FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (tredje avdelningen)
den 6 juli 2004 (1)

”Förordning (EG) nr 1829/2002 – Registrering av en ursprungsbeteckning – ’Feta’ – Talan om ogiltigförklaring – Talerätt – Avvisning”

I mål T-370/02,

Alpenhain-Camembert-Werk, Lehen/Pfaffing (Tyskland),

Bergpracht Milchwerk GmbH & Co. KG, Tettnang (Tyskland),

Käserei Champignon Hofmeister GmbH & Co. KG, Lauben (Tyskland),

Bayerland eG, Nuremberg (Tyskland),

Hochland AG, Heimenkirch (Tyskland),

Milchwerk Crailsheim-Dinkelsbühl eG, Crailsheim (Tyskland),

Rücker GmbH, Aurich (Tyskland),

sökande,

företrädda av advokaterna J. Salzwedel och  J. Werner, med delgivningsadress i Luxemburg,

med stöd av

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av  P. Ormond, i egenskap av ombud,

intervenient,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av J.L. Iglesias Buhigues, S. Grünheid och A.-M. Rouchaud-Joët, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Republiken Grekland, företrädd av V. Kontolaimos, I. Chalkias och M. Tassopoulou, samtliga i egenskap av ombud,

och av

Föreningen för grekiska mejeriindustrier (Sevgap), företrädd av advokaten N. Korogiannakis,

angående ett yrkande om ogiltigförklaring av kommissionens förordning (EG) nr 1829/2002 av den 14 oktober 2002 om ändring av bilagan till kommissionens förordning (EG) nr 1107/96 när det gäller beteckningen ”Feta” (EGT L 277, s. 10), såsom skyddad ursprungsbeteckning,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(tredje avdelningen)

sammansatt av ordföranden J. Azizi samt domarna Jaeger och F. Dehousse,

justitiesekreterare: H. Jung,

följande

Beslut

Tillämpliga bestämmelser

1

I artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 2081/92 av den 14 juli 1992 om skydd för geografiska [beteckningar] och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EGT L 208, s. 1, svensk specialutgåva, område 3, volym 43, s. 153) (nedan kallad grundförordningen) fastställs regler om det gemenskapsskydd för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar som vissa jordbruksprodukter och vissa livsmedel kan åtnjuta.

2

Enligt artikel 2.2 a i grundförordningen är en ” ursprungsbeteckning” ”[n]amn på en region, en ort eller i undantagsfall ett land, använt för att beskriva en jordbruksprodukt eller ett livsmedel

–

som härstammar från ifrågavarande region, ort eller land,

och

–

vars kvalitet eller egenskaper helt eller väsentligen beror på viss geografisk omgivning med de naturliga och mänskliga faktorer som därtill hör och vars framställning, bearbetning och beredning äger rum i det ifrågavarande geografiska området.”

3

I artikel 2.3 i grundförordningen föreskrivs följande:

”Vissa traditionella geografiska eller icke-geografiska namn på en jordbruksprodukt eller ett livsmedel som härstammar från en viss region eller viss ort och som uppfyller de villkor som avses i andra strecksatsen i punkt 2 a skall också betraktas som ursprungsbeteckningar.”

4

Enligt artikel 3 i grundförordningen får inte namn som har blivit generiska registreras. I denna förordning avses med ”namn som har blivit generiskt” ett namn på en jordbruksprodukt eller ett livsmedel som visserligen har samband med den ort eller den region där produkten eller livsmedlet från början framställdes eller marknadsfördes, men som har blivit den allmänna benämningen på produkten eller livsmedlet i fråga.

5

När det skall avgöras huruvida ett namn har blivit generiskt, skall hänsyn tas till alla faktorer, i synnerhet

–

förhållandena i den medlemsstat som namnet kommer från och i de områden där produkten eller livsmedlet konsumeras,

–

förhållandena i andra medlemsstater,

–

berörd nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning.

6

För att en jordbruksprodukt eller ett livsmedel skall kunna registreras som skyddad ursprungsbeteckning måste jordbruksprodukten eller livsmedlet uppfylla de krav som uppställs i grundförordningen och, i synnerhet, överensstämma med den produktspecifikation som definieras i artikel 4.1 i sagda förordning. Genom denna registrering ges den ifrågavarande beteckningen ett gemenskapsskydd.

7

I artiklarna 5–7 i grundförordningen fastställs ett förfarande för registrering av ett namn, det så kallade normala förfarandet, som tillåter varje grupp som definieras som en sammanslutning av producenter och/eller förädlare som arbetar med samma jordbruksprodukt eller livsmedel, eller då vissa villkor är uppfyllda, en fysisk eller juridisk person att inge en ansökning om registrering till den medlemsstat där det ifrågavarande geografiska området är beläget. Medlemsstaten skall kontrollera att ansökningen är berättigad och överlämna den till kommissionen. Om kommissionen finner att namnet är skyddsberättigat, skall den i Europeiska gemenskapernas officiella tidning offentliggöra de särskilda uppgifter som specificeras i artikel 6.2 i grundförordningen.

8

I artikel 7 i grundförordningen, i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 535/97 av den 17 mars 1997 (EGT L 83, s. 3), föreskrivs följande :

”1. Inom sex månader efter det offentliggörande i Europeiska gemenskapernas officiella tidning som avses i artikel 6.2, har varje medlemsstat rätt att framställa invändning mot registreringen.

2. Medlemsstaternas behöriga myndigheter skall se till, att alla personer som kan visa att de har ett lagligen berört ekonomiskt intresse tillåts ta del av ansökningen. Därutöver kan varje medlemsstat i enlighet med vad som eljest gäller i medlemsstaten i fråga bereda även andra parter med ett lagligen berört intresse åtkomst till ansökningen.

3. Varje lagligen berörd intresserad fysisk eller juridisk person får framställa invändning mot den begärda registreringen genom att inge en vederbörligen underbyggd skrivelse till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där han bor eller verkar. Denna myndighet skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att pröva invändningen inom den fastställda tidsfristen.

. . .” 

9

Om inte någon medlemsstat framställer invändning till kommissionen mot den planerade registreringen skall namnet införas i ett register, ”Register över skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar”, som kommissionen skall föra.

10

Om de berörda medlemsstaterna, i fråga om en invändning som kan tas upp till prövning, inte lyckas uppnå förlikning i enlighet med artikel 7.5 i grundförordningen, skall kommissionen fatta beslut i enlighet med förfarandet i artikel 15 i samma förordning (förfarandet i föreskrivande kommittén). I artikel 7.5 b i grundförordningen föreskrivs att kommissionen i sitt beslut skall beakta ”traditionell skälig praxis och … den faktiska risken för förväxling”.

11

Genom artikel 17 i grundförordningen har det införts ett förfarande för registrering, det så kallade förenklade förfarandet, som skiljer sig från det normala förfarandet. Enligt detta förfarande skall medlemsstaterna meddela kommissionen vilka hos dem skyddade beteckningar eller vilka inarbetade beteckningar de önskar registrera i enlighet med förordningen. Det förfarande som avses i artikel 15 i grundförordningen skall gälla i tillämpliga delar. I artikel 17.2 andra meningen i förordningen preciseras att förfarandet för att framställa invändning enligt artikel 7 inte är tillämpligt vid det förenklade förfarandet.

Bakgrund till tvisten

12

Genom skrivelse av den 21 januari 1994 ansökte den grekiska regeringen hos kommissionen om registrering av beteckningen ”Feta” såsom skyddad ursprungsbeteckning, i enlighet med artikel 17 i grundförordningen.

13

Den 19 januari 1996 överlämnade kommissionen till den genom artikel 15 i grundförordningen inrättade föreskrivande kommittén ett förslag till förordning med en förteckning över beteckningar som kunde registreras som skyddade geografiska beteckningar eller ursprungsbeteckningar, i enlighet med artikel 17 i grundförordningen. ”Feta” ingick i denna förteckning. Då den föreskrivande kommittén inte hade uttalat sig om detta förslag inom utsatt tid framlade kommissionen den 6 mars 1996, i enlighet med artikel 15 fjärde stycket i grundförordningen, förslaget för rådet. Rådet fattade inte något beslut inom den i artikel 15 femte stycket i grundförordningen föreskrivna fristen på tre månader.

14

I enlighet med artikel 15 femte stycket i grundförordningen utfärdade kommissionen den 12 juni 1996 förordning (EG) nr 1107/96 om registrering av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar enligt förfarandet i artikel 17 i [grund]förordningen (EGT L 299, s. 31). I enlighet med artikel 1 i förordning nr 1107/96, registrerades beteckningen ”Feta”, som i bilagan till nämnda förordning anges i del A under rubrikerna ”Ost” och ”Grekland”, som skyddad ursprungsbeteckning.

15

Genom dom av den 16 mars 1999 i de förenade målen C‑289/96, C-293/96 och C‑299/96, Danmark, Tyskland och Frankrike mot kommissionen (REG 1999, s. I‑1541), upphävde domstolen den del av förordning nr 1107/96 som avsåg registrering av beteckningen ”Feta” som skyddad ursprungsbeteckning. Domstolen ansåg i sin dom att kommissionen underlåtit att på ett vederbörligt sätt beakta samtliga faktorer som den, enligt artikel 3.1 tredje stycket i grundförordningen, var skyldig att beakta.

16

Till följd av denna dom antog kommissionen den 25 maj 1999 förordning (EG) nr 1070/1999 om ändring av bilagan till kommissionens förordning (EG) nr 1107/96 och strök beteckningen ”Feta” såväl ur registret över skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar som ur bilagan till förordning nr 1107/96 (EGT L 130, s. 18).

17

Efter att därefter ha omprövat den grekiska regeringens begäran om registrering förelade kommissionen, i enlighet med artikel 15 andra stycket i grundförordningen, den föreskrivande kommittén ett förslag till förordning och föreslog att beteckningen ”Feta” med stöd av artikel 17 i grundförordningen, skulle registreras som skyddad ursprungsbeteckning i registret för skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar. Då kommittén inte inom utsatt tid hade tagit ställning till detta förslag lämnade kommissionen, i enlighet med artikel 15 fjärde stycket, rådet förslag om vilka åtgärder som skulle vidtas.

18

Då rådet inte inom den i artikel 15 femte stycket i grundförordningen föreskrivna fristen hade fattat något beslut om förslaget, utfärdade kommissionen, den 14 oktober 2002, förordning (EG) nr 1829/2002 om ändring av bilagan till kommissionens förordning (EG) nr 1107/96 när det gäller beteckningen ”Feta” (EGT L 277, s. 10) (nedan kallad den ifrågasatta förordningen). Med stöd av denna förordning registrerades beteckningen ”Feta” återigen såsom skyddad beteckning och tillfogades bilagan till förordning nr 1107/96, i del A under rubrikerna ”Ost” och ”Grekland”.

19

Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 12 december 2002 har sökandena väckt förevarande talan.

20

Genom skrivelse av den 14 februari 2003 har kommissionen yrkat att målet skall vilandeförklaras till dess att dom avkunnas i målen C-465/02 och C‑466/02.

21

Genom skrivelse av den 17 mars 2003 meddelade sökandena att de invände mot yrkandet om vilandeförklaring och att de yrkade att förstainstansrätten skulle hänskjuta förevarande mål till domstolen för att förenas med målen C‑465/02 och C‑466/02.

22

Genom beslut av den 19 mars 2003 avvisade förstainstansrätten yrkandet om vilandeförklaring samt yrkandet om att målet skulle hänskjutas till domstolen och beslutade att förfarandet skulle fortsätta.

23

Genom särskild handling, som inkom till förstainstansrättens kansli den 12 juni 2003, gjorde kommissionen en invändning om rättegångshinder grundad på artikel 114 i förstainstansrättens rättegångsregler. Sökandena inkom med yttrande över denna invändning den 1 augusti 2003.

24

Genom ansökningar som inkom till förstainstansrättens kansli den 16 april respektive den 2 maj 2003 har Republiken Grekland och Föreningen för grekiska mejeriindustrier (Sevgap) begärt att få intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.

25

Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 28 april 2003 har Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland begärt att få intervenera till stöd för sökandenas yrkanden.

26

Genom beslut av den 4 mars 2004 har Republiken Grekland, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland samt Sevgap tillåtits intervenera.

27

Den 30 mars 2004 inkom Republiken Grekland med en interventionsinlaga till stöd för kommissionens yrkanden.

28

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland har inte inkommit med någon interventionsinlaga inom den föreskrivna fristen.

29

Sevgap har tillåtits att intervenera enligt artikel 116.6 i förstainstansrättens rättegångsregler och dess intervention begränsas därför till yttranden under det muntliga förfarandet.

Parternas yrkanden

30

Sökanden har i sin ansökan yrkat att förstainstansrätten skall

–

ogiltigförklara den ifrågasatta förordningen i den del som avser registrering av beteckningen ”Feta” som skyddad ursprungsbeteckning,

–

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

31

Kommissionen har i sin invändning om rättegångshinder yrkat att förstainstansrätten skall

–

avvisa talan,

–

förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

32

Sökandena har i sina yttranden över invändningen om rättegångshinder yrkat att förstainstansrätten skall avslå invändningen om rättegångshinder.

33

Republiken Grekland har i sin interventionsinlaga yrkat att förstainstansrätten skall avvisa talan.

Bedömning av huruvida talan kan upptas till sakprövning

34

Genom förevarande talan har sökandena, som är sju tyska företag som framställer Fetaost av komjölk, yrkat att den ifrågasatta förordningen skall ogiltigförklaras. Sökandena har särskilt åberopat åsidosättande av artiklarna 3 och 17 i grundförordningen och i andra hand av artiklarna 2 och 4 i denna förordning samt av artikel 30 EG och av de grundläggande rättigheter som föreskrivs i gemenskapens rättsordning angående skyddet av äganderätt och rätten att utöva ett yrke.

35

Kommissionen anser att talan inte kan prövas på grund av att sökandena inte har talerätt i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG.

36

Om en part begär detta kan förstainstansrätten med stöd av artikel 114.1 i rättegångsreglerna meddela beslut i fråga om rättegångshinder utan att pröva själva sakfrågan. Om inte rätten bestämmer annat skall i enlighet med artikel 114.3 återstoden av förfarandet vara muntligt. I förevarande fall anser förstainstansrätten att handlingarna i föreliggande mål innehåller tillräckliga upplysningar för att kunna meddela beslut angående kommissionens invändning utan att inleda det muntliga förfarandet.

Parternas argument

37

Kommissionen har hävdat att talan avser en förordning av allmän giltighet, i den mening som avses i artikel 249 andra stycket EG, och att sökandena inte är personligen berörda av den ifrågasatta förordningen.

38

Sökandena har hävdat att talan kan upptas till sakprövning.

39

Sökandena har för det första gjort gällande att, frånsett de grekiska producenterna, de, tillika med en enda dansk producent, är de viktigaste producenterna av Feta i gemenskapen, och att de framställer mer än 90 procent av den fetaost som tillverkas i Tyskland.

40

Eftersom sökandena sedan många år framställer fetaost i stora kvantiteter kan de åberopa affärsförbindelser och traditionella, väl etablerade och varaktiga avsättningsmöjligheter, som förutsätter långsiktiga leveransavtal. Sökandena är i detta avseende särskilt berörda av den ifrågasatta förordningen, i den mening som avses i domstolens rättspraxis (dom av den 1 juli 1965 i de förenade målen 106/63 och 107/63, Toepfer och Getreide‑Import Gesellschaft mot Europeiska gemenskapernas kommission, REG 1965, s. 525, och av den 17 januari 1985 i mål 11/82, Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen, REG 1985, s. 207).

41

Sökanden har för det andra gjort gällande att det förhållandet att kommissionen har använt det förenklade förfarandet enligt artikel 17 i grundförordningen har berövat dem de processuella garantierna enligt det normala förfarandet som, i enlighet med artikel 7 i grundförordningen, ger varje lagligen berörd person rätt att framställa invändning mot registreringen. Sökandena har i detta sammanhang framhållit att kommissionen, i sitt förslag till ändring av grundförordningen i syfte att avskaffa det förenklade förfarandet enligt artikel 17 i nämnda förordning, uttryckligen motiverat sitt förslag med att rätten till invändning enligt det normala förfarandet är ett ”väsentligt villkor för säkerställandet av förvärvade rättigheter eller för undvikandet av skador vid registreringen”.

42

Sökandena har för det tredje hävdat att de har rätt att föra talan med stöd av den rättspraxis som följer av förstainstansrättens dom av den 3 maj 2002 i mål T‑177/01, Jégo‑Quéré mot kommissionen (REG 2002, s. II-2365), samt av generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, domstolens dom av den 25 juli 2002 i mål C‑50/00 P (REG 2002, s. I‑6677, 6681). Enligt denna rättspraxis skall en fysisk eller juridisk person anses beröras personligen av en gemenskapsrättslig bestämmelse med allmän giltighet som berör honom direkt, om bestämmelsen i fråga inverkar på hans rättsliga ställning på ett bestämt och omedelbart sätt genom att hans rättigheter begränsas eller att han åläggs skyldigheter. Den ifrågasatta förordningen skadar sökandenas intressen, eftersom den får till följd att de inte längre kan använda beteckningen ”Feta” efter övergångsperiodens slut.

43

Samtidigt som sökandena i sina yttranden över invändningen om rättegångshinder har medgivit att den ifrågasatta förordningen är en åtgärd med allmän giltighet har de konstaterat att den ifrågasatta förordningen visserligen uppvisar gynnsamma effekter för alla nuvarande och kommande grekiska producenter av Feta framställd av fårmjölk och getmjölk, vilka hädanefter är de enda som fortfarande lagligen kan använda denna beteckning, men att de ogynnsamma effekterna i denna endast uppvisas till nackdel för alla de hittillsvarande icke grekiska producenterna av Feta framställd av komjölk, och som efter övergångsperiodens slut förbjuds använda den nämnda beteckningen. Sökandena har framhållit att den ifrågasatta förordningens effekter på marknaden endast missgynnar de sistnämnda producenterna.

44

Sökandena har anfört att beteckningen ”Feta” internationellt sedan länge är en generisk beteckning och att den enligt artikel 3.1 i grundförordningen följaktligen inte kan vara inskriven i registret för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar som skyddas inom ramen för den ifrågasatta förordningen. Kommissionen hade felaktigt antagit den ifrågasatta förordningen, eftersom den trodde att de icke grekiska marknaderna för fetaost framställd av komjölk endast utvecklats tack vare en olaglig exploatering av den prestige som den av fårmjölk framställda grekiska Fetan åtnjuter.

45

På grund av kommissionens retroaktiva och tillrättaläggande ingripande på marknaden kan den ifrågasatta förordningen inte anses ha ”allmänna och abstrakta” effekter, eftersom den endast riktar sig till en begränsad krets ekonomiska aktörer som befinner sig i en särskild situation på marknaden och som personligen berörs såvitt avser deras särskilda rättigheter. Den ifrågasatta förordningen leder i själva verket till att den marknad för av komjölk framställd Feta som utvecklats i Tyskland och, i vidare utsträckning, i Europa förstörs, eftersom den konsument som är van vid fetaost framställd av komjölk inte snabbt känner igen denna produkt under någon annan beteckning.

46

Sökandena anser att det förhållandet att de berörda aktörerna inte kan få lagenligheten av den ifrågasatta förordningen, som innebär att deras avsättningsmöjligheter totalt förstörs, prövad vid domstol är oförenligt med de förväntningar som i Europeiska unionen följer av det rättsliga skydd som domstolen ger.

47

Förstainstansrätten har inte tillskrivit vare sig talan vid den nationella domstolen med begäran om förhandsavgörande vid domstolen, i enlighet med artikel 234 EG, eller talan om utomobligatoriskt skadestånd, i enlighet med artikel 235 EG och artikel 288 andra stycket EG, egenskapen av ett effektivt rättsmedel som ger de berörda personerna möjlighet att ifrågasätta huruvida de allmänt tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelserna som direkt begränsar deras rättsliga ställning är riktiga. Talan om skadestånd enligt artikel 235 EG och artikel 288 andra stycket EG kan för övrigt inte ersätta ett effektivt skydd av de grundläggande rättigheterna på det europeiska planet, eftersom den inte gör det möjligt att undanröja en rättsakt i gemenskapens rättsordning när den visar sig vara rättsstridig.

48

Eftersom förbudet att fortsätta att använda den generiska beteckningen ”Feta” för fetaost framställd av komjölk efter den i den ifrågasatta förordningen föreskrivna dagen har direkt effekt och inte kräver några verkställighetsåtgärder i medlemsstaterna som kan bilda grund för talan vid de nationella domstolarna, kan sökandena dessutom endast göra gällande att deras grundläggande rättigheter har åsidosatts genom nämnda åtgärd genom att åsidosätta bestämmelserna enligt den ifrågavarande gemenskapsåtgärden och därvid i samband med det rättsliga förfarande som inletts gentemot dem åberopa att bestämmelserna är rättsstridiga.

49

Enligt förstainstansrättens rättspraxis från senare tid är det lämpligt att utgå från principen att ett verksamt rättsligt skydd för enskilda garanteras endast om de företag som direkt och personligen berörs av en allmänt tillämplig gemenskapsrättslig bestämmelse likaså har möjlighet att väcka talan vid gemenskapsdomstolarna. Ett företag berörs personligen om det tveklöst och omedelbart påverkas av att åtgärden innebär att dess rättigheter begränsas eller att företaget åläggs skyldigheter. Detta kan inte på allvar ifrågasättas när det gäller sökandena vars avsättningsmöjligheter äventyras och marknadsandelar tillintetgörs, åtminstone under en överskådlig tidrymd.

50

Sökandena har erinrat om att förstainstansrätten har påpekat att möjligheten att väcka talan vid gemenskapsdomstolarna utgör grundvalen för ett rättssamhälle och bygger på medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner samt på artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Sökandena har påpekat att denna rättighet till ett effektivt rättsmedel för varje person vars rättigheter eller friheter som garanteras av unionslagstiftningen har skadats, på nytt har bekräftats genom artikel 47 i Stadgan över Europeiska unionens grundläggande rättigheter.

Förstainstansrättens bedömning

51

I artikel 230 fjärde stycket EG föreskrivs att varje fysisk eller juridisk person på samma villkor får väcka talan mot ett beslut som, även om det utfärdats i form av en förordning, direkt och personligen berör honom.

52

Enligt fast rättspraxis står kriteriet för att skilja mellan en förordning och ett beslut att finna i huruvida den ifrågavarande rättsakten har allmän giltighet eller inte (domstolens beslut av den 23 november 1995 i mål C‑10/95 P, Asocarne mot rådet, REG 1995, s. I-4149, punkt 28, och av den 24 april 1996 i mål C‑87/95 P, Cassa nazionale di previdenza ed assistenza a favore degli avvocati e dei procuratori mot rådet, REG 1996, s. I‑2003, punkt 33). En rättsakt har allmän giltighet om den äger tillämpning på objektivt fastställda situationer och om den ger rättsverkningar i förhållande till abstrakt angivna personer (förstainstansrättens dom av den 10 juli 1996 i mål T‑482/93, Weber mot kommissionen, REG 1996, s. II-609, punkt 55, och däri angiven rättspraxis).

53

Genom den ifrågasatta förordningen garanteras i förevarande fall beteckningen ”Feta” det skydd för ursprungsbeteckningar som föreskrivs i grundförordningen. Ursprungsbeteckning definieras i artikel 2.2 a i denna som namn på en region, en ort eller i undantagsfall ett land, använt för att beskriva en jordbruksprodukt eller ett livsmedel som härstammar från ifrågavarande region, ort eller land, och vars kvalitet eller egenskaper helt eller väsentligen beror på viss geografisk omgivning med de naturliga och mänskliga faktorer som därtill hör och vars framställning, bearbetning och beredning äger rum i det ifrågavarande geografiska området.

54

Detta skydd består i att användningen av beteckningen ”Feta” förbehålls producenter som härstammar från det beskrivna geografiska området, vars produkter uppfyller de krav på geografiskt område och kvalitet som i produktspecifikationen föreskrivs för framställning av Feta. Såsom kommissionen med rätta har påpekat tillerkänns enligt den ifrågasatta förordningen – som ingalunda vänder sig till bestämda aktörer som sökandena – alla företag vars produkter uppfyller de föreskrivna kraven på geografiskt område och kvalitet rätten att marknadsföra dem under ovannämnda beteckning, och alla de företag vars produkter inte uppfyller dessa krav, vilka är identiska för alla företag, nekas denna rätt. Den ifrågasatta förordningen gäller för såväl alla nuvarande eller framtida producenter av Feta, som lagenligt tillåts att använda denna beteckning, som dem som förbjuds att använda beteckningen efter övergångsperiodens slut. Förordningen avser inte enbart producenter i medlemsstaterna, utan ger även rättsverkningar i förhållande till ett okänt antal producenter i tredje land som i dag eller i framtiden önskar exportera fetaost till gemenskapen.

55

Den ifrågasatta förordningen är således en åtgärd av allmän giltighet i den mening som avses i artikel 249 andra stycket EG. Den äger tillämpning på objektivt fastställda situationer och ger rättsverkningar i förhållande till abstrakt angivna kategorier personer (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 15 september 1998 i mål T‑109/97, Molkerei Großbraunshain och Bene Nahrungsmittel mot kommissionen, REG 1998, s. II‑3533, av den 26 mars 1999 i mål T-114/96, Biscuiterie-confiserie LOR och Confiserie du Tech mot kommissionen, REG 1999, s. II-913, punkterna 27–29, och av den 9 november 1999 i mål T‑114/99, CSR Pampryl mot kommissionen, REG 1999, s. II‑3331, punkterna 42 och 43). Denna allmänna giltighet följer för övrigt av syftet med den ifrågavarande förordningen, det vill säga att erga omnes och i Europeiska gemenskapen i sin helhet skydda giltigt registrerade geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar.

56

Det är dock inte uteslutet att en bestämmelse som på grund av sin beskaffenhet och sin giltighet har en normativ karaktär personligen kan beröra en fysisk eller juridisk person. Detta är fallet när rättsakten i fråga påverkar personen på grund av vissa utmärkande egenskaper som han har eller på grund av en faktisk situation som särskiljer honom i förhållande till alla andra personer och därigenom försätter honom i en ställning som motsvarar den som gäller för en person till vilken ett beslut är riktat (domstolens dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen, REG 1963, s. 197, 223, svensk specialutgåva, volym 1, s. 181, av den 18 maj 1994 i mål C-309/89, Codorniu mot rådet, REG 1994, s. I-1853, punkterna 19 och 20, svensk specialutgåva, volym 15, s. 141, ,domen i det ovan i punkt 42 nämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, punkt 36, och domen i det ovan i punkt 52 nämnda målet Weber mot kommissionen, punkt 56).

57

I förevarande fall ger de faktiska påståenden som sökandena har framfört, förutsatt att de är riktiga, inte möjlighet att upptäcka den minsta egenskap som är utmärkande för dem eller en faktisk situation som särskiljer dem i förhållande till andra berörda ekonomiska aktörer. Tvärtom är sökandena berörda av den ifrågasatta förordningen enbart i sin egenskap av ekonomiska aktörer som framställer eller marknadsför ost som inte uppfyller kraven för att använda den skyddade ursprungsbeteckningen ”Feta”. Sökandena berörs således på samma sätt som alla de andra företag vars produkter inte heller överensstämmer med kraven i de ifrågavarande gemenskapsbestämmelserna.

58

Vad beträffar sökandenas påstående att de, bortsett från de grekiska producenterna och en dansk producent, är de huvudsakliga producenterna av Feta i Europeiska gemenskapen och att de producerar mer än 90 procent av den Feta som framställs i Tyskland, räcker det att erinra om att den omständigheten att ett företag innehar en stor andel av marknaden i fråga inte i sig räcker för att särskilja företaget i förhållande till alla andra ekonomiska aktörer som berörs av den ifrågasatta förordningen (beslutet i det ovan i punkt 55 nämnda målet CSR Pampryl mot kommissionen, punkt 46).

59

På samma sätt saknar sökandenas påstående att den ifrågasatta förordningen i huvudsak endast berör åtta producenter, förutom att påståendet motsägs av ansökan i vilken det anges att fetaosten framställs i betydande mängd i sex medlemsstater i Europeiska gemenskapen och i ett stort antal tredje länder, i vilket fall som helst betydelse, eftersom den allmänna giltigheten och följaktligen en rättsakts normativa karaktär enligt fast rättspraxis inte ifrågasätts genom möjligheten att med större eller mindre säkerhet fastställa hur många eller till och med vilka rättssubjekt som den vid en viss tidpunkt är tillämplig på, så länge som det är ostridigt att denna tillämpning sker på grundval av en objektiv, rättslig eller faktisk situation som anges i rättsakten och som överensstämmer med dess syfte (domstolens dom av den 11 juli 1968 i mål 6/68, Zuckerfabrik Watenstedt mot rådet, REG 1968, s. 595, 605 och 606, svensk specialutgåva, volym 1, s. 351, och förstainstansrättens beslut av den 29 juni 1995 i mål T‑183/94, Cantina cooperativa fra produttori vitivinicoli di Torre di Mosto m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II‑1941, punkt 48). Så är fallet i förevarande fall, eftersom den ifrågasatta förordningen utan åtskillnad berör alla nuvarande och kommande producenter som önskar marknadsföra osten under beteckningen ”Feta” i gemenskapen.

60

Sökandena har även gjort gällande att de särskiljs på grund av att de är ekonomiskt berörda. Med hänvisning till domstolens dom i de ovan i punkt 40 nämnda målen Toepfer och Getreide-Import Gesellschaft mot Europeiska gemenskapernas kommission, och Piraiki‑Patraiki m.fl. mot kommissionen, har de påstått att förbudet, som enligt den ifrågasatta förordningen gäller i förhållande till de företag som framställer Feta av komjölk, att använda beteckningen ”Feta” gör att det praktiskt taget är omöjligt för dem att fortsätta varje marknadsföring av denna ost och att dessa företag inte längre kan uppfylla och vidmakthålla sina långsiktiga leveransavtal.

61

Förstainstansrätten påpekar i detta avseende att den ifrågasatta förordningen inte berör eventuella långsiktigt ingångna leveransavtal, utan att det endast är varje obehörigt bruk eller varje imitation av eller anspelning på den skyddade beteckningen ”Feta” som, i samband med artikel 13 i grundförordningen och i slutet av en övergångsperiod, förbjuds. Detta förbud gäller såväl sökandena som alla andra producenter som för närvarande eller potentiellt befinner sig i samma situation.

62

Förstainstansrätten erinrar vidare om att det förhållandet att en rättsakt av allmän giltighet kan få olika konkreta verkningar för de olika rättssubjekt som den är tillämplig på i vilket fall som helst inte medför att dessa rättssubjekt särskiljs i förhållande till alla andra berörda personer, när rättsakten såsom i förevarande fall är tillämplig i en objektivt bestämd situation (förstainstansrättens dom av den 22 februari 2000 i mål T‑138/98, ACAV m.fl. mot rådet, REG 2000, s. II‑341, punkt 66, och förstainstansrättens beslut av den 30 januari 2001 i mål T‑215/00, La Conqueste mot kommissionen, REG 2001, s. II-181, punkt 37). Domstolen har uttryckligen fastställt att den omständigheten att en sökande, när en förordning om registrering av en ursprungsbeteckning antas, befinner sig i en situation där det är nödvändigt att anpassa produktionsstrukturen för att uppfylla villkoren enligt denna, inte räcker för att sökanden skall anses personligen berörd på ett sätt som motsvarar det sätt på vilket en rättsakt berör den som den riktar sig till (domstolens beslut av den 30 januari 2002 i mål C‑151/01 P, La Conqueste mot kommissionen, REG 2002, s. I‑1179, punkt 35).

63

Det är felaktigt som sökandena har hävdat att de befinner sig i samma situation som sökandena i de ovan i punkt 40 nämnda målen Toepfer och Getreide-Import Gesellschaft mot Europeiska gemenskapernas kommission, och Piraiki‑Patraiki m.fl. mot kommissionen.

64

I det ovan i punkt 40 nämnda målet Toepfer och Getreide-Import Gesellschaft mot Europeiska gemenskapernas kommissionen avsåg den ifrågasatta åtgärden endast importörer, vars antal och identitet var kända, och som innan det ifrågasatta beslutet antogs hade ansökt om importlicenser vars utfärdande hade omöjliggjorts genom beslutet i fråga. I det ovan i punkt 40 nämnda målet Piraiki‑Patraiki m.fl. mot kommissionen, som avsåg lagenligheten av ett kommissionsbeslut, enligt vilket Frankrike tilläts fastställa ett kvoteringssystem för import av bomullsgarn från Grekland, var sökandena på samma sätt personligen berörda av det ifrågasatta beslutet, såsom medlemmar i en begränsad krets av ekonomiska aktörer som särskilt berördes av det ifrågasatta beslutet på grund av att de var innehavare av försäljningskontrakt som dessförinnan ingåtts i god tro, och som skulle verkställas under den period då skyddsåtgärden enligt beslutet tillämpades och som således helt eller delvis omöjliggjorts på grund av att den tillåtna kvoten överskridits.

65

Inte heller på grundval av den dom som avkunnats i det ovan i punkt 56 nämnda målet Codorniu mot rådet kan sökandena anses personligen berörda. I detta mål var sökandeföretaget genom en bestämmelse av allmän giltighet förhindrat att använda det grafiska märke som den hade registrerat och under lång tid på traditionellt sätt använt innan den ifrågavarande förordningen i det målet antogs. Sökanden intog därmed en självständig plats i förhållande till alla andra ekonomiska aktörer. I förevarande fall har sökandena inte visat, och har för övrigt inte heller påstått, att användningen av beteckningen ”Feta” som de åberopar följer av en motsvarande särskild rättighet som de erhållit på det nationella eller gemenskapsrättsliga planet innan den ifrågasatta förordningen antogs och som den nämnda förordningen har äventyrat.

66

Särskilt det förhållandet att sökandena har marknadsfört sina produkter under beteckningen ”Feta” ger dem inte någon särskild rättighet i den mening som avses i ovannämnd rättspraxis. Situationen för sökandena skiljer sig på grund härav inte från situationen för andra producenter som också har marknadsfört sina produkter som ”Feta” och som inte längre är auktoriserade att använda denna beteckning, som hädanefter skyddas genom registrering som ursprungsbeteckning. Det förhållandet att den ena eller den andra ekonomiska aktören inte ges någon särskild rättighet bekräftas för övrigt av att denna situation uttryckligen regleras på ett abstrakt och allmänt sätt genom artikel 13.2 i grundförordningen, i vilken det föreskrivs en övergångsperiod varigenom alla producenter utan åtskillnad, på vissa villkor, garanteras en anpassningsperiod som är tillräckligt lång för att alla skador skall undvikas.

67

Vad slutligen gäller sökandenas argument om de processuella rättigheter som de har berövats på grund av att det förenklade förfarandet använts för registreringen av beteckningen ”Feta” skall det erinras om att förstainstansrätten redan vid upprepade tillfällen har fastställt att den rättspraxis som sökandena har hänvisat till och som i huvudsak har utvecklats i fråga om antidumpningstullar, konkurrensrätt och statliga stöd inte kan överföras på förfarandet för registrering av skyddade beteckningar med stöd av grundförordningen (beslutet i det ovan i punkt 55 nämnda målet Molkerei Großbraunshain och Bene Nahrungsmittel mot kommissionen), eftersom det i denna förordning inte fastställs några särskilda processuella garantier på gemenskapsnivå till förmån för enskilda (beslutet i det ovan i punkt 55 nämnda målet CSR Pampryl mot kommissionen).

68

Domstolen har bekräftat denna rättspraxis i sitt beslut av den 26 oktober 2000 i mål C-447/98 P, Molkerei Großbraunshain och Bene Nahrungsmittel mot kommissionen (REG 2000, s. I‑9097), punkterna 71–73 ; se, för ett liknande resonemang, även det ovan i punkt 62 nämnda beslutet av den 30 januari 2002, La Conqueste mot kommissionen, punkterna 43 och 44), och konstaterat följande:

”71. Även om det antas att användningen av förfarandet enligt artikel 17 i [grund]förordningen har varit rättsstridigt och att det förhållandet att det finns processuella rättigheter som genom de tillämpliga bestämmelserna uttryckligen garanteras den enskilde eller endast det förhållandet att denna person deltar i en gemenskapsinstitutions utarbetande av en normativ rättsakt kan särskilja honom i den mening som avses i artikel [230], fjärde stycket, [EG], har utövandet av möjligheten att framställa invändning, så som den föreskrivs i samband med det normala förfarandet för registrering, inte medfört att sökandena tillerkänts en rättighet att väcka talan mot den rättsakt som antagits vid slutet av detta förfarande.

72.

Det skall i detta avseende påpekas att det med stöd av artikel 7.1 och 7.3 i [grund]förordningen endast är en medlemsstat, till vilken en fysisk eller juridisk person, som kan motivera ett lagenligt ekonomiskt intresse, tidigare har vänt sig, som till kommissionen kan framställa invändning mot en planerad registrering.

73.

Det framgår å andra sidan av artikel 7.5 i [grund]förordningen att sedan det till kommissionen framställts en invändning som kan upptas till prövning, skall den eller de medlemsstater som framställt invändning mot registreringen samt den medlemsstat som har begärt denna uppträda i invändningsförfarandet. Enligt denna bestämmelse ankommer det nämligen på ”berörda medlemsstater” att söka förlikning och att i förekommande fall underrätta kommissionen härom.”

69

Härav följer att argumentet om att det finns processuella rättigheter inte medför att sökandena kan särskiljas.

70

Det följer av ovanstående att då den ifrågasatta förordningen är en åtgärd av allmän giltighet och då sökandena, på grund av vissa omständigheter som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som karaktäriserar dem i förhållande till alla andra personer och på grund härav särskiljer dem, inte är berörda, kan talan inte upptas till sakprövning.

71

Denna slutsats kan inte ifrågasättas genom sökandens argument om kravet på ett verksamt rättsligt skydd.

72

Förutom att det ankommer på medlemsstaterna att föreskriva ett fullständigt system för rättsmedel och förfaranden som gör det möjligt att säkerställa att rätten till ett verksamt rättsligt skydd iakttas, kan en talan om ogiltigförklaring direkt vid EG-domstolen inte föras även om det efter en konkret prövning vid EG-domstolen av nationella förfarandebestämmelser visas att dessa inte tillåter den enskilde att föra en talan som ger honom möjlighet att ifrågasätta den omtvistade rättsaktens giltighet (domstolens beslut av den 12 december 2003 i mål C-258/02 P, Bactria mot kommissionen, REG 2003, s. I-0000, punkt 58). Domstolen har vad gäller det villkor om personligt intresse som krävs enligt artikel 230 fjärde stycket EG klart fastställt att, även om det är riktigt att detta villkor skall tolkas mot bakgrund av rätten till ett verksamt rättsligt skydd och med beaktande av de omständigheter som kan särskilja en sökande, kan en sådan tolkning inte medföra att detta villkor, vilket uttryckligen föreskrivits i fördraget, inte tillämpas utan att gemenskapsdomstolarna därmed överskrider gränserna för sin behörighet enligt fördraget. Härav följer att en fysisk eller juridisk person som inte uppfyller detta villkor under alla omständigheter inte är behörig att föra talan om ogiltigförklaring av en förordning (domen i det ovan i punkt 42 nämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, punkterna 36 och 37).

73

Det framgår av samtliga ovanstående överväganden att sökandena inte kan anses vara personligen berörda av den ifrågasatta förordningen, i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG, och att talan följaktligen skall avvisas.

Rättegångskostnader

74

Enligt artikel 87.2 i förstainstansrättens rättegångsregler skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökandena skall förpliktas att bära sina rättegångskostnader, samt ersätta kommissionens rättegångskostnader. Eftersom sökanden har tappat målet, skall kommissionens yrkande bifallas.

75

Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna skall medlemsstater som har intervenerat i tvisten bära sina rättegångskostnader. I förevarande fall skall Republiken Grekland och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland förpliktas att bära sina rättegångskostnader.

76

Enligt artikel 87.4 tredje stycket i rättegångsreglerna kan förstainstansrätten besluta att även andra intervenienter än medlemsstater och institutioner skall bära sina rättegångskostnader. I förevarande fall skall Sevgap bära sina rättegångskostnader.

På dessa grunder fattar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)

följande beslut :

1)

Talan avvisas.

2)

Sökandena skall bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.

3)

Republiken Grekland, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och Föreningen för grekiska mejeriindustrier (Sevgap) skall bära sina rättegångskostnader.

Luxemburg den 6 juli 2004.

H. Jung J. Azizi

Justitiesekreterare Ordförande

1 –

Rättegångsspråk: tyska.