217/97 och T-218/97) (nedan kallade de franska sökandena) har regelbundet importerat partier med färgtelevisionsapparater från Turkiet. Bolagen åtnjöt förmånsbehandling vid importen av samtliga partier med stöd av A.TR.1-varucertifikat. Samtliga A.TR.1-varucertifikat attesterades vid exporttillfället av de turkiska tullmyndigheterna och sedan vid tillfället för importen till Frankrike av de franska tullmyndigheterna.

62.

I enlighet med kommissionens anmodan (se ovan punkterna 50 och 51) slog de franska tullmyndigheterna, i förevarande fall Direction nationale du renseignement et des enquêtes douanières (nedan kallad DNRED) fast att Lema och Masco hade gjort sig skyldiga till en överträdelse genom att importera TV-apparater med stöd av A.TR.1-varucertifikat. Myndigheterna begärde därför betalning av tullar med ett belopp av sammanlagt 12 201 564 franska franc (FRF) av Lema och 32 966 173 FRF (mål T-217/97) respektive 4 192 502 FRF (mål T-218/97) av Masco.

2. De franska myndigheternas granskning av de franska sökandenas framställningar om eftergift och om avstående från uppbörd

63.

Lema och Masco invände mot kraven på tullar i efterhand. De yrkade att DNRED antingen skulle avstå från uppbörd av tullarna i fråga eller bevilja eftergift av tullarna. Som grund för respektive framställan angavs dels, beträffande avstående från uppbörd, artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 och artikel 220.2 b i tullkodexen, dels, avseende eftergift, artikel 13.1 i förordning nr 1430/79 och artikel 239 i tullkodexen.

3. De franska myndigheternas framställningar till kommissionen om avstående från uppbörd och om eftergift

64.

Efter att ha granskat de franska sökandenas olika framställningar fann Ministère de l'Économie et des Finances (franska finansministeriet; nedan kallat ministeriet) att förutsättningarna i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 var uppfyllda i förevarande fall. Ministeriet tillsände de franska sökandena var sitt utkast till den framställan om utredning i detta hänseende som skulle sändas till kommissionen. I sina svarsskrivelser uppgav Lema och Masco att de önskade att en kopia av deras framställningar till DNRED i sin helhet skulle läggas till akten. De erinrade vidare om att de även hade gjort en framställan om eftergift enligt artikel 13.1 i förordning nr 1430/79 och uppgav att de vidhöll detta yrkande i andra hand.

65.

Ministeriet överlämnade därefter akterna, inklusive de handlingar som de franska sökandena hade tillsänt DNRED, till kommissionen.

66.

Ministeriet framhöll att förutsättningarna för avstående från uppbörd av tullarna var uppfyllda i förevarande fall.

67.

Vidare bad ministeriet kommissionen att utreda andrahandsyrkandena om eftergift av tullarna.

68.

Innan kommissionen fattade slutgiltigt beslut samrådde den med den grupp av experter som avses i artiklarna 837 och 907 i förordning nr 2454/93. Gruppen behandlade ärendena vid sitt sammanträde den 10 januari 1997. Samtliga vid sammanträdet närvarande företrädare för medlemsstaterna utom företrädarna för Republiken Österrike och Republiken Portugal uttalade sig för avstående från uppbörd och för eftergift.

69.

Genom besluten REC 7/96 och REC 9/96 avseende Masco samt REC 8/96 avseende Lema, av den 24 april 1997, slog kommissionen därefter fast att uppbörd av importtullarna skulle ske samt att det inte var berättigat med eftergift av dessa tullar.

70.

Kommissionens generalsekretariat sände besluten till Republiken Frankrikes ständiga representation vid Europeiska unionen. Därefter delgavs de franska sökandena dem av de nationella myndigheterna.

C - Omständigheter som är specifika för de nederländska målen (T-279/97 och T-280/97)

1. De nederländska myndigheternas beslut om uppbörd

71.

Bolagen DFDS Transport BV (nedan kallat DFDS; T-279/97) och Wilson Holland BV (nedan kallat Wilson; T-280/97) (nedan kallade de nederländska sökandena) har importerat flera partier färgtelevisionsapparater från Turkiet. Bolagen åtnjöt förmånsbehandling vid importen av samtliga partier med stöd av A.TR.1-varucertifikat. Samtliga A.TR.1-varucertifikat attesterades i Turkiet av tullmyndigheten i Istanbul och därefter i Nederländerna av tullmyndigheten i Rotterdam.

72.

I enlighet med kommissionens anmodan (se ovan punkterna 50 och 51) sände de nederländska tullmyndigheterna besked om uppbörd (uitnodiging tot betaling) till DFDS och Wilson. Sålunda begärde myndigheterna betalning av tull med ett belopp av sammanlagt 212 657 nederländska gulden (NLG) från DFDS och 30 712,50 NLG från Wilson.

2. De nederländska sökandenas framställningar till de nederländska myndigheterna om eftergift

73.

De nederländska sökandena invände mot dessa beslut om uppbörd. De yrkade hos tullmyndigheterna i fråga att de skulle beviljas eftergift av tullarna.

3. De nederländska myndigheternas framställningar till kommissionen om eftergift

74.

Efter att ha granskat de nederländska sökandenas framställan fann Belastingdienst (nederländska skatteförvaltningen), som tullmyndigheterna i fråga hade överlämnat ärendena till, att de förutsättningar för eftergift av tullar som anges i artikel 13.1 i förordning nr 1430/79 samt i artikel 239 i tullkodexen var uppfyllda i förevarande fall.

75.

Belastingdienst överlämnade därför ärendena till kommissionen i enlighet med artikel 905 i förordning nr 2454/93 och underrättade kommissionen om sin uppfattning att förutsättningarna för eftergift av tullarna var uppfyllda.

76.

Före överlämnandet hade de nederländska sökandena på begäran av de nationella myndigheterna uppgivit till dessa att de hade tagit del av handlingarna i den akt som berörde dem och att akten var fullständig.

77.

Innan kommissionen fattade slutgiltigt beslut samrådde den med den grupp av experter som avses i artikel 907.1 i förordning nr 2454/93. Gruppen behandlade ärendena vid sitt sammanträde den 7 mars 1997. Samtliga vid sammanträdet närvarande företrädare för medlemsstaterna utom företrädarna för Republiken Österrike och Republiken Portugal uttalade sig för eftergift.

78.

Genom besluten REM 26/96 och REM 27/96 av den 5 juni 1997 avseende DFDS respektive Wilson slog kommissionen därefter fast att det inte var berättigat att bevilja ansökningarna om eftergift. De nationella myndigheterna underrättades om besluten och delgav de nederländska sökandena dem.

D - Omständigheter som är specifika för det belgiska målet (T-147/99)

1. De belgiska myndigheternas beslut om uppbörd

79.

Bolaget Miller NV (nedan kallat Miller; T-147/99) importerade under den omtvistade perioden flera partier färgtelevisionsapparater från Turkiet. Bolagen åtnjöt förmånsbehandling vid importen av samtliga partier med stöd av A.TR.1-varucertifikat. Samtliga A.TR.1-varucertifikat har attesterats i Turkiet av tullmyndigheten i Istanbul och därefter i Belgien av tullmyndigheten i Antwerpen.

80.

I enlighet med kommissionens anmodan (se ovan punkterna 50 och 51) sände de belgiska tullmyndigheterna ett besked om uppbörd (uitnodiging tot betaling) till Miller. Sålunda begärde myndigheterna betalning av tull av bolaget med ett belopp av sammanlagt 11 381 735 belgiska franc (BEF).

2. Millers framställan till de belgiska myndigheterna om avstående från uppbörd

81.

Miller invände mot beskedet om uppbörd. Bolaget yrkade att tullmyndigheten i fråga skulle avstå från uppbörd av tullarna. Som grund för framställan angavs artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 och artikel 220.2 b i tullkodexen.

3. De belgiska myndigheternas framställningar till kommissionen om avstående från uppbörd och om eftergift

82.

Efter att ha granskat sökandens framställan fann avdelningen för tull och accis vid finansministeriet, som tullmyndigheten i fråga hade överlämnat ärendet till, att de förutsättningar för att avstå från uppbörd som anges i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 samt i artikel 220.2 b i tullkodexen var uppfyllda i förevarande fall. I andra hand hävdade finansministeriet att även de förutsättningar för eftergift som anges i artikel 13.1 i förordning nr 1430/79 samt i artikel 239 i tullkodexen var uppfyllda.

83.

Finansministeriet överlämnade därför ärendet till kommissionen i enlighet med artiklarna 871 och 905 i förordning nr 2454/93 och underrättade kommissionen om sin uppfattning att förutsättningarna för avstående från uppbörd och för eftergift var uppfyllda.

84.

De belgiska myndigheterna anmodade Miller att före överlämnandet inkomma med sina eventuella synpunkter på utkastet till den framställan om avstående från uppbörd och om eftergift som skulle sändas till kommissionen, samt att bekräfta att akten var fullständig. Miller svarade i en skrivelse av den 24 april 1998 att akten var fullständig. Till denna skrivelse fogades en skrivelse av bolagets advokat med beskrivningar av de olika handlingar som finansministeriet hade bifogat då det tillsände bolaget utkastet till skrivelse till kommissionen, en sammanfattning av bolagets huvudsakliga argument samt en erinran om att bolaget önskade få tillgång till institutionens akt.

85.

Kommissionen vidtog en utredning av ärendet i enlighet med artiklarna 871 samt 905 och följande i förordning nr 2454/93.

86.

Genom en skrivelse av den 24 november 1998 tillsände kommissionen Miller en sammanfattning av ärendet i enlighet med artiklarna 872a och 906a i förordning nr 2454/93. Kommissionen upplyste även bolaget om att den hade för avsikt att anmoda de belgiska tullmyndigheterna att uppbära tullarna i fråga i efterhand samt att vägra eftergift av tullarna. Kommissionen uttryckte i detta avseende genom skrivelsen att den var tveksam till att förutsättningarna i artikel 5.2 i förordning 1697/79 var uppfyllda. Kommissionen fann vidare att omständigheterna i fallet inte gjorde detta till en särskild ... situation ... som följer av särskilda omständigheter i den mening som avses i artikel 13.1 i förordning nr 1430/79. Kommissionen gav emellertid Miller tillfälle att framföra sina eventuella synpunkter till kommissionen inom en tidsperiod av en månad från det datum då bolaget mottog skrivelsen.

87.

Som svar på denna skrivelse begärde sökanden i en skrivelse till kommissionen av den 2 december 1998 att få tillgång till alla handlingar i kommissionens akt för att kunna formulera sitt eget yttrande med fullständig kännedom om ärendet. Sökanden hänvisade därvid till förstainstansrättens rättspraxis (dom av den 19 februari 1998 i mål T-42/96, Eyckeler & Malt mot kommissionen, REG 1998, s. II-401, punkterna 78-88).

88.

Genom en skrivelse av den 22 december 1998 avslog kommissionen Millers begäran med motiveringen att bolaget redan hade fått ta del av handlingarna i akten, som endast innehöll de uppgifter som de belgiska myndigheterna hade lämnat. Kommissionen medgav att så inte var fallet med uppdragsrapporten, men gjorde bedömningen att det inte fanns skäl att låta Miller ta del av denna, eftersom denna rapport endast bekräftade att sakomständigheterna i målet var riktiga och att de omtvistade certifikaten därför var ogiltiga.

89.

Genom en skrivelse av den 7 januari 1999 invände sökanden mot kommissionens vägran och uppgav att bolaget, för det fall kommissionen genom sitt slutgiltiga beslut skulle avslå ansökan, förbehöll sig rätten att väcka talan vid förstainstansrätten om ogiltigförklaring av beslutet på grund av åsidosättande av rätten till försvar. Därefter begärde sökanden på nytt att få tillgång till de handlingar som kommissionen skulle kunna komma att grunda sitt slutgiltiga beslut på samt till alla övriga handlingar - inklusive administrativa sådana - som rörde ärendet.

90.

Vidare svarade Miller genom en skrivelse av den 22 januari 1999 på kommissionens skrivelse av den 24 november 1998. Bolaget uppgav på vilka grunder det bedömde att förutsättningarna för att tillämpa artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 faktiskt var uppfyllda. Dessutom uppgav bolaget att det var av uppfattningen att förevarande fall var ett särskilt fall som följde av särskilda omständigheter samt att bolaget varken kunde anklagas för försumlighet eller bedrägeri i den mening som avses i artikel 13.1 i förordning nr 1430/79.

91.

Sedan kommissionen hade tagit del av Millers yttrande och innan den fattade slutgiltigt beslut samrådde den med den grupp experter som avses i artiklarna 837 och 907.1 i förordning nr 2454/93. Gruppen behandlade ärendet vid sitt sammanträde den 25 februari 1999. Samtliga vid sammanträdet närvarande företrädare för medlemsstaterna utom företrädarna för Republiken Österrike och Republiken Portugal uttalade sig för avstående från uppbörd och för eftergift.

92.

Genom beslut REC 3/98 av den 26 mars 1999 slog kommissionen därefter fast att uppbörd av importtullarna skulle ske samt att det inte var berättigat med eftergift av dessa tullar. Beslutet delgavs Miller av de belgiska myndigheterna genom en skrivelse av den 21 april 1999.

III - Motiveringen av de omtvistade besluten

93.

De omtvistade besluten har nästan identisk motivering. Det finns ingen skillnad i sak mellan de beslut som endast rör framställningarna om eftergift enligt artikel 13.1 i förordning nr 1430/79 och de beslut som rör de framställningar om eftergift som har gjorts tillsammans med en framställan om avstående från uppbörd med stöd av artikel 5.2 i förordning nr 1697/79.

94.

Efter att ha erinrat om att det framgår av fast rättspraxis att en aktörs berättigade förväntningar endast är skyddsvärda om de behöriga myndigheterna själva har gett upphov till förväntningarna, konstaterade kommissionen sålunda i de omtvistade besluten att de turkiska exportörerna i fält 13 i A.TR.1-varucertifikaten hade uppgivit att de varor som angavs där uppfyllde förutsättningarna för att få importeras med stöd av certifikatet. Så var emellertid inte fallet, eftersom de TV-apparater som hade tillverkats i Turkiet innehöll beståndsdelar med ursprung i tredje land som varken hade övergått till fri omsättning eller belagts med någon utjämningsavgift i enlighet artikel 3.1 i tilläggsprotokollet, vilket hade kunnat konstateras vid kontrolluppdraget i Turkiet.

95.

Kommissionen fann därför att de behöriga turkiska myndigheterna hade vilseletts av exportörernas felaktiga deklarationer. Myndigheterna kunde därför inte tillskrivas något aktivt misstag. Mot bakgrund av denna omständighet räckte inte det faktum att de turkiska myndigheterna hade utfärdat de omtvistade certifikaten med stöd av exportörernas deklarationer för att skapa en berättigad förväntning hos importörerna på att certifikaten var giltiga.

96.

Dessutom uppgav kommissionen att bestämmelserna i fråga var kända och relativt enkla avseende förutsättningarna för att utfärda A.TR.1-varucertifikat och att importörerna därför måste ha känt till bestämmelserna. Kommissionen uppgav vidare att en aktsam aktör borde ha tvivlat på att A.TR.1.-varucertifikaten var giltiga.

97.

Med beaktande av det anförda fann kommissionen att förutsättningarna för eftergift och/eller avstående från uppbörd av tullarna inte var uppfyllda.

98.

Beträffande förutsättningarna för eftergift uppgav kommissionen närmare att varken omständigheterna i förevarande fall eller den påstådda felaktiga tillämpningen av tilläggsprotokollet för övrigt kunde göra fallen till särskilda situationer i den mening som avses i artikel 13.1 i förordning nr 1430/79, eftersom varorna på ett enkelt sätt kunde ha kommit att omfattas av bestämmelserna om fri omsättning genom att beståndsdelarna med ursprung i tredje land övergick till fri omsättning i Turkiet.

Förfarandet

99.

Sökandena har genom olika ansökningar, som inkom till förstainstansrättens kansli mellan den 20 juni 1997 och den 18 juni 1999 väckt talan om ogiltigförklaring i förevarande mål.

100.

Genom beslut av den 25 maj 1998 tilläts Förbundsrepubliken Tyskland intervenera till stöd för sökandenas yrkanden i mål T-186/97, T-187/97, T-190/97-T-192/97 och T-210/97.

101.

Genom beslut av den 25 maj 1998 tilläts Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland intervenera till stöd för sökandenas yrkanden i mål T-186/97, T-187/97, T-190/97-T-192/97, T-210/97, T-211/97, T-216/97-T-218/97, T-279/97, T-280/97 och T-293/97.

102.

Genom beslut av den 25 maj 1998 tilläts Republiken Frankrike intervenera till stöd för sökandenas yrkanden i mål T-186/97, T-187/97, T-190/97-T-192/97, T-210/97, T-211/97 och T-216/97-T-218/97.

103.

Grundig, Dr. Seufert, Crown, Hertie, Horten och Kaufring begärde genom olika skrivelser, som inkom till förstainstansrättens kansli under maj, juni och juli 1998 att förstainstansrätten skulle besluta att kommissionen skulle lämna ut ett antalhandlingar som rör saken i målet. Kommissionen och intervenienterna gavs tillfälle att yttra sig över denna begäran.

104.

Genom en processledningsåtgärd den 29 oktober 1999 anmodade förstainstansrätten kommissionen att inkomma med ett antal handlingar angående tillämpningen av associeringsavtalets och tilläggsprotokollets bestämmelser på import av färgtelevisionsapparater från Turkiet. Som svar på denna begäran inkom kommissionen den 29 november 1999 med en akt som bestod av 24 pärmar som innehöll cirka 7 000 sidor. Kommissionen kompletterade akten genom att den 22 december 1999 sända in ytterligare ett antal handlingar och den 13 januari 2000 sända in en inofficiell engelsk översättning av de turkiska import- och exportdeklarationer som fanns i akten.

105.

Efter anmodan av förstainstansrätten deltog samtliga sökande (med undantag av Elta) samt kommissionen och Republiken Frankrike den 6 december 1999 i ett informellt sammanträde för att organisera genomgången av den akt som lämnades in den 29 november 1999 samt förhandlingen.

106.

Efter att parterna hade fått yttra sig förenade förstainstansrättens ordförande (tredje avdelningen) därefter genom beslut av den 10 januari 2000 målen vad gäller det muntliga förfarandet och den slutgiltiga domen.

107.

Sökandenas och Republiken Frankrikes genomgång vid förstainstansrättens kansli av den akt som lämnades in den 29 november 1999 påbörjades den 17 januari 2000 och avslutades den 28 februari 2000. Till följd av genomgången inkom dessa parter med yttranden under januari, februari och mars 2000. Kommissionen besvarade dessa yttranden genom en skrivelse av den 24 mars 2000.

108.

På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (tredje avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet. Såsom processledande åtgärd anmodade rätten parterna att besvara vissa frågor, antingen skriftligen eller muntligen vid förhandlingen. Parterna har efterkommit dessa anmodanden.

109.

Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid en offentlig förhandling den 10 juli 2000.

Parternas yrkanden

110.

Kaufring (T-186/97) har yrkat att förstainstansrätten skall

- ogiltigförklara beslut REM 15/96,