FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MELCHIOR WATHELET
föredraget den 7 augusti 2018(1)
Mål C‑310/18 (PPU)
Spetsializirana prokuratura
mot
Emil Milev
(begäran om förhandsavgörande från Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien))
”Begäran om förhandsavgörande – Förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande – Direktiv (EU) 2016/343 – Artiklarna 3, 4 och 10 – Oskuldspresumtion – Offentliga uttalanden om skuld – Artiklarna 6, 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Rätt till frihet – Rätt till ett effektivt rättsmedel och till prövning vid en opartisk domstol – Oskuldspresumtion och rätt till försvar – Förfarande för kontroll av lagligheten av häktning”
I. Inledning
1. Denna begäran om förhandsavgörande, som inkom till domstolens kansli den 11 maj 2018 från Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien), avser tolkningen av artiklarna 3, 4.1 och 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden(2) samt av artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2. Begäran har framställts i ett förfarande som anhängiggjorts av Emil Milev. Denne hade åtalats för väpnat rån i en butik, och han avser med sin talan att få den mot honom vidtagna tvångsåtgärden häktning upphävd.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Internationell rätt
1. Konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
3. Artikel 5 i konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), har rubriken ”Rätt till frihet och säkerhet” och föreskriver:
”1. Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver:
…
c) när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha begått ett brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att hindra honom från att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta,
…
3. Var och en som är arresterad eller på annat sätt berövad friheten i enlighet med vad som sagts under punkt 1 c skall utan dröjsmål ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. För frigivning får krävas att garantier ställs för att den som friges inställer sig till rättegången.
4. Var och en som är arresterad eller på annat sätt berövad friheten skall ha rätt att begära att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige honom, om frihetsberövandet inte är lagligt.
…”
4. Artikel 6 i Europakonventionen, med rubriken ”Rätt till en rättvis rättegång”, lyder:
”1. Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. …
2. Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.
…”
B. Unionsrätt
1. Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF)
5. I artikel 82.2 FEUF föreskrivs:
”Om det är nödvändigt för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden samt polissamarbete och rättsligt samarbete i sådana straffrättsliga frågor som har en gränsöverskridande dimension, får Europaparlamentet och [Europeiska unionens råd] genom direktiv i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet fastställa minimiregler. I dessa minimiregler ska skillnaderna mellan medlemsstaternas rättsliga traditioner och rättssystem beaktas.
De ska omfatta:
…
b) personers rättigheter vid det straffrättsliga förfarandet,
…”
2. Stadgan
6. Artikel 6 i stadgan föreskriver att ”[v]ar och en har rätt till frihet och personlig säkerhet”.
7. I artikel 47 i stadgan, som har rubriken ”Rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol”, föreskrivs följande:
”Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel.
Var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. Var och en ska ha möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas.
…”
8. Artikel 48 i stadgan, med rubriken ”Presumtion för oskuld och rätten till försvar”, lyder enligt följande:
”1. Var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse ska betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen fastställts.
2. Var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse ska garanteras respekt för rätten till försvar.”
9. Artikel 51 i stadgan, rubricerad ”Tillämpningsområde”, föreskriver i punkt 1 följande:
”Bestämmelserna i denna stadga riktar sig, med beaktande av subsidiaritetsprincipen, till unionens institutioner, organ och byråer samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Institutionerna, organen, byråerna och medlemsstaterna ska därför respektera rättigheterna, iaktta principerna och främja tillämpningen av dem i enlighet med sina respektive befogenheter och under iakttagande av gränserna för unionens befogenheter enligt fördragen.”
10. Artikel 52 i stadgan, som har rubriken ”Rättigheternas och principernas räckvidd och tolkning”, anger i punkt 3 följande:
”I den mån som denna stadga omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av [Europakonventionen] ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Denna bestämmelse hindrar inte unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd.”
3. Direktiv 2016/343
11. Skäl 16 i direktiv 2016/343 anger följande:
”Oskuldspresumtionen skulle överträdas om offentliga uttalanden av myndigheter, eller rättsliga avgöranden utöver dem som avser frågan om skuld, framställde en misstänkt eller tilltalad som skyldig, så länge den personen inte har bevisats vara skyldig enligt lag. Sådana uttalanden och rättsliga avgöranden bör inte ge uttryck för att den personen är skyldig. Detta bör inte påverka sådana åtgärder från åklagaren som syftar till att styrka den misstänktes eller tilltalades skuld, såsom åtalet, och inte heller rättsliga avgöranden som får till följd att en uppskjuten påföljd får verkan, förutsatt att rätten till försvar respekteras. Detta bör inte heller påverka preliminära beslut av processuell karaktär som fattas av rättsliga eller andra behöriga myndigheter och grundas på misstanke eller bevisning som talar till den misstänktes eller tilltalades nackdel, såsom beslut om häktning, förutsatt att sådana beslut inte hänvisar till den misstänkte eller tilltalade som skyldig. Innan den behöriga myndigheten meddelar ett preliminärt avgörande av processuell karaktär kan den först behöva säkerställa att det föreligger tillräcklig bevisning som talar till den misstänktes eller tilltalades nackdel för att motivera det aktuella beslutet, och beslutet skulle kunna innehålla en hänvisning till denna bevisning.”
12. I skäl 48 i direktiv 2016/343 anges följande:
”Eftersom detta direktiv fastställer minimiregler bör medlemsstaterna kunna utvidga de rättigheter som fastställs i detta direktiv för att föreskriva en högre skyddsnivå. Den skyddsnivå som medlemsstaterna tillhandahåller bör aldrig understiga de normer som anges i stadgan och [Europakonventionen], såsom dessa tolkas av domstolen och Europadomstolen.”
13. Artikel 2 i direktiv 2016/343, som är rubricerad ”Tillämpningsområde”, föreskriver följande:
”Detta direktiv ska tillämpas på fysiska personer som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden. Det är tillämpligt i alla stadier av det straffrättsliga förfarandet, från det tillfälle då en person blir misstänkt eller tilltalad för att ha begått ett brott eller ett påstått brott fram till dess att det slutliga avgörandet av om personen har begått det aktuella brottet har vunnit laga kraft.”
14. Artikel 3 i direktiv 2016/343, med rubriken ”Oskuldspresumtion”, lyder enligt följande:
”Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade betraktas som oskyldiga till dess att deras skuld har fastställts enligt lag.”
15. Artikel 4 i direktiv 2016/343, som är rubricerad ”Offentliga uttalanden om skuld”, föreskriver följande:
”1. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att det i offentliga uttalanden från myndigheter och i rättsliga avgöranden, utöver dem som avser frågan om skuld, inte hänvisas till en misstänkt eller tilltalad som om den personen vore skyldig så länge denne inte har bevisats vara skyldig enligt lag. Detta ska inte påverka de åtgärder av åklagaren som syftar till att bevisa att den misstänkte eller tilltalade är skyldig, och inte heller preliminära avgöranden av processuell karaktär som meddelas av rättsliga eller andra behöriga myndigheter och som grundas på misstanke eller bevisning som talar till nackdel för den misstänkte eller tilltalade.
2. Medlemsstaterna ska se till att lämpliga åtgärder finns tillgängliga vid överträdelse av den skyldighet som anges i punkt 1 i denna artikel att inte hänvisa till misstänkta eller tilltalade som om de vore skyldiga, i enlighet med detta direktiv och särskilt artikel 10.
…”
16. I artikel 10 i direktiv 2016/343, rubricerad ”Rättsmedel”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har tillgång till ett effektivt rättsmedel om deras rättigheter enligt detta direktiv åsidosätts.
2. Utan att det påverkar tillämpningen av nationella bestämmelser och system i fråga om bevistillåtlighet ska medlemsstaterna se till att rätten till försvar och rätten till en rättvis rättegång iakttas vid bedömningen av uttalanden som misstänkta eller tilltalade har gjort eller av bevis som upptagits med åsidosättande av deras rätt att tiga eller deras rätt att inte vittna mot sig själv.”
C. Bulgarisk rätt
17. Enligt artikel 56.1 i Nakasatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen) (nedan kallad NPK) får ”ett tvångsmedel användas mot en misstänkt person, när bevisningen i aktmaterialet visar att det finns skälig misstanke om att personen i fråga har begått brottet och att någon av de grunder som anges i artikel 57 föreligger”.
18. Enligt artikel 57 NPK ska ”tvångsmedlen användas för att undvika att den misstänkte avviker, begår ett brott eller hindrar verkställighet av den straffpåföljd som slutligen utdöms”.
19. Artikel 58 NPK anger att häktning är ett av tvångsmedlen.
20. Enligt artikel 63 NPK får ”beslut om häktning fattas om det finns skälig misstanke om att den misstänkte har begått ett brott som kan straffas med frihetsberövande påföljd eller med annat strängare straff och om det framgår av bevisningen i målet att det finns en verklig risk för att den misstänkte ska avvika eller begå ett brott”.
21. Enligt artikel 65.4 NPK kan den misstänkte när som helst under förfarandet före själva rättegången begära omprövning av häktningen, och domstolen ska då ”undersöka samtliga omständigheter av betydelse för häktningens laglighet …”.
III. Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
22. Emil Milev misstänktes för att ha begått ett väpnat rån den 30 december 2008 i en butik i stormarknadskedjan ”Billa” i Sofia (Bulgarien). Eftersom brottsutredningen inte ledde till att det framkom bevisning mot honom, blev han dock inte åtalad. Den 31 juli 2009 vilandeförklarades utredningen utan att någon misstänkt hade identifierats och utan att någon åtalats.
23. Under tiden inleddes två andra brottmålsförfaranden(3) mot Emil Milev. I det första av dessa förfaranden vägrade en bulgarisk domstol att häkta Emil Milev, eftersom de uttalanden som gjorts av huvudvittnet BP inte ansågs trovärdiga. Inget domstolsbeslut i sak har ännu meddelats i detta mål.
24. I det andra förfarandet var Emil Milev frihetsberövad från den 24 november 2013 till den 9 januari 2018, då han frikändes från alla anklagelser mot honom. Domstolen grundade frikännandet bland annat på att uttalandena av vittnet BP inte var trovärdiga.(4)
25. I båda målen avgav vittnet BP åtskilliga förklaringar om olika brottsliga handlingar i vilka Emil Milev påstods ha medverkat. I inget av dessa vittnesmål nämnde han det väpnade rånet i en butik den 30 december 2008.
26. Den 11 januari 2018 återupptogs utredningen i målet om väpnat rån år 2008.
27. Samma dag förhördes vittnet BP. Han förklarade att han hade planerat stölden i fråga med Emil Milev och andra personer men att Emil Milev inte hade infunnit sig den överenskomna dagen. Senare hade BP erfarit genom medierna att det väpnade rånet hade ägt rum, och att Emil Milev hade uppgett att det var han som begått rånet tillsammans med andra personer. BP förklarade att han hade avgett sitt vittnesmål efter en lång tidsperiod, eftersom han var rädd för Emil Milev. När BP hade fått reda på att Emil Milev skulle försättas på fri fot efter att ha frikänts i ett tidigare mål, hade han blivit orolig och därför beslutat sig för att avge detta vittnesmål. En video över det väpnade rånet visades för vittnet BP, som kategoriskt förklarade att han kände igen Emil Milev bland gärningsmännen.
28. Samma dag, det vill säga den 11 januari 2018, åtalades Emil Milev för det väpnade rånet,(5) och han greps för att ställas inför den domstol som skulle besluta om han skulle häktas.
29. I första instans bifölls åklagarens begäran att Emil Milev skulle häktas, därför att vittnet BP:s utsaga ”vid första påseendet” framstod som trovärdig. I andra instans fastställdes häktningsbeslutet på grundval av vittnet BP:s detaljerade vittnesmål och med beaktande av att BP hade vittnat under straffansvar för mened.
30. I sin begäran om ett förhandsavgörande framhöll den hänskjutande domstolen att de båda domstolsinstanserna hade bedömt vittnet BP:s utsagor separat utan att jämföra dem med andra bevis som kunde tala till Emil Milevs fördel. De argument om dessa förhållanden som framförts av Emil Milevs advokat hade inte prövats.
31. Den hänskjutande domstolen underströk att förstainstansdomstolen, som en del av sin efterföljande kontroll av häktningen, ansett att en detaljerad analys av bevisen inte var nödvändig och att den endast hade granskat BP:s vittnesmål. Förstainstansdomstolen ansåg också att även en mindre bevisstyrka hos de bevismedel som åberopats mot Emil Milev var tillräcklig för att motivera fortsatt häktning.
32. Den domstol som handlagt målet i andra instans hade bekräftat denna slutsats, återigen på grund av vittnet BP:s uttalanden. Domstolen förklarade i sitt beslut att den hade ”mycket allmänt granskat vittnesutsagorna”, att bevisen, ”fastän de var summariska, … stöder åtalet” samt att ”appellationsdomstolen inte kan bortse från dem, eftersom de inte motsägs av andra bevis”.
33. Det beslut som meddelades vid en andra överprövning av häktningen går i samma riktning. Appellationsdomstolen ansåg att ”… efter den 5 november 2017, då NPK ändrades, förelåg sådan skälig misstanke som krävdes i detta förfarande. Domstolen uttalar sig om förekomsten av en misstanke efter en mycket allmän prövning av bevisen i målet. Efter den nämnda ändringen i NPK finns det inte anledning att i något fall analysera bevisen i aktmaterialet på ett mera djupgående vis … Vid denna mycket allmänna prövning av utsagor och bevismedel … är det tillräckligt att konstatera att det finns en allmän sannolikhet och en misstanke om eventuell inblandning …”.
34. Den hänskjutande domstolen har framhållit att de argument som framförts av Emil Milevs advokat om att BP:s uttalanden varit partiska och saknat trovärdighet inte diskuterades av domstolen och att de argument som han uttryckligen hade åberopat inte prövades.
35. Emil Milev anser att kriteriet ”skälig misstanke” i bulgarisk rätt som primärt villkor för häktning måste tolkas såsom det definierats i Europadomstolens dom av den 30 augusti 1990, Fox, Campbell och Hartley mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1990:0830JUD001224486), det vill säga att detta kriterium kräver att det föreligger objektiva omständigheter som är ägnade att övertyga en objektiv iakttagare om att personen i fråga sannolikt har begått det brott som saken gäller. Emil Milev har också framfört konkreta argument rörande vittnet BP:s bristande trovärdighet, och hans advokat har gjort flera framställningar om införskaffande av bevis för att pröva hans vittnesutsagors trovärdighet.
36. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att domstolen, före ändringarna i NPK den 5 november 2017, fastställde ett beslut om häktning av en misstänkt person först efter att ha nått en större övertygelse om att det fanns ”skälig misstanke” om att personen i fråga hade begått brottet. Domstolen uttalade sig om förekomsten av skälig misstanke efter att ha företagit ”en ingående granskning av alla handlingar i målet och genom att fritt kommentera trovärdigheten hos bevisen till den misstänktes fördel och nackdel och genom att ge ett konkret och klart svar på de argument som anförts av den misstänktes advokat”.
37. Dessutom var det enligt artikel 29.1 punkt 1 d NPK(6) formellt förbjudet för en domstol, som hade fattat beslut om häktning eller om fastställelse av ett sådant beslut, att senare uttala sig om anklagelsen för brott och att meddela en brottmålsdom rörande denna anklagelse. Detta förbud grundade sig på att domstolen, genom att ta ställning till om det fanns ”skälig misstanke” och diskutera bevisens trovärdighet, redan hade bildat sig en uppfattning om omständigheterna i målet.
38. Sedan Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) funnit konventionsbrott föreligga i sådana fall, ändrades NPK den 5 november 2017. Genom denna reform upphävdes det formella undantaget i artikel 29.1 punkt 1 d NPK. Den hänskjutande domstolen har framhållit att ”de nationella domstolarna sedan dess ska pröva huruvida skälig misstanke föreligger, även innan åtal väckts, och samtidigt förbli opartiska”.
39. Den hänskjutande domstolen har förklarat att upphävandet av artikel 29.1 punkt 1 d NPK ledde till en ny rättspraxis i frågan om det finns ”skälig misstanke” om att den misstänkte har begått brottet. I detta hänseende ska en domstol endast ta del av bevisningen såsom den framstår ”vid första påseendet” och inte granska den i detalj. Av detta följer att en domstol ”endast får hänvisa till bevisen men inte pröva dem eller kommentera dem genom att ange vilken bevisning den anser trovärdig och varför. Domstolen får endast på ett allmänt och obestämt sätt ange att den misstänkte kan ha begått brottet i fråga, genom att beskriva en misstänkt situation men utan att uttala en klar uppfattning om huruvida det genom bevisningen finns en tillräckligt övertygande sannolikhet för att den misstänkte har begått brottet. Slutligen får domstolen inte lämna ett klart och konkret svar på de argument som framförts av den misstänktes advokat, eftersom detta skulle tvinga domstolen att uttala en mer kategorisk uppfattning om den brottsliga gärningen och att diskutera en påstådd motsättning mellan olika bevismedel eller deras större eller mindre trovärdighet”.
40. Med andra ord finns det en dubbel begränsning, alltså först en materiell begränsning innebärande att det är otillåtet för domaren att i sitt beslut ange att han eller hon har en klar övertygelse om att den misstänkte har begått brottet, och sedan också en processuell begränsning innebärande att det är otillåtet för domaren att diskutera bevis och att ange vilka bevis som är trovärdiga och varför.
41. Den hänskjutande domstolen har framhållit att även om syftet med denna nya rättspraxis är att bevara domarens opartiskhet när han eller hon uttalar sig om förekomsten av skälig misstanke, så innebär detta i praktiken en lägre skyddsnivå för den misstänktes rättigheter när det gäller häktning.
42. Domstolen tillade att det inte råder enighet om denna nya rättspraxis. Merparten av de nationella domarna anser att det med hänsyn till oskuldspresumtionen krävs, för att en misstänkt ska kvarhållas i häkte, att det fastställs en större och högre grad av sannolikhet för att personen i fråga har begått brottet. Dessa nationella domare anser att rätten till försvar innebär att bevisningen måste prövas mer ingående och att ett konkret svar måste ges på de invändningar som gjorts av den misstänktes advokat.
43. Under dessa förhållanden har den hänskjutande domstolen beslutat att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1. Är en nationell rättspraxis som innebär att ett villkor för fortsatt häktning (fyra månader efter gripandet av den tilltalade) är att det föreligger ’skälig misstanke’, i den meningen att det ’vid första påseendet’ konstateras att den tilltalade kan ha begått det aktuella brottet, förenlig med skäl 16 fjärde och femte meningarna och skäl 48, artikel 3, artikel 4.1 andra meningen och artikel 10, i direktiv 2016/343 och med artiklarna 47 och 48 i stadgan?
Om så inte är fallet, är en nationell rättspraxis i vilken ’skälig misstanke’ tolkas som en stor sannolikhet för att den tilltalade har begått det aktuella brottet förenlig med ovannämnda bestämmelser?
2. Är en nationell rättspraxis som innebär att den domstol som tar ställning till en begäran om ändring av ett redan antaget beslut om häktning ska motivera sitt beslut utan att jämföra bevis till fördel med bevis till nackdel för den tilltalade, även om den tilltalades advokat har framfört argument i detta hänseende – och det enda skälet till denna begränsning är att domstolen ska förbli opartisk för det fallet att samma domstol sedan skulle pröva målet i sak – förenlig med skäl 16 fjärde och femte meningarna och skäl 48, artikel 4.1 andra meningen och artikel 10, i direktiv 2016/343 och med artikel 47 i stadgan?
Om så inte är fallet, är en nationell rättspraxis som innebär att domstolen ska göra en mer ingående och detaljerad prövning av bevisningen och ge ett tydligt svar på de argument som anförts av den tilltalades advokat, även om domstolen därmed riskerar att inte kunna pröva målet eller fatta ett slutgiltigt beslut i skuldfrågan, om målet skulle tilldelas samma domstol för prövning i sak – vilket skulle medföra att en annan domstol får pröva målet i sak – förenlig med ovannämnda bestämmelser?”
IV. Förfarandet för brådskande mål och förfarandet vid EU-domstolen
44. Den hänskjutande domstolen har begärt att dess begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål enligt artikel 107 i EU-domstolens rättegångsregler.
45. Till stöd för denna begäran har den hänskjutande domstolen framhållit att Emil Milev är häktad och att begäran om förhandsavgörande, som gäller tolkningen av direktiv 2016/343, är nödvändig för att domstolen ska kunna ta ställning till om Emil Milevs häktning är laglig. Den hänskjutande domstolen har bland annat framhållit att Emil Milev kommer att bli kvar i häkte till dess att EU-domstolen har yttrat sig över begäran om förhandsavgörande.
46. EU-domstolens första avdelning beslutade den 5 juni 2018, på förslag av referenten och efter att ha hört mig, att bifalla den hänskjutande domstolens yrkande att begäran om förhandsavgörande skulle handläggas enligt förfarandet för brådskande mål.
47. Skriftliga yttranden har inkommit från Emil Milev och Europeiska kommissionen. Den bulgariska regeringen har inte avgett något skriftligt yttrande. Den nederländska regeringen och kommissionen yttrade sig muntligen vid förhandlingen som hölls den 11 juli 2018.
V. Bedömning
48. I sina frågor, som enligt min mening bör behandlas gemensamt, vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få besked om huruvida artikel 3, artikel 4.1 andra meningen och artikel 10 i direktiv 2016/343 samt artiklarna 47 och 48 i stadgan ska tolkas så att det för att hålla en tilltalad person kvar i häkte är tillräckligt att en domare som prövar ett överklagande av häktningen ”vid första påseendet”(7) konstaterar att denna person kan ha begått brottet i fråga eller om det tvärtom är nödvändigt för domaren att konstatera att det finns en ”stor sannolikhet”(8) för att nämnda person har begått brottet.
49. Den hänskjutande domstolen har också ställt frågor om motiveringen för ett häktningsbeslut och om de bevis som en domstol ska beakta för att respektera rätten till en opartisk domstol i artikel 47 i stadgan liksom oskuldspresumtionen i artikel 48 i stadgan och i artiklarna 3 och 4 i direktiv 2016/343.
A. Tillämpningen av artiklarna 6, 47 och 48 i stadgan samt direktiv 2016/343 på häktningsbeslut
50. Det framgår av begäran om ett förhandsavgörande och av de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen att denna domstol har begärt besked från EU-domstolen om oskuldspresumtionen(9), rätten till frihet(10) och en domares opartiskhet.(11)
51. Enligt artikel 1 i direktiv 2016/343 är syftet, bland annat, att fastställa minimiregler för vissa aspekter av oskuldspresumtionen i straffrättsliga förfaranden för att på så sätt stärka medlemsstaternas förtroende för varandras straffrättsliga system och, således, för att underlätta ömsesidigt erkännande av avgöranden i straffrättsliga frågor.(12)
52. Häktningen av Emil Milev, en fysisk person som står under åtal i ett alltjämt pågående brottmålsförfarande, faller inom tillämpningsområdet för direktiv 2016/343 enligt direktivets artikel 2,(13) som anger att direktivet ”är tillämpligt i alla stadier av det straffrättsliga förfarandet, från det tillfälle då en person blir misstänkt eller tilltalad för att ha begått ett brott eller ett påstått brott fram till dess att det slutliga avgörandet av om personen har begått det aktuella brottet har vunnit laga kraft”.(14)
53. I detta hänseende framgår det av skäl 16 i direktiv 2016/343 att oskuldspresumtionen är tillämplig på beslut om häktning och att presumtionen skulle ha kränkts, bland annat, om sådana beslut hänvisade till den misstänkte eller den tilltalade som skyldig så länge den personen inte har bevisats vara skyldig enligt lag.
54. Kommissionen anser att förfarandet inte kan betraktas som en tillämpning av unionsrätten, eftersom det saknas harmoniseringsåtgärder i unionsrätten, vilket innebär att stadgan inte som sådan är tillämplig på förfarandet.
55. Kommissionen har också förklarat sin uppfattning att stadgan inte är tillämplig med att det i direktiv 2016/343 saknas positiva materiella bestämmelser om häktning.
56. Jag delar inte denna uppfattning.
57. Jag anser att direktiv 2016/343 inte gäller brottet i fråga utan det straffrättsliga förfarandet i allmänhet och att de regler som direktivet fastställer för oskuldspresumtionen är lika tvingande som positiva krav. Eftersom direktivet är tillämpligt på det aktuella straffrättsliga förfarandet, utgör dessutom tillämpningen av de bestämmelser som det innehåller, särskilt artiklarna 3 och 4, en tillämpning av unionsrätten enligt artikel 51.1 i stadgan. Den hänskjutande domstolen ska därför försäkra sig om att de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan verkligen åtnjuts av personer som står under åtal i ett nationellt förfarande. Skyldigheten att respektera oskuldspresumtionen innefattar en skyldighet att respektera dessa rättigheter.(15)
58. Det bör också erinras om att artikel 52.3 i stadgan anger att, i den mån stadgan innehåller bestämmelser som motsvarar i Europakonventionen skyddade rättigheter, dessa bestämmelser ska ha samma innehåll och räckvidd som bestämmelserna i denna konvention. Denna bestämmelse i stadgan syftar till att säkerställa en nödvändig samordning mellan rättigheter i stadgan och motsvarande rättigheter i Europakonventionen, utan att detta inkräktar på unionsrättens och EU-domstolens autonomi.(16)
59. Jag vill framhålla att ”rätten till frihet” i artikel 6 i stadgan motsvarar samma begrepp i artikel 5.1 i Europakonventionen,(17) att rätten att få tillträde till en opartisk domstol i artikel 47 i stadgan motsvarar artikel 6.1 i Europakonventionen och att principen om oskuldspresumtion i artikel 48.1 i stadgan motsvarar artikel 6.2 och 6.3 i Europakonventionen.(18) Dessutom framgår det av skäl 48 i direktiv 2016/343 att ”[d]en skyddsnivå som medlemsstaterna tillhandahåller … aldrig [bör] understiga de normer som anges i stadgan och [Europakonventionen], såsom dessa tolkas av [EU-domstolen och Europadomstolen]”.
B. Artikel 5 i Europakonventionen och häktning
60. Det framgår av Europadomstolens praxis rörande artikel 5 i Europakonventionen, som ska beaktas vid tolkningen av artikel 6 i stadgan, att denna bestämmelse skyddar människors fysiska säkerhet och därför i sig är av största vikt.(19) I detta ingår också syftet att skydda individen mot godtyckliga eller oberättigade frihetsberövanden.(20)
61. Enligt Europadomstolens fasta praxis kan en presumtion för frigivning härledas ur artikel 5 i Europakonventionen. Fram till en fällande dom ska en anklagad person anses oskyldig och punkterna 3 och 4 i den nämnda artikeln i Europakonventionen ska i huvudsak leda till frigivning om frihetsberövandet inte är lagligt eller om dom inte meddelas inom skälig tid.(21) I punkt 84 i sin dom av den 26 juli 2001, Ilijkov mot Bulgarien, CE:ECHR:2001:0726JUD003397796, ansåg Europadomstolen att frihetsberövandet endast kunde vara berättigat om det fanns tydliga tecken på att allmänintresset verkligen innefattade ett krav som, trots oskuldspresumtionen, skulle tillmätas större vikt än respekten för den individuella friheten.
62. Jag anser att det också bör understrykas att det finns en nära förbindelse i Europadomstolens praxis mellan rätten till frihet och oskuldspresumtionen. I själva verket kan den ena inte särskiljas från den andra.
63. Listan över undantagen från rätten till frihet i artikel 5.1 i Europakonventionen är uttömmande.(22) Enligt artikel 5.1 c i Europakonventionen får en person berövas friheten i ett straffrättsligt förfarande för att ställas inför en behörig domstol, bland annat på grund av misstanke om att personen har begått ett brott.(23)
64. Enligt samma text krävs, bland annat,(24) att det föreligger en ”skälig” misstanke(25) om att den frihetsberövade personen har begått ett brott. Denna bestämmelse förutsätter att det finns faktiska omständigheter eller upplysningar som är ägnade att övertyga en objektiv iakttagare om att individen i fråga kan ha begått brottet, men vad som kan anses som ”sannolikt” beror på en bedömning av samtliga omständigheter.(26)
65. Det bör framhållas att ”de faktiska förhållanden som ger upphov till skälig misstanke inte behöver vara på samma nivå som de misstankar som är nödvändiga för att kunna ge anledning till en fällande dom eller ens till ett beslut om väckande av åtal”.(27)
66. Punkt 61 i Europadomstolens dom av den 25 mars 1999, Nikolova mot Bulgarien, CE:ECHR:1999:0325JUD003119596, visar att om det ”är sant att [artikel 5.4 i Europakonventionen] inte ålägger den domare som prövar ett överklagande av ett frihetsberövande att granska samtliga argument som framförts av klaganden, så skulle garantierna i bestämmelsen förlora sitt innehåll om domaren, med stöd av inhemsk rätt och praxis, kunde anse att konkreta faktiska förhållanden som åberopats av den frihetsberövade och som kunde skapa tvivel om förekomsten av villkor som var nödvändiga för ’lagligheten’ av frihetsberövandet enligt Europakonventionen, saknade relevans eller inte behövde beaktas”. Härav följer att om en klagande åberopar sådana konkreta faktiska omständigheter som inte verkar vare sig osannolika eller betydelselösa, så uppfyller en domstolsprövning inte kraven i artikel 5.4 i Europakonventionen, om domstolen inte beaktar de framförda argumenten.
67. Är det fråga om huruvida en persons frihetsberövande ska fortsätta,(28) är fortsatt skälig misstanke om att personen har begått ett brott dessutom ett oavvisligt krav för att det fortsatta frihetsberövandet ska anses lagligt.(29)
C. Artikel 6.1 i Europakonventionen och domstolens opartiskhet
68. Vid tillämpning av artikel 6.1 i Europakonventionen ska domstolens opartiskhet bedömas både enligt en subjektiv metod, det vill säga med ledning av en viss domares personliga övertygelse och uppträdande vid ett visst tillfälle(30) och enligt en objektiv metod som går ut på att fastställa om domaren erbjöd tillräckliga garantier för att utesluta varje berättigat tvivel om hans opartiskhet.(31)
69. Enligt Europadomstolen sker en objektiv bedömning genom att man frågar sig om det, oberoende av domarens personliga uppträdande, kan fastställas några omständigheter som gör det berättigat att ifrågasätta hans opartiskhet. Vid denna bedömning kan även obekräftade intryck tillmätas betydelse. Det rör sig om det förtroende som domstolar i ett demokratiskt samhälle ska åtnjuta hos den rättssökande allmänheten, i brottmål främst hos de tilltalade.(32) Varje domare som på rimlig grund kan misstänkas för bristande opartiskhet är därför skyldig att förklara sig jävig.(33)
70. Det framgår av den andra frågan som ställts av den hänskjutande domstolen att den önskar ett besked från EU-domstolen om domstolars objektiva opartiskhet.
71. I dom av den 24 maj 1989, Hauschildt mot Danmark, CE:ECHR:1989:0524JUD001048683, § 49, ansåg Europadomstolen att omständigheter som hos den tilltalade kan ge upphov till tvivel om domarens opartiskhet är att de domare som deltagit i den slutliga prövningen av det överklagade målet redan hade känt till målet på ett tidigare stadium och att de före rättegången hade fattat diverse beslut om klaganden, bland annat om hans eller hennes häktning. Emellertid kunde man enligt Europadomstolens mening inte på grund härav anse klagandens tvivel om domarens opartiskhet ”objektivt berättigade i alla fall, utan svaret varierade efter omständigheterna i varje enskilt fall”.
72. Enligt Europadomstolens mening kunde man ”inte likställa misstankar med ett formellt konstaterande av skuld, [och det förhållandet att en] domare i första instans eller efter överklagande … redan har fattat beslut före rättegången, bland annat om häktning, kan inte i och för sig rättfärdiga farhågor i fråga om hans eller hennes opartiskhet. … Vissa omständigheter kan däremot i ett visst mål leda till en annan slutsats”.(34)
73. I det hänseendet ansåg Europadomstolen att, när en domare som beslutar om häktning måste ta ställning till om det finns ”särskilt starka misstankar” om att en misstänkt har begått ett brott, strider det mot artikel 6.1 i Europakonventionen om samme domare sedan beslutar om den misstänktes skuld. Europadomstolen ansåg nämligen att skillnaden mellan ”särskilt starka misstankar” och den fråga om skuld som skulle avgöras vid slutet av rättegången(35) var obetydlig.(36)
D. Artikel 6.2 i Europakonventionen och oskuldspresumtionen
74. Oskuldspresumtionen, som behandlas i artikel 6.2 i Europakonventionen, kräver bland annat att domstolens medlemmar vid utövande av sina uppgifter inte utgår från den förutfattade meningen att den tilltalade har begått det brott som han eller hon åtalats för. Bevisbördan åvilar åklagaren och varje tvivel ska tolkas till den tilltalades fördel.(37) Denna oskuldspresumtion ingår i själva verket i de kriterier i en rättvis straffrättslig process som krävs enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.(38) Ett brott mot presumtionen föreligger om ett domstolsavgörande rörande den tilltalade bygger på uppfattningen att han eller hon är skyldig, fastän hans eller hennes skuld inte dessförinnan har blivit lagligen fastställd. Det är tillräckligt, även utan ett formellt konstaterande, att en motivering ger intryck av att domaren anser den tilltalade skyldig.(39) Enligt Europadomstolens praxis ska ”en distinktion göras mellan sådana uttalanden som återger en uppfattning att personen i fråga är skyldig och dem som begränsar sig till att beskriva en misstanke. De förstnämnda strider mot oskuldspresumtionen, medan de senare anses överensstämma med andan i artikel 6 i [Europakonventionen]”.(40)
E. Tillämpningen på förevarande mål
75. Jag erinrar först om att medlemsstaterna är bundna av alla bestämmelser i stadgan när de genomför direktiv 2016/343 och att de måste förena de krav som åläggs genom dessa bestämmelser, och detta även om skyldigheten att respektera alla bestämmelser i stadgan under vissa omständigheter, som i det nu aktuella nationella målet, kan kräva en delikat avvägning för att uppnå jämvikt mellan de olika rättigheterna.(41)
76. Eftersom häktning(42) av en person som är åtalad i ett straffrättsligt förfarande, såsom Emil Milev, faller inom tillämpningsområdet för detta direktiv,(43) framgår det klart av artiklarna 3 och 4 i direktivet samt av dess skäl 16 att när en nationell domstol fattar ett beslut om häktning, måste oskuldspresumtionen respekteras. Av detta följer att en sådan domstol inte får utpeka den tilltalade som skyldig så länge hans skuld inte har lagligen fastställts.(44)
77. Däremot hindrar inte artikel 4.1 i direktiv 2016/343 att det fattas preliminära beslut av processuell karaktär, till exempel beslut om häktning,(45) som meddelas av rättsliga myndigheter och som grundas på misstankar eller bevis mot den misstänkte. Dessutom anges i artikel 4.2 i direktiv 2016/343 att medlemsstaterna får vidta lämpliga åtgärder vid åsidosättande av skyldigheten enligt punkt 1 i samma artikel.(46)
78. Jag anser emellertid att om en domare som prövar överklagandet av ett häktningsbeslut konstaterar att det finns en ”stor sannolikhet”(47) för att en misstänkt person har begått ett brott, så ger detta ett tydligt intryck av att personen är skyldig till brottet, fastän hans eller hennes skuld inte har lagligen fastställts. Ett sådant konstaterande begränsar sig ju inte till ”att beskriva en misstanke”.(48)
79. Fastän ett sådant förfaringssätt kan säkerställa ett stärkt skydd av rätten till frihet i artikel 6 i stadgan,(49) står det i strid med oskuldspresumtionen i artikel 48 i stadgan och med artiklarna 3 och 4 i direktiv 2016/343.
80. Även om redan ett konstaterande av en domare, som prövar ett överklagande av ett häktningsbeslut, att den misstänkte ”vid första påseendet”(50) hade kunnat begå brottet i fråga, det vill säga utan att väga framlagda bevis för och emot den tilltalade, inte – i vart fall inte direkt(51) – strider mot oskuldspresumtionen, inkräktar det emellertid på rätten till frihet i artikel 6 i stadgan, därför att domaren inte klargör om det finns skälig misstanke om att personen i fråga har begått brottet.(52)
81. Artikel 5.1 c i Europakonventionen och Europadomstolens fasta praxis rörande denna bestämmelse kräver i själva verket att en person inte får frihetsberövas utan att det finns skälig misstanke om att personen har begått ett brott.(53)
82. Det framgår av Europadomstolens dom av den 25 mars 1999, Nikolova mot Bulgarien, CE:ECHR:1999:0325JUD003119596, § 61, att en domare som prövar ett överklagande av ett häktningsbeslut måste beakta de konkreta faktiska omständigheter som åberopats av den häktade och som kan ge upphov till tvivel om frihetsberövandets laglighet. Av detta följer att när en misstänkt person åberopar sådana konkreta faktiska förhållanden som inte förefaller vare sig osannolika eller innehållslösa ska en domare ta hänsyn till dem i sin prövning av överklagandet av häktningen.
83. Mera exakt kan sägas att när en misstänkt person i samband med överklagandet av ett häktningsbeslut åberopar bevis som talar till hans eller hennes fördel och som förefaller varken osannolika eller innehållslösa, ska domaren som prövar överklagandet ta hänsyn till dessa bevis tillsammans med de bevis som talar till den häktades nackdel, för att avgöra om det finns skälig misstanke om att personen har begått ett brott.(54) Genom att göra detta bryter domaren varken mot rätten till frihet i artikel 6 i stadgan eller mot oskuldspresumtionen i artikel 48 i stadgan och i artiklarna 3 och 4 i direktiv 2016/343.
84. Dessutom framgår det av Europadomstolens praxis att enbart den omständigheten att en domare har beslutat om häktning av en misstänkt person inte nödvändigtvis innebär att domarens opartiskhet kan ifrågasättas, och domaren kan till och med under vissa mycket precisa omständigheter senare besluta om personen är skyldig till brott. Avgörande är om det av motiveringen i häktningsbeslutet framgår om domaren hade eller inte hade bildat sig en förutfattad mening om den misstänkta personens skuld.(55)
85. Om det framgår av motiveringen till ett beslut om häktning av en misstänkt person att domaren hade bildat sig en uppfattning om personens skuld, kan domaren inte delta i det slutliga avgörandet av brottmålet utan att bryta mot artikel 47.2 i stadgan om rätten till prövning av en opartisk domstol.
86. Vidare skulle en motivering som utpekade den misstänkte som skyldig, medan hans eller hennes skuld inte lagligen fastställts, strida mot artikel 48 i stadgan samt mot artiklarna 3 och 4 i direktiv 2016/343, oavsett om domaren senare beslutar om denna persons skuld.
87. Om däremot den domare som beslutar om den misstänktes häktning nöjer sig med att klargöra om det finns skälig misstanke om att denna person begått det brott det är fråga om, får denna domare delta i den slutliga prövningen av sakfrågorna och, följaktligen, i domen om personens skuld. Som framgår av punkt 83 i detta förslag till avgörande, blir det, när den misstänkte framlägger bevis till sin fördel som förefaller varken osannolika eller innehållslösa, en uppgift för den domare som prövar överklagandet av häktningsbeslutet att ta hänsyn till dessa bevis tillsammans med de bevis som åberopats mot den misstänkte, för att avgöra om det finns skälig misstanke om att han eller hon har begått ett brott.
VI. Förslag till avgörande
88. På grund av samtliga föregående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien) på följande sätt:
1. Artiklarna 6 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt artiklarna 3 och 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden ska tolkas så att det, när en tilltalad person framlägger bevis till sin fördel som inte verkar vare sig osannolika eller innehållslösa, ankommer på den domare som prövar ett överklagande av personens häktning att ta hänsyn till dessa bevis tillsammans med bevis som åberopats mot denna person för att avgöra om det finns skälig misstanke om att han eller hon har begått brottet i fråga.
2. Om det framgår av motiveringen till ett beslut om häktning av en tilltalad person att domaren har bildat sig en uppfattning om personens skuld, kan denna domare inte avgöra målet i sak utan att det strider mot artikel 47.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. En motivering, som beskriver personen i fråga som skyldig fastän hans skuld inte blivit lagligen fastställd, strider också mot artikel 48 i stadgan samt mot artiklarna 3 och 4 i direktiv 2016/343, oavsett om domaren senare kommer att besluta om den tilltalades skuld.
3. Om den domare som beslutar om häktning av en tilltalad begränsar sig till att klargöra om det finns skälig misstanke om att personen har begått brottet i fråga, kan denna domare delta i den slutliga domen och, följaktligen, i avgörandet av den tilltalades skuld.