Mål C‑457/18
Republiken Slovenien
mot
Republiken Kroatien
Domstolens dom (stora avdelningen) av den 31 januari 2020
”Fördragsbrott – Artikel 259 FEUF – Domstolens behörighet – Fastställande av gränsen mellan två medlemsstater – Gränstvist mellan Republiken Kroatien och Republiken Slovenien – Skiljeavtal – Skiljeförfarande – Meddelande från Republiken Kroatien om sitt beslut att säga upp avtalet på grund av en oegentlighet som den anser att en medlem av skiljedomstolen har begått – Skiljedom som meddelats av skiljedomstolen – Påstående att Republiken Kroatiens har åsidosatt skiljeavtalet och inte respekterat den gräns som fastställts i skiljedomen – Principen om lojalt samarbete – Begäran att en handling ska avlägsnas från handlingarna i målet – Skyddet för juridisk rådgivning”
1. Europeiska unionen – Institutioner – Allmänhetens tillgång till handlingar – Förordning nr 1049/2001 – Undantag från rätten att få tillgång till handlingar – Skyddet för juridisk rådgivning – Övervägande allmänintresse av utlämnandet – Begrepp – Utlämnande av ett juridiskt yttrande från kommissionen som motiveras av en parts egna intressen – Omfattas inte
(Artikel 259 tredje stycket FEUF; Europaparlamentets och rådets förordning nr 1049/2001, artikel 4.2 andra strecksatsen)
(se punkterna 70 och 71 samt punkt 1 i domslutet)
2. Talan om fördragsbrott – Domstolens behörighet – Gränser – Skiljeavtal mellan två medlemsstater i syfte att lösa en gränstvist – Internationellt avtal som ingåtts av medlemsstaterna och som inte utgör en integrerad del av unionsrätten – Talan grundad på ett åsidosättande av unionsrätten som är av underordnad betydelse i förhållande till det påstådda åsidosättandet av nämnda avtal – Domstolen saknar behörighet – Gränstvist
(Artiklarna 258 och 259 FEUF)
(se punkterna 91, 92 och 101–108 samt punkt 2 i domslutet)
3. Medlemsstater – Skyldigheter – Skyldigheten till lojalt samarbete – Räckvidd – Gränstvist mellan två medlemsstater – Skyldighet att lojalt samarbeta för att uppnå en slutgiltig rättslig lösning av tvisten som är förenlig med internationell rätt – Tvistlösningsförfaranden – Begrepp – Hänskjutande till domstolen med stöd av en skiljedomsklausul – Omfattas
(Artikel 4.3 FEU; artikel 273 FEUF)
(se punkt 109)
Resumé
Europeiska unionens domstol är inte behörig att avgöra en gränstvist mellan Slovenien och Kroatien, men dessa två medlemsstater är enligt artikel 4.3 FEU skyldiga att lojalt samarbeta för att uppnå en slutgiltig rättslig lösning av tvisten som är förenlig med internationell rätt
I dom av den 31 januari 2020 i mål C‑457/18, Slovenien/Kroatien, förklarade sig domstolens stora avdelning sakna behörighet att pröva den talan som väckts av Slovenien, med stöd av artikel 259 FEUF, om fastställelse av att Kroatien hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten genom att inte uppfylla de skyldigheter som den sistnämnda medlemsstaten har enligt ett skiljeavtal som den ingått med Slovenien och som syftade till att lösa gränstvisten mellan dessa båda stater och enligt en skiljedom som fastställer land- och sjögränserna mellan dessa båda stater. Domstolen slog emellertid fast att denna bristande behörighet inte påverkar de skyldigheter som var och en av de berörda medlemsstaterna har att uppfylla gentemot varandra, men även gentemot unionen och de andra medlemsstaterna, och vilka följer av artikel 4.3 FEU, nämligen att lojalt samarbeta för att uppnå en slutgiltig rättslig lösning som är förenlig med internationell rätt, varvid det genom denna lösning ska säkerställas att unionsrätten tillämpas effektivt och utan hinder i de berörda områdena. För att uppnå detta mål kan de använda sig av något av de alternativ som finns för att lösa tvisten, däribland, i förekommande fall, genom att hänskjuta tvisten till domstolen i enlighet med ett särskilt avtal enligt artikel 273 FEUF.
För att lösa frågan om fastställande av deras gemensamma gränser till följd av att deras respektive oavhängighet gentemot Jugoslavien, ingick Kroatien och Slovenien ett skiljeavtal i november 2009. Enligt detta avtal, som trädde i kraft ett år senare, förband sig båda staterna att hänskjuta tvisten till den skiljedomstol som inrättats genom detta avtal, vars skiljedom skulle vara bindande för dem. Inom ramen för skiljeförfarandet vid skiljedomstolen uppstod en rättegångsfråga till följd av att det förekommit halvofficiell kommunikation mellan den skiljedomare som utsetts av Slovenien och denna stats ombud vid skiljedomstolen under dess överläggningar. Kroatien ansåg därför att denna domstols förmåga att meddela en skiljedom på ett oberoende och opartiskt sätt hade äventyrats. I juli 2015 underrättade Kroatien således Slovenien om att den ansåg att denna stat hade gjort sig skyldig till väsentliga överträdelser av skiljeavtalet. Kroatien beslutade därför, med hänvisning till Wienkonventionen om traktaträtten,(1) att omedelbart avsluta skiljeavtalet. Skiljedomstolen ansåg emellertid att det var lämpligt att fortsätta skiljeförfarandet och meddelade en skiljedom i juni 2017, i vilken den fastställde sjö- och landgränserna mellan de två berörda staterna. Kroatien verkställde inte skiljedomen. I juli 2018 väckte Slovenien talan om fördragsbrott vid domstolen. Slovenien gjorde till att börja med gällande att Kroatien hade åsidosatt flera skyldigheter som åligger Kroatien enligt primärrätten(2) genom att åsidosätta sina skyldigheter enligt skiljeavtalet och skiljedomen, i synnerhet genom att inte respektera den gräns som fastställts i skiljedomen. Slovenien hävdade dessutom att Kroatien därigenom hade åsidosatt flera sekundärrättsliga bestämmelser.(3)
När domstolen uttalade sig om Kroatiens invändning om rättegångshinder, erinrade den om att den inte är behörig att uttala sig om tolkningen av ett internationellt avtal som ingåtts av medlemsstater och vars föremål faller utanför unionens befogenheter och de skyldigheter som följer därav för medlemsstaterna. Domstolen förklarade därefter att den inte är behörig att pröva en talan om fördragsbrott, oavsett om den väckts med stöd av artikel 258 FEUF eller artikel 259 FEUF, när den överträdelse av unionsrättsliga bestämmelser som åberopats till stöd för talan är underordnad i förhållande till det påstådda åsidosättandet av skyldigheter enligt ett sådant avtal
Domstolen konstaterade att de åsidosättanden av unionsrätten som Slovenien gjort gällande antingen var en följd av Kroatiens påstådda åsidosättande av de skyldigheter som följer av skiljeavtalet och den skiljedom som meddelats på grundval av detta avtal, eller grundade sig på premissen att land- och sjögränsen mellan dessa båda medlemsstater fastställts genom skiljedomen.
Domstolen framhöll att skiljedomen i förevarande fall hade meddelats av en internationell domstol som bildats med stöd av ett bilateralt skiljeavtal som regleras av internationell rätt, vars föremål inte omfattas av unionens befogenheter och i vilket avtal unionen inte är part. Domstolen konstaterade att varken skiljeavtalet eller skiljedomen utgör en integrerad del av unionsrätten. Domstolen preciserade i detta sammanhang att den omständigheten att det, i neutrala ordalag, i en bestämmelse i anslutningsakten för Kroatiens anslutning till unionen, hänvisas till nämnda skiljedom inte kan tolkas som ett tecken på att de internationella åtaganden som gjorts av de två medlemsstaterna inom ramen för detta skiljeavtal har införlivats med unionsrätten.
Under dessa omständigheter fann domstolen att de påstådda åsidosättandena av unionsrätten i förevarande fall var av underordnad betydelse i förhållande till Kroatiens påstådda åsidosättande av de skyldigheter som följer av det aktuella bilaterala avtalet. Domstolen angav att en talan om fördragsbrott enligt artikel 259 FEUF endast kan avse underlåtenhet att uppfylla skyldigheter som följer av unionsrätten, och förklarade att den således inte är behörig att inom ramen för förevarande talan pröva ett påstått åsidosättande av de skyldigheter som följer av skiljeavtalet och skiljedomen, vilket är grunden för Sloveniens invändningar om påstådda överträdelser av unionsrätten.
Domstolen förklarade slutligen – med hänvisning till att endast medlemsstaterna i enlighet med internationell rätt har befogenhet att bestämma den geografiska avgränsningen av sina gränser samt till den omständigheten att det enligt skiljeavtalet ankommer på parterna i detta avtal att vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa skiljedomen – att det inte ankom på domstolen att inom ramen för förevarande talan pröva frågan om omfattningen av och gränserna för Kroatiens och Sloveniens respektive territorier genom att direkt tillämpa den gräns som fastställts i skiljedomen i syfte att fastställa huruvida de aktuella överträdelserna av unionsrätten ägt rum.