Mål T‑504/09

Völkl GmbH & Co. KG

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)

”Gemenskapsvarumärke – Invändningsförfarande – Ansökan om registrering som gemenskapsvarumärke av ordmärket VÖLKL – Det äldre internationella ordmärket VÖLKL – Relativt registreringshinder – Risk för förväxling – Delvist avslag på registreringsansökan – Artikel 8.1 b i förordning (EG) nr 207/2009 – Verkligt bruk av det äldre varumärket – Artikel 42.2 och 42.3 i förordning nr 207/2009 och regel 22.3 i förordning (EG) nr 2868/95 – Överklagandenämndens behörighet när det är fråga om ett överklagande som endast avser en del av de varor eller tjänster som avses i registreringsansökan – Artikel 64.1 i förordning nr 207/2009 – Yrkande om ändring av överklagandenämndens beslut – Artikel 65.3 i förordning nr 207/2009”

Sammanfattning av domen

1.      Gemenskapsvarumärke – Överklagande – Personer som får väcka talan och vara parter i förfarandet – Beslut som går någon emot – Beslut att återförvisa ärendet till lägre instans för fortsatt handläggning

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 65.4)

2.      Gemenskapsvarumärke – Överklagande – Överklagande till överklagandenämnden – Överklagandenämndernas behörighet

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 64.1)

3.      Gemenskapsvarumärke – Anmärkningar från tredje man samt invändningar – Prövning av invändning – Bevis på användning av det äldre varumärket – Verkligt bruk – Begrepp – Bedömningskriterier

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 42.2 och 42.3)

4.      Gemenskapsvarumärke – Anmärkningar från tredje man samt invändningar – Prövning av invändning – Bevis på användning av det äldre varumärket – Verkligt bruk – Begrepp – Fastställande av en kvantitativ nivå för minsta användning – Omfattas inte

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 42.2 och 42.3)

1.      En av parterna ska anses ha vunnit framgång med sitt överklagande till harmoniseringsbyråns överklagandenämnd när nämnden i sitt beslut bifaller partens yrkande mot bakgrund av ett av registreringshindren eller en av ogiltighetsgrunderna eller, mer allmänt, mot bakgrund av endast en del av partens argument. Detta gäller trots att överklagandenämnden underlåter att pröva de andra grunder och argument som åberopats av parten, eller kommer fram till att överklagandet inte ska bifallas på dessa andra grunder och argument.

Ett beslut från överklagandenämnden ska däremot anses ha gått någon emot i den mening som avses i artikel 65.4 i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken, då nämnden tar ställning till partens yrkande på ett sätt som är betungande för densamme.

Sistnämnda hypotes ska anses innefatta de beslut där överklagandenämnden först avslår ett yrkande som, om det hade bifallits, skulle ha inneburit att ärendet avgjordes till fördel för den som framställde yrkandet, och där nämnden därefter återförvisar ärendet till lägre instans för fortsatt handläggning. Detta gäller trots att det finns en möjlighet att den lägre instansen, när den återupptar handläggningen av ärendet, kan komma att meddela ett för denna part gynnande beslut.

(se punkterna 26–28)

2.      När överklagandet till överklagandenämnden endast avser en del av varorna och tjänsterna i registreringsansökan eller i invändningen, innebär överklagandet att överklagandenämnden får göra en ny prövning i sak av invändningen. Denna prövning får dock endast avse nämnda varor eller tjänster. Överklagandet till överklagandenämnden, såvitt avser registreringsansökan och invändningen, avser nämligen inte de övriga varorna eller tjänsterna.

Så är fallet då sökanden till överklagandenämnden gett in ett överklagande av invändningsenhetens beslut, och detta överklagande endast avser den del där invändningsenheten biföll invändningen och avslog registreringsansökan för en del av de aktuella varorna.

Överklagandenämnden överskrider således sin behörighet enligt artikel 64.1 i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken genom att upphäva den punkt i slutet i invändningsenhetens beslut rörande registrering av det sökta varumärket beträffande de övriga varorna.

(se punkterna 54–56)

3.      Det är fråga om verkligt bruk av ett varumärke när detta används i enlighet med dess grundläggande funktion, vilken är att garantera ursprungsidentiteten hos de varor och tjänster för vilka det har registrerats, i syfte att skapa eller bibehålla avsättningsmöjligheter för dessa varor och tjänster. Detta gäller inte fiktiv användning som enbart har till syfte att bibehålla varumärkesrätten. Villkoret om verkligt bruk av varumärket förutsätter dessutom att märket, såsom det är skyddat inom det relevanta området, används offentligt och utåt.

Vid prövningen av huruvida det har gjorts verkligt bruk av varumärket, ska det göras en helhetsbedömning med hänsyn till samtliga relevanta omständigheter i fallet som kan visa att märket använts i kommersiella sammanhang. Sådana omständigheter är i synnerhet användning som anses motiverad i den berörda ekonomiska sektorn för att bibehålla eller skapa marknadsandelar för de varor och tjänster som skyddas av varumärket, dessa varors eller tjänsters art, marknadens egenskaper samt i vilken omfattning och hur ofta varumärket har använts

När det gäller frågan i vilken omfattning det äldre varumärket har använts, ska det särskilt tas hänsyn till dels den försäljningsvolym som all användning motsvarar, dels hur länge och hur ofta nämnda varumärke har använts.

(se punkterna 78–80)

4.      Vid prövningen av huruvida det har gjorts verkligt bruk av ett äldre varumärke ska det göras en helhetsbedömning mot bakgrund av samtliga relevanta faktorer i det enskilda fallet. Vid denna bedömning föreligger ett visst samspel mellan de faktorer som beaktas. Således kan den omständigheten att de varor som sålts under det ifrågavarande varumärket har saluförts i liten omfattning kompenseras med att varumärket tidigare har använts mycket intensivt eller regelbundet och omvänt.

Den omsättning som uppnåtts och den kvantitet varor som har sålts under det äldre varumärket kan inte heller bedömas utan att de jämförs med andra relevanta omständigheter, såsom försäljningsvolymen, produktions- och saluföringskapaciteten eller diversifieringen hos det företag som utnyttjar varumärket samt de egenskaper som varorna eller tjänsterna har på marknaden i fråga. Det är därför inte nödvändigt att användningen av det äldre varumärket alltid är kvantitativt betydande för att den ska kunna anses utgöra verkligt bruk. Till och med en ytterst liten användning kan således anses vara tillräcklig för att det ska anses vara fråga om verkligt bruk. Detta förutsätter att användningen kan anses vara motiverad inom den berörda ekonomiska sektorn för att bibehålla eller skapa marknadsandelar för de varor eller tjänster som skyddas av märket. Av detta följer att det inte är möjligt att på förhand abstrakt fastställa vilken kvantitativ gräns som ska användas vid prövningen av huruvida det är fråga om verkligt bruk. Det går således inte att fastställa någon de minimis-regel, eftersom en sådan inte skulle göra det möjligt för harmoniseringsbyrån eller, efter överklagande, för tribunalen att bedöma samtliga omständigheter i den tvist som de har att pröva.

(se punkterna 81 och 82)