Language of document : ECLI:EU:C:2021:502

DOMSTOLENS BESLUT (tionde avdelningen)

den 16 juni 2021 (*)

”Överklagande – Artikel 181 i domstolens rättegångsregler – Ekonomisk och monetär politik – Förordning (EU) nr 1024/2013 – Artikel 18.1 – Tillsyn över kreditinstitut – Särskilda uppgifter som har tilldelats Europeiska centralbanken (ECB) – Åläggande av en administrativ sanktionsavgift för åsidosättande av tillsynskraven – Förordning (EU) nr 575/2013 – Artikel 26.3 – Kapitalbaskrav – Kapitalinstrument – Emissioner av stamaktier – Klassificering som kärnprimärkapitalposter (CET 1) – Förhandstillstånd från den behöriga myndigheten saknas – Överträdelse genom oaktsamhet”

I de förenade målen C‑456/20 P–C‑458/20 P,

angående tre överklaganden enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 21 september 2020,

Crédit agricole SA, Montrouge (Frankrike) (C‑456/20 P),

Crédit agricole Corporate and Investment Bank, Montrouge (Frankrike) (C‑457/20 P),

CA Consumer Finance, Massy (Frankrike) (C‑458/20 P),

klagande,

företrädda av A. Champsaur och A. Delors, avocats,

i vilka den andra parten är:

Europeiska centralbanken (ECB), företrädd av C. Hernández Saseta, A. Pizzolla och D. Segoin, samtliga i egenskap av ombud,

svarande i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (tionde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M. Ilešič, ordföranden på femte avdelningen E. Regan (referent), samt domaren I. Jarukaitis,

generaladvokat: J. Kokott,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet enligt artikel 181 i domstolens rättegångsregler genom ett särskilt uppsatt beslut som är motiverat,

följande

Beslut

1        Crédit agricole SA (C‑456/20 P), Crédit agricole Corporate and Investment Bank (C‑457/20 P) och CA Consumer Finance (C‑458/20 P) har yrkat ogiltigförklaring av Europeiska unionens tribunals dom av den 8 juli 2020, Crédit agricole/ECB (T‑576/18, EU:T:2020:304) (nedan kallad den första domen), dom av den 8 juli 2020 (Crédit agricole Corporate and Investment Bank/ECB (T‑577/18, ej publicerad, EU:T:2020:305) (nedan kallad den andra domen), och dom av den 8 juli 2020 (CA Consumer Finance/ECB (T‑578/18, ej publicerad, EU:T:2020:306) (nedan kallad den tredje domen) (nedan sammantaget kallade de överklagade domarna). I dessa domar ogillade tribunalen klagandenas respektive talan om ogiltigförklaring av besluten ECB/SSM/2018-FRCAG-75, ECB/SSM/2018-FRCAG-76 och ECB/SSM/2018-FRCAG-77 som Europeiska centralbanken (ECB) antagit den 16 juli 2018 (nedan kallade de omtvistade besluten) med stöd av artikel 18.1 i rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 2013, s. 63), i vilka klagandena ålades administrativa sanktionsavgifter på 4 300 000 euro, 300 000 euro och 200 000 euro, för åsidosättande av kapitalbaskraven i artikel 26.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1, och rättelser i EUT, L 208, 2013, s. 68, och EUT L 321, 2013, s. 6).

 Tillämpliga bestämmelser

 Förordning nr 575/2013

2        Kapitel 2, med rubriken ”Kärnprimärkapital”, återfinns i del två ”Kapitalbas”, avdelning I ”Kapitalbaskategorier”, i förordning (EU) nr 575/2013, i dess lydelse före ikraftträdandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/876 av den 20 maj 2019 (EUT L 150, 2019, s. 1) (nedan kallad förordning nr 575/2013). I detta kapitel 2 återfinns artikel 26, med rubriken ”Kärnprimärkapitalposter”. I punkt 3 i denna artikel föreskrivs följande:

”De behöriga myndigheterna ska bedöma huruvida utgivna kärnprimärkapitalinstrument uppfyller de kriterier som anges i artikel 28 eller, i tillämpliga fall, artikel 29. I fråga om emissioner som görs efter den 28 juni 2013 får instituten klassificera kapitalinstrument som kärnprimärkapitalinstrument endast om tillstånd beviljas av de behöriga myndigheterna, som får rådgöra med [Europeiska bankmyndigheten (EBA)].

I fråga om kapitalinstrument, med undantag för statligt stöd, som av den behöriga myndigheten anses vara godtagbara för klassificering som kärnprimärkapitalinstrument, men för vilka det enligt EBA är mycket komplicerat att fastställa om kriterierna i artikel 28 eller, i tillämpliga fall, artikel 29 är uppfyllda, ska de behöriga myndigheterna ge sin motivering till EBA.

EBA ska på grundval av information från varje behörig myndighet upprätta, uppdatera och offentliggöra en förteckning över samtliga former av kapitalinstrument i varje medlemsstat som räknas som kärnprimärkapitalinstrument. EBA ska för första gången upprätta denna förteckning och offentliggöra den senast den 1 februari 2015.

…”

3        I artikel 26.3 i förordning (EU) nr 575/2013, i dess lydelse enligt förordning 2019/876 (nedan kallad förordning nr 575/2013 i ändrad lydelse), som är tillämplig från och med den 27 juni 2019, föreskrivs följande:

”De behöriga myndigheterna ska bedöma huruvida emitterade kapitalinstrument uppfyller de kriterier som anges i artikel 28 eller, i tillämpliga fall, artikel 29. Instituten ska klassificera emitterade kapitalinstrument som kärnprimärkapitalinstrument endast om tillstånd beviljas av de behöriga myndigheterna.

Genom undantag från första stycket får institut klassificera efterföljande emissioner av en form av kärnprimärkapitalinstrument för vilka de redan beviljats sådant tillstånd som kärnprimärkapitalinstrument, förutsatt att båda följande villkor uppfylls:

a)      De efterföljande emissionerna regleras av bestämmelser som i huvudsak är likalydande som de bestämmelser som reglerar de emissioner för vilka institutet redan har beviljats tillstånd.

b)      Instituten har underrättat [anmält] de efterföljande emissionerna till de behöriga myndigheterna i tillräckligt god tid före klassificeringen av dessa som kärnprimärkapitalinstrument.

De behöriga myndigheterna ska samråda med EBA innan de beviljar tillstånd för nya former av kapitalinstrument som ska klassificeras som kärnprimärkapitalinstrument. De behöriga myndigheterna ska ta vederbörlig hänsyn till EBA:s yttrande och, om de beslutar att avvika från det, skriva till EBA inom tre månader från dagen för mottagandet av EBA:s yttrande och ange skälen för avvikelse från det relevanta yttrandet. Detta stycke är inte tillämpligt på de kapitalinstrument som avses i artikel 31.

På grundval av den information som samlas in från behöriga myndigheter ska EBA upprätta, uppdatera och offentliggöra en förteckning över samtliga former av kapitalinstrument i varje medlemsstat som räknas som kärnprimärkapitalinstrument. I enlighet med artikel 35 i [Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 2010, s. 12)] får EBA inhämta den information som hör samman med kärnprimärkapitalinstrument som myndigheten anser nödvändig för att fastställa om kriterierna i artikel 28 eller, i tillämpliga fall, artikel 29 i denna förordning är uppfyllda och för att upprätthålla och uppdatera den förteckning som avses i detta stycke.

…”

 Förordning nr 1024/2013

4        Kapitel III i förordning nr 1024/2013, med rubriken ”ECB:s befogenheter”, innehåller bland annat ett avsnitt 2 om ”särskilda tillsynsbefogenheter”, som omfattar artiklarna 14–18 i förordningen. I artikel 18 i förordningen, som har rubriken ”Administrativa sanktioner”, föreskrivs följande:

”1.      I de fall kreditinstitut, finansiella holdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett krav i, direkt tillämpliga akter i unionsrätten, för vilket det för behöriga myndigheter enligt tillämplig unionsrätt ska ges möjlighet att ålägga administrativa sanktionsavgifter, får ECB för att utföra de uppgifter som den tilldelas genom denna förordning ålägga administrativa sanktionsavgifter på upp till två gånger beloppet för den vinst som har erhållits eller de förluster som har undvikits genom överträdelsen, i fall där dessa kan fastställas, eller upp till 10 % av den totala årsomsättningen, enligt definitionen i tillämplig unionsrätt, för den juridiska personens närmast föregående räkenskapsår eller sådana övriga sanktionsavgifter som kan föreskrivas i tillämplig unionsrätt.

3.      Sanktionerna ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. …

…”

 Bakgrund till tvisten

5        Genom de omtvistade besluten ålade ECB var och en av klagandena, kreditinstitut som står under direkt tillsyn av ECB, en administrativ sanktionsavgift med stöd av artikel 18.1 i förordning nr 1024/2013 för att ha överträtt artikel 26.3 i förordning nr 575/2013 åtminstone av oaktsamhet genom att klassificera kapitalinstrument vilka var resultatet av ett antal stamaktieemissioner (nedan kallade de omtvistade emissionerna) såsom kärnprimärkapitalinstrument (nedan kallade CET 1-instrument) utan att dessförinnan ha erhållit tillstånd från den behöriga myndigheten.

6        Härvidlag underkände ECB bland annat klagandenas argument att dessa stamaktier fanns upptagna i den förteckning som offentliggjorts av EBA med tillämpning av tredje stycket i artikel 26.3 (nedan kallad den förteckning som offentliggjorts av EBA). ECB ansåg i huvudsak att förekomsten av ett instrument i denna förteckning inte befriar ett kreditinstitut från skyldigheten att inhämta förhandstillstånd från den behöriga myndigheten i enlighet med nämnda artikel 26.3 första stycket.

 Förfarandet vid tribunalen och de överklagade domarna

7        Var och en av klagandena väckte, genom ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 25 september 2018, talan om ogiltigförklaring av det av de omtvistade besluten som avsåg den aktuella klaganden.

8        Klagandena hade till stöd för sin respektive talan anfört två grunder. Den första grunden, som avsåg maktmissbruk, bestod av tre delar. Som första delgrund gjordes det gällande att artikel 26.3 i förordning nr 575/2013 hade åsidosatts. Den andra delgrunden avsåg åsidosättande av artikel 18.1 i förordning nr 1024/2013 och av rättssäkerhetsprincipen. Såvitt avsåg den tredje delgrunden ifrågasatte klagandena huruvida den administrativa sanktionsavgift som ålagts dem var proportionerlig. Klagandena hade som andra grund gjort gällande att rätten att yttra sig hade åsidosatts.

9        I de överklagade domarna underkände tribunalen dessa grunder i den mån de syftade till att ifrågasätta lagenligheten av de omtvistade besluten i den del det i dessa beslut slogs fast att klagandena begått en överträdelse av artikel 26.3 i förordning nr 575/2013.

10      Tribunalen prövade däremot inledningsvis och på eget initiativ huruvida motiveringsskyldigheten hade iakttagits med avseende på de administrativa sanktionsavgifter som ålagts med stöd av artikel 18.1 i förordning nr 1024/2013. Tribunalen fann härvidlag, särskilt i punkterna 144 och 156 i den första överklagade domen, i punkterna 127 och 139 i den andra överklagade domen och i punkterna 130 och 141 i den tredje överklagade domen, att nämnda beslut i detta avseende var bristfälligt motiverade, i huvudsak på grund av att de angripna besluten inte innehåller några närmare uppgifter om den metod som tillämpades av ECB för att fastställa storleken på den ålagda sanktionsavgiften. Tribunalen fann därför att sanktionsavgifterna skulle ogiltigförklaras utan att det var nödvändigt att pröva klagandenas argument avseende bland annat att dessa sanktionsavgifter stred mot rättssäkerhetsprincipen och proportionalitetsprincipen.

11      Tribunalen fann i punkt 157 i den första överklagade domen, i punkt 140 i den andra överklagade domen och i punkt 142 i den tredje överklagade domen att ECB:s bedömning av storleken på de administrativa sanktionsavgifterna kunde avskiljas från de omtvistade besluten i övrigt och ogiltigförklarade därför, i punkt 1 i domslutet i dessa domar, de omtvistade besluten i den del klagandena ålades en sådan sanktionsavgift, och ogillade talan i övrigt i punkt 2 i domslutet.

 Parternas yrkanden och förfarandet vid domstolen

12      Klagandena har yrkat att domstolen ska

–        upphäva punkt 2 i domslutet i de överklagade domarna såvitt avser klagandena,

–        bifalla respektive klagandens talan i första instans, och

–        förplikta ECB att ersätta rättegångskostnaderna,

13      Kommissionen har yrkat att överklagandena ska ogillas och att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

14      Domstolens ordförande har genom beslut av den 30 oktober 2020 förenat målen C‑456/20 P–C‑458/20 P vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

 Prövning av överklagandena

15      Enligt artikel 181 i domstolens rättegångsregler får domstolen när som helst, om det är uppenbart att överklagandet helt eller delvis inte kan tas upp till prövning eller helt eller delvis är ogrundat, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, genom motiverat beslut helt eller delvis avvisa eller ogilla överklagandet.

16      Domstolen finner att denna bestämmelse ska tillämpas i förevarande mål.

 Den första grunden i mål C456/20 P

 Den första delgrunden

–       Parternas argument

17      Crédit agricole har genom den första grundens första del gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vad gäller den tolkning av artikel 26.3 i förordning nr 575/2013 som tribunalen själv gjorde i punkterna 41–63 i den första överklagade domen, enligt vilken ett kreditinstitut kan klassificera ett kapitalinstrument bland sina CET 1-instrument när det tidigare erhållit ett sådant tillstånd från den behöriga myndigheten, genom att slå fast att Crédit agricole hade gjort sig skyldigt till en överträdelse avseende det andra kvartalet år 2016 såvitt gällde de två första omtvistade emissionerna, vilka genomfördes den 23 juni och 12 november 2015.

18      Crédit agricole fick nämligen den 26 juli 2016 tillstånd av ECB att klassificera dessa två omtvistade emissioner som CET 1-instrument. Dessa emissioner, vilka klassificerades som CET 1-instrument den 30 juni 2016 i kreditinstitutets konsoliderade kvartalsvisa deklaration om kapitalbas och kapitalbaskrav och i dess meddelande om information enligt tredje pelaren, översändes till ECB och offentliggjordes den 12 augusti 2016. Crédit agricole kan således inte kritiseras för någon överträdelse.

19      ECB har gjort gällande att detta argument är verkningslöst, och att det under alla förhållanden inte kan leda till bifall av överklagandet.

–       Domstolens bedömning

20      Det följer av artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande. I annat fall ska överklagandet eller grunden i fråga avvisas (dom av den 2 mars 2021, kommissionen/Italien m.fl., C‑425/19 P, EU:C:2021:154, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

21      I förevarande fall ska det påpekas att tribunalen, i punkt 92 i den första överklagade domen, konstaterade att de tre omtvistade emissionerna hade klassificerats som CET 1-instrument, för andra kvartalet år 2016, den 30 juni 2016, och således innan ECB godkände en sådan klassificering, den 26 juli 2016.

22      Genom denna argumentation till stöd för den första grundens första del har Crédit agricole, samtidigt som man uttryckligen har angett att klassificeringen faktiskt ägde rum den 30 juni 2016, gjort gällande att det relevanta datumet för att fastställa huruvida kreditinstitutet har åsidosatt skyldigheten att erhålla förhandstillstånd enligt artikel 26.3 i förordning nr 575/2013 inte är datumet den 30 juni 2016, utan datumet den 12 augusti 2016, vilket motsvarar anmälan av denna klassificering till ECB och offentliggörandet av denna klassificering.

23      Det kan emellertid konstateras att Crédit agricole inte på något sätt har förklarat på vilket sätt tribunalen skulle ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i detta avseende genom att i punkt 92 i den första överklagade domen hänvisa till datumet den 30 juni 2016 för att fastställa att det skett en överträdelse av denna bestämmelse.

24      Det är följaktligen uppenbart att överklagandet inte kan prövas såvitt avser den första grundens första del i mål C‑456/20 P.

 Den andra delgrunden

–       Parternas argument

25      Crédit agricole har genom den första grundens andra del gjort gällande att tribunalen, genom att slå fast att kreditinstitutet hade begått en överträdelse avseende det andra kvartalet år 2016, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att åsidosätta principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning, som slås fast i artikel 49.1 tredje meningen i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och i rättspraxis från domstolen och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, eftersom tribunalen inte tillämpade artikel 26.3 tredje meningen i förordning nr 575/2013 i ändrad lydelse för att slå fast att det förelåg en överträdelse avseende den tredje omstridda emissionen, som genomfördes den 21 juni 2016. Denna nya bestämmelse utgör nämligen en mindre sträng strafflag, eftersom den, under förutsättning att vissa villkor iakttas, föreskriver att efterföljande emissioner med samma villkor som emissioner som redan har godkänts inte längre kräver förhandstillstånd, utan endast en anmälan.

26      I förevarande fall uppfyller den tredje omtvistade emissionen de villkor som föreskrivs i artikel 26.3 i förordning nr 575/2013 i ändrad lydelse, eftersom denna emission reglerades av samma bestämmelser som de två första omtvistade emissionerna, för vilka ett tillstånd för klassificering som CET 1-instrument hade erhållits den 26 juli 2016, och villkoren för denna tredje emission anmäldes till ECB den 22 juni 2016, det vill säga nästan två månader innan denna emission klassificerades som CET 1-instrument, den 12 augusti 2016.

27      Enligt klagandena gjorde tribunalen härvidlag fel när den, i punkt 72 i den första överklagade domen, slog fast att principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning inte är relevant för prövningen av lagenligheten av en rättsakt som antagits före ändringen av de tillämpliga bestämmelserna. Det framgår nämligen av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att om den strafflag som var i kraft vid den tidpunkt då brottet begicks och de efterföljande straffrättsliga lagar som antagits innan en lagakraftvunnen dom meddelades skiljer sig åt, ska domstolen tillämpa den lag vars bestämmelser är mest förmånliga för den tilltalade (Europadomstolen, 18 juli 2013, Maktouf och Damjanović mot Bosnien och Hercegovina, ECHR:2013:0718JUD000231208, 65 §). Eftersom sanktionsavgiften inte hade fastställts genom ett lagakraftvunnet avgörande vid den tidpunkt talan väcktes vid tribunalen var tribunalen följaktligen skyldig att beakta nämnda ändring, eftersom den medförde att de påtalade gärningarna avseende den tredje omtvistade emissionen inte utgjorde en överträdelse och ändringen således utgjorde hinder för påförandet av en sanktionsavgift.

28      ECB anser att detta argument helt saknar grund.

–       Domstolens bedömning

29      Domstolen erinrar, i likhet med tribunalen i punkterna 69 och 70 i den första överklagade domen, om att principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning utgör en allmän unionsrättslig princip (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2008, Jager, C‑420/06, EU:C:2008:152, punkt 59 och där angiven rättspraxis), som numera slås fast i artikel 49.1 tredje meningen i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 augusti 2018, Clergeau m.fl. C‑115/17, EU:C:2018:651, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

30      I förevarande fall är det utrett att Crédit agricole, vid den tidpunkt då kreditinstitutet klassificerade den tredje omtvistade emissionen som CET 1-instrument, inte hade erhållit det förhandstillstånd från den behöriga myndigheten som krävdes enligt artikel 26.3 i förordning nr 575/2013, i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna, det vill säga ett specifikt förhandstillstånd för klassificering som sådant instrument av denna tredje emission. Detta tillstånd utfärdades nämligen först senare, den 29 augusti 2016. ECB gjorde således en riktig bedömning när den fann att sökanden hade överträtt denna bestämmelse.

31      Det är emellertid riktigt, såsom tribunalen för övrigt konstaterade i punkt 67 i den första överklagade domen, att unionslagstiftaren ändrade artikel 26.3 i förordning nr 575/2013 under förfarandet i första instans.

32      I artikel 26.3 andra stycket i förordning nr 575/2013 i dess ändrade lydelse föreskrivs nämligen numera att dessa institut – med avvikelse från regeln i första stycket i denna bestämmelse, i vilken principen att kreditinstitut måste erhålla förhandstillstånd för att klassificera kapitalinstrument som CET 1-instrument slås fast – kan klassificera efterföljande emissioner som en form av CET 1-instrument för vilka de redan har erhållit ett sådant tillstånd, under förutsättning dels att dessa efterföljande emissioner regleras av bestämmelser som i huvudsak är likalydande med dem som reglerar de emissioner för vilka institutet redan har beviljats tillstånd och dels att nämna institut har anmält dessa efterföljande emissioner till de behöriga myndigheterna i tillräckligt god tid före klassificeringen av dessa som CET 1-instrument.

33      Domstolen konstaterar emellertid att Crédit agricole, genom sin argumentation till stöd för den första grundens andra del, grundar sig på en felaktig premiss, nämligen att kreditinstitutet, i enlighet med denna nya bestämmelse, redan hade fått tillstånd att klassificera de två första omtvistade emissionerna som CET 1-instrument vid den tidpunkt då den tredje omtvistade emissionen, klassificerades som CET‑instrument, vilket enligt Crédit agricole skedde den 12 augusti 2016.

34      Denna premiss, som motsäger Crédit agricoles egna påståenden till stöd för den första grundens första del, såsom de framgår av punkt 18 ovan, avseende datumet för den sistnämnda klassificeringen, ska underkännas av samma skäl som i punkterna 21–24 ovan, eftersom denna klagande inte heller inom ramen för denna delgrund har förklarat på vilket sätt tribunalen skulle ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 92 i den första domen slog fast att klassificeringen hade skett den 30 juni 2016, såvitt avsåg det andra kvartalet 2016.

35      Det är utrett att Crédit agricole vid den sistnämnda tidpunkten inte hade fått tillstånd att klassificera de två första omtvistade emissionerna som CET 1-instrument, eftersom Crédit agricole beviljades detta tillstånd först senare, den 26 juli 2016.

36      Crédit agricole har således under alla omständigheter inte iakttagit den skyldighet att erhålla förhandstillstånd som föreskrivs såväl i artikel 26.3 i förordning nr 575/2013 i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna, som i artikel 26.3 i förordning nr 575/2013 i dess ändrade lydelse, som trädde i kraft under förfarandet vid tribunalen, vilket oundvikligen medför att klassificeringen av samtliga omtvistade emissioner var felaktig, oavsett vilken bestämmelse som är tillämplig i tiden (ratione temporis).

37      Det är således uppenbart att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del i mål C‑456/20 P. Överklagandet kan därmed inte vinna bifall såvitt avser någon del av den första grunden.

 Den andra grunden i mål C456/20 P och de första grunderna i målen C457/20 P och C458/20 P

 Den första delgrunden

–       Parternas argument

38      Genom den första delen av dessa grunder har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och åsidosatte sin motiveringsskyldighet, i punkterna 119, 121 och 122 i den första överklagade domen, i punkterna 102, 104 och 105 i den andra överklagade domen samt i punkterna 106, 108 och 109 i den tredje överklagade domen, genom att underlåta att pröva grunden avseende ECB:s åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, på grund av att det var nödvändigt för tribunalen att först förstå skälen till de omtvistade besluten och därmed pröva huruvida dessa var tillräckligt motiverade. Iakttagandet av rättssäkerhetsprincipen är nämligen oberoende av huruvida motiveringsskyldigheten har iakttagits, eftersom det enligt nämnda princip endast krävs att det finns en tydlig rättslig grund för att besluta om sanktionsavgifter. Det är härvidlag inte nödvändigt att förstå de skäl som föranledde ECB att besluta om denna sanktionsavgift och fastställa dess belopp.

39      Enligt ECB saknar detta resonemang grund.

–       Domstolens bedömning

40      Det ska erinras om att tribunalen, såsom redan har angetts i punkterna 10 och 11 ovan, ogiltigförklarade de omtvistade besluten på grund av bristande motivering, i den del var och en av klagandena ålades en administrativ sanktionsavgift.

41      Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den i punkt 156 i den första överklagade domen, i punkt 139 i den andra överklagade domen och i punkt 141 i den tredje överklagade domen slog fast att det inte längre var nödvändigt att pröva klagandenas övriga argument, inbegripet argumentet om åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen.

42      Det är nämligen utrett att detta argument, såsom framgår av punkt 119 i den första överklagade domen, av punkt 102 i den andra överklagade domen och av punkt 106 i den tredje överklagade domen, endast framförts av klagandena i syfte att ifrågasätta lagenligheten av storleken på de administrativa sanktionsavgifter som ECB hade ålagt klagandena i de omtvistade besluten.

43      Eftersom tribunalen ogiltigförklarade besluten såvitt avsåg påförandet av dessa sanktionsavgifter, på grund av otillräcklig motivering, kunde ett eventuellt åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen inte längre ha någon inverkan på omfattningen av tribunalens ogiltigförklaring av nämnda beslut. Argumentet om åsidosättande av denna princip hade således blivit verkningslöst. Härav följer att tribunalen inte längre var skyldig att pröva den grund som avsåg att ECB hade åsidosatt nämnda princip.

44      Det är följaktligen uppenbart att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del i mål C‑456/20 P och de första grundernas första del i målen C‑457/20 P och C‑458/20 P.

 Den andra delgrunden

–       Parternas argument

45      Genom den andra delen av nämnda grunder har klagandena gjort gällande att tribunalen åsidosatte rättssäkerhetsprincipen. Tribunalen medgav nämligen i punkterna 47, 49, 88, 89, 94 och 95 i den första överklagade domen samt i punkterna 44, 74, 75, 81 och 72 i den andra och den tredje överklagade domen att artikel 26.3 i förordning nr 575/2013 var tvetydig. EBA tog även upp denna oklarhet i ett meddelande som offentliggjordes på dess webbplats den 23 maj 2017 i samband med översynen av denna förordning. Unionslagstiftaren ansåg således att det var nödvändigt att ändra denna artikel 26.3.

46      Enligt domstolens praxis, såsom den framgår av bland annat domen av den 12 december 1990, Vandemoortele/kommissionen (C‑172/89, EU:C:1990:457, punkt 9), kan en sanktionsåtgärd, även om den inte är av straffrättslig art, endast vidtas om den vilar på en klar och entydig rättslig grund. Eftersom artikel 26.3 i förordning nr 575/2013 inte utgjorde en klar och entydig rättslig grund, kunde ECB följaktligen inte konstatera att denna bestämmelse hade överträtts utan att åsidosätta rättssäkerhetsprincipen. De omtvistade besluten ska således av denna anledning ogiltigförklaras.

47      Enligt ECB saknar detta resonemang grund.

–       Domstolens bedömning

48      I den mån klagandena, genom de argument som framförts till stöd för den andra delen av dessa grunder, har kritiserat ECB för att ha åsidosatt rättssäkerhetsprincipen genom att i de omtvistade besluten konstatera att det förelåg en överträdelse av artikel 26.3 i förordning nr 575/2013, trots att denna rättsliga grund är tvetydig, ska det erinras om att enligt den rättspraxis som nämns i punkt 20 ovan ska en grund för överklagande, vid äventyr av avvisning, syfta till att få den överklagade domen upphävd, och inte en ogiltigförklaring av det beslut som angreps i den första instansen, och innehålla en rättslig argumentation som specifikt syftar till att påvisa i vilken del den överklagade domen är behäftad med felaktig rättstillämpning.

49      Enligt domstolens fasta praxis utgör en grund som endast återger grunder och argument som redan har framställts vid tribunalen i själva verket en begäran om förnyad prövning av den ansökan som ingetts till tribunalen, något som inte omfattas av domstolens behörighet i ett mål om överklagande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2020, Österrike/kommissionen, C‑594/18 P, EU:C:2020:742, punkt 91 och där angiven rättspraxis).

50      Härav följer att denna argumentation, i den del klagandena genom denna har klandrat ECB för att ha åsidosatt rättssäkerhetsprincipen genom att i de omtvistade besluten konstatera att det förelåg en överträdelse av artikel 26.3 i förordning nr 575/2013, inte kan tas upp till sakprövning i förevarande mål om överklagande.

51      I den mån klagandena inom ramen för denna delgrund har kritiserat tribunalen för att själv ha åsidosatt rättssäkerhetsprincipen genom att underkänna deras argument som syftade till att bestrida ECB:s konstaterande att det skett en överträdelse av artikel 26.3 i förordning nr 575/2013, påpekar domstolen att klagandenas kritik helt och hållet grundar sig på antagandet att tribunalen i de punkter i de överklagade domarna som nämns i punkt 45 ovan har slagit fast att denna bestämmelse var tvetydig.

52      Detta antagande är emellertid felaktigt.

53      I motsats till vad klagandena har gjort gällande konstaterade tribunalen inte på något sätt, i punkt 47 i den första överklagade domen och i punkterna 44 i den andra och den tredje överklagade domen, att artikel 26.3 i förordning nr 575/2013 var tvetydig, utan nöjde sig med att i dessa punkter, som en observation inför tolkningen av denna bestämmelse, påpeka att villkoren för den behöriga myndighetens tillstånd, som avses i denna bestämmelse, för att ett kreditinstitut ska kunna klassificera sina kapitalinstrument som CET‑instrument inte kunde utläsas enbart av ordalydelsen i denna bestämmelse.

54      Med tillämpning av domstolens fasta praxis, som det erinrades om i punkt 45 i den första överklagade domen och i punkterna 42 i den andra och den tredje överklagade domen, enligt vilken det vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara ska tas hänsyn till bestämmelsens lydelse, utan även det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i, kom tribunalen, efter en kontextuell och teleologisk tolkning av artikel 26.3 i förordning nr 575/2013, som gjordes i punkterna 51–60 i den första domen, och i punkterna 48–57 i den andra och tredje överklagade domen, till slutsatsen att denna bestämmelse innebar ett krav på ett förhandstillstånd från denna myndighet, och att detta tillstånd inte skulle vara ett övergripande tillstånd för en kapitalinstrumentskategori, såsom klagandena hävdade, utan ett individuellt tillstånd.

55      I punkterna 88 och 89 i den första överklagade domen samt i punkterna 75 och 76 i den andra och den tredje överklagade domen uttalade sig tribunalen i denna del av de överklagade domarna inte om huruvida klagandenas överträdelse av artikel 26.3 i förordning nr 575/2013 var lagenlig utan svarade på klagandenas argument avseende frånvaron av oaktsamhet, i den mening som avses i artikel 18.1 i förordning nr 1024/2013 och uttalade sig inte om ordalydelsen i denna artikel 26.3, utan om innehållet i en klausul i den förteckning som offentliggjorts av EBA.

56      I punkterna 94 och 95 i den första överklagade domen samt i punkterna 80 och 81 i den andra och den tredje överklagade domen konstaterade tribunalen endast, och även detta inom ramen för sitt svar på samma argument avseende huruvida den påstådda överträdelsen skett genom oaktsamhet, att vissa aktörer hade kunnat stöta på svårigheter vid tolkningen av artikel 26.3 i förordning nr 575/2013 beträffande dess räckvidd.

57      Under alla förhållanden ska en omständighet understrykas som klagandena förbigått med tystnad, nämligen att tribunalen, i punkterna 89–92 och 95 i den första överklagade domen samt i punkterna 75–78 och 81 i den andra och den tredje överklagade domen, i detalj redogjorde för skälen till att de omständigheter som angetts i punkterna 55 och 56 ovan inte kunde vederlägga slutsatsen att en noggrann läsning av artikel 26.3 i förordning nr 575/2013 gjorde det möjligt att undanröja de eventuella tolkningssvårigheter som denna bestämmelse kunde innebära, och tribunalen därmed på punkt efter punkt underkände de argument genom vilka klagandena försökte visa att de inte varit oaktsamma i den mening som avses i artikel 18.1 i förordning nr 1024/2013.

58      Av detta följer att klagandenas argument helt saknar grund, eftersom det bygger på en felaktig tolkning av de överklagade domarna.

59      Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del i mål C‑456/20 P och de första grundernas andra del i målen C‑457/20 P och C‑458/20 P, eftersom det är uppenbart att det delvis inte kan tas upp till prövning och delvis är ogrundat. Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av dessa grunder.

 Den tredje grunden i mål C456/20 P och den andra grunden i målen C457/20 P och C458/20 P

 Parternas argument

–       Den tredje grunden i mål C456/20 P, den andra grunden i målen C457/20 P och den andra grundens första del i mål C458/20 P

60      Genom dessa grunder och argument har klagandena gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 18.1 i förordning nr 1024/2013 och sin motiveringsskyldighet genom att inte visa att klagandena hade varit oaktsamma. Enbart den omständigheten att ECB och tribunalen har gjort en annan tolkning av artikel 26.3 i förordning nr 575/2013 än den som klagandena har förespråkat innebär inte att de har varit oaktsamma. I punkterna 87–89 och 93–95 i den första överklagade domen samt i punkterna 73–75 och 79–81 i den andra och den tredje överklagade domen medgav tribunalen nämligen att vissa nationella myndigheter och ett stort antal kreditinstitut hade gjort en tolkning av denna bestämmelse som grundade sig på EBA:s officiella ståndpunkt i en offentliggjord handling. Tribunalen medgav även att ett avsnitt i den förteckning som EBA offentliggjort gav stöd åt sistnämnda tolkning. Vidare har tribunalen har inte visat på vilket sätt ECB:s tolkning kunde förutses vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna trots att det inte fanns något offentliggjort ställningstagande, vare sig det var fråga om en administrativ eller rättslig bedömning, till stöd för denna tolkning.

61      Enligt ECB saknar detta resonemang grund.

–       Den andra grundens andra del i mål C458/20 P

62      Genom den andra grundens andra del har CA Consumer Finance kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt principen om god förvaltningssed genom att, i punkt 85 i den tredje överklagade domen, underkänna det argument genom vilket CA Consumer Finance, i syfte att visa att oaktsamhet inte förelåg, framhöll att ECB:s krav var motsägelsefulla och att det tagit ECB uppenbart orimlig lång tid att undersöka de uppgifter som lämnats för att tillåta klassificeringen av de omtvistade emissionerna som CET 1-instrument.

63      Tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den i detta avseende fann att klaganden hade kunnat åberopa den orimligt långa tid det tog för ECB att besvara klaganden för det fall ECB hade vidtagit sanktionsåtgärder gentemot klaganden på grund av att kreditinstitutet inte iakttagit de kapitalbaskrav som ålåg koncernen Crédit agricole den 30 juni 2016, men att denna oskäliga tidsutdräkt däremot inte var relevant för bedömningen av huruvida den ålagda sanktionen var giltig på grund av att klaganden åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 26.3 i förordning nr 575/2013. Enligt nämnda klagande kunde ECB nämligen inte uppställa ett krav som skulle iakttas avseende kapitalbasen och själv skjuta upp genomförandet av detta krav genom att behöva sju månader för att godkänna klassificeringen av de omtvistade emissionerna som CET 1-instrument den 4 januari 2017.

64      ECB anser att detta argument inte kan tas upp till sakprövning.

 Domstolens bedömning

65      Enligt artikel 18.1 i förordning nr 1024/2013 får ECB, för att utföra de uppgifter som den tilldelas genom denna förordning, ålägga administrativa sanktionsavgifter om kreditinstitut uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett krav i direkt tillämpliga akter i unionsrätten för vilket det för behöriga myndigheter enligt tillämplig unionsrätt ska ges möjlighet att ålägga sådana sanktionsavgifter.

66      Det framgår således av själva ordalydelsen i denna bestämmelse att förekomsten av en ”oaktsamhet” i den mening som avses i denna bestämmelse utgör ett villkor för att ett kreditinstitut ska åläggas en administrativ sanktionsavgift vid överträdelse av artikel 26.3 i förordning nr 575/2013.

67      Eftersom tribunalen genom de överklagade domarna, såsom angetts i punkterna 10 och 11 ovan, ogiltigförklarade de omtvistade besluten på grund av bristande motivering, i den del var och en av klagandena ålades en administrativ sanktionsavgift, framgår det att de skäl genom vilka tribunalen, i punkterna 79–96 i den första överklagade domen, i punkterna 63–82 i den andra överklagade domen och i punkterna 65–86 i den tredje överklagade domen underkände klagandenas argument avseende avsaknaden av oaktsamhet i den mening som avses i artikel 18.1 i förordning nr 1024/2013, angetts för fullständighetens skull.

68      Anmärkningar som riktas mot domskäl i en av tribunalens domar som angetts för fullständighetens skull kan emellertid inte medföra att domen upphävs och ska följaktligen underkännas såsom verkningslösa (dom av den 3 september 2020, achtung!/EUIPO, C‑214/19 P, ej publicerad, EU:C:2020:632, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

69      Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden i mål C‑456/20 P och den andra grunden i målen C‑457/20 P och C‑458/20 P, eftersom de är verkningslösa.

 Den fjärde grunden i mål C456/20 P och den tredje grunden i målen C457/20 P och C458/20 P

 Den första delgrunden

–       Parternas argument

70      Genom den första delen av dessa grunder har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och åsidosatte sin motiveringsskyldighet genom att inte pröva grunden genom vilken klagandena gjort gällande att ECB åsidosatt proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling.

71      I synnerhet gjorde tribunalen enligt klagandena en felaktig bedömning när den, i punkt 122 i den första överklagade domen och i punkterna 109 i den andra och den tredje överklagade domen, slog fast att den, för att kunna pröva grunden om åsidosättande av proportionalitetsprincipen, först måste pröva huruvida de omtvistade besluten var tillräckligt motiverade när det gäller fastställandet av storleken på den ålagda sanktionsavgiften. Frågan huruvida beloppet för en sanktionsavgift är bristfälligt motiverat är nämligen oberoende av bedömningen av huruvida proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling har iakttagits vad gäller omständigheten att en sådan sanktionsavgift över huvud taget har ålagts. Klagandena har för övrigt understrukit att de i sin replik till tribunalen uttryckligen bestritt själva den omständigheten att de kan åläggas en administrativ sanktionsavgift oavsett beloppet för denna sanktionsavgift, eftersom en sådan sanktionsavgift inte är nödvändig för att uppnå de mål som eftersträvas med förordning nr 575/2013 och strider mot principen om likabehandling.

72      Enligt ECB saknar detta resonemang grund.

–       Domstolens bedömning

73      Domstolen påpekar inledningsvis att i den mån klagandena genom de argument som utvecklats till stöd för den första delen av dessa grunder har kritiserat tribunalen för att inte ha bemött deras argument om åsidosättande av principen om likabehandling, kan detta argument inte godtas då det helt saknar grund, eftersom ett sådant argument inte framfördes i första instans. I synnerhet finns, i motsats till vad klagandena har påstått, ett sådant argument inte på något sätt i deras replik som ingetts till tribunalen.

74      I övrigt ska klagandenas argument underkännas av samma skäl som redan angetts i punkterna 40–44 ovan eftersom tribunalen ogiltigförklarade de omtvistade besluten på grund av bristande motivering i den del var och en av klagandena ålades en administrativ sanktionsavgift.

75      Tribunalen gjorde nämligen en riktig bedömning när den, i punkt 156 i den första domen, i punkt 139 i den andra överklagade domen och i punkt 141 i den tredje överklagade domen, slog fast att det med hänsyn till en sådan ogiltigförklaring inte längre var nödvändigt att pröva de övriga argumenten, såsom det som avsåg åsidosättande av proportionalitetsprincipen, vilka hade åberopats av klagandena i syfte att ifrågasätta sanktionsavgiftens storlek och vilka hade blivit verkningslösa till följd av ogiltigförklaringen.

76      Det ska i synnerhet understrykas att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 135 och 136 i den första överklagade domen, i punkterna 118 och 119 i den andra överklagade domen och i punkterna 122 och 123 i den tredje överklagade domen, slog fast att för att den ska kunna pröva huruvida de administrativa sanktionsavgifter som ålagts genom de omtvistade besluten var förenliga med proportionalitetsprincipen och kriterierna i artikel 18.3 i förordning nr 1024/2013, enligt vilken det bland annat krävs att sanktionsavgiften är proportionerlig, var det nödvändigt att det av motiveringen till dessa beslut tillräckligt tydligt framgick vilken metod ECB använt för att fastställa beloppet för dessa sanktionsavgifter. Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den, i punkterna 121 och 122 i den första överklagade domen, i punkterna 104 och 105 i den andra överklagade domen och i punkterna 108 och 109 i den tredje överklagade domen, slog fast att den, för att kunna pröva klagandenas kritik på denna punkt, först måste pröva huruvida dessa beslut var tillräckligt motiverade.

77      Det är följaktligen uppenbart att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grundens första del i mål C‑456/20 P och den tredje grundens första del i målen C‑457/20 P och C‑458/20 P.

 Den andra delgrunden

–       Parternas argument

78      I den andra delen av nämnda grunder har klagandena gjort gällande att tribunalen åsidosatte proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling. Genom att ogiltigförklara de omtvistade besluten i den del klagandena därigenom ålades sanktionsavgifter med ett visst belopp och genom att i övrigt underkänna klagandenas yrkanden, inbegripet de argument genom vilka själva åläggandet av sanktionsavgifter i sig ifrågasattes, medgav tribunalen åtminstone underförstått att denna sanktion i princip var välgrundad och förenlig med proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling. Tribunalen har således bland annat vägrat att pröva andra banker i förhållande till vilka ECB har tolkat artikel 26.3 i förordning nr 575/2013 på ett sätt som är förenligt med klagandenas tolkning.

79      Enligt ECB saknar detta resonemang grund.

–       Domstolens bedömning

80      Domstolen konstaterar att klagandenas argumentation helt och hållet bygger på antagandet att tribunalen i de överklagade domarna underförstått men med nödvändighet har uttalat sig om huruvida de administrativa sanktionsavgifter som ålagts dem i de omtvistade besluten är förenliga med proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling, genom att erkänna att sanktionsavgifterna ”i princip” var välgrundade.

81      Det ska emellertid erinras om dels att klagandena vid tribunalen inte åberopade något åsidosättande av likabehandlingsprincipen, såsom påpekats i punkt 73 ovan, dels att tribunalen ogiltigförklarade de omtvistade besluten på grund av bristande motivering i de delar som var och en av klagandena ålades en administrativ sanktionsavgift.

82      Härav följer att tribunalen i de överklagade domarna inte tog ställning till vare sig huruvida principen om likabehandling hade åsidosatts eller huruvida proportionalitetsprincipen hade åsidosatts, vilket för övrigt uttryckligen framgår av punkt 156 i den första överklagade domen, punkt 139 i den andra överklagade domen och punkt 141 i den tredje överklagade domen.

83      Det är följaktligen uppenbart att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grundens andra del i mål C‑456/20 P och den tredje grundens andra del i målen C‑457/20 P och C‑458/20 P. Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av dessa grunder.

84      Av det ovan anförda följer således att överklagandena ska ogillas i sin helhet, eftersom det är uppenbart att de delvis inte kan tas upp till prövning och delvis är ogrundade.

 Rättegångskostnader

85      Enligt artikel 137 i rättegångsreglerna, som är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna, ska domstolen besluta om rättegångskostnader i det särskilt uppsatta beslut genom vilket målet avgörs slutligt.

86      Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som är tillämplig på mål om överklagande enligt artikel 184.1, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. ECB har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena i allt väsentligt har tappat målet ska ECB:s yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande:

1)      Överklagandena ogillas, eftersom det är uppenbart att de delvis inte kan tas upp till prövning och delvis är ogrundade.

2)      Crédit agricole SA, Crédit agricole Corporate and Investment Bank och CA Consumer Finance ska ersätta rättegångskostnaderna.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: franska.