PERSONALDOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 8 mars 2011
Mål F-59/09
Carlo De Nicola
mot
Europeiska investeringsbanken
”Personalmål – Personal vid Europeiska investeringsbanken – Bedömning – Befordran – Personaldomstolens behörighet – Upptagande till sakprövning – Tyst avslag – Interna riktlinjer – Personalrepresentant – Principen om iakttagande av rätten till försvar”
Saken: Talan som väckts i enlighet med artikel 41 i Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter. Härigenom har Carlo De Nicola för det första yrkat ogiltigförklaring av det beslut som överklagandekommittén vid Europeiska investeringsbanken (nedan kallad banken) fattade den 14 november 2008, för det andra yrkat ogiltigförklaring av de befordringsbeslut som fattades den 29 april 2008 och som innebar att han inte befordrades till tjänstegrad D, för det tredje yrkat att hans utvärderingsrapport för år 2007 ogiltigförklaras, för det fjärde yrkat att det ska fastställas att han utsatts för mobbning, för det femte yrkat att banken ska förpliktas att tillse att mobbningen upphör och att ersätta honom för den skada som han anser sig ha lidit till följd av mobbningen.
Avgörande: Utvärderingsrapporten för år 2007 och beslutet att inte befordra sökanden ogiltigförklaras. Talan ogillas i övrigt. Sökanden och Europeiska investeringsbanken ersätter sina rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Överklagande – Frister
(Artikel 236 EG, tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91; Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artikel 41)
2. Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav
(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 35.1 d)
3. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Överklagande – Analog tillämpning av artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna
(Artikel 236 EG, tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91; Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artikel 41)
4. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Betygsättning – Utvärderingsrapport
5. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Betygsättning – ”Internt beslut” avseende förfarandet för betygssättning – Åsidosättande
(Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artikel 22)
6. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Befordran – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolskontroll – Gränser
(Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artiklarna 22 och 23)
1. Avvägningen mellan å ena sidan principen om rätt till ett effektivt domstolsskydd, vilken utgör en grundläggande unionsrättslig princip och vilken innebär att den enskilde ges tillräckligt god tid för att bedöma huruvida den rättsakt som går honom emot är lagenlig och i förekommande fall förbereda sin ansökan, och å andra sidan rättssäkerhetsprincipen, som kräver att unionens rättsakter efter det att en viss tidsfrist löpt ut ska vinna laga kraft och vilket innebär att tvister mellan Europeiska investeringsbanken och dess anställda ska anhängiggöras vid unionsdomstolen inom en rimlig tidsfrist.
När en sådan tidsfrist fastställs ska hänsyn bland annat tas till vad som särskilt kännetecknar personalmål och den betydelse som ett eventuellt administrativt förfarande har i detta sammanhang. Även om de anställda vid banken omfattas av särskilda personalföreskrifter som fastställts av banken, är interna tvister mellan banken och dess anställda till sin natur sådana att det finns en koppling till tvister mellan unionens institutioner och deras tjänstemän eller anställda, vilka omfattas av artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna och är underställda domstolskontroll enligt artikel 236 EG. Det ska således göras en bedömning mot bakgrund av de villkor som avser fristen för överklagande i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna samtidigt som särdragen i bankens personalföreskrifter, i vilka det i artikel 41 föreskrivs ett frivilligt förlikningsförfarande, beaktas.
Förlikningsförfarandet i artikel 41 i personalföreskrifterna och det särskilda förfarande för överklagande med avseende på den årliga utvärderingen som följer av ett administrativt meddelande från banken fyller samma syfte som det obligatoriska administrativa förfarande som föreskrivs i artikel 90 i tjänsteföreskrifterna. De förstnämnda förfarandena har även till syfte att möjliggöra en uppgörelse i godo mellan parterna och på så sätt göra det möjligt för banken att ompröva det omtvistade beslutet och för den anställde som berörs att godta den motivering som legat till grund för det omtvistade beslutet och i förekommande fall avstå från att väcka talan. Vidare anges i bankens föreskrifter inte hur dessa två förfaranden ska koordineras. Vad beträffar utvärderingsrapporter ankommer det således på den anställde som berörs att avgöra om den föredrar det ena eller det andra förfarandet eller föredrar att båda förfarandena tillämpas parallellt eller efter varandra. De frister som anges i de relevanta administrativa meddelandena med avseende på när ansökan ska inlämnas till överklagandekommittén måste dock iakttas.
I detta sammanhang ska en rimlig tidsfrist i princip vara tre månader från den dag då den rättsakt som går den anställde emot meddelades denne anställde eller i förekommande fall från den tidpunkt då ett avslagsbeslut lämnades i förfarandet för överklagande eller från den tidpunkt då förlikningsförfarandet avbröts. Detta gäller emellertid under förutsättning att det eventuella förfarandet för överklagandet inte var orimligt långt och vidare att den berörda personen ingav sin eventuella ansökan om förlikning i rimlig tid efter det att den meddelades den rättsakt som går honom emot. Genom att dessa två frivilliga förfaranden har införts genom artikel 41 i personalföreskrifterna respektive genom de ovannämnda meddelandena till personalen, vilket banken är bunden av, ska följande slutsatser dras. Om en anställd inleder ett förfarande för överklagande och därefter ett förlikningsförfarande ska fristen för att väcka talan vid personaldomstolen först börja löpa vid den tidpunkt då sistnämnda förfarande avbryts, förutsatt att den anställde ingav sin ansökan om förlikning i rimlig tid efter det att förfarandet för överklagande avslutades. Det kan inte göras någon annan tolkning utan att det leder till att den anställde vid banken skulle vara tvungen att väcka talan vid personaldomstolen vid en tidpunkt då denne fortfarande aktivt eftersträvade en uppgörelse i godo, vilket skulle frånta de frivilliga administrativa förfarandena deras verkan.
(se punkterna 134–137)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 23 februari 2001, De Nicola mot EIB, T‑7/98, T‑208/98 och T‑109/99, punkterna 98, 99, 100, 106 och 107
2. Sådana yrkanden om ogiltigförklaring som inte gör det möjligt att identifiera den rättsakt som går sökanden emot och som sökanden önskar ska ogiltigförklaras, kan inte prövas. Sådana yrkanden uppfyller nämligen inte kraven i artikel 35.1 d i personaldomstolens rättegångsregler där det föreskrivs att ansökan genom vilken talan väcks ska innehålla uppgifter om föremålet för talan och sökandens yrkanden. När en sökande har yrkat att samtliga rättsakter som har ett samband med, följer efter och föregår ett befordringsbeslut ska ogiltigförklaras, kan yrkandena inte anses uppfylla kraven i artikel 35.1 d i rättegångsreglerna, eftersom de omtvistade rättsakterna inte har angetts på ett klart och precist sätt. Talan kan således inte prövas såvitt avser sådana yrkanden.
(se punkterna 148 och 149)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 24 mars 1993, Benzler mot kommissionen, T‑72/92, punkterna 16, 18 och 19
Personaldomstolen: 26 juni 2008, Nijs mot revisionsrätten, F‑1/08, punkt 46
3. I avsaknad av reglering i Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, är inte tjänsteföreskrifterna direkt tillämpliga. I så fall skulle särdragen i de föreskrifter som är tillämpliga på bankens personal inte iakttas. I stället ska man låta sig vägledas av tjänsteföreskrifterna och tillämpa dem analogt samt framhålla att interna tvister mellan banken och dess anställda till sin natur är sådana att det finns en koppling till tvister mellan unionens institutioner och deras tjänstemän eller anställda. Framför allt artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna ska tillämpas analogt på talan som väcks av bankens personal. Enligt den artikeln är Europeiska unionens domstol inte behörig om tvisten inte gäller rättsenligheten av en åtgärd som administrationen vidtagit och som går sökanden emot. Dessutom ska artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna tillämpas analogt i sådana fall där en anställd vid banken ansöker om att banken fattar beslut i en fråga som angår honom. Om banken inte ger något svar inom en rimlig tidsfrist på fyra månader från den dag ansökan gjordes, ska detta anses vara ett tyst avslag, som den anställde kan anföra klagomål mot vid personaldomstolen.
(se punkterna 153–155)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: domen i det ovannämnda målet De Nicola mot EIB, punkterna 100 och 101
Personaldomstolen: 30 november 2009, De Nicola mot EIB, F‑55/08, punkt 239, vilken är föremål för ett överklagande vid Europeiska unionens tribunal, mål T‑37/10 P
4. Att rätten till försvar iakttas i alla förfaranden avseende en person som kan leda till att ett beslut fattas som går den personen emot utgör en grundläggande unionsrättslig princip. Denna princip ska iakttas även om det saknas uttryckliga bestämmelser om detta med avseende på det ifrågavarande förfarandet. Nämnda princip, vilken även motsvarar kraven på en god förvaltning, innebär att den anställdes överordnade ska ge den anställde möjlighet att framföra sina argument innan en utvärderingsrapport slutgiltigt antas. Bestämmelserna om utvärderingsförfarandet iakttas inte om ett utvecklingssamtal mellan en anställd vid Europeiska investeringsbanken och dennes överordnade inte genomförs på rätt sätt, genom att samtalet har en rent formell karaktär och endast avser en del av de frågor som ska tas upp i ett sådant sammanhang, och den berörda personen inte ges möjlighet att framföra sina argument. För att ett åsidosättande av rätten till försvar ska medföra att en rättsakt ogiltigförklaras, krävs visserligen att ett annat beslut hade kunnat fattas i förfarandet om inte nämnda rättsstridighet hade förekommit. Så länge det inte är uteslutet att om den anställde hade getts möjlighet att framföra sina argument och om utvecklingssamtalet hade genomförts på ett korrekt sätt så hade dennes utvärderingsrapport sett annorlunda ut, ska emellertid nämnda åsidosättande medföra att rättsakten ogiltigförklaras.
(se punkterna 176, 177 och 181–183)
Hänvisning till
Domstolen: 23 oktober 1974, Transocean Marine Paint mot kommissionen, 17/74, punkt 15; 12 november 1996, Ohja mot kommissionen, C‑294/95 P, punkt 67
Förstainstansrätten: 30 september 2004, Ferrer de Moncada mot kommissionen, T‑16/03, punkt 40; 14 september 2006, Laroche mot kommissionen, T‑115/04, punkt 36; 25 oktober 2006, Carius mot kommissionen, T‑173/04, punkt 69; 6 februari 2007, Wunenburger mot kommissionen, T‑246/04 och T‑71/05, punkt 149
Personaldomstolen: 29 juni 2010, Kipp mot Europol, F‑28/09, punkt 68
5. Enligt artikel 22 i Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter ska förfarandet för den årliga utvärderingen av varje anställd ”fastställas genom ett internt beslut” i banken. Eftersom det inte hänvisas till något annat än ett internt meddelande kan det konstateras att banken genom detta meddelande har fastställt förfarandet för den årliga utvärderingen och att nämnda interna meddelande tillsammans med de riktlinjer för utvärderingar som bifogats meddelandet utgör tvingande regler som banken inte kan frångå utan att agera rättsstridigt. Även om nämnda interna meddelande inte anses utgöra det ”interna beslut” som avses i personalföreskrifterna, kan det inte av det skälet anses sakna bindande verkan. Det interna meddelandet får åtminstone anses utgöra interna riktlinjer genom vilka banken själv uppställt regler, vilka visserligen inte är tvingande men som banken inte kan frångå utan att ange skälen därför om den inte vill riskera att åsidosätta likabehandlingsprincipen.
Om banken betygssätter en av sina anställda utan att beakta den berörda personens deltagande i en partssammansatt kommitté, åsidosätter den punkt 7 i riktlinjerna för förfarandet för utvärdering. Sådant arbete ska beaktas vid upprättandet av den anställdes utvärderingsrapport, på så sätt att den anställde inte missgynnas av det skälet att den utfört sådant arbete. Även om den som utvärderar den anställde endast får göra sin bedömning mot bakgrund av det som den anställde, som är personalrepresentant, har presterat inom ramen för den tjänst som den har, vilket inte omfattar arbetet som personalrepresentant som inte faller under utvärderarens behörighet, ska den senare dock vid sin bedömning av den anställdes rent yrkesmässiga prestationer beakta de plikter som följer av uppdraget som personalrepresentant. Utvärderaren ska närmare bestämt beakta den omständigheten att den anställde, på grund av sitt uppdrag som personalrepresentant, endast har kunnat fullgöra ett lägre antal arbetsdagar på sin tjänst än vad som är normalt under utvärderingsperioden.
(se punkterna 185, 190, 192 och 195)
Hänvisning till
Personaldomstolen: domen i det ovannämnda målet De Nicola mot EIB, punkterna 105 och 106, och där angiven rättspraxis.
6. Det följer av artiklarna 22 och 23 i Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter att banken ska göra en jämförelse av kvalifikationerna för de anställda som kan komma i fråga för befordran. I detta avseende omfattas de anställda vid banken av bestämmelser som är jämförbara med de som tjänstemännen vid unionsinstitutionerna omfattas av.
Jämförelse av kvalifikationerna är ett uttryck för såväl principen om likabehandling av de anställda som principen avseende deras karriärmöjligheter. Genom att det införts ett förfarande för befordran grundat på kvalifikationer, iakttas i bankens personalföreskrifter principen om de anställdas karriärmöjligheter utan att det innebär att de ges en subjektiv rätt till befordran, även om de uppfyller villkoren för att kunna bli befordrade. Eftersom administrationen förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning inom ramen för jämförelsen av kvalifikationer för de anställda som kan komma i fråga för befordran, avser domstolens kontroll dessutom i detta avseende endast frågan huruvida administrationen hållit sig inom rimliga gränser och inte har utnyttjat sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett uppenbart felaktigt sätt. Domstolarna kan inte ersätta den behöriga myndighetens bedömning av de berörda personernas kvalifikationer med sin egen.
Det följer av riktlinjerna för förfarandet för utvärdering att banken vid jämförelsen av kvalifikationer lägger särskild vikt vid åtminstone de tre senaste årens utvärderingsrapporter och vid de betyg som överstiger eller ligger på samma nivå som ett visst betyg som delats ut vid de tillfällena. Eftersom det är nödvändigt att banken beaktar utvärderingsrapporten vid jämförelsen av kvalifikationer i samband med befordringsbeslut, medför en ogiltigförklaring av utvärderingsrapporten med nödvändighet att även att beslutet att neka befordran ogiltigförklaras.
(se punkterna 199–202)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: domen i det ovannämnda målet De Nicola mot EIB, punkterna 127, 175 och 176–178; 19 oktober 2006, Buendía Sierra mot kommissionen, T‑311/04, punkterna 340–344